Jan Olof Bengtsson

Numera finns utöver Identitär Idé även en andra årlig konferens, dock skandinavisk snarare än bara svensk, ägnad den nya högern, identitarismen, alternativhögern och allehanda radikal nationalism, nämligen Scandza Forum, arrangerat av Fróði Midjord (namnet ser ut som en nätpseudonym, men tycks vara ett verkligt taget namn och bärs av en person som mig veterligen alltid framträtt helt öppet). Dess möte i Stockholm i helgen hade temat anarkotyranni, och som huvudtalare Greg Johnson, redaktören för Counter-Currents, som av oklar anledning bortföll som talare båda gångerna jag besökte Identitär Idé. Tydligen är Johnson alltid huvudtalare på Scandza, och som den ende av talarna satt han nu mellan sessionerna och signerade en bok, hans senaste, The White Nationalist Manifesto.

I mina rapporter från Identitär Idé klagade jag över att den utannonserade Johnson inte dök upp, och jag gjorde det inte minst av det skälet att han på den tiden å ena sidan var en mycket framträdande person i den internationella alternativhögerns nätmedia och hade publicerat en rad böcker med titlar som Confessions of a Reluctant Hater, New Right versus Old Right, och Truth, Justice and a Nice White Country, men å andra sidan på märkligt sätt aldrig framträdde på bild eller med några biografiskak uppgifter om sig själv och sin tidigare karriär. Således – och det var även oklart om Greg Johnson var hans verkliga namn – spelade han delvis med i den beklagliga anonymitetskulturen, och det fanns därför anledning att vilja se honom i verkligheten för att kunna bilda sig en mer konkret uppfattning om honom. Nu har han emellertid fattat det riktiga beslutet att överge kurragömmaleken och framträda som normal public intellectual, och han kan sedan en tid ses på video och många publicerade bilder. Även hans bakgrund har nu offentliggjorts. Han erhöll sin doktorstitel från Catholic University of America i Washington, och har, lustigt nog, undervisat en period vid Martin Luther Kings gamla college, Morehouse i Atlanta, ett så kallat historiskt svart college. Senare undervisade han vid Pacific School of Religion i Berkeley (en av vars alumnae var den kända personalisten Georgia Harkness, som skrev en avhandling om den förste store Oxfordidealisten T. H. Green under E. S. Brightman vid Boston University), där han var knuten till centret för Swedenborgstudier.

Nu är han alltså “vit nationalist”. Det finns mycket att säga om detta begrepp, och framför allt en hel del att invända mot det sätt på vilket denna ståndpunkt bestämmer hela Johnsons sociala och historiska analys, hans politiska ideologi, ja hela hans världsåskådning. Här uppvisar han samma brister och trångsynthet som all biologistisk rasdeterminism och rasmaterialism. Det finns ingen brist på kritiker som omedelbart pekar på dessa välkända svagheter, och även från mitt perspektiv går Johnson naturligtvis alldeles för långt. Ifråga om allmänna attityder bortom de omstridda uppfattningarna inom vetenskapen, förstår jag helt enkelt inte den fanatiskt negativa inställningen till en viss etnisk och kulturell blandning i olika länder; för mig är även den en del av den högre kosmopolitismen, en nödvändig och välkommen del av den kontakt och det utbyte som måste samexistera med mångfalden av distinkta nationer – den högre kosmopolitism som det finns en distinkt filosofi som beskriver.

Jag får ofta en närmast klaustrofobisk känsla när jag hör radikala nationalister tala om etnostaten, inte minst eftersom så många av dem inte alls representerar någonting högre i den nationella traditionen utan tvärtom bara det lägre. Att det dröjde så länge innan jag förstod problemen med massinvandringen berodde på att många invandrare, från alla länder, kulturer och raser, ju helt enkelt är hur trevliga som helst, på samma sätt som dessa människor ju kan vara det i sina egna länger. Jag erkänner att min erfarenhet var ensidig och begränsad, men i sig var den inte ogiltig eller oviktig.

