Den populistiska nationalismens otillräcklighet

Det är nu över åtta år sedan jag startade den här anspråkslösa dissidentbloggen med ett inlägg som, med de för mig nödvändiga reservationerna och undantagen, försvarade SD. Ett och ett halvt år senare blev jag medlem i partiet, och efter drygt fem ytterligare år av kontinuerligt selektivt försvar och försök att genom nya inlägg påverka partiet i den av mig, utifrån hela min politiska och åskådningsmässiga bakgrund, önskade riktningen, blev jag, i hög grad genom SDU-ledningens initiativ, ledamot av distriktsstyrelsen i Stockholm. Denna långa tid och de erfarenheter jag gjort under den, gör det möjligt att nu se hela fenomenet SD och min egen bedömning att detta parti, efter att jag givit upp hoppet om M och KD, utgjorde det bästa partipolitiska alternativet i Sverige, i ett något större perspektiv.

Men de slutsatser som därmed kan dras är samtidigt i allt väsentligt sådana som egentligen alla hade kunnat nås redan då, 2009, när jag under några år, sedan jag vid valet 2006 upptäckt det, tämligen ingående studerat partiet. Som det uttrycktes redan i rubriken till den intervju med mig som publicerades i SD-Kuriren 2011, ett halvår efter mitt inträde i partiet, har SD förändrat hela det politiska debattklimatet. Detta är uppenbart och förblir självklart min åsikt. Ja, SD är på väg att nå den verkliga politiska makten, många av dess önskade politiska förändringar börjar framstå som inom räckhåll. Och fenomenet återfinns över större delen av Europa, där liknande partier haft motsvarande framgångar. De gamla partierna kan följa efter genom att förändra sig själva, men de har, som tydligt kunde konstateras på 00-talet, visat sig oförmögna att leda utvecklingen i rätt riktning. I partipolitiska termer är det hittills den populistiska nationalismen allena som förmått samla, organisera och leda motståndet mot den massiva politiska korrekthetens ideologiska tryck och katastrofala realpolitiska effekter.

Under de första åren var det oundvikligt för mig att ägna avsevärt utrymme åt just denna grundläggande populistiska nationalism som sådan, av det enkla och uppenbara skälet att jag ju, av flera skäl, inte kan se mig själv som vare sig populist eller nationalist. Det gällde för mig att definiera dessa i termer av ett större ramverk av modifierande politisk-filosofiska positioner, på ett sätt som gjorde försvaret för partiet legitimt i termer av min sedan lång tid redan utvecklade, allmänna politiska åskådning. Det var ingalunda omöjligt. Populismen kunde bestämmas som en “högre” sådan, och nationalismen reduceras till försvar för värdefulla moment av nationell egenart såväl som av det önskvärda måttet av kvarhållen decentrerad makt och självständighet inom ramen för den för mig primära europeiska enheten. Självklart var det aldrig fråga om att förneka den historiskt alltid uppenbara politiska kraften och potentialen i såväl populismen och nationalismen och inte minst i deras kombination. SD gjorde bruk av dem på ett otillräckligt selektivt och genomtänkt sätt, utan att relatera dem till de nödvändiga större, justerande historiska, ideologiska/filosofiska och internationellt-politiska perspektiven. Men det var på intet sätt uteslutet att de i princip kunde användas på ett intelligent, begränsat och ansvarsfullt sätt, att kraften kunde tas tillvara för nödvändiga och konstruktiva syften.

Att SD och jämförbara partier i Europa med de vanliga kvantitativa parlamentariska och opinionsmässiga kriterierna redan är anmärkningsvärda framgångar är uppenbart, även om de i nästan alla fall fortfarande har en bra bit kvar till den reella makten. Det grundläggande och definierande konceptet har såtillvida fungerat, och kompromissen med denna populistiska nationalism, med vederbörliga och med tydliga markeringar försedda reservationer, har utan tvekan varit legitim, ja nödvändig.

