När den exoteriska religionskyrkan med de antignostiska fäderna i spetsen insisterade på att frälsningens innebörd är befrielse från synden och återställande av det ursprungliga, syndfria, återuppståndelsefähiga Mänskliga tillståndet, stod den naturligtvis icke i motsättning till Paulus och någon hans annorartade förståelse av en kroppens andlighet. Såsom flerstädes avspeglas i breven var Paulus själv den förste motståndaren till de kristna gnostikerna, och upptagandet av hans brev i kanon är väl ett led i det fortsatta utmanövrerandet av deras riktningar. Den etablerade, Paulusdominerade kanon ger ju inte någon rättvisande bild av den tidiga kristenheten.
På detta sätt undanträngdes gradvis den filosofiska idealismen och föreställningen om i dess mening andlig fortvaro: Människan skulle uppstå som Människa. [För mer om läran om kroppens uppståndelse, dess uppkomst, innehåll och konsekvenser, se Caroline Walker Bynum, The Resurrection of the Body in Western Christianity from 200 to 1336 (1995).] Kroppen och själen är en enhet och en Skapad enhet. [Roger Benjamin, Notion de personne et personnalisme chrétien (1971), 40.] Inte ens distinktionen mellan kropp, själ och ande förblir central: “The New Testament”, konstaterar Russell, “follows the Old Testament in viewing the human personality as a unit rather than separating it into soul, spirit, and body. The entire human being is saved.” Detta trots “the unavoidable fact that the body decays after death”, vilket för denna uppfattning krävde att “salvation cannot occur until the whole person, body and soul, is reconstituted at the resurrection”, och att möjligheten av att “the person is saved at the time of death” utesluts eftersom det skulle innebära att “the state of salvation must be a disembodied one”:
“There is little Jewish precedent and no New Testament support for this second option. The term ‘immortal soul’ nowhere appears in the New Testament, and the term ‘immortality’ is applied only to the resurrected body…There can be no life without a body…Given the overwhelming testimony to the salvation of the body in both Jewish and Christian Scripture, the separate immortality of the soul is incompatible with Biblical teaching…The meaning of corporeality can be multiplied and expanded, but on no account can physical corporeality be subtracted. Thus, our resurrected bodies, however different, are the physical bodies we are now. It is these very bodies that become imperishable, incorruptible, and immune from illness, weakness, or blemish.” [A History of Heaven, 45-6.]
Under kristendomens hela historia har ortodoxin sedan fortsatt insistera på det nödvändiga sambandet mellan den faktiskt givna Människokroppen och själen; i den mån sambandet är upplösligt, så är åtskillnaden vid kroppens död endast temporär och därför på något sätt aldrig riktigt fullständig. Och detta är förstås naturligt om själen inte förstås som överordnad “psyket” utan ett med den helhetliga psykofysiska apparaten. För thomismen och dess i denna fråga av platonismen opåverkade aristotelism, exempelvis, blir själen åter endast kroppens form. Någon separat ändlig, andlig varelse, principiellt skild från kroppen, och som i sig bestämmer vad vi kallar den personliga identiteten, kommer inte ifråga.
Och från dessa allmänna bibliska och gradvis fastslagna ortodoxa kristna utgångspunkter kan ingen annan odödlighet givas än den som uppnås genom ett sådant Guds ingripande som även förlänar allt det övriga skapade och materiella andligt, bestående, fullkomligt, ja evigt liv. Den kroppsliga uppståndelseläran måste förstås i detta större eskatologiska sammanhang:
“The imperishability of the huma body is related to the salvation of the whole cosmos. Human solidarity with the cosmos is indissoluble, for the human soma psychikon is part of the created universe. The New Testament posits no duality between matter and spirit…The cosmos that God has created from himself returns to him in an end that recapitulates the beginning.” [Ibid, 48.]
Vad detta betyder är inte att “skapelsen”, som i österländska traditioners förståelse, framgår ur Gud eller Gudet för en begränsad, temporär, illusoriskt-fenomenell existens för att därefter återgå till Gud eller Gudet och därför upphöra, tills en ny periodisk cykel av manifestation äger rum. Skapelsen återvänder till Gud som skapelse, d.v.s. återvänder endast till den närhet till sin Skapare i vilken den befann sig före Synden.
Frälsningen innebär att den nuvarande mänskliga existensformen i sitt återvunna syndfria tillstånd förevigas i betydelsen blir i tiden evigt bestående. Vid den tid då den nytestamentliga kanon som alla senare kristna teologer är bundna vid i sitt tänkande tillkom, väntade man sig ju också Kristi omedelbart förestående återkomst. Det hela kunde förstås så att själen, efter att tillfälligt ha skilts från kroppen i döden, kommer återförenas med denna när den uppstår vid Kristi återkomst och domen. Därefter inbryter för de under vilddjurets förföljelser trogna tusenårsriket i Kristi närvaro. [Upp. 20:4-6.] Först efter detta rike uppstår övriga frälsta och inbryter den nämnda typen av evighet. Men det är fortfarande inte fråga om något i metafysiskt distinkt ontomening andligt liv, det handlar fortfarande om Människan och om “en ny himmel och en ny jord”. [Upp. 20:5, 21:1-3, 10-27, 22:1-5.]
Denna lära må kanske vara förenlig med uppfattningen av Gud som evig i betydelsen tidlös i åtminstone en dimension av sitt väsen, men den frälsta, kropp-själsliga Människans evighet i betydelsen tidsliga oändlighet är förstås enbart framtida. “Denna värld” kontrasteras i kristendomen inte mot en transcendent “annan värld”, en alltid redan existerande evighet, utan med en till framtiden förlagd “nästa” värld, som är som denna värld, men, i det Nya Jerusalem som “kommit ned” från “himmelen”, förvandlad till fullkomlighet och upplyst icke av sol, måne eller lampor utan av Herren Gud, Guds härlighet och Lammet. Där ska Människan, antar man, fortsätta Råda över Skapelsen.
Detta har därmed blivit vad de kristna egentligen måste mena med “himmelen” och “himmelriket”, trots att det annars kunde framstå som skilt från det ursprungliga jordiska “paradiset”. I själva verket blir det ju fullt konsekvent när man likställer det med eller ser det som en ytterligare förbättrad version av “paradiset”, det Skapade, tidsliga tillstånd i denna värld som nu återställts i sin ursprungliga syndfrihet. Skillnaden mot “denna värld”, den nuvarande världen, är att Gud i denna framtid blivit “allt i alla” o.s.v. [Benjamin, ibid., 39.] “Heaven is the transformed City of Jerusalem as well as the transformed Garden of Eden”, fastslår Russell igen. [Op.cit. 43.]
Den exoteriska dogmatiken kan trots de differentiella historiska fakticitetsanspråken inte överskrida den residuala men också nya och egenartade mytologins literalism, och eventuell metaforik o.s.v. kan inte ges någon åskådningsmässigt koherent översättning av den typ alexandrinarna eftersträvade. Allt – och vi talar här om hela abrahamismen – är från början till slut bara ett enda, ur en bestämd nivå av illusion och mörker uppkommet trosfantasteri, i sitt besatta fastklamrande vid den mänskliga kropps- och världsexistensen i sig knappast skilt från den sekulära utopismen.