
McKim, Mead, and White: Penn Station, New York


9 May
The Sibel Edmonds Story: A Memoir
Sibel Edmonds, 2012 Amazon.com
Book Description:
In this startling new memoir, Sibel Edmonds – the most classified woman in U.S. history – takes us on a surreal journey that begins with the secretive FBI and down the dark halls of a feckless Congress to a stonewalling judiciary and finally, to the national security whistleblowers movement she spearheaded. Having lived under Middle East dictatorships, Edmonds knows firsthand what can happen when government is allowed to operate in secret. Hers is a sobering perspective that combines painful experience with a rallying cry for the public’s right to know and to hold the lawbreakers accountable. With U.S. citizens increasingly stripped of their rights in a calibrated media blackout, Edmonds’ story is a wake-up call for all Americans who, willingly or unwillingly, traded liberty for illusive security in the wake of 9/11.
The Shocking Truth About Our Money System And How We Can Break Free
Third Millennium Press, 2010 (2007) Amazon.com
Back Cover:
Our money system is not what we have been led to believe. The creation of money has been privatized, or taken over by a private money cartel. Except for coins, all of our money is now created as loans advanced by private banking institutions, including the “private” Federal Reserve. Banks create the principal but not the interest to service their loans. To find the interest, new loans must continually be taken out, expanding the money supply, inflating prices, and robbing you of the value of your money. Web of Debt unravels the deception and presents a crystal clear picture of the financial abyss towards which we are heading. Then it explores a workable alternative, one that was tested in colonial America and is grounded in the best of American economic thought, including the writings of Benjamin Franklin, Thomas Jefferson and Abraham Lincoln. If you care about financial security, your own or the nation’s, you should read this book.“It’s frankly difficult to find a good book that will help a person become literate about our modern money supply. Most that are accurate are hopelessly dense and written for graduate students in economics…Ellen Brown has translated a dense subject into a readable and fascinating story…Web of Debt by Ellen Brown not only demystifies money, but provides some thought-provoking and realistic solutions to our nation’s dangerous dependence on a for-profit banking system that is sucking the financial lifeblood out of our nation…Buy it, read it, and get active!” Thom Hartmann’s Review of the Month for Buzzflash
“Ms. Brown has taken two subjects considered boring – history and monetary policy – and turned them into a book as thrilling as any Tom Clancy novel, except that this book is true…If you are looking to have an understanding of the monetary mess we are in, this is an excellent historical overview with some truly elegant and ingenious ideas about correcting the problems we presently face. As you read this book you may find yourself feeling like ‘Neo’ in The Matrix, newly awakened from the slumber of ignorance and deceit. Best of all, she offers viable solutions to the problems that have plagued our planet for millennia. This may well be one of the most important books you will ever read.” American Free Press
“If there is one book, one newspaper, one blog, one article, that one should read to understand the current economic crisis, to understand the root of the problem, and to understand the solution, it is The Web of Debt…The only ideology presented is one of fairness, integrity, and common sense.” Online Journal Reviews

Samtidigt med Cambridgeplatonisterna är Descartes på annat håll i färd med att, utan att helt uppge det, ge det traditionella själsbegrepp med vilket självbegreppet nu åtminstone tydligare än under antiken sammanfördes, en delvis ny innebörd. Descartes använder inte ordet “självet”. I sak ligger hans tänkande dock här delvis i linje med platonisternas, trots olikheterna i övrigt.
Taylor vill rentav se 15- och 1600-talet som “an immense flowering of Augustinian spirituality”, som fortsatt genom upplysningen och in i vår egen tid och även motsvarar vår nuvarande moderna identitet och dess synsätt. [Sources of the Self: The Making of the Modern Identity (1989), 141.] Betoningen av den radikala reflexiviteten, cogito, Gudsbevisen “inifrån”, kort sagt, subjektiviteten och interioriteten, framstår helt enkelt som gemensamma för Augustinus och Descartes. Likheterna mellan dem i uppfattningen om tänkandet och jaget har också utretts, med hänsyn till dessa tänkares relevans för dagens filosofiska frågor om det reflexiva bruket av personliga pronomina och om förstapersonsperspektiv contra “perspektiv från ingenstans”, av Gareth B. Matthews i hans bok Thought’s Ego in Augustine and Descartes från 1992.
