Author: Jan Olof Bengtsson

När jag nu det senaste året kopplat min linje att en av kritisk urskillning präglad dialog med den nya högern är nödvändig till mitt försvar för vad som kunde varit SD:s “nya tredje” som den framkomliga vägen i svensk parlamentarisk politik, är det sannolikt rimligt att jag vidareutvecklar mina kortare antydningar om vari den kritiska urskillningen såväl som dess hittills fastställbara resultat som jag ser det består. Behovet av en sådan analys uppstår inte bara på grund av det faktum att de rådande analyserna, i den mån egentliga analyser överhuvudtaget förekommer i den allmänna debatten (i någon mån gör de det inom akademin), är företagna utifrån ideologiska och teoretiska perspektiv vitt skilda från de jag menar vara nödvändiga, utan också av det skälet att man kan ana att åtminstone vissa av den nya högerns egna representanter uppvisar vad som kan beskrivas som en del problematiska brister i sin historiska självförståelse.

Men för den således nödvändiga, åtminstone något mer fördjupade filosofiska och historiska analysen tror jag inte att det räcker att fokusera direkt på den nya högern i sig, på Alain de Benoist och de övriga europeiska tänkare som grundlagt och varit direkt knutna till denna strömning och dess institutioner och organ. Och är det så, vore det förstås ännu mer otillräckligt att fokusera på den i Sverige av bl.a. av Thomas Nydahl behandlade s.k. identitarismen, en förgrening eller avknoppning av den nya högern som dock såvitt jag kunnat se åtminstone hittills i sig mindre har karaktären av en jämförbar intellektuell strömning, eller utveckling eller variation, och mer av ett intressant men blott spontant existentiellt vittnesbörd om den upplevda europeiska samtidssituationen från en ung generation.

Att identitarismen tränger sig på i svenska partipolitiska debattsammanhang beror dels på att Tankesmedjan Motpol använder begreppet i sin egen ideologiska positionering och självdefinition, dels på att SD:s Mattias Karlsson i sin polemik mot misshagliga krafter som uppfattats som verksamma inom partiet och dess gamla ungdomsförbund fokuserat på den och upprepade gånger velat identifiera den som “neofascistisk”. Det vore naturligtvis möjligt att, inte minst i ljuset av de uppenbara, oavgjorda avgränsningsfrågorna, ta identitarismen som utgångspunkt eller inkörsport, och sedan, liksom f.ö. Motpol-kretsen själv, i sin idédiskussion inkludera även dess föregångare, dess huvudsakliga inspirationskällor, de traditioner den bygger på i den mån den blir mer medvetet teoretiskt artikulerad, och därvid, i likhet med dem, inte heller vara förhindrad att röra sig ganska långt utanför vad som faktiskt kan sägas ha blivit gemensamma, konstitutiva idéelement i identitarismen som sådan.

Men jag tror alltså inte att detta är tillräckligt, givet dess hittillsvarande formulering som distinkt politisk och ideologisk riktning – och jag tror alltså också att detta följer av att inte ens den nya högern, en efter åtskilliga decennier i jämförelse mycket välutvecklad och resursrik tankeriktning, är tillräcklig för det aktuella syftet. Den nya högerns otillräcklighet för den nu nödvändiga utvidgade och fördjupade analysen har förvisso ingenting att göra med någon teoretisk eller analytisk torftighet. Svagheten ligger här, tror jag, i stället i de relativa pedagogiska svårigheter som en sådan utgångspunkt erbjuder. Avsevärd ytlighet, oklarhet, ja blindhet följer, tror jag man vågar säga, av de framställningar och analyser av den nya högern som inte med tillräcklig precision mobiliserar vissa större historiska perspektiv.

Naturligtvis är de perspektiv jag har i åtanke de jag såväl här som i andra publikationer på olika sätt, i olika doser och i varierande kombinationer men alltid för ett i stort sett gemensamt, enhetligt syfte redan introducerat. Utifrån de distinkta idétraditioner som omnämns på About-sidan här i bloggen har jag helt enkelt, i åtskilliga inlägg i kategorin Philosophy och dess underkategorier såväl som i andra publikationer, upplinjerat vissa huvuddrag av en analys av den västerländska moderniteten. I den begränsade, antydningsvisa tillämpning på de politisk-filosofiska strömningar vi här talar om som jag redan gjort, har jag också betonat att den del av denna analys som är särskilt relevant och väsentlig är den som berör romantiken och dess skilda huvudtendenser.

