Author: Jan Olof Bengtsson

Kristian Nilsson, som driver bloggen med det intressanta namnet Foodcourtification och twittrar, gör i två kommentarer till mitt inlägg Stoppa folkhemsnostalgin! “ett litet försök till att bredda debatten något om varför vi överhuvudtaget har en så utbredd folkhemsnostalgi”, och lämnar därmed ett värdefullt bidrag till fortsatt diskussion av detta viktiga ämne.

“Det handlar inte, säger han, “enbart om historiebruk och mild nationalism, utan nostalgin kan också ses utifrån ett socialpsykologiskt perspektiv.” Han menar att om man på en politisk nivå vill “ersätta snäv folkhemsnostalgi med en vidare och djupare socialkonservatism så bör nog även socialpsykologiska aspekter tas med i processen. (Vad kan till exempel nostalgimuseerna ersättas med?)”

Nilssons huvudpoänger återfinns i följande kommentar:

“Folkhemsnostalgin ska väl främst ses som nostalgi över något som förlorats och inte som en faktisk förhoppning om återvändande till denna nostalgiska tid.

Folkhemsnostalgin uppstår som reaktion till en tankevärld med hotfulla ledord som mörkerkrafter, stöveltramp och rasism. En sådan värld vill ingen leva i och då är folkhemsnostalgin en generellt sett accepterad värld som man kan dra sig tillbaka till.

Jag var i somras på ett privat, nyöppnat moped- och nostalgimuseum i Nynäshamn. Att kunna beställa en Champis och hembakad kanelbulle och sjunka ner i 50-70-tals möblemang med tidstypisk populärmusik i bakgrunden är en angenäm känsla. Inte för att man hoppas att denna tid ska återuppstå, utan för att man för en kort stund får andrum från en alltmer oroväckande samtidsvärld.”

Jag förstår den socialpsykologiska dimensionen, även om jag inte explicit betonade den i mitt inlägg. Mitt syfte var delvis att utöver “historiebruk och mild nationalism” också inkludera den, som i själva verket oskiljaktig från dessa. Historien kan brukas och den milda nationalismen utformas på det sätt den gör på grund av en nostalgi som är i hög grad rent socialpsykologiskt betingad. Genom att lyfta fram problematiska aspekter av folkhemmet och dess historiska period i Sverige försökte jag helt enkelt motverka allt detta tillsammans, som den enhet jag menar att det är. Men det finns utan tvekan en poäng i att som Nilsson gör explicit urskilja och betona den socialpsykologiska komponenten.

När det gäller återvändande contra nostalgi över något förlorat, menar naturligtvis ingen mild nationalist att folkhemmet helt enkelt kan ohistoriskt rekonstrueras sådant det en gång existerade. Vad jag talade om var att det “tycks föresväva många som ett ideal, ett samhälle som i möjligaste mån borde återupprättas och återgås till”. Detta tror jag inte är någon överdrift, om man betonar “i möjligaste mån” i lika hög grad som “återgås till”. Det förlorade kan i någon mån återskapas. Och det är denna politiska vilja – i någon mån ett politiskt program – som leder fel och skickar fel signaler utan tydlig historisk urskillning av den typ jag försökte introducera.

Jag är inte säker på att jag förstår Nilssons uppfattning av hur folkhemsnostalgin uppstår. Är den inte en reaktion mot vad som i Sverige kallas “nyliberalism”, globalisering, massinvandring, multikulturalism, den relativa homogenitetens förlust, välfärdens urholkning, ökad otrygghet, större ojämlikhet, ny rotlöshet, och andra liknande, med allt detta sammanhängande fenomen? Är det inte snarast detta som ligger i formuleringen “en alltmer oroväckande framtidsvärld”? Men jag kan ha missuppfattat Nilsson här.

Hursomhelst menar jag att vi, med rätt ledarskap, skulle kunna skapa något betydligt bättre som svar på denna psykologi än det som folkhemsnostalgin pekar på. Kallas museet i Nynäshamn verkligen “nostalgimuseum”? Och finns det alltså fler sådana? Jag vill att min blogg bland annat ska kunna vara något av ett “framtidsmuseum”, där man inte bara kan få “andrum från” nuets misär utan där man framför allt, i den nyskapande traditionalismens tecken, kan hämta insikter, resurser och allmän inspiration – på de avgörande andliga, filosofiska, historiska och estetiska områdena – till det nya, i sanning “vidare och djupare” socialkonservativa uppbyggnadsarbete vi behöver. Fler sådana framtidsmuseer är önskvärda.

Svenska betraktelser

Norstedts, 1985

Baksida:

Motströms och medströms är den fjärde i den serie av debattböcker som Stig Strömholm inledde med volymen Sverige 1972. Försök till en lidelsefri betraktelse. Med åren har denna särpräglade röst i den svenska offentliga debatten kommit att bemötas med allt större respekt. I sin nya bok uppehåller sig Strömholm först vid svenska allmänpolitiska frågor, men tyngdpunkten ligger på de fält där Strömholm besitter särskild kompetens och överblick genom sin ovanliga ställning som en av centralfigurerna i den svenska juristvärlden, preses i Vitterhetsakademien och Uppsala universitets prorektor.

