Category: Politics

Vad som händer i USA är avgörande, såtillvida som bara amerikanerna själva kan stoppa sin regims – och dess bakomliggande krafters – fortsatta imperialism och, i värsta fall, utlösande av ett tredje världskrig, ett globalt atomförintelsekrig.

Haz Al-Din, InfraHaz, Knull-Haz, har förstås för länge sedan insett att MAGA-kommunismen inte kan förlita sig på Trump själv, att den givetvis måste gå utöver honom, att den handlar om hans anhängare, de enorma och i verkligheten hela tiden växande väljargrupper som hans ursprungliga budskap riktade sig till.

Han erbjuder MAGA-kommunismen som utvägen och räddningen för de många arbetar- och lägre medelklassväljare som lurades att stödja den populistnationalism som visade sig inte vara något mer än en den vanliga högerns stödtrupp, som sammansmälte med den, ja som nu ofta bara på det historiskt samtidigt mest banala och beklämmande sätt tenderar endast i riktning mot en ny form av den gamla fascismen. Vi såg det i althögerns vulgära trogloform, och vi ser det i Europa i Melonis inordning i atlantetablissemanget. En inordning som också Le Pen kommer behöva fullborda och avsluta innan hon kan tillträda som president i Frankrike, liksom AfD kommer behöva göra det för att ta över efter Scholz alltmer impopulära Ampel-regering. Frågan är hur det då kommer gå med deras socialpolitiska förespeglingar. Deras uppgift kan ju snabbt bli att, i kraft av det tillfälligt starkare stöd som begränsade eller bara retoriska etablissemangskoncessioner i invandrings- och kulturkrigsfrågorna gett, genomföra drakoniska åtgärder för att värna den sjunkande atlantkapitalismens intressen i Europa och övriga världen. Det blir då den generiska fascismens väg i den kollapsade unipolaritetens tid.

Haz’ – och i mildare form Caleb Maupins – amerikanska alternativ är ett som upptar populistnationalismens, ja i viss mån konservatismens legitima klagomål och krav, men befriar dem från den högerns förödande ekonomi och politik som gör varje förverkligande av ett nationellt och konservativt alternativ omöjligt, och i stället till synes oundvikligen måste leda till en ny variation av fascism.

Trump själv, som populistnationalisterna nu typiskt nog, synbarligen oförmögna till politisk och ideologisk utveckling, inför det amerikanska presidentvalet för tredje gången börjar entusiasmera sig för, är naturligtvis för mycket av ett dumknull (Soleimani, Syrien, JCPOA, Abrahamavtalen, Assange, den ekonomiska politiken, Pence, Bolton, Pompeo, Kushner m.m.) för att kunna erbjuda det verkliga, nödvändiga alternativet. Inte ens en verklig alternativhöger. Men det är alltså givetvis inte Trump själv och hans politik som för Haz utgör MAGA-kommunismen. Haz vill representera en alternativ vänster, en förnyad och modifierad paleovänster, en kommunism helt bortom vad vi idag förstår som vänstern. Samma projekt som Maupin, i mer måttfull form, driver under den även av vissa existerande socialistiska länder använda beteckningen 21:a århundradets socialism, och som en rad andra marxister i anglosfären som befinner sig på motsvarande intellektuell nivå ifråga om genomskådandet av den dominerande kapitalistiska och amerikansk-imperialistiska woke-vänstern, numera åtminstone mer eller mindre ansluter sig till i sak. En kommunism eller socialism som, givet vad vänstern har blivit, överhuvudtaget inte vill vara vänster.

Nyligen gjorde Trump ett klant-förvirrat utspel i linje med den gamla vanliga högern och dess hopplösa tillbakablickande på sedan länge överspelade förhållningssätt, ett utspel som klart bekräftar den fascistiska tendensen. “Using federal law”, förklarar han, “I will order my government to deny entry to all Communists and all Marxists… So we’re going to keep foreign Christian-hating Communists, Marxists and Socialists out of America.”

Detta är kalla krigets, ja McCarthyismens retorik och politik. Försvaret för kristendomen, motståndet mot ateismen, kunde vara autentiskt. Men i det helhetliga världspolitiska sammanhanget blev dess användning, som vi inte minst kan se idag, i historiens ljus, falskt. T.o.m. idag, i en helt annan tid, när Sovjetunionen inte finns kvar, när Ryssland inte längre är kommunistiskt, när Kina i snart ett halvsekel genomgått långtgående bucharinistiska marknads- och uppöppningsreformer, är det fortfarande nödvändigt att ägna utrikes- och försvarspolitiken huvudsakligen åt krigsförberedelser mot dem, bara för att de inte underordnar sig de amerikanska intressena.

Det kastar rimligen för många ett nytt ljus över vad det var som skedde under kalla kriget, över vilka det var som i verkligheten önskade fred och vilka som inte gjorde det. Detta är atlanticismen. Samtidigt som Demokraterna oavbrutet utmålat Trump som förbunden med Putins Ryssland, förklarar Trump i intervjun med Tucker Carlson härom dagen att Biden är en Manchurian Candidate! Journalistern Michael Tracey kommenterade: “Seems odd that Biden would be a ‘Manchurian Candidate’ for China and Russia, then wage a sprawling war effort against Russia in Ukraine, do a giant military buildup on China’s perimeter, and repeatedly threaten war over Taiwan…Obviously this talking point from Trump is just a low-effort inversion of Russiagate, and probably makes even less sense than Russiagate did, seeing as Biden has been way more bellicose on Russia/China than Trump ever was, despite allegedly being ‘compromised’ by those countries.”

Kommer världen ens vilja fortsätta resa till Trumps och finansoligarkernas sjuka, förslummade USA, som svenska vänsterister som Daniel Suhonen nu anstränger sig för att skönmåla i syfte att inordna Sverige i NATO och dess krigsförberedelser mot resten av mänskligheten? Hur många kommer vilja ha detta USA? För Haz bevisar Trumps utspel tvärtom MAGA-kommunismens nödvändighet. “Without the guidance of Scientifc Socialism even Trump can’t figure out who the enemy is, and must chase nonexistent ghosts”, twittrar han. “The enemy is not Marxists Trump, but monopoly capital. We will make sure your supporters understand that. [Min kursiv.]”

Och han fortsätter: “Trump simply does not know how to identify the enemy, and resorts to silly boomer nonsense that has no basis in reality. The enemy are not ‘communists,’ but only appear that way because of the way monopoly capital aggregates and centralizes the productive forces.” Och: “Boomers chasing ghosts cannot win the country. MAGA must now evolve into a forward thinking, state of the art, and advanced outlook. Without Communism, MAGA is dead in the water. The federal reserve, public sector, together with monopoly capital is the true enemy.”

Maupin instämmer. Trump behöver lära sig att kommunismen idag ser annorlunda ut, att den har förändrats: “Someone should tell Trump that Communists do not hate Christians. The head of the Russian Communist Party Gennady Zyuganov is a Christian. The slogan of Nicaragua is ‘Christianity, Socialism & Solidarity’. The 20th century is over. Now western capitalism hates Christians.” Kinas förändrade hållning till de traditionella religionerna, och dess mer allmänna positiva, i god mening konservativa uppfattning av sitt eget såväl som andra civilisationers kulturarv, måste förstås också nämnas här.

Men detta är alltså en förändring som ägt rum på senare tid, även om kristna socialister, ja kristna kommunister givetvis alltid funnits. Det har inte alltid sett ut så här. De amerikanska (och andra) antikommunister som fokuserade på Sovjetunionens faktiska religionsförföljelse, dess programmatiska ateism (där man exempelvis inte officiellt firade jul utan bara nyår), marxismens hela materialistiska åskådning, förstådd som en helhetlig verklighetsförklaring, inklusive inte minst människosynen, måste fortfarande försvaras. Socialismens och kommunismens materialistisk-ateistiska huvudströmning var i detta avseende alltid, redan från början, en grotesk produkt av 1800-talets sekulära humanism; existentiellt var den en ren absurditet, en av den västerländska moderniteten skapad, total, nästan ofattbar blindhet.

Nu är religionen givetvis också problematisk, såtillvida som den bara är en primitiv, irrationell tro på den bokstavliga sanningen av gamla myter. Och de etablerade kyrkorna var förvisso lierade med eller helt enkelt ett med den feodala eller halvfeodala överhetens maktordning och förtryck. Men det kan inte döljas eller förnekas att en sann humanism kräver en form av religion i vid mening eller annan andlig lära – att den kräver en sådan allmän världs- och livsförståelse. En sekulär, materialistisk humanism är ingen humanism. Den är en omöjlighet. Det visade den tidigare kommunismen ibland i tragisk utsträckning. Överhuvudtaget gäller att den marxistiska socialismen filosofiskt i mycket bygger på moderna idéströmningar som i sig är helt ohållbara, osanna. Här finns mycket djupgående problem som kristna och andra religiösa och andligt inriktade socialister sällan förstått och börjat hantera på det sätt som är nödvändigt. Ja, man vågar påstå att de ännu aldrig gjort det.

Här håller jag därför inte med Haz, även om han med sina filosofiska kunskaper förstår detta faktum i en annan utsträckning än exempelvis Maupin. Han bejakar principiellt religionen, men även hans förståelse och tillägnelse av den är ofullständig. Mest är det en s.a.s. filosofiskt “monoteistisk” grundhållning. Om Maupin, på ett annat men likaledes otillräckligt sätt modifierar marxismen utifrån en kristen tro definierad i enlighet med liberalteologins långa omtolkningshistoria och i möjligaste mån försöker göra Jesus till kommunist, sker Haz’ justeringar främst med hjälp av Heidegger, förstådd i linje med Dugin. Men när det gäller det reella andligt-traditionalistiska innehållet är dess status inom ramen för Haz’ kommunism oklar på samma sätt som det är inom Dugins fjärde politiska teori (även om Haz med all säkerhet sagt mycket mer om detta i sina oändliga liveströmmar än vad jag hört).

Här hänger inte alla de kvalificerade amerikanska marxister som i hög grad också genomskådat dagens woke-, imperialist- och allmänna kapitalvänster med. Det gäller bland annat den livaktiga gruppen Midwestern Marx, som har flera begåvade medlemmar, exempelvis Carlos Garrido som är doktorand vid dynamiska filosofiska institutionen vid Southern Illinois University i Carbondale, specialiserad på den amerikanska filosofins guldålder, där jag en gång höll en gästföreläsning. Han har nyligen givit ut två både teoretiskt och politiskt relevanta böcker, antologin Marxism and the Dialectical Materialist Worldview, med en egen längre inledning, som återupptar den förlorade helhetliga förståelsen av dialektiken i förhållande till totalitetskategorin och den hegelianska förståelsen av det konkreta universella – en diskussion jag försökt föra inom ramen för 1800-talets och det tidiga 1900-talets idealism – och pekar på försummat sovjetiskt tänkande på detta område, och The Purity Fetish and the Crisis of Western Marxism.

Det finns hos Midwestern Marx ett “vänster”-artat motstånd mot Haz’ och Maupins linje, trots att även de ofta i mycket hög grad genomskådar wokevänstern och Garrido rentav uttryckligen pekat på den vanliga MAGA-högerns jämförelsevis avancerade politiska medvetande på centrala områden. Inte minst finns en del med detta sammanhängande teoretiska oklarheter här. Det gäller också för Gabriel Rockhill, såtillvida som det åtminstone för mig är litet oklart exakt var han i teoretiskt avseende kommer hamna efter sin förtjänstfulla, grundliga uppgörelse med CIA-vänstern, nyvänstern, poststrukturalismen och deras politiska innebörd. Hans kvardröjande wokeism härstammar mer från just de postmarxistiska riktningar han förkastar än från de problematiska aspekterna av marxismens ursprungliga kulturradikala konsekvenser.

Detta motstånd skymtar ibland fortfarande t.o.m. hos den i övrigt oftast exceptionellt klarsynte wokekritiske britten Alexander Mckay, som nyligen faktiskt uttryckligen påstod att MAGA-kommunismen överhuvudtaget inte var kommunism utan bara MAGA – d.v.s. samma fel som Richard Wolff gjorde. Troligen beror denna missuppfattning på att varken Mckay eller Wolff orkar lyssna på Haz’ många timmar långa strömmar. Men det är sådant som normalt bara hörs från de riktningar som är det primära föremålet för Mckays kritik.

Givetvis finns också i den åtminstone skenbart genuint antiimperialistiska amerikanska socialismen och kommunismen bestående element av de allra mest ohållbara och farliga inslagen från förr. Bakom den wokeism och politiska korrekthet man där anammar utan förståelse av deras verkliga väsen, ursprung och funktion, finner man fortfarande ofta hela den militanta materialistiska ateismen. Man finner detta exempelvis ibland hos Brian Becker och hans Party for Socialism and Liberation, parallellt eller uppblandat med sakligt utmärkta mediaproduktioner med många kunniga personer och specialister på olika områden. Det är beklagligt att de hamnar så nära den blinda, nihilistiska och ofta rent patologiska vänsterradikalism som marxismens huvudformer normalt tagit avstånd från.

The Grayzone, med Max Blumenthal och en lång rad andra drivna medarbetare, är tämligen entydigt ombord på den nödvändiga antiwokeistiska inriktningen, och är väl de som nått ut mest och längst med kritisk journalistik utifrån detta perspektiv. Som Maupin framhållit borde den stora demonstrationen Rage Against the War Machine i Washington i våras göras till “a litmus test…People who boycotted this IRL event over petty internet drama are untrustworthy and not serious”. Här deltog Blumenthal och andra från Grayzone vid sidan av libertarianer och MAGA-folk. Maupins uttalande föranleddes av en av de libertarianer som inte ställde upp, men hans kritik gäller förstås, i linje mot hans långvariga kamp mot den “syntetiska” vänstern, i minst lika hög grad den vänster som inte gjorde det.

Det är signifikativt att mycket aktive Ben Norton bröt med The Grayzone när de tog ställning för de kanadensiska lastbilschaufförerna. Norton producerar fortfarande ofta utmärkt, kritisk geopolitisk-ekonomisk journalistik, men håller sig nu till SPL-kretsen som alltså ännu inte följt med på den antiwokeistiska vägen och uppenbart inte förstår vad det handlar om här. Norton kan inte erkänna några delsanningar inom populistnationalismen och konservatismen, eller ens hos en Tulsi Gabbard. Förvisso är antikrigshållningen hos många kända dissidentrepublikaner falsk, såtillvida som den bara gäller Ryssland och i verkligheten bara syftar till att i stället koncentrera krigsförberedelserna till Kina. Men Tucker Carlson har också släppt fram både Blumenthal och Jimmy Dore, och exempelvis Douglas Macgregor motsätter sig ibland uttryckligen även krigsförberedelserna mot Kina. Norton vägrar inte bara erkänna de sanningar som dissidentrepublikanerna uttalar, utan går utöver avståndstagandet från dem och avfärdar alltså också, med hela den vanliga vänstern, Trumps arbetaranhängare och fördömer fanatiskt, ytligt och okunnigt MAGA-kommunismen.

Det är som om denna vänster – den enda vi har i exempelvis Sverige – inte förstår någonting av den roll särskilt nationalismen spelade för kommunismen alltsedan Lenin, och verkligen inte bara i de kolonialiserade länderna. Under kriget och efterkrigstiden, ja delvis ända in på 60-talet, innan nyvänstern tog över, handlade den europeiska kommunismen trots banden till Moskva i själva verket lika mycket om nationalism och patriotism som om vad folk idag förstår som kommunism.

Ibland kan Norton släppa fram kommunismen i dess allra värsta former. I all dess obehaglighet blev detta rent kuriöst i en intervju förra året med journalisten Marlon Ettinger, som bl.a. hävdade att sången Amazing Grace var ett uttryck för ondska, eftersom den handlar om att förlita sig på Gud och inte på människans egen strävan.

Därför kan jag heller inte instämma med Haz när han skriver att “The demonization of Communism by the deep state during the cold war forms the greatest, most nefarious, methodical, elaborate lie in American history. It had to be – because the elites knew that in reality, Communism is as American as apple pie.” Förvisso demoniserades kommunismen, och så fortsätter att ske i den borgerliga historieskrivningen och politiska propagandan såväl som i den västerländska vänsterns. Vi vet idag att den amerikanska kapitalismens antikommunism inte handlade om försvar för kristendomen eller traditionella kulturvärden. Som Maupin säger är det nu den västerländska kapitalismen som hatar de kristna. Kristendomen visade sig också överleva i långt större utsträckning under kommunismen än under kapitalismen.

