Category: Politics

Idag fann jag följande kommentar som en av anonymitetskulturens debattörer sent igår kväll postat efter mitt inlägg ‘Kommentarkultur’:

“Hej Jan Olof, tack för en intressant blogg. Du har inte lust att skriva lite om den organiserade judenhetens inflytande över skapandet av dagens situation? Alla vet ju att judarna spelade en avgörande roll i den ryska ‘revolutionen’ och i skapandet av den tyska kontrarevolutionen, men hur pass avgörande är egentligen deras insats i dagens situation? Är det judarna ensamma som ligger bakom det vi kallar NWO eller finns det andra grupperingar som är lika skyldiga? Det vore intressant med ett inlägg om dina åsikter kring den organiserade judenhetens roll i skapandet av dagens situation. Hur pass viktig är den judiska religionen vars centrala delar utgörs av att judarna i slutändan ska styra över ett världsrike av lydiga ‘gojer’ som underdånigt samlar in skatter och dyrbarheter till kungarna i Jerusalem? Påverkar judarnas religion de judiska organisationernas inställning till den nya världsordningen?”

Anonyma läsare med den här typen av frågor och uppfattninar har redan tidigare önskat utförligare uttalanden från mig om judiskt inflytande o.s.v., så jag tillmötesgår nu denne kommentator genom att publicera ett svar i form av detta inlägg.

—

Tack för vänliga ord om bloggen.

Dina första frågor har jag tagit upp i inläggen ‘Vad invandringsfrågan handlar om‘, ’Problemet med datalagringsdirektivet’ och ’Begreppet den nya världsordningen’, och delvis i diskussioner i kommentarfälten till andra inlägg. Jag kommer här inte upprepa vad jag där sagt. Dina sista frågor, rörande judendomens natur som sådan och dess mer allmänna inflytande, har jag dock i bloggen bara tangerat i dessa inlägg.

Det är stora frågor. Jag finner det inte bara svårt att veta var man ska börja i analysen av dem, utan känner också att jag på många punkter inte har en tillräckligt klar uppfattning för att en sådan analys från min sida skall vara meningsfull. Men jag ska försöka säga litet mer. Det underlättas av att du åtminstone i någon mån delar upp det hela i mindre, mer hanterbara delfrågor.

Judarna och judendomen har naturligtvis haft ett mycket stort inflytande på den västerländska civilisationen, alltifrån antiken, och både i sig själva och i kristendomens form. Jag har sedan 1970-talet huvudsakligen studerat och – med oklar framgång – försökt praktisera andligheten i den vedantistiska traditionens former, delvis i andra österländska traditioners, och, på det filosofiska planet, i de österländska relativt närstående formerna i den västerländska idealismen och esoterismen. Eftersom jag heller inte uppfostrades som kristen (jag kan knappt minnas en enda klasskamrat eller annan vän från barndomen som gjorde det), finns det mycket i såväl den traditionella judiska som den kristna religionen som jag inte förstår, trots ibland ganska grundligt studium senare i livet.

På ett allmänt plan kan jag se ett värdefullt inflytande i vad gäller vissa aspekter av Gudsuppfattningen, moralen, profetismen, mystiken i några former, visdomstraditionen i någon mån. Det judiska är, menar jag, ytterst eller i sin essens en anda och livshållning som dessa ting i förening med den historiska erfarenheten skapat, och som på olika sätt påverkat västerlandet. Jag brukar också betona det historiska bidraget till vad Eric Voegelin beskriver som den process av ”differentiering” som alltifrån början kom att definiera västerlandet, en process som också beskrivits av andra historiker i andra aspekter och termer.

Men jag har också problem med det större, delvis av främreorientaliskt mytologiskt stoff uppbyggda större världsåskådningsmässiga sammanhang av vilket dessa ting är en del, i stor utsträckning även sådant det kvarstår utan fundamentalistiska, bokstavliga tolkningar. Liksom även med den immanentistiska eskatologin, sådan den delvis föregripits i profetismen och klarast kommer till uttryck i apikalyptikens visioner, och inte bara den oklara frågan om judarnas förhållande till goyim (som i de senare bibelböckerna kommit att åsyfta endast de andra folken, ”the nations”, som det heter i engelska bibelöversättningar) i den messianska tidsåldern, som du tar upp.

Flera sådana mer specifika element, även inkluderande exempelvis pentateukens beskrivningar av och lagar rörande den blodiga, köttiga offerkulten, den rituella slakten, omskärelsen, och den allmänna våldsamheten och grymheten i den åtminstone exoteriskt förstådda gammaltestamentliga Gudens fortsatta ingripanden och viljeyttringar, slog mig, parallellt med intrycken av det värdefulla, som märkliga och problematiska när jag först började läsa Bibeln på sjuttiotalet.

Trots de andra, högre sidorna vilkas existens och jag alltså naturligtvis erkänner och bejakar tror jag därför inte i någon vanlig mening på judendomen som specifik religion i de ortodoxa former i vilka den historiskt förelegat. Men att säga detta är samtidigt en förenkling. För det första är judendomen överhuvudtaget inte eller åtminstone inte enbart en religion i den moderna klassifikationens mening. Den är mer än en religion. Och det skapar en del komplikationer för den helhetliga bedömningen. Man måste skilja mellan mycket olika element i det fenomen som är judendomen, och, som jag ser det, även bedöma dem på helt olika sätt.

De positiva bidragen har som sagt blivit en del av västerlandet utan att detta inneburit ett accepterande av judendomen som helhet. Men här inställer sig oerhörda, djupa frågor om det distinkta i det judiska i förhållande till andra kulturer och traditioner som det helt enkelt är omöjligt att gå in på här.

Även kristendomen framstod dock för mig, trots de sanningar jag självklart även där bejakar (jag har åtminstone försökt studera kristendomen på djupet och ta till mig och tillämpa dess sanningar, och även skrivit med viss utförlighet om den och dess historiska betydelse för västerlandet), redan under samma tidiga period som något begränsat i jämförelse med de utblickar och perspektiv som redan blivit tillgängliga för mig. Att inte tro på alla de mer specifika lärorna i judendomen eller kristendomen sådana de historiskt förelegat är ju nu visserligen knappast något märkvärdigt eller ovanligt. Men notera – i ljuset av de nämnda andra perspektiven – att jag inte är ateist eller ens agnostiker.

Att både den judiska och den kristna eskatologin i dominerande tolkningar av flera (inte alla) skäl är problematisk förefaller mig uppenbart, liksom, och i än högre grad, att den haft ett problematiskt inflytande inte minst genom att den kunnat tolkas i förening och växelverkan med moderna ideologiska och historiefilosofiska föreställningar. Fakta rörande dessa förhållanden är tämligen väl kända bland historiker; endast tolkningarna och värderingarna skiljer sig. Även en neokonservatismen närstående judisk författare och debattör som David Horowitz har identifierat det politiskt och socialt problematiska i åtminstone en utbredd typ av förståelse av den judiska eskatologin i kapitlet ’The Religious Roots of Radicalism’ i The Politics of Bad Faith: The Radical Assault on America’s Future. Senare åberopade Barack Obama signifikativt nog i sitt tal till AIPAC samma år som han valdes till president den med denna förståelse förenade uppfattningen om tikkun olam, judarnas historiska uppgift att “reparera världen” –  “fixa” världen som de ibland brukar säga – och på så sätt etablera eller åtminstone i någon mån bidra till att etablers det messianska riket. Till och med den ledande judiske neokonservative Irving Kristol ägde dessa insikter om de problematiska inslagen i eskatologin. Jag säger inte att insikterna i något av dessa fall medförde tillräckliga praktisk-politiska ställningstaganden, även om Horowitz på senare tid börjat ompröva sin syn på den amerikanska utrikespolitiken. Men insikterna i sig och ställningstagandena på det ideologiska planet var riktiga, så långt de stäckte sig.

Denna typ av analyser ligger också i hög grad linje med den analys av gnosticismen som presterades av Voegelin och som jag ägnat mig en del åt. Själv skulle jag dock vilja lägga tonvikten lika mycket på vad som kan urskiljas som den ursprungliga eskatologin i sig som på dess olika tolkningar. Och det handlar då inte bara om den judiska utan också om den med denna sammanhängande och i vissa huvuddrag gemensamma kristna. Till och med Voegelin pekade på problematiska eskatologiska element även hos Paulus, och fick för detta kritik från kristet håll. Jag har alltså ofta skrivit om det positiva judiska och kristna bidraget, där vissa betydelsefulla dimensioner tillkommer i det senare men samtidigt bygger vidare på det judiska; inte minst har jag gjort det i samband med personalismen och dess historia eller förhistoria alltifrån antiken.

Och när jag idag tänker tillbaka på den miljö jag formades av, är det slående hur stark den judiska närvaron var. Hur många judiska författare som lästes av alla, inte minst skönlitterära. De judiska vänner (för att inte tala om väninnor) som fanns exempelvis i alla skolor jag gick i. Den liknande situationen i min familj i tidigare generationer. Och så vidare.

Genom allt detta, och inte minst litteraturen, fick jag tidigt en ganska klar bild av olika sidor av judendomen. Isaac Bashevis Singer var en favoritförfattare. I hans romaner och framför allt noveller, som jag läste redan innan han tilldelades Nobelpriset 1978, levandegjordes på fascinerande stätt en distinkt traditionalistisk kulturell egenart, om än i historiska, huvudsakligen östjudiska former (även när han behandlade dem som transponerade till New York) som skilde sig radikalt inte bara från de samtida, ofta helt sekulära svenska judars jag kände utan också i allmänhet från de västjudars av den äldre moderna typen hos vilka mina sympatier ofta ligger. Det var en egenart med såväl charmfulla som för mig obegripliga inslag. Judar var, hävdade Singer, intresserade av tre saker: Gud, sex och revolution. Hans egen Gud var dock inte Gamla Testamentets, utan Spinozas. Sex förekom utan tvekan i många av hans böcker, liksom även revolutionärer – sida vid sida med de konservativa och ortodoxa. Singer var en ytterst traditionell berättare. I de flesta specifikt litterära avseenden var hans eget författarskap – och till synes hela den litterära delen av hans i övriga avseenden mycket distinkta östeuropeiska judiska värld, vars författare ofta figurerade i hans böcker – ej skild från den icke-judiska. Den litterära traditionen framstod hos honom som gemensam. När han kom till Stockholm gjorde han mig inte besviken: talet på Nobelfesten var bland annat en satirisk kritik av den extrema litterära modernismen (symboliserad av Finnegans Wake), framställd i form av en uppräkning av fördelarna med att skriva barnlitteratur, något han själv ibland gjorde. “There are many good reasons for writing books for children, maybe a hundred”, började han. “But I will give you only ten of them.” Det var mycket underhållande. Singer hade också den sympatiska egenskapen att avvika från den gammaltestamentliga “blodigheten” genom att vara vegetarian, och förklarade betydelsen av detta väl.

Det kan inte finnas någon tvekan om de bidrag judar gjort inom vetenskapen (framför allt humanvetenskapen, där jag är mest förtrogen med dem) och kulturen i allmänhet, bidrag som går utöver och ibland också är skilda från judendomen och det specifika från den härrörande inflytandet. Men kluvenheten i min uppfattning om judendomen som sådan har bestått sedan min tidigaste kontakt med den. Det finns sådant jag utan problem kan identifiera mig med, men också annat där jag inte kan det.

I de inlägg jag nämnde pekar jag på det politiska inflytande vissa judiska organisationer – delar av vad du kallar den organiserade judenheten – idag utövar. Men när det gäller andra delar av det judiska inflytandet kommer vi till de områden där jag antingen inte har en lika klar uppfattning eller där jag har en motsatt bedömning.

Jag delar alltså, som framgick i ett av inläggen, Kent Ekeroths analys i Judisk Krönika av svenska judars liberalism och motiven för den, och denna analys’ giltighet är dessutom naturligtvis möjlig att utsträcka i både tid och rum. Ekeroth tror mig veterligen inte på den judiska religionen, och därmed knappast på sionismen i någon specifikt religiös mening.