Att vita folk utvecklar en egen nationalism och försvarar sig själva, sin kultur, sina länder och sina språk just som sina egna, och även i samarbete med varandra under nedtoning av sina skillnader och framhävande av sina likheter, i en nationalism i vid mening, är dock förstås fullt naturligt och försvarligt idag när de är en mycket liten minoritet i världen och på sina håll börjar bli en minoritet även i sina egna länder. De problem som uppstår rör endast den specifika ideologiska inriktningen av denna nationalism och de konkreta politiska positioner och handlingssätt som följer av den. Även jag måste – på grundval också av hans böcker och en rad intervjuer på nätet – konstatera att begränsningarna i Johnsons rascentrerade perspektiv, den utsträckning i vilken andra avgörande dimensioner av det sociala och historiska skeendet utelämnas från analysen, ibland blir mycket påträngande. De leder till skevheter i slutsatserna av ett slag som endast utgör onödiga svagheter, och som förklarar det motstånd som man dock märker att det för Johnson är en primär angelägenhet att på nya kreativa sätt försöka undvika och förebygga (när han talar om “a nice white country” i titeln på en av sina böcker går han exempelvis till en stilmässig ytterlighet, i avsikt att motverka den hårda, våldsmättade framtoning som vanligen kännetecknar de neofascistiska riktningarna). Detta intryck förstärks av hans sätt att på Counter-Currents, tvärtemot detta uppenbara syfte, kontinuerligt lyfta fram och marknadsföra böcker om och av tänkare och politiska ledare i historien såväl som nuet som är betydligt mer onyanserade och extrema än han själv. Det är svårt att förstå denna motsägelsefulla strategi.

På Scandza Forum framträder den måttfulle, balanserade vite nationalisten: Johnson ägnar sitt tal helt åt en engagerad plädering mot terrorism, med anledning av Brenton Tarrants moskéskjutningar i Christchurch. Det vill säga, Johnson argumenterar för att det inte är lämpligt för “vita nationalister” att bruka sådan terror, att det inte befrämjar deras sak utan tvärtom allvarligt skadar den. Det var förstås ett lovvärt tema; Johnson framstår här förvisso som en ansvarstagande intellektuell inom sin mycket speciella riktning. Även Marcus Follin, som tidigare stått för allehanda radikala utsvävningar i alt-rightsubkulturen, där han, med denna kulturs även av Johnson sanktionerade, kuriösa hypernarcissism kallar sig själv “The Golden One” och “The Glorious Lion”, framträdde nu plötsligt med en mycket välkommen maning till restriktion hos althögerns memetiker. Han talade också med föredömlig tydlighet om det nyliberala etablissemanget. Episkt ärorikt, säger jag gärna, med hans egen jargong, för att uppmuntra detta.

Men det kan inte hjälpas att just dessa ämnesval och denna argumentation också kan ses som bekräftande åtminstone den anmärkningsvärda radikaliteten i det sammanhang som Johnson och Follin valt att verka inom. De kan förvisso ses bara som signaler till samhället och debatten i stort: “jag står för denna ansvarskännande hållning, vit nationalism tar avstånd från terrorism”. Men när Johnson som här talar endast till en församling av personer med åsikter som av allt att döma i allt väsentligt överensstämmer med hans egna, innebär de ju också att han måste anse dessa förmaningar rörande terrorism nödvändiga för just denna publik, att just den behöver få det förklarat för sig varför ett dåd som det i Christchurch är förkastligt och kontraproduktivt. Jag tror inte han hade rätt när det gäller just denna publik, men det säger något om hans uppfattning om sin egen rörelse.