I någon mån rörde sig också SD i den av mig önskade riktningen. Beslutet att börja använda socialkonservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning, i stället för nationalism var ett stort steg av detta slag. Så var också vidgningen av den ideologiska grundsynen genom den nya, kontinuerliga tillägnelsen av Roger Scrutons verk, kulminerande i dennes tal på ett större partimöte förra året, även om Scruton från mitt perspektiv också uppvisar en del karaktäristiska begränsningar. Och så var slutligen, och inte minst, öppningen mot den s.k. svenska personlighetsfilosofins tradition genom införlivandet, vid åtminstone något tillfälle, av Geijer i den korta lista av kanoniska historiska namn som brukar förekomma i samband med den egna ideologiska självdefinitionen. Genom förra årets nya initiativ, European Freedom Awards, och den europeiska samarbetsorganisation som formellt stod bakom det, gavs slutligen åtminstone ett litet rudiment till utveckling av det alternativa Europasamarbetet bortom den helt otillräckliga EFDD-gruppens insatser i Europaparlamentet.

Men det räcker inte. Vad som var möjligt att förutsäga redan för åtta år sedan var att den populistiska nationalismen i sig, som kvarstående överordnad politisk åskådning, inte i sig skulle vara tillräcklig för de förändringar som är nödvändiga och för hanteringen av de större utmaningar Sverige, med alla europeiska länder, står inför. Dess obestridliga konkreta politiska potential skulle visa sig kunna befrämja den oundvikliga politiska vidareutvecklingen endast om den öppnade sig för och visade sig mottaglig för den av mig från början efterlysta modifierande styrningen i ljuset av andra, större och djupare åskådningsmässiga perspektiv. Argumentationen för denna justerande komplettering var inte bara en självklar del av mitt engagemang för partiet. Möjligheten av dess genomförande var också en förutsättning för engagemangets legitimitet. Vad som redan från början var lätt att se var att i den mån detta genomförande uteblev eller fördröjdes, skulle SD visa sig otillräckligt. Den populistiska nationalismen är inte i sig en framkomlig väg, eller en väg som är framkomlig ända till målet, givet det mål som alltid varit mitt.

Samtidigt som de nämnda stegen i rätt riktning tagits, har partiet på andra punkter tyvärr rört sig åt fel håll. Det gäller först och främst den för mig avgörande utrikespolitiken. Alla som följt denna blogg vet i detalj vad det är jag åsyftar här, och jag ska därför inte upprepa något av det. Det är nog att än en gång betona att det här har att göra med helt avgörande politiska sakfrågor. Men det måste också konstateras att partiet efter alla dessa år uppvisar ett slags envis beslutsamhet att kvarstanna vid och sluta sig inom den begränsande populistiska nationalismen som övergripande synsätt, hållning, attityd, att inte fortsätta den ideologiska utveckling som inleddes med övergången till tonvikten på socialkonservatismen.

Det finns en skenbar paradox här som kanske fortfarande kräver en särskild kommentar. Jag har konsekvent försvarat SDU, det härom året från partiet avskilda gamla ungdomsförbundet, som framför allt är känt för att vara mer nationalistiskt än det s.k. moderpartiet. Men som jag hela tiden med största precision och entydighet förklarat beror det på att de samtidigt varit mer Europaorienterade, långt mer engagerade i det alternativa Europasamarbete som alltid varit min första politiska prioritet. Fenomenet är inte unikt för Sverige. Därför har jag också pekat på och försvarat motsvarande fenomen på annat håll, och inte minst hos Front National i Frankrike. Man skulle kunna uttrycka det så att nationalismen i dessa fall rymmer moment som i viss mån uppväger och håller tillbaka populismen. Moment som större historisk förankring och kunskap, och därmed större insikt rörande den europeiska identitetens oskiljaktighet, åtminstone i stora stycken, från den nationella, och vice versa. Nationalismen har här upptagit mer av de egentliga konservativa traditionernas kulturella substans, på ett sätt som det mer populistiska “moderpartiets” enklare och ytligare nationalism varit oförmögen till.