Detsamma gäller såvitt jag förstår icke-judar i SD som Björn Söder, som jag sett anklagas för att vara “sionister”. Vad de försvarar är Israel som demokrati i Mellanöstern, ungefär på det sätt Tingsten gjorde det. Lars Gustafsson ansåg en gång detta vara en ytlig uppfattning (”ett nytt Danmark”), men det var när han själv just hade konverterat till judendomen och flyttat till USA. Om ”djup” här måste innebära att man accepterar sionismen i en distinkt religiös, av fundamentalistiskt tolkad judendom definierad eskatologisk mening, blir naturligtvis försvaret för Israel något annat. Den ytlighet Gustafsson kritiserade börjar då kännas önskvärd – ett försvar för Israel av samma typ som annan modern sekulär nationalism, jämförbar med andra länders, frikopplad från judendomen, contra den latenta medeltida form av teokrati som tycks dölja sig djupt – eller inte ens alltid särskilt djupt – inne i Israel och som, varje gång den blir synlig, får den ständigt utbasunerade skillnaden gentemot Iran att minska drastiskt.

Den judiska kulturella identiteten är naturligtvis oskiljaktig från den speciella religionen. Men denna religion, inklusive dess eskatologi, kan i viss, ja stor utsträckning förstås på alternativa, mer subtila och samtidigt mer sanna sätt, såsom skedde i den reformjudendom jag, i linje med mitt mer allmänna försvar för aspekter av 1800-talet, i vissa avseenden känner sympati för och som på sitt eget sätt betonade just det historiska och kulturella arvet.

Både Ekeroths analys och dina exempel med ryska revolutionen och vad du kallar ”skapandet” av den tyska kontrarevolutionen visar hur det judiska intresset oftast uttrycker sig genom ett engagemang för ideologier som i sina teoretiska anspråk sträcker sig långt utöver detta intresse. Och just detta är alltså den huvudsakliga orsaken till min oklarhet på detta område. Såvitt jag kunnat se tenderar många kritiker av judiskt inflytande att reducera detta teoretiska innehåll till intresset på ett sätt som lätt blir vilseledande. Det är inte en tillräcklig förklaring av den ryska revolutionen att anföra detta intresse och den stora andelen judar som medverkade i den. Den förklaras också bland annat av marxismen och kommunismen som rent ideologiska fenomen. Dessa äger ett specifikt teoretiskt innehåll som man också måste ta hänsyn till, och som, oavsett det judiska intresset, motiverade många icke-judar, dels i sig, dels i förening med deras egna, andra intressen. Naturligtvis var också många judar helt enkelt övertygade om detta innehålls sanning, alldeles oavsett graden av medvetenhet om det egna intresset som drivkraft.

Idéer är i sig avgörande historiska krafter. Idéer har konsekvenser, som Richard Weaver framhöll. Detta gäller också i nuet, om den fortfarande av vissa omfattade marxismen, om den radikala liberalismen, och om alla andra idéströmningar och fenomen som kritiker av det judiska inflytandet anser att judar ligger bakom och som de också vill förstå och förklara huvudsakligen i termer av det judiska intresset. Förvisso inmänger sig på det sätt jag antytt en del distinkt judiskt idéinnehåll i dessa strömningar, ibland mer men ibland också mindre omtolkat, förvandlat, anpassat. Men bortom detta finns alltså även ett annat, kognitivt innehåll i dessa av kritikerna framlyfta strömningar, ett innehåll som i vissa fall tidigare var i sak historiskt betydande och som inte bara kan ignoreras utan måste bedömas i sig.

Naturligtvis har det inte i allmänhet ignorerats. Det har i hög grad, som sådant, gjort dessa strömningar dominerande i vår kultur. Självklart har fler fokuserat på detta innehåll än på det judiska intresset. Även kritikerna har ägnat det grundligt studium:  felaktigheter har avslöjats, delsanningar bejakats och upptagits. Min poäng här är bara att det ignoreras på ett i vissa avseenden problematiskt sätt av kritiker som vill förstå dessa strömningar i termer av det judiska inflytandet. Att det judiska intresset vanligen förbisetts gör inte den motsatta ytterligheten mindre ensidig när man, som du, söker historiska förklaringar.

Detta är åtminstone mitt intryck av exempelvis Hervé Ryssen, känd bland annat som medarbetare i den franska nationella högerns tidskrift Rivarol, och hans bok Les espérances planétariennes; av E. Michael Jones, utgivare av Culture Wars, och hans The Jewish Revolutionary Spirit and Its Impact on World History; av den bland nationalister internationellt verksamme amerikanske politikern David Duke och hans till många språk, inklusive svenska, översatta bok Jewish Supremacism; och av den idag kanske mest framträdande av alla kritiker av det judiska inflytandet, Kevin MacDonald, numera redaktör för både The Occidental Observer och The Occidental Quarterly och en forskare som dessutom förstår det judiska intresset i biologiska termer på ett sätt som går långt utöver Ekeroths beskrivning och som jag inte tillräckligt kan bedöma; jag lägger in en intervju med honom i slutet av det här inlägget så att läsaren själv kan ta ställning till hans egna ord.

Vad MacDonald dock – främst i sin mest kända bok, The Culture of Critique – påvisar, liksom de andra nämnda författarna, är det av ett visst intresse bestämda judiska inflytandets existens. Det har ju också påvisats av en lång rad judiska författare. Och detta intresse och många av dess uttryck och konsekvenser är ju knappast i sig särskilt kontroversiellt.

Oklarheterna gäller i stället framför allt omfattningen av detta specifika judiska inflytande. Det är här jag ofta finner att mer bestämda ställningstaganden är svåra. Kritikerna presenterar ju uppgifter och tolkningar inom många områden – inom de flesta av dem sedan århundraden och i några fall sedan årtusenden, det vill säga redan före den judiska emancipation som möjliggjorde judisk verksamhet på nya områden men också gjorde att de ortodoxa rabbinerna i hög grad förlorade sin teokratiska makt och kontroll.

Bland dessa områden finner vi inte bara den radikala politiken i inskränkt mening, utan även och i lika hög grad ekonomin, de internationella bankerna, media, underhållningsindustrin, Hollywood, förlagsbranschen, den moderna och samtida konsten, frimurarna, den internationella brottsligheten, den ryska maffian och delvis den amerikanska, droghandeln, den vita slavhandeln och trafficking i allmänhet, pornografin – allt områden som säkert avses i dina frågor. En mer generell frågeställning som den rörande ”hur pass avgörande [den organiserade judenhetens] insats i dagens situation” är, blir på grund av oklarheterna på denna stora mängd områden, och det omfattande begreppet “dagens situation”, för mig svårbesvarad.

Men en sak är uppenbar: de judar som är involverade i skadlig verksamhet på de här områdena är naturligtvis inga judar i någon rimlig religiös mening; de är ju långt värre syndare och brottslingar än de guldkalvs- och avgudadyrkande israeliter som GT handlar om och definierar den judiska religionen genom att fördöma. De representerar bara vanliga lägre mänskliga egenskaper, allt det sämsta hos alla de andra nationer som judendomen menade att de skulle skilja sig från som ett heligt folk. Men hur många varnande profeter uppstår idag bland dem? De står väl så att säga som vanligt under sin Guds, JHWH/El:s, dom. Kan de frälsas undan Gehinnom? Vad blir följden för folket som helhet och för staten Israel? Liksom de kristna har de institutionaliserat vad de menar vara en regelbundet återkommande förlåtelse från Gud, i förlitande på vilken de omedelbart efter att ha mottagit den kan återgå till sina oförändrade liv. Men detta tillhör naturligtvis de märkligaste inslagen i båda dessa religioner: nådens verklighet förvandlas till bedrägligt självterapeutiska symbolhandlingar på ytan av ett hav av karma. Här är det ju uppenbart att ingendera äger någon högre eller djupare insikt.

Det var begripligt att judar önskade bli som andra folk och ha en egen nationalstat, liksom de i biblisk tid krävde en kung som andra folk. Men det tingstenska Israel finns i verkligheten inte. Vad som tycks dominera, i en djupt problematisk växelverkan, är fundamentalismen å ena sidan och det materialistiska, gudlösa, profanerande. Kontrasten mellan varje autentisk presentation av judendomens läror och dagens extremliberala judars förehavanden är skärande och tragisk. Vad jag skulle vilja se som den sanna eller åtminstone goda judendomen har hamnat i kläm. Ja, den är idag globalt hotad av fundamentalistisk extremism å ena sidan och den typ av världslig ekonomisk och politisk makt och kulturell dekadens som är just det som judar förväntades inte ägna sig åt. Förvisso har det varit möjligt i Israel att odla den goda sidan av judendomen, den rika traditionen av visdom och fromhet och den distinkta, sant monoteistiska, moraliska, rättfärdighets- och helighetsorienterade anda som jag beskrivit i termer av det positiva inflytandet. Inte minst reformjudar har kunnat frigöra detta från de problematiska ortodoxt-literalistiska sidor som inkluderar de hemskheter som utan tvekan är en del av Bibeln och Talmud och som pekats på av bland andra Israel Shahak. Detta har kunnat förenas med de moderna politiska, sociala och kulturella formerna. Men i än högre grad tycks Israel hittills tyvärr, i Israel och runtom i världen, ha befrämjat krafter som hotar det som kan urskiljas som det värdefulla i det judiska arvet.

Men som sagt, omfattningen av det problematiska inflytandet, på respektive område, är för mig ofta svårt att bedöma, och risken är stor att man hamnar i en orättvis kollektiv skuldbeläggning och allmänna falska anklagelser grundade enbart på tillhörighet till det judiska folket. En annan av de frågor du ställer – ”Är det judarna ensamma som ligger bakom det vi kallar NWO”? – har jag dock i det sista av de ovan nämnda tidigare inläggen ansett mig kunna besvara med viss entydighet. Judarna ligger inte ensamma bakom det som under större delen av 1900-talet av ledande världspolitiska aktörer och ideologer kallades “the new world order”. Naturligtvis är det orättvist att generalisera om judarna på det sätt som den grammatiska bestämda formen implicerar i denna och annan kritik. Vad jag menar att jag visade är att det inte förhåller sig så att – för att uttrycka det sakligt och logiskt riktigt – judar, i obestämd form, ligger bakom detta. Även de mest långtgående judekritikerna (eller vad vi ska kalla dem), som exempelvis Revilo P. Oliver, brukar i förtvivlan tvingas konstatera att förirrade men dominerande medlemmar av deras eget folk är lika skyldiga till sådant som de anklagar judar för.

Klart är under alla omständigheter att eftersom det kritikerna framhåller som de ideologiska uttrycken för intresset i sig kan, som kognitiv struktur, skiljas från intresset, det naturligtvis också är möjligt för judar att förkasta dessa uttryck som i sig osanna och/eller olämpliga former för intresset. Detta finns det många exempel på.

Och inte bara intressets manifestationsformer och instrument, utan själva intresset i sig kan omprövas som missuppfattat, även om jag här inte vill påstå något om hur vanligt detta är eller i vilken utsträckning det kan förväntas i framtiden. Ekeroth framlyfter exemepelvis hur de “extremliberala” svenska judarnas politik är kontraproduktiv, går emot intresset. Sådana judar finns givetvis också i övriga Europa och USA, även om Ekeroth har rätt i att fler där vaknat upp till den förändrade innebörd och effekt de gamla rutinmässiga ställningstagandena ställningstagandena idag fått. Även Horowitz har i Radical Son givit ett självbiografiskt vittnesbörd om denna omprövningsprocess i åtminstone några aspekter, fastän han från mitt perspektiv inte går tillräckligt långt.

Paleokonservativa judar som Paul Gottfried har överhuvudtaget aldrig uttryckt något judiskt intresse på de här diskuterade sätten, och förstår inte ens det judiska intresset så som de förutsätter. Sådana judar har aldrig behövt uppvakna och ompröva någonting. Men självfallet är de medvetna om att de tillhör en minoritet.

Inte minst i Israel (och mer där än i USA) finns i alla fall ett stort judiskt åsiktsspektrum representerat, vilket bekräftar åtminstone ett värde i den moderna västerländska demokratin, hur mycket detta än tycks hotas inom samma demokrati och hur speciellt Israel i denna demokratis sammanhang än är på grund av dess dominerande, egenartade religion.

