Category: Politics

Motpol är en svensk bloggportal för “kulturkamp – folkbildning – samhällsdebatt”, som avger följande avsiktsförklaring:

“Det svenska debattklimatet har i takt med den politiska korrekthetens frammarsch blivit både likriktat, snävt och tråkigt. Ett resultat av detta är att många intelligenta och viktiga röster tystas ner, och inte ges utrymme i debatten.

Debattutrymme är inte något man får, det är något man tar. Tanken bakom Motpol är därför att ge den svenska debatten nytt liv, genom att erbjuda en plattform för de kvalitativa och frisinnade röster som har sin grund i en nordisk världsbild, och som följd av detta idag sällan ges utrymme.

Motpol är på så vis en del av, och en försvarare av, den långa nordiska traditionen av fri debatt, yttrandefrihet och åsiktsfrihet.

Våra skribenter representerar ett brett spektrum av ideologiska inriktningar, men förenas i en gemensam värdegrund baserad på ett värnande om nordisk kultur och tradition. Projektet som sådant är såväl politiskt som organisatoriskt obundet. Varje deltagare ansvarar juridiskt för sin egen blogg.”

Innehållet är onekligen politiskt inkorrekt. En av Motpols skribenter är Jonas De Geer, Samtidsmagasinet Salts redaktör. Detta kunde i förstone synas förvånande, eftersom Jonas är en förkonciliär katolsk traditionalist och, fastän förvisso svensk patriot, ingalunda någon representant för en specifikt “nordisk världsbild” i den mening denna term såvitt jag kunnat se förstås av de övriga Motpol-skribenterna.

Portalen präglas ofta av ett distinkt avstånd till kristendomen, en vilja att gå utöver den och dess judiska bakgrund (ibland tycks de ses som helt främmande för västerlandet och inte minst det nordiska), en programmatisk strävan att gå tillbaka till, återupprätta, och bygga vidare på den förkristna, indoeuropeiska traditionen.

–

–

Jag postar detta som komplement till texten om Samtidsmagasinet Salt (25/9) och diskussionen om den.

Jonas De Geer har i sin blogg nyligen gjort två tillbakablickar på Samtidsmagasinet Salt, personerna kring det, och dess mottagande. De är av intresse för mig bland annat av det skälet att jag umgicks ganska intensivt med Jonas och Salt-kretsen från mitten till slutet av nittiotalet och hade många diskussioner med dem.

Jonas och jag fördes först samman av dåvarande professorn i idéhistoria i Stockholm, Nils Runeby. Jonas studerade vid institutionen och var intresserad av att skriva en uppsats om Tage Lindbom. Runeby hänvisade honom till mig, eftersom jag tidigare – över tio år tidigare – skrivit en uppsats i samma ämne.

Inom kort kom en ung högerradikal, förkonciliär katolsk intellektuell i fransk stil (och med god behärskning av franska, och även kunskaper i latin, italienska och möjligen spanska), piprökande och med basker, hem till mig. Det visade sig att han redan kände till flera av mina konservativa vänner, som exempelvis Burkeforskaren, författaren och debattören Carl Johan Ljungberg.

Våra samtal under de kommande åren rörde många och stora ämnen, men anknytningen till Lindbom blev bestående, av det enkla skälet att Lindbom själv behandlat alla dessa ämnen i sitt författarskap. Jag hade känt Lindbom sedan mitten av åttiotalet och läst honom ännu längre; Christian Braws essäsamlingar från åttiotalets början, utgivna under pseudonymen F. J. Nordstedt, hade fäst min uppmärksamhet på honom. Framför allt rörde Jonas’ och mina samtal religionen, inte minst förhållandet mellan katolicismen, eller kristendomen i allmänhet, och den vedantistiska traditionen. Jag ifrågasatte också en del punkter i Lindboms tolkning av båda dessa. Men vi återkom också ständigt till den så kallade radikalkonservatism som Jonas alltmer närmade sig. Den traditionalistiska skolan, som Lindbom tillhörde, förband den andliga, religiösa eller i René Guénons mening metafysiska tematiken å ena sidan och den politiska å den andra. Inom denna skola är Lindbom antagligen fortfarande den som utifrån den traditionalistiska metafysiken presterat de mest djupgående, utförliga, och detaljerade analyserna, såväl allmänt historiska som filosofiska, av det moderna västerlandet, och i några avseenden kanske av västerlandet som helhet, alltifrån antiken.