Av detta skäl har det varit möjligt att i viss mån sätta sitt hopp till dessa riktningar – förbund, falanger, partier – för den nödvändiga förändringen och kompletteringen av den populistiska nationalismen inte bara trots utan till och med i viss mån på grund av den starkare betonade nationalismen. Men samtidigt har det självklart givits uppenbara gränser här. Det hopp jag talar om består i utsikten att Europaorienteringen, kanske genom ytterligare fördjupad förståelse av den nationella identiteten, skulle kunna förstärkas till den grad att nationalismen som sådan kunde börja nedtonas och avvecklas. Om SDU verkligen skulle kunna bli den kraft, det nya tredje, som skulle kunna ta SD utöver dess nuvarande begräsningar, det “gamla förstas” nationalism och det “gamla andras” i vissa avseenden liberalt anpassade populism, och åstadkomma dess tillräckliga förvandling, vore en sådan utveckling: ett nytt slags försvar för den svenska egenarten och partiella självständigheten inom ramen för en större europeisk enhet, en förutsättning.

Vilken var, och är, sannolikheten för en sådan utveckling? Det finns tyvärr en hel del som talar för att den inte är så stor. Många i SDU-kretsen har starka kopplingar till äldre nationalistiska formationer som, även om också de haft ett mer utvecklat europeiskt samarbete, inte kan sägas uppvisa någon beredvillighet att vilja ompröva nationalismen som sådan till förmån för ett nytt och principiellt överordnat Europaideologiskt tänkande. Även den nya kaotiskt mångfaldiga och i mycket amerikanskt popkulturella “alternativhögern” har nära lierat sig med samma äldre formationer. Nationalismen, att vara “nationell”, tycks förbli den minsta gemensamma nämnaren för alla dessa strömningar, som man ständigt i tanketorftig inskränkthet faller tillbaka på för sin grundläggande självdefinition. Det känns slappt, förenklat och föråldrat.

Även om demarkationslinjen mellan SDU-lägret och vad som kanske kan kallas de semi-neofascistiska strömningarna är tydlig, är det likafullt klargörande att konstatera vilken hållning de senare intar på denna punkt. Vid första påseende kan det förefalla som om deras senaste europeiska parti, Alliance for Peace and Freedom, entydigt prioriterade det alternativa Europasamarbetet framför det politiska arbetet inom de gamla nationalstaternas ramar. Det är nämligen så att det inte bara existerar enbart som ett europeiskt parti, utan det är också så att flera av dess ledande företrädare helt saknar egna nationella partier och överhuvudtaget inte representerar sådana inom APF. Detta är såvitt jag vet något nytt i dessa sammanhang. Men vid närmare påseende visar sig Europaprioriteringen illusorisk. Inte heller deras mål är att arbeta för vad jag kallar en sant europeisk union, en union som verkligen arbetar entydigt i Europas verkliga intressen. De har explicit förklarat att målet med deras samarbete, d.v.s. målet för det europeiska partiet som sådant, endast är upplösningen och avskaffandet av det nuvarande EU. Därefter ska de, enligt egen uppgift, helt enkelt bara dra sig tillbaka till sina respektive ursprungsländer igen.

Inte ens de allra mest lärda och kultiverade Europamedvetna företrädarna för dagens stora populistiska nationalistpartier på kontinenten har mig veterligen någonsin siktat utöver denna katastrofalt otillräckliga och hopplöst futtiga målsättning. Och det är den populistiska nationalismens välkända, konstitutiva begränsningar i sig själva som håller dem tillbaka. Antingen vågar de inte släppa den eftersom de tror att de då skulle förlora sitt mass-stöd, eller så är de helt enkelt oförbätterligt övertygade om dess intrinsikala sanning, hållbarhet och tillräcklighet. Men i båda fallen måste de, hur mycket de än är att föredra framför de ytliga, anpassade populisterna i sina egna organisationer, avvisas som oförmögna att ta vår tids nödvändiga politiska förändring till den nivå som kommer krävas. Det är en nivå där vi måste tänka långt mer systematiskt och fokuserat i termer av enhet i mångfald på europeisk nivå. Det finns en gemensam, historiskt framvuxen europeisk själ, som är lika viktig för oss att vårda och värna som våra nationella och regionala själar, ja idag rentav ofta mer viktig.