Man skulle här m.a.o., med de traditioner och tänkare jag bygger på, kunna gå mycket långt tillbaka i den idéhistoriska analysen för att klarlägga den nya högerns och identitarismens karaktär. Att ett större perspektiv, utvidgande sig i denna historiska riktning, inte bara underlättar utan är vad som överhuvudtaget möjliggör den kritiska urskillning jag menar är nödvändig, följer av vad jag redan publicerat i denna väg. Samtidigt krävs givetvis en riktig avvägning mellan de större, mer allmänna sammanhangen och historiskt specifika uttryck och manifestationer av det vi söker förstå och bedöma. Självklart måste avgränsning och urval göras.

För den pedagogiskt bästa belysningen av det som från mitt perspektiv s.a.s. behöver kritiskt urskiljas här tror jag att det är rimligt att gå tillbaka till den s.k. konservativa revolutionen för denna historiska specificitet – men inte, utöver de mer allmänna, större sammanhangen, längre. Mycket talar för att den är den bästa, i betydelsen störst pedagogisk tydlighet möjliggörande, utgångspunkten för den kritiska (i ordets fulla mening) analys av det i debatten alltmer framträdande “kluster” av politiska idéströmningar som idag behövs.

Det kan invändas att den konservativa revolutionen har sådana essentiella och avgörande kopplingar till och förutsättningar i vissa av det tidigaste 1900-talets såväl som stora delar av 1800-talets tankeliv att det blir missvisande att dra gränsen mellan allmänna perspektiv och specifikt föremål för undersökningen på just detta sätt. Men de risker detta innebär kan, tror jag, hanteras. Och framför allt är ingen fullständighet och precision av den typ som otillräcklig bakgrundsteckning här skulle omöjliggöra nödvändig för mitt begränsade syfte. Det större perspektivet skulle kanske kunna synas tyda på att detta senare vore mycket ambitiöst, men så är på intet sätt fallet.

I själva verket är det högst blygsamt. Min avsikt är inte att gå på djupet med någon större utförlighet. Jag tror nämligen att det är fullt möjligt att på mycket begränsat utrymme gå på djupet i den utsträckning som är tillräcklig för det som idag är allra mest akut nödvändigt, nämligen identifikationen av åtminstone några av de från “mitt” perspektiv väsentligaste problematiska temata som är karaktäristiska för den konservativa revolutionen och som denna lämnat i arv till den idag i olika former fortlevande nya högern. Det är ju denna nya högers och därmed i mycket den konservativa revolutionens försvarare jag främst vänder mig till. Men det bestående värdefulla kommer i hög grad indirekt och av sig själv framträda. Det hela borde dessutom kunna uppdelas i korta, pedagogiskt lättillgängliga textenheter. Jag börjar med Spengler.

–

Några egna texter:

Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser

Identitarismen och romantiken

Renaming the New Right?

Evola on the Adequacy of the Term “Right”

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

Radikalhögern och de intellektuella

Det nya tredje

Två videos:

Alain de Benoist, socialkonservativ?

Dugin on the Fourth Political Theory

En audio:

Intervju med Daniel Friberg

Några böcker:

Alain de Benoist: Mémoire vive

Armin Mohler & Karlheinz Weissmann: Die Konservative Revolution in Deutschland, 1918-1932

Arnaud Guyot-Jeannin, dir.: Aux sources de la droite

Alexander Dugin: The Fourth Political Theory

Paul Furlong: Social and Political Thought of Julius Evola

Manfred Kleine-Hartlage: “Neue Weltordnung”: Zukunftsplan oder Verschwörungstheorie?

Manfred Kleine-Hartlage: Die liberale Gesellschaft und ihr Ende: Über den Selbstmord eines Systems

Daniel Friberg: Högern kommer tillbaka: Handbok för den äkta oppositionen

Daniel Friberg & Joakim Andersen (red.): Höger om åsiktskorridoren: Motpol i urval, 2006-2016

Motpol i urval 2006-2016

Arktos, 2016

Baksida:

Under tio års tid har tankesmedjan Motpol analyserat, kritiserat och provocerat i den svenska samhällsdebatten. Ur en mångfald av infallsvinklar har man gisslat svensk kulturrelativism, migrationspolitik, jämställdhetsiver, vänsterradikalism och nyliberalism. Samtidigt har ambitionen funnits att erbjuda alternativa perspektiv – de flesta med utgångspunkt i den traditionella, i egentlig mening konservativa, högern. Bitsk kritik har varvats med eftertänksam spekulation och halsbrytande humor, rakt argumenterande debattartiklar med sakliga och resonerande texter.