Efter att själv ha knutit kontakt med Lindbom introducerade Jonas nu också en hel egen krets av yngre akademiker och intellektuella för honom. Tillsammans med Borås Tidnings Johan Sundeen, även forskare i idéhistoria i Göteborg, gav han ut en volym med mestadels äldre artiklar av Lindbom, med titeln Konservatism i vår tid. Den uppmärksammades positivt av Svante Nordin i en recension i Svenska Dagbladet som markerade kulmen i dennes utveckling alltifrån uppgörelsen med vissa former av marxismens vetenskapliga anspråk i Historia och vetenskap 1981. Han hade nyligen utgivit sin stora biografi över Fredrik Böök, och man väntade med spänning på vilket nästa steg skulle bli. Inom kort skulle han också medverka i Salt. 

Eftersom allmän enighet rådde om att Lindboms självbiografiska bok Omprövning från 1983 var alltför tunn, och han inte tycktes villig att skriva några mer omfattande memoarer, fick Jonas (och antagligen Sundeen också) idén att producera en memoarvolym byggd på Lindboms inspelade muntliga berättande. Denna utmärkta idé fick till följd att regelbundna kvällsmöten med Lindbom arrangerades i Stockholm under några år från mitten av nittiotalet, där Lindbom talade om sitt liv, i synnerhet om de tidiga åren som forskare och därefter ledande intellektuell inom den svenska socialdemokratin. Lyssnade gjorde inte bara Jonas’ yngre krets, med personer som statsvetaren Johan Tralau, nu mest känd från Axess TV, och Peter Norberg, forskare vid Handelshögskolan och kritisk mot sin bror Johan, men framför allt med en rad unga katoliker som Alexander Andrée, senare forskare i medeltidslatinsk filologi. Även jag, Ljungberg, och forskaren i idéhistoria och numera den från Sveriges Radios “morgonandakt” kände hindun Stig Lundgren deltog regelbundet. Någon gång anslöt sig också andra konservativa publicister som den snart märkligt tystnade Svenska Dagbladet-medarbetaren Eddie Tistelgren, och Per Dahl, sedermera Barometerns politiske chefredaktör. Sundeen och kulturskribenten Per-Olof Bolander medverkade inte, eller bara någon enstaka gång, eftersom de inte bodde i Stockholm. Intensiva diskussioner följde. Så småningom var det nödvändigt för den mer än åttiofemårige Lindbom att ta sig hem, men vi andra fortsatte in på småtimmarna.

Jonas var drygt tio år yngre än jag, men vi hade det gemensamt att vi båda vuxit upp i Bromma och gått i samma skola där. Hans och mina föräldrar bodde fortfarande kvar, på kort avstånd från varandra. Vi träffades även där. De flesta mötena med Lindbom ägde rum hemma hos Jonas på Kungsholmen, men hans lägenhet var, liksom min, för liten för större möten. Det största mötet var därför det i Bromma hos mina föräldrar. Vid detta tillfälle deltog även Carl-Henning Wijkmark, Per Landin, och en mycket ung Mohamed Omar. Diskussionerna fortsatte denna gång hela natten, mot slutet som omväxling i det De Geerska hemmet dit de vid denna tid kvarvarande promenerat och som vi lämnade först när solen gått upp. (Det var dock den ljusa delen av året.)