Mitt eget förhållningssätt på det här området är enkelt och för mig självklart. Jag stöder judar som delar mina ståndpunkter (om exempelvis Europa eller västerlandet, dess kultur, dess identitet, dess folk, dess frihet, och gärna också judendomen och Israel), och kritiserar sådana som inte gör det, eller snarare, i praktiken, sådana som motarbetar det jag genom dessa ståndpunkter försvarar. Och jag gör detta därför att jag tror att dessa ståndpunkter är både riktiga i sig och relevanta för samtliga berörda parter.

Intervju med MacDonald, 1-6:

Länge framstod många aspekter av Breiviks ohyggliga terrorattacker i Norge som så oklara att jag uppfattade det som omöjligt att komma med någon mer djupgående analytisk kommentar. Det fanns skäl, utöver det förhållandet att jag varit bortrest och inte kontinuerligt följt rapporteringen och debatten på nära håll, att avvakta tills ett tillräckligt grepp om den enorma tragedin blev möjligt.

Dock blev det snabbt klart att hela situationen, och framför allt politiska motståndares och en del av medias utnyttjande av tragedin för politiska poänger mot SD och jämförbara partier i andra länder, innebar att SD stod inför en utmaning vars rätta hantering krävde åtskillig eftertanke. Och detta gäller fortfarande.

Man kan aldrig helt hindra eller skydda sig från att onda eller sinnesförvirrade människor delar ens åsikter och till och med begår vansinnesdåd i deras namn. Jag väljer, tillägger jag, med viss noggrannhet orden onda och sinnesförvirrade, och tror att de bör betonas ungefär lika starkt. Breivik väljer att göra det onda, och han gör det på ett sätt som indikerar sinnesförvirring i strikt, klinisk, patologisk mening. Men även om sinnesförvirringen inte är av detta slag, även om Breivik begick sitt dåd endast av stark tro på sin sak, är den ett faktum eftersom dådet så uppenbart komprometterar och motverkar just denna sak. Gärningen är konsekvensmässigt irrationell över gränsen till det vansinniga.

Man kan försöka visa att sådana gärningsmäns åsikter i själva verket inte alls är ens egna utan i stället någon motståndares, och därmed försöka skylla på denne. Men om exempelvis Breivik faktiskt inte hyser åsikter liknande mina, finns, hur groteskt det än kan synas utifrån åsikterna som sådana, ingenting som i ett fritt samhälle någonsin helt kan garantera att någon annan som verkligen gör det dyker upp och utför något liknande. Det är i så fall en mörk, tragisk stund för alla andra med dessa åsikter. Men det är inte åsikternas tragedi.

Breivik utförde sitt illdåd i namn också av åsikter som nästan alla samtida västerländska liberala demokrater delar. Och utan tvekan delar han även en del av mina, fastän jag inte är en sådan liberal demokrat. Eller snarare, som Åkesson uttryckte det i sitt sommartal i Sölvesborg, likheter finns i begreppsanvändning och problemformulering. Breivik formulerar problem med hjälp av allmänt förekommande begrepp som i sig själva varit och borde vara relativt okontroversiella: massinvandring, multikulturalism, politisk korrekthet, kulturmarxism. Och det står självklart bortom allt tvivel att SD som parti – inte bara hos enstaka företrädare som Kent Ekeroth – liksom många liknande partier i Europa i viss mån är influerat av islam- och islamiseringskritkiker som Robert Spencer och hans blogg Jihad Watch, Fjordman, och bloggar som Gates of Vienna, som alla på avgörande sätt format Breivik.

Trots att jag inte delar deras neokonservativa tendens och deras onyanserade och urskillningslösa kritik av islam och försvar för judendomen och Israel, finner jag den kritik som riktats mot dem efter Breivik – ibland kappvändande, ibland bara intensifierad – orättvis, ensidig, överdriven, plötsligt bortseende från alla sanningar de uttalat om den västerländska civilisationen och dess försvar och från alla problem med de radikala, fundamentalistiska formerna av islam de med rätta pekat på. Detta gäller även när denna kritik framförs från positioner som jag i många avseenden delar. Det finns viktiga delsanningar hos de nämnda islamkritikerna. De är förvisso inte några unika bidrag endast från deras sida, och de är naturligtvis bara en del av SD:s helhet av sanningar. Men de är likafullt sanningar som Breivik inte kan tillåtas få SD att sluta uttala.

Emellertid finns det en punkt som berört mig starkt i den förnyade SD-kritik som nu hörs, en punkt som jag instämmer i: klimatet och tonläget på vissa håll på internätet kan utan tvekan åtminstone bidra till att skapa onda, ensamma galningar och driva dem till handlingar av det slag vi nu sett. Det kan knappast förnekas att Breivik till dels är en extrem produkt av den anonymitetskultur vars avarter jag flera gånger påtalat och kritiserat under det gångna året, i inlägg såväl som, och inte minst, i diskussioner i kommentarfälten. Det tonläge jag mött på en del håll på internätet har varit skrämmande, våldsamt, någon gång explicit hotfullt. Jag har själv några gånger känt att jag haft att göra med latenta våldsmän (även om det ska sägas att just dessa tydligt visat sitt ideologiska avstånd från SD). Den pågående mediakampanjen är väsentlig för mig av det skälet att jag själv fått anledning att engagera mig i sådan utsträckning i just denna fråga.

Liksom tidigare tar jag dock fullständigt avstånd från de protototalitära förslag som nu med förnyad styrka framförs om att inskränka internätets frihet. Jag förkastar också helt Tysklands inrikesminister Hans-Peter Friedrichs förslag att omöjliggöra just anonymiteten som sådan. Vad jag vänder mig mot är anonymitetskulturen just som dominerande kultur, som en norm som de flesta anpassar sig till, och framför allt dess uppenbara missbruk i ansvarslöshetens tecken. Jag kan inte ta avstånd från anonymiteten som sådan. Skälen till det har jag flera gånger fått anledning att återkomma till här. Anonymiteten, trots att den normalt är beklaglig, inte bara kan användas på ett menings- och ansvarsfullt sätt. Den kan också vara nödvändig just på grund av den typ av bekämpande och förtryck av oliktänkande – inklusive i ett större historiskt och internationellt perspektiv högst måttfulla och alltigenom demokratiska sådana – som idag bedrivs inte minst från stora delar av media.

Den ståndpunkt jag inför den nu inträffade tragedin måste upprepa innebär således dels ett förkastande av anonymitetskulturen som sådan, som allmänt mönster, och framför allt av dess missbruk, men dels också ett försvar för den principiella rätten och möjligheten till anonymitet på internätet. Det finns nu anledning att desto skarpare upprepa och insistera på båda dessa moment.

I ljuset av större kännedom om Breiviks åsikter och deklarerade motiv kan man tycka att den påstådda åsiktsgemenskap mellan honom och SD som såväl liberaler och socialister å ena sidan som olika radikala nationalister (sådana som på internätet som vanligt talar stora och hårda ord men inte vågar göra det under eget namn) å den andra ständigt vill påtala, inte är något som förtjänar att tas på större allvar och utförligt bemötas. Det har visat sig att Breiviks manifest verkligen är ett bisarrt hopkok, fyllt av motsägelser. Signifikativt nog måste ju också de sinsemellan olika, ja motsatta grupper som vill använda det mot SD betona helt olika, och lika motsatta, element i det. Det är till stor del men inte enbart den förvirrade karaktären hos Breiviks manifest som förklarar medias  förvirrade framställning och användning av honom.

Med hänsyn endast till Breivik själv, hans åsikter och hans illgärning skulle och borde SD, utifrån vad vi idag vet, helt enkelt avstått från att överhuvudtaget ge sig in i en jämförande ideologisk analys. Man skulle bara ha uttryckt de självklara fördömandena utifrån humanistiska och demokratiska principer och värderingar, och medlidande med offren, de anhöriga och det norska folket.

Men det oanständiga, intensiva och prolongerade utnyttjandet av tragedin från delar av media (dock förvisso inte alla delar!), inlett omedelbart efter det inträffade och överordnat uttrycken för sorgen och det elementära medlidandet, gjorde det ändå oundvikligt för Åkesson att ägna nästan hela sitt sommartal i Sölvesborg åt just en sådan analys.

Denna analys kunde naturligtvis inte, givet omfattningen av den fantasmagoriska blandning som är Breiviks manifest, vara heltäckande. Dock tas i ett sammanhang som detta förvånansvärt många aspekter upp, och de flesta anklagelser och guilt-by-association-argument bemöts. Såvitt jag kan se är det faktiskt en av de mer detaljerade, utförliga och djupgående analyserna av Breiviks bisarra manifest som hittills presterats.

Manifestet i sig förtjänar alltså inte en sådan närläsning, och inte heller står analysen i någon proportion till SD-kritikens kvalitet. Ändå var detta nödvändigt, och trots allt också i viss mån i sak intressent. Åkesson tydliggör nämligen genom sin jämförelse även en del viktiga allmänna poänger om SD:s politik. Delar av SD:s egen distinkta profil blir tydligare, tecknad mot denna groteska bakgrund. Genom att i tur och ordning avslöja åtminstone en del av sanningen om Breiviks “nationalism”, “kristendom” och “konservatism”, får Åkesson utan tvekan fram att den partiella överensstämmelsen i problembeskrivning och begreppsanvändning inte innebär någon allmän åsiktsgemenskap.

Återigen: det är i princip möjligt, och omöjligt att hindra, att även en person som verkligen i stor utsträckning har rätt förstått nationalismen, kristendomen och konservatismen blir galen och begår terrorhandlingar. Och även att en person som begår sådana handlingar bara säger sig förstå dem, bara gör anspråk på att vara nationalist, kristen och konservativ, är naturligtvis tragiskt. Det går inte att förneka det tragiska i Breiviks överensstämmelse i begreppsanvändning och problemformulering.

Men det är nu inte bara ifråga om det omänskliga våldet uppenbart att i det aktuella fallet gärningsmannen i verkligheten står för något annat. De skillnader Åkesson lyfter fram, den ena eller den andra av vilka kritikerna av talet utan undantag ignorerat på samma sätt som de utelämnat flera av Åkessons exakta formuleringar, går utöver den uppenbara och grundläggande som består i förespråkandet respektive förkastandet av politiskt våld. Det är, som också alla omdömesgilla kommentatorer i media framhållit, en skillnad som även om en mer långtgående åsiktsgemenskap i övrigt skulle ha varit förhanden vore tillräcklig för att SD inte, som vissa velat, skulle kunna tillskrivas något som helst ansvar för det inträffade, för Breiviks ofattbara grymhet mot oskyldiga barn och ungdomar.

I ljuset av dessa skillnader är Åkessons hypotetiska polemiska parallell med ansvarsutkrävande från exemepelvis socialdemokraterna för socialistiska terroristers gärningar – en parallell som tidigare också använts av Björn Söder – fullt giltig. Åkesson får också fram att samtliga muslimer naturligtvis inte kan ställas till svars för den radikala islamistiska terrorismen.

En annan sak är att socialdemokrater aldrig och moderata muslimer alltför sällan stäms till eftertanke av att deras åskådningar missbrukas eller känner sig behöva prestera analyser och klargöranden av Åkessons slag till sitt försvar. Inga kraftfulla åtgärder mot socialismen och islam har någonsin krävts, av den typ som nu med förnyad styrka ropas på mot nationalism, rasism, främlingsfientlighet, högerextremism o.s.v. Ingen förståelse uttrycks för “bakomliggande problem” som drivit denne terrorist till hans dåd på det sätt som regelmässigt sker när terroristen är socialist eller muslim.