Ur det som en gång var en enkel så kallad bloggportal, har vuxit en bredare verksamhet, som genom seminarier och publikationer haft och har ett inflytande på det svenska debattklimatet som svårligen kan överdrivas. En växande skara anhängare har hyllat verksamheten, en betydligt större skara tysta sympatisörer har låtit sig influeras av den främsta intellektuella motpolen till Sveriges politiska etablissemang.

I denna bok finner läsaren ett brett urval av texter ur bloggportalen, sedermera webbtidskriften, Motpols mångfacetterade historia. Politisk analys, religionsvetenskap, filosofi och historia möter bitande satir och sarkastisk humor. Med en inledning av Motpols mest namnkunniga skribent, Joakim “Oskorei” Andersen, ett förord av författaren Lars Holger Holm och efterord av den svenska nya högerns grand old man, förlaget Arktos VD Daniel Friberg.

Höger om åsiktskorridoren kommer inte att bli årets julklapp i Sverige detta år, kanske inte heller nästa. Vilket bara ytterligare understryker hur mycket Motpol behövs.

Jag hade missuppfattat allt.

Först efteråt, när jag läste David Gellermans rapport på Motpol, insåg jag hur fel jag hade.

I enlighet med min linje att en av kritisk urskillning präglad dialog med Motpol-kretsen, identitärerna, den nya högern o.s.v. bör bejakas, en linje jag drivit och tillämpat här i bloggen i många år, tog jag mig nu i helgen för första gången till Motpols stora årliga evenemang, endagskonferensen Identitär Idé. Denna gång firades dessutom Motpols 10-årsjubileum.

Men det enda jag gjorde där var att gnälla och klaga och skälla.

Arrangemanget med lokalens hemlighållande, som anvisade besökare att samlas vid tunnelbanestationen för att därifrån vägledas av arrangörerna, framstod först som litet märkligt och överdrivet. Identitär Idé har ju funnits i många år, och evenemang med s.k. “högerradikaler” är ju nu överhuvudtaget vanliga, okontroversiella, överallt förekommande, mainstream. Men sakkunskapen upplyste om att det främst hade att göra med problemet med islamistisk terrorism, eftersom en av talarna var Mimi Al Laham (“Syrian Girl”). Väl framme verkade det dock som om det inte fanns några säkerhetsåtgärder alls, det var fritt fram för vem som helst att gå in, med stora väskor. Många tycktes inte ens ha köpt biljetter i förväg.

Av programmet, som inte delades ut utan fick uppletas upptejpat på finstilt A4 på en vägg, framgick att båda huvudattraktionerna, Al Laham och Greg Johnson, hade bortfallit. I tre timmar väntade de hundratals deltagarna i en alltför varm lokal med inom kort mycket dålig luft på att något skulle hända. Ingenting sades, ingen förklaring till förseningen gavs. Efter någon timme ombads de som köpt s.k. VIP-biljett att gå fram till podiet. Där fick man en skylt som det stod VIP med stora bokstäver på, att bära på kavajslaget. Man hade hellre velat ha något att dricka när man betalt 850 kr för biljetten. I stället fick man köpa öl eller annan dryck och smörgås i ett hörn. Men man behöll skylten i förhoppningen att det skulle bidra till att något som motiverade VIP-priset skulle dyka upp.