Det var i denna krets jag först hörde talas om projektet Salt. Jonas låter oss dock nu veta att Bertel Nathhorst inte bara var Salts finansiär, utan också den som, i mars 1999, uppmuntrat Jonas och Per-Olof Bolander att starta tidskriften och inte bara ett nyhetsbrev, som de själva tänkt. Det var något jag missade; som jag minns det hade tidskriftsplanerna funnits en längre tid hos Jonas och i Lindbomkretsen. Men tydligen framställdes inte dessa planer i en hänvändelse till Nathhorst, utan det var han som vid detta tillfälle självmant förklarade sig villig att finansiera ett sådant projekt.

Alla visste att Nathhorst var en kontroversiell person i näringslivet, men det var svårt för utanförstående att bedöma anklagelserna om hans framfart där. Jag hade bara träffat honom en gång, på ett Timbroseminarium, och det enda jag mindes från det tillfället var markeringen, i hans inlägg, av hans lutherska ortodoxi. Vad han än gjort i övrigt stod det klart att detta var en person med starka politiska och religiösa övertygelser. Han hade också disputerat i religionshistoria, och hade avsevärda humanistiskt-kulturella intressen.

Det sistnämnda blev jag medveten om inte minst när han under våren 2000 ringde mig i Oxford. Det visade sig att han bodde utanför London, och han ville att vi skulle träffas. Som jag minns det var huvudskälet till detta att han funderade på att skriva en biografi över Carl David af Wirsén och ville diskutera detta ämne med mig. Vi avtalade en tid, han anlände med tåget, och vi träffades på en av mig ofta använd, av gäster lättfunnen mötesplats, The Randolphs bar. Det visade sig att han också var mycket intresserad av Oxford, och vi tillbringade större delen av dagen tillsammans, med promenad runt flera colleges och i University Parks och North Oxford, lunch på The Old Parsonage, och avslutning tillbaka på The Randolph, denna gång i avdelningen för eftermiddagste. Det oavbrutna och intensiva samtalet rörde bara till liten del Wirsén, och i långt större utsträckning Oxford, och samtida politik, inte minst EU. I någon mån rörde det också Salt. Jag framförde bl.a. den bland mina vänner vid denna tid ofta diskuterade idén att en kulturkonservativ “tankesmedja”, en motsvarighet till Timbro, i linje med Salt, borde skapas, men jag fick en känsla av att han uppfattade detta som involverande ett önskemål om finansiering från honom, något som jag inte alls hade i åtanke. En viss spänning mellan hans engagemang för marknadsfriheten och hans stöd för Salt med dess annorlunda ståndpunkter kunde också skönjas. Mötet gav naturligtvis inget som helst underlag för en bedömning av hans agerande i näringslivet.

Förutom Lindbomkretsen medverkade i Salt en rad kända och etablerade skribenter – Roger Scruton, Svante Nordin, Mats Gellerfelt, Per Landin, Anders Björnsson, Knut Carlqvist – och flera som inte var men förtjänade att bli kända. Men Jonas påminner nu om att Salt redan efter det första, mer okontroversiella numret, som i allmänhet blev väl mottaget av ledar- och kulturskribenter, attackerades av P-O Enquist som ett “brunmålat finrum”. Denna typ av omdömen, att Jonas och Salt representerade en ny salongsfascism o.s.v., blev förvisso – också enligt de kommentarer och rapporter som nådde mig i England – efter de följande numren den helt dominerande. Även Maria Schottenius skall på detta tidiga stadium ha fördömt tidskriften i samma anda. Jonas avfärdar som en myt föreställningen att det var först hans intervju med David Irving i det femte numret som innebar en avgörande vändpunkt i tidskriftens reception.