Men terrorism ger alltid anledning till eftertanke, för såväl sverigedemokrater som socialister, muslimer, miljöpartister och moderater (Åkessons paralleller omfattade även de två sistnämnda). Och vad eftertanken för sverigedemokraters del bör gälla är alltså frågan om den anonymitetskultur på internätet, i vilken mer eller mindre sverigedemokratiska åsikter för det mesta dominerar. Jag vet naturligtvis att Åkesson är väl medveten om problemet, men det förtjänar ändå att nämnas. Alltför mycket av uttrycken för dessa åsikter är, framför allt och ofta enbart med avseende på tonen, problematiska. Och de är det alltså även ur aspekten att de faktiskt kan bidra till att ensamma och marginaliserade individer som bara sitter framför sina skärmar och rör sig i nationalistiska nätfora eller bara i de vanliga tidningarnas och andra sajters och bloggars kommentarfält som alldeles oavsett deras egen inriktning ofta domineras av nationalister av olika slag, börjar på ett alltmer osunt sätt förvridas i sin verklighets- och självuppfattng.

Trots åsiktsskillnaderna gentemot SD är det uppenbart att Breivik åtminstone delvis var en sådan person. Om än uteslutande i hans eget psykologiska och intellektuella kaos, var han just det så många i dessa internätfora är: en systemkritiker av nihilistiskt slag. Jag är naturligtvis medveten om att den helt dominerande terrorismen idag och under lång tid, utan samma stöd i anonymitetskulturen på internätet, utförts av sådana systemkritiker i den radikala vänstern och bland radikala, fundamentalistiska muslimer. Men även alla andra har ett ansvar här. SD, som delvis är ett på annat sätt systemkritiskt parti, har ett ansvar att verka för att den del av den utbredda och starka opinion som stöder partiet i anonymitetskulturen mognar och utvecklas på sådant sätt att missbruket minimeras och i möjligaste mån ersätts av den sunda, balanserade och disciplinerade kultur som finns i partiet i övrigt. Det är ju bland annat endast så denna opinion kan bli en konstruktiv och effektiv kraft för den politiska och förändring partiet arbetar för.

Inte minst nödvändigt är det att besinna detta ansvar eftersom SD måste försvara yttrandefriheten på nätet – inklusive den i sig, i allmänhet och som sådan icke önskvärda anonymitetens möjlighet. SD måste bekämpa de inskränkningar som starka krafter länge önskat och nu ser ännu en anledning att införa.

Jag kritiserade nyligen Svenska Dagbladets Per Gudmundsons kommentar till Åkessons tal i Almedalen. I sina inlägg efter Breivik träffade Gudmundson snabbt fel i beskrivningen av denne (“nazist” – senare sägs han ha ändrat det till det lika felaktiga “identitär”), och den tidigare jämförelsevis självständige, politiskt-inkorrekt sanningssägande skribenten såg ut att börja röra sig i en högst problematisk riktning ifråga om vad som borde göras. De gränser han sätter upp för den debatt han vill “tillåta” är inte bara alltför snäva i största allmänhet utan också dragna på fel ställen. Ändå kan jag i viss mån förstå och känna sympati för honom när han härom året stängde av kommentarfälten i sin blogg och i förtvivlan utbrast “[H]ur fan kan man vilja förstöra internet? Jag hatar er av hela mitt hjärta.”

Vad vi här som på så många andra områden ställs inför är de stora krav, de ofta svåruppnådda förutsättningar, som kännetecknar all sann och bestående frihet.

on hate crimes legislation, free speech, the abuse of human rights ideology, the U.S. economy, the post-American order or non-order, pseudo-education, demographic and other decline in the West, Breivik and terrorism, freedom and rights in general, nationalist opposition, the problem with the media, the problem with world government, the need for borders, and more.

See also Ezra Levant and Mark Steyn on the Canadian Human Rights Act and Human Rights Commission (1-7)

The Kurdish-Swedish economist, Tino Sanandaji, who is currently a doctoral student at the University of Chicago and who appeared at the recent seminar about multiculturalism organized by Axess in Visby which I mentioned in my post ’Almedalen’, reiterates in a blog post in English the arguments I supported in my post but also reveals what can now clearly be seen to be the weakness of his position.

Sanandaji is right that ”multiculturalism has failed”; that it has been replaced at least by some of those who no longer believe in it by ”anti-anti-multiculturalism”; that when we speak about the problems of multiculturalism we define culture as ”the informal rules of the game of society, informal institutions, etiquette, traditions, norms and values as opposed to superficial cultural expressions such as what food you eat and what music you listen to”; that ”if you have different rules for different people”, as the multiculturalist ethnic separation and ”institutionalized segregation” prescribes, ”society doesn’t function smoothly”; that multiculturalism is poorly thought out and that in all likelihood its proponents do not themselves realize its full implications; that multiculturalism hurts immigrants, who are often unable to integrate, who fail to ”learn all the many subtle rules which guide life in Sweden” and are unable to ”add a Swedish identity to the one they already have”; that those immigrants are often ”embittered, and react by adapting the ghetto-culture of the United States, as a way to mark distance to mainstream society”, that ”[t]he personal consequence for immigrants from being unable to integrate is mass unemployment, low income, crime ridden neighborhoods, and social isolation”.

Sanandaji is also right that multiculturalism has been promoted not just by the socialist left but by ”left-libertarians” (specified by Sanandaji in a comment as “cultural Marxists”), who ”promise immigrants that they can migrate to Sweden and maintain all their traditions and norms and behavior from Afghanistan and Albania, without any cost to themselves”, that ”the left-libertarians have bullied the right into proposing open borders, in order to prove they are not racist”; that ”[t]his policy has never been attempted by any country in modern history”; that ”[o]pen borders is a social experiment on the grandest scale, yet its proponents have hardly thought it through, other than through clichés and slogans”, and that ”[n]ot surprisingly, open borders does not have any electoral support in Sweden”.

Finally, he is right that ”the solution to the obvious failure of multiculturalism is for Sweden to regain the cultural self-confidence it requires to integrate immigrants”, that ”[a]s an immigrant it is impossible to integrate into nothingness, you need a clearly defined pole of Swedish culture, which must be open to immigrants, in order for more to gravitate towards Swedish culture and be accepted into society”; that integration does not mean immigrants have to give up their native identities, that multiple identities are possible; that left-libertarians are dogmatically obsessed with open borders.

These are all excellent and centrally important points which I fully endorse. But contrary to Sanandaji’s Visby presentation, the blog post clearly displays weaknesses that unfortunately cannot be ignored.

First of all, Sanandaji’s understanding of culture and rules seems superficial in a way that unduly confines the analysis of multiculturalism within limits set by the economist’s perspective. His statement that ”[t]he rules imbedded in culture are to a large extent there in order to reduce transaction costs in a society” of course implies that the culture that the rules are embedded in is something more than the rules themselves, yet even if “costs” is understood in a broad sense, the formulation that the purpose  of the rules produced by the culture is to a large extent to reduce transaction costs is a reductionism that is not sufficient for the understanding and analysis of all aspects of multiculturalism or the multicultural society.

This may be too negative an interpretation, yet it does seem to me the tendency seen here probably accounts to some extent for Sanandaji’s problematic view that ”the people hurt most by multiculturalism are immigrants”. This can be so only in a very limited perspective. It is of course true that many immigrants who are unable to integrate are hurt by multiculturalism. But the statement is shallow in view of the demographic development in the Western countries that receive the immigrants. If present developments continue, the immigrants with their respective cultures will within a not too distant future become majorities in Western Europe as well as in the United States. Not just allowing but encouraging an ever growing flow of new immigrants to maintain their native cultures, and discouraging cultural integration, multiculturalism hurts non-immigrants, the ethnic white populations of the West as well as their culture (and those of other origins who have truly become parts of that culture), much more than the immigrants.

Sanandaji is also utterly unrealistic in his view of both the possibility and the actuality of integration. ”[H]undreds of thousands of immigrants in Sweden have integrated and adopted multiple identities, which proves my point. We just need the other half [the hundreds of thousands of immigrants who have not done so] to do the same.” But it is true that many immigrants have successfully integrated, and Sanandaji rightly stresses this. ”Learning Swedish doesn’t mean you have to forget your native language. Learning the informal rules which guide work and social life doesn’t mean you have to forget the rules from your home country. You can be proud of your Kurdish heritage, but simultaneously proud of your Swedish upbringing and citizenship.” Sanandaji is also right that more will do so with the solution he proposes, the stronger assertion of Swedish cultural identity.

It seems to me this solution would perhaps be sufficient if at the same time the current mass immigration were stopped and the demographic trend with regard to ethnic Swedes reversed. Vast and difficult questions are involved here which I cannot embark upon a discussion of in this post. But with the current rate of immigration on the one hand and demographic decline on the other, the suggested solution can hardly be enough. The unmanagable numbers of new immigrants often already do not have the motivation to adapt to and integrate into a vanishing culture.

It is astonishing that Sanandaji, who now lives in the United States, maintains illusions about that country that could perhaps to some extent  still be entertained in the Reagan era but which are today obviously and increasingly absurd. He does write that e pluribus unum is ”the historical American ideal”, but at the seminar he made it perfectly clear that he thinks the ideal is still being realized today, that all American citizens share an Anglo-American culture, the one established by the British colonists and the Founding Fathers.

If that is so, where does ”the ghetto-culture of the United States” which Sanandaji complains about both in the blog post and in the seminar come from? It is of course produced by mechanisms in the United States similar to the ones he describes as being at work in Sweden (and, of course, by the same entertainment moguls and for the same purposes). Latino immigrants are currently taking over or “reconquering” large parts of the South-West including California, insisting on keeping to their own culture (which is still in important respects Western!), and displaying open and sometimes violent hostility against the allegedly unifying Anglo-American, i.e. basically and originally British and European, culture and its bearers. Similar long-standing and well-known tendencies can be found among the black ”minority” which, together with the Latinos and others, will soon have outnumbered the white Americans of various European origins if the current trends are not reversed. The fact of American disintegration is well-established and has long been thoroughly documented by scholars. America is quite as much in need of the cultural assertion Sanandaji recommends as is Sweden – and not just in order to reduce transaction costs, but to preserve and renew the deeper values of its historical civilization.

Then there is the issue of ”classical liberalism”. This, as used by Sanandaji, is a vague concept. While distinguishing ”classical liberalism” from ”left-libertarianism” (represented in Sweden today by, for instance, Johan Norberg and Carl Rudbeck) and rightly rejecting the latter, he includes in the concept of classical liberalism not just classical libertarianism, not just the late eighteenth-century liberalism and its philosophical predecessors, but also John Stuart Mill.

Sanandaji is right to point out that ”classical” liberalism does not support the ”insane idea” of open borders. This point is well taken and easily proven by reference to Smith and Burke. But Sanandaji underestimates the radical, combined rationalistic and romantic inspiration and impetus of much else of what he evidently regards as ”classical” liberal thought, which in the course of the nineteenth century, and already in liberals like Bentham, Ricardo, James and John Stuart Mill, Bastiat, Say, and Cobden, manifested itself in conceptions which cannot be described as anything but utopian. In the light of such cases, the transition from ”classical” liberalism to ”left-libertarianism” appears perfectly natural and logical.

Sanandaji’s preferences in terms of party politics at least become comprehensible in view of these weaknesses in his analysis. He hopes to be able to persuade what he misleadingly calls “the right” in Sweden to adopt what he thinks is “classical” liberalism, and to apply it to end the ideology and the policies of multiculturalism. He finds the “reform agenda” of Reinfeldt and Borg “urgently needed”. What precisely does he have in mind here? Reduced taxes, no doubt. More privatization. More simplistic capitalism. But then he will have to be more specific with regard to much else that we know is on the same agenda. How about more integration into the EU that is clearly not prevented by its basic capitalist purposes from becoming increasingly Sovietized in terms of ideological thought control? More adaptation to the dictates of the old socialists in the IMF? More centralized globalism in general? Here Sanandaji, taking the positions he does on borders, cultures, and integration, surely must draw the line.

Still more directly pertinent to his main agrumet: how about the further increase in Europe’s extreme mass immigration – the current mass immigration as such? In an earlier article in Svensk Tidskrift, Sanandaji does question the current level of third world immigration, with regard to its effect on the economy and immigrant support for leftist welfarism. It would have been helpful to add reduced immigration per se to what is now his explicit plea only for integration by means of Swedish cultural self-assertion. Without it, the latter will, as I have shown, hardly be enough.

How will the Swedish “right”, i.e. the Reinfeldt government alliance, persuade the increasingly dominant – culturally as well as numerically – immigrants to vote for it and its agenda? This is one of the problems Sanandaji himself addressed in Svensk Tidskrift: the truth is that they will rather consolidate indefinitely the high-tax welfare state that Sanandaji opposes. And how will Reinfeldt’s government, itself known from the outset for its drastic lurch to the left (“cultural Marxist”, left-libertarian etc.), ever be able to implement the mentioned agenda if its new coalition partner will be the often quite extremely leftist Green Party?

The only theoretically conceivable way for the right to succeed in what Sanandaji wants it to accomplish with regard to integration is an agreement with the Sweden Democrats. But precisely this is what Sanandaji now says it is his very purpose to forestall. Since the Sweden Democrats declared that they were ready to accept Reinfeldt’s tax reductions if Reinfeldt accepted their immigration policy or parts of it, this stance makes it unclear to what extent Sanandaji opposes the current immigration, in terms of numbers.

”Some people have come up to me, said that they agreed with me, but expressed concern that I was helping the anti-immigration party The Sweden Democrats”, Sanandaji writes. ”The truth is the opposite.” Indeed, Sanandaji attempts to ”offer an alternative to the Sweden Democrats, to keep voters who observe that Sweden’s current policies are not working but who do not dislike immigrants from being forced to abandon the right”.

This is of course the same move we have already seen Merkel, Sarkozy, and Cameron make, and they were all mentioned by Sanandaji in Visby. He is certainly right that the Swedish “right” too must follow the Sweden Democrats or perish. He is also right that they are currently choosing to perish, and, to judge not just from their current immigration deal with the Greens but also their signalled further regular government alliance with them, they are doing so very consciously. For even if they don’t understand or care about the destruction of Swedish culture and the disapperance of the Swedish people, surely they must understand that the continued mass immigration will forever make tax reductions, the reduced welfare state, and what with the ever Marxist-influenced Swedish terminology they call the ”bourgeois” values forever impossible. (The terminology is of course not exclusively Marxist, but it is, as I have often pointed out, because of the Marxist usage promoted by the exceptionally long and strong dominance of the left in politics and academia that it has become so prevalent in Sweden also as the centre-right’s own; cf. France, Germany, Britain.)

Sanandaji is undeniably on target when he says that ”[b]y pushing open borders as the only alternative on the right and shouting down any problematization of immigrant segregation as racist, some young voters are forced into the Sweden Democrat column”, that [b]y radicalizing the right, branding any dissent as racist and beating the drums of open borders libertarians are the ones who are helping the Sweden Democrats.” He is to some extent right that ”if the right had taken the concerns of voters about crime, welfare dependency and segregation into consideration, the Sweden Democrats would not even be in parliament in the first place”, although he should have added the implied issue of Swedish cultural assertion. His observation that the left-libertarians’ shameful treatment of Svenska Dagbladet’s Per Gudmundson when he stated some unpleasant truths and statistics, their joining with the socialists in demonizing him, helped the Sweden Democrats to take more voters ”from us” – i.e., from him and his fellow Reinfeldters – is wholly true. ”Why do we still allow a small number of shrill ideologies to erode electoral support for the Right, by driving all those who don’t share their extremist and unpopular ‘abolish-all-borders’ positions into the open arms of the Sweden Democrats?”, Sanandaji asks. And it is a very good question.

Only there is no problem here. There simply is no problem in the disappointed voters turning to the Sweden Democrats because of all of the calamities of the “right”. They quite rationally and legitimately do so because the Sweden Democrats are the only party which presents a tenable alternative. There is nowhere else they can go when the right commits suicide before their very eyes. And there is nowhere else they need go or should go. Indeed it is the Sweden Democrats alone who offer precisely the alternative Sanandaji himself presents, plus the essential and decisive missing pieces and minus his inconsistent apparent support for the whole of the rest of the Reinfeldtian agenda. Only in the open arms of the Sweden Democrats can they really achieve the policy changes Sanandaji advocates.

Sanandaji complains that the Sweden Democrats are ”joining with the socialist left in sabotaging” Reinfeldt’s agenda. But again, he knows that this agenda is a globalist one of the kind he himself in at least some central respects must oppose. His sweeping support for it is simply not congruent with his own main argument. The Sweden Democrats are ”sabotaging”, i.e. opposing the agenda, trying to stop it, because they don’t believe in it, because they are against it. Tax reductions are acceptable to a certain extent if their own immigration reforms – which would of course mean enormous reductions of public spending and thus in themselves make possible even further lowered taxes – are accepted, but definitely not otherwise. Much more than that is on Reinfeldt’s agenda, however, and not just mass immigration. Things which Sanandaji too must logically reject. It seems to me he is naive to think that “[t]here is no reason why we can’t have more classical liberalism” in his sense (i.e. ”as opposed to the current combination of cultural marxism or left-libertarianism”) “in these questions among the already existing right-of-center parties”. There are many such reasons.

Sanandaji’s true points summarized above are severely undermined when he himself repeats the ”clichés and slogans” he rightly blames the leftists and left-libertarians for using. The Sweden Democrats, he implies, ”dislike immigrants”. They are ”xenophobic”. In a comment to his post, where in response to a critic he lists three ”fundamental differences” between himself and the Sweden Democrats (he in fact says there are several fundamental differences but that he mentions only three) , Sanandaji gives a typically nonsensical description of the latter.

First of all, they are, he charges, an outgrowth of “the skinhead and neo-Nazi movement”. “I am not”, he writes, “going to forgive the Swedish communist party for supporting Stalin 60 years ago, why should I forgive the Sweden Democrats for being a neo-nazi parti until 10 years ago?”

I have discussed this criticism before in connection with my analysis of Tradition & Fason’s statements about the Sweden Democrats, but because of the attention given to Sanandaji’s recent contributions to the political discussion in Sweden I now have to return to it and develop my response at greater length.

Another commentator immediately steps in and points out that Sanandaji doesn’t know as much about the Sweden Democrats as he does about other things. There is, she shows, a scholarly consensus that the Sweden Democrats are not and have never been a national socialist party, and that this consensus is shared even by far-left and anti-antisemitism organizations.

There is also, however, what seems to be a common position according to which the Sweden Democrats cannot have national socialist origins and cannot have had any national socialists among their members since there simply are no national socialists in Sweden. I reject this position as facile and deceptive. When I first discovered the Sweden Democrats at the time of the general elections in Sweden in 2006, I began what I think I may perhaps be allowed to describe as a comparatively thorough study of the various currents of Swedish nationalism in the twentieth century, my knowledge of nationalism having up to that point been mainly limited to nineteenth-century and to some extent early twentieth-century forms of it in Sweden, and to French nationalism, Italian fascism, and German national socialism. It was necessary in order to understand the Sweden Democrats, not least but certainly not exclusively in view of the standard criticisms, and in order properly to situate them in terms of ideology and twentieth-century Swedish political history, to get a firm grasp of all of the various nationalisms in Sweden today and their respective genealogies.

It immediately became obvious that there are real national socialists in Sweden. There was Nationalsocialistisk Front, a party which was later absurdly renamed Folkfronten (the Popular Front, the name of the anti-fascist Comintern alliances of the 1930:s), and which then assumed its current name, Svenskarnas Parti (the Swedes’ Party). They now have a web journal called Realisten. There was also a non-party organization called Svenska Motståndsrörelsen, which somewhat distinguished itself by selling rare Swedish national socialist publications from the 1930:s and 1940:s that could not be found elsewhere. Then there was something called Nordiska Förbundet, which published a glossy journal and sold new national socialist and fascist books. I think I can claim to have studied all of these groups relatively closely through their publications, and there can be no doubt whatsoever that they explicitly call themselves national socialists and that they connect historically to the German national socialists and the post-war continuation and ideological variation of German national socialism in other countries. There is also, as I have more recently discovered, a website called Nationell.nu, run by a young law student, Richard Langéen, which seems to be at least sympathetic towards national socialism in some respects.

Against this background, it seems to me it is not a mystery at all that there were indeed some national socialists who were initially drawn to an at least partly nationalist party like the Sweden Democrats rather than to the anti-nationalist parties, especially at a time when that party was the only one with elements of nationalism or at least the only such party that showed any promise of becoming a successful one.

National socialist groups thus certainly exist in Sweden. But they do seem to be very small indeed. Moreover, while twentieth-century nationalism is a complex phenomenon with many widely divergent versions, and the more specific fascist movement too is a complex and difficult one, it must be kept in mind that national socialism, while it too shares the complexities, is also a very specific and, as it were, ”narrow” ideology in a certain sense. It is a measure of the general level, the poverty, and the crudeness of the conceptual instruments of the current political discussion as carried on in the media that even the most basic distinctions are not made within the vast spectrum of political groups and ideologies for which the concept of the nation is central.

As the Sweden Democrats have often insisted, the national element in their ideology is one that was widely shared by the other parties (except the communists) until the mid-twentieth century. Its roots are in the older, broader, and more general current of nationalism which goes back to the nineteenth century. And this implies considerable philosophical differences. As the cited commentator appositely points out, Sanandaji overlooks the attacks the Sweden Democrats were long constantly exposed to from radical Swedish nationalists of various kinds and are probably still exposed to. And the nature of those attacks. Deep and complex historical discussions, going back not just to the German national socialists and WWII, but much further, to WWI and beyond (as I have always pointed out, twentieth-century history as a whole looks different from my perspective than from that of the liberalism and socialism dominant since the post-war era) are called for, yet we see nothing of them.

On the other hand, these deficiencies are of course not surprising. They are the deliberately produced result of a well-known, thoroughly analysed, long-standing propaganda effort on the part of the left, the liberals, and the pseudo-conservatives. It is sad that a person so clear-sighted in other respects as Sanandaji seems to succumb to what is in reality a threat to the preservation, continuation and renewal of the best traditions of freedom and civilized order. We risk losing them in the false dichotomization of political correctness.

As for the ”skinhead” movement, I know almost nothing about it, so it is difficult for me to say something meaningful here. This I admit I have not studied. I have heard and read a little about skinheads, and, long ago, I have seen what I think must have been skinheads. But I don’t associate any particular articulation of political beliefs with this movement, no elaborate ideological positions of a kind that would make it plausible that a political party like the Sweden Democrats is an outgrowth of it. What is the skinhead ideology? Is it the same as national socialism or some version of it? Are there any distinctly ”skinheady” elements in the Sweden Democrat’s first programme? In one of my posts mentioned above I included a video from a meeting of the Sweden Democrats in Medborgarhuset in Stockholm in 1991, only three years after the party’s founding in 1988. Is there anything skinheady about that meeting?

Sanandaji’s second ”fundamental difference” is that the Sweden Democrats are, according to him, “obsessed with reducing the flow of immigrants. But they offer no constructive solution to the 1 million immigrants we already have. This is what I attempt to do (strong enough cultural self-confidence from Swedes for their own culture to integrate immigrants).” Here Sanandaji seems to downplay his earlier argument regarding the problems with much of the immigration as such, while accepting the propaganda that the Sweden Democrats are onesidedly “obsessed” with this issue only.

And his claim for his suggested alternative is strictly incomprehensible. Do the Sweden Democrats not offer the constructive solution of enough cultural self-confidence from Swedes for their own culture to be able to integrate the immigrants we already have? Apart from the reduction of the flow of new immigrants, it is hard to think of a political position that is more central to the Sweden Democrats and for which they are better known than precisely this.

Sanandaji’s third fundamental difference is that the Sweden Democrats ”join forces with the left and block cutting taxes for low-income workers”, according to Sanandaji the most efficient method for increasing the employment and thus the integration of immigrants. Granted that Sanandaji speaks here only about immigrants ”we already have”, and adding that we should be talking only about immigrants who are now Swedish citizens, there is still the problem that the right’s proposed tax cuts are mostly for high-income non-workers and not for low-income workers, even as they are to some extent also for the latter. Sanandaji also overlooks the vast issues of the other aspects of the globalization he seems to object to only with regard to the issue of cultural integration: deindustrialization, deagriculturalization, supranational corporatization and centralization, excessive offshoring, the increasingly precarious position of the middle class (which many scholars agree is central to the stability of prosperous and democratic societies) in the West in general – all issues decisive for any serious long-term discussion of employment.

Sanandaji’s presentation in Visby was favourably received by many Sweden Democrats. Some protest that too much attention is paid to people like him who often come so close to the positions of the Sweden Democrats as to be virtually identifiable with them, but then also at more or less regular intervals disown and repudiate that party in starkly disproportionate terms. It is true that more attention should not be paid to such persons than they deserve. And I have shown in what respects Sanandaji’s position is flawed.

But among those who try to offer an alternative to the Sweden Democrats in order to keep voters from abandoning Reinfeldt’s foreseeably sinking ship, Tino Sanandaji seems to be the one who comes closest by far to the rescuing Sweden Democrats on the issues of immigration in general, the integration of immigrants, the problems of failed integration, Swedish culture, nationality, the nation state, open-borders utopianism, left-libertarianism, and “cultural Marxism”. Such a person should not be given less attention than he deserves.

Jag var ganska många gånger på Gotland när jag var liten, och även några gånger senare, men det var mycket länge sedan sist. Många fina minnen gör att jag länge har velat återvända. Förra veckan insåg jag plötsligt att det nu finns ett nytt gott skäl att göra det.

Den så kallade Almedalsveckan har tidigare inte intresserat mig i någon större utsträckning. Men nu när SD har en egen dag och deltar i många fler debatter, seminarier och intervjuer är situationen en annan. Även några av de seminarier Axess arrangerade var i år viktiga, inte minst det i vilket Tino Sanandaji medverkade, om integrationspolitikens tillkortakommanden. Oklara historiska och politisk-filosofiska punkter fanns i det Sanandaji framförde, men det ska bli intressant att se om eller i vilken utsträckning Axess och närstående personer visar sig mottagliga för hans mer allmänna perspektiv.

Även seminariet om den nya “Blue Labour”-strömningen med Marc Steirs och Maurice Glasman var av central betydelse och angav en väg som även den svenska socialdemokratin nu kunde slå in på. Man påminner sig att det även finns “Red Tories”. Blue Labour och Red Tories låter som om de tillsammans skulle kunna utvecklas till den rätta föreningen: den sociala konservatismen eller konservativa socialismen.

Slutligen får nämnas seminariet om konservatism och liberalism, där Johan Norbergs och Carl Rudbecks typ av vänsterlibertarianism, här representerad av den signifikativt nog till Miljöpartiet övergångne Mattias Svensson, nu slutligen även för de mindre initierade måste ha framstått som just så kuriös och extrem som den i själva verket alltid varit. D.v.s. alltifrån 90-talet då den i så stor utsträckning trängde ut de värdefulla kulturkonservativa tendenserna bland annat på Timbro. Nu tycks den i alla fall vara på väg att avlägsnas från den centrala och seriösa borgerliga idédebatten sådan den förs i Axess-lägret. Johan Tralaus konservatism intar förhoppningsvis dess plats. En skilsmässa mellan konservatismen och denna typ av liberalism är, förklarades det i ljuset av Svenssons agerande gentemot Per Gudmundsson, nödvändig.

Gudmundson, vars behandling från vänsterns sida upptog en stor del av detta sistnämnda seminarium, upprepar dock i Svenska Dagbladet något förvånande den enkla mediala kategoriseringen av SD:s politik i termer av “missnöje” och “populism“. Rent förbluffande är att han finner jämförelserna med Per Albin Hansson i Åkessons tal vara en “exempellös fräckhet”. Detta tal, som introducerar en länge saknad dimension av idéinnehåll och vision i svensk politisk debatt och får fram en klar och distinkt åskådningsmässig profil, saknade också enligt Gudmundson konkreta programpunkter. Trots att mängder av sådana passerade revy genom hela talet, i Åkessons sammanfattningar av vad SD redan åstadkommit och försökt åstadkomma i riksdagen, nämner Gudmundson den skärpta kriminalpolitiken som den enda. Samtidigt förbiser han att vad det just på den punkten handlade om främst var en ansträngning från Åkesson att få bort den felaktiga bilden av SD som enfrågeparti.

Det är svårt att se varför denne ledarskribent som visat viss självständighet – bland annat just nu i Almedalen – ägnar sig åt denna typ av simplistisk propaganda. Hur kan han, som utan tvekan kan bättre, finna det meningsfullt att anpassa sig till denna nivå? Hans partiella sanningssägande har ju gjort att vi kommit att vänta oss mycket mer av honom, trots begränsningarna och ohållbarheterna i hans och Svenska Dagbladets politiska åskådning i övrigt.

Han tvingar också med detta ledarstick återigen på oss frågan om dagens tidningars meningsfullhet överhuvudtaget. Hur mycket längre kommer välutbildade läsare vilja fortsätta betala för att läsa texter av denna typ, när de har tillgång till i alla avseenden överlägsen politisk kommentar, analys och diskussion på internätet?

Att de elementära teoretiska och historiska definitionerna och distinktionerna rörande fenomenet populism här och överallt i svenska media idag lyser med sin frånvaro avspeglar inte bara en anmärkningsvärd okunnighet och tankemässig tomhet i allmänhet. Beteckningen populism är visserligen ett framsteg i jämförelse med de beteckningar man tidigare försökte avfärda SD med. Men även denna saknar redan trovärdighet. Den tunnhet och ytlighet som allena kan förklara den utsträckning i vilken SD:s motståndare nu förlitar sig på användningen av termen populism antyder också något som liknar en kris av hjälplöshet i hela den bakomliggande, ständigt nyimproviserade politiska strategi i vars genomförande Gudmundsons tidning är en del.

Och vari bestod fräckheten i Åkessons jämförelser med Hansson? Menar Gudmundsson att det är principiellt fel att åberopa och överta en idé från ett annat parti som övergivit eller som man anser övergivit den? Vad ska man i så fall säga om Moderaterna, som genom hela sin historia präglats – och inte minst idag präglas – av åberopande och övertagande av idéer från andra partier utan att dessa övergivit dem?

Som Gudmundsson mycket väl vet är det i detta fall, folkhemmet, fråga om en idé som hade en bred förankring och som först formulerades inte av socialdemokraterna utan, med dess egna tonvikter, av högern – den gamla höger som ibland ville och försökte se och faktiskt ofta också såg till hela folkets och nationens väl – men från vars förverkligande man redan under Lindman började fjärma sig. Det är med andra ord en idé som redan övertagits från ett parti av ett annat.

Var det fräckt av Hansson? Knappast. Bortom den betydelseförskjutning som ägde rum i övertagandet, vittnar detta också om den självklara samsyn i värnandet av Sverige som på den tiden ibland präglade partierna från höger till vänster, och som dagens sjuklöver för länge sedan ersatt med en samsyn i nedvärderingen och förnekandet av Sverige. Inte ens alla kommunistiska internationalister delade denna nya ståndpunkt på Hanssons tid. Man frågar sig om Gudmundson menar att även den socialt ansvarskännande högern och socialdemokratin var populistiska missnöjespartier.

Åkesson gör helt enkelt detsamma som Hansson: Han tar över termen och idén. Men även nu ges den nya betydelsemässiga tonvikter, och delvis återknyts till den höger från vilken Hansson först tog över den. Åkesson presenterar den i linje med den klassiska socialkonservatismen, hänvisar explicit till denna form av konservatism. Han anknyter till ett äldre, för de stora partierna i mycket gemensamt synsätt där det nationella inslaget i SD:s politik var en självklarhet.

Det finns ingenting märkvärdigt här och definitivt inte någonting fräckt. Gudmundsons kritik hade varit obegriplig även om den inte uttryckts i ordalag så häpnadsväckande starka att vi mot vår vilja måste ifrågasätta hans omdöme.

Åkessons tal:

Frågan om anonymitetskulturen på internätet har kommit att bli ett återkommande tema i mina inlägg. Orsaken var ursprungligen de delvis kritiska kommentarer om mig som Jonas De Geer skrev som svar till en läsare av hans blogg i bloggportalen Motpol, som fäst hans uppmärksamhet på min artikel Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt. De föranledde mig att svara i hans blogg, vilket ledde till en längre diskussion med även flera anonyma deltagare, av vilka några riktade hårda angrepp mot mig. Men till denna orsak har nu kommit också den tråd om mig på Flashback som jag i flera inlägg kommenterat.

Jag ska här inte upprepa allt jag tidigare sagt om anonymiteten och om hur jag menar att det värdefulla på både Motpol och Flashback skulle komma bättre till sin rätt om den bröts – och, i det senare fallet, om de ofta skrattbara användarnamn och motbjudande s.k. avatarer, som förtar det intryck av seriositet som själva texterna ofta ger, övergavs.

I stället ska jag citera ett utmärkt inlägg av Andreas Braw i Tradition & Fason från november förra året, som sammanfattar mycket av det problematiska som jag inte långt före dess publicering fått anledning att reflektera över.

“Något händer med oss när vi blir anonyma”, konstaterar Braw. ”Vi slipper ta ansvar för det vi gör och säger. Vi kan bete oss hursomhelst utan några sociala följder alls. Det öppnar upp massor med möjligheter för oss. Vi kan förolämpa människor vi inte känner. Vi kan använda kraftuttryck som skulle anses otroligt anstötliga i den icke-anonyma, den personliga tillvaron. Vi behöver inte alls ta hänsyn till sociala koder.”

”Den anonyma tonen”, fortsätter Braw, ”tenderar att bli aggressivare än den personliga. Av någon anledning brukar till exempel människor som vill förbjuda slöja själva gömma sig i en Internetburkha av opersonlighet. Tonen blir hätsk, tilltalet elakt. Människor tar sig ’extra’ identiteter och lever ett parallellt liv. Jag har tidigare skrivit om countrylåten ’So much cooler online’ som handlar om en socialt handikappad man som blir internets don Juan på nätterna. Det går bra att låtsas vara tuff i låtsasvärlden.”

Detta är vad också jag vände mig mot, när jag i mitt svar på De Geers kritik använde formuleringen ”teatraliska lekstugefascister” om Motpol – ett uttryck som säkert skapade en del av det agg som nu plötsligt, gående långt utöver De Geers kritik, uttrycktes mot mig. Anonymitetens värld är, som Braw säger, en ”låtsasvärld”. Dess ”bekväma frihet från ansvar” resulterar på Flashback i ”att rena lögner sprids för skojs skull, i en slags yster anarki av meningar, ord och åsikter.”

Detta har jag har själv, sedan jag tidigare i år upptäckte Flashback, kunnat konstatera. Det finns trådar om mer och mindre kända personer, fyllda med ovederhäftig kritik, ogrundade påståenden, rykten, lögner, förtal; trådar som det ibland skrivs nytt i men också sådana som bara ligger kvar sedan länge utan ny aktivitet. I några fall när jag tittat på extrema fall av detta slag har jag tänkt att föremålen för diskussionen borde ingripa och svara. Såvitt jag förstår kommer trådarna ligga kvar på detta forum för alltid, och ofta nog kommer en stor mängd personer som googlar dessa personer ta del av alla deras utsagor. Ett gammalt, från slaskpressen välkänt problem har aggraverats av internätets anonymitet och bestående tekniska lättillgänglighet.

Tråden om mig var positiv; endast mild och marginell kritik framfördes, av sådant slag som det inte finns några skäl att besvara. Detsamma gäller de andra trådar där jag nu sett att jag också omnämnts. Ändå gav spekulationerna om mina ståndpunkter anledning till klargöranden på flera punkter. Det är viktigt att komma ihåg att det problematiska innehåll Braw fäster uppmärksamheten på inte är det enda på Flashback. Det finns också mycket som är bra. Och det är därför jag också har fått anledning att fundera på vilket förhållningssätt jag bör ha till detta forum. Jag har nu blivit medlem, om än bara för att kunna få sammanställningar av inlägg från de skribenter som intresserar mig och för att kunna prenumerera på de trådar som är relevanta för mig. Jag är fortfarande obenägen att själv ge mig in i diskussionerna och posta inlägg jämsides med bidrag från Fittfitta, Knullkungen, Cuntsucker, Megaballen, Kommunistfittan och Drullknull.