Inte minst Maupins kulturhistoriska liveströmmar – betydligt kortare än Haz’ – visar i vilken utsträckning kommunismen, från 30- till 50-talet, verkligen kunde vara lika amerikansk som äppelpaj. Inför presidentvalet 1932 skrev CPUSA:s ledare och kandidat William Foster boken Toward Soviet America. Stalin beskrev den parti- och statsfunktionärernas ledarstil som leninismens teoretiska och praktiska skola utbildade som en förening av rysk revolutionär schvung och amerikansk saklighet. Det fanns många moderna, tekniska och estetiska likheter mellan USA och Sovjetunionen. Stalintidens karaktäristiska skyskrapor uppvisar stor likhet med de amerikanska, om än karaktäristiskt nog bara den föregående epokens stilmässigt förmodernistiska. Med Henry Wallace, Roosevelts vicepresident, som presidentkandidat såg det ut som om USA skulle ha kunnat utvecklas vidare i en med Sovjetunionen gemensam riktning. Stalin vurmade för USA, och många amerikaner, även i etablissemanget, vurmade för Stalin.

Men här finns flera oklara historiska punkter, och de blev än tydligare under Chrusjtjovs tid. Det var en öppning som hade kunnat tillåta mänskligheten att undvika det ånyo världskrigshotande mörker vi nu befinner oss i, men den representerade inte någon andlig höjdpunkt. Helt äppelpajsamerikansk var kommunismen knappast i sig. Det finns utan tvekan en annan, omisskännlig ingrediens i pajen, som inte minst den framför allt efter kriget framväxande amerikanska intellektuella konservatismens rörelse representerade. Den rörelse som, när den var som bäst, innan de avfallna New York-trottarnas neokonservatism tog över, i ett större historiskt, filosofiskt och kulturellt perspektiv kunde belysa den dittills manifesterade kommunismens – och för den delen i lika hög grad liberalismens – djupare, problematiska, sekulärt-utopiska dimensioner. Den hade rätt i att till den amerikanska pajen hörde ett kristet och även i övrigt äldre europeiskt kulturellt, moraliskt och politiskt arv, som kommunismen i otillbörlig utsträckning – om än inte i den utsträckning som den egentliga demoniseringen gjorde gällande – avfärdade som blott ideologisk överbyggnad i marxismens reduktiva mening.

Så länge den materialistiska ateismen är vänstern, så länge den är socialismen, så länge den är marxismen, måste man stå kvar på den gamla antikommunistiska högerns ståndpunkt i denna fråga och många relaterade frågor. Man måste stå kvar där jag en gång ställde mig av just detta skäl.

Men hela poängen med den MAGA-kommmunism som går utöver Trump själv, med den anti-wokeistiska, 21:sta århundradets socialism som nu ser ut att möjligen kunna växa fram även i övriga världen, är att den faktiskt tycks vilja vara något annat: en socialism som lärt av sin historiska erfarenhet, en mot kristendomen och annan traditionell religion och andlighet öppen socialism som förmår representera en de överordnade värdenas konservatism på det sätt atlantkapitalismen helt enkelt visat sig inte kunna. Den kapitalism som nu i stället hotar mänskligheten med dess största förstörelsekatastrof någonsin.

USA är på många sätt ett fantastiskt land, i verkligheten ofta något helt annat än det vi kallar atlanticismen. Parallellt med inte minst Kina kan det skapa en ny, konkret-universell konservativ socialism. Det är en ofantlig utmaning, och kräver inte minst ett mycket omfattande, ytterligare teoretiskt arbete. Mänskligheten kan förstås i princip utföra det arbetet, om den inte utplånas av den existerande högern och vänstern. Men man måste förhålla sig avvaktande. Det är på intet sätt säkert att det går att i tillräcklig utsträckning övervinna det ohållbara idéarv och den problematiska kulturella dynamik som, parallellt med marxismens oundgängliga delsanningar, präglar inte bara dagens dominerande vänster i väst, utan präglade hela vänstern redan från början – ja i stor utsträckning redan när den bara var borgerlig och kapitalistisk.

Brittiske paleomarxisten Alexander Mckay, vars analys av wokeismen och dess historiska föregångare som “commodified rebellions” jag nyligen rekommenderade, gick härom veckan igenom (audio, video) några inte minst i Sverige regelmässigt förtigna historiska, ekonomiska och politiska fakta och sammanhang som – oavsett hur man ställer sig till Mckays egna positioner – är nödvändiga för en verklig, djupare förståelse av Ukrainakonflikten.

Det visar sig att Daniel Friberg inte nöjde sig med sina svar på mitt inlägg om alternativhögern som Motpol av obegriplig anledning önskade publicera härom året, och inte heller med att vägra publicera mitt sista svar till honom.

Efter att i två år ha varit borta från vad som ursprungligen var “Nordisk Alternativhögers” podd Vita pillret återvände han p.g.a. denna debatt i oktober 2021 för att göra ett längre inslag tillsammans med Christoffer Dulny om mig och mina då publicerade inlägg. Dulny, har jag nu också blivit upplyst om, hade dessutom själv i det föregående avsnittet av podden ägnat ett inslag åt mig.

Inslagen är viktiga såtillvida som de ger en formidabel exponering av herrar Fribergs och Dulnys sätt att tänka, av deras förståelse av saker och ting, av vilka de är. Det bästa eller åtminstone roligaste sättet att besvara dem, trots de dispositionella brister det medför, är vad jag kallat “forumformatet” (med hänvisning till internätets debattfora och deras tekniska möjligheter att citera tidigare inlägg), d.v.s. jag återger in extenso deras formuleringar, men uppdelade i små enheter som jag bemöter var för sig.

I detta inlägg besvarar jag Dulnys första poddinslag i Vita pillret 177 från oktober 2021.

“Jag var lite osäker på om jag skulle ta upp det här, men eftersom det ändå berör oss direkt, personligt apostroferad plus att det är en sida som jag antar att en del av våra lyssnare besöker ganska regelbundet så tarvas det ändå något slags förklaring eller tagning. Det handlar då om Jöuob, Jan Olof Bengtsson, och om ni inte riktigt känner till vem det är så har jag all förståelse för det. Jan Olof Bengtsson, han är ju lite en skugga kan man säga som har följt mig genom åren.“

Jag är en skugga som har följt Dulny! Lel. Vad jag har följt – och långt innan jag först uppmärksammade Dulny – är förstås främst några av de tankeriktningar som delvis upptogs i alternativhögern. Mitt intresse gäller givetvis dessa riktningar, och inte minst sådana de på ett tidigt stadium, före Trumpyran, såg ut att kunna gestalta sig i denna nya höger.

Men visst har jag tagit upp Dulny genom åren! Något annat hade inte varit möjligt. Han lade ju tillsammans med Friberg beslag på althögerkonceptet och framträdde som ledare för rörelsens svenska gren.

Det var inte fel, givet hur konceptet och rörelsen framstod från början. Och hans mer specifika mediala projekt, övertaget från den amerikanska rörelsen, att använda humoristisk och ironisk memetik och jargong för att systematiskt utmana den distinkta politiska korrekthetens olika karaktäristiska och verklighetsfrämmande tabun, ja dess allmänna samhälleliga regim, var inte heller fel. Det var ett nytt och oprövat grepp, som inte bara var rätt tänkt, utan i stor utsträckning framgångsrikt, även i Sverige.

Problemet var att det hela gick för långt, att det liksom i USA märktes att det för Dulny i verkligheten s.a.s var alltför mycket allvar även på punkter där korrektheten förvisso var absurt överdriven och i behov av att stickas hål på, men där det också bakom den fanns viktiga, verkliga humanistiska värden, gränser som inte bör överskridas. Den politiska korrektheten kan rentav i sin helhet definieras som en sådan överdrift, en samtidigt löjlig och skadlig överdrift, ett samtidigt skrattretande och protototalitärt nit på områden där sådana egentliga värden måste råda och måste sätta sådana gränser.

Det gällde inte minst frågorna om vad som kallas rasismen, i vars bekämpandes namn en ren antivit destruktion utvecklats, och den särskilt komplexa antisemitismen, där ledande intresseorganisationer mer och mer tenderade att vilja förbjuda all kritik av judar, judiska organisationer och Israel.

Både i Dulnys podd Vita pillret och i andra sammanhang, som Nordisk Alternativhögers Facebookgrupp, var det problematiska överskridandet av de gränser även jag vill sätta i utmaningen av den politiska korrektheten på dessa områden redan från början tydligt. Det var lätt att se ett sinistert allvar bakom humorn och ironin, ett allvar som syftade till mer än att få bort överdrifterna.

Memerna om “Finspång”, exempelvis, rymde åtskilligt som helt enkelt inte var roligt, som inte borde skämtas om. Eller som, antar jag, var roligt bara om man verkligen var fascistiskt och nazistiskt orienterad radikalnationalist. Bakom Nordisk Alternativhögers yta av skämtsam jargong fanns ibland något mörkt, hårt och kallt, något latent brottsligt, där man inte kunde veta om det överhuvudtaget fanns några gränser. Ingenstans kunde man se något humant engagemang, som visade att den i sig nödvändiga och legitima nya utmaningen av den politiska korrektheten vilade på en hållbar moralisk grund.

Redan från början stod Dulnys utformning av Nordisk Alternativhöger därmed tyvärr för den urspårning under Trumpyrans år som gjorde att den amerikanska Alt Right redan blivit något helt annat än vad jag hade hoppats på, och som kulminerade i “Unite the Right”-demonstrationen i Charlottesville. Och det visade sig att det inte gick att göra något åt detta. Den version av althögern som Dulny övertog och vidareförde i Sverige ledde oundvikligen till det rörelsens beklagliga öde som jag beskrev 2021. Redan från början presenterade Dulny och Friberg ett vitt (i ordets båda meningar) alternativ i hög grad av Charlottesvilles problematiska slag, som explicit skulle inkludera bl.a. Nordiska Motståndsrörelsen.

Även den politiska korrekthetens svåraste och känsligaste frågor kan hanteras på annat sätt än genom nazistisk spexmemetik, om den åskådningsmässiga och moraliska utgångspunkten är oantastlig. Jag har inte bara alltid hävdat detta, utan också själv praktiserat det. Jag har helt oironiskt sagt de obekväma saker som måste sägas. Jag har analyserat dessa frågor i vanliga begreppsliga och analytiska termer, utan tvetydiga rökridåer.

“Han är en akademiker och en väl renommerad sådan.”

Nej, jag är inte akademiker, i meningen verksam inom akademin. Och om jag är välrenommerad är det bara i den mån de få som tidigare överhuvudtaget kände till mig fortfarande kommer ihåg mig. Det förtjänar väl också att påminnas om att jag inte heller är någon intellektuell, eller någon “skribent”, politisk kommentator, debattör eller liknande.

Dulny förstår inte. Jag har uppfattats som varande några av dessa saker, om än bara i kvantitativt begränsad omfattning. Men jag gör inte anspråk på det, och är det under alla omständigheter inte längre. Jag är knappt längre en del av offentligheten; sedan många år har jag ju blivit tvungen att nästan helt dra mig tillbaka från den och tystna.

“Han är författare tror jag också utgiven, från Stockholm, och han har länge funnits i ja vad ska man säga konservativa cirklar. Det är lite oklart vad Jan Olof Bengtsson själv beskriver sig som. Det verkar aldrig framgå i hans kilometerlånga texter ungefär utan han är ganska besatt av definitioner i alla fall. Och han av någon anledning är lite besatt av mig. Jag kan inte beskriva det som någonting annat.”

Jag är besatt av definitioner, men ändå är det oklart vad jag beskriver mig som? Trots att mina texter dessutom är kilometerlånga?

I viss mån är det begripligt om man inte omedelbart uppfattar och förstår den fulla innebörden av den politiska position jag försökt försvara. Men om man inte har upptäckt vad jag beskriver mig som, de korta beskrivande definitioner av min egen politiska åskådning som jag använt i dessa texter – de överordnade värdenas konservatism, europeisk post-paleokonservatism (skämtsamt), ny socialkonservatism, socialistisk konservatism – kan man knappast ha läst dem.

Att så är fallet hos Dulny bekräftas genom det vanliga troglobrölet om att texterna är för långa. En av mina förhoppningar när det gällde althögern var att den skulle kunna utgöra en motvikt och ett korrektiv till inte bara populistnationalismens nationalism, utan även och inte minst dess populism. Men Dulny tycks fortfarande inte förstå vare sig att de politiska ämnen han ägnar sig åt är så viktiga eller att de i stora stycken är så svåra och komplexa att de ofta kräver många långa texter, ja tjocka böcker.

Dulny kunde åtminstone tidigare ibland rentav ge intryck av att han i verkligheten inte var särskilt intresserad av dessa ämnen, och något av det intrycket dröjer kvar när man hör detta inslag. Han framstod mest som intresserad av sig själv. Förutom av definitioner menar han nu alltså att jag är “besatt” av honom, Christoffer Dulny, som person. Det handlar inte om politiken, menar han. Mina inlägg handlar inte om politiken. De handlar om Christoffer Dulny och hans personliga förhållningssätt till mig. På detta sätt undviker han att besvara min argumentation, ja att ens behöva förstå den.

Althögern tycks för honom mest ha varit ett ego- och karriärprojekt. Det viktiga verkar ha varit en image och ett varumärke av en i största allmänhet “radikal” och småfarlig personlighet. Det gjorde att hans timslånga Vita pillret-poddar ofta var olyssningsbara; han hade – som han t.o.m. själv en gång signalerade att han delvis var medveten om – helt enkelt inte tillräckligt mycket att komma med för att fylla mer än en liten del av deras längd. Det mesta osade omognad.

Det var synd, för idén var alltså i grunden bra. Det han borde och skulle ha kunnat fylla poddarna med om han ansträngt sig mer var lätt tillgängligt: seriösa konservativa tänkare och tankeriktningar, ibland i någon mån representerade också i Sverige, som stod i och byggde på den centrala europeiska och västerländska kulturtraditionen. De hade varit de rätta att ansluta sig till och utgå från för den alternativa höger som var så nödvändig. De hade nämligen kunnat korrigera inspirationen från – i Sverige – Motpols och Arktos’ ingalunda exklusiva men dock ensidiga tonvikt på den nya högern, den konservativa revolutionen, identitarismen och den traditionalistiska skolan i Evolas undantagsmässiga och delvis problematiska form, och allehanda tänkare mer eller mindre befryndade med dessa riktningar. I stället serverades vi alltför mycket av en kuriös, extremistisk amerikansk subkultur, som missade det väsentliga även i de idéströmningar Daniel Friberg verkat för att introducera och sprida.

Dulny räddade sin poddarbana undan althögerns märkliga kollaps efter Charlottesville genom att så småningom starta en andra podd, Lögnarnas tempel, fastän den signalerande Dulnys bestående gamla lojaliteter genom att hämta sitt namn från en del av ett tal av Magnus Söderman som kan höras i början av varje avsnitt. Den var och förblir mycket bättre än Vita pillret. Men den fokuserar enbart på vanlig dagspolitisk analys, med viss tonvikt på för omvärlden dolda interna skeenden i SD (och AfS), som Dulny p.g.a. sin nära personliga kännedom om ledningen och sina kvarvarande kontakter fortfarande, många år efter att han lämnade partiet och trots alla nytillkomna toppar, anser sig kunna agera som en unikt initierad kännare av. Den saknar därmed den ambition att tillhandahålla en ny helhetlig, samtidigt politisk, kulturell och i viss mening andlig högeråskådning och livshållning, som, även om det misslyckades, beskrivs i den av Jonas Nilsson utgivna boken Att förstå alternativhögern från 2017, och som även Vita pillret i början delvis försökte förverkliga.

“Han har en blogg. Han har skrivit om mig i flera års tid nu, ofta på tema med att nånting alternativhögern hade potential och sen så hänföll man åt en troglodytnationalism som han beskrev det där han inte uppskattade tonen då.”

Självupptagenheten gör att Dulny naturligtvis överdriver hur mycket jag skrivit om just honom. Men hur skulle jag ha kunnat undvika att skriva om honom, när jag ville tro på althögern, ville ansluta mig till den, men blev tvungen att huvudsakligen ägna mig åt att försöka stoppa urspårningen i den amerikanska rörelsens efterföljd? Jag inser nu att jag snarast borde följt honom ännu närmare och ännu mer kritiskt. Det var ju han som förstörde allting.

När det gäller vad jag inte uppskattade var det således mer än tonen. Men tonen – i vid mening – var i althögern, både i USA och Sverige, på särskilt sätt en programmatisk del av det politiska innehållet. Den provokativa och påstått underhållande fascistiska mem-estetiken var i hög grad detta innehåll.