Johnson tar förtjänstfullt avstånd även från alternativhögerns spektakulära manifestation i Charlottesville 2017, och andra offentliga framträdanden från denna rörelses sida, i synnerhet Richard Spencers. Ja, han går så långt att han tar avstånd från alternativhögern som sådan – de nämnda aktionerna markerar för honom dess självdestruktion och bankrutt, och hans fördömanden uttrycks ibland i mycket skarpa ordalag. Ändå finner vi också här den märkliga ambivalens som präglar hans budskap eller kommunikation som helhet. Hans invändningar tycks i själva verket endast gälla att de offentliga aktionerna ägde en prematur karaktär, att rörelsen ännu inte var tillräckligt stark och mogen för dem, att den utan att ännu vara redo för det gick utöver sin dittillsvarande framgångsrika begränsning till opinionsbildning på nätet. Problemet för Johnson verkar inte vara den grumliga urskillningslösheten i “unite the right”-parollen och dess manifestation i form av de olikartade grupper som medverkade i Charlottesville. Det förefaller i detta avseende inte vara några sakliga politiska och ideologiska skillnader i förhållande till alternativhögern med Spencer i spetsen som motiverar Johnsons avståndstagande, utan endast strategiska.

Även om de inte nämns som förklaring till motsättningen, har jag i andra sammanhang dock kunnat notera åtminstone två viktiga sakliga skillnader. Johnson förespråkar vad andra avfärdar som petty nationalism, vill på märkligt sätt ge detta pejorativa begrepp en positiv mening, ser det som användbart för försvaret av mångfalden av små nationalstater inom Europa. Spencer går i stället till motsatt ytterlighet och försvarar det nuvarande EU, och har inte några problem med den amerikanska typen av blandning av vita folk även i Europa. Johnson tar vidare i linje med sin allmänna ståndpunkt ställning för Ukraina, medan Spencer försvarar Ryssland och den ryska federationen i deras konflikt.

Att Johnson närmat sig de ukrainska radikalerna bekräftades av att en annan av talarna på Scandza Forum, den i särklass mest extrema, var Olena Semenyaka från Azov-bataljonens politiska gren, en talesperson för den ukrainska socialnationalismen, som, byggande vidare på traditionen från Bandera, identifierar sig med det ursprungliga Kievrus, ser den moskovitiska regimen än idag som i stort sett likvärdig med Gyllene Horden och som ett alltigenom fördärvligt mångrasligt imperium, vill befria det etniska Ryssland ur den nuvarande federationen och, med stöd av en “Intermarium”-allians av östeuropeiska stater, leda en europeisk renässans som ska rädda även Västeuropa, ja kanske den vita delen av Amerika, allt i enlighet med kommendören och partiledaren Andrij Biletskis uppfattning om Ukrainas historiska mission. Rus och Ukraina ses som slaviskt urhem, men också med kopplingar till Norden, förnyade genom stödet till Karl XII och särskilt starkt betonade vid lördagens evenemang i Stockholm. Hela denna vision utgår från rent vitnationalistiska premisser. Problematiskt för Johnson var väl dock, kan man tycka, att denna vision ändå inte alls representerade någon ukrainsk petty nationalism: Semenyaka förkastade fullständigt “småstatspatriotism”, och beskrev slutmålet för sin vision i rent spencerska, enhetseuropeiska termer. Åskådningsmässigt underbyggdes det hela av stora doser högromantisk tysk konservativ revolution och en mindre dos traditionalistisk skola, något som paradoxalt, och, som jag uppfattade det (hon talade hela tiden mycket snabbt och med starkt bruten engelska), explicit från Semenyakas sida, förde henne i avsevärd närhet till ärkemoskoviten Dugin och hans fjärde politiska teori; en gång i tiden hade hon rentav varit en anhängare till honom!