I rättvisans namn ska sägas att inte alla deltagare har användarnamn av detta slag, och att alla inte heller har frånstötande avatarer. Men det kan inte förnekas att alldeles för många har det. Och tonen i diskussionerna är också alltför ofta den man av dessa kan förvänta sig.

Hela forum-fenomenet står här inför en utmaning. Kan det avfärdas enbart på grund av denna ton? Jag tror inte det, och jag tror inte heller att många mediaforskare tror det. Men vi har att göra med ett centralt problem som måste hanteras. Anonymitetens missbruk kan, liksom annat missbruk av internätet, bli en förevändning för dem som vill inskränka yttrandefriheten. Och redan dessförinnan leder det till att det värdefulla av det som sägs ignoreras och inte tas på allvar.

”Forumtrollen”, fortsätter Braw, ”ska vara kaxiga bakom sina masker – skratta år självmord, hota med skolmassaker eller prata snusk om före detta flickvänner. För en maskerad människa behöver inte ta ansvar för sina handlingar. De finmaskiga sociala filter som byggts upp genom tusentals år dras plösligt bort och allt det vidriga vi har inom oss strömmar ut.”

Vi har att göra med vad som antagligen är ett tämligen generellt problem med internetfora. I själva verket skulle det behövas många fler fora av detta slag (jag vet dock inte hur många andra som finns), om än rimligen mer specialiserade. Flashback får väl ses som en början. Förhoppningsvis kan det förbättras. En av poängerna med att protestera mot anonymitetens avarter är, förhoppningsvis, att det kan ha denna effekt. Jag vill uppmuntra fortsatt fri diskussion, inte avråda från den på grund av de nuvarande bristerna. Men för att få verklig betydelse måste dessa fora på något sätt göras mer seriösa och kvalificerade, vilket framför allt kräver strängare regler för bidragens form och ton. De måste på något sätt bättre anpassas till de på intet sätt självklara, alltid hotade normer för det civiliserade demokratiska politiska (och övriga) samtalet när det varit som bäst. Åtminstone måste så ske om internetforumens potential till fullo ska förverkligas och de ska kunna få den tyngd och tas på det allvar en del av deras innehåll redan nu förtjänar.

Även en person som såvitt jag förstår är en erfaren Flashback-deltagare har i en kommentar till ett av mina inlägg avrått mig från att själv ge mig in i diskussionerna. I stället har jag här i min blogg gjort det som efterfrågats av mig: kommenterat tråden om mig, och med viss utförlighet. På så sätt har jag visat jag att jag tar deltagarna på allvar, och, hoppas jag, uppmuntrat vidareutvecklingen och förbättringen av Flashback. Att ta den för mig aktuella diskussionen till utgångspunkt för blogginlägg har passat mig bra också därför att flera av de saker man tagit upp verkligen är viktiga även för mig. Och det är inte omöjligt att jag också kan komma att ta upp innehållet i andra trådar.

Men något slags styrning och differentiering är nödvändig för att undvika de problem Braw pekar på. Hans argument är klassiskt konservativa. Vi har ansvar för vad vi säger, ty ”[v]ad vi säger får konsekvenser. Om varken skribent, ansvarig utgivare eller upphovsman finns – vem tar ansvaret för konsekvenserna då?” Vi står inför den inte minst i vår tid centrala frågan om yttrandefriheten: ”Ofta talas det om internet och dess anonymitet som en garant för yttrandefriheten. Men i själva verket blir det en förvrängd frihet som anonymiteten ger oss. En frihet utan tillhörande ansvar.” Den konservativa frihetssynen skiljer sig från den liberala, och vi känner igen kritiken sedan århundraden: ”Är det den frihet som vi har drömt om? Friheten att sprida dynga över vår omgivning? Jag har svårt att tro det.”

Men signifikativt nog konstaterar Braw att inte heller på konservativa Tradition & Fason skribenterna alltid vågar stå för sina åsikter. Yttrandefrihetens problematik förändras naturligtvis också under dagens politiska korrekthets regim. Denna dimension av problematiken faller dock tyvärr utanför Braws ramar. När han menar att åsikter inte bör undertryckas, och bejakar och välkomnar internets vidgande av yttrandefriheten, handlar det ju idag i en utsträckning som han kanske ändå inte fullt uppfattar om rätten att yttra just konservativa åsikter. Hans i sig riktiga kritik gäller sådant som konservativa kritiserade även för tvåhundra år sedan. Internets frihet är välkommen ”så länge man aktar sig för fallgroparna. En av fallgroparna är möjligheten att bete sig som ett svin, att inte ta ansvar.”

Alla åsikter kan uttryckas, menar Braw. Vad som oroar honom är bara det sätt på vilka de uttrycks. Detta är dock två sidor av diskussionen som i själva verket är i högre grad åtskilda än Braw uppmärksammar. Han gör rätt i att betona deras sammanhang så långt detta sträcker sig. Detta är väsentligt och angeläget. Men idag är också frågan om de olika – och för olika grupper av olika skäl – kontroversiella åsikternas substans oundviklig.

Instämmanden i min analys av anonymitetskulturen följde även från Motpol och Flashback. Men också motargumentet att vi har ett faktiskt åsiktsförtryck, som innefattar fysiskt hot och våld. Oavsett exakt hur nödvändig anonymiteten faktiskt är i enskilda fall, är det uppenbart att diskussionerna på Flashback inte skulle vara vad de är, vare sig kvantitativt eller kvalitativt, utan anonymiteten. Jag  uttryckte stöd för Flashbacks grundidé om ”yttrandefrihet på riktigt”, just på grund av att man måste motsätta sig dagens illegitima inskränkningar av yttrandefriheten i enlighet med den politiska korrekthetens till distinkta makt- och intressegrupperingar ofta spårbara påtryckningar och diktat, och jag förstår att anonymiteten för forumets skapare såväl som för de allra flesta medlemmarna alltifrån början var en självklar förutsättning, även om det också finns undantag som skriver under eget namn.

Det anonyma politiska skrivandet är förstås inte något historiskt nytt, och det har visat sig att den historiska erfarenheten av totalitära ideologiska system, där motståndet absolut måste göra bruk av anonymiteten, inte är en erfarenhet vi övervunnit, som många trodde under tiden närmast efter Berlinmurens fall. Den fortsätter, i nya former. Men går vi längre tillbaka i tiden, är det lättare att se skuggan av ansvarslöshet – hos det georgianska Englands ”Junius” till exempel, trots sanningarna och de litterära kvaliteterna. Situationen är inte densamma när det är en falsk frihets radikaler som blivit förtryckarna och de konservativa som tvingas till anonymitet – en situation som tidigt prefigurerades under loppet av den franska revolutionen. Det är beklagligt om ansvarslöshetens skugga faller också över de mer eller mindre och i olika avseenden konservativa som bekämpar dagens illegitima åsiktsförtryck.

Frågan om anonymiteten har andra dimensioner än de Braw tar upp. Den är större och svårare. Men han lyfter alltså på ett utmärkt och med mitt eget i sak överensstämmande sätt fram anonymitetens kanske mest allmänna och grundläggande problematik.

1-8

Official website

Wikipedia

17e juni

Newsmill

Se även:

Mikael Jansson mot EUs, NATOs och FNs krig

Voices Against the Libyan War

Sverigedemokraternas partiordförande anknyter i sitt anförande i veckans partiledardebatt till sin, Erik Almqvists och Mattias Karlssons i Svenska Dagbladet nyligen publicerade inbjudan till budgettekniskt samarbete med S, V och MP. Reinfeldt klagar över Åkessons tal om ”den samlade oppositionen”, för vilken han menar att Åkesson också gör sig till ledare, men denna samling handlar naturligtvis bara om att få igenom SD:s politik på enskilda punkter där samsyn råkar råda med den rödgröna delen av oppositionen. Det markeras starkt i anförandet, liksom två gånger i artikeln, att det inte är fråga om någon politisk samsyn i övrigt.

Bilden av SD som vänsterparti, som bara socialdemokrater av äldre snitt, en bild som fortfarande några i den snabbt framsprungna nya generationen av borgerliga debattörer som kallar sig konservativa frammanar, vederläggs omedelbart och automatiskt när Juholt, i sitt svar på Åkessons replik på hans anförande, säger att han inte avser samarbeta med Åkesson eftersom SD är en ”del av regeringsunderlaget”. Till grund för denna på motsvarande men motsatt sätt överdrivna kritik ligger det likaledes självklara förhållandet att SD också, som Åkesson inledningsvis understryker, flera gånger (de allra flesta) sökt få igenom sin politik genom att rösta med alliansen på enskilda punkter där samsyn råder med den.

Genom nedskärningar på de ofantliga utgiftsområden på vilka de föregivna representanterna för en ekonomisk högerpolitik i total monolitisk betongenighet med S (det nya S, Sahlins S; det gamla S, hos vilket SD finner delsanningar, gjorde det naturligtvis aldrig) vräker ut skattemedel på grunder av ren politisk-korrekt illusion och verklighetsflykt, menar sig SD såvitt jag förstår sammantaget och på längre sikt faktiskt kunna erbjuda större skattesänkningar än alliansen. Det är inte det Åkesson säger nu, men såvitt jag minns har det sagts.

Alla vet hursomhelst att Sverige utan större problem skulle ha råd med rimliga, konstruktivt stödjade välfärdssystem av den typ SD försvarar om vi inte tyngdes av denna destruktiva drömvärld och dess intressenter. Det vore en jämförelsevis lätt sak att samtidigt upprätthålla en blomstrande ekonomi i till stor del privat regi och en sund välfärdspolitik om vi blev av med alliansens och de rödgrönas alla ideologiska extremister och globalistiska eftersägare, och det allmänna kulturella tillstånd de tillsammans med de pådrivande media åstadkommit.

Som jag betonat i tidigare inlägg bejakar SD endast under urskillning den äldre socialdemokratiska välfärdsstaten. De socialdemokratiska delsanningarna är förvisso viktiga, det finns utan tvekan ett för SD värdefullt arv att förvalta här. Men att SD inte är socialdemokrater ens av äldre snitt visas av att partiet är mot hela den kulturradikalism som även under de stora framgångsåren efter mitten av 1900-talet underminerade de oundgängliga djupare kulturella och moraliska förutsättningarna även för just denna materiella framgång. Också den gamla högern stödde ju i stor utsträckning S:s genomförande av välfärdsreformer av en typ den själv föreslagit i kapitalismens intresse. Detta är vad det handlar om. Självfallet är SD mot ett välfärdssystem som leder ut i det vegetativa träsket, i passiviserande beroende, ett välfärdssystem som för rent maktpolitiska syften knöt lydiga och alltmer maktlösa väljarmassor till S-regeringen (mekanismen fortsätter naturligtvis idag inte minst med föga eller alls icke integrerade invandrare). SD:s partiella försvar för folkhemsårens välfärdsstat är till skillnad från detta ett uttryck för dess socialkonservatism, och i linje även med den gamla nationella högern. SD:s välfärdsstat och folkhem är deras egna, självständiga.

Även alliansen, som många (inte alla) av de konservativa som insisterar på att SD är alltför socialdemokratiska fortfarande tillhör och säger att vi ska fortsätta rösta på, försvarar ju den svenska välfärden. På vilket sätt är dess försvar för den bättre än SD:s? De förmenta högerpolitikernas med monoman, fanatisk enständighet framförda uppfattning att den svenska välfärden bara kan räddas genom fortsatt invandring av analfabeter och ofta militanta muslimer även från länder på den allra lägsta utvecklingsnivå, invandrare vars rösträtt dessutom enbart kommer gynna den socialdemokratiska oppositionen, cementera fel sorts välfärdsstat och för alltid omöjliggöra skattesänkningar och borgerliga värden, ger inte något mer slående genialiskt intryck.