I Att förstå alternativhögern beskriver Dulny hur han upptäckte althögertonen: “The Daily Shoah (TDS) är en podcast som drivs av före detta libertarianer som i sin tur är sprungen ur bloggen The Right Stuff. I korthet ett par besvikna libertarianer som specialiserade sig på att trolla framför allt vänsterliberaler på Facebook samt skriva allt mer radikala blogginlägg på sin hemsida. Jag upptäckte TDS under våren 2015 och det jag hörde chockerade mig. Väldigt grov humor blandat med briljanta analyser och alltsammans rejält underhållande. Det var amerikansk chockjocksradio som skämtar om ugnar och att transportera liberaler med helikoptrar till okänd plats.” Detta var vad Dulny entusiasmerades av och efterapade i Sverige.

“Ett av Jan Olof Bengtssons tror jag mest kända utspel är att han ville förbjuda Disney på julafton det var inte typ mer att ja okej det här snark är lite amerikaniserat och tröttsamt utan han hade ambitionen och viljan att dra igång en landsomfattande kampanj då för att förbjuda Disney på julafton i SVT.”

“Förbjuda” är ett konstigt ord här, som jag inte använt. Jag försökte starta en kampanj för att SVT skulle sluta sända Kalle Anka på julafton. Huruvida detta utspel är särskilt känt vet jag inte; försöket lyckades i varje fall inte, och kunde givetvis i verkligheten inte ha gjort det, eftersom det bara bestod av ett inlägg i denna okända blogg; såtillvida var det rentav litet skämtsamt. Tyvärr ska man här antagligen förstå den turboamerikaniserade Dulny som att han tycker att Disney är ett åtminstone rimligt sätt att fira svensk jul.

“Och Jan Olof Bengtsson har haft en fikaklubb i Stockholm dit han på Vetekatten, kallar det för Vetekatten-maffian, dit han ville få folk då samlas kring honom medans han satt där och mässade eller nåt sånt där. Och han har vart på mig sen SD-tiden och jag har alltid tackat nej för jag har aldrig varit intresserad av Jan Olof Bengtsson som en tänkare som en strateg och så vidare.”

Vad Dulny nu svamlar om är en grupp huvudsakligen bestående av libertarianer som träffades med viss regelbundenhet vid 10-talets början, och som han var med i, inte jag. Det handlar om Dulnys grupp. Bl.a. Jan Sjunnesson var också med.

Senare under första hälften av 10-talet blev jag inbjuden till ett av dess möten, och accepterade inbjudan bl.a. för att flera SD:are som jag uppfattade som förtroendeingivande hade förmedlat en positiv bild av Dulny och hans insatser på riksdagskansliet och i Stockholm.

Men när jag kom till mötet var Dulny inte med. Jag undrade då över detta. Och när jag senare i annat sammanhang – när han avgått som ordförande för SD Stockholms stad efter att ha angripits av Expressen, och förpassats till en undanskymd skamvrå på riksdagskansliet – träffade honom sa han något allmänt om detta. Något som inte handlade om hans ointresse för mig som “tänkare” och “strateg”, trots att detta ointresse redan då utan tvekan var massivt, utan om hans allmänna otillfredsställelse med att, som han uppfattade det, bara sitta och prata.

Mer än så har jag inte “varit på” honom rörande hans grupp. Tvärtom är det andra i gruppen, som liksom jag inte var med från början, som föreslagit honom som medlem, varvid jag förklarat att han redan varit det men inte längre var intresserad.

När hans verkliga natur och inriktning blev uppenbara genom Nordisk Alternativhöger blev det lättare att förstå varför han lämnat gruppen. Det var litet svindlande: just den person som utpekats för mig som en av de bästa SD-företrädarna, och som jag därför ville träffa, en person som sades lyssnas på av hela partiledningen och stå Åkesson nära, visade sig vara en person med ett visserligen på ett allmänt plan viktigt och intressant nytt koncept, men som också framstod som en pubertal extremist som spred sensationalistiskt utstuderade neofascistiska grovheter omkring sig. Vad sade inte detta om partiet? Det var litet svårt att hantera och hämta sig från.

Men detta är allt när det gäller den “klubb” Dulny talar om. Jag har verkligen ingen “Vetekatten-maffia”; “klubben” ifråga är inte på något sätt “min”. Jag har varit med på flera senare möten, de flesta på nu nedlagda Sturekatten, men ingen samlas där kring mig och jag sitter verkligen inte och mässar. Jag sitter, de gånger jag är med, mest i ett hörn med en kopp te och lyssnar på de andra. Jag kom med för att träffa Dulny, men Dulny försvann – kanske just därför att jag bjudits in. Och hans ointresse för mig visade sig alltså inom några år som mer än begripligt.

“Han gjorde ett kort inhopp i realpolitiken i SD Stockholms stad då, det gick åt helvete för honom, och sen satt han han satt och skrev kilometerlånga inlägg om att han inte alls förstod att Mattias Karlsson och politiken handlade om taktiserande grupperingar för han såg ju bara principerna som det viktiga ungefär.“

Mitt inhopp i realpolitiken var inget personligt projekt som handlade om hur det skulle gå för mig. Situationen, från mitt perspektiv, var att det börjat gå åt helvete för partiet genom konflikten med SDU, som stod fast vid partiets för mig väsentliga definierande positioner, och genom anpassningen till etablissemanget i den vanliga högerns version. Mitt syfte med inhoppet var att stärka den linje för hela partiet som jag trodde på, i det aktuella läget främst genom att hålla samman moderpartiet och ungdomsförbundet. Det visade sig omöjligt; den väg till denna linjes förverkligande jag hoppades på kunde inte längre anträdas. I modifierad form fortsatte jag försöka förespråka denna linje under återstoden av verksamhetsåret i en märklig, vilda västern-artad partikultur och i vad som fanns kvar av styrelsen efter uteslutningarna, men för döva öron, eller snarare under kompakt motstånd, och jag ställde därför inte upp för omval utan drog mig vid årets slut tillbaka.

Vad som hände under mitt år i Stockholmsstyrelsen handlade på intet sätt om några Mattias Karlssons taktiserande grupperingar som jag motsatte mig eftersom jag bara såg principerna som det viktiga. Det handlade, i den offentliga striden, om att Mattias Karlsson med oerhörd beslutsamhet motsatte sig Stockholmsstyrelsens taktiserande “högersväng” eftersom han bara såg principerna som det viktiga. Mina inlägg under detta år handlade framför allt om att Karlsson överdrev innebörden av Stockholmsstyrelsens taktiserande.

Dulny hoppar från detta år till argumentationen i mina inlägg i synnerhet från och med 2018, i vilka jag försvarar Karlssons gamla principer mot hans egen nya grupperingsbildning med högern, som är långt mer än bara taktiserande.

Vi ser nu här att Dulny tycks försvara denna Karlssons plötsliga helomvändning, hans helt nya linje. Ingenting kunde tydligare illustrera min tes för två år sedan att althögern inte förmådde erbjuda ett tillräckligt alternativ till den vanliga högern.

“Men han gjorde en kort séjour där och sen försvann han ur det och sen så försökte han haka på lite Nordisk Alternativhöger drog igång men uppskattade inte tonen.”

Javisst, precis så. Även om det alltså också var långt mer än tonen jag inte uppskattade.

“Och han var ju med i den här Facebookgruppen då, där skrev han ungefär saker på samma tema.”

Dulny syftar på Nordisk Alternativhögers Facebookgrupp, som han två gånger bjöd in mig till men som jag båda gångerna lämnade efter en tid p.g.a. det ibland extremt urspårade material som där delades, och som avslöjade vad som dolde sig bakom Vita pillrets chockjockfasad.

“Och nu alltså i nådens nuvarande år så skrev han en blänkare på sin egen blogg som senare publicerades på Motpol av oklar anledning.”

Dulny framhåller själv att Motpols publicering skedde av oklar anledning. Jag hade ingenting med den att göra, förutom att jag gav dem tillstånd att publicera “blänkaren” när de förvånande nog bad om det.

“där han då återigen ojade sig över alternativhögerns öde ungefär.”

Ja, det är en jämförelsevis bra beskrivning. Min förklaring av problemen med althögern var också ett beklagande av det öde som följde ur dem.

“Hur ska man då säga den termen har vi ju droppat lite grann eftersom den är demoniserad den är inte politiskt gångbar.”

Jag vänder mig mot detta droppande. Vad är det egentligen för svag kapitulation? Friberg uppehöll sig vid den i sina svar till mig 2021. Även Dulny gav alltså bara upp termen för att den demoniserades av det politisk-korrekta “liberala” etablissemanget. Han lät motståndarna vinna genom att själv acceptera att den inte var gångbar.

Det innebar, menar jag, som stor förlust, som starkt försvagar det essentiella budskapet och dess kommunikation. Men det svarar också mot den otillräckliga alternativitet som var min poäng, och framstår som ett led i den allt starkare sakliga anpassningen till, ja inordningen i den vanliga högern hos flera företrädare.

Att termen demoniserades är förstås begripligt, givet vad man i så stor utsträckning faktiskt kom att stå för. Men vad man borde gjort var givetvis att droppa detta problematiska innehåll i stället för det utmärkta namnet. Alternativhöger eller althöger är ett optimalt namn så länge man nödvändigtvis måste hålla sig inom högern i allmänhet, identifiera sig som höger överhuvudtaget. Ingen term kunde, för dem som känner sig behöva tillhöra högern, bättre signalera dagens politiska nödvändighet.

Behovet av en alternativ höger hade länge varit stort. Paleokonservatismen och den s.k. traditionella konservatismen var inte tillräckliga som en sådan. Vad som krävdes var vad som kunde beskrivas som en post-paleokonservatism. Man hoppades att det var vad althögern skulle bli.

Nu hade det visserligen inte heller varit tillräckligt. Althögern misslyckades, som jag hävdade, ytterst för att den överhuvudtaget identifierade sig som höger. T.o.m. Evola, som Friberg mot mig anförde som exempel på en “riktig” höger, skild från den vanliga borgerliga, anslöt sig till den atlanticistiska postfascismens höger efter kriget, den riktning som Meloni idag på katastrofalt sätt representerar.

Vad som måste räddas är konservatismen, eller den meningsfulla typen av konservatism, de överordnade värdenas konservatism. Och den måste numera även räddas undan högern som sådan. Men namnet alternativ höger signalerade ändå en ideologisk och politisk förändring i rätt riktning, en brytning med den vanliga etablissemangshögern. Det hela såg i hög grad lovande ut – tills det visade sig att alternativet än en gång blev endast det gamla vanliga och banala: radikalnationalismens, fascismens eller neofascismens pseudoalternativ.

Numera, inte minst efter SD:s långt mer än taktiserande högersväng, men också p.g.a. en djupare och mer fullständig utvärdering av vad vi idag, i ett större, helhetligt perspektiv, kan förstå rörande den långa nyliberala eran och dess följder för västerlandet, måste jag kritisera hela högeridentifikationen och i högre grad söka en framkomlig väg för konservatismen bortom högern, i vad jag – på samma sätt som Paul Gottfried skämtsamt introducerade termen paleokonservaism – kallar en paleosocialism. Men jag vill ändå ändå fortfarande försvara althögern, sådan jag ursprungligen uppfattade den, såsom representerande en konservativ brytning med den vanliga högern.

I själva verket behövs den idag ännu mer än tidigare, nu när några av de urspårade althögerledarna själva bekräftar min analys genom att på det tröttsamt historiskt igenkännbara sättet koppla sin neofascism till den vanliga, och i Sverige nu än starkare, atlantetablissemangshögern. Friberg och Dulny är fortfarande, om än på ofullständiga grunder, oppositionella ifråga om atlanticismen, i synnerhet Friberg; Dulny är mer oklar och tycks oftast undvika ämnet. Men för andra handlar det nu om att i utvidgad mening Förena Högern. Jag vill splittra den.

“Hela alternativhögern var ju i mångt och mycket ett offer för sin enorma framgång det får man ändå säga under den korta tid som termen faktiskt var aktuell.”

Termen är alltså inte bara fortfarande aktuell, utan mer aktuell än någonsin för en höger som börjar gå åt rätt håll.

“Och sedermera så jag tror alla vi har ungefär samma inställning som vi hade då och jag har ju sagt det att jag tycker att just det som alternativhögern presenterade var och är fortfarande den mest intressanta politiska och metapolitiska plattformen.”

För mig framstår det som att flera althögerfigurer kastat bort inte bara den värdefulla termen althöger utan – det blir för var dag allt tydligare – även i sak den nödvändiga strävan att erbjuda ett verkligt alternativ till den borgerliga etablissemangshögern: i Sverige Karlsson, Oikos, Tidö; i USA stöder Richard Spencer numera Mitt Romney, och det är svårt att hitta en mindre alternativ högerpolitiker.

Men de kvarhåller sina problematiska politiska tendenser, som de nu i stället vill förena med denna höger. Och det är tendenser som denna höger i verkligheten, bakom den tilltagande wokeismen som numera även den också behöver, åter blir allt mindre obenägen att ta hjälp av i en framväxande multipolär värld där dess verkliga intressenters hegemoni hotas.

Ja, alternativhögern kunde ha blivit den mest intressanta politiska och metapolitiska plattformen, när Spencer insåg otillräckligheten i teaparty-libertarianismens typ av opposition mot etablissemanget och startade nätplatsen Alternative Right tillsammans med Gottfried. Här fanns, tycktes det, en kraftfull ny begynnelse inom högern som var vidareutvecklingsbar i enlighet med de politisk-filosofiska och andra traditioner jag försökt försvara. Men när den svenska avdelningen startade rådde Trumpyran, och det blev alltså den i hög grad p.g.a. denna yra redan urspårade amerikanska althögern som blev förebilden.

I efterhand har jag insett att jag troligen hade fel om vad jag uppfattade som urspårningen. Förmodligen var Spencers intention redan från början just det som althögern inom kort blev: en “vitnationalistisk” rörelse på “yttersta högerkanten”, som den beskrivs i Att förstå alternativhögern. Men att Gottfried från början var med, och hoppade av och bröt samarbetet, visar i alla fall att det var möjligt att inledningsvis få ett annat intryck. För Dulny handlade det hursomhelst bara om vad althögern redan blivit i USA när han och Friberg startade den “nordiska” avdelningen. Och det var tyvärr verkligen inte den mest intressanta politiska och metapolitiska plattformen.

“Det är inte ett begrepp som vi använder på det sättet.”

På det sättet? Friberg förklarade i sina svar till mig att de sedan länge överhuvudtaget inte använder begreppet, och detta överensstämmer med tidigare uttalanden av Dulny.

Jag använder begreppet. Och jag säger nu: Återupprätta alternativhögern! Inte Spencers och Fribergs gamla organisation, inte i betydelsen att ge urspårningen upprättelse, utan i betydelsen återuppbygga, rekonstruera och nystarta den, sådan den kunde och borde ha blivit.

“Och här kommer Jan Olof Bengtsson ett par år senare lite yrvaken och skriver sin fjärde nekrolog då om oss och vilket misslyckande allting var.”

Det finns inget yrvaket när jag i den artikel Dulny försöker bemöta nämnde att han tidigare sagt sig inte längre vara althöger, att Vita pillret inte längre var representativ för althögern, och att hemsidan troligen lagts ned. Jag har naturligtvis följt denna utveckling, om än bara på visst avstånd eftersom rörelsen genom sin urspårning redan förlorat sitt verkliga intresse för mig.

Men vad jag gjorde var inte att skriva en nekrolog – och ännu mindre en fjärde. När den visade sig bli vad den blev kunde jag givetvis inte ansluta mig till althögern, utan var tvungen att ta avstånd. Men ingen nekrolog har funnits i min mångåriga analys, och den kritik den rymt har snarast syftat till att rädda livet på den. Jag har bara noterat att den tyvärr spårade ur, konstaterat dess beklagliga öde, och hävdat att den ytterst misslyckades p.g.a. dess allmänna högeridentifikation. Men jag vill återuppliva den.

“Och ja oklart vad han vill komma fram till.”

Det kan bara vara oklart för den som troglouppfattar inte bara mina normallånga utan t.o.m. korta inlägg, som ‘Alternativhögerns öde’, som “kilometerlånga” och därför inte orkar läsa dem.

Jag vill alltså komma fram till, och kommer fram till, att den urspårade alternativhögern misslyckades för att dess högeridentifikation gjorde att den inte kunde utgöra ett tillräckligt alternativ. Inlägget var bara en del av en under många år pågående, milslång konservativ uppgörelse med högern i allmänhet, i vilken det tydligt framgår varför jag menar att det förhöll sig så. För övrigt analyserar jag i denna uppgörelse, mutatis mutandis, även SD på samma sätt.

I mitt första svar till Friberg pekade jag på detta analytiska och argumentatoriska sammanahang, i vilket ‘Alternativhögerns öde’ ingick som endast en liten del. Men detta var något som det snabbt stod klart att Friberg inte kunde ta in, och detsamma visar sig här gälla för Dulny. Risken finns, inser man, att så även mer allmänt kan vara fallet, efter ett halvsekel av nyliberal indoktrinering. Höger är det enda som blivit begripligt i stora grupper, och i synnerhet för populistnationalismens bärare. Därför fortsätter jag här av pedagogiska skäl att argumentera för ett alternativ inom ramen för en vidare höger.

“Han passade även på att såg jag att såga Jonas Nilssons dokumentär [‘Varför är Sverige en mångkultur’]…Han reagerar väldigt mycket på att Jonas Nilssons presentationstext som beskriver sig som en Sverigevänlig kanal som betecknas som frihetligt höger. Det får han till att Jonas Nilsson förfäktar något slags hardcore-libertarianism också vilket han Jöuob does not approve.”

Jag säger att det visar det numera för en stor del av den svenska radikalnationalismen karaktäristiska libertarianska inflytandet. Nilsson är ju själve chefsideologen inom den svenska radikalnationalismen när det gäller att fjärma den från dess gamla vänsterinslag och USA-kritik, och i stället knyta den till nyliberalismen och libertarianismen, och med dem till USA.

Och det handlar hos Nilsson inte om teapartyrörelsens förtjänstfulla amerikanska antikrigslibertarianism av Murray Rothbards, Lew Rockwells, Ron Pauls, Tom Woods’ och många andras typ, eftersom Nilssons mest spektakulära ställningstagande och engagemang under senare år väl är det för den av den atlantglobalistiska imperialismen förvridna Ukraina. Det är ett engagemang genom vilket han verkligen på nytt sätt utvidgar och förstärker den omorientering mot USA som althögern med sin trumpism representerade.

Nilsson hoppade med den ovan nämnda boken, i vilken han också bidrog med ett kapitel om just denna syntes av fascism och libertarianism, på althögertåget i Sverige och blev en av dess ledare. Boken utgavs signifikativt nog på det huvudsakligen nazistiska och fascistiska förlaget Logik, och innehöll även det redan citerade bidraget av Dulny. Och bl.a. gamle NMR-ledaren Magnus Söderman och Svenskarnas Partis ordförande Stefan Jacobsson, nu generalsekreterare för det europeiska partiet Alliance for Love and Goodness (eller hur är det nu, Peace and Freedom ska det visst vara), som leds av kände italienske fascisten Roberto Fiore. I slutet av boken gör förlaget reklam för sin övriga utgivning, bl.a. Hermann Göring, Léon Degrelle, Corneliu Codreanu, Sven Olov Lindholm, Vera Oredsson, Björn Björkqvist, mer Magnus Söderman.

Om Dulny inte håller med om vad jag säger om Nilsson och libertarianismen har han inte ens orkat läsa eller höra Nilsson själv. Eller exempelvis Det Fria Sverige. Eller för den delen sig själv: det libertarianska inflytandet har varit starkt även på Dulny. Och ja, jag har problem med detta inflytande, som ett helhetligt ideologiskt sådant (många libertarianer, såsom de nämnda, och några i Dulnys gamla grupp, har rätt i stora och viktiga enskilda frågor, och är tvärtemot inte bara Nilsson utan i hög grad även Dulny föredömliga i kritiken av atlanticismens imperialism).

“Och sen så ja radikalnationalism radikalnationalism. Och jag såg att nån i kommentaren frågade ba kan du inte definiera radikalnationalism som du använder 48 gånger men han iddes inte göra det.”

“Nån” ifråga var dessvärre i hög grad en kloakist av det slag man finner även i Motpols kommentarfält. Men jag svarade en annan kommentator med en kort förklaring av definitionen av begreppet definition, de olika aspekter eller former av definition som behövs i detta fall, vilket var tillräckligt för att klargöra varför jag inte kunde ge någon definition där och då. Det innebär inte att radikalnationalismen är svår att definiera – bara utrymmes- och tidskrävande.

“Och Daniel Friberg skrev en liten försvarstext då. Det får man väl säga jag sa det till Friberg det är stort av dig ändå faktiskt publicerar Jan Olof Bengtsson här på din egen plattform låter honom ja kritisera dig och dina projekt det får ju ses som högt i tak.”

Det var inte Friberg som publicerade mig, utan hans redaktör Patrik Ehn. Denne har verkligen högt i tak, i detta fall även för mig rentav svårbegripligt högt; det är enbart han som, i varje enskilt fall, kontaktat mig för att få tillstånd att återpublicera mina artiklar. Förtjänstfullt nog publicerade han även mitt sista svar till Friberg i althögerdebatten, ‘Den spartanska högern’: det låg uppe någon timme, tills chefen upptäckte det och tvingade honom att ta ned det.

“Jo men poängen så här min poäng med det här jag har inget emot Jan Olof Bengtsson som person, faktum är att jag är ganska likgiltig faktiskt och jag säger inte det för att placera mig över honom men jag har aldrig varit intresserad av Jan Olof Bengtsson.”

Dulnys verksamhet tycks som vi sett i stor utsträckning handla om honom själv personligen. Därför tror han att också min handlar om mig. Men vad jag har velat är givetvis att Dulny intresserade sig och inte var likgiltig för det sakliga innehåll, de idéer, de tankeriktningar jag försökt förmedla. Och att han i enlighet med detta omprövade och övergav sin utforming av althögern, som gjorde att han nu tyvärr mest är en beklaglig spillra av den, som tvingats bygga upp en ny verksamhet i form av en seg motsvarighet till SR:s podd Det politiska spelet. Det är litet märkligt att han har kvar sin första podd, med det utpräglat och tidsbundet althögriga namnet Vita pillret.

“Jag vet inte om det som gör att han hänger på mig som – jag vet inte – en dålig vana eller nåt sånt. Han skuggar mig.”

Mer narcissism. Det är inte svårt att inse varför jag “hänger på” honom; det är bara att läsa på. Det är oundvikligt, givet den roll han valde att spela. Det var s.a.s. jag som var den verkliga althögern, inte Dulny och inte Spencer. Och det är jag som fortfarande är althögern. Självklart har jag behövt kontinuerligt hänga på honom för att att han först spårade ur althögern, och sedan övergav den.

“Och mycket av hans kritik om ni läser den här kritiken går ut på att han helt enkelt inte kan acceptera att jag inte är intresserad av hans intellekt eller av hans idéer.”

Dulny undviker kritiken, eller vad som mest är en analytisk argumentation, och förstår den inte. Vad den går ut på är att jag inte kan acceptera Dulnys idéer, men ja, givetvis implicerar detta att han i stället borde vara intresserad av mina och acceptera dem.

“Det kanske finns nånting han har skrivit nån bok jag har läst hans blogg emellanåt sådär det finns en del saker som absolut är tänkvärda och så vidare men det här är ju en man som förlorar sig i formuleringar definitioner. Han klarar inte av att liksom komma ut därifrån och se lite verkligheten för vad den är.”

Alldeles nyss var det ju fel att jag inte gav någon definition av radikalnationalism i Motpols kommentarfält? Formuleringar och definitioner är vad man använder när man skriver om politik och politisk ideologi, och även när man tänker inom desa områden. De är något som Dulny, som inte skriver och som tänker dåligt, i högre grad borde komma in i. En verklig althöger behöver dem. De är nödvändiga för att man ska kunna se verkligheten för vad den är. Dulnys högerpolitik, som i linje med Karlssons totala omsvängning och svek mot sina gamla principer, i oroväckande utsträckning med den enklaste binaritet avfärdar hela vänstern en bloc, visar att han inte tillräckligt kan det. Han riskerar att med det nya SD sjunka ned i vanlig simpel högerpopulism.

“Och han kan nog inte heller förlika sig med att han trots sitt renommé och sin akademiska bakgrund och sitt ständiga bloggande aldrig riktigt blivit relevant för någon.”

Dulny vill vara relevant. Därför har han givit upp namnet althöger och försvagat hela altprojektet. Jag vill inte bli relevant. Jag vill förändra vad folk – och inte minst populistnationalismen och till den mer eller mindre relaterade riktningar som althögern – uppfattar som relevant.

“Jag har aldrig någonsin varit med om att nån har nämnt honom ja men har du läst artikeln av Jöuob, aldrig.”

Så är det säkert, jag är ju alltså knappt längre verksam i offentligheten, har därför ytterst få läsare, är numera nästan helt okänd. Särskilt sedan Jonathan Leman på Expo – enligt uppgift från initierat SD-håll på uppdrag av SD-ledningen, som en del av dess åtgärder mot Stockholms distriktsstyrelse 2015 – angrep mig efter min utförliga polemik mot antisemitismen, och detta angrepp spreds av de stora tidningarna och många andra. Men att få läser och nämner mig är inte något jag kan låta påverka innehållet i vad jag skriver.

En gång stod Dulny på den nämnda distriktsstyrelsens, SDU:s och AfS’ sida. Det var visserligen fatalt: till stor del måste det ha varit han som var orsaken till att även AfS – som jag uppfattade det, men även här kan jag ha fel om deras ursprungliga intentioner – spårade ur redan omedelbart efter lanseringen av partiet, i valrörelsen 2018, när althögern havererat och Dulny överförde sin radikalism till dem. Exempelvis stod Dulny bakom denna valrörelses uppmärksammade “näsgate“, såtillvida som det var han som levererade själva näsan som en av AfS’ styrelseledamöter klistrade på tunnelbanan. Många fler bevis för detta inflytande finns givetvis. Dulny dömde redan från början de f.d. SDU:arna till oundvikligt politiskt misslyckande i Nationaldemokraternas och Svenskarnas Partis spår. Men det är ett faktum att han hela tiden stod på deras sida i de gamla SD-konflikterna.

Här bryter en andra person in, som Dulny kallar “Herr D”:

“Han har en hangup på dig även för att han tycker att du borde ändå förstå det verkar som om det är nån sån grej.”

Givetvis tycker jag att Dulny borde förstå min analys, i den meningen att det vore bra om han gjorde det och i grunden ändrade sig i enlighet med den. Med detta menar jag inte att detta vore realistiskt och sannolikt, och kanske är det inte ens möjligt.

Dulny:

“Ja jo han har ju sagt det är nånting förlorad potential och så, vilket är det blir lite märkligt ändå person ska recensera ens uppenbarelse ens personlighet nästan om man uttrycker sig.”

Dulnys personlighet, sådan den framtonat i Vita pillret och på Facebooksidan, kunde studeras exempelvis på ett av AfS’ tidiga torgmöten, och synliggörs i detta inslag, har förvisso visat sig ha problematiska drag, och är även den nödvändig att åtminstone kort kommentera. Men min kritik har givetvis främst gällt den sakliga innebörden av just potentialens förlust, som han i så stor utsträckning är medskyldig till. Dulny vägrar att på något sätt beröra vad jag säger om detta.

“Nån person som jag inte har någon relation med överhuvudtaget. Och det är lite det man ska också se hans ständiga attacker eller utspel eller kritik eller vad han kallar det för, det är nånting personligt att han inte riktigt klarar av att han inte är relevant för nånting jag gör eller gjort.”

Nej, Duly har verkligen inte någon relation med mig överhuvudtaget. Bl.a. men långtifrån enbart därför stämmer det inte att min kritik – som givetvis måste vara ständig eftersom ämnet är centralt för mig, eftersom det egentligen är jag som är althögern – är “nånting personligt”.

Jag “klarar inte av” att inte vara relevant för vad Dulny gör eller gjort? Om jag vore relevant för detta skulle det vara direkt alarmerande. Det är ju vad jag bekämpar.

“Och det här började redan under SD-tiden liksom sjuårig åttaårig art [?] och så så att otroligt vilken hangup han har men ja vad ska man säga vi tackar ju för content i alla fall och ni kan väl gå in och läsa förvisso de här texterna och bilda er en egen uppfattning.”

Ja, gör just detta.

“Tycker väl att Fribergs svar överlag var bra och ja må mest relevant person vinna helt enkelt, det är det jag säger. Det är inget som hindrar Jan Olof Bengtsson från att nå ut och vara relevant för folk men då får han faktiskt shejpa upp sig själv lite grann. Faktum är att man om man ska vara helt ärlig så blir han som mest relevant när han ägnar sig åt de här attackerna – troglodytnationalism blev ju en ganska populär intern mem där ett tag minns jag.”

Dulnys förkärlek för ordet relevans är i sig problematiskt signifikativ. En central paroll när han lanserade den nordiska althögern var “kulturrelevans”, och det, eller vad han menade med det, var en av de saker jag skjöt in mig på i min tidigare granskning.

Relevans är en term som för tankarna till exempelvis universitetsvärlden och dess politiska styrning, där man sedan mycket länge inskränker och bryter ned det traditionella humanistiska och teologiska studiet eftersom det anses sakna nytta ur ekonomiskt, tekniskt, arbetsmarknadsmässigt och numera inte minst politisk-korrekt perspektiv: det anses irrelevant för och av de s.k. avnämarna.

Jag är helt enkelt inte ute efter att “vara relevant för folk”. Mina budskap handlar om andra saker än vad folk i allmänhet upplever som relevant. Vad Dulny tycks göra är att sälja en produkt, efter att marknadsundersökningar talat om för honom vad som efterfrågas. Man erinrar sig hur den amerikanska och svenska alternativhögern tillsammans organiserade sig som en corporation. I Att förstå alternativhögern säger sig Dulny vilja vara en “metapolitisk entreprenör”. Efter Charlottesville sa marknadsundersökningarna att althöger inte sålde längre, så Dulny ställde om produktionen.

Herr D:

“Ja men det är en framkomlig väg, det är många som har försökt och bråka med andra för att nå lite mer relevans själva så det kan funka.”

Det här är en rent idiotisk analys, som avspeglar ett primitivt och barnsligt reaktionssätt. De tror att det är något onormalt och konstigt med min kritik, att den måste vara driven av ett löjligt personligt intresse för Dulny och ett behov av att “nå mer relevans”. Därför behöver de inte förstå och bemöta den. Tala om att inte kunna se verkligheten för vad den är.

Dulny:

“Ja han var ju med i den där Facebookgruppen också och han valde själv att hoppa ur den jag vet inte riktigt han var liksom inte intresserad av att ta diskussionen på det sättet.”

Jag tog fullständigt hela diskussionen på det sättet, och var givetvis intresserad av att göra det. Att jag lämnade gruppen berodde, trots den kloakton som delvis förekom i diskussionstrådarna, uteslutande på det material som ibland delades utanför dem, och som entydigt visade att det som offentligt föregavs vara humoristisk memetik i verkligheten var allvar.

“Han var mer intresserad av att skriva sina kilometerlånga blogginlägg men han var inte så intresserad av att bli bemött heller, vilket jag tyckte var kanske lite intellektuellt ohederligt.”

Det här är bara en fräck lögn som Dulny kommer sunk-dragande med. Jag var självklart intresserad av bemötandet, och besvarade noggrant varje till det hörande kommentar och formulering, utan undantag. Jag fick sista ordet i de trådar där diskussionen fördes, och betydligt fler höll med mig och uppskattade mina inlägg än de (enstaka) som inte gjorde det utan i stället på för althögern mer representativt kloakistiskt sätt angrep mig.

“Ja men han är en ganska försiktig närmast räddhågad i sin uppenbarelse om jag ska få tillåta mig att få recensera honom lite grann.”

Recensera är ett ord som både Dulny och Friberg över- och felanvänder.

Vad ska man svara på det här? Dulnys uppenbarelse är närmast kriminell. Pling plong. Kek. Han kan gå och knulla sig själv.

“Men det är tufft jag antar att det är tufft att ha hållit på och försökt ändå skapa sin plattform och bli någonting.”

Dulny talar om vad han känner till, sig själv, och projicerar det på mig.

Han förstår inte. Är det något jag faktiskt aldrig på allvar har gjort så är det att försöka skapa en plattform och bli någonting. De bästa av plattformar kom i själva verket ofta rullande nästan av sig själva för att ställa mig på sig. Men jag utnyttjade detta endast i begränsad utsträckning. Och nu är det så att jag efter SD:s, Expos, DN:s, andra etablerade mediaaktörers och Lunds universitets agerande nästan helt dragit mig tillbaka och tystnat. Visserligen är det kanske många som inte tror på dem. Men det är problematiskt nog att många andra faktiskt gör det, och därmed, oavsett vad jag säger, skulle uppfatta min fortsatta närvaro i offentligheten som en representation av sådant som jag i verkligheten entydigt motsätter mig. Jag är inte “bekväm med” denna situation.

Dulny tror utan tvekan att han har skapat en plattform och blivit något. Men vad har han i själva verket gjort? Hans produkt var från början formellt inte tillräckligt professionell; man undrade om han hade de nödvändiga förutsättningarna för att skapa en plattform och bli något, vilket även det var litet förvånande efter vad man först hörde om hans arbete för SD. Men sådana brister kan ju avhjälpas med tiden.

Värre är substansen i hans gärning. “Om jag får ge mig själv lite kredit”, skriver han turboamerikaniserat i Att förstå alternativhögern, “så får det vara att jag har en god känsla för vilken tidslinje vi befinner oss i och vilka idéer som ligger i tiden”. Jag menar att den “krediten” i ett större internationellt perspektiv på väsentliga punkter måste ifrågasättas.

Liksom de flesta i SD-sfären är Dulny en amerikaniserad nationell provinsialist. Entreprenören feltolkar sina marknadsundersökningar, eller snarare: undersökningarna är felkonstruerade. Och generellt gäller ju att den som gifter sig med tidsandan snabbt blir änka. Althögern i Pepes grodform låg enligt Dulnys känsla mitt i tiden, men tydligen enligt samma känsla bara i högst två år. Den är sedan länge urmodig. Vad har Dulny uppnått?

Det hela är alltså beklagligt. Jag hoppades på Dulny. Med rätt ansträngning och rådgivning skulle den nordiska alternativhögern ha lyckats och överlevt.

“Och i slutändan så sitter han här och bloggar”

Ja, något annat är numera inte möjligt. Jag sitter här och bloggar. Om än knappast “ständigt”, som Dulny påstod tidigare. Sedan länge bloggar jag mindre och mindre. Det är ju inte längre särskilt meningsfullt.

“inför närmast ja en liten sörjande skara.”

Att bloggens läsarskara numera är liten – när jag startade bloggen som bara ett intressant komplement och experiment för 14 år sedan, när jag fortfarande tillhörde offentligheten, i den begränsade utsträckning i vilken jag överhuvudtaget gjorde det, och dessutom försvarade SD i den, var den jämförelsevis stor – är dock något jag s.a.s. inte bör göra något åt, i meningen förändra genom att anpassa mig. Det innebär förvisso att många tyvärr missar den verkliga althögern, men jag kan inte ändra detta mitt “content” för att bli “relevant”.

Eller ens dess form för att det ska bli lättare att läsa och förstå. Den respons jag får handlar ofta om vad som uppfattas som “svårhet”, men aldrig om bristande relevans, fastän jag inte bryr mig om sådan heller. Om läsarna är sörjande betyder det att de inte förstår vad de läser, vad jag försöker säga, vad jag gör, vad jag handlar om.

Givetvis får jag bara lite respons eftersom läsarna är så få. Men jag vet faktiskt inte om jag tycker det är något särskilt tufft med denna situation, med detta nya utanförskap. Den lilla responsen är till helt övervägande del positiv; faktiskt kan inte ens vad jag hela tiden får höra om svårheten egentligen förstås som negativt, bara som en förklaring av det begränsade gensvaret.

Jag uppfattar inget av detta som mitt ansvarsområde. Jag tillhandahåller bara det innehåll jag måste tillhandahålla, i den form i vilken jag måste tillhandahålla det. Jag känner inte att jag också måste göra något slags reklam för det. Jag delar mina inlägg på mina konton i sociala media.

“Och det är så man ska se lite hans attacker också i det ljuset menar jag alla fall, jag menar att det är personligt.”

Ja, Dulny menar det, vi har liksom inte missat det. Hela den här sorgliga “tagningen” är självöverskattande över gränsen till det komiska.

“Jag är inte så intresserad av att läsa honom eller svara honom eller ja på något sätt interagera med honom för att jag tycker inte att det är tillräckligt intressant, men nu valde Friberg ändå att svara och nämnde mig så då kände jag ändå att jag var tvungen att ge lite min bild av det.”

Att Dulny kan reagera på det sätt han gör på mitt inlägg ‘Alternativhögerns öde’ avslöjar mycket om honom och hans politiska riktning. Om varför han, SD-löftet, blev ointressant för den seriösa politiska debatten genom att medverka till att reducera vad som var en rörelse med högst verkliga, substantiella grunder och därför potentiellt av helt avgörande vikt till en liten gängsubkultur som visserligen hade en del till en gräns roliga idéer, men som aldrig kunde frigöra sig från den vanliga radikalnationalismens gamla sunkbunker. Ett fenomen vars spillror idag, trots ansträngningarna att bli relevanta för den vanliga högern och den vanliga högerns nya beredvillighet att acceptera dem som sådana, ändå knappast drar till sig några större och gladare skaror ur den.

Dulny berör överhuvudtaget inte, nej nämner inte ens vad det är jag säger i inlägget. Han intresserar sig tyvärr helt enkelt för fel saker, och framför allt sig själv. Givet vem han är, vad han gjort och vad han står för är det alltså mer än begripligt om han inte intresserar sig för mig. Det är möjligen litet märkligt att en person som är så ointresserad och kände sig så “tvungen” att göra detta inslag i sin podd inte begränsade sig till det, utan återkom i det följande avsnittet med ett ännu längre inslag om mig.

Att Daniel Friberg där fortfarande samarbetar med Dulny sprider ett löjets skimmer över alla Fribergs projekt, som Motpol och Arktos. Vi talar om en person som tillverkade och sålde klistermärken med karikatyrer av judiska näsor.

Sedan länge Parisbaserade veteranvänsterjournalisten Diana Johnstone, författare till viktiga Fools’ Crusade: Yugoslavia, Nato, and Western Delusions (2003) och Queen of Chaos: The Misadventures of Hillary Clinton (2015), utmärker sig bl.a. genom att inte avvisa en partiell allians mellan antikrigskrafter och NATO-motståndare inom vänstern och högern.

Exempelvis, i Tyskland, mellan Sahra Wagenknechts typ av vänster å ena sidan och AfD och den opinion de representerar – en allians som Wagenknecht själv, som jag tycker mig se, fortfarande känner sig tvungen att motsätta sig, eller åtminstone låtsas motsätta sig.

Kanske ändrar sig Wagenknecht på denna punkt om hon frigör sig från Die Linke och startar ett nytt parti, en möjlighet som Johnstone nu diskuterar i sin senaste viktiga artikel på Consortium News, ‘Germans Down & Russians Out’. I USA förverkligades tidigare i vår en enhet av denna typ genom demonstrationen Rage Against the War Machine i Washington.

Johnstone försvarar hursomhelst det samarbete som den vanliga tyska vänstern fördömer bl.a. genom användningen av de historiskt belastade termerna Querdenker och Querfront. Den Querfront som idag krävs måste givetvis vara av nytt slag.

Johnstones nya artikel har en underrubrik – under både ingressen och bilden – som indikerar hur långt det atlanticistiska, egentligt protofascistiska åsiktsförtrycket nu gått i Tyskland: “Anti-War Views Criminalized in Germany”.

Mer viktigt från USA: Patrick Deneen följer upp sin bok Why Liberalism Failed från 2018 med Regime Change: Toward a Postliberal Future, som ser ut som en lika viktig argumentation för vad som måste ersätta liberalismen, om väl än inte i allo tillräcklig. Så här presenteras den av förlaget:

“Classical liberalism promised to overthrow the old aristocracy, creating an order in which individuals could create their own identities and futures. To some extent it did – but it has also demolished the traditions and institutions that nourished ordinary people and created a new and exploitative ruling class. This class’s economic libertarianism, progressive values, and technocratic commitments have led them to rule for the benefit of the ‘few’ at the expense of the ‘many,’ precipitating our current political crises.
 
In Regime Change, Patrick Deneen proposes a bold plan for replacing the liberal elite and the ideology that created and empowered them. Grass-roots populist efforts to destroy the ruling class altogether are naive; what’s needed is the strategic formation of a new elite devoted to a ‘pre-postmodern conservatism’ and aligned with the interest of the ‘many.’ Their top-down efforts to form a new governing philosophy, ethos, and class could transform our broken regime from one that serves only the so-called meritocrats.
 
Drawing on the oldest lessons of the western tradition but recognizing the changed conditions that arise in liberal modernity, Deneen offers a roadmap for these changes, offering hope for progress after ‘progress’ and liberty after liberalism.”

På förlagets sida (länken ovan) kan man också lyssna till ett kort utdrag ur boken.

Tillsammans med den till Ungern kopplade politiske teoretikern Gladden Pappin, katolske filosofen Chad Pecknold och rättsfilosofen Adrian Vermeule driver Deneen också en viktig substack med namnet Postliberal Order, med tillhörande podd. De kan också följas på Twitter och Facebook.

Demonstration på Odenplan igår.

Inom vänstern så ofta obekväma och inkorrekta – och alltid även stilmässigt dramatiskt avvikande – Kajsa Ekis Ekman bredvid sammanbitet beslutsam plakatman med svenska flaggor och tre kronor på tröjan.

Att förstå vad detta betyder. Ett embryo till anti-NATO-vänsterns och anti-NATO-högerns (eller -nationalismens) nödvändiga förening i denna och flera relaterade, avgörande frågor – också i Sverige.

Det är möjligt att plakatmannen tillhör vänstern. Evenemanget var helt vänsterdominerat, alla talarna – som också inkluderade Eva Myrdal – stod, tror jag, till vänster om socialdemokraterna. Ekis konstaterade att vi gör oss till ovän med större delen av världen. Att många gator i städer runtom i världen heter Olof Palmes gata, men att inga kommer heta Ulf Kristerssons gata. Men de största applåderna utbröt när hon också fastställde att inga heller kommer heta Magdalena Anderssons gata.

Om plakatmannen tillhör vänstern blir hans nationella symboler bara ännu mer kraftfulla och signifikanta. Men några nationalister var i alla fall närvarande även denna gång. Den allmänna geopolitiska analys som flera av talarna kommunicerade borde idag kunna delas av alla ideologiskt s.a.s. acceptabla sådana, liksom av alla som är konservativa och libertarianer av något meningsfullt slag.

SD låg, som det brukar heta, rätt i tiden – och inte minst för mig, när jag upptäckte dem. Moderaterna under Reinfeldt var just på väg att inleda sin era av döljande av det fortsatta genomförandet och konsolideringen av nyliberalismens radikala reformer bakom en ny politisk-korrekt anpassning och, som det kunde låta, vänsterpräglad retorik, där “arbetslinjen” rentav motiverade beteckningen “det nya arbetarpartiet”.

Kristdemokraterna under Hägglund anpassade sig i sin tur alltmer till denna borgerliga höger: det gamla pingstkristna partiet, Levi Pethrus’ parti, som inte ens velat beteckna sig som borgerligt, men som redan på Alf Svenssons tid börjat försöka inordna sig i den kontinentaleuropeiska kristdemokratin, antog nu i stället vissa drag av vad som i Sverige alltid förenklat kallas den amerikanska “kristna högern”, delvis drivet av en nyare, brutalamerikansk kristen kraft i Uppsala, Livets Ord, varifrån Hägglunds efterträdare skulle komma att hämtas.

Socialdemokratin, i mycket uppbackad av ett vänsterparti som blivit oskiljaktigt från dess egen vänsterflygel, var sedan årtionden ombord på det nyliberala projektet och inte längre någon självständig kraft.

Det var då, i detta läge, under valrörelsen 2006, som jag upptäckte SD. För mig var det något av en positiv chock att finna ett för mig förutom till namnet fullständigt okänt parti, som kommit så långt i utarbetandet av vad som verkligen var ett nytt, självständigt alternativ. Och inte vilket alternativ som helst, utan just det alternativ som i den rådande politiska och historiska situationen behövdes. SD framstod som ett löfte för Sverige.

Parallellt med mina dåvarande akademiska projekt ägnade jag därför de följande åren åt vad som kanske får betecknas som ett relativt djupgående studium av den samtida nationalismen, både svensk och övrig västerländsk, såväl som av de stycken av dess moderna historia (alltifrån efterkrigstiden) som jag saknade närmare förtrogenhet med. Syftet var att bättre kunna bedöma och situera SD i, eller i förhållande till, dessa sammanhang.

Det var uppenbart att här fanns, i fröform, de resurser, den grund, som krävdes för att bygga upp den nya kraft som krävdes i svensk politik, den kraft som kunde föra vidare det bästa i det moderna Sverige genom att korrigera såväl socialdemokratins äldre folkhemska välfärdspolitik, dess ohållbara, alltför långtgående kulturradikalism, som borgerlighetens nu i nyliberalismens form dominerande, lika ohållbara kapitalistiska liberalism. Det var, tyckte jag, lätt att se att SD hade alla förutsättningar att bli det nya stora partiet i Sverige, i en tid när arbetarrörelsen p.g.a. sina värdemässiga, moraliska, kulturella och allmänt åskådningsmässiga svagheter knappt överhuvudtaget fanns kvar, men väljarna rimligen alltmer skulle komma att förstå att det var nyliberalismen, inte minst med dess nya vänsterkulturprogram, som var den viktigaste och djupaste orsaken till de stora nya problemen.

Populismen kunde förstås i en högre mening som en autentisk folklig förankring av det slag som all politik egentligen behöver, även om inte alla politiska riktningar på något naturligt sätt kan vinna den. Det 2016 gällande partiprogrammet var visserligen delvis oformligt, men det visade en tydlig medvetenhet om åtminstone några av de avgörande större politiska och historiska sammanhangen, inklusive de internationella, en medvetenhet som gått förlorad i såväl de stora som små riksdagspartier där den tidigare mer eller mindre funnits. Det gav intryck av att ha skrivits av personer som verkligen var intresserade av politik. Nationalismen var av måttfullt, godartat, positivt slag, och förenades med den socialkonservativa inriktning som inte minst var vad som krävdes i samtiden. Den värdemässiga, moraliska och kulturella förankringen och grundsynen framstod som sund och humanistisk. Helheten gav ett intryck av ett avsevärt mått av mognad och genomtänkthet.

Givetvis behövde ändå en hel del modifieras, korrigeras och vidareutvecklas. Framför allt fanns problematiska radikalnationalistiska inslag kvar i partiet, främst naturligtvis rent personellt: åtskilliga radikalnationalistiska företrädare kvarstod. Men för de nödvändiga förbättringarna fanns, uppfattade jag det som, alla de rätta ideologiska resurserna lätt tillgängliga. När SD-Kuriren intervjuade mig på våren 2011 pekade jag på sådana i en kort presentation av den allmänna vision för partiet som jag ville försöka verka för. Såsom på detta sätt modifierbar och utvecklingsbar framstod populistnationalismen, och inte enbart i Sverige, som ett intellektuellt relevant nytt perspektiv, som en även i det politiska tänkandet ny, framkomlig väg i ett historiskt läge där både den gamla högern och den gamla vänstern reducerats till själlösa, skendemokratiska operatörer av ett alltmer uppenbart fatalt nyliberalt system.

Framgången i valet 2006 fortsatte med besked 2010, när man välförtjänt tog plats i riksdagen. Och året därpå togs ytterligare stora steg i rätt riktning med den s.k. kommunikationsplanen och nolltoleransen mot radikalnationalismen och tillhörande attityder och beteenden. En politisk rågång etablerades mot de tendenser och riktningar som utgjort partiets största svaghet.

Ett nytt program presenterades. Det var strömlinjeformat i jämförelse med det gamla, och avspeglade den nya ledningsgruppens – Åkesson, Karlsson, Jomshof, Söder – sensibilitet, den grupps som fört partiet fram till de förbluffande framgångarna och åtminstone debatt- och sakfrågemässigt redan etablerat det i centrum av den svenska politiken. Det förkortade och förenklade programmet saknade de spår som kunde skönjas i det gamla av en grupp mer intellektuella partiföreträdare som under många år suttit och knåpat med formuleringarna tillsammans. Men kanske kommunicerade det för de flesta mer effektivt den grundläggande, helhetliga inriktningen.

I den mån dess strömlinjeformning avspeglade en försvagad betoning, ja ett uppgivande av några av de essentiella, definierande positionerna, en försvagning och anpassning som märktes också i riksdagsarbetet, i debattinläggen och i övrig kommunikation, tycktes ett adekvat korrektiv på åtminstone vissa avgörande punkter finnas i form av ungdomsförbundet, SDU. Detta förbund markerade tydligt mot den amerikanska krigsinterventionistiska neokonservatismens inflytande, insisterade på fortsatt entydigt avståndstagande från NATO-medlemskap, påtalade nya avvikande obalanser ifråga om hållningen gentemot Ryssland och i Israel-Palestinakonflikten, och upprätthöll en stark betoning av de från den helhetliga. problematiska samhällsutvecklingen oskiljaktiga övervakningsfrågorna. Utöver detta införde SDU ett för partiet helt nytt moment: de verkade för ett Europasamarbete. Men ett alternativt sådant, skilt från EU:s. Det var något som, ville jag tro, ytterligare modifierade nationalismen och befriade den från den trångsyn som i själva verket bara innebar ett missförstånd av vad Sverige i verkligheten är och historiskt varit. Allt detta borgade, syntes det, för att en ny generation av ledare skulle kunna hålla partiet på rätt kurs.

Detta parti, detta SD, hade, med omdöme och skicklighet i de politiska alliansernas strategi och taktik, kunnat rädda Sverige. Ingenting mindre. Det hade också, i samarbete med liknande europeiska partier som hållits på rätt kurs, kunnat rädda och etablera Europa som självständig pol i den framväxande multipolära världen. I linje med den svenska utrikespolitikens bästa traditioner hade det idag också kunnat bidra till att rädda freden, eller, om kriget i Ukraina ändå bröt ut, till att återställa den.

Det blev inte så. Tecknen på att man skulle välja en annan väg blev allt fler redan under fösta hälften av 10-talet. Efter att ha varit medlem i fyra år men bara bidragit med skriftliga inlägg, visserligen både många och ofta långa, men endast på denna undanskymda och för debatten helt betydelselösa nätplats där få läste dem, och utan att ha närvarat på ett enda partimöte, lät jag mig därför 2015 övertalas av SDU-ledningen att ta plats i Stockholmsdistriktets styrelse. Jag hoppades att jag därmed skulle kunna bidra till att stärka den linje jag försökt förespråka i mina inlägg och tyckt mig se att åtminstone några andra inte var helt främmande för.

Men min självpåtagna huvuduppgift i detta partiinterna sammanhang blev under de rådande omständigheterna tyvärr främst, ja nästan enbart, att helt enkelt försöka hålla samman moderpartiet och ungdomsförbundet. Det förra menade nämligen att det senare var radikalnationalistiskt, ja neofascistiskt, och det senare att det förra anpassat sig till det politisk-korrekta etablissemanget. Det var då, trots SDU:s hårda polemiska överdrifter, svårt för mig att förstå moderpartiets långtgående anklagelser och agerande, inte minst eftersom de delvis riktades även mot mig själv. Men eftersom jag aldrig varit inställd på någon karriär inom partiet – jag var då ännu främst akademiker – tog jag det inte särskilt hårt. Inte minst gick det att uthärda såtillvida som det åtminstone motiverades av 2011 års riktiga och generellt nödvändiga kommunikationsplans-, nolltolerans- och rågångsprinciper, även om rågången nu, p.g.a. partiledningens nya problematiska tendenser, delvis drogs på fel ställe.

Det visade sig omöjligt att hålla dem samman. Först ledningen och därefter hela ungdomsförbundet uteslöts. Och när de uteslutna 2018 lanserade ett nytt parti, Alternativ för Sverige, visade det sig snabbt att partiledningen 2015 kanske haft rätt och jag fel: att de verkligen bara varit de gamla radikalnationalisterna, i en ny generation, långt från den vision av det “nya tredje” jag trott på för både SD:s och deras del: det nya stadiet efter den tidiga radikalnationalismen och den pågående, på olika sätt liberala anpassningen.

Fortfarande höll jag med dem i de nämnda, enstaka frågorna som för mig var avgörande, men det stod nu alltså klart att deras huvudangelägenhet verkligen var radikalnationalismen – och en minst lika radikal som den som en gång delvis präglat SD. I en utsträckning jag inte förstått var de faktiskt motståndare till hela det SD:s reformprogram som jag välkomnat 2011. Därför kunde jag nu se med åtminstone något större sympati på ledningens agerande även mot mig själv. Den trodde kanske verkligen i sin alltmer uppenbara ovilja eller oförmåga att läsa de många inlägg jag skrev under den starkt mediauppmärksammade striden 2015 (eller något av allt det jag tidigare publicerat) att jag var neofascist p.g.a. mitt nya sällskap. I alla fall var det nu fullt begripligt att de så starkt ogillade det senare, mitt stöd för SDU:arna, även om deras angrepp på mig i samarbete med Expo 2015 sakligt givetvis förblev lika groteskt som någonsin.

Men samtidigt – i valrörelsen 2018 – började partiledningen själv med största beslutsamhet göra en borgerlig “högersväng” av just det slag som varit en av Karlssons och Jomshofs centrala anklagelsepunkter mot SDU:arna. Ja, en sväng som gick mycket längre än deras, som jag försökt tolka som mest en stilmässig, kommunikativ anpassning till de särskilda förhållandena i Stockholm, och ställt upp på p.g.a. de därmed icke sammanhängande, från moderpartiet avvikande sakpolitiska ställningstagandena i de för mig centrala frågorna. Men i det att detta förflyttade partiet ännu längre bort från dessa ställningstaganden låg den nya högersvängen samtidigt i förlängningen av de problematiska anpassningar som ägt rum sedan 2011, och som jag hoppats att SDU:arna skulle kunna sätta stopp för när de började ta plats i exempelvis Stockholms distriktsstyrelse. Det var en förlängning som tidigare framstått som omöjlig och uppenbart stridande mot den partilinje som varit gällande från 2011 till 2015. Med den förlorade ledningen åter den trovärdighet den just vunnit i mina ögon. Kampanjen “Stoppa sosseriet” markerade symboliskt att partiet reducerats från seriös socialkonservativ nationalism, och genuin medvetenhet om åtminstone några av de avgörande, större politiska sammanhangen, till vulgär högerpopulism i den vanliga politiska borgerlighetens tjänst.

SD var inte längre ett parti som förvisso ville korrigera men ändå föra vidare även det bästa i den svenska socialdemokratins historiska resultat och arv, som en viktig del i den svenska identitet och kultur man försvarade. Nu var man bara, och ville man bara vara, ett högerparti bland andra. Man gav upp det som varit partiets distinkta profil, den position bortom och över den gamla höger-vänsterpolariteten som i synnerhet Karlsson insisterat på som så avgörande i sin polemik mot SDU, och som gjorde SD särskilt, ja bland de existerande partierna ensamt utvecklingsbart på det sätt vår tid kräver.

Sedan dess, under de senaste fyra åren, har jag skrivit så mycket om denna SD:s inordning i den vanliga högern och dess innebörd, att jag egentligen inte behöver upprepa det här.

SD:s högersväng berodde av allt att döma i stor utsträckning på Mattias Karlsson personligen, på hans egen, mycket snabba personliga förändring. Någon gång efter 2015 upptäckte han plötsligt Roger Scruton. Det ledde till att han och partiet började beteckna sig som enbart konservativa: inte bara nationalismen, utan nu även socialkonservatismen tonades ned. Man kan se detta som ytterligare ett steg bort från de tidigare radikalnationalistiska torftigheterna, i linje med 2011 års ansats; som en entydig politisk-filosofisk och allmänt åskådningsmässig fördjupning och utveckling. Såtillvida det verkligen var fråga om detta var det givetvis bara att välkomna. Scruton var utan tvekan en av vår tids viktiga tänkare, som jag själv gjorde små försök att introducera redan på 80-talet.

Och förvisso finns många bra personer inom högern som inte är med på den långtgående nyliberalismen, atlantglobaliseringen och de politisk-korrekta strategierna, utan verkligen menar något med sin kultur-, värde- och moralkonservatism, ja t.o.m. sin kristna tro, trots att de fortfarande genom sin partitillhörighet ändå de facto bara verkar för stor-, finans- och globalkapitalets intressen. En central angelägenhet för SD var, menade jag, att vinna över dessa personer, erbjuda dem ett nytt, helhetligt, motsägelsefritt ideologiskt och politiskt sammanhang, som kunde rädda deras meningsfulla konservatism och befria dem från deras ohållbara och kontraproduktiva formella politiska tillhörighet.

Jag ägnade därför flera år efter min anslutning till SD primärt åt detta, med början i en polemik mot och delvis debatt med högernätplatsen Tradition och Fason. SDU, sådant jag kände det, framstod som ägande en särskild potential för attraherandet av konservativa av det viktiga och meningsfulla slaget. Men på motsvarande sätt skulle SD givetvis också vinna över socialdemokrater (inklusive vänsterpartister) som stod för den äldre sociala välfärdspolitiken, men var öppna för dess omformning och uppstramning under nya historiska förhållanden i linje med en ny typ av socialkonservatism. Och som avvisade de nyliberala anpassningarna och den politiska korrektheten.

Med den nya högersvängen blev allt detta meningslöst. Tyvärr är Scrutons konservatism, sina förtjänster till trots, otillräcklig inom främst ekonomins stora och centrala politikområde. Och att låta tillägnelsen av hans tänkande motivera ett uppgivande av SD:s nyligen så kompromisslöst försvarade definierande profil, till förmån för anpassning till den vanliga höger som inte som helhet vare sig kunde eller ville på allvar ta till sig hans även för den obekväma tänkande på andra områden, saknade givetvis logik och legitimitet.

SD:s förhållande till etablissemangshögern kom att handla om långt mer än taktiska anpassningar och kompromisser syftande till block- och regeringssamarbete. Sedan 2018 är det fråga om en medveten, frivillig omläggning av partiets kurs, ja en omdefinition av partiets identitet. Karlssons tankesmedja Oikos, som på bjärt iögonfallande sätt – detta kan aldrig nog betonas – går rakt emot allt det som för honom var avgörande, partidefinierande principer i kampen mot SDU:arnas högersväng 2015, är det tydligaste ideologiska uttrycket för detta.

I stället för att vinna över genuina kultur-, värde- och moralkonservativa högermänniskor, har, förefaller det, vanliga moderater gått över i syfte att närma SD till den existerande högern, och så få stöd för dess egen oförändrade politik. Och SD har villigt låtit sig omformas av dem. Från dess sida har det snabbt uppnådda målet rentav varit den fusion av å ena sidan populistnationalism och å den andra konservatism av atlanthögeretablissemangets snitt som Karlsson kunde ses lägga ut texten om i Colorado 2019 vid ett evenemang vid vars inledning han sägs ha burit en röd MAGA-keps. Samma sak gällde för honom som för den s.k. alternativhögen: unite the right. Men i motsats till Trump, eller till vad Trump åtminstone lovade under sin valkampanj, gällde för Karlsson alltmer att i global skala i de gamla liberalinterventionisternas och de neokonservativas välkända anda bekämpa atlanticismens geopolitiska fiender, från vilka “vänstern” nu också delvis framställdes som emanerande.

Redan under första hälften av 10-talet hade näringslivets lobbyister och tänktanksfolk gjort sig hemmastadda på riksdagskansliet och omkringliggande restauranger, och SD hade låtit sig köpas. Förra årets sväng i NATO-frågan, där man t.o.m. föregick Socialdemokraterna, ja anklagade dem för att anslutningen enligt deras schema skulle gå alltför långsamt, blev såväl sakligt som symboliskt en kulmination av den vid det här laget under många år pågående självutplåningens process. Det som skulle blivit den nya, självständiga kraften i svensk politik fanns inte längre. Alla de för mig essentiella och avgörande programpunkter som SD tio år tidigare såg ut att stå för var borta.

Delvis är det fortfarande litet svårt att förstå. Hur kan de på fullt allvar tro att den stora omställning av svensk politik som de med rätta ansett nödvändig p.g.a. massinvandringens, multikulturalismens och den allmänna kulturradikalismens problem ska kunna uppnås genom att systematiskt och provokativt alienera hela vänstern? Genom att inordna sig i den gamla banala och alltmer uppenbart överspelade höger-vänsterpolaritetens vilseledande spel? Och i ett läge när delar av vänstern själva börjat inse problemen med den politisk-korrekta surrogatpolitik i kapitalets tjänst som man så länge reducerats till att driva, själva börjat förstå det legitima i åtminstone vissa av SD:s centrala krav?

Det är att förirra sig in i en uppenbar återvändsgränd, som det inte är lätt att se hur man ska kunna ta sig ur. Tvärtemot vad de själva tror är det i hög grad att begrava alla de viktiga och legitima politiska strävandena. Utan en vidareutveckling av den gamla linjen, som vinner över vänstern i lika hög grad som högern, är framgång inte ens teoretiskt möjlig. Man har stängt in sig i en hopplös högerbur, stigit ombord på den ohjälpligt sjunkande unipolära atlantkapitalismens Titanic, blivit en del av dess bakom en allt tommare och falskare demokrati-, frihets- och rättighetsretorik dolda, programmatiskt destruktiva imperialistiska aggression. Inom dess ramar har ingen meningsfull konservatism någon chans, för att inte tala om socialkonservatism och nationell egenart. Allt kommer misslyckas. Sverige är inte Ungern, och Ungerns väg, Ungerns modell, som föresvävar inte bara AfS:are utan säkert även många SD:are som ett ideal, är knappast heller i sig tillräcklig på längre sikt.

Kanske har denna fatala felnavigering i mycket att göra med partiledningens länge – alltför länge – ledande personers läggning. Deras imponerande framgång i etablerandet av SD i den svenska rikspolitikens centrum och deras nödvändiga kurskorrigering ifråga om radikalnationalismen kunde i längden inte dölja det ofördelaktiga sätt på vilket de i andra sakligt-politiska avseenden skilde sig från det gamla programmets författare.

Det är för mig litet svårt att avgöra om Åkesson har arbetar- eller småborgerlig bakgrund, eller både-och. Hursomhelst var denna bakgrund sådan att den inte hindrade honom från att gå med i Moderaternas ungdomsförbund i Sölvesborg. I Lund läste han såvitt jag förstår bara ett smörgåsbord av kurser i olika ämnen. Karlsson säger sig, tror jag mig minnas, ha socialdemokratisk bakgrund, men han överväldigades tidigt av invandringens problem, vilka gjorde honom intresserad av det folkliga kulturarvet, Ultima Thule och Herman Lindqvists populärhistoria. Jomshof framstår som en med den vanliga högern från början sympatiserande åttiotalistisk syntrockare och samtidigt småborgerlig lärare, som också kolliderade med invandringsproblematiken som självupplevd. Söder är en utpräglad småborgerlig ingenjörstyp med allmän populisthögersensibilitet, säker på sin sak på det sätt sådana ofta är.

Det behöver givetvis inte vara något som helst fel med denna småborgerlighet som sådan. Men noga taget finns mycket få tecken på att dessa personer tänkt djupare över de större frågor som det gamla partiprogrammet faktiskt bar spår av djupt tänkande över, ja att de ens anat dessa frågors verkliga, större sammanhang. Samtidigt som de formellt-kommunikativt sett varit bättre politiker än sina företrädare, visar de sig därför, trots deras riktiga och nödvändiga avvisande av radikalnationalismen, i övrigt som sakligt sämre. Och detta gäller i än högre grad de nya, redan från början högeranpassade eller direkt från högern kommande krafter de knutit till sig, och av vilka några väl nu är likställda med dem i den högsta ledningen. Tydligen är det rentav så att man anförtrott åt just f.d. moderater att på egen hand sköta block- och regeringsförhandlingarna med – Moderaterna! I en intervju med Kent Ekeroth visade sig Jomshof inte ens veta hur dessa gått till.

Inrangeringen i den vanliga borgerliga högern innebär en ofantlig trivialisering av det egna budskapet, den egna uppgiften, en trivialisering som Karlssons personliga intresse för Scruton är fullständigt otillräckligt för att uppväga. Populismen vältrar i stället över till den lägre sorten, reduceras till manipulativ högerpropaganda i tjänst hos den oanalyserade och oförstådda makten. Ledningen ger intryck av att inte längre veta vad den vill, eller i alla fall definitivt inte förstå hur det kan uppnås. Partiets agerande saknar varje större vision, all den politiska storslagenhet som det enastående historiska utgångsläge och den självklara historiska uppgift som en gång förelåg potentiellt skänkte det. I ljuset av dessa förutsättningar är det helt enkelt ovärdigt att, på det sätt man gjort, inordna sig som stödtrupp till atlanthögern, sådan denna dessutom företräds av – hur ska man uttrycka det – så relativt sett obetydliga ledare för den svenska borgerligheten som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson. Som vanligt borgerligt högerparti är SD en meningslöshet, ett parti som direkt motverkar de syften för vilka det skapades.

Och vad ska man säga när även partiets nationalism nu åter i viss mån tycks sjunka ned till den lägre typen? Oförmågan att ideologiskt utvecklas i rätt riktning gör att, bortom den otillräcklige Scruton, det fortfarande ofta nog bara är den mer radikala nationalismens, högerradikalismens, althögerns och neofascismens tröttsamma, grötiga, lägre-romantiska ideologiska arv som erbjuder sig för mer intellektuellt lagda anhängare och sympatisörer. Man har helt enkelt fortfarande inte i tillräcklig utsträckning förmått erbjuda något annat och bättre.

I motsats till när Expo i samarbete med eller rentav på uppdrag av partiledningen angrep även mig tillsammans med den nya Stockholmsstyrelsen 2015, har de idag av allt att döma rätt i att SD, som de säger med ett av Karlsson då mot SDU:arna använt ord, självt “återradikaliseras”. De har rätt i att Samtiden- och Riksredaktören Dick Erixons nära medarbetare, den kände mediekommunikatören Erik Dahlin, “i två års tid återkommande delat inlägg från och vänskapligt interagerat med en mängd kända högerextrema användare” av Twitter, bl.a. en medlem i Det Fria Sverige; i att han hyllar AfS’ Christian Peterson; i att han vill göra SD till en “bred kyrka” som inkluderar dem; och i att han, enligt honom själv, “slaviskt, varje vecka” lyssnar på den med Nordiska Motståndsrörelsen samarbetande althögerledaren Christoffer Dulnys podd. Och i att finansministerkandidaten Sjöstedt “obrytt” delar inlägg av denne i NMR:s radio flera gånger medverkande Dulny, som härom året också gjorde en i linje med detta samarbete liggande, lång poddserie om Hitlers Mein Kampf tillsammans med en av NMR:s medlemmar.

Allt detta tycks SD-ledningen nu rycka på axlarna åt. Man vidtar ingen åtgärd, och anser sig inte ens behöva svara. Det innebär, milt uttryckt, att vi befinner oss i en annan situation än 2015, när Sjöstedt på Stockholmsdistriktets årsmöte arrogant vägrade hälsa på de partivänner och styrelsekandidater han var där för att bekämpa å den riksstyrelses vägnar som stämplat dem som neofascister. Även om SDU:arna var radikalnationalister redan 2015, vilket nu är så gott som säkert i ljuset av AfS, var det de då utåt sade och gjorde långt mindre allvarligt än detta som nu blivit känt om Dahlin och Sjöstedt.

Att ledningen fortfarande utesluter några nazistsympatiserande kommunpolitiker runtom i landet betyder föga i ljuset av detta. De nämnda exemplen räcker för att det ska stå klart att man samtidigt som man ansluter sig till den vanliga borgerliga högern, på detta sätt nu tolererar en motsvarighet till den gamla radikalnationalistiska sunkbunkern. Och det finns andra, märkliga fall där personer på höga positioner tycks ha begått lika allvarliga överträdelser i förhållande till de regler man ännu ibland så hårt tillämpar i en del andra och mindre viktiga fall, men överses med för att de tydligen betraktas som oumbärliga eller är personliga vänner till den högsta ledningen. Det är inte längre bara fråga om att “stoppa sosseriet”, även om denna kampanj, i ytterligare vulgariserad form, fortsattes i förra årets valrörelse. Nu använder f.d. partisekreteraren och nye ordföranden för justitieutstkottet Jomshof t.o.m. den tidigare så kompromisslöst fördömda, mer eller mindre fascistiska althögerns jargong, och kallar ogenerat politiska motståndare “vänsterblivna” (jfr den amerikanska althögertermen “libtard”). SD:s strax under ytan tyvärr kvarstående, oförändrade, och av mig med viss ofrivillig utförlighet granskade nätkloakväsen blottas ännu en gång, det påträngande väsen som jag redan strax efter min anslutning till partiet inte kunde undgå att upptäcka under den löftesrika yta jag först sett.

SD:s högersväng handlar inte bara om att man förkastar den urspårade, postmarxistiska nyvänsterns kulturdestruktion, den politiska korrekthet och wokeism som vänstern i dag i så stor utsträckning förvridits och reducerats till när den godtagit den ekonomisk-politiska nyliberalism som den inte längre förmår göra något motstånd mot. Denna politiska korrekthet och wokeism delas ju i själva verket sedan Reinfeldt av högern. Den sakliga innebörden av att man inte bara lägger sig till med en vulgär-MUF-artad jargong för att ställa sig in hos och själv bli en del av den vanliga högern, utan även med den egentligt fascistoida althögerns, är i stället att man visar ett slutgiltigt, brobrännande hat mot vänstern som helhet. Ett hat som idag inte bara gäller det socialpolitiska arv man tidigare sagt sig delvis vilja stå för, men vars förvaltande nu endast tar sig uttryck i ett högst partiellt, passivt-reaktivt och rent opportunistisk-populistiskt bromsande av fortsatta nyliberala privatiserings-, marknadiserings- och åtstramningshärjningar. Utan också det alliansfrihets- och neutralitetspolitiska arv som, i all dess ofullkomlighet, det nästan enbart varit vänstern som i flera årtionden åtminstone i någon mån förblivit trogen.

Dahlins fascistiska kyrkbreddningsprogram ligger helt i linje med atlantvästs nuvarande, specifika geopolitiska agerande. Tyvärr har det av de nämnda skälen blivit tydligt att ledningen faktiskt helt enkelt inte i grunden förstår det här med nazismen, fascismen och radikalnationalismen, som de tidigare så ofta tvingats agera med sådan kraft emot. Att många i ledningen, trots att det inte syns i programformuleringarna, i verkligheten inte har någon annan politisk förståelse än en som, om än i mildare form, i sina grunddrag överensstämmer med en den vanliga högern kompletterande och förstärkande radikalnationalisms. I enlighet med de banalaste historiska mönster ställer de sig i den vanliga högerns tjänst, i tjänst hos intressena bakom den vanliga högern. Avståndstagandena som jag hela tiden trott på riskerar såtillvida att framstå som en ren bluff, ett bedrägeri. Det tycks alltmer som om de inte har några andra politiska horisonter, ingen verklig, egen politisk förståelse, bara en enkel, spontan, instinktiv motvilja och reaktion mot invandringen och därmed sammanhängande problematiska ytsymptom.

Inte ens radikalnationalisternas och althögerns ofta impressionistiska uppfattning av managerialismteorin i främst James Burnhams version, som trots dess otillräcklighet åtminstone delvis kunde legitimera en visserligen något ohistorisk och idylliserande men dock tro på en rekonstruktion av en nationell och kanske rentav nyindustriell borgerlig kapitalistklass i motsatsställning till en diffus, globaliserande elit, ges några effektiva ideologiska uttryck hos partiet. I stället råder bara en allmän oförståelse för de senare, vår tid helt bestämmande utvecklingsstadier kapitalismen genomgått och de lagar som styrt dem.

Givetvis räcker det spontana missnöjet inte ens för att lösa invandringens specifika problem. Med den högeropportunistiska utförsäljningen har SD, förutom att slutligt enrollera Sverige i NATO:s och främst USA:s förberedelser för storkrig mot Ryssland och Kina, i själva verket alltså gjort det omöjligt att lösa dem. Med den systemkonsoliderande politik de nu hjälper till att driva igenom försvårar de varje verklig lösning många gånger om. Till utförsäljningen av sig själva lägger de en utförsäljning av Sverige. De förstör den lilla återstående frihet och självständighet som kunnat användas för att på allvar hantera problemen, och göra det i en ny europeisk gemenskap med andra likasinnade partier. I sin ytlighet, naivitet och blindhet uppfattar de själva denna utförsäljning som en stor framgång, och tycker de sig nu kunna släppa fram mer av sina verkliga jag. “Helg Seger”, som det hette på förra årets valnatt. SD gick av alla dessa skäl från löfte till svek.

Visst finns programpunkter hos den nya Tidöregeringen, på invandrings-, rätts- och kulturpolitikens områden, som på pappret ser ut som små framsteg. Hade det inte varit för hela den svenska politikens atlantkrigshaveri förra året skulle man ha kunnat glädjas litet över detta. I den mån SD dragit de ingående partierna åt rätt håll i dessa frågor är det givetvis bra. Men långt mer av detta har tidigare annonserats från höger under det senaste halvseklet, inte minst i USA, och likafullt obönhörligt malts ned av de verklighetens ekonomiska kvarnar som alltid arbetat bakom fasaden av en urmodig och därför alltmer illusionistisk liberalism och nationalekonomisk vetenskap.

Det väsentliga är att SD inordnar sig som en fast monterad kugge i den globala atlantkapitalistiska imperiemaskinen, som formar alla politikens områden och omöjliggör varje verklig, sund nationalism och social, moralisk och värdemässig konservatism. Och som vid behov, som vi nu ser på den internationella arenan, inte tvekar att vitmåla och åter ta i sin tjänst fascistiska krafter när det inte räcker att stödja progressiva vänsterkapitalistiska regeringar på det sätt man kunnat nöja sig med efter Sovjetunionens upplösning. På detta sätt blir SD fatala för Sverige. I stället för att rädda vårt land och Europa hjälper de till att sänka oss ned i ett historiskt exempellöst mörker av atlantpropagandistisk okunnighet och enfald, där alltmer ominöst frihetsinskränkande metoder tas i bruk och risken för ett atomvärldskrig på det mest uppenbara sätt ökar. Den vänsterliberala wokeismen blir, med SD:s hjälp, själv fascistisk.

Finns en väg tillbaka till den punkt där partiet tycktes befinna sig när jag upptäckte det, och till den vilja man så tydligt tycktes formulera 2011? Då var SD alltså, eller såg åtminstone ut att vara, just den nya, självständiga politiska kraft vi behövde, och som vi nu behöver ännu mycket mer. Ett parti med den starkaste tänkbara utgångspunkt för att återupprätta, politiskt förvalta och vidareutveckla det bästa i det moderna Sverige. Ett parti med en folklig förankring, ja något av en massbas av tydligt definierade och legitima intressen. Ett parti av det slag som åstadkommer bestående, avgörande förändring i ett lands historia.

Det verkar inte sannolikt. Det har under den tid jag följt partiet aldrig funnits någon egentlig intern debatt, och därför aldrig heller något verkligt tänkande. En antiintellektualistisk ledning har drivit partiet som ett företag, vars framgångskriterier är växt och parlamentariskt inflytande som sådana, alldeles oavsett politisk förståelse och faktiska politiska resultat. Den allmänna debatten har förvisso dramatiskt förändrats, och detta är inte oviktigt. Men den objektiva funktion partiapparaten de facto fyller är trots detta att avväpna den stora massinvandrings-, mångkultur- och wokeismkritiska opinionen genom att fårhunda den in i en politisk fålla som inte bara är ofarlig för den rådande destruktiva (o)ordningens intressenter utan direkt stärker dem.

För närvarande finns inga andra krafter i partiet än dem som representeras av den nuvarande ledningen, exempelvis i det nya, av denna ledning själv skapade ungdomsförbundet. Där kvarstående friska populistnationalistiska instinkter i vissa frågor räcker inte för att motverka det faktum att dess företrädare redan från början är alltigenom programmerade av den flacka, strömlinjeformade och grundfalska atlanthögeridentiteten. Vad högeridentifikationen inte minst har åstadkommit är att alla möjligheter att andra krafter skulle kunna uppstå har förintats. Den har gjort populistnationalismen irrelevant och överspelad, skvalpande i ett provinsiellt bakvatten utan förståelse av vad som sker i världen och därmed till avgörande del bestämmer vad som sker i Sverige. Dess politiska perspektiv är föga mer än en amerikaniserad Kråkvinkel-ankdamms.

Samtidigt är problemen till stor del gemensamma med den övriga europeiska populistnationalismens, ja även den amerikanskas. Populistnationalismen som sådan har misslyckats genom sina egna inneboende brister, de brister som den korrigering, modifikation, komplettering och vidareutveckling jag försökt föreslå syftade till att avhjälpa. Den blev ett offer för de krafter som den själv inte förstod är den verkliga orsaken till de förhållanden den ville avhjälpa.

Tillsammans med motsvarande utveckling hos andra, närstående partier av samma typ i Europa, mest tydligt just nu i Italien med Giorgia Meloni, tycks SD:s högeraffiliation ha visat vad den populistnationalistiska vågen verkligen är, gjort det möjligt att se den i perspektiv, att uppfatta dess rätta väsen och format. Den var, verkar det nu som, inte vad den såg ut att vara och kunna bli. Den var bara en marginell variation av den vanliga högern. Den förmådde inte representera någon alternativ social bas, som möjliggjorde en verklig politisk nyorientering.

Om populistnationalismens nuvarande partier inte kan reformeras, och de kvarvarande, mer självständiga bland dem inte förmår ta ledningen i en stor kursomläggning, är det mesta och bästa man kan hoppas på att det på något sätt kommer visa sig möjligt att frigöra de genuina, sunda och positiva populistnationalistiska energier som finns kvar från dem, och rädda dem in i ett framväxande annat, nytt, adekvat politiskt sammanhang. Endast så kan i detta fall den populistnationalistiska erans positiva opinionsförändringar tas tillvara och bringas att tjäna ett gott syfte: en de överordnade värdenas konservatism. Det kan varken dagens höger eller dagens vänster. Detta syfte kan endast tjänas av den ideologi och den politik som populistnationalismen såg ut att ha alla förutsättningar att kunna utvecklas till att omfatta, men som den i stället förkastade.

Den amerikanska paleokonservatismens ärevördiga huvudorgan Chronicles ägnar ett tema i senaste numret åt frågan “Is Wokeism Marxist?”, och svaret blir negativt.

Chefredaktören Paul Gottfried, paleokonservatismens sedan årtionden ledande tänkare, som under många år betonat vad jag kallat paleosocialismens relativt konservativa natur i jämförelse med dagens kapitalistiska och neokonservativa höger, skriver exempelvis helt enkelt under rubriken ‘Marx Was Not Woke’. Alexander Rileys bidrag heter, ännu mer entydigt som svar på frågan, ‘Why Wokeism Is Not Marxist’.

Gemensamheterna mellan paleokonservatismen – eller den traditionella konservatismen – och marxismen pekas givetvis på, och dessa “can and should”, skriver Riley, “be exploited when possible in the real political work of defeating wokeism”.

I samband med denna läsning föreslår jag en kompletterande lyssning på britten Alexander Mckays lysande, kompromisslösa marxistiska analys från förra helgen av vad inte bara wokeismen utan den tidigare politiska korrektheten, ja mycket av vår tids kulturradikalism i allmänhet i verkligheten är: “commodified rebellions”.

Kristen Demokratisk Samling var det parti jag röstade på i mina första val, och jag var även en tid medlem i det. Någon gång skrev jag om kristen humanism i deras tidning Samhällsgemenskap, vars trevlige redaktör, sedermera riksdagsledamoten Ingvar Svensson var den jag tror jag hade mest att göra med i partiet. De var ett bättre parti än vad SD visat sig vara. SD:s felutveckling skulle ha varit ett mer än tillräckligt skäl för att återvända till dem – om de hade funnits kvar.

Med anledning av den senaste tidens agerande från ledande företrädare för vad som blivit Kristdemokraterna skrev Alf Svensson nyligen ett viktigt inlägg på Facebook om sitt parti och dess historia. “Kristdemokrater har på sistone fyllt spalter och tv-rutor med ‘nyheter’ som varit bedrövliga och mycket påfrestande för många”, konstaterar han. “Det duger inte att ett partis företrädare, förtroendevalda, skapar dysterhet och skamkänslor.” Svensson vill inte “upprepa eller döma”, men känner sig tvungen att utifrån “sitt eget perspektiv” erinra om “vad som varit och är partiets existensberättigande”.

Svenssons eget perspektiv, ledarens under 31 (!) år, som varit med från början och därför under hela KDS-tiden, är i högsta grad välkommet. Inte minst p.g.a. just hans auktoritet när det gäller att påminna partiet om varför det startades 1964. “60-talet var det årtionde då vårt land skulle frigöras från sitt värdemässiga förflutna. Det gamla romerska talesättet, ‘Si libet liket’ [sic], skulle gälla (om det behagar är det tillåtet). Familjen framställdes som något förlegat, något som jämställdes med ‘fångenskap’. Skolan skulle kopplas bort från ämnet kristendom och vara ‘etiskt neutral’, vara ‘objektiv’.”

Partiets fokus var visserligen något snävt. De har nyligen med rätta kallats “de första kulturkrigarna” i Sverige, men redan då hade det varit möjligt att anfalla på en betydligt bredare front. Men det var förstås på intet sätt konstigt att KDS ensidigt fokuserade på sådant som mer direkt rörde kristendomen.

Som skolan. Svensson skriver: “En skola, i ett värdemässigt vakuum, är givetvis en omöjlighet. Riksdagsledamoten och skolmannen Stellan Arvidsson, ordförande i svensk-östtyska föreningen skulle se till att skolan ‘frigjordes’. Över 2 miljoner medborgare reagerade och protesterade i en namninsamling. Den största spontana namninsamlingen i Sverige. Regering och riksdag tog emellertid ingen hänsyn.” Svensson jämför med sin egen skoltid, där vad som ännu 1946 års skolkommittés fastslagit gällde: “‘Kristendomsämnet bör mer än de flesta ämnen kunna vara instrument för den personlighetsdaning som är skolans viktigaste uppgift…Undervisningen bör ha etiskt fostrande syftning’.” I “så gott som alla riksdagspartier” fanns ledamöter som motsatte sig den förhärskande värdenihilismen.