Därför tar jag nu själv ett nytt steg, och hävdar att vad vi verkligen skulle behöva i partipolitiken helt enkelt är Svenska Europapartiet, ett parti som inte arbetar för att avskaffa EU utan enbart för att grundligt reformera det så att det blir den sant europeiska union som är vad vi behöver, och för vilken Bryssel gärna kan få förbli ett slags “huvudstad”. Jag vågar påstå att de krafter, intressen, opinioner och kanske inom kort väljarmajoriteter som den populistiska nationalismen mobiliserat inte kommer bli besvikna när de i en framtid börjar förstå vad ett sådant verkligt Europasamarbete, och ett sådant verkligt Europasamarbete allena, kan åstadkomma för dem.

Det är möjligt att vissa i SD:s ledning faktiskt tror på sina egna påståenden om att jag skulle tillhöra eller stödja den högerextrema, radikalkonservativa eller neofascistiska riktningen. Men jag kan omöjligen tänka mig att det gäller de flesta av dem. De har handlat mot bättre vetande, för andra syften. Och deras likgiltighet inför mina bidrag till debatten under alla dessa år, i allt annat än vad som gällt de groteska angreppen på mig, svårigheten att överhuvudtaget få igång en intern debatt, trots mina anpassningar till den populistiska nationalismen (inte minst under min tid i Stockholmsstyrelsen), måste tyvärr i stället bero just på att de faktiskt mycket väl förstår vad det är jag säger, att de förstår att min avvikelse är av helt annat slag. Jag har helt enkelt hittills misslyckats med att övertyga dem. De har med all sannolikhet kort och gott noterat att jag inte i tillräcklig utsträckning bejakar den populistiska nationalismen och vad som enligt dem måste följa av den i termer av praktisk politik i vissa för mig centrala frågor.

Avståndet mellan vad jag ville läsa in i partiet och vad de i verkligheten trodde på och arbetade för var för stort. Även om det kanske verkligen inte är särskilt troligt att de i någon större utsträckning fördjupat sig i de texter där jag försökt presentera vissa i vid mening ideologiska resurser som erbjuder sig för framtidens oavvisliga utmaningar och behov (en sammanfattning återfinns på About-sidan här i bloggen), måste de dock rimligen ha uppfattat att de inte handlar om någon identitär radikalism, samtidigt som de ändå inte låter sig inordnas inom de nuvarande ramar av vilka de vill eller tror sig böra fortsätta inskränkas.

I denna vilja och tro har de fel. Ändå har det inte varit fel att tro på dem. Under de åtta åren denna ingalunda uteslutande men till stor del politiska blogg funnits har partiet vuxit i den utsträckning och börjat åstadkomma den förändring jag från början förutsåg. Men inte bara omfattningen utan också de principiella gränserna för dess potential har samtidigt förblivit tydliga. Vi kan se en del av de nya manövrer och mekanismer de gamla partierna och deras bakomliggande intressen kommer använda för att sätta stopp för fortsatta framgångar, och hur och varför de nuvarande utgångspunkterna och strategierna kommer visa sig otillräckliga för att hantera dem. Förr eller senare kommer de populistiska nationalistpartierna tvingas till omprövning och nytänkande, även i eget intresse. En möjlig förändring av partier av SD:s typ i den riktning jag försökt föreslå, och därför ett realistiskt och konsekvent arbete för den, är en förutsättning för tilltrons och engagemangets legitimitet. Men det är också så att en verklig förändring i denna riktning är ett villkor både för att den populistiska nationalismens redan uppnådda egna resultat ska kunna räddas, och för att dess kvarstående potential på ansvarsfullt sätt kommer förvaltas och tillvaratas för de syften, mål och värden jag genom åren försökt beskriva.

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Sverigedemokraterna och populismen

Europa och nationalismen

Sverigedemokraterna och framtiden

Nationalismen och Europa

Sverigedemokratisk litteratur?

Sverigedemokraterna och den lägre populismen

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Farage’s Mistake

En sverigedemokratisk politisk för Europa

Mitterrand: Le dernier discours au Parlement européen

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

Europe Day 2014

Sverigedemokraternas framtida Europapolitik

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Det alternativa Europasamarbetet

Europahymnen

Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna

Europas framtid – och Sverigedemokraternas

Brexit och det alternativa Europasamarbetet

0 Responses to “Den populistiska nationalismens otillräcklighet”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Spirituality

Arts & Humanities

Europe

For a Truly European Union

Archives

Carl Johan Ljungberg: Humanistisk förnyelse

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi