Category: Politics

En kommentator tycks inte nöjd med mina invändningar, i inlägget Borgerligheten och postmodernismen, mot Stephen Hicks’ bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (2004). Hur menar jag, frågar han, “att Hicks’ tes är otillräcklig, för svepande?” Tesen, som kommentatorn återger den (möjligen är detta hämtat från förlagets presentation av den svenska översättningen från 2014), är “att vänstern vände sig till postmodernismen som en strategi för att i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Och denna tes är, som framgår av titeln på hans bok, av Hicks avsedd som en förklaring av postmodernismen. Att vänstern “vände sig till” postmodernismen kan då inte rimligen betyda att den vände sig till något redan föreliggande, utan att den själv frambringade och omvandlade sig till postmodernism.

I själva verket analyserar Hicks postmodernismen i perspektivet av dess djupare historiska förutsättningar i den västerländska moderniteten, och även denna analys rymmer en del av förklaringen. Utgångspunkten hos Rousseau gör att det ligger nära till hands att koppla Hicks analys till den jag försökt föreslå, exempelvis i den här i flera delar uppdelade texten ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, där romantiken står i centrum. Men det är sällan möjligt och meningsfullt att helt reducera filosofiskt tänkande till politik. Hicks behandlar en stor och bred strömning som inte rättvisande kan beskrivas som, helt enkelt, “vänstern”. Även för mig är postmodernismen en “radikal” strömning, men i samma mening som romantiken, från mina utgångspunkter, själv huvudsakligen är en sådan. Utlöst av ett specifikt nytt stadium av modernitetens helhetliga historiska, sociala och ekonomiska utveckling, är den också ännu ett uttryck för den “panteistiska revolution” som är ett distinkt modernt fenomen, skilt från i Voegelins mening “kompakta”, fördifferentiella mänskliga kulturers världsåskådning som ibland också framställs som panteistisk.

Detta innebär att den är frambragt av en betydligt djupare kulturell dynamik än den politiska vänsterns behov av att “i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Utöver den generella panteistisk-immanentistiska impulsen bestäms denna dynamik av den med de övriga faktorerna i 1900-talets samhälleliga utveckling samspelande interna dialektiken mellan modernitetens romantiska och rationalistiska riktning. Detta är vad en mycket stor del av den moderna filosofin under ännu mycket längre tid, under flera århundraden, handlat om. Det definierar på detta kulturella och ideologiska plan moderniteten som sådan. Inom ramen för denna dialektik avslöjar romantiken rationalismens (gärna utvidgad till att omfatta även den klassiska rationalismen, i postmodernismen hela “metafysiken”, sådan den alltifrån grekerna förståtts utifrån rationalismen) gränser och illusioner, och rationalismen belyser romantikens excesser och motsägelser – samtidigt som de båda sidorna förblir låsta i ett ömsesidigt beroende vars verkliga natur sällan tillräckligt avslöjas, men som naturligtvis har att göra med att hela den gemensamma rörelseriktningen i princip förblir oförändrad, att den immanentistisk-panteistiska (och, på det sätt Voegelin visar bl.a. i Vetenskap, politik och gnosticism, s.a.s. post-panteistiska) åskådningen är gemensam.

Denna dynamik kan inte restlöst hänföras till den politiska vänstern. Det är inte bara så att även den politiska högern har byggt på samma åskådningsmässiga grundvalar, samma moderna dialektik, och att såtillvida även den varit “radikal” i en liknande mening – vi ser det tydligt i den s.k. “konservativa revolutionen”, och redan det tidiga konservativa tänkandets försök, vid 1700-talets slut, att använda romantiken för sina egna syften bidrog starkt till att för alltid etablera den mångtydighet som ibland ansetts oskiljaktig från den historiska romantiken. Den moderna dynamik vi här talar om rymmer också centrala filosofiska frågor som hos de enskilda tänkarna går långt utöver dessa politiska aspekter, hur giltiga och nödvändiga för den fullständiga analysen de än må vara. Postmodernismens tänkare är exponenter för dess fenomen, eller bara dess analytiker och uttolkare. Den är belägen inom och relaterad till denna dynamik i dess helhet, som i sin tur är en central aspekt av den helhetliga samhälleligt-historiska utvecklingen, och kan därmed inte reduceras till en strategi för vänsterns krishantering.

DN frågar i en ny intervju Marine Le Pen om hennes förhållande till SD och om SD:s beslut 2014 att samarbeta med UKIP i vad som blev EFDD-gruppen i Europaparlamentet i stället för med vad som blev Front Nationals ENF-grupp. Man måste notera att Le Pen säger att hon ännu är upprörd, och att beslutet förändrade den tidigare goda relationen mellan partierna, manifesterad i samarbetet i partiet EAF (vars nationella medlemspartier, bl.a. Österrikiska Frihetspartiet och Geert Wilders’ parti i Nederländerna sedan blev de som ingick i ENF-gruppen). Men hon säger också att SD fortfarande “absolut är välkomna”, att hon är “beredd att sätta sig över besvikelsen och ta sig an framtiden”, och att hon inte givit upp hoppet om samarbete i “ett stort gemensamt projekt”.

Mattias Hans Karlsson svarar på fejan:

“SD har aldrig avbrutit något samarbete med Front National eller hoppat av några långt gångna planer på att bilda en gemensam grupp med dem i Europaparlamentet. Några sådana samarbeten och planer har inte funnits.

Vår ambition har länge varit att ha breda kontaktytor och förutsättningslösa samtal med många olika partier i Västvärlden, dels för att lära känna dem och dels för kunna dra lärdom av andras misstag och framgångar. Sådana samtal har förts även med Marine Le Pen.

När det gäller formaliserat samarbete och grupptillhörighet i Europaparlamentet, så har vi dock hela tiden varit tydliga (även gentemot Marine Le Pen) med att vår ledstjärna är en sammanhållen nordisk dimension och att göra gemensam sak med våra snarlika systerpartier i Danmark och Finland. I det fall detta inte skulle bli möjligt (vilket det tyvärr inte blev), så har vi varit tydliga med att vårt primära alternativ är att samarbeta med UKIP, som vi betraktar som den ledande euroskeptiska kraften i Europa.

Uppgiften i artikeln om att SD skulle ingått i en paneuropeisk partikonstellation tillsammans med Fronten är inte korrekt. SD som parti deltog aldrig i det samarbetet, det var endast Kent Ekeroth, som enskild parlamentariker. Vi valde aktivt att inte ansluta oss som parti.

Vårt samarbete med UKIP har vi aldrig behövt ångra. De har från första stund varit vänliga och respektfulla, de har givit oss ett enormt stöd i arbetet i Europaparlamentet, de har varit generösa med tilldelning av tjänster och talartid i kammaren, de har givit oss ett enormt breddat kontaktnät över hela Västvärlden och de gav oss en chans att skriva in oss i historien genom att ta in våra representanter som aktiva deltagare i 2000-talets viktigaste politiska händelse, Brexit-omröstningen. Att få en sådan påverkansmöjlighet på Europas framtid är något som de flesta mindre partier från mindre länder bara kan drömma om.

Jag har personligen träffat och samtalat med Marine Le Pen. Jag uppfattade henne som sympatisk, intelligent och stridbar. Under hennes ledning har partiet tagit enorma steg i rätt riktning och jag uppfattar henne som 100 % ärlig i sina ambitioner med att fortsätta att bredda och städa upp partiet. Det är dock fortfarande delvis oklart hur starkt det interna stödet egentligen är för hennes mer moderata linje och det är ett faktum att det fortfarande finns falanger och företrädare kvar inom Fronten som vi skulle ha svårt att samarbeta med. Detsamma gäller vissa andra partier som ingår i hennes grupp.

Jag önskar henne dock all lycka till med det fortsatta reformarbetet och ser ingen anledning till varför vi inte även i framtiden skulle kunna föra en konstruktiv dialog med såväl henne som andra tongivande europeiska ledare om Europas framtid och nationalstaternas bevarande.”

Det är ett bra och klargörande svar, även om jag inte förstår eller håller med om allt. Förespråkare för samarbete mellan SD och Front National tycktes missuppfatta nyheten som att den handlade om något nytt avståndstagande från Jimmie Åkessons sida, som Le Pen reagerade mot. Det hela blev därför en anledning till förnyat angrepp på Åkesson för anpassning till det hopplöst föråldrade och sammanbrytande svenska politiska och mediala etablissemanget. Men uttalandet från Le Pen, ett svar på en direkt fråga från DN, handlade om SD:s beslut efter EP-valet 2014.

Vad uttalandet visar är dock att Le Pen inte nåtts av några positiva signaler från SD:s sida om öppenhet för samarbete inför kommande mandatperioder. Faktum är att Åkesson visade sådan öppenhet i svenska media när han meddelade och förklarade beslutet att samarbeta med UKIP i EFDD i stället för med vad som skulle bli ENF – det var inte fråga om något definitivt avståndstagande. Det är beklagligt att detta tydligen inte tillräckligt kommunicerades också till Le Pen. Jag uttryckte ett önskemål om sådana signaler när jag, efter att i en rad inlägg i samband med förra EP-valet ha förespråkat samarbete med FN i vad som blev ENF (och att helst även UKIP skulle ingå där), konstaterade, och även hade viss förståelse för, att det ansågs omöjligt för SD i den dåvarande situationen.

Samarbetet i EFDD har utan tvekan varit en stor framgång för SD och har såvitt jag kunnat se skötts mycket bra av Peter Lundgren. Det har också varit en stor framgång för den gemensamma EU-kritiska saken. Men vad Karlssons svar inte tar i beaktande är den utsträckning i vilken situationen idag är en annan än vid EP-valet 2014, och framförallt hur annorlunda den kommer vara inför nästa val 2019. Karlsson nämner Le Pens reformering av partiet. Det är för mig oklart exakt vad han avser när han talar om falanger och företrädare som SD fortfarande skulle ha svårt att samarbeta med. Kan det verkligen fortfarande vara den genomsympatiske och -kultiverade tidigare vice ordföranden, advokaten och professorn i japanska språket och kulturen vid Université Lyon III, den från en familj, eller flera familjer, av framstående franska politiker, akademiker och näringslivsföreträdare stammande Bruno Gollnisch som avses?

I så fall kvarstår också risken att avståndstagandet snarare uppfattas som ett uttryck för ideologisk ytlighet och kulturell förflackning, ja, ännu en gång för det ensidiga och inskränkta fastklamrandet vid förståelsen av den svenska kulturella identiteten i specifikt nordiska termer, den ohistoriska distansen till det gemensamma europeiska arvet – det som gör att man överhuvudtaget tycks motvillig att samarbeta i EP, till och med för EU-motståndets syften, att man helst hade velat begränsa sig enbart till sina “snarlika systerpartier i Danmark och Finland” och undvara även UKIP och EFDD.

Det enda mer konkreta som detta vaga motstånd mot samarbete med FN – även från UKIP – tycktes handla om var ju det gamla, av media ständigt upprepade uttalandet av Jean-Marie Le Pen att “gaskamrarna är en detalj i andra världskriget”. Men efter att denne tydligen vägrat ta avstånd från uttalandet, och i stället klagat att “andra världskriget blivit en detalj i gaskamrarna”, har ju dottern nu gått till den spektakulära ytterligheten att utesluta sin egen far, partiets grundare och ledare under många årtionden, ur partiet!

En viktigare förändring än Marine Le Pens reform av sitt parti, som också ägt rum sedan 2014, är förstås att Brexit nu – delvis just tack vare det framgångsrika samarbetet i EFDD – är på gång. Dess genomförande kommer förvisso av flera skäl ta tid, men 2019 borde Storbritannien kanske kunna vara ute ur EU. Det innebär också att UKIP försvinner ur EP och EFDD. Den fråga man måste ställa sig är naturligtvis vad som då händer med EFDD. Det är i det perspektivet frågan om SD:s relation till FN nu måste ses. EFDD kan i och för sig, som Peter Lundgren nämner, räddas genom upptagande av nya medlemmar efter förlusten av sin största och helt dominerande. Men det är ju uppenbart för alla att Le Pen har rätt i att skillnaderna mellan EFDD och ENF är minimala. Hur kommer en fortsatt uppdelning i dessa två grupper kunna försvaras 2019? Det enda rimliga är att satsa på en förening av det återstående EFDD med ENF, så att den enade, kraftfulla storgrupp som var önskvärd men inte möjlig 2014 kan bildas.

Den tidigare oklara kommunikationen av SD:s hållning gentemot FN till trots finns ju alla möjligheter att nu börja visa öppenhet mot dem inför nästa mandatperiod. Le Pens uttalande borde föranleda ett nytt, konciliant och tillmötesgående uttalande från Åkesson om fördjupning av den “konstruktiva dialog” som Karlsson talar om, helst direkt till Le Pen själv. Det är något oklart vad den tidigare goda relation som Le Pen hänvisar till bestod i. Mikael Jansson och Björn Söder (?) hade såvitt jag minns kontakter med FN på ett tidigt stadium, men Karlsson förklarar att Kent Ekeroth endast som “enskild parlamentariker”, inte SD som sådant, var medlem av EAF. Innebörden av detta arrangemang är inte helt glasklar, men distinktionen är tydligen avgörande. Framhållas bör väl emellertid då att även UKIP tycks ha haft en “enskild parlamentariker” som var medlem i EAF och därmed samarbetade med FN.

Jag har mycket svårt att se vad som 2019 fortfarande skulle kunna motivera en fortsatt, från ENF skild grupp utan UKIP. I själva verket är skillnaderna mellan SD och FN på intet sätt större än dem mellan SD och UKIP. Alternative für Deutschland har – fullt avsiktligt, hoppas jag – visat vägen mot sammanslagningen genom att placera en EP-ledamot i vardera gruppen.

Karlsson säger att SD betraktat UKIP som “den ledande euroskeptiska kraften i Europa”. Men det kommer de alltså inte vara länge till. Det kommer i stället Marine Le Pen och hennes parti att vara. Redan i vår kan de ha blivit en “euroskeptisk” (jag föredrar givetvis formuleringen “EU-skeptisk”) kraft av långt större betydelse än Farage och UKIP varit. Att inför denna utsikt fortsätta markera mot Le Pens parti på det sätt Karlsson gör är tyvärr ett uttryck för en närsynt, föråldrad och irrelevant hållning som splittrar och försvagar det gemensamma europeiska EU-motståndet. Liksom SD hjälpte Nigel Farage till Brexit-segern, borde man nu på allt sätt stödja Le Pen inför det franska presidentvalet.

Behovet av den fördjupade analysen av den nya högern blir alltmer påträngande. En fråga som alltid kommer upp i detta sammanhang är den om den nya högerns relation till eller eventuella identitet med “neofascismen”. Själv har jag försökt hävda att den nya högern som sådan, eller sådan den utvecklats av Alain de Benoist och honom närstående tänkare, inte rimligen kan sägas vara neofascistisk.

Bland andra tänkare jag nämnt finns Alexander Dugin, som delvis anslutit sig till denna strömning, och vars “fjärde politiska teori” (The Fourth Political Theory är titeln på Dugins väl mest kända bok) genom själva sin benämning markerar ett avstånd till fascismen: liksom liberalismen och socialismen är den för honom en av de tidigare teorier som hans fjärde vill ersätta. Detsamma gäller den amerikanska nya högern hos Greg Johnson, vars mest lästa bok bär titeln New Right vs Old Right. Med “old right” avser han – terminologiskt egensinnigt och vilseledande – fascismen och nationalsocialismen, medan “new right” är det han själv, delvis i anslutning till den europeiska skolan, står för. Såväl de Benoist som Dugin och Johnson ger också utförliga förklaringar rörande de ideologiska skillnaderna här. Att beteckna en politisk-filosofisk riktning som så uttryckligt och emfatiskt laborerar med denna distinktion som neofascism ser jag som en politisk-polemiskt motiverad manöver av den typ som omöjliggör eller åtminstone allvarligt försvårar en kvalificerad och nyanserad diskussion.

Samtidigt har jag hävdat att det utan tvekan finns personer med fascistiska sympatier inom den nya högern – och då inte bara “neofascistiska” utan även så att säga “paleofascistiska”. Detta skapar förvisso ett avsevärt mått av tvetydighet, och bidrar till att förklara varför kritiker som inte närmare studerat den nya högern associerar den med “neofascism”. Även med förståelsen att den nya högern inte är neofascism är det svårt att se att exempelvis Daniel Friberg har rätt när han säger att fascismen helt enkelt är död sedan 70 år. I den nya högerns sammanhang, vid dess evenemang, i dess publikationer, återfinns också anhängare av den “tredje” politiska teorin i Dugins mening eller den “gamla högern” i Johnsons. Stor förvirring har nu uppstått här, och det vore tacknämligt om den nya högerns representanter själva kunde uttrycka sig på mer rättvisande och precist sätt om detta ovedersägliga sakförhållande. Det går inte att föra en meningsfull diskussion om den nya högern och fascismen och deras förhållande till varandra om det helt enkelt ska förnekas att den senare längre existerar.

Det finns ibland en märklig dubbelhet här. Den märks även hos Motgift, där man å ena sidan kan ondgöra sig över vänsterns och liberalernas avfärdande av dem (och andra nationalister) som fascister och nazister, men å den andra explicit försvarar just dessa ideologier. Är det inte fullt begripligt att kritiker inför sådan samtidig negation och affirmation talar om en “neofascism” som söker smuggla in åtminstone avsevärda delar av det gamla fascistiska idéinnehållet under nya beteckningar? Jonas De Geer, som en gång i en TV-debatt med Carl Rudbeck entydigt förnekade att tidskriften Salt var fascistisk, försvarar sedan länge uttryckligen fascismen, även om hans helhetliga åskådning inte kan begränsas till eller identifieras med den. Magnus Söderman kommer från Nordiska Motståndsrörelsen, “vitskjortorna”, som nu i helgen genomförde en stor demonstration i Stockholm, och han har såvitt jag kunnat höra inte omprövat den nationalsocialism som de idag väl ensamma bland svenska organisationer insisterar på att företräda. Liksom båda dessa har Dan Eriksson ett förflutet i Svenskarnas Parti, f.d. Nationalsocialistisk Front, och även om han ibland snarast framstår som libertarian har även han såvitt jag minns explicit försvarat och identifierat sig med fascismen och nationalsocialismen. Motgifts radiosändningar är ofta fulla av hyllningar av fascismens och nationalsocialismens ledare.

Här får man således inte intrycket att det är fråga om att föra fram en ny höger eller en fjärde politisk teori. Tvivel tycks bara ibland inställa sig såtillvida som man inte vill använda termerna fascism och nationalsocialism för den primära självbeteckningen och anser att detta vore ofördelaktigt, men ingenting tyder på att någon saklig ideologisk omprövning ägt rum. Att så inte skett bekräftas av att man just nu förefaller ha det närmaste samarbete med NMR, vilket ju omedelbart upphäver effekten av terminologisk revision. Och det bekräftas väl även av att det partipolitiska engagemanget i SvP överförts till det europeiska partiet Alliance for Peace and Freedom, under ledning av Forza Nuovas Roberto Fiore. Det är förstås begripligt att fascismen och nationalsocialismen idag, och inte bara terminologiskt, uppfattas som otillräckliga i dessa sammanhang, att man vill ta in andra och nya ideologiska komponenter, i ljuset av den förändrade historiska situationen och den stora mängd nya, för den historiska fascismen okända politiska sakfrågor som tillkommit och som man i stor utsträckning måste ägna sig åt. Men det kan inte sanningsenligt sägas att dessa äldre ideologier avfärdas som ohållbara och inaktuella. En intellektuellt vederhäftig diskussion av Motgift blir omöjlig om man inte kan analysera dem i termer av fascismen i vid mening, som åtminstone en viktig historisk beståndsdel av deras ideologi.

Men är den nya ideologiska formation det är fråga om en specifik “neofascism”? Här måste man till att börja med konstatera att både fascismen och nationalsocialismen snabbt genomgick en dramatisk ideologisk utveckling och förändring efter andra världskriget, ja redan mot slutet av detta krig. Såtillvida är en neofascism förhanden redan på 40- och 50-talet. Jag tror man kan gå så långt som att säga att man helt enkelt övergav nationalismen. Vad som sägs vara Roger Griffins essentiella definition av fascismen som en lära om “nationens pånyttfödelse” tycker jag framstår som irrelevant för dessa strömningar såtillvida som den gamla nationalstaten inte längre stod i centrum på det sätt den gjorde det för Mussolini och Hitler. När Patrik Ehn på Identitär Idé tidigare i höst gav en översikt av europeiska partier “höger om högern” (återigen ett missvisande uttryck) gjorde han också en tillbakablick på de tidigare fascistiska politikernas nysatsningar efter kriget, bland annat Per Engdahls och Oswald Mosleys. Vad som nu stod i centrum var Europa: Engdahls rörelse kunde omtalas som “Malmö-internationalen”, och Mosley försökte – begreppsligt problematiskt – tänka sig hela kontinenten som en nation. Ett tydligt uttryck fick denna ideologiska förändring hos den amerikanske spenglerianen och Europaromantikern Francis Parker Yockey.

Även de mer distinkt nationalsocialistiska tänkarna efter kriget slog in på denna väg (den ursprungliga tyska nationalsocialismen laborerade också med olika visioner av ett enat Europa, men bara under mer eller mindre strikt tysk hegemoni). Såtillvida som NMR bygger på denna vidareutveckling och transformation av nationalsocialismen under andra hälften av 1900-talet, hos företrädare – signifikativt nog ingen av dem tysk – som Savitri Devi, George Lincoln Rockwell (som kallade sin självbiografi This Time the World), Colin Jordan, William Pierce och Povl Riis-Knudsen, är inte heller denna organisation nationalistisk i den äldre meningen, utan endast i den annorlunda och mycket allmänna betydelsen av vad som i USA kallas “white nationalism”, ett försvar för de vita folken överhuvudtaget, för den vita rasen. Karaktäristiskt är att man tar avstånd från användandet av den svenska flaggan och förespråkar en ny nordisk statsbildning; det nationsbegrepp som ingår i deras ideologiska självbeteckning är därmed, till skillnad från den ursprungliga tyska nationalsocialismens, i vissa avseenden ett annat än den historiska nationalismens. I vilken utsträckning NF/SvP också byggde på dessa förändringar kan jag inte helt bedöma, men mitt intryck är att åtminstone SvP i högre grad återgick till den nationalstatsbaserade politiken, i linje med den frambrytande nya populismen.

Detta är bakgrunden. Vad som med större rätt än den nya högern kan betecknas som neofascism genomgick grundläggande förändringar. Det gör det naturligtvis lättare att sammanföra den med den nya högern och har säkert bidragit till att så skett. Och varken i Europa, USA eller Sverige blir det lättare att se skillnaderna när den personella blandningen i alla fora blir ständigt alltmer omfattande. Inte minst i den amerikanska alt-right-rörelsen blir fascistiska referenser allt vanligare. “Fashy” är ett nytt och starkt positivt värdeladdat ord, och man driver hejdlöst med krigets liberala och kommunistiska segrares historieskrivning och tabun. Ur ett yttrandefrihetsperspektiv kan det förvisso ha en del poänger, givet det katastrofala, protototalitära läget i främst Europa i detta avseende, men det finns ofta något i tonen och jargongen som känns oroväckande omoget.

Richard Spencers bild av Donald Trump som “the Napoleon of the current year” börjar förlora den ironiska nyans som jag först uppfattade att den ägde, när andra nästan på fullaste allvar tycks hylla Trump som “God-Emperor” och bejaka en ny caesarism, som givetvis med nödvändighet måste anta de moderna varianternas karaktäristiska former. Man kan förvisso hävda att den konstitutionella ordningen redan är upphävd eller förstörd av det korrupta systemet i USA, som kommit att kontrolleras av krafter som konstitutionen aldrig tog eller kunde ta i beaktande och reglera. Man kan hävda att en auktoritär presidentmakt, som så länge arbetat i denna förstörelses tjänst, ja som är en produkt av upphävandet, möjliggjord av förstörelsen, i stället, med rätt president, kan vara ett nödvändigt medel att avskaffa detta system. Det gör till och med libertarianska debattörer. Men detta kräver åtminstone en medvetenhet om de principiella frågeställningarna och problemen rörande den moderna caesarismen som sådan, och inte minst i just vår tid. I frånvaro av diskussion av dem vältrar alltför lätt, och på historiskt välbekant sätt, den konservativa insikten om nödvändigheten av den starka staten och dess frihet från exempelvis globalkapitalet över i något annat. Bilden av Trump som en amerikansk Caesar är förstås överdriven även när den uppmålas av hans motståndare, och det blir än mer verklighetsfrämmande när, som det verkar, vissa alt-rightare vill se honom som en ny Hitler.

I Sverige har även Motpol, som till skillnad från Motgift i hög grad specifikt bygger på den nya högerns tänkande, börjat påverkas av denna utveckling. Allt tycks blandas med allt, alla med alla, i det snabbt växande ideologiska fältet bortom SD. Vad som kunde synas vara elementära distinktioner försvinner eller blir betydelselösa i den enade front som på kort tid etablerats genom samarbete mellan inte bara Motgift och NMR, utan också mellan dessa och Motpol/Right On, och exempelvis Ingrid Carlqvist. De tycks alla utan urskillning medverka i varandras mycket många nätradioprogram och vid varandras evenemang.

På senaste Identitär Idé talade förutom Friberg och Ehn även Carlqvist och Eriksson. Söderman var ävenledes närvarande, liksom SvP:s före detta partiledare Stefan Jacobsson och Daniel Höglund. De gav inte personligen något osympatiskt intryck, och de är ju så kallade historierevisionister som så att säga inte ställer sig bakom de brott nationalsocialismen anklagats för. Men frågorna om hur deras politiska åskådning är relaterad till den nya högern inställde sig givetvis oundvikligen. Organisationen Nordisk Ungdom, som hällt grisblod på Raoul Wallenberg-minnesmärket i Stockholm, var representerad. Dess företrädare gav också ett helt normalt intryck, men det förblir ett faktum att den helt sanslöst frånstötande grisblodsaktionen visar att deras värderingar är förkastliga och deras omdöme obefintligt. Det är svårt att förstå hur denna organisation fortfarande kan existera, att de inte inser att de aldrig kommer tas på allvar när de gjort något sådant, att det är bortkastat arbete att fortsätta, att det bara är att lägga ned och börja om med något annat. Hur är det möjligt att inte inse det?

Talade gjorde också skribenten på Motpols engelskspråkiga upplaga Right On, likaledes nye redaktören på Fribergs förlag Arktos, amerikansk-iraniern Jason Reza Jorjani från New Jersey Institute of Technology, som i ett märkligt föredrag, med frekventa hänvisningar till Himmlers Ahnenerbe, tycktes argumentera för att den uppenbarligen även för politiska syften och krigföringssyften avgörande parapsykologiska forskningen kräver någonting åtminstone i närheten av just fascismens organisk-hierarkisk-korporativistiska stat. Jorjani vill i övrigt ge ett distinkt iranskt perspektiv på världshändelserna, vilket är välkommet. Men detta perspektiv tycks förvrängas av en märklig tolkning av Zarathustra och hela den persiska traditionen i termer av Spenglers faustianism och Guillaume Fayes arkeofuturism.

För mig som delvis och i viss mening ser fascismen från “andra hållet”, från ett historiskt perspektiv skilt från efterkrigstidens liberalisms och socialisms, är det naturligtvis välkommet att den rigida, historielösa låsningen vid fascismen, vad man kan kalla den “fascismbarriär” som länge hotat att avskilja oss från mänsklighetens hela tidigare historia och kultur, bryts ned. Det har länge varit nödvändigt att diskutera inte minst vad som ledde fram till fascismen och nationalsocialismen, alltifrån första världskriget och Versailles, med ny urskillning, och att därmed förstå att de “segrande” ideologierna och makterna inte utgör något hållbart alternativ. Denna diskussion har naturligtvis förts av konservativa historiker, men den har inte fått tillräcklig uppmärksamhet, i synnerhet inte i Sverige. Idag är samhällsutvecklingen sådan att den inte längre borde gå att undvika.

Vad jag efterlyser här är till att börja med endast terminologisk klarhet baserad på korrekta analyser och nödvändiga distinktioner. Jag har alltså föreslagit att den nya högern inte är neofascistisk, och försökt argumentera för värdet av dess delsanningar och för en av kritisk urskillning präglad dialog med den. Man kan med fog säga att de Benoist, Dugin och Johnson har en jämförelsevis positiv uppfattning om fascismen. Det är inte tillräckligt för att göra dem till fascister. Deras av egen kritisk urskillning präglade diskussion av fascismen är inte oviktig: från mitt perspektiv måste givetvis fascismen – en stor, bred, typisk, tidsenlig och länge dominerande politisk strömning under 1900-talet – bland annat kunna brytas upp i olika beståndsdelar som kan bedömas separat och i nytt historiskt ljus, i ett djupare och större perspektiv. Så som exempelvis Tage Lindbom gjorde vid några tillfällen, och var en av de få som kunde göra, som hade tillräcklig distans för att kunna göra. Det simplistiska utmålandet av fascismen en bloc som den Absoluta Ondskan tjänar som vi nu ser, och alltid lätt borde ha kunnat förutse, inte ens sitt eget syfte.

Men den pågående rapprochement vi tycks stå inför med inte bara vad som kanske är rimligt att kalla den egentliga neofascismen utan också “paleofascismen” och nationalsocialismen i åtminstone delar av den nya högern bekräftar givetvis nödvändigheten av den kritiska urskillningen i behandlingen även av denna senare. Under de omständigheter jag här beskrivit kommer det bli svårt att fortsätta förneka riktigheten av den neofascistiska beteckningen, och jag är inte säker på att de företrädare för den nya högern jag nämnt längre ser det som ett problem. Insikten om frånvaron av de djupare analyserna av den västerländska moderniteten inte bara hos liberalerna och socialisterna, utan även hos den nya högern, aktualiseras på nytt sätt.

SD har nu alltså valt att förespråka en folkomröstning om NATO-medlemskap. Det synes därmed vara detta man åtminstone i första hand önskar och prioriterar i denna fråga. Man signalerar att man, om folkomröstningen kommer till stånd, ska kampanja för nej, och ställa partiets ekonomiska resurser till nej-sidans förfogande. Men också att vad man med största plötslighet och märklig emfas förklarar vara de “många” partiföreträdare och medlemmar som är för NATO-anslutning ska tillåtas avvika från denna linje och försvara sin motsatta ståndpunkt.

Det återstår att se om partiet kommer göra något för NATO-motståndet som sådant efter detta nya förslag, innan frågan om folkomröstningen avgjorts. Och i så fall vad. Kommer Björn Söder, Mikael Jansson, Roger Richtoff och Jeff Ahl fortsätta upprepa sina utmärkta argument mot NATO?

Mattias Karlsson är i alla fall inte helt ovillig till diskussion. I en kommentar på Facebook till mitt där delade inlägg Åkesson och NATO ställer han (19/10) följande frågor. Jag har besvarat dem där, men upprepar och vidareutvecklar p.g.a. ämnets vikt svaren även här. Karlsson skriver:

“Är en fortsättning av hittillsvarande smyganslutning till Nato utan större genomgripande debatt alternativt ett enskilt riksdagsbeslut i endera riktningen bättre än att det svenska folket en gång för alla får avgöra frågan i en folkomröstning?

Om inte, vilka ytterligare alternativ finns det?

Till saken hör att SD:s parti- och principprogram ända sedan grundandet har stipulerat att vi skall verka för fler folkomröstningar i stora och viktiga frågor.

Är inte frågan om en eventuell Nato-anslutning en sådan fråga?

Flera mätningar, interna såväl som externa, har visat att en majoritet av SD:s väljare och medlemmar är för ett Nato-medlemskap. Om det mot förmodan skulle bli så att Nato-frågan inte avgörs genom ett enskilt beslut av en tillfällig riksdagsmajoritet, utan frågan istället överlämnas till det svenska folket genom en folkomröstning, borde SD då belägga en majoritet av sina medlemmar med munkavle alternativt stämpla en majoritet av sina medlemmar som avfällingar och utesluta dem?

Om inte, vilka andra alternativ finns det i ett sådant scenario?”

Man hoppas att den första frågan springer ur en bestående, uppriktig övertygelse om riktigheten av partiets gällande ståndpunkt rörande NATO, som med en välvillig tolkning kan antas ligga till grund för Åkessons utspel härom veckan. D.v.s. man är, med denna tolkning, säker på att folket en gång för alla skulle rösta mot ett medlemskap. Och därför menar man att det med en folkomröstning finns bättre utsikter för partiets linje än vad som skulle vara fallet med fortsatt arbete för en riksdagsmajoritet som sätter stopp för NATO-anslutningen.

Är en sådan säkerhet berättigad? Den NATO-kritiska opinionen tycks just nu växa något, men inför en folkomröstning skulle folket i stor utsträckning vara utlämnat åt det ofantliga “västliga” mediamaskineriets ytterligare intensifierade bearbetning. Det var inte länge sedan media och de gamla partier som på senare år låtit sig värvas av NATO-lobbyn kunde peka på att opinionen rörde sig i deras riktning. Riksdagsbeslut mot anslutning, uppnått efter fortsatt kontinuerlig opinionsbildning och påverkan på de vacklande partierna, är givetvis ur partilinjens perspektiv bättre än att en tillfällig folkmajoritet en gång för alla avgör frågan till förmån för anslutning. T.o.m. fortsatt smyganslutning är bättre än det senare. Därmed är även den andra frågan besvarad: något ytterligare alternativ behövs inte, SD bör arbeta för att riksdagen fortsatt motsätter sig anslutning. Det aktivt opinionsbildande ledarskap detta alternativ kräver måste kompromisslöst exponera och kritisera den pågående smyganslutningen, och större genomgripande debatt måste dras igång och kontinuerligt vidmakthållas och förstärkas.

Ja, partiets program har från början förespråkat fler folkomröstningar i stora och viktiga frågor. Karlsson synes mena att om en fråga är stor och viktig ska partiet förespråka folkomröstning i den. Men det kan omöjligen vara innebörden. Logiken håller inte. Anledningen till att Karlsson ser det som mindre önskvärt att en riksdagsmajoritet avgör frågan tycks vara att en sådan majoritet är tillfällig. Men vilken är här den principiella skillnaden mot folkomröstningar? De få svenska folkomröstningarna uppvisar små majoriteter, som efter omröstningarna väl ganska snabbt försvunnit: en opinion som ändrat sig. Och framför allt gäller ju att ett parti överhuvudtaget inte kan låta sin politik i alla stora och viktiga frågor bestämmas enbart av vad en tillfällig majoritet av folket tycker.

För ett år sedan gick partiet ut med ett upprop för folkomröstning om invandringen. I det fallet var det ju helt osannolikt att man skulle behöva lägga ned sitt motstånd mot den nuvarande invandringspolitiken p.g.a. en oönskad majoritet. Kravet uppfattades därför som uppenbart, entydigt och uteslutande ett riskfritt sätt att vinna seger för den egna linjen.

Men innebörden av kravet på hänskjutande av en fråga till folkomröstningsinstitutet är väl rent principiellt budskapet att partiet, i det fall den tillfälliga majoriteten röstar mot dess linje, åtminstone praktiskt-politiskt kommer acceptera detta och ändra sin linje i överensstämmelse med resultatet. I det nu aktuella fallet är utgången på helt annat sätt än tidigare osäker. SD erbjuder sig i realiteten därmed s.a.s. att överge sitt NATO-motstånd om en tillfällig majoritet önskar anslutning. Partiet skulle lämna ordet till de “många” företrädare som nu alltså plötsligt sägs vara för anslutning och för vilka det i den eventuella folkomröstningskampanjen, enligt rubriken på Åkessons inlägg i SvD, kommer vara “fritt fram” att driva sin egen, mot partiets stridande linje.

Även Karlsson och Åkesson måste ju se att risken inte är lika obefintlig som i invandringsfrågan. Denna gång skulle det inte alls bara handla om att formellt och på beslutsmässigt avgörande sätt erhålla den självklara bekräftelsen på folkopinionens överensstämmelse med partilinjen. Därför sänder tvärtom det nya utspelet, även utan den oroväckande proklamationen av “samvetsfrihet” för avvikarna, den beklagliga signalen att partiet numera är öppet och oavgjort i frågan.

En viktig likhet finns dock mellan invandringsfrågan och NATO-frågan. Varje djupare och mer omfattande analys av den senare i relation till SD:s helhetliga politik och allmänna mål och vision visar att den lika litet som den förra är en sådan där partiet med bevarad grundläggande identitet och profil kan acceptera att utslag som går emot den etablerade linjen.

Att betrakta det förhållandet att en fråga är stor och viktig som i sig ett tillräckligt kriterium för att partiets hållning i den ska avgöras genom folkomröstning är absurt. Och NATO-frågan är alldeles för stor och viktig för att partiet i rådande opinionsläge ska kunna önska ett avgörande på detta sätt. Dessutom har frågan, eller borde den ha, en helt annan betydelse för SD och dess essentiella identitet än kärnkrafts-, EU- och EMU-frågorna hade för de andra partierna. Mitt svar på Karlssons tredje fråga är nej.

Karlssons frågor aktualiserar alla det större problemet rörande det politiska ledarskapets roll i demokratin. Å ena sidan har vi det faktum att ett partis politik förvisso kan radikalt förändras genom att folk med andra åsikter blir medlemmar, får förtroendeuppdrag, och med tiden tar över partiet. Å andra sidan har vi det Paula Bieler brukar insistera på, nämligen att alla har rätt till andra åsikter, men att de inte har rätt att vara medlemmar i och i synnerhet inte företrädare för ett parti. När Karlsson använder uttryck som ”belägga med munkavle” och ”stämpla som avfällingar” får han det att låta som olidliga diktatoriska inskränkningar, svartmålningar, utrensningar. Finns det inte en risk att vissa här associerar till partiledningens tidigare åtgärder mot ett stort antal medlemmar, och vill hävda att det i dessa fall var fråga om mindre avvikelser än hos NATO-anhängarna? Ja, att uteslutningarna rentav kan tänkas ha påverkat det interna majoritetsförhållandet bl.a. i just NATO-frågan?

Men oavsett hur man bedömer dessa fall gäller givetvis på det principiella planet att partiledningen har rätt rörande nödvändigheten av åsiktsmässig gränsdragning och krav på uppslutning kring partilinjen. D.v.s. av den typ av åtgärder som Karlsson i detta fall, när han, med Åkesson, vill acceptera avvikelsen, plötsligt beskriver i starkt negativa termer. Ledarskap och styrning måste ju balansera de tillfälliga opinionerna, ett parti blir meningslöst om det bara är en tom form som fylls med vilka ståndpunkter som helst beroende på vad majoriteten av medlemmar, av partiets väljare som inte är medlemmar, eller av folket som helhet för tillfället tycker. Ett parti måste ju stå för något, ha en tydlig egen vilja, uppvisa en distinkt åskådningsmässig profil, ryggrad, kärna. Det måste självt driva frågor och aktivt bilda opinion.

Mitt svar på den fjärde frågan är därför att partiledningen, inte bara inför en folkomröstning utan redan nu, oavsett folkomröstning, bör vidta åtgärder av det slag vi här talar om mot partiföreträdare som inte följer partilinjen. D.v.s. att den bör utöva den typ av ledarskap som inte minst Karlsson själv i andra sammanhang brukar prestera. Och eftersom jag således, omformulerat i de positiva termer Karlsson själv använder i andra fall, svarar ja på den fjärde frågan, blir mitt svar på den femte att inget alternativ är nödvändigt i ett folkomröstningsscenario.

Det är viktigt att notera att Karlsson inte själv tror på möjligheten av en folkomröstning om NATO: “Om det mot förmodan skulle bli så att Nato-frågan…överlämnas till det svenska folket genom en folkomröstning”, skriver han. Och på sin egen Facebook-tidslinje tillägger han samma dag i en uppdatering: “Tyvärr tror jag…inte att det kommer att bli någon folkomröstning då de etablerade partierna inte gillar direktdemokrati särskilt mycket.” (I denna uppdatering avslöjar han också att bara “en knapp handfull personer offentligt protesterat” mot utspelet, något som är mycket signifikativt och högst anmärkningsvärt.) Detta tvivel är en av de saker som faktiskt kan föranleda en mindre välvillig tolkning av utspelets syfte. En än viktigare sådan sak är att Karlsson samtidigt visar att han ingalunda är så säker på att de etablerade partierna befinner sig i strid med folkviljan i den aktuella frågan som den välvilliga tolkningen av utspelet enligt ovan måste förutsätta att han är. De befinner sig enligt Karlsson endast “sannolikt” i strid mot den!

Av de här anförda skälen befarar jag att utspelets verkliga syfte kan vara att möjliggöra ett nedtonande av SD:s motstånd mot NATO-medlemskap, ett tillmötesgående av NATO-vänliga väljare, de nu plötsligt “många” NATO-vänliga företrädarna och den föregivet NATO-vänliga “majoriteten” av medlemmar, såväl som den framtida regeringssamarbetspartnern M och det månghövdade atlantistiska mediamonstret.

Vill man inte helt enkelt “bli av med” en fråga som inte bara kommit att uppfattas som potentiellt partisplittrande utan också som opinionsmässigt känslig? Kommer partiet ens s.a.s. kampanja för folkomröstningen? Kommer det nu inte bara, när det pressas i frågan, hänvisa till att man vill ha folkomröstning och att man då, inför den, skulle kampanja för nej? Samtidigt som de “många” företrädarna och “majoriteten” av medlemmar kommer vara fria att inte delta i den nej-kampanjen eller rentav att motarbeta den och kampanja för ja? Riskerar vi inte att få folkomröstningsförespråkande i stället för NATO-motstånd – och inte ens det självklart i någon större utsträckning eller som någon särskilt högt prioriterad fråga?

När krisen i förhållandet mellan “väst” och Ryssland, med särskild tillspetsning i det pågående kriget i Syrien, blivit allvarligare än någonsin, med uppenbara risker för världsfreden, gör Jimmie Åkesson inte bara ett nytt utspel om att SD önskar en folkomröstning om svenskt NATO-medlemskap, utan också om att “många företrädare” för partiet är för ett sådant medlemskap och att dessa inför den önskade folkomröstningen ska beviljas “samvetsfrihet”, tillåtas följa sin egen övertygelse.

När Aftonbladet för många år sedan satte en tillspetsad rubrik på en artikel av Åkesson om islam, kände han sig under mycket lång tid tvungen att ta avstånd från den genom att påpeka att den var tidningens och inte hans egen. Åkesson torde därför vara särskilt känslig inför och uppmärksam på rubriksättning. Man undrar av denna anledning hur han förhåller sig till den rubrik under vilken det nya utspelet återfinns i SvD: ‘Åkesson: Fritt fram att gå emot partiets Natolinje’ (13/10). Hittills har jag inte hört någon protest vare sig från honom eller någon annan i partiet. Det är inte otänkbart att den särskilda vaksamhet inför rubriksättning som man måste förvänta sig hos Åkesson gör det rimligt att anta att han själv godkänt rubriken.

Det ser inte bra ut. Åkesson förnekar i artikeln inte utan menar sig tvärtom även nu hävda att partilinjen är nej till NATO-medlemskap. Men det är givetvis inte detta välkända som är innehållet i utspelet. Det inramar bara, med märklig kontrasteffekt, inte endast det nya, ur den alltfort gällande partilinjens perspektiv redan problematiska kravet på folkomröstning, utan, som rubriksättaren lätt och snabbt uppfattat, budskapet om samvetsfrihet för förespråkarna av medlemskap.

Idén om folkomröstning är problematisk såtillvida som det kan se ut som om Åkesson vill retirera från motståndet, som om han, trots hans försäkran att SD skulle kampanja för nej till medlemskap, vill tona ned eller sudda ut partiets egen ståndpunkt i frågan, som om han vill vältra över ansvaret på folket. När detta för SD borde vara en fråga som överhuvudtaget inte är öppen för diskussion. Men deklarationen rörande NATO-förespråkarna i partiet är värre. Senast i våras, i samband med kritiken mot partiets agerande i samband med riksdagsbeslutet om det s.k. värdlandsavtalet, insisterade Kent Ekeroth på att “ingen” ville gå med i NATO – d.v.s. ingen i partiledningen. Mot påpekandet att man inte gjorde vad man kunde för att stoppa avtalet, d.v.s. stödja V:s minoritetsbordläggning, försvarade man sig genom att betona att man dock röstade nej till avtalet. Det gällde att visa att partilinjen låg fast.

Det var inte övertygande. En partistyrelseledamot, Sven-Olof Sällström, vederlade omedelbart på generande sätt Ekeroth genom att förklara sig vara för medlemskap. Men nu, bara några månader senare, är det alltså så oviktigt för Åkesson att upprätthålla skenet av enighet om partilinjen i denna fråga att han själv inte bara går ut med uppgiften att många företrädare vill att vi ska gå med i NATO, utan med att han själv ger dem tillåtelse att på detta sätt avvika från partilinjen. Trots tidigare tveksamma uttalanden och det svaga agerandet mot värdlandsavtalet visste jag inte, och trodde jag inte, att det fanns många företrädare som förespråkar medlemskap. Att Åkesson sanktionerar detta är givetvis det mest illavarslande, men redan den plötsliga informationen om deras existens är chockerande, särskilt när den framförs offentligt på detta programmatiska sätt där det är svårt att inte anta ett specifikt syfte.

Man blir inte helt lugnad av att Mattias Karlsson säger att det bara är SD:s fiender som påstår att partiet håller på att byta kurs. Björn Söder reagerade skarpt mot den snabba och radikala positionsförskjutningen, och tog avstånd från såväl folkomröstningskravet som godkännandet av avvikelsen från en partiståndpunkt som, som han påpekar, endast kan ändras genom beslut på landsdagarna. På det möte med riksdagsgruppen som föregick den av NATO-fanatikerna L begärda säkerhetspolitiska debatten i torsdags ska Söder också ha protesterat mot att Karlsson agerat för att förhindra honom att företräda partiet. Det blev i stället Åkesson som förde SD:s talan. Även i denna debatt framförde han den nya idén om folkomröstning.

I SvD går han alltså längre. Motståndet mot NATO-medlemskap har alltid definierat partiet, varit centralt för dess identitet, och inneburit en av de tydligaste och mest självklara uttrycken för dess ideologiska grundsyn såväl som dess historiska förståelse av Sverige. Men nu går partiledaren ut och förklarar att det, med SvD:s rubriks ord, är “fritt fram” för partiföreträdare att inta en ståndpunkt motsatt partilinjens. Det nya utspelet visar att det nu inte bara är oviktigt att, som så sent som i våras, upprätthålla skenet av enighet i motståndet, utan att det också är viktigt att lyfta fram och proklamera acceptans för den oenighet som inte heller då kunde helt döljas. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att Åkesson själv vill åtminstone förbereda och möjliggöra SD:s fulla omsvängning i frågan.

Den allmänna ytlighet och det relativa ointresse som, som jag diskuterat i mängder av inlägg, präglat det mesta av partiledningens utrikespolitiska perspektiv genom åren och redan tidigare resulterat i otillfredsställande uttalanden, har självfallet medfört en otillbörlig mottaglighet för den oavbrutna neokonservativa och liberalinterventionistiska propagandan från “väst”. Men att det av atlantimperialismens tryck åstadkomna, hos vissa utan tvekan högst reella tvivlet på partilinjen, det för allmänheten icke längre döljbara vacklandet, nu resulterar i ett så långtgående utspel som det Åkesson gör måste också tänkas ha en mer närliggande – men givetvis relaterad – förklaring: kalkylen att det för ett framtida regeringssamarbetes skull kan vara värt att följa borgerligheten i dess omprövning i NATO-frågan.

Det är en, milt uttryckt, bristfällig kalkyl. Vinsten skulle förstås vara att man genom regeringssamarbetet får möjlighet att genomdriva sin övriga politik, i vilken motståndet mot massinvandringen och mångkulturen står i centrum. Men detta är inte bara en enkel prioritering, det innebär en direkt motsägelse. Betalar man priset av ett uppgivande av motståndet mot det väldokumenterat massmigrations- och multikulturbefrämjande NATO tar man i verkligheten ett steg mot att minimera denna möjlighet. Man ansluter sig till den politik och de krafter som varje djupare analys kan visa orsakat allt det SD säger sig vara emot. För att inte tala om att man dramatiskt ökar risken att dra in Sverige i ett nytt storkrig.

Här kan invändas att det finns östeuropeiska länder som är medlemmar i NATO men som samtidigt genomdrivit just SD:s politik, ja en betydligt mer långtgående politik i samma riktning. Men det senare står likafullt i ett motsatsförhållande till det förra: politiken har genomdrivits trots NATO, och delvis för att NATO på vissa håll tolererat, ja uppmuntrat nationalistiska krafter för att kunna mobilisera dem i strävan att underminera Ryssland. Att det varit möjligt är också ett tänkvärt vittnesbörd om den olikartade historien och det annorlunda opinionsläget i “SD:s” frågor. Men allteftersom klarsynen ökar rörande den internationella politikens större sammanhang såväl som den mångkulturella situationen i “väst”, växer motståndet mot NATO i dessa länder. Liksom i övriga Europa. Ja, även i USA.

Om SD i detta läge håller fast vid den etablerade partilinjen kommer man med unik tyngd och trovärdighet kunna utöva det verkliga ledarskap som vårt land är i akut behov av på de här berörda områdena. Och med den av “väst” skapade och alltmer tillspetsade konflikten med Ryssland och dess allierade handlar det just nu om säkerhetspolitiskt potentiellt avgörande ställningstaganden. Får krigshetsarna sin vilja fram, blir vi medlemmar av NATO, är det motsatsen till ett skydd. Det skulle innebära en omedelbar risk, ännu mer påträngande än den allmänna kontraproduktiva motsägelsefullheten i den förstärkta anslutningen till det liberalkapitalistiska atlantsystemets imperialism. Samtidigt som folkens verkliga väst redan, helt av sig självt, kan vara på väg mot en omprövning som snabbt skulle göra all NATO-orientering till en meningslös återvändsgränd, och med ännu större tydlighet få den att framstå som historiskt hopplöst överspelad i en värld som snabbt förändras.

Men efter att först ha upprepat argumentationen för partilinjen övergår Åkesson nu alltså i stället, i en och samma märkliga artikel, till att skicka signaler om dess möjliga övergivande, till att acceptera en enorm avvikelse som han dessutom vill betona är starkt utbredd. Är det “fritt fram” för NATO-anhängare att ta över partiet?

Mattias Karlssons anklagelser i SVT:s Aktuellt i förra veckan mot Kent Ekeroths politiske sekreterare Dick Abrahamsson för “extremism och radikalism” är märkliga även utifrån SD:s och Karlssons egen förståelse av Ryssland, och måste närmare utredas och belysas.

Abrahamsson hade förvisso gått långt i sitt uttryck för uppskattning såväl av den statliga TV-kanalen RT som för Putin. Men RT är på många sätt en påfallande liberal kanal, och Karlsson förnekar det inte. Putin själv står definitivt inte för någon radikalism eller extremism motsvarande vad som normalt benämns på detta sätt av SD-ledningen. Tvärtom tycks snarast en sovjetisk retorik komma till användning mot just denna typ av extremism i Ukraina.

Karlsson menar också i ett inlägg på Facebook att Putin har varma känslor för kommunismen, samtidigt som han inte är tillräckligt nationalistisk och inte tillräckligt hård mot islam och muslimerna. Detta anförs som skäl till att konservativa inte borde sympatisera med honom, såsom han menar sker. När Abrahamsson stängdes av med hänvisning till den nolltolerans som förklarades gälla extremism och radikalism, måste innebörden därför vara att partiet menar att han gillade en TV-kanal och en president som det anser vara vänsterextrema och vänsterradikala.

Karlsson pekade också på Putins multikulturalistiska imperialim. Det var ur denna som det otillräckliga accepterandet av nationalismen följde. Exemplen var de forna Sovjetrepublikerna och andra delar av det äldre imperiet. Men även Ryssland självt måste ju inbegripas här, eftersom partiet försvarar nationalismen som princip, en “universell nationalism”.

Historiskt sett ligger det i och för sig ingenting vänsterextremt i en i viss mening multikulturalistisk imperialism. Tvärtom var det, om än i en begränsad, inomeuropeisk betydelse, i hög grad vad konservatismen ofta kom att försvara under 1800-talet mot den radikala och revolutionära liberala nationalismen. Än idag bygger Rysslands typ av multikulturalism primärt på en historisk förståelse av Ryssland som en mångnationell civilisation, en föreställning ärvd från dess gamla imperium. Senare utvecklades förvisso konservativa varianter av nationalismen, men att generellt tolka nationalismen som konservativ är, som man ofta får anledning att påpeka, historiskt felaktigt. Men Karlsson tänker väl främst på det muslimska inslag som i dagens ryska multikulturalism går utöver det som fanns i det historiska ryska imperiet. Och därmed är det inte uteslutet att han också menar att nya vänsterideologiska element tillkommit. Men varifrån har sådana element i så fall kommit? De har förstås kommit från det liberala “väst” som SD envist underlåter att kritisera i samma utsträckning som man kritiserar Ryssland.

Karlssons argument syftar hursomhelst alltså helt explicit till att förklara just för konservativa (med vilket han här, karaktäristiskt nog, vill mena främst SD:are; det är fråga om en maning till rättning i de egna leden) varför Putin inte är någon bra förebild för dem. Till det hittills uppräknade lade han regimens auktoritära drag, de påstådda övergreppen mot politiska motståndare, och aggressivt beteende gentemot vissa grannländer. Men inget av detta formella motsäger innebörden av kritiken som i substans en kritik mot vänsterextremism, vänsterradikalism.

Kanske har Karlsson rätt i att, som kan observeras i RT, Putin s.a.s. är problematiskt liberal, mer liberal än SD och Karlsson själv. Och i så fall kan man väl säga att den således även i Ryssland utbredda liberala radikalismen är “extrem” ur ett större konservativt perspektiv, även om det vore märkligt av det ävenledes liberaliserade SD att avstänga partiföreträdare för att de uttrycker sympati för detta Ryssland (“sprider rysk propaganda”, som det hette). Men Karlsson går längre. Han menar alltså att Putin och hans regim är extrema inte minst därför att de också uppvisar sympatier för “kommunismen”, d.v.s. Sovjetunionen. Uttryck för uppskattning av Ryssland är därför – synes Karlsson mena – en så allvarlig extremism att principen om nolltolerans måste tillämpas.

Men detta är i sig en alltför extrem tolkning av Putin, eller åtminstone hans hittillsvarande politik. Putin värnar förvisso ett mått av historisk kontinuitet med Sovjettiden. Även utifrån konservativa insikter måste man ju förstå, vad man än anser om Sovjetunionen, att det inte går att eller är i alla avseenden är lämpligt att plötsligt tänka bort 70 år av det nära förflutnas historia. Men han står fortfarande långt från Sovjetunionen politiskt och ekonomiskt, och Putins regim uppvisar i kulturella och moraliska frågor också genuint konservativa drag.

Men även när det gäller de auktoritära dragen, övergreppen mot politiska motståndare och aggressionen mot grannländerna är SD:s kritik problematisk i det att den är ensidig. Varför riktas aldrig i tillnärmelsevis samma utsträckning kritik mot “väst” och inte minst USA och dess i mycket annorlunda men inte mindre problematiska politiska missförhållanden, varav vissa har att göra med dess radikalmoderna universalism? Där har åsiktsklimatet länge rört sig mot en “mjuk” proto-totalitarism där avvikelse från den korrekta normen bestraffas på en rad indirekta, i högsta grad kännbara, grundlagen kringgående sätt. Där finns lika många anklagelser mot övergrepp mot obekväma personer, inte minst från paret Clinton. Och aggressionen mot andra länder – om än mer avlägsna än i Rysslands fall – är långt mer omfattande. Att betrakta uttryck för uppskattning av Putins Ryssland som nolltolerabel extremism är både i sig och framför allt i perspektivet av den numera nästan totala acceptansen av reservationslös USA-vänlighet en – extremism.

Ryssland har sina egna, specifika historiska förhållanden att arbeta utifrån, något som, återigen, den konservative historicisten Karlsson, som i övrigt kraftigt markerat mot den abstrakt-rationalistiska liberala universalismen trots dess allt starkare grepp om hans eget parti, ju måste förstå. (Märkligt nog är det dock just han själv som regelmässigt utpekas som ansvarig för detta starkare grepp.) I USA handlar det om missförhållanden i ett land som alltid haft helt andra förutsättningar att förverkliga och därför också i viss utsträckning har förverkligat den yttrandefrihetsbaserade, i vid mening liberala demokrati som SD försvarar – men som också, av anledningar som utförligt och framgångsrikt förklarats av konservativa analytiker, länge, och i tilltagande hastighet, rört sig mot att inskränka den. Och Karlsson och den övriga partiledningen måste ju kunna se att det ryska agerandet i förhållande till grannländerna, och främst tidigare Sovjetrepubliker, idag till mycket stor del förklaras av detta “västs” problematiska NATO-politik och olika slags interventioner.

Man får hela tiden intrycket att SD-ledningen har en alltför ytlig förståelse av problemen med “väst” och därmed även av de verkliga orsakerna till de missförhållanden den egna politiken syftar till att bekämpa. Att den inte förstår att den på sina håll förekommande relativt positiva syn på Putin de förfasas över och beskriver som “beundran” och “vurm” ofta helt enkelt beror på en djupare, historiskt grundad medvetenhet om “västs” natur och verkliga rörelseriktning. Och på det faktum att bl.a. RT faktiskt med viss systematik lyfter fram sådant som västmedia förtiger. Är det antinationalistisk multikulturalistisk imperialism och stöd för sådan som ska fördömas som extremism, så är “västs” ett långt bättre exempel: den är av uppenbara skäl långt mer extrem än vad man menar vara den ryska.

Först mycket sent har ju Ryssland börjat lyckas införa demokrati av västlig typ. Resultatet är oklart. Oligarkin eller plutokratin under Jeltsins tid representerade knappast uppnåendet av något i rimlig mening demokratiskt ideal, lika litet som den amerikanska motsvarigheten med dess starkare inslag av mediakrati gör det, trots Amerikas alla goda förutsättningar. Nyligen hölls val till duman som, som vanligt, fick högst begränsad mediabevakning hos oss. Vilka brister det än må ha haft var det åtminstone inte endast en rituellt maktbekräftande skenhändelse av enpartistatens typ. Däremot bekräftade det återigen, tror jag, det Rysslandskännare väl oftare borde påpeka, nämligen att Putin och det honom närstående partiet Enade Ryssland är en moderat kraft i dagens Ryssland, t.o.m. i en mening som delvis – såsom ofta visas bl.a. av innehållet i RT – går utöver den ryska kontextens specifika relativa.

För det är inte bara Karlsson som anser Putin otillräckligt konservativ, otillräckligt nationalistisk, otillräckligt hård mot islam. Karlsson skulle, i relativitetens verklighet, kunna synas kritisera Putin från en “radikalare” och “extremare” position – en högerradikalare och högerextremare. Detta motsägs inte av kritiken rörande bristande demokrati. Om Ryssland idag blev mer demokratiskt skulle förvisso de västunderstödda och västdirigerade liberala krafterna på alla områden, inklusive pussyriotifieringens programmatiska kulturella och moraliska subversion, tillfälligt få friare spelrum. Men såvitt jag förstår är det inte dessa, utan en mer hårdför rysk nationalism och antiislamism som skulle ta över makten eller åtminstone gå starkt framåt. Och dessa riktningar skulle inte bara överensstämma med Karlssons ståndpunkter, utan gå utöver dem. Det är de, knappast Putin, som inte bara i rysk utan också europeisk jämförelse skulle visa sig radikala och extrema i högermening. Ju mer olik en kultur är vår egen, desto mindre sannolikt är det att demokrati leder till liberalism, ja, att demokrati bevarar demokrati.

Kan vi alltså dra slutsatsen att SD vidtar åtgärder mot sina förmenta putinister för att de är vänsterextremister, antinationalister, islam- och multikulturbejakande, t.o.m. kommunismnostalgiker? Nej, naturligtvis inte. Partiledningen vet att putinisterna inte är vänsterextremister. Men för att förklara det felaktiga i deras uttalanden, för att motivera åtgärder mot dem i enlighet med nolltoleransens princip, anförs exceptionellt nog i sak en påstådd vänsterextremism hos Putin.

Det håller givetvis inte. Men motsägelsen och osanningen döljs antagligen av tillvänjningen vid den bisarra, även av SD tillägnade helt allmänna, politiskt obestämda extremismretoriken: “extremism” som sådan, allt som är extremt, allt som för tillfället uppfattas som extremt, oavsett vad, är enligt denna inte bara politiskt oacceptabelt utan moraliskt förkastligt, uttryck för ondska, och blir föremål för den från konservativt perspektiv i sig extrema liberala demokratismens pompösa fördömanden. Med denna enkla retorik lyckas man numera faktiskt ofta undvika diskussion om och redovisande av varje ideologisk och politisk innehållsbestämning.

I detta fall med Abrahamsson måste dock åtminstone många av dem som tog del av Karlssons förklaring på Facebook ha blivit akut medvetna om det absurda sakläge som dolde sig bakom retoriken. Trots den bestående oviljan att ingå i Marine Le Pens grupp i Europaparlamentet uttrycker SD:s partiledning relativt ofta sympati för europeiska partier som AfD och FPÖ, som framstår som rent “Putinvänliga” i jämförelse med dem själva. Menar Karlsson nu att dessa partier, och franska FN, hyser denna inställning p.g.a. Putins vänsterextremism, multikulturalism, bristande nationalism, svaghet i motståndet mot islam? Innebörden av vad han säger blir ju att han tillrättavisar dem, tillsammans med Abrahamsson, för att de inte förstått att det är detta Putin står för, för de brister de därmed uppvisar som konservativa.

Tidskriften Samtidens Tomas Brandberg pekar på “det ‘gamla SDU'” och “medlemmar som av olika skäl (till exempel uteslutning) lämnat partiet”: det är bland dem vi enligt honom finner de förhatliga putinisterna. De är knappast kända som vänsterextremister. Men att döma av Karlssons förklaring måste de nu förstås som konservativa som missuppfattat grundläggande saker om Putin. De är de konservativa som måste upplysas om vad Putin i verkligheten står för. De är högerextremister som av okunnighet stöder vänsterextremisten Putin.

Partiets tolkning av Putin – om nu Karlsson är representativ – är givetvis ensidig och överdriven, ja missvisande. Hur Putin, och därmed någon eventuell på verklig förståelse av Putin grundad “putinism”, överhuvudtaget skulle kunna vara liktydigt med “extremism” eller “radikalism” i en rimligt exakt, för tillfället gällande mening, är svårt att se. Det är naturligtvis inte långsökt att gissa att den verkliga anledningen till att man ville bli av med Abrahamsson var att han, alldeles oavsett den förmenta okunnigheten om Putin, ansågs “högerextrem” på samma sätt som SDU:arna – inte minst eftersom sådana anklagelser ofta riktas mot Ekeroth, som anställt honom. För syftet att uppvisa Abrahamsson som ännu ett exempel på den liberal-dygdiga utrensningen av högerextremister kunde ju beskrivningen av Putins politik, och den därmed för åtminstone vissa oundvikliga implikationen att Abrahamsson, om extremist, måste vara vänster- och inte högerextremist, framstå som kontraproduktiv. Om sekreteraren ansågs höger- eller nationalistextrem borde ju detta på något sätt uppvisats av Karlsson i ett fördjupande Facebookinlägg. Det är ju just kampanjen mot den påstådda högerextremismen och dess företrädare som för partiledningen länge varit nästan det viktigaste av allt, det som före allt annat ska definiera partiet och skänka det liberaldemokratisk moralisk legitimitet.

Men dessa komplexiteter, dessa i själva verket svindlande oklarheter rörande sakligt avgörande ting, försvinner i debattens primitiva brus. Putin – dåligt, ont – extremism: mer avancerat än så blir det inte. I själva verket kan partiets åtgärd och förvirrade förklaring endast ha föranletts av dess otillbörliga anpassning till det “västliga” mediatrycket och annan påverkan från samma håll. Det är opinionsmässigt ofördelaktigt att synas vara “Putinvänlig”, punkt. Alldeles oavsett vad det sakligt, politiskt, ideologiskt och historiskt handlar om. Att Karlsson överhuvudtaget försökte sig på en mer ingående förklaring är i sig lovvärt, men den här gången gjorde det tyvärr knappast saken bättre. Frågan om förhållandet till Ryssland är alltför viktig för vårt land, ja för Europa och hela världen, för att detta slags förvirrad opportunism ska kunna accepteras.

Jag kan inte tillräckligt bedöma och därmed inte ta ställning till Abrahamsson – eller den samtidigt diskuterade, på riksdagskansliet anställde ryssen “Putilov”, som rentav anklagades för att vara betald av Putin. Vad som mer än någonsin står klart är dock att SD behöver personer som med gott omdöme och välavvägd balans kan bedöma såväl Ryssland som “väst” och deras ledare i relation till Sveriges och Europas intressen. Karlsson tillade åtminstone några få nyanserande, västkritiska formuleringar, liksom några som erkände någon enstaka förtjänst hos Putin och uppställde en god relation även till Ryssland som mål. Det är utmärkt och tyder på klarsyn. Men det är inte tillräckligt som motvikt till den partilinje som med sådan långvarigt beslutsam och ängsligt sneglande energi hamrats fast i dessa frågor, till det alltför omfattande, osjälvständiga tjutandet med den antiryska hetsens ulvar.

När jag nu det senaste året kopplat min linje att en av kritisk urskillning präglad dialog med den nya högern är nödvändig till mitt försvar för vad som kunde varit SD:s “nya tredje” som den framkomliga vägen i svensk parlamentarisk politik, är det sannolikt rimligt att jag vidareutvecklar mina kortare antydningar om vari den kritiska urskillningen såväl som dess hittills fastställbara resultat som jag ser det består. Behovet av en sådan analys uppstår inte bara på grund av det faktum att de rådande analyserna, i den mån egentliga analyser överhuvudtaget förekommer i den allmänna debatten (i någon mån gör de det inom akademin), är företagna utifrån ideologiska och teoretiska perspektiv vitt skilda från de jag menar vara nödvändiga, utan också av det skälet att man kan ana att åtminstone vissa av den nya högerns egna representanter uppvisar vad som kan beskrivas som en del problematiska brister i sin historiska självförståelse.

Men för den således nödvändiga, åtminstone något mer fördjupade filosofiska och historiska analysen tror jag inte att det räcker att fokusera direkt på den nya högern i sig, på Alain de Benoist och de övriga europeiska tänkare som grundlagt och varit direkt knutna till denna strömning och dess institutioner och organ. Och är det så, vore det förstås ännu mer otillräckligt att fokusera på den i Sverige av bl.a. av Thomas Nydahl behandlade s.k. identitarismen, en förgrening eller avknoppning av den nya högern som dock såvitt jag kunnat se åtminstone hittills i sig mindre har karaktären av en jämförbar intellektuell strömning, eller utveckling eller variation, och mer av ett intressant men blott spontant existentiellt vittnesbörd om den upplevda europeiska samtidssituationen från en ung generation.

Att identitarismen tränger sig på i svenska partipolitiska debattsammanhang beror dels på att Tankesmedjan Motpol använder begreppet i sin egen ideologiska positionering och självdefinition, dels på att SD:s Mattias Karlsson i sin polemik mot misshagliga krafter som uppfattats som verksamma inom partiet och dess gamla ungdomsförbund fokuserat på den och upprepade gånger velat identifiera den som “neofascistisk”. Det vore naturligtvis möjligt att, inte minst i ljuset av de uppenbara, oavgjorda avgränsningsfrågorna, ta identitarismen som utgångspunkt eller inkörsport, och sedan, liksom f.ö. Motpol-kretsen själv, i sin idédiskussion inkludera även dess föregångare, dess huvudsakliga inspirationskällor, de traditioner den bygger på i den mån den blir mer medvetet teoretiskt artikulerad, och därvid, i likhet med dem, inte heller vara förhindrad att röra sig ganska långt utanför vad som faktiskt kan sägas ha blivit gemensamma, konstitutiva idéelement i identitarismen som sådan.

Men jag tror alltså inte att detta är tillräckligt, givet dess hittillsvarande formulering som distinkt politisk och ideologisk riktning – och jag tror alltså också att detta följer av att inte ens den nya högern, en efter åtskilliga decennier i jämförelse mycket välutvecklad och resursrik tankeriktning, är tillräcklig för det aktuella syftet. Den nya högerns otillräcklighet för den nu nödvändiga utvidgade och fördjupade analysen har förvisso ingenting att göra med någon teoretisk eller analytisk torftighet. Svagheten ligger här, tror jag, i stället i de relativa pedagogiska svårigheter som en sådan utgångspunkt erbjuder. Avsevärd ytlighet, oklarhet, ja blindhet följer, tror jag man vågar säga, av de framställningar och analyser av den nya högern som inte med tillräcklig precision mobiliserar vissa större historiska perspektiv.

Naturligtvis är de perspektiv jag har i åtanke de jag såväl här som i andra publikationer på olika sätt, i olika doser och i varierande kombinationer men alltid för ett i stort sett gemensamt, enhetligt syfte redan introducerat. Utifrån de distinkta idétraditioner som omnämns på About-sidan här i bloggen har jag helt enkelt, i åtskilliga inlägg i kategorin Philosophy och dess underkategorier såväl som i andra publikationer, upplinjerat vissa huvuddrag av en analys av den västerländska moderniteten. I den begränsade, antydningsvisa tillämpning på de politisk-filosofiska strömningar vi här talar om som jag redan gjort, har jag också betonat att den del av denna analys som är särskilt relevant och väsentlig är den som berör romantiken och dess skilda huvudtendenser.

Man skulle här m.a.o., med de traditioner och tänkare jag bygger på, kunna gå mycket långt tillbaka i den idéhistoriska analysen för att klarlägga den nya högerns och identitarismens karaktär. Att ett större perspektiv, utvidgande sig i denna historiska riktning, inte bara underlättar utan är vad som överhuvudtaget möjliggör den kritiska urskillning jag menar är nödvändig, följer av vad jag redan publicerat i denna väg. Samtidigt krävs givetvis en riktig avvägning mellan de större, mer allmänna sammanhangen och historiskt specifika uttryck och manifestationer av det vi söker förstå och bedöma. Självklart måste avgränsning och urval göras.

För den pedagogiskt bästa belysningen av det som från mitt perspektiv s.a.s. behöver kritiskt urskiljas här tror jag att det är rimligt att gå tillbaka till den s.k. konservativa revolutionen för denna historiska specificitet – men inte, utöver de mer allmänna, större sammanhangen, längre. Mycket talar för att den är den bästa, i betydelsen störst pedagogisk tydlighet möjliggörande, utgångspunkten för den kritiska (i ordets fulla mening) analys av det i debatten alltmer framträdande “kluster” av politiska idéströmningar som idag behövs.

Det kan invändas att den konservativa revolutionen har sådana essentiella och avgörande kopplingar till och förutsättningar i vissa av det tidigaste 1900-talets såväl som stora delar av 1800-talets tankeliv att det blir missvisande att dra gränsen mellan allmänna perspektiv och specifikt föremål för undersökningen på just detta sätt. Men de risker detta innebär kan, tror jag, hanteras. Och framför allt är ingen fullständighet och precision av den typ som otillräcklig bakgrundsteckning här skulle omöjliggöra nödvändig för mitt begränsade syfte. Det större perspektivet skulle kanske kunna synas tyda på att detta senare vore mycket ambitiöst, men så är på intet sätt fallet.

I själva verket är det högst blygsamt. Min avsikt är inte att gå på djupet med någon större utförlighet. Jag tror nämligen att det är fullt möjligt att på mycket begränsat utrymme gå på djupet i den utsträckning som är tillräcklig för det som idag är allra mest akut nödvändigt, nämligen identifikationen av åtminstone några av de från “mitt” perspektiv väsentligaste problematiska temata som är karaktäristiska för den konservativa revolutionen och som denna lämnat i arv till den idag i olika former fortlevande nya högern. Det är ju denna nya högers och därmed i mycket den konservativa revolutionens försvarare jag främst vänder mig till. Men det bestående värdefulla kommer i hög grad indirekt och av sig själv framträda. Det hela borde dessutom kunna uppdelas i korta, pedagogiskt lättillgängliga textenheter. Jag börjar med Spengler.

–

Några egna texter:

Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser

Identitarismen och romantiken

Renaming the New Right?

Evola on the Adequacy of the Term “Right”

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

Radikalhögern och de intellektuella

Det nya tredje

Två videos:

Alain de Benoist, socialkonservativ?

Dugin on the Fourth Political Theory

En audio:

Intervju med Daniel Friberg

Några böcker:

Alain de Benoist: Mémoire vive

Armin Mohler & Karlheinz Weissmann: Die Konservative Revolution in Deutschland, 1918-1932

Arnaud Guyot-Jeannin, dir.: Aux sources de la droite

Alexander Dugin: The Fourth Political Theory

Paul Furlong: Social and Political Thought of Julius Evola

Manfred Kleine-Hartlage: “Neue Weltordnung”: Zukunftsplan oder Verschwörungstheorie?

Manfred Kleine-Hartlage: Die liberale Gesellschaft und ihr Ende: Über den Selbstmord eines Systems

Daniel Friberg: Högern kommer tillbaka: Handbok för den äkta oppositionen

Daniel Friberg & Joakim Andersen (red.): Höger om åsiktskorridoren: Motpol i urval, 2006-2016

Motpol i urval 2006-2016

Arktos, 2016

Baksida:

Under tio års tid har tankesmedjan Motpol analyserat, kritiserat och provocerat i den svenska samhällsdebatten. Ur en mångfald av infallsvinklar har man gisslat svensk kulturrelativism, migrationspolitik, jämställdhetsiver, vänsterradikalism och nyliberalism. Samtidigt har ambitionen funnits att erbjuda alternativa perspektiv – de flesta med utgångspunkt i den traditionella, i egentlig mening konservativa, högern. Bitsk kritik har varvats med eftertänksam spekulation och halsbrytande humor, rakt argumenterande debattartiklar med sakliga och resonerande texter.

Ur det som en gång var en enkel så kallad bloggportal, har vuxit en bredare verksamhet, som genom seminarier och publikationer haft och har ett inflytande på det svenska debattklimatet som svårligen kan överdrivas. En växande skara anhängare har hyllat verksamheten, en betydligt större skara tysta sympatisörer har låtit sig influeras av den främsta intellektuella motpolen till Sveriges politiska etablissemang.

I denna bok finner läsaren ett brett urval av texter ur bloggportalen, sedermera webbtidskriften, Motpols mångfacetterade historia. Politisk analys, religionsvetenskap, filosofi och historia möter bitande satir och sarkastisk humor. Med en inledning av Motpols mest namnkunniga skribent, Joakim “Oskorei” Andersen, ett förord av författaren Lars Holger Holm och efterord av den svenska nya högerns grand old man, förlaget Arktos VD Daniel Friberg.

Höger om åsiktskorridoren kommer inte att bli årets julklapp i Sverige detta år, kanske inte heller nästa. Vilket bara ytterligare understryker hur mycket Motpol behövs.

Jag hade missuppfattat allt.

Först efteråt, när jag läste David Gellermans rapport på Motpol, insåg jag hur fel jag hade.

I enlighet med min linje att en av kritisk urskillning präglad dialog med Motpol-kretsen, identitärerna, den nya högern o.s.v. bör bejakas, en linje jag drivit och tillämpat här i bloggen i många år, tog jag mig nu i helgen för första gången till Motpols stora årliga evenemang, endagskonferensen Identitär Idé. Denna gång firades dessutom Motpols 10-årsjubileum.

Men det enda jag gjorde där var att gnälla och klaga och skälla.

Arrangemanget med lokalens hemlighållande, som anvisade besökare att samlas vid tunnelbanestationen för att därifrån vägledas av arrangörerna, framstod först som litet märkligt och överdrivet. Identitär Idé har ju funnits i många år, och evenemang med s.k. “högerradikaler” är ju nu överhuvudtaget vanliga, okontroversiella, överallt förekommande, mainstream. Men sakkunskapen upplyste om att det främst hade att göra med problemet med islamistisk terrorism, eftersom en av talarna var Mimi Al Laham (“Syrian Girl”). Väl framme verkade det dock som om det inte fanns några säkerhetsåtgärder alls, det var fritt fram för vem som helst att gå in, med stora väskor. Många tycktes inte ens ha köpt biljetter i förväg.

Av programmet, som inte delades ut utan fick uppletas upptejpat på finstilt A4 på en vägg, framgick att båda huvudattraktionerna, Al Laham och Greg Johnson, hade bortfallit. I tre timmar väntade de hundratals deltagarna i en alltför varm lokal med inom kort mycket dålig luft på att något skulle hända. Ingenting sades, ingen förklaring till förseningen gavs. Efter någon timme ombads de som köpt s.k. VIP-biljett att gå fram till podiet. Där fick man en skylt som det stod VIP med stora bokstäver på, att bära på kavajslaget. Man hade hellre velat ha något att dricka när man betalt 850 kr för biljetten. I stället fick man köpa öl eller annan dryck och smörgås i ett hörn. Men man behöll skylten i förhoppningen att det skulle bidra till att något som motiverade VIP-priset skulle dyka upp.

Till slut förklarades att det var tekniska problem med de bilder som skulle visas. Efter tre timmar kom talarna igång. Eftersom jag stått och pratat med några av talarna framme vid podiet råkade jag hamna på första raden i publiken, där de olika talarna satt. Det såg pretentiöst ut, jag borde suttit längre bak. Ljuset fungerade inte, talarna stod i mörker, och det klagades också på ljudet. Bilderna var inte värda något som helst dröjsmål. Talen handlade inte om identitarismens idéer utan om partipolitik. De var mycket korta, men tid var ändå inte avsatt för efterföljande frågor och diskussion. När tre talare var avverkade skulle det bli 20 minuters paus. Den blev i stället en och en halv timme. Efter ytterligare några talare var det “middagspaus”. Hela jätteevenemanget hade nu flyttats till en större sal i samma hus, med servering och försäljning av böcker från Arktos (och ett gammalt nummer av Samtidsmagasinet Salt) intill. Jag frågade mig fram om vad som nu skulle ske, hur det nu skulle gå till, och hänvisades till ett annat rum långt bort i ändan av en korridor: VIP-rummet. Där kunde man, om man upptäckte att en liten vagn rullades in från köket två gånger, om man höll sig framme, och om man tjatade på personalen, få en bit paj, som de övriga deltagarna i stället kunde köpa – till betydligt lägre pris än de 600 ytterligare kronor utöver sitt biljettpris som de hade behövt betala för VIP-biljetten – i den nämnda serveringen bredvid den nya salen. Skillnaden var möjligen att det vin som serverades i VIP-rummet var mousserande.

Den andra VIP-förmånen skulle vara att man kunde träffa talarna. Men varje deltagare hade redan haft all tid i världen att i grunden lära känna dem, och till detta gavs tillfälle överallt också efter middagen. Nu blev effekten i stället att man under middagen inte fick tillfälle att tala med de övriga deltagarna. Jag hade tänkt mig att alla de anonyma Motpol-skribenterna och deras många anhängare i kommentarfälten, alla de wagnerianska signaturerna som jag en gång råkat kalla “teatraliska lekstugefascister”, nu kanske skulle ta tillfället att hoppa på mig och ge igen. I och för sig hade de flesta reguljära skribenterna snabbt visat sig förstående. Solguru hade alltifrån början varit vänlig, Oskorei (som senare framträdde som Joakim Holm, och efter ytterligare någon tid under det nuvarande namnet Joakim Andersen), Motpols främste eller åtminstone dominerande skribent, hade skrivit mycket uppskattande om mig under åren. T.o.m. flitige kommentatorn Maximus’ våldsamma anklagelser hade förbytts till beröm. Men ändå.

Var fanns alla dessa nu? Oskorei förklarades ha fått förhinder. Solguru, som visserligen inte skrivit på flera år, sades ha dragit sig tillbaka till familjelivet och inte heller deltaga på evenemang som detta. Var fanns Wodinaz? Gudomlig Komedi? Nordanvind, som jag varit särskilt kritisk mot? Om dessa var närvarande gav de sig inte till känna. Jag har tidigare hävdat att Motpol utvecklats i rätt riktning. Med detta avsåg jag bl.a. att man släppt eller minimerat pseudonymerna. Men nu tycktes inte heller exempelvis Lennart Svensson, som man skulle kunna tänkas känna igen från bilder, vara på plats. Definitivt inte min gamle vän Jonas De Geer. John Järvenpää? Nej, inte en enda av de gamla Motpolskribenterna som jag mindes och sett fram mot att träffa kunde jag hitta på detta jubileum. Daniel Friberg höll sig, vill jag minnas, tidigare mer i bakgrunden; såvitt jag förstår är han grundaren, men det är väl först på senare år som han blivit den mest synlige av alla. Av de under senare år tillkomna skribenterna var den från SD välkände Patrik Ehn en av talarna. Men annars saknade jag även i denna kategori sådana jag särskilt lagt märke till och uppskattat. Naturligtvis ska sägas att de flesta av de gamla, om de faktiskt var där, inte heller kunde förväntas känna igen mig, och de kunde ju också tänkas ha glömt mig. I så fall skulle det ha hjälpt om man fått en namnbricka i stället för en VIP-skylt. Efteråt fick jag höra att den gamle SD-ideologen Johan Rinderheim varit närvarande.

Man hade velat ha en kaffe efter “middagen”. Men det, och allehanda bakverk från Delicato, fanns bara till försäljning i serveringen i den andra delen av huset, där de lika intressanta deltagare som köpt den vanliga, billiga biljetten satt för sig själva. Efter ytterligare några talare bestämde jag mig för att gå till serveringen och, fladdrande med VIP-skylten, insistera på att få en kaffe. Det var slut. Den för kaffemaskinen ansvarige hade gått hem. Det var i och för sig inte konstigt med tanke på den sena timmen, de ofantliga förseningarna. Jag gick ut ur huset och hittade ett gatukök alldeles intill. Där serverades inte kaffe, men den vänliga personalen förbarmade sig över den utan tvekan fullt synbart plågade varelsen med den märkliga skylten, och bjöd mig av sitt eget kaffepauskaffe. Jag tog med det in. Vid det här laget hade man i serveringen tydligen börjat ana att det kanske kunde ligga något i mina invändningar: de bjöd på en negerboll. Talarna fortsatte till midnatt. Därefter skulle något slags konsert äga rum. Men jag gick utmattad hem.

Jag hade som sagt missförstått allt.

David Gellerman förklarade på Motpol:

“Med över 240 deltagare, ungefär dubbelt så många som föregående år, så kan det också konstateras att det fanns inslag av organisatorisk växtvärk. Deltagarrekord och nya, obekanta lokaler och faciliteter är väl en sak, men det finns likafullt jobb kvar att göra för arrangörerna när det gäller tidsprecision i aktiviteterna. På ett sätt är vi fortfarande som en familj, med en familjs tålamod med tillkortakommanden hos familjemedlemmar, men om detta med Identitär Idé växer som det har gjort så måste den organisatoriska kapaciteten växa lika fort eller fortare. I vilket fall som helst var det inget fel på improvisationsförmågan, talarna kom upp på banan en efter en, och ingen tyckte nog annat än att alla aktiviteter var värda att vänta på.”

Plötsligt förstod jag.

Jag tillhörde inte familjen. Eller möjligen var jag ett svart får i familjen. Jag hade kommit dit med felaktiga, orättvisa förväntningar och krav. Min ovanstående beskrivning säger mer om mig själv än om evenemanget. Jag var odräglig.

Detta är inte ironi. Jag menar allvar. Med fördubblat deltagarantal och de större lokaler som därmed krävdes var detta rimligen på många sätt ett nytt evenemang. Man hade helt enkelt inte hunnit utvidga och förstärka organisationen. Man hade inte förstått innebörden av den snabba växten, explosionen.

Jag måste få vidhålla att de olika biljetterna och därmed kategorierna av deltagare tillhörde det feltänkta. Men att huvudtalarna saknades var inte arrangörernas fel. De kvarstående talarna var på det hela taget passabla. Gamla namn faller bort, nya tillkommer. Man skulle kunna säga att tematiken var vidare än bara idéernas. Men inslaget av de senare ökade mot slutet. De tekniska felen var sannolikt lokalens.

Under svåra omständigheter åstadkom man ett på många av mig förbisedda sätt imponerande evenemang, som bekräftade vitaliteten hos och intresset för de intellektuella och politiska riktningar som Motpol representerar. Kanske innehåller min litania ovan något litet som kan bli till anspråkslösa, konstruktiva förbättringsförslag inför nästa år, när Identitär Idé av allt att döma blir ännu större. Givetvis kvarstår behovet av kritisk urskillning, men förhoppningsvis kommer detta evenemang bli ett bättre forum även för den typ av dialog jag efterlyser.

Motpol och anonymitetskulturen

Identitär Idé: Motpol i rätt riktning

Tankesmedjan Motpol: Ännu ett steg i rätt riktning

Det är utan tvekan överdrivet att, som motståndare i media och andra partier gjort, påstå att SD skulle vara “Putinvänligt”. Att partiet intar en kritisk hållning mot Putin och Ryssland under Putins regim har inte minst framgått av några av mina egna inlägg här de senaste åren. I dessa har jag också klargjort att denna hållning från mitt perspektiv är alltför ensidigt kritisk, ja, åtminstone indirekt även att kritiken ibland också är felriktad. Med anledning av de anklagelser för Putinvänlighet som föranletts av den på riksdagskansliet anställde tjänstemannen “Putilovs” agerande och av att en politisk sekreterare till Kent Ekeroth uttryckt sig uppskattande bl.a. om den ryska TV-kanalen RT, har Mattias Karlsson försökt ytterligare tydliggöra partiets linje gentemot Ryssland. Ett antal intressanta komplexiteter i partiets hållning blev därmed synliga, komplexiteter som förtjänar att utredas och belysas.

Karlsson hänvisade i SVT:s Aktuellt till partiets 2011 antagna och mycket uppmärksammade princip om “nolltoleransen”. Enstaka avvikelser från partilinjen kunde tolereras, hette det, och Karlsson jämförde förtjänstfullt åberopande av RT med att han själv kunde hänvisa till Aftonbladet. D.v.s. att citera RT behövde inte innebära något allmänt instämmande med kanalens politiska linje. Men när man undersökt en misstänkt avvikare närmare och fått fram en större bild, när ett mönster av allvarlig avvikelse framträder, när man nått en kritisk massa och allting pekat åt samma håll tillräckligt länge, måste man, framhöll Karlsson, vid en viss punkt dra en gräns. Detta är givetvis, rent generellt, riktigt och nödvändigt i ett politiskt parti.

Men Karlsson specificerade att nolltoleransen gällde “radikalism och extremism”. Jag minns nu inte exakt hur denna princip formulerades när den lanserades. Men det finns problem med dessa termer som inte på samma sätt gäller exempelvis “rasism”, som utan tvekan tillhörde det som förklarades inte skulle tolereras. Detta sistnämnda är visserligen, som jag diskuterat tidigare, ett begrepp i akut behov av precis definition, och en term som sådan förutan används enbart som ett funktionellt attackord mot SD. Men det är åtminstone, som jag också menar mig ha visat, ett begrepp som kan ges en begriplig och meningsfull innebörd.

Det gäller dessvärre inte “extremism” och “radikalism” med den användning som numera är vanlig och som länge kunnat studeras även hos Karlsson och Åkesson. I vissa avseenden är denna ett exempel på att man i onödig utsträckning anpassar sig till den av media och de politiska motståndarna dikterade och etablerade diskursordningen. Karlsson och Åkesson måste ju rimligen förstå hur hopplös användningen i själva verket är. Ingenting är mer uppenbart relativt än vad som anses vara radikalism och extremism. Vänsteretablissemangsmedia, otaliga enskilda opinionsbildare och aktörer i kulturlivet, de övriga riksdagspartierna, den amerikanska regeringen och mängder av NGOs och enskilda globlistfinansiärer flyttar med förenade ansträngningar i oerhörd takt fram positionerna med nya punkter på den kulturradikala pussyriotifieringens agenda. Alla, inklusive SD-ledningen själv, vet att det den trodde på igår är radikalt och extremt idag, och att det den tror på idag kommer vara radikalt och extremt i morgon. Ingen effektiv opposition kan erbjudas av politiker som inte på djupet förstått denna agendas motiv, dynamik och mekanismer.

Att definiera en politisk position genom avståndstagande från “radikalism” och “extremism” i största allmänhet innebär en beklaglig nivåsänkning av det politiska samtalet, en degradering av det politiska språket. SD:s syfte kan vara gott: givetvis är det inte så att det inte finns politiska grupper och riktningar de måste ta avstånd från. Det är inte ens så att vissa av dessa riktningar inte just nu verkligen kan beskrivas som extrema. Nej, det är inte ens så att det skulle vara principiellt omöjligt att uppställa en objektiv, universell och innehållsligt entydig definition av radikalism och extremism. Men trots allt detta är den nuvarande användningen av dessa termer hopplös. Den är enbart fördummande och den innebär en kapitulation inför de motståndare som medvetet valt dessa enkla och i verkligheten meningslösa attackord. Med denna strategi tvingas SD:s företrädare hela tiden låtsas vara mindre intelligenta än de är. Förvisso är det ibland, kanske rentav ofta, nödvändigt att spela dum. Men man kan inte göra dumspelandet till en förutsättning för hela sin politik. Man kan inte formulera sin politiska linje så att dumspelandet måste blir det centrala i all retorik.

Inte mindre iögonfallande än begreppens relativitet är den innehållsliga obestämdheten i deras nuvarande användning. Tanketomheten i denna historiskt bara alltför välbekanta typ av politisk-semantisk slapphet framstod på kanske oöverträffat sätt när på den – i sig lovvärda – s.k. Folkets demonstration tidigare i år en för mig okänd kvinnlig talare, vändande sig mot oönskade deltagare, skrek att extremismen (eller radikalismen) inte har någon politisk färg. Här var det alltså inte längre fråga bara om den höger- respektive vänsterextremism man vanligen talar om, eller dessa plus nationalistisk extremism i en egen dimension bortom höger-vänster-skalan, eller ens alla dessa plus exempelvis en grön, “ekofascistisk” extremism i en motsvarande egen dimension. Extremismen framställdes i stället som ett ideologiskt helt obestämt fenomen som kunde dyka upp varsomhelst över hela det politiska spektrum och i alla dimensioner, och som alltid som sådant måste fördömas.

I en mening är det förstås en truism att extremism, i betydelsen egenskapen extremhet som sådan, inte har någon politisk färg. Ingen sådan ligger i begreppet i sig. Men just detta gör det ofta löjeväckande när detta i sig färglösa upphöjs till ett huvudsakligt hot, från vilket man alltid, oavsett sammanhang, oavsett den kontingenta färgen, måste ta avstånd. I verkligheten är det givetvis inte alls något sådant meningslöst obestämt man avser. Man avser inte “folkpartistisk (numera liberal) extremism” eller “gråsossig extremism”, även om sådan extremism finns.

Det är glädjande att Mattias Karlsson ibland på Facebook gör icke obetydliga ansatser att klart och med relativ utförlighet identifiera de specifika politiska och ideologiska riktningar, grupper och ståndpunkter man avser. Men uppgiften kvarstår att i tillräcklig utsträckning översätta detta till kommunikationen och debatten i övriga media. Om sådan precision där skulle anses omöjlig vore det ett beklämmande vittnesbörd om tillståndet och tendensen hos den liberala demokrati man i vid mening försvarar. Termer som radikalism och extremism kan – om vi bortser från det ambitiösa projektet att ge dem en universell definition, ett projekt på mycket stort avstånd från vad SD och media ägnar sig åt – användas på ett meningsfullt sätt endast med specifika, konkreta, historiska definitioner och referenser. Karlsson har huvudsakligen använt dem om tidigare dominerande eller påstått dominerande strömningar i SD (vad jag kallar “det gamla första“) som han inte vill ska komma tillbaka: partiet får inte “återradikaliseras”. Det är en begriplig användning av terminologin, med syftning på vad som uppfattas som en “högerradikalism” eller snarare en specifikt nationalistisk radikalism.

Men i SD-sammanhang hamnar denna användning för mig i uppenbar konflikt med en mer näraliggande definition i termer av “vänsterradikalism”, som aktualiseras av partiets egen ideologiska och sakpolitiska utveckling (närmande till NATO och därmed “västs” proto-totalitära politiska, moraliska och kulturella regim, förhållandet till Expo, Pridefestivalen, tendensen i riktning mot abstrakt medborgarskapsnationalism där “det inte spelar någon roll varifrån man kommer” bara man är “konstruktiv”, en ståndpunkt som går utöver den jag uppfattade som den “öppna svenskhetens” innebörd – och fler exempel kunde ges). Där är det fråga om den liberala radikalisering jag kallar “det gamla andra” och som motsvarar ett historiskt mer normalt och dominerande språkbruk.

Den politiske sekreteraren fick alltså gå p.g.a. det mönster av “radikalism och extremism” som avslöjats bl.a. i uttrycken för hans gillande av RT. Utan tvekan uttryckte han sig överdrivet om den statliga ryska TV-kanalen (och jag har inte sett hela det övriga underlaget för partiets åtgärd; mitt syfte här är att diskutera partiets hållning i dessa frågor i allmänhet, inte att försvara denna enskilda person). Men samtidigt kunde man av flera skäl befara att Karlsson ånyo godtog det problematiska innehållslösa språkbruket. Sambandet med hans legitima, specifika användning av termerna kunde synas bruten. Definitionen kunde, utöver relativiteten, förefalla oklar över den gräns där vi står inför reduktionen av den politiska diskussionen till ett värdelöst antiintellektuellt signalerande med tomma symboliska dygdmarkörer i ett förutbestämt politisk-korrekt spel. Där individer och grupper kan svartmålas, stämplas och bortsorteras utan att man behöver bemöda sig att analysera idéer och sakfrågor.

Tittar man emellertid samtidigt på vad Karlsson nu skrivit om Putin och hans förhållande till konservatismen visar det sig dock att det inte var fullt så illa. Karlsson har åtminstone en välgörande bestämd uppfattning om vad han menar vara fel med Putin och med försvaret av Putin i de egna leden. Det är en uppfattning som kan skänka ett meningsfullt innehåll åt termerna radikalism och extremism med tillämpning på Putin själv. Men den gör det ingalunda självklart att de så definierade termerna kan tillämpas också på Putins svenska försvarare. Det är här vi finner komplexiteter som jag tror är viktiga att utreda. Frågan om förhållandet till Ryssland är ju idag central i svensk politik, i Europas politik, i världspolitiken. Jag ska därför återkomma med en fortsättning på detta inlägg.