Mordet på Alexander Dugins dotter Daria fick till resultat att Dugin till slut verkligen uppmärksammades, och erkändes, av Putin – något som såvitt jag förstår tidigare, trots många påståenden om motsatsen, inte skett.
I en ny intervju för RT ger han nu sin syn på kriget och dess innebörd i det nödvändiga större perspektivet. Mina allmänna invändningar mot hans tänkande, utförligast formulerade i inlägget Revising the Fourth Political Theory för snart tre år sedan men delvis också långt tidigare, kvarstår givetvis och kan tillämpas på och på några punkter vidareutvecklas ifråga om vad han nu säger.
Bl.a. har ju min vision varit ett närmande mellan Ryssland och ett Europa som är självständigt och fritt från den globala liberalismen och atlanticismen – ett närmande som skulle omöjliggjort kriget men som i sig omöjliggjordes av USA, EU och NATO.
Men även vad som kunnat identifieras som Dugins viktiga poänger kvarstår, förefaller det mig, i krigets nya tragiska sammanhang.
“Tage Lindbom (1909-2001) var en av Sveriges mest originella filosofiska och politiska tänkare under 1900-talet. Tage Lindbom hade Herbert Tingsten som handledare och disputerade 1938 i statsvetenskap om den tidiga arbetarrörelsens historia i Sverige. Lindbom var chef för Arbetarrörelsens Arkiv 1938-1965 och en av socialdemokratins främsta kulturpolitiska företrädare. Efter avfallet från socialdemokratin med «Efter Atlantis» (1951) utvecklade Lindbom sina idéer om Västerlandets utveckling och kris med utgångspunkt i de filosofiska idéer och sociala krafter som drivit utvecklingen. Tage Lindbom var arkivchef, kulturpolitisk företrädare och senare i livet muslimsk mystiker och religionsfilosof, men i föreliggande essä är fokus på Tage Lindboms statsvetenskapliga syn på konservatismens utveckling i ljuset av den fortgående sekulariseringen.”
Utförlig, noggrann, helhetlig sammanfattande framställning av Sovjetunionens ideologi, utarbetad av ett större kollektiv av forskare, partifunktionärer och publicister under ledning av Kuusinen, med hjälp av en lång rad specialistrådgivare på olika områden från främst sovjetiska vetenskapsakademien. Första upplagan (1960), samtidigt publicerad på ett flertal språk. Över 800 stora, tättryckta sidor.
Claes Ryn, Pedro Gonzalez och Arta Moeini (åtminstone delvis lärjunge till Claes på CUA, nu på Institute for Peace & Diplomacy) har startat en ny Substack-tidskrift, Agon.
Ryn publicerar en utförlig analytisk genomgång av Ukraina-situationen, Hubris Kills Diplomacy.
Artikeln återpublicerades sedan av Ron Paul Institute for Peace and Prosperity. På institutets Facebook respektive Twitter beskrivs den i termer som “epic masterpiece” och “monumental piece”. Utan tvekan är det en artikel som tydligare än någonsin, och i en allvarligare situation än någonsin, visar relevansen, den akuta nödvändigheten, av en analys Ryn utvecklat under många årtionden. Det är bara att hoppas att den får stor spridning.
Och att Ryns nya, i dagarna utgivna bok The Failure of American Conservatism, blir lika uppmärksammad som den hittills utförligaste formuleringen av kritiken av den amerikanska utrikespolitiken och dess åskådningsmässiga och kulturella förutsättningar, America the Virtuous, publicerad när Irakkriget inletts 2003.
Apropå Ron Paul och Ukrainakriget förenas idag anti-krigslibertarianer med honom i spetsen, anti- och icke-woke vänster, och en del mer allmänna dissidenter för demonstrationen Rage Against the War Machine i Washington. Talar gör utöver Paul bland många andra Tulsi Gabbard (som f.ö. är knuten till det av Ryn grundade Center for the Study of Statesmanship vid CUA), Chris Hedges, Dennis Kucinich, Jimmy Dore, Andrew Napolitano, Cynthia McKinney, Roger Waters, Jill Stein, Max Blumenthal och Scott Horton.
Nej till NATO-medlemskap. Återkalla ansökan. Upplös och lägg ned NATO. Stoppa vapenleveranserna och tredje världskriget, atomvärldskriget. Nej till atlanticistiska imperialismen och dess ekonomiska och politiska system. Europa självständig pol i multipolär men samarbetande värld. Utvecklade band till systemkritiska individer och organisationer i USA, både till vänster och höger, som representerar det amerikanska folket. Närmare relationer till Kina, Indien och globala södern. En ny socialkonservatism eller socialistisk konservatism. En ny internationalism, en högre kosmopolitism.
Som jag tidigare varit tvungen att nämna är Haz på Infrared tyvärr normalt en dålig kommunikatör, med sina flera timmar långa improviserade strömmar på YouTube som rimligen bara mycket få har tid eller vilja att se/höra. De är nu visserligen kortare än tidigare: de kunde vara uppemot fem eller t.o.m. sex timmar långa. Men två eller tre timmar är illa nog. Budskapet måste tydligen framföras i denna otroligt tidskrävande form av underhållning för att motsvara hans nuvarande anhängares förväntningar. Men det kan omöjligen vara till hjälp för att nå alla andra som han skulle behöva nå.
Långa videopresentationer är förstås ibland motiverade om de är väl förberedda och strukturerade. Debatter med flera deltagare blir förstås helt naturligt långa. Men jag har svårt att se värdet av alla dessa extemporerade formlösheter. I sak skulle det nya och substantiella i varje ström kunna presenteras i disciplinerade texter som man kunde läsa på några minuter.
Endast undantagsvis gör Haz korta, fokuserade och effektiva videopresentationer av det slag han uteslutande eller åtminstone primärt borde fokusera på, presentationer där den grovspråkliga jargongen också minimeras eller helt undviks. Här är det senaste exemplet på hur han med framgång förklarar och förmedlar en konservativ socialism i det formatet:
Budskapet i evighetsströmmarna är definitivt lika viktigt och bitvis kanske t.o.m. lika välformulerat, så om någon till äventyrs vill ägna en större del av sitt liv åt dem hittar jag följande intressanta rubriker på nya strömmar från de senaste månaderna som jag själv inte, med undantag för delar av de äldsta, sett/hört. De nyaste först. Hör gärna av er om ni upptäcker något som ni tycker jag absolut måste höra, eller om han säger något helt oacceptabelt (vilket inte är osannolikt).
Det finns många fler, men alla har inte intressanta rubriker eller rubriker som säger något om innehållet; många äldre (och ännu längre) finns också. Andra av hans kortare YouTube-inlägg har jag postat här tidigare.
Givetvis finns mycket att diskutera. Den helhetliga åskådningen är fortfarande oklar på många punkter, liksom de närmare relationerna mellan de socialistiska och konservativa momenten. Men Haz och andra representerar en ny tankeöppning i sin medvetna strävan att försvara en socialism i konservativa termer. Oavsett vad som mer exakt kan sägas om det hittillsvarande resultatet, är detta av största vikt idag, och inte minst därför att det sker i USA.
Jan Olof Bengtsson 