Han ger också en märklig redogörelse för bakgrunden till denna intervju. Judisk Krönikas redaktör Jackie Jakubowski hade upprepade gånger ringt till redaktionen och på av Jonas specificerat “magstarkt” sätt protesterat mot Jonas’ avståndstagande från Johannes Paulus II:s ursäkt å kyrkans vägnar för dess behandling av judar, och mot Jonas’ förnekande av att påvens ämbete gav honom auktoritet att legitimt göra sådana “politiskt korrekta utspel”.

Jag vet inte så mycket om Jakubowski, men jag har varit i kontakt med honom vid ett tillfälle, när jag, uppmuntrad av en judisk vän, skickade en artikel om konservatism och judendom till Judisk Krönika någon gång vid slutet av åttio- eller början av nittiotalet. Det var ett ämne jag sedan mitten av åttiotalet diskuterat med en annan en judisk vän, Erland Josephson, vars polska fru översatte Czesław Miłosz, och som tidigare disputerat i historia i Uppsala men som jag lärde känna på Stockholms universitet där han, liksom jag, ville skriva en idéhistorisk uppsats om Lindbom. Han publicerade också senare inte bara en utan flera sådana uppsatser, tillsammans med uppsatser i ett annat ämne tillhörande våra gemensamma intressen, nämligen personalismen. Det fanns med andra ord vid denna tid ett judiskt intresse även för den typ av politiskt tänkande jag ägnade mig åt. Jakubowski svarade dock tyvärr att min artikel var för svår för Judisk Krönika; den gick, påstod han, över hans läsares huvuden.

Enligt Jonas var det nu hursomhelst Jakubowskis beteende under deras samtal – “det var som om telefonluren vibrerade av hat” – som gjorde att han kontaktade Irving och gjorde intervjun. Men detta känns, oavsett arten av Jakubowskis beteende, som en märklig motivation. Naturligtvis var en intervju med Irving inte någon orimlig idé, även om jag håller med om bl.a. Svante Nordins kritik som gick ut på att Jonas borde ha ställt följdfrågor om Irvings just då diskuterade “förintelserevisionistiska” ståndpunkter, inte minst av det skälet att dessa var obekanta för de flesta svenska läsare. Även om det förvisso finns en del problem med Irvings forskning – av den typ som John Lukacs pekat på och exemplifierat i The Hitler of History – var Irving en sedan länge mycket inflytelserik historiker med flera böcker av viss relevans för en konservativ (och inte bara radikalkonservativ) analys av andra världskriget och därmed nittonhundratalshistorien i allmänhet.

I intervjun behandlas helt andra saker än frågan om det legitima i påvens agerande rörande kyrkan och judarna. Det intryck Jonas nu ger är därför att anledningen till intervjun var något slags allmänt behov att reagera mot  Jakubowski, eller snarare den judiska opinionen i allmänhet, p.g.a. Jakubowskis ilska över Jonas’ ståndpunkter i den senare frågan. Logiken känns inte glasklar. Men det står klart att Jonas har uppfattat “sionisthövdingen” Jakubowskis ingripande som ett “försök till intimidering”, och detta, säger han, “blev droppen”, även om de redan hade “gått över Rubicon för länge sedan”. Men Jonas’ agerande här skall kanske också ses i sammanhanget av den allmänna beskrivning av Salts syfte som han strax därefter ger: “det var den offentliga ‘diskursens’ gränser, förljugenheten som behövde utmanas; ett intellektuellt saneringsarbete var det vi företog oss”.