Men augustinismens interiorism o.s.v. förgrenar sig likafullt för Taylor i två riktningar: den från Montaigne utgående traditionen av “self-exploration” eller “self-discovery”, och den från Descartes utgående av “self-mastery” och “disengagement”. Åtskillnaden täcker en del av det Stephen Toulmin vill etablera med sin åtskillnad mellan renässansens humanistiska modernitet och den inbrytande rationalismens modernitet under 1600-talet i Cosmopolis: The Hidden Agenda of Modernity (1990).
Taylor uttrycker det så att om den första riktningen syftar till att identifiera “the individual in his or her unrepeatable difference”, syftar den andra till att ge oss “a science of the subject in its general essence”. Om den förstas metod är “a critique of first-person self-interpretations”, består den andras i “the proofs of impersonal reasoning”. Även Descartes är visserligen “a founder of modern individualism” i det att hans filosofi utgår från den individuelle tänkaren och hans ansvar att bygga en egen, tankemässig ordning “in the first person singular”. Men “he must do so following universal criteria; he reasons as anyone and everyone”. Därigenom blir i själva verket Descartes’ och Montaignes projekt varandras motsatser. Descartes’ söker en universell, vetenskaplig ordning, som i motsats till Montaignes fördjupning i den egna konkreta individualiteten kräver “a radical disengagement from ordinary experience”. [Op. cit. 178.]
Descartes möter samma renässansens intrikata oavgjordhet i form av den ifrågasatta traditionen och den relativistiska öppningen mot skepticismen som Montaigne, men hans lösning blir långt mer radikal. Även för honom blir “självet” den replipunkt där han vinner sanning och visshet, men han menar sig i detta slutligen finna en grund för en förnyad rationell visshet och en ny universell vetenskap. Med Weintraubs ord: “Different turns in the face of very similar experiences led to different personality conceptions. Esprit de géometrie et esprit de finesse…” [The Value of the Individual: Self and Circumstance in Autobiography (1978), 178. Den berömda senare formuleringen återfinns i Pascals Pensées.] Weintraub framhåller hur den universella rationalistiska enkelheten i den cartesianska revolutionen också “made a rationalistic outlook on reality once again an obstacle to the growth of the sense of individuality to which Montaigne had contributed so fundamentally. It took another two centuries for Europeans to find the appropriate balance between the claims of their rational culture and their recognition of the factors difficult to accomodate with it.” [Ibid. 194 f.]
Med individualiteten och de svårförenliga faktorerna förstås här alltså inte blott den abstrakta individualiteten som sådan, utan den av Montaigne utforskade, en singularitet som också rymmer ett fullare register av icke-rationella sidor. Men Weintraub konstaterar även att, som Bossuet omedelbart insåg, i Descartes’ system, i proklamationen av det mänskliga tänkandets autonomi, återfanns tendensen till “the ultimate individualization of thought”. Vi har här nått den idéhistoriska punkt där frågorna om subjektivitetens förhållande till individualiteten på allvar tränger sig på.
En essä om marxismen, historicismen och humaniora
Zenit, 1981
Baksida:
Historia och vetenskap handlar om de humanistiska vetenskaperna, deras egenart och uppgifter. Den handlar också om marxismen i dess egenskap av humanvetenskaplig teori.
I en historisk exposé tecknar Svante Nordin den klassiska historiefilosofiska traditionen vars idag viktigaste avläggare är marxismen. I ett systematiskt avsnitt gör han ett försök att ge konturerna av en filosofi om historien där de trådar följs som knyter samman konsten, filosofin, politiken och den sociala strukturen. Därvid genomför Nordin vad som både är en tolkning och i vissa avseenden en kritik av marxismen utifrån ett historicistiskt perspektiv.
Syftet med denna bok står att finna i ett försvar för ett klassiskt kulturideal och för en teoretisk tradition där historiefilosofiskt tänkande betraktas som både respektabelt och nödvändigt.
JOBs kommentar:
Nordins viktigaste filosofiska bok – i den meningen att medan hans senare verk är filosofihistoriskt viktiga, filosoferar han själv i denna, även om det i stor utsträckning formuleras i termer av teori. Vid denna tid var Nordin fortfarande verksam som filosof, vid filosofiska institutionen i Lund. Han hade ännu inte flyttat över till idé- och lärdomshistoria.