Innehåll:

Vems är framtiden?

Demokratins farliga liv

Nytt om kejsarens gamla kläder

Det socialistiska fenomenet

Vårt Sverige – och de andras

Den svenska tystnaden

Den första rätten på matsedeln

Svensk konservatism: död eller levande?

En villolärare resumerar

Mellan demokrati och juridik: flykt och återkomst

Planeringssamhället och rättssäkerheten: ett svenskt framtidsproblem

Integritet och massmedia

Tankar vid ett kulturpris’ mottagande

Finns det plats för en borgerlig kulturpolitik?

Skolan och kunskapen

Forskningspolitik: begränsningar och möjligheter

Vårt behov av forskningspolitik

Den svenska doktorsavhandlingen

Europas universitet

JOBs kommentar:

Se även de nämnda tidigare debattböckerna, och mina kommentarer till dem, på References-sidan. I den tyvärr alltid förbisedda Sverige 1972 finner vi grunden och utgångspunkten för och den mest systematiska framställningen av Strömholms analys av sin svenska samtid.

Det finns bland många svenska nationalister en förödande folkhemsnostalgi. Föreställningen att Sverige i stort sett var bra på 1950- och 60-talen, ja kanske rentav första hälften av 70-talet, är vitt utbredd. Denna historiska period tycks föresväva många som ett ideal, ett samhälle som i möjligaste mån borde återupprättas och återgås till. Endast de politiska besluten om invandringen från 70-talets mitt förstörde alltihop. Kan vi bara ompröva dem och på något sätt lösa de problem de skapat, har vi uppnått det politiska målet.

Det är en katastrofal illusion. Visst kunde ett vackert och värdefullt innehåll finnas i folkhemsretoriken även från socialdemokrater. Visst genomfördes en del värdefulla reformer. Visst fanns nya möjligheter för arbetarklassen, och ett mått av rimlig, human gemenskap över klassgränserna. Visst var vi materiellt, naturvetenskapligt, medicinskt, teknologiskt, industriellt och under en tid även militärt ytterst framstående. Visst fanns ännu ingen massinvandring och inga av dess problem. Visst gavs en del nya friheter som kunde användas på meningsfullt sätt.

Men det är allt – och i det större historiska, kulturella och andliga perspektivet är det faktiskt inte så oerhört mycket – inte så mycket som det skulle kunna ha varit. Och framför allt: det kunde uppnås nästan uteslutande på grund av att vi levde på ett kulturellt, moraliskt och andligt ”kapital” (jag är inte entusiastisk över metaforen) uppbyggt under många århundraden av hårt arbete och förvaltande av den stora europeiska kulturtraditionen.

Socialdemokratins konsekventa gränsdragning och vakthållning mot kommunismen är en myt. De socialdemokratiska utrikes- och försvarspolitikerna följde ofta, utan att på något sätt vara tvungna till det, en vansinnig, Sovjetvänlig linje som i längden kunde ha förslavat Sverige (och övriga Europa) om inte andra krafter funnits i väst, och för den delen också, ja inte minst, i öst.

Med Dag Hammarskjöld blev vi pådrivande i FNs utveckling i riktning mot ideologiskt styrd, krigförande världsregering. Svenskt flygvapen deltog i bombning av skolor, sjukhus, kyrkor och andra civila mål i den västallierade provinsen Katanga i Kongo, i enlighet med Moskvas önskemål, när den försökte rädda sig undan postkolonialismens kaos och kommunism.

Vid universiteten ödelades stora delar av de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna av positivism och scientism. Den mest kände filosofen var den militante tingstenianske ateisten Ingemar Hedenius. Detta beredde vägen för marxismen, som ständigt flyttade fram sina positioner och på 60- och 70-talen tog över många institutioner.

Rättsfilosofin var ett hägerströmianskt moras som i allt högre grad tillät rättsstatens upphävande och juridikens reduktion och degradering till politiskt instrument. Författningsreformerna och den ekonomiska politiken präglades genomgående av verklighetsfrämmande egalitarism.

Den terapeutiska välfärdspolitiken förlamade gradvis de skapande energierna. Det sexuella och allmänt livsstilsmässiga frigörelseevangeliet ödelade liv. Freuds psykologiska charlataneri duperade intellektuella på alla områden.

På utbildningsområdet var det främsta resultatet införandet av den östtyska grundskolan. Dess indoktrinerings-, hjärntvätts- och fördumningsprogram, illa dolt av kvarhållna fragment och fasader av det gamla bildningsinnehållet, går långt tillbaka i tiden.