Vi får ta del av Jonas’ berättelse om hur den negativa mediala uppmärksamheten ledde till att han förlorade “mer än halva” sin vänkrets. Utan tvekan var det fråga om negativ medial uppmärksamhet: inte bara vanliga recensioner av nya nummer, utan separata “granskningar” av och utförliga kritiska angrepp på tidskriften och redaktionen som helhet. “Om det är något som präglar människorna i det kapitalistiska mediasamhället är det rädsla”, skriver nu Jonas. “Större delen av mitt dåvarande umgänge bestod av antingen publicister eller akademiker i början av karriären. En del var barndomsvänner. De sa inte upp kontakten, de bara drabbades av akut beröringsångest och slutade höra av sig.” Så långt påminner detta om Lindboms beskrivning av den “osynliga ostracism” som han själv upplevde på femtio- och sextiotalet, och i synnerhet efter publiceringen av Sancho Panzas väderkvarnar. Men i Jonas’ fall gick det hela, enligt honom själv, längre: “Jag hade fullt upp med Salt och småbarn hemma och kan ärligt inte säga annat än att det var good riddance,  men det var likväl en kuslig demonstration av massmedias dominans över människor. Till och med nära släktingar rapade, närmast verbatim, upp fulmedias anklagelsefraser mot den stygga tidskriften.”

Medan redaktörerna enligt Jonas fick uppmuntran från kända svenskar mellan skål och vägg, pressades “namnkunniga skribenter…av sina arbetsgivare att sluta. Några blev så ängsliga att de gick ut och gjorde halvkvädna, patetiska avböner, men de var undantag. Politrukpublicisten Mats Svegfors…försökte rentav förbjuda alla medarbetare på tidningen [Svenska Dagbladet, där han då var chefredaktör] att medverka i Salt…Där stötte han dock på patrull internt. Efter ett tag fattade emellertid tidningens bildbyrå, Scanpix, ett ‘policy-beslut’ om att inte sälja bilder till oss. Hälften av alla återförsäljare började bojkotta oss efter #5, osv, osv. Så höll det på.”

Eftersom jag flyttade till England strax efter att utgivningen började är det svårt för mig att bedöma situationen här. Jag träffade Jonas sista gången på den stora nittioårsmottagningen för Lindbom hösten 1999, med bl.a. Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Svante Nycander och flera av de andra medverkande i den av Jonas redigerade vänboken till Lindbom som presenterades vid detta tillfälle. Som jag minns det var de flesta i kretsen från mötena med Lindbom närvarande. Även några av de unga muslimer som vid denna tid bildat ytterligare en krets kring Lindbom var där.

Också jag var kritisk på några punkter till de senare numren av Salt. Jonas skriver själv att han var “impulsiv, stökig”, och att han och Per-Olof var “varandras motsatser”, att den senare var “samlad, tystlåten, eftertänksam, noggrann” och drog det “tyngre lasset” av arbetsbördan. Men Per-Olofs egenskaper var, som jag uppfattade det, inte riktigt tillräckliga som motvikt. Det fanns ett obalanserat och onödigt provocerande drag hos tidskriften, som förhindrade kommunikation inte bara med meningsmotståndare utan också med potentiellt intresserade sympatisörer. Inte minst de satiriska bilderna i slutet av det andra numret fann jag anmärkningsvärda. Jag minns att jag tyckte att Jonas i offentliga debatter exempelvis i radio tenderade att genom en alltför hård framtoning onödigtvis alienera sina inledningsvis positivt inställda interlokutörer, såsom Marie Söderqvist, krönikören och ledarskribenten i Svenska Dagbladet. Det var något i hela satsningens ton som blivit fel. Denna uppfattning delades av Lindbom.

Jag var en av de få i Lindbomkretsen som aldrig medverkade i Salt. Jonas ville visserligen ha en artikel om den så kallade svenska personlighetsfilosofin, men på grund av min Englandsflytt blev det ingenting av med det. Jag var flera gånger uppe på redaktionen, och höll kontakt med de flesta involverade tills jag flyttade. Därefter fortsatte jag att förnya min prenumeration ända till slutet. Men redan under de tidiga diskussioner som ledde fram till startandet av tidskriften märkte jag att Jonas inte var särskilt angelägen att involvera mig i projektet. Utan tvekan uppfattade han mig hela tiden som stående alltför långt från hans form av radikalkonservatism.

Vad Jonas säger om sitt dåvarande umgänge avser säkert hans jämnåriga. Varken jag eller, tror jag, Johan Sundeen eller Carl Johan Ljungberg drabbades av någon beröringsångest. Jag kan naturligtvis inte bestrida att Jonas har rätt i sin allmänna beskrivning av de övriga. Flera reagerade säkert tyvärr på detta sätt. Men i åtminstone några fall kan det väl, oavsett om de hade rätt eller fel, ha berott på den utsträckning i vilken de verkligen tog avstånd från den inriktning Salt visade sig få? Johan Tralau hade jag exempelvis hela tiden uppfattat som den mest liberale i Lindbomkretsen.

Jag kände att det snarare var Jonas som slutade höra av sig. Antingen berodde detta, trodde jag, på att han verkligen ogillade mina åsikter till sådan grad att han inte ville ha fortsatt kontakt, eller omvänt på att han antog att jag p.g.a. samma åsikter ogillade hans i sådan utsträckning att jag inte ville det. Men jag fick också intrycket att även några av de yngre i Lindbomkretsen, som hade medverkat i Salt, upplevde det på samma sätt: att det var Jonas själv som drog sig undan i sin tilltagande radikalism. När jag efter några år kom tillbaka till Sverige och Salt upphört, verkade han rentav ha gått under jorden. Det var inte mer än ett rykte som antydde att han numera flyttat till Göteborg. Det var svårt att veta hur man skulle få kontakt med honom. Jag tänkte att man kanske borde ringa hans far, Hans, som jag ju träffat i Bromma, och även på Handelshögskolan, där han är känd professor, och i något Cityuniversitets- eller Timbro-sammanhang, för att höra vad som hänt. Sundeen, som flyttat sin forskning till den institution i Lund där jag nu undervisade, nämnde efter en tid att Jonas tagit telefonkontakt med honom, men han var den ende. Det visade sig dock snart att Jonas kunde hittas, om än i begränsad utsträckning, på internätet. Han hade närmat sig några nationalistiska organisationer och skrev nu i deras organ, men hade också lämnat Sverige och bodde med sin fru och sina barn – på Orkney!

2005 höll jag ett föredrag om konservatismen i den svenska historien på Konservativt Forums årliga konferens i Heimdals lokal i Uppsala. Absorberad i min forskning även efter återkomsten till Sverige hade jag ännu inte förstått vilken effekt Salt haft på den svenska konservativa debatten. Jakob Söderbaum höll ett mycket långt inledande anförande vars huvudbudskap var att Jonas De Geer och Salt inneburit en katastrof för den svenska konservatismen, och att det nu var av avgörande betydelse att markera den skarpaste gränslinje gentemot vad denna tidskrift och Jonas stod för, att hålla “suspekta element” borta. De som ville bli medlemmar i Konservativt Forum måste rentav genomgå en undersökning av sin bakgrund och personliga historia. När jag nämnde att jag kände Jonas väl, tenderade några att förskräckt rygga tillbaka. Kanske, tänkte jag, kände Jakob till saker om vad som hänt i Sverige som jag inte visste om, trots att jag läst alla nummer av Salt; om vad Jonas sagt och gjort under den tid jag var borta. Kanske hade jag inte insett vidden av det hela. Men det var ändå lite svårt att förstå. Det blev nödvändigt att ägna för ändamålet icke avsatt tid till att närmare beskriva mina egna ståndpunkter för att återvinna deras förtroende. Jag har sedermera sett hur en gränslinje faktiskt på det hela taget upprätthålls i Jakobs och Dag Elfströms på många sätt utmärkta blogg Tradition & Fason, liksom exempelvis i Axess. De undviker Salts ton – men de saknar också några av Salts viktiga innehållsliga perspektiv och temata.