Till slut förklarades att det var tekniska problem med de bilder som skulle visas. Efter tre timmar kom talarna igång. Eftersom jag stått och pratat med några av talarna framme vid podiet råkade jag hamna på första raden i publiken, där de olika talarna satt. Det såg pretentiöst ut, jag borde suttit längre bak. Ljuset fungerade inte, talarna stod i mörker, och det klagades också på ljudet. Bilderna var inte värda något som helst dröjsmål. Talen handlade inte om identitarismens idéer utan om partipolitik. De var mycket korta, men tid var ändå inte avsatt för efterföljande frågor och diskussion. När tre talare var avverkade skulle det bli 20 minuters paus. Den blev i stället en och en halv timme. Efter ytterligare några talare var det “middagspaus”. Hela jätteevenemanget hade nu flyttats till en större sal i samma hus, med servering och försäljning av böcker från Arktos (och ett gammalt nummer av Samtidsmagasinet Salt) intill. Jag frågade mig fram om vad som nu skulle ske, hur det nu skulle gå till, och hänvisades till ett annat rum långt bort i ändan av en korridor: VIP-rummet. Där kunde man, om man upptäckte att en liten vagn rullades in från köket två gånger, om man höll sig framme, och om man tjatade på personalen, få en bit paj, som de övriga deltagarna i stället kunde köpa – till betydligt lägre pris än de 600 ytterligare kronor utöver sitt biljettpris som de hade behövt betala för VIP-biljetten – i den nämnda serveringen bredvid den nya salen. Skillnaden var möjligen att det vin som serverades i VIP-rummet var mousserande.

Den andra VIP-förmånen skulle vara att man kunde träffa talarna. Men varje deltagare hade redan haft all tid i världen att i grunden lära känna dem, och till detta gavs tillfälle överallt också efter middagen. Nu blev effekten i stället att man under middagen inte fick tillfälle att tala med de övriga deltagarna. Jag hade tänkt mig att alla de anonyma Motpol-skribenterna och deras många anhängare i kommentarfälten, alla de wagnerianska signaturerna som jag en gång råkat kalla “teatraliska lekstugefascister”, nu kanske skulle ta tillfället att hoppa på mig och ge igen. I och för sig hade de flesta reguljära skribenterna snabbt visat sig förstående. Solguru hade alltifrån början varit vänlig, Oskorei (som senare framträdde som Joakim Holm, och efter ytterligare någon tid under det nuvarande namnet Joakim Andersen), Motpols främste eller åtminstone dominerande skribent, hade skrivit mycket uppskattande om mig under åren. T.o.m. flitige kommentatorn Maximus’ våldsamma anklagelser hade förbytts till beröm. Men ändå.

Var fanns alla dessa nu? Oskorei förklarades ha fått förhinder. Solguru, som visserligen inte skrivit på flera år, sades ha dragit sig tillbaka till familjelivet och inte heller deltaga på evenemang som detta. Var fanns Wodinaz? Gudomlig Komedi? Nordanvind, som jag varit särskilt kritisk mot? Om dessa var närvarande gav de sig inte till känna. Jag har tidigare hävdat att Motpol utvecklats i rätt riktning. Med detta avsåg jag bl.a. att man släppt eller minimerat pseudonymerna. Men nu tycktes inte heller exempelvis Lennart Svensson, som man skulle kunna tänkas känna igen från bilder, vara på plats. Definitivt inte min gamle vän Jonas De Geer. John Järvenpää? Nej, inte en enda av de gamla Motpolskribenterna som jag mindes och sett fram mot att träffa kunde jag hitta på detta jubileum. Daniel Friberg höll sig, vill jag minnas, tidigare mer i bakgrunden; såvitt jag förstår är han grundaren, men det är väl först på senare år som han blivit den mest synlige av alla. Av de under senare år tillkomna skribenterna var den från SD välkände Patrik Ehn en av talarna. Men annars saknade jag även i denna kategori sådana jag särskilt lagt märke till och uppskattat. Naturligtvis ska sägas att de flesta av de gamla, om de faktiskt var där, inte heller kunde förväntas känna igen mig, och de kunde ju också tänkas ha glömt mig. I så fall skulle det ha hjälpt om man fått en namnbricka i stället för en VIP-skylt. Efteråt fick jag höra att den gamle SD-ideologen Johan Rinderheim varit närvarande.

Man hade velat ha en kaffe efter “middagen”. Men det, och allehanda bakverk från Delicato, fanns bara till försäljning i serveringen i den andra delen av huset, där de lika intressanta deltagare som köpt den vanliga, billiga biljetten satt för sig själva. Efter ytterligare några talare bestämde jag mig för att gå till serveringen och, fladdrande med VIP-skylten, insistera på att få en kaffe. Det var slut. Den för kaffemaskinen ansvarige hade gått hem. Det var i och för sig inte konstigt med tanke på den sena timmen, de ofantliga förseningarna. Jag gick ut ur huset och hittade ett gatukök alldeles intill. Där serverades inte kaffe, men den vänliga personalen förbarmade sig över den utan tvekan fullt synbart plågade varelsen med den märkliga skylten, och bjöd mig av sitt eget kaffepauskaffe. Jag tog med det in. Vid det här laget hade man i serveringen tydligen börjat ana att det kanske kunde ligga något i mina invändningar: de bjöd på en negerboll. Talarna fortsatte till midnatt. Därefter skulle något slags konsert äga rum. Men jag gick utmattad hem.