Temat för konferensen var annars alltså anarkotyranni, ett begrepp lanserat av Sam Francis för att beskriva ett av dagens liberala demokratiers, och inte minst mångkulturens, resultat: “a combination of anarchy (in which legitimate government functions – like spying on the bad guys or punishing real criminals – are not performed) and tyranny (in which government performs illegitimate functions – like spying on the good guys or criminalizing innocent conduct like gun ownership and political dissent)”. Rapporter gavs om läget i Österrike, och om den brittiska organisationen Hope Not Hate – en motsvarighet till svenska Expo, tror jag – och dess sätt att agera. Som övertydlig illustration av temat hade en av de planerade huvudtalarna, amerikanen Jared Taylor, veteranledare inom den vita nationalismen men med mer måttfull framtoning än även Johnson, stoppats på flygplatsen i Zürich och skickats tillbaka till USA efter att av Polen ha vägrats inresa i Schengenområdet. En engelsk aktivist levererade ett rent politiskt brandtal mot anarkotyranniet, som gjorde att konferensens karaktär möjligen kunde framstå som något oklar – som en kanske inte helt självklar blandning av den akademiska konferensens analys å ena sidan och partimötets agitation å den andra. Men i själva verket avspeglar detta vad det är vi har att göra med här: en informell aktiviströrelse som huvudsakligen ägnar sig åt metapolitik men aldrig ligger långt från det direkta, formella politiska engagemanget. Även Johnson och andra talare adresserade flera gånger församlingen som just sådan, i egenskap av ledare för en i vid mening politisk rörelse.

Det välbesökta och professionellt arrangerade evenemanget i en mycket central konferenslokal i Stockholm vittnar, tillsammans med det parallella, till innehåll, inriktning och deltagande i alla avseenden identiska Identitär Idé, om såväl styrkan som omfattningen av denna rörelse även i Sverige. Många delsanningar formuleras, viktiga och av andra försummade frågor behandlas. Bland mycket annat kan även för mig centrala tänkare och idéströmningar än så länge i Sverige nästan enbart diskuteras i dessa speciella sammanhang.

Men för mig aktualiserar evenemanget givetvis också än en gång behovet av det kritiska perspektiv jag försöker anlägga. Översatt till partipolitiskt engagemang fungerar den här rörelsen inte, som den ser ut idag. Som opinionsbildande metapolitik gör den det i viss mån. Men de filosofiska och politiska utgångspunkterna och analytiska ramarna är otillräckliga och delvis ohållbara. Förutom att rasfrågan i sig till stor del förblir oklar, är flera av de slutsatser man drar av den och de konsekvenser de får för tänkandet på andra områden ofta problematiska. Samtidsanalysen rör sig regelmässigt för långt in på det konspiratoriska området, det man bekämpar personaliseras i överdriven utsträckning (globalisterna, judarna, även individuella sådana). Den djupliggande kulturella dynamik och kapital-, teknologi-, rationaliserings- och i största allmänhet modernistisk-logiska systemautomatik som driver utvecklingen eller samhällsförändringarna faller utanför synfältet i en utsträckning som gör förklaringarna förenklade och ibland rentav missvisande, och därmed lösningarna i motsvarande mån otillräckliga eller skenbara. Förklaringarna kan till och med vara rena distraktioner från de verkliga förhållandena och faktorerna, och de föregivna lösningarna förstärka just de strukturer som är den huvudsakliga orsaken till de problem man identifierar och de missförhållanden man vänder sig mot. Men det är ju just dessa förenklingar som så väl lämpar sig för populistisk opinionsbildning och politik, ja till stor del är vad som definierar populismen. Sanningen är att populisterna ofta inte alls har någon adekvat förståelse av varför de möter så stort motstånd. Fora som Scandza och Identitär Idé borde i högre grad utveckla sina ofta avsevärda icke-populistiska sidor och på så sätt övervinna denna oförståelse.

