Author: Jan Olof Bengtsson

Alain Renaut utreder förhållandet mellan subjektivitet och individualitet hos Descartes i L’ère de l’individu: Contribution à une histoire de la subjectivité (1989). Vi har sett hur Weintraub skiljer mellan individualitet och individualism; någon enhetligt terminologi finns inte för något av de begrepp vi här behandlar, och just utredningen av förhållandet mellan det begreppsliga och terminologiska planet och av bådas förändringar i tiden är därför en viktig uppgift. Inte bara historiskt, utan även bland dagens filosofi- och idéhistoriker varierar terminologin. Weintraubs begreppsliga distinktion är väsentlig; med Renaut återvänder vi emellertid till vad jag uppfattar som en mer normal terminologi, där individualism betecknar antingen helt enkelt förekomsten av individualitet, eller en långt – ofta alltför långt – driven sådan.

Den individualitet som intresserar oss hos Descartes är den som förekommer inom ramen för hans subjektivitetsförståelse. Den moderna uppfattningen av subjektiviteten äger som vi sett förstadier i utvecklingen långt före Descartes. Men med Descartes kan vi onekligen iakttaga det avgörande momentet i “l’irruption de la subjectivité, c’est-à-dire…la conviction que c’est seulement à partir de l’homme et pour l’homme qu’il peut y avoir, dans le monde, sens, vérité et valeur…” [Op. cit. 105.] – ett avgörande moment som kanske också kunde sägas innebära modernitetens verkliga begynnelse.

Till att börja med konstaterar nu emellertid Renaut, överensstämmande med Taylor, att detta subjekt inte är individuellt:

“Si l’on considère en effet tout d’abord dans les textes cartésiens l’axe de la philosophie théorique, centrée sur la question du savoir, le sujet des Regulae, du Discours de la méthode et même celui des Méditations n’est pas individuellement différencié: la méthode, nul ne l’ignore, confère à chacun le même pouvoir (la même puissance) de connaître avec certitude les mêmes objets, et chacun voit assigner à son savoir les mêmes limites qui définissent la même ignorance. En ce sens le sujet épistemologique des Regulae ou l’ego qui est, dans les Méditations, le sujet du ‘cogito’, apparaît avant tout comme un universel, la mathesis universalis se présentant ‘comme universelle tant par son sujet que par ses objets’…Le sujet de la connaissance est…identique à tous les ‘autres’ sujets…En conséquence, si l’on convient que la notion d’individualité connote à la fois l’indivisibilité (qui fait de l’individu une unité indissoluble) et la différenciation (qui, opposant l’individu aux autres membres d’une même espèce, fait de l’individualité une unicité), il faut accorder que dans ce registre les valeurs de l’individualisme n’ont aucunement émergé chez Descartes.” [Ibid. 106 ff.; cit. från ett föredrag av Fr. De Buzon 1986, ‘L’Individu et le sujet’.]

Descartes är i individualitetsfrågan här, som Renaut visar, delvis en trogen efterföljare till den thomistiska skolastiken. “Förnuftet” är ett och allmänt för alla, individuationen sker inte genom formen eller människans förnuftiga essens eller natur, utan genom materien. Renaut konstaterar att individualiteten “reste extrinsèque à la subjectivité”. [Ibid. 109; naturligtvis är det i förnuftets karaktär i övrigt, i det förnuftet blivit subjektivitet, som Descartes skiljer sig från Thomas.]

Betraktar vi emellertid en annan “väg” i Descartes tänkande, som snarare än kunskapsfrågorna behandlar moralen och frälsningen (Renaut benämner i kantiansk anda axlarna Descartes’ “teoretiska” respektive “praktiska” filosofi), finner vi, inbäddat exempelvis i de teologiska striderna om transsubstantiationen som vi här inte behöver gå in på, en helt annan uppfattning av individualitetens ontologiska status. Enligt denna är det “l’âme qui, en informant le corps, permet de différencier les uns des autres les individus”, och “les différences individuelles se trouvent fondées au niveau même de l’essence”; “l’essence apparaît ici intégrer pleinement [les] différences individuelles [les caractéristiques spécifiques, constitutives de la personne en son ipséité, dans sa différence irréductible, ce qui fait que Socrate est Socrate et non pas Glaucon ou Calliclès]”, och “les déterminations purement formelles de la substance assurent l’irréductibilité, donc l’individualité de chaque personne, laquelle n’a nullement besoin du corps pour être individuée”. Slutsatsen blir här en annan än Taylors: “le sujet, cette fois, est aussi un individu, – je veux dire que le sujet comme tel, essentiellement, est individué“. [Ibid. 108 f.] Individualiteten är här “intrinsèque à la subjectivité”. [Ibid. 110.]

Allt detta relateras nu av Renaut också till personbegreppet. Han skriver om de två olika ståndpunkterna:

“L’une fait de la ‘personne’ l’exemplaire secondairement individué d’un genre essentiellement commun, l’autre la définit comme un individu essentiellement déterminé par son irréductibilité eccéité [sic]. Il en résulte…deux logiques possibles d’interpretation du moment cartésien: une logique d’interprétation impersonnelle, entendant le cogito au sens d’un cogitatur et conduisant par exemple jusqu’à la désignation par L. Brunschvicg de ‘la pensée elle-même’ comme ‘véritable sujet du je pense’; une seconde logique mettant l’accent sur l’intériorité du cogito, au sens où un Maine de Biran pourra créditer Descartes d’avoir dans une certaine mesure procédé à partir du sens intime.” [Ibid. 110.]

Den senare tolkningen är också exempelvis Heideggers, som menar att Descartes tänker sig jaget som den individuella person som är res cogitans som substantia finita, och att först Kant tänker tänkandet i allmänhet. [Ibid, not 4.] Såväl en teoretisk “pente universaliste” som en praktisk “pente individualiste” återfinnes emellertid alltså hos Descartes, och utvecklingarna i båda riktningarna kan legitimt åberopa sig på honom.