Jag hade som sagt missförstått allt.

David Gellerman förklarade på Motpol:

“Med över 240 deltagare, ungefär dubbelt så många som föregående år, så kan det också konstateras att det fanns inslag av organisatorisk växtvärk. Deltagarrekord och nya, obekanta lokaler och faciliteter är väl en sak, men det finns likafullt jobb kvar att göra för arrangörerna när det gäller tidsprecision i aktiviteterna. På ett sätt är vi fortfarande som en familj, med en familjs tålamod med tillkortakommanden hos familjemedlemmar, men om detta med Identitär Idé växer som det har gjort så måste den organisatoriska kapaciteten växa lika fort eller fortare. I vilket fall som helst var det inget fel på improvisationsförmågan, talarna kom upp på banan en efter en, och ingen tyckte nog annat än att alla aktiviteter var värda att vänta på.”

Plötsligt förstod jag.

Jag tillhörde inte familjen. Eller möjligen var jag ett svart får i familjen. Jag hade kommit dit med felaktiga, orättvisa förväntningar och krav. Min ovanstående beskrivning säger mer om mig själv än om evenemanget. Jag var odräglig.

Detta är inte ironi. Jag menar allvar. Med fördubblat deltagarantal och de större lokaler som därmed krävdes var detta rimligen på många sätt ett nytt evenemang. Man hade helt enkelt inte hunnit utvidga och förstärka organisationen. Man hade inte förstått innebörden av den snabba växten, explosionen.

Jag måste få vidhålla att de olika biljetterna och därmed kategorierna av deltagare tillhörde det feltänkta. Men att huvudtalarna saknades var inte arrangörernas fel. De kvarstående talarna var på det hela taget passabla. Gamla namn faller bort, nya tillkommer. Man skulle kunna säga att tematiken var vidare än bara idéernas. Men inslaget av de senare ökade mot slutet. De tekniska felen var sannolikt lokalens.

Under svåra omständigheter åstadkom man ett på många av mig förbisedda sätt imponerande evenemang, som bekräftade vitaliteten hos och intresset för de intellektuella och politiska riktningar som Motpol representerar. Kanske innehåller min litania ovan något litet som kan bli till anspråkslösa, konstruktiva förbättringsförslag inför nästa år, när Identitär Idé av allt att döma blir ännu större. Givetvis kvarstår behovet av kritisk urskillning, men förhoppningsvis kommer detta evenemang bli ett bättre forum även för den typ av dialog jag efterlyser.

Motpol och anonymitetskulturen

Identitär Idé: Motpol i rätt riktning

Tankesmedjan Motpol: Ännu ett steg i rätt riktning

Det är utan tvekan överdrivet att, som motståndare i media och andra partier gjort, påstå att SD skulle vara “Putinvänligt”. Att partiet intar en kritisk hållning mot Putin och Ryssland under Putins regim har inte minst framgått av några av mina egna inlägg här de senaste åren. I dessa har jag också klargjort att denna hållning från mitt perspektiv är alltför ensidigt kritisk, ja, åtminstone indirekt även att kritiken ibland också är felriktad. Med anledning av de anklagelser för Putinvänlighet som föranletts av den på riksdagskansliet anställde tjänstemannen “Putilovs” agerande och av att en politisk sekreterare till Kent Ekeroth uttryckt sig uppskattande bl.a. om den ryska TV-kanalen RT, har Mattias Karlsson försökt ytterligare tydliggöra partiets linje gentemot Ryssland. Ett antal intressanta komplexiteter i partiets hållning blev därmed synliga, komplexiteter som förtjänar att utredas och belysas.

Karlsson hänvisade i SVT:s Aktuellt till partiets 2011 antagna och mycket uppmärksammade princip om “nolltoleransen”. Enstaka avvikelser från partilinjen kunde tolereras, hette det, och Karlsson jämförde förtjänstfullt åberopande av RT med att han själv kunde hänvisa till Aftonbladet. D.v.s. att citera RT behövde inte innebära något allmänt instämmande med kanalens politiska linje. Men när man undersökt en misstänkt avvikare närmare och fått fram en större bild, när ett mönster av allvarlig avvikelse framträder, när man nått en kritisk massa och allting pekat åt samma håll tillräckligt länge, måste man, framhöll Karlsson, vid en viss punkt dra en gräns. Detta är givetvis, rent generellt, riktigt och nödvändigt i ett politiskt parti.