Folkbildningens misslyckande blev alltmer uppenbart. Alf Ahlberg kunde inte avfärda Tage Lindboms desillusionerade sanningssägande i Sancho Panzas väderkvarnar utan gav sitt erkännande. Den kulturidealistiska vänsterliberalismen och socialismen hade gått under i det vegetativa träsket, och de radikala ideologiernas verkliga innebörd och drivkrafter gick inte längre att dölja för sådana erfarna och kunniga betraktare.

De ledande romanförfattarna, massivt marknadsförda inte minst till de nya frigjorda kvinnogenerationerna, förde en eländig debatt om “trolöshet” mot normer och auktoriteter. Våra gamla städer förstördes systematiskt, och den brutalistiska, avhumaniserade icke- eller anti-arkitekturen bredde ut sig. Tillsammans med propagandan, och ofta oskiljaktiga från den, översvämmade oss masskulturindustrins produkter ur teknikens alla nya kanaler. Jazzen hade sedan länge segrat, och följdes av rock’n’roll, båda med tillhörande karaktäristiska attityder, beteenden, droger.

Den modernistiska konstkonspirationen bombarderade folkdjupet visuellt och förstörde sunda instinkter och värderingar, bröt ned det kulturella minnet och den historiska identiteten. Ingmar Bergman lyckades ibland gestalta den andliga döden, men utan tillgång till något alternativ.

Den underliggande materialismen, naturalismen, värdenihilismen, och rationalismen, den ofta rent primitivistiska kulturradikalismen, och den manipulativa sociala ingenjörskonsten var gemensamma över hela det politiska spektrum. Och allt detta hade i stor utsträckning ideologiskt förberetts redan före det andra världskriget. Redan då hade borgerligheten börjat förynkligas och anamma den allomfattande och alltmer totalitära modernitetsutopismen; den verkliga kulturens, bildningens och traditionens bärare, i och ur alla samhällsskikt, pressades tillbaka, marginaliserades, tystnade.

Nationalismen har alltid varit en problematisk, tvetydig ideologi med uppenbara, ofta dominerande lägre varianter. Den nationalism som idag bara vill tillbaka till folkhemmets svenska 50- och 60-tal är tyvärr även den i alltför hög grad en produkt av det kulturella förfallet. Den har drag av den relativistiska, nihilistiska nationalism som låter sig ledas enbart av parollen ”right or wrong, my country”.

Att människan är naturligt god är ju inte sant, och det är lika osant att folket är naturligt gott, sunt, omdömesgillt, vist. Och när folket, folkdjupet, dessutom i så stor utsträckning på konstlad väg är förstört av de svenska 1900-talsradikalerna, blir den i sig viktiga och värdefulla “högre populismen” svår att mobilisera och bygga på. I takt med att förfallet fortgår blir all populism mindre moraliskt försvarbar. En urskillningslös nationalism riskerar, bortom våra illusioner om bildnings- och humanitetsframsteg, att i lika hög grad som någonsin släppa fram ett rasande, kulturförstörande pöbelvälde.

Därför behöver vi något helt annat. Vi behöver en socialkonservatism som också är en kultur- och värdekonservatism, och som förmår urskilja, identifiera, återerövra och bygga vidare på de verkliga moraliska framsteg som också har kunnat göras inom ramen för det moderna Sverige. Den sunda nationella identitet, egenart och självständighet en sådan socialkonservatism bejakar är fullt tillräckligt. Om folkhemsbegreppet fortfarande ska användas, måste det snarast definieras i enlighet med den gamla svenska socialkonservatismen från det tidiga 1900-talet; endast i den mån den överensstämmer med denna kan dess socialdemokratiska variant bejakas. Utländsk inspiration kan hämtas från socialpolitiken i det wilhelminska Tyskland och delvis det viktorianska England.

Dagens socialstat, som vräker ut skattemedel för rent vegetativa och destruktiva syften – inklusive men på intet sätt begränsat till massinvandringen – eftersom dess representanter inte vill, kan, vågar, orkar eller får se och hantera verkligheten, är givetvis en historisk katastrof och tragedi. Men en rimlig, begränsad, konstruktiv och effektiv välfärdsstat, med arbetarskydd och stöd till verkligt sjuka och behövande, är fullt förenlig med en näringslivsvänlig ekonomisk frihet, ett starkt civilsamhälle och en kompromisslös, genuint konservativ kultursyn, moral och värdegrund.

Detta är vad vi behöver. En ny, verklig politisk opposition är på väg att formas i Sverige. Men när det gäller det helt avgörande området, det kulturella, moraliska, värdemässiga, andliga, har den tyvärr ännu inte kommit så långt. Torftigheten är ofta bedövande.

Därför säger jag: Stoppa folkhemsnostalgin! Ge upp 50- och 60-talsillusionen! För verklig, stor politik krävs mycket större och djupare visioner. Våga tänka nytt! Våga satsa på att åter bygga upp den kulturella grund som möjliggjorde även det som verkligen var bra med Sverige under dessa årtionden. Endast i den seriösa och humana nyskapande traditionalismens tecken kan vi besegra den nuvarande regimen.