Att samtidigt även de viktigaste och mest avgörande delarna av Sveriges realekonomiska tillgångar i den enfaldigaste marknadsutopistiska yra helt enkelt ska säljas ut, och icke ogärna till de av kompromisslöst, diktatoriskt organiserat rasistisk-nationaliskt egenintresse drivna kineserna, gör knappast alliansens välfärdsalternativ mer övertygande. Om vi bara lyder EU, NATO och de visa globalistiska ekonomiska institutionerna, som Internationella Valutafonden, så kommer allt gå bra. Vad jag vill kalla bombvänstern, ledd exempelvis av Dagens Arenas Per ”Fortsätt bomba!” Wirtén, visar vägen.

Hur man kan sitta fast i detta träsk och samtidigt kalla sig konservativ är en gåta. Och hur vänstern kan tro att socialdemokratin på något sätt gynnar arbetare eller låginkomsttagare på det sätt den en gång gjorde det, eller låtsas att den gör det, är en lika stor gåta. Det monumentala, inte bara för sitt eget parti katastrofala, men alltfort oavlåtligt globalistiskt ambitiösa och pådrivande fiaskot Gordon Brown, är en äkta, trovärdig folkkämpe av det slag man idag följer. Detta är dagens socialdemokrati. Att vänstern inte heller längre gynnar tredje världen – de analfabeter och ekonomiskt retardatära länder jag nämnde ovan – är också fortfarande mindre uppenbart för de flesta svenskar.

Både oppositionen och regeringen har i flera omröstningar redan de facto varit beroende av vågmästarna SD. Men till skillnad från de senare, som konsekvent röstat för sin egen politik, har de rödgröna såväl som regeringen ibland också röstat mot sin egen respektive politik när den överensstämt med SD:s. Detta tillhör de allra mest bisarra uttrycken för den politiska korrekthetens ideologiska regim i det Sverige som ännu inte anpassats till den situation som råder i stora delar av övriga Europa. Hur kan Reinfeldt och Juholt klaga över att SD ansluter sig till oppositionen respektive regeringen när de själva inte bara har en överväldigande gemenskap med varandra och samröstar i en lång rad helt centrala frågor, utan till och med väljer att anpassa sig till varandra framför att driva sin egen politik?

Detta samtidigt som deras partier i andra fall försöker smygförhandla med SD bakom en lögnfasad av förnekande av allt samröre. Det finns ingen trovärdighet här. Futtigheten, substanslösheten och oärligheten i det ynk-spel som Reinfeldt och Juholt nu förminskar och fördunklar sina karriärer med ger ett ohjälpligt intryck av politisk lättviktighet.

De är inga dåliga eller onda människor. Det finns sidor hos båda som jag tycker om. Sverige och jämförbara länder i Europa har fortfarande ett enormt allmänt kulturellt kapital som borgar för gemensamma civiliserade normer, humanistiska värderinar, sunda rättsprinciper, en respektfull ton, och därmed möjligheten till fredlig konfliktlösning och meningsfulla förhandlingar. Denna outtalade, tysta värdedimension glöms lätt men bör aldrig glömmas i de politiska stridernas hetta. Reinfeldt och Juholt är båda självklart delaktiga i den.

Men jag förundras över hur det är möjligt att personer som dessa, vid den ålder och i den ställning de uppnått, inte förmår se djupare än de gör. Varför producerar Sverige så många sådana här personlighetstyper? Varifrån kommer de? Man är benägen att fråga sig varför de inte läste några år till vid universitetet innan de gav sig in i politiken, men man påminner sig omedelbart att det inte är någon garanti för fördjupad insikt. Man frågar sig då i stället varför de inte på annat sätt kom i kontakt med den mer djuplodande litteraturen? Varför de inte åtminstone fick sig mer till livs på gymnasiet? Man undrar om de aldrig träffade och lyssnade på de intressanta och erfarna äldre personligheter som fanns i deras egna partier?

Reinfeldts såvitt jag vet fortfarande inte återtagna eller korrigerade ord om att vissa demokratiska politiska motståndare inte ska bli förvånade när de drabbas av politiskt våld, och om den svenska kulturens obefintlighet, markerar exempelvis något historiskt radikalt nytt, och tragiskt. Även om det till dels var fråga om naivitet och klumpighet eller tillfälliga olyckshändelser i de här fallen (orden om den svenska kulturen var exempelvis en klumpig parafras, i ett helt nytt sammanhang, av en ofullständigt ihågkommen formulering av Tegnér), måste man ha rätt att uttrycka uppfattningen att det var för en statsminister otillåtlig naivitet och klumpighet, otillåtliga olyckshändelser. Att det finns ett glapp, en torftighet, en utarmning här; ett brott i den kulturella överföringen. Att det faktum att dessa politiker argumenterar som de gör talar ett tydligt språk inte bara om deras partikulturer, utan även om aspekter av den allmänna svenska kulturen och debatten idag.

Det handlar om svagheter som, liksom de krafter som producerat dem, riskerar att på fatalt och mer slutgiltigt sätt erodera den djupare, gemensamma kulturella och moraliska grund vi alla står på och bygger på, den grund vi tar för given men som uppnåtts endast genom många generationers hårda arbete och strävan. Av politiska åtgärder kan bara SD:s typ av kulturpolitik, sådan den i framtiden kommer kunna vidareutvecklas, motverka detta.

Osjälvständigt och opportunistiskt tenderar Reinfeldt och Juholt – jag tänker här inte bara på den nu aktuella debatten – att bara pladdra på om SD, navigerande efter fladdrande ideologiska skenbilder, de billigaste och mest fantastiska förvrängningar, de genomskinligaste och ytligaste diskursiva diktat, utan att ge något övertygande intryck av att längre egentligen tro på något mer grundläggande, och framför allt utan att förstå något av den djupare innebörden av det SD talar om, de större perspektiv som motiverar SD:s politik. Man känner den kalla nihilismen ätit sig in strax under ytan. När Reinfeldt säger sig föredra Ohly framför Åkesson bör vi ju inte behöva tveka om vem Juholt föredrar. Deras partier reduceras alltmer till ihåliga, dammiga kulissvärldar, döda relikter av något som var meningsfullt för länge sedan. De är fyllda av uniforma, tanketomma mekaniska funktionärer som, utan att inse hur och varför, medels upprepning av samma meningslösa, färdigformulerade standardfraser administrerar ett i centrala avseenden ohållbart och havererande radikalmodernistiskt system.

Detta är inte platsen för en närmare analys av det politiska språket och makten, men för dem som finner det ovanstående abstrakt, ger jag ett exempel på en från alla håll ständigt upprepad meningslös fras som används som kritik mot SD: partiet “ställer grupp mot grupp”. Mer än de i högre grad innehållsligt bestämda språkliga instrumenten för systemhegemonisk styrning illustrerar denna otroliga abstraktion tomheten i det tänkande och den retorik som samtliga andra partier från höger till vänster delar i bekämpandet av SD.

Frasen har, i sig, utan tillägg och förklaringar, såvitt jag kan se utgjort det huvudsakliga, centrala, förment avgörande argumentet mot SD under hela det gångna riksdagsåret. Det säger det mesta man behöver känna till om nivån på sjuklöverns nuvarande argumentation. Frasen implicerar ett moraliskt fördömande. Men att, som man gör, säga att det i sig, generellt, är fel att ställa grupp mot grupp har i verkligheten inte någon som helst begriplig eller legitim innebörd i en parlamentarisk demokrati, den demokrati som handlar just om att, inom bestämda författningsmässiga ramar och i ordnade procedurala former, tolerera och acceptera att särintressen, grupper, organiserar och artikulerar sig politiskt, att de ställer sig och ställs mot varandra.

Om man ansträngde sig att försöka finna en mening i detta uttryck sådant det idag används, torde det enda man skulle kunna komma fram till vara att de ignoranter som gång på gång i det allvarligaste alarmtonläge och med anspråk på moralisk överlägsenhet upprepar frasen försvarar något som liknar den “fascistisk[a] fantasi om ett homogent Sverige tömt på politiska konflikter” som Sam Carlshamre och Daniel Strand i stället groteskt tillskriver SD.

Att SD inte är ett vanligt vänsterparti – för att nu återvända till detta tema – framgår också med all önskvärd tydlighet av Åkessons replik till MP:s nya språkrör Gustav Fridolin, som kan ses i riksdagens webbtv-arkiv. Åkesson får snabbt och med stor klarhet fram den bestående flumvänsterkaraktären hos MP:s politik, och man kan inte annat än förundras över hur detta parti kan vara så stort. Den integritetslösa och inte bara av det absurda motståndet mot SD frambringade ideologiska kollapsen i sjuklövern når en ny nivå av farsartadhet när det nu antyds att det samarbete med Fridolins parti som inleddes med den hårresande överenskommelsen om ytterligare förvärrad massinvandring nu ska fortsätta och vidareutvecklas, och att det är detta som ska rädda Reinfeldt, det ekonomisk-politiska högerbålverket mot de hemska gammelsossarna SD. Fridolin och Reinfeldt signalerar ömsesidigt en ny närhet.

Timbros Markus Uvell har nu i alla fall äntligen fått nog och i ett debattinlägg i Aftonbladet kommit fram till åtminstone en allmän slutsats rörande förhållningssättet till SD i linje med vad jag tidigare rekommenderade i ett inlägg om en Timbro-debatt om SD där bland annat han medverkade.

Partiledardebatten visar att SD under sitt första år i riksdagen redan hunnit inta en central position i svensk politik. Denna position har gjort det omöjligt att dölja hur de gamla partierna på punkt efter punkt förenas i vad som i realiteten helt enkelt är ett motstånd mot det som är bra för Sverige, bra för Europa, bra för den västerländska civilisationen och dess distinkta värden. Detta är slutsumman av den ideologiska och taktiska matematik jag här beskrivit. Och det förtjänar inte väljarnas mandat.

Det bör bli allt lättare att se att det är SD som idag representerar det som var bra i den gamla högerns konservatism. Liksom det som förblir hållbart i den gamla socialdemokratins välfärdsreformer. Och de moralkonservativa värden KD svikit. En starkt markerad men realistisk och genomförbar miljöpolitik, skild från MP:s hopplösa och oförbätterliga opportunism (naturen är ett av de “överordnade värden” Ambjörnsson nämner som konservatismens angelägenhet). Ett motstånd mot dagens EU som inte, som V:s, drivs från fel håll, från ståndpunkten av ett försvar för en postnationell ordning av ännu värre slag än EU:s. I någon mån en landsbygdsförankring som ersätter den som C tragiskt kastade bort till förmån för missförstådd urbanitet och liberal dekadens. Krav på invandrare grundad i en genomtänkt åskådning, långt bortom FP:s tillfälliga populistiska utspel, och en skol- och utbildningspolitik baserad på en historiskt förankrad kultursyn i stället för FP:s kalla, radikalrationalistiska ekonomism och teknokratism, i vilken man bortom de ibland svagt skönjbara tendenserna till begränsad insikt om omöjligheten i det, förlitar sig på invandrare av det ovan nämnda slaget.

Men det bör också bli lättare att se att SD driver allt detta utifrån en alldeles egen ideologisk profil. Att detta partis egna helhetssyn rymmer dimensioner som inget av de övriga partierna äger, som de alla saknar. Att alla de nämnda av sjuklövern förkastade eller förfuskade tingen är inte bara på nytt sätt kombinerade, utan omstöpta, modifierade och kompletterade i enlighet med SD:s egen unika politiska vision och dess egna historiska traditioner. Att det i allt väsentligt är ur denna vision och dessa traditioner som de olika ståndpunkterna vuxit fram, inte bara ur den nödvändiga räddningsaktion som övertagandet av element från de andra partiernas i de viktigaste fallen svikna och förrådda historia innebär.

SD borde kunna bli framtidens självklara stora, inklusivt välkomnande parti i vårt land. För det har gått så långt att man kan säga inte bara att de är de enda som tror på Sverige, utan nästan också att de är de enda som tror på något verkligt, konkret, levande och positivt överhuvudtaget. ”Här för att stanna” är väl redan en gammal paroll, förra höstens paroll. Den senste partiledardebatten visar att SD inte bara är här för att stanna, utan för att fortsätta växa. För att, på sikt, ta över ansvaret för Sverige.