Svensson berättar om grundaren Lewi Pethrus (“När en ledare som Lewi Pethrus pekade ut vägen var det många som nära nog automatiskt tog ställning för det nya partiet”) och den förste partiledaren Birger Ekstedt. Vilket oundvikligen för honom in på de hinder för nåendet av större väljargrupper som låg i partiets frikyrkliga identitet: “Lewi Pethrus hade framställts som ledare av sekterism och allsköns förbudsivrande. Begreppet ‘frikyrka’ var utifrån 60-talets värderingar och synsätt något man skulle akta sig för. Och i synnerhet när det handlade om ‘pingstvänner’. Det var en nedsättande stämpel, ‘pingstvän’.”

Även jag kunde, när jag långt senare kom i kontakt med partiet, tycka att det fanns en del problem här. När jag träffade Alf Svensson bekräftades omedelbart det intryck han förmedlat genom media, intrycket av en alltigenom genuin person med en autentisk och djup grund i den frikyrkliga delen av den svenska kulturen. Mats Gellerfelt, av alla människor, skrev en bok om honom, men det är svårt att tänka sig att han skulle varit intresserad av att skriva en om Ebba Busch. Dock gick det inte att undgå att även lägga märke till ett något bjärt drag av just pingstbigotteri, om jag får uttrycka mig så, i synen på och förhållningssättet till andra religioner – ett enormt och alltmer betydelsefullt område, även politiskt, och inte bara internationellt utan även i Sverige, som det framstod som att Svensson och hans parti helt enkelt inte hade tänkt igenom och förstått.

Detta problem rörde dock för mig inte det centrala i pingsttron i sig. Det är ett sympatiskt drag att Svensson står fast vid den: “Jag är själv född i en liten bostad på kapellet. Min pappa var ‘pingstpredikant’. Jag skäms inte ett dugg för att vara eller bli kallad ‘pingstvän'”. Ogillandet av pingströrelsen och frikyrkorna är väl generellt sett bara en del av den svenska modernitetens avstånd från kristendomen som sådan, dess allmänna extrema sekularisering. Det var bevisligen så att frikyrkoengagemanget gav den kraft som krävdes för att starta ett parti som på nödvändigt sätt drev kultur-, moral- och värdekonservativa programpunkter som faktiskt var viktiga även för andra kristna, ja även för många icke-kristna. Det gav KDS en trovärdighet inte bara i kristendomsfrågorna utan i värde-, moral- och kulturfrågorna som SD aldrig kunnat äga.

Med P.O. Enquists roman Lewis resa fick, konstaterar Svensson, Lewi Pethrus “vad man kan kalla upprättelse”: “Det var rent rörande, för att inte säga häpnadsväckande, hur medier snabbt ställde om sin syn på ‘pingstledaren'”, och från att “i det närmaste ha varit förföljd blev han aktad och ärad”. Men Svensson är och var själv i hög grad medveten om problemen med vad som uppfattades som KDS’ pingstidentitet. Jag är, förklarar han, “faktiskt inte så obegåvad, så att jag inte insett att stämpeln ‘pingstvän’ använts för att nedvärdera och förklena”. Och han framhåller att han själv och flera med honom “gjorde vad vi kunde för att bryta ner den ständigt spridda föreställningen att kristdemokraterna var ett ‘frikyrkoparti’ eller ännu värre ett ‘pingstparti’. Vi ville förstås att medborgare skulle ansluta sig och rösta utifrån vad partiprogrammet stod för. Och inget annat!”

Han fortsätter nu också denna strävan genom att påpeka att faktiskt ingen pingstvän fanns med i partiets presidium vid grundandet, något jag själv inte kände till. Han säger också att han tror sig kunna garantera att “de allra flesta medlemmar var med i Svenska Kyrkan”. Och “när vi 1998 fick ett valresultat på närmare 12 procent, 619 046 röster, begriper nog alla att ‘pingstvännerna’ inte räckte”.

Redan under Svenssons långa ledarskap tog partiet också det avgörande steget bort från den svenska pingstidentiteten som bestod i anslutningen till den ofta katolskt orienterade kontinentaleuropeiska kristdemokratin. Han berättar hur han redan 1975 inbjöds av Aldo Moro till Christian Democratic Internationals kongress i Rom, och uppmuntrades att deltaga av European Union of Christian Democrats’ generalsekreterare Karl Josef Hahn. Men det var, uppfattade jag det som, först på 80-talet som europeiseringsprocessen på allvar tog fart, och även tog sig uttryck i en partiell ideologisk nyorientering.

Det var en utveckling som jag själv sympatiserade med och försökte stödja, främst av det skälet att den innebar en anknytning till politiskt relevanta filosofiska traditioner, inte minst personalismen, som också, i en idealistisk form ända sedan första hälften av 1800-talet och, åtminstone som ett allmänkulturellt inflytande, en bra bit in på 1900-talet varit central i Sverige, men vars tänkande mig veterligen inte påverkat KDS.

Europeiseringen medförde också en välbehövlig, långt starkare betoning av Sverige som del av Europa, ett bejakande av Europatanken som grundläggande för förståelsen även av Sverige. Den numera mycket erfarne Europaparlamentarikern Svensson pekar med rätta på den viktiga roll den europeiska kristdemokratin spelade inte minst under den tidiga efterkrigstiden, och klagar med rätta över det begränsade intresset hos svenska statsvetare och opinionsbildare för “politiska rörelser i vår nära omvärld och i Europa som helhet”, såväl som den amerikanisering som kommer till uttryck i att de desto mer speglar “USA:s parti- och presidentfasoner”.

Allt detta är föredömligt. Men det fanns också en annan sida av denna europeisering, en politisk förskjutning som idag konsoliderats och fortsatt med den distinkta jargongmässiga amerikanisering även av Svenssons parti som väl påbörjades under hans efterträdare Göran Hägglund och accelererat under Livets Ord-skolade Ebba Buschs ledning.

Svensson vill tona ned den ideologiska nyorienteringen: att partiet rörde sig åt höger. “I en offentlig samling i Stockholm blev jag rejält attackerad för att vi ‘slagit oss ihop med Franz Joseph Strauss'”, berättar han. “Denne dominante ledare för CSU…i Bayern presenterades i regel som en politiker långt ut på högerkanten…” Svensson försvarade sig genom att säga att “kristdemokratin i Europa och på många håll i världen var en rörelse som inte kunde stämplas så enkelt”. Och när “en grupp ungdomspolitiker skrattade, vänligt uttryckt”, räddades Svensson av Socialistinternationalens ordförande Bernt Carlsson, som bekräftade för ungdomarna att “man hade fel, om man trodde att kristdemokratin i Europa och världen var så enkel att examinera”. Svensson lyfter också fram ett tal under kongressen i Rom av den Allende-stödjande chilenske kristdemokraten Radomiro Tomic, som inte kunde varit “mer radikalt och socialt inriktat”.

Men här har den gode Svensson fel och ungdomarna rätt. Endast i dess allmännaste och abstraktaste form kunde kristdemokratin sägas sträcka sig från Strauss till Tomic och omfatta båda. De europeiska kristdemokraterna var i verkligheten oftast den höger större delen av det kontinentala Västeuropa efter nazismen hade och kunde ha. De representerade inte en historicistisk konservatism av den typ som på vissa håll fanns kvar före kriget, utan byggde på nya, demokratiska och rättighetsorienterade politiska idéer. De gjorde det inom ramen för en i Västeuropa förstärkt, formell borgerlig demokrati, som de inte ifrågasatte utifrån något kritiskt perspektiv. Även i det att de var mer eller mindre militanta atlanticister var de europeiska kristdemokraterna typiska för efterkrigstidens dominerande västeuropeiska högerpolitik; generellt sett handlade det för dem inte om att bygga upp en verkligt självständig europeisk union.

Den idag omfamnade europeiska “sociala marknadsekonomin” var inte tillräcklig för att hindra att här ett väsentligt inslag i KDS’ program gick förlorat. Svensson skriver själv: “Kristdemokraterna presenterade sig 1964 som ett politiskt parti vare sig till höger eller vänster. Detta sågs som något helt otänkbart i partipolitiska- och opinionsbildande kretsar. Antingen var man det ena eller det andra, fågel eller fisk hette det, för att ha existensberättigande. Det gick helt enkelt inte att vägra. Man var tvungen att låta sig inlemmas i den cementerade vänster-högerskalan i Sverige.” KDS insisterade på att de inte var ett borgerligt parti.

När Svensson säger att han “personligen” anser det vara “angeläget att betona att KD är ett kristdemokratiskt parti”, och att denna beteckning “räcker”, vill han ge sken av att det är denna position han fortfarande åtminstone i stor utsträckning kvarhåller. Han vill göra gällande att att Kristdemokraterna lika gärna skulle kunna samarbeta med Socialdemokraterna. Men ordet “personligen” signalerar att det här verkligen inte rör sig om hela hans parti. Bland hans partivänner finns sedan länge åtskilliga för vilka det är självklart att partiet tillhör högern, och att det på sin höjd är socialkonservativt i en mening som helt skiljer sig från det tidigare SD:s, en mening som närmast överensstämmer med den i vilken väl t.o.m. Moderaterna stundtals kunnat beteckna sig själva med denna term.

Det exempel Svensson rentav tycks vilja mena illustrerar hur den europeiska kristdemokratin alltfort präglas av denna allmänna självständighet från höger-vänsterskalan är inte övertygande: “Angela Merkel fick frågan: -Vad är det för skillnad mellan er och andra partier? Hon svarade kort och bestämt: Det är C:et i vår partibeteckning CDU (Christlische Democratische Union [sic]).” Och med den innehållsliga definition han tillhandahåller för att påvisa den politiska substansen i denna särskiljande position, förbigår han på karaktäristiskt sätt helt de givetvis ingalunda allena avgörande men likafullt ävenledes avgörande och för den politiska placeringen på höger-vänsterskalan bestämmande ekonomisk-politiska frågorna: “Namnet Kristdemokrater ska självfallet betyda något mer än placering på vänster-högerskalan. Vår uppgift är att oförtrutet stå upp för kristna etiska värden, för den debatt och den politik som gör sitt yttersta för att respektera människans okränkbara värde och värdighet.”

Denna abstrakta värderetorik har tyvärr blivit alltmer otillräcklig, och även genomskinlig, i det att den inte kan dölja det faktum att dagens svensk-amerikanska neocon-KD med dess ofta lätt populistiska amerikansk-inspirerade jargong är ett annat parti än KDS. Att Svensson vill att namnet Kristdemokraterna ska betyda något mer än placering på höger-vänsterskalan innebär verkligen inte att hans parti inte är placerat på denna skala, att det fortfarande är vare sig höger eller vänster. Det är i högsta grad placerat på skalan, och till höger. Att även Svensson själv så tydligt bekräftar det är signifikativt: “När debatten om löntagarfonder kokade, gav vi upp och har därefter accepterat att kallas borgerliga.”

Idag sitter Svenssons parti för tredje gången i en högerledd borgerlig regering, och har liksom SD helt inordnat sig som stödtrupp i den alltmer aggressiva och katastrofala västerländska atlanthögerns imperialistiska politik. Det har varit med som en drivande kraft under hela den nyliberala eran, en kraft eller åtminstone ett stöd för den nyliberala agendans genomdrivande. Ingen retorik kan längre dölja denna högeridentitet. De inte bara “kallas” borgerliga. De är, och de vill vara, amerikaniserade, neokonservativa högerborgerliga av vanligt “svenskt” snitt. När ett antal kristdemokratiska akademiker ger ut boken Kristdemokrati: Människosyn, etik, politik, nämnd av Svensson, gör de det utan att blinka på Timbro. Kanske är boken redan från början ett Timbro-projekt.

Svensson glömmer, förtränger, vad “vare sig till vänster eller höger” i själva verket betydde för KDS. Vi läser i 1979 års program exempelvis att KDS helt enkelt var emot “privatkapitalism”. Det är visserligen en vag formulering: “Kristen Demokratisk Samling vill skapa ett samhälle, som ger rättvisa och trygghet åt alla. Detta förverkligas genom allas ansvarsmedvetna samverkan för samhällsgemenskap, inte genom socialism eller privatkapitalism. Ett kristet förvaltarskap är den bästa grunden för ett fungerande näringsliv.” Och de övriga sidorna om den ekonomiska politiken visar att den inte avsåg något dramatiskt långtgående.

Ändå är det i sig en påfallande kraftfull formulering, efter tre år med borgerlig regering, från ett parti vars förste ledare, Ekstedt, kom från Jarl Hjalmarssons höger. Och det finns fler: “Näringslivet skall stå i samhällsgemenskapens och världshushållets tjänst”; “Samhällsplaneringen bör arbeta med rullande femårsplaner kompletterade med översiktsplaner för längre tidsperioder. Delplaneringen får inte skymma behovet av en helhetssyn.”

Att KDS också var emot socialism var inte bara begripligt utan fullständigt rätt, särskilt såtillvida som socialismen såväl i Sverige som – fortfarande – i större delen av världen var mer eller mindre militant materialistisk, antikristen, ateistisk. Men att de samtidigt till synes tout court var emot privatkapitalism visade att de verkligen menade något med positionen bortom höger och vänster. På ett sätt som SD numera entydigt visat att de inte gjorde.

Varför är det nödvändigt att ibland byta parti? Därför att partierna är opålitliga, instabila, opportunistiska organisationer som ofta på illegitima grunder ändrar sig i avgörande frågor. Därför att följaktligen vid olika tidpunkter den politik man själv försöker förespråka bäst representeras av olika partier. “Vi vet ju av erfarenhet och mångåriga iakttagelser att politiska pendeln svänger i de flesta, kanske i alla, partier”, som Svensson uttrycker det.

Man kan givetvis ta också följande exempel på vad KDS till skillnad från både dagens KD och dagens SD stod för: “Svensk neutralitet är ett oavvisligt krav, som förutsätter alliansfrihet…Vårt land skall främja internationellt samarbete med särskild tonvikt på Norden och Europa…Internationella garantier kan inte ges för statens säkerhet…Sveriges avsikt att värna sin frihet och hävda sin neutralitet skall alltid framstå som självklar…Målsättningen för vårt försvar skall vara att väcka respekt för neutraliteten.”

Den felutveckling i förhållande till KDS som KD kom att representera var en gång ett mer än tillräckligt skäl att lämna dem och gå över till SD. Redan på KDS-tiden var, uppfattade jag det som, även den svenska kristdemokratin i behov av en viss ideologisk modifikation, komplettering och utveckling, om än i mindre utsträckning än SD. Delvis skedde den alltså med europeiseringen. Lars F. Eklund var här såvitt jag förstår den viktigaste vägvisaren, och snart tillkom det i mycket utmärkta idéinstitutet Civitas, med denna inriktning. En möjlighet till ytterligare fördjupning gavs också när Ingvar Svensson 1987 ombesörjde utgivningen av en liten skrift av Claes Ryn, Individualism och gemenskap, på Samhällsgemenskaps Förlag.

Den möjligheten togs emellertid inte tillvara. Inte minst när massmigrationens och mångkulturens problem blev uppenbara och omöjliga att ignorera, avslöjade sig KD:s högerbankrutt i deras totala politisk-korrekta oförmåga att analysera, förstå och hantera dem. Något som det åtminstone inte borde ha varit helt uteslutet att KDS skulle ha kunnat göra, givet att de var vare sig höger eller vänster: kanske skulle de ha kunnat identifiera massmigrationens och mångkulturens orsaker på ett sätt som inte ens SD förmått. Här visade sig tydligt felen med den nya, ytliga, rättighetsdemokratiska universalism som kristdemokratin i allmänhet övertagit som del av hela det efterkrigstida, borgerliga, liberaldemokratiska västs nominella ideologiska grund och retoriska självlegitimering.

Men nu har SD, som en gång ifrågasatte denna utbredda ideologis brister genom en socialkonservatism med tonvikt på nationell egenart, följt i vad som sedan länge är även den svenska kristdemokratins avskräckande europeiska högerspår. Under lång tid var kontinentaleuropeiska kristdemokrater, särskilt de italienska, tyvärr ökända för sin höga grad av korruption. Nu visar Busch, Ingerö och Skyttedal i Sverige hur det står till med de kristna värdena i den nya rymliga amerikanska högerlejonkulan.

Det är förstås Alf Svenssons sak att moralisera över just detta skapande av “dysterhet” och “skamkänslor”, inte min. Men det är väldigt mycket mer som gör att man, som flera påpekat, idag känner sig stå inför ett helt annat parti än hans gamla. Det är bara det senare som var bättre än SD.

Caleb Maupin. I think it could be added that much of what is newly operationalized in wokeism, in conjunction with the continued propagandistic legitimization of imperialism by means of an extention of the rhetoric of freedom, democracy, and rights, is simply new forms of what was identified already in the 19th century as “bourgeois decadence”. It seems to me bourgeois decadence is still very much a reality, although it was made invisible as such in the neoliberal era.