Men Karlsson specificerade att nolltoleransen gällde “radikalism och extremism”. Jag minns nu inte exakt hur denna princip formulerades när den lanserades. Men det finns problem med dessa termer som inte på samma sätt gäller exempelvis “rasism”, som utan tvekan tillhörde det som förklarades inte skulle tolereras. Detta sistnämnda är visserligen, som jag diskuterat tidigare, ett begrepp i akut behov av precis definition, och en term som sådan förutan används enbart som ett funktionellt attackord mot SD. Men det är åtminstone, som jag också menar mig ha visat, ett begrepp som kan ges en begriplig och meningsfull innebörd.

Det gäller dessvärre inte “extremism” och “radikalism” med den användning som numera är vanlig och som länge kunnat studeras även hos Karlsson och Åkesson. I vissa avseenden är denna ett exempel på att man i onödig utsträckning anpassar sig till den av media och de politiska motståndarna dikterade och etablerade diskursordningen. Karlsson och Åkesson måste ju rimligen förstå hur hopplös användningen i själva verket är. Ingenting är mer uppenbart relativt än vad som anses vara radikalism och extremism. Vänsteretablissemangsmedia, otaliga enskilda opinionsbildare och aktörer i kulturlivet, de övriga riksdagspartierna, den amerikanska regeringen och mängder av NGOs och enskilda globlistfinansiärer flyttar med förenade ansträngningar i oerhörd takt fram positionerna med nya punkter på den kulturradikala pussyriotifieringens agenda. Alla, inklusive SD-ledningen själv, vet att det den trodde på igår är radikalt och extremt idag, och att det den tror på idag kommer vara radikalt och extremt i morgon. Ingen effektiv opposition kan erbjudas av politiker som inte på djupet förstått denna agendas motiv, dynamik och mekanismer.

Att definiera en politisk position genom avståndstagande från “radikalism” och “extremism” i största allmänhet innebär en beklaglig nivåsänkning av det politiska samtalet, en degradering av det politiska språket. SD:s syfte kan vara gott: givetvis är det inte så att det inte finns politiska grupper och riktningar de måste ta avstånd från. Det är inte ens så att vissa av dessa riktningar inte just nu verkligen kan beskrivas som extrema. Nej, det är inte ens så att det skulle vara principiellt omöjligt att uppställa en objektiv, universell och innehållsligt entydig definition av radikalism och extremism. Men trots allt detta är den nuvarande användningen av dessa termer hopplös. Den är enbart fördummande och den innebär en kapitulation inför de motståndare som medvetet valt dessa enkla och i verkligheten meningslösa attackord. Med denna strategi tvingas SD:s företrädare hela tiden låtsas vara mindre intelligenta än de är. Förvisso är det ibland, kanske rentav ofta, nödvändigt att spela dum. Men man kan inte göra dumspelandet till en förutsättning för hela sin politik. Man kan inte formulera sin politiska linje så att dumspelandet måste blir det centrala i all retorik.

Inte mindre iögonfallande än begreppens relativitet är den innehållsliga obestämdheten i deras nuvarande användning. Tanketomheten i denna historiskt bara alltför välbekanta typ av politisk-semantisk slapphet framstod på kanske oöverträffat sätt när på den – i sig lovvärda – s.k. Folkets demonstration tidigare i år en för mig okänd kvinnlig talare, vändande sig mot oönskade deltagare, skrek att extremismen (eller radikalismen) inte har någon politisk färg. Här var det alltså inte längre fråga bara om den höger- respektive vänsterextremism man vanligen talar om, eller dessa plus nationalistisk extremism i en egen dimension bortom höger-vänster-skalan, eller ens alla dessa plus exempelvis en grön, “ekofascistisk” extremism i en motsvarande egen dimension. Extremismen framställdes i stället som ett ideologiskt helt obestämt fenomen som kunde dyka upp varsomhelst över hela det politiska spektrum och i alla dimensioner, och som alltid som sådant måste fördömas.