Den uppgörelse han här företar med åtminstone de mest ohållbara riktningarna inom marxismen – främst den delvis strukturalistiskt influerade Althusser-skolan med dess antihumanism och dess typ av vetenskaplighetsanspråk å marxismens vägnar – var av historisk betydelse i den svenska vänstern vid denna tid och därmed för det intellektuella klimatet i Sverige överhuvudtaget. Jag läste den med största intresse när den kom ut, som alldeles färsk recentior i Uppsala men medförande andliga och rudimentära filosofiska övertygelser av ett slag som gjorde det omöjligt för mig att acceptera den alltfort vitt utbredda marxismen.
Den humanistiska bredden och perspektivrikedomen, den formella och stilistiska friheten från de marxistiska esoterismernas krampaktiga jargonger som ofta bara dolde kulturlöshet, försvaret av det klassiska kulturidealet – allt detta imponerade. Men det fanns också mycket jag inte höll med om, och som jag omedelbart började brottas med. Nordin kvarstannade ännu i ett allmänt marxistiskt influerat tänkande, liksom inom ett mer allmänt kulturradikalt paradigm.
Samtidigt pekade hans immanenta kritik av marxismen i själva verket långt utöver marxismen som sådan, något som inom kort bekräftades av hans egen fortsatta utveckling. Hans grundliga tillägnelse av ännu idag i Sverige otillräckligt absorberade tanketraditioner långt bortom marxismen, huvudsakligen med anknytning till den i boken dominerande historicistiska tematiken, den tillägnelse som är vad som framtvingade uppgörelsen, var redan här uppenbar, och skänker boken bestående värde och relevans.
Historia och vetenskap erbjöd en möjlighet till den sanna humanistiska filosofins frigörelse inte bara inom marxismen, där Althusser förstört den, utan i väsentliga avseenden även från marxismen som sådan – en möjlighet till humanioras återupprättelse i Sverige i andra filosofiska termer. Men fastän den på ett självständigt och nyskapande sätt lyfte fram nödvändiga och av marxismen undanträngda tänkare och traditioner och från dem hämtade insikter av största betydelse för den humanistiska filosofins och den humanvetenskapliga teorins nyformulering, utgjorde den inte själv denna nyformulering som ett fullt, positivt alternativ.
För det första var den – och gjorde på intet sätt anspråk på att vara något annat än – fragmentarisk och essäistisk (undertiteln säger att den är en essä; mer exakt är den en sammanställning och tematisk gruppering av en mängd korta fragment, man kanske kunde tillåtas kalla dem “essäetter”), på intet sätt en utförlig, systematisk framställning.
För det andra skulle krävts för den kompletta nyformuleringen både en mer fullständig frigörelse från de allmänna marxistiska tankelinjerna och det kulturradikala paradigmet, och en djupare och utvidgad tillägnelse av den nämnda ickemarxistiska tankevärlden. Begränsningen som sådan, i marxistisk, ja althusseriansk anda, till humanvetenskapernas teori, om än i högre grad filosofiskt förstådd, hade behövt överges till förmån för filosofin i sig i fullaste traditionella mening.
Alltunder det jag under de kommande åren fortsatte följa Nordins författarskap, som nu alltså övergick till att ägnas filosofihistorien, sökte jag förstå mer exakt detta som krävdes. Under åttiotalets lopp mognade gradvis de slutsatser fram i enlighet med vilka jag sedan dess försökt utveckla min verklighetsförståelse. Jag började tänka i termer av idealism, personalism, och värdecentrerad historicism.
Nordins fortsatta arbete hade stor betydelse för mig även i detta sammanhang. Han slutade förvisso inte att själv bedriva filosofi. Med den historiefilosofiska förståelse och uppfattning av historievetenskapen som han ådagalade redan i Historia och vetenskap var det naturligtvis oundvikligt och självklart för honom att göra det också som historiker: filosofin kan inte skiljas från den medvetet reflekterade historieskrivningen, historiemedvetandet inte från filosofin. Och några senare uppsatser och artiklar är också av samma typ som texterna i Historia och vetenskap, och avspeglar Nordins fortsatta rent filosofiska utveckling.
Men Historia och vetenskap förblir alltså än idag Nordins enda bok som i sin helhet uttrycker enbart eller i första hand hans eget tänkande.