Vad man först och främst måste önska sig är återigen – det var huvudpoängen i min kommentar till senaste Identitär Idé – ett grundligt och systematiskt klargörande av det hela tiden underliggande och alltid mer eller mindre dolda förhållandet till den för nittonhundratalet så centrala fascistiska och nazistiska strömningen. Behovet av en seriös utredning och analys på detta område blir ständigt alltmer påträngande. De implicita kopplingarna är lätt urskiljbara, men även explicit signaleras hela tiden, mer eller mindre direkt, partiella sympatier, även av huvudtalarna. Den parlamentariska demokratin förkastas ofta på samma sätt och av samma skäl som hos fascisterna i vid mening. Återigen var på Scandza Forum förlaget Logik representerat med ett bord. Om arrangörerna inte vill identifieras med fascismen och den tyska nationalsocialismen är det svårt att förstå varför. Logik tillhandahåller böcker av Mussolini, Hitler, Göring, Codreanu, Degrelle, Lindholm och Furugård, och en mycket stor mängd positivt värderande sekundärlitteratur om fascismen och framför allt nationalsocialismen och dess ledande gestalter. Det är naturligt att de gör det, eftersom personerna som driver förlaget tidigare utgjorde ledningen för Nationalsocialistisk Front. Logik är förvisso inte enbart ett nationalsocialistiskt förlag, men det är ett nationalsocialistiskt förlag.

Men åtminstone mindre självklart naturligt är att Scandza och Identitär Idé, som i varje fall ger intryck av att i stället vilja anknyta till den konservativa revolutionen, den nya högern, identitarismen, alternativhögern och till och med i någon mån den traditionalistiska skolan, som samtliga på olika sätt oftast vill se sig som skilda från fascismen, hela tiden vill ha dem och deras produkter med. Det intryck man får är att fascismen och nationalsocialismen helt enkelt ska vara med i den rörelse dessa fora idag är centrala beståndsdelar av, att de ska utgöra delar av dess nya och större helhet, kanske på något sätt aufgehoben aber aufbewahrt i hegelsk mening. Men om så är fallet är en explicit utläggning om hur denna syntes ska se ut fullständigt oundviklig. Och den skulle ändå knappast övertyga. Hellre skulle man se ett djupgående klarläggande, inte minst moraliskt, av vilka moment i dessa riktningar det är man bejakar och vilka man tar avstånd från, och i båda fallen hur, i vilka större intellektuella sammanhang, och på vilka med dessa sammanhang givna grunder. När arrangörerna redan är så insyltade i allt detta som var och en kan se att de är, finns enligt min mening ingen annan väg för dem att gå.

Men detta är å andra sidan, vågar jag påstå, en fullt framkomlig väg. Det är fullt möjligt att på ett övertygande och hållbart sätt, med vederbörlig moralisk urskillning, förklara vad det är man menar. Halvkvädna visor, förnekanden under press från journalister, ljusskygga undanglidanden och tvetydigt memspexande räcker och hjälper däremot inte. Vad som skulle behövas är att detta exempelvis gjordes till tema för varsin heldagskonferens hos Scandza Forum och Identitär Idé, med kvalificerade talare som uteslutande belyste denna fråga. Märkligast av allt, och det inte minst problematiska, är att det trots allt finns tänkare i denna rörelse som har gett sig in på detta – även tidigare Johnson, om än bara kort och summariskt – och gjort åtminstone några mer elementära distinktioner, men att rörelsens hållning som helhet ändå inte följer de slutsatser som de nått och de riktlinjer de uppdragit, utan hela tiden på det sätt jag antytt fortsätter släpa med sig ett alldeles osorterat och på mer eller mindre förstulet suggestivt sätt åkallat fascistiskt bagage. Denna ständiga moraliska ambivalens försvårar ofrånkomligen kommunikationen med omvärlden och legitimerar avfärdandet medels de vanliga politisk-korrekta schablonetiketteringarna.

Dessutom är det onödigt, såtillvida som sympatierna för fascismen i vid mening i de flesta fall säkert verkligen är endast högst partiella och selektiva. Att så är fallet borde också göra att den öppna artikulation jag efterlyser i princip inte skulle erbjuda några större svårigheter, även om genomförandet i många fall kanske kräver ett fördjupat historiskt studium. Som det nu är har man svårt att se hur den diskussion som förs i dessa fora ska kunna nå ut till den allmänna debatten. Rörelsen växer tvivelsutan, men i en avskildhet som gör att den ändå riskerar att utveckla sekteristiska tendenser och förstärka sina problematiska sidor. Det måste förhindras.