I en mening är det förstås en truism att extremism, i betydelsen egenskapen extremhet som sådan, inte har någon politisk färg. Ingen sådan ligger i begreppet i sig. Men just detta gör det ofta löjeväckande när detta i sig färglösa upphöjs till ett huvudsakligt hot, från vilket man alltid, oavsett sammanhang, oavsett den kontingenta färgen, måste ta avstånd. I verkligheten är det givetvis inte alls något sådant meningslöst obestämt man avser. Man avser inte “folkpartistisk (numera liberal) extremism” eller “gråsossig extremism”, även om sådan extremism finns.

Det är glädjande att Mattias Karlsson ibland på Facebook gör icke obetydliga ansatser att klart och med relativ utförlighet identifiera de specifika politiska och ideologiska riktningar, grupper och ståndpunkter man avser. Men uppgiften kvarstår att i tillräcklig utsträckning översätta detta till kommunikationen och debatten i övriga media. Om sådan precision där skulle anses omöjlig vore det ett beklämmande vittnesbörd om tillståndet och tendensen hos den liberala demokrati man i vid mening försvarar. Termer som radikalism och extremism kan – om vi bortser från det ambitiösa projektet att ge dem en universell definition, ett projekt på mycket stort avstånd från vad SD och media ägnar sig åt – användas på ett meningsfullt sätt endast med specifika, konkreta, historiska definitioner och referenser. Karlsson har huvudsakligen använt dem om tidigare dominerande eller påstått dominerande strömningar i SD (vad jag kallar “det gamla första“) som han inte vill ska komma tillbaka: partiet får inte “återradikaliseras”. Det är en begriplig användning av terminologin, med syftning på vad som uppfattas som en “högerradikalism” eller snarare en specifikt nationalistisk radikalism.

Men i SD-sammanhang hamnar denna användning för mig i uppenbar konflikt med en mer näraliggande definition i termer av “vänsterradikalism”, som aktualiseras av partiets egen ideologiska och sakpolitiska utveckling (närmande till NATO och därmed “västs” proto-totalitära politiska, moraliska och kulturella regim, förhållandet till Expo, Pridefestivalen, tendensen i riktning mot abstrakt medborgarskapsnationalism där “det inte spelar någon roll varifrån man kommer” bara man är “konstruktiv”, en ståndpunkt som går utöver den jag uppfattade som den “öppna svenskhetens” innebörd – och fler exempel kunde ges). Där är det fråga om den liberala radikalisering jag kallar “det gamla andra” och som motsvarar ett historiskt mer normalt och dominerande språkbruk.

Den politiske sekreteraren fick alltså gå p.g.a. det mönster av “radikalism och extremism” som avslöjats bl.a. i uttrycken för hans gillande av RT. Utan tvekan uttryckte han sig överdrivet om den statliga ryska TV-kanalen (och jag har inte sett hela det övriga underlaget för partiets åtgärd; mitt syfte här är att diskutera partiets hållning i dessa frågor i allmänhet, inte att försvara denna enskilda person). Men samtidigt kunde man av flera skäl befara att Karlsson ånyo godtog det problematiska innehållslösa språkbruket. Sambandet med hans legitima, specifika användning av termerna kunde synas bruten. Definitionen kunde, utöver relativiteten, förefalla oklar över den gräns där vi står inför reduktionen av den politiska diskussionen till ett värdelöst antiintellektuellt signalerande med tomma symboliska dygdmarkörer i ett förutbestämt politisk-korrekt spel. Där individer och grupper kan svartmålas, stämplas och bortsorteras utan att man behöver bemöda sig att analysera idéer och sakfrågor.

Tittar man emellertid samtidigt på vad Karlsson nu skrivit om Putin och hans förhållande till konservatismen visar det sig dock att det inte var fullt så illa. Karlsson har åtminstone en välgörande bestämd uppfattning om vad han menar vara fel med Putin och med försvaret av Putin i de egna leden. Det är en uppfattning som kan skänka ett meningsfullt innehåll åt termerna radikalism och extremism med tillämpning på Putin själv. Men den gör det ingalunda självklart att de så definierade termerna kan tillämpas också på Putins svenska försvarare. Det är här vi finner komplexiteter som jag tror är viktiga att utreda. Frågan om förhållandet till Ryssland är ju idag central i svensk politik, i Europas politik, i världspolitiken. Jag ska därför återkomma med en fortsättning på detta inlägg.