Hela det här beskrivna dikotomiserande mönstret i Salts utveckling och mottagande känns för mig onödigt och beklagligt. Lindbomkretsen var en potentiellt historiskt betydelsefull konstellation av intellektuella. Och Salt var från början helt rätt tänkt. Projektet ägde alla goda förutsättningar: en korrekt identifierad, tydlig nisch, stor efterfrågan, utmärkta kontakter, stöd och uppmuntran från de stora tidningarna och tunga akademiker, mycket pengar, tillgång till kända skribenter och lovande okända. Det borde lätt ha kunnat resultera i en bestående, seriös, högkvalitativ motsvarighet till dåvarande Moderna Tider eller nuvarande Axess. Det finns anledning att hoppas att det kan tas upp igen och i några icke oväsentliga avseenden förbättras.

1-3

2009

2009

Min Facebook-vän Göran Öberg, skattekonsult i Umeå och tidigare en av de drivande krafterna bakom Konservativt Idéforum, har protesterat mot att jag uttryckt invändningar mot de militära samövningarna med NATO-stridskrafter i Norrbotten i sommar (och förra sommaren), och vi har kommit överens om att föra diskussionen vidare i detta forum i stället för på Facebook.

Öberg förvånar sig över mitt ställningstagande eftersom det, såvitt han kunnat iaktta, i Norrland bara är Vänsterpartiet med Jonas Sjöstedt i spetsen, och kommunisterna ännu längre till vänster, som motsatt sig övningarna.

Man får inte av denna kritik förledas att tro att Öbergs perspektiv är provinsiellt begränsat enbart till Norrland. Tvärtom har han vida och starkt framträdande kulturella intressen, inte minst för konst och arkitektur, med stora utblickar över tid och rum, och även avsevärda politisk-historiska kunskaper. För några årtionden sedan gjorde han en viktig insats i Konservativt Idéforum, en förening som syftade till att bevara kontinuiteten med det väsentliga i det svenska konservativa idéarvet i en tid då högerpartiet sedan länge förvandlats till ett modernistiskt, rationalistiskt, liberalt parti i linje med den allmänna västerländska nedgången under nittonhundratalet under amerikansk och sovjetisk ledning.

Öberg skrev själv KIF:s programförklaring, under inflytande av Claes Ryn, vars bidrag till den av Gunnar Unger redigerade debattboken Kämpande konservatism (1971), ‘Har vår kultur en framtid?’, uttrycker vad jag uppfattade (jag kom in i KIF just när Öberg lämnade det) som KIF:s karaktäristiska ståndpunkter och anda. Han hade t.o.m.vid denna tid nära samröre med Tage Lindbom, som flera gånger höll föredrag inte bara för KIF utan även för Moderata Ungdomsförbundet i Norrland.

Det är naturligtvis beklagligt om det verkligen är så att det i Norrland bara är den yttersta vänstern som motsätter sig NATO-övningarna, även om också deras motstånd i sak är riktigt. Men Öberg kan knappast ha förbisett att det också finns ett konservativt motstånd mot NATO, inte bara i Europa utan även i USA, där inte minst de som idag kallas paleokonservativa, men också andra konservativa som tar avstånd från neokonservatismen, delar det. För de flesta gäller detta motstånd NATO idag, efter kalla krigets slut. Men det finns också några som alltifrån början varit kritiska mot organisationen. Och var det inte t.o.m. så att i Sverige Moderaterna först med Bo Lundgren i början av nollnolltalet anslöt sig till den tidigare typiskt och exklusivt folkpartistiska NATO-linjen?

Tage Lindbom tog naturligtvis avstånd från hela efterkrigstidens politiska ordning. Men även Claes Ryn är en skarp kritiker av NATO och idén om svenskt NATO-medlemskap. Öberg säger sig också förstå att jag inte delar den neokonservativa agendan, d.v.s. – tillägger jag – den agenda som i stora drag är identisk med den gamla typ av falsk, i verkligheten antinationell internationalism som liberala och socialistiska drömmare drömt om, kalla och hårda revolutionärer dödat för, och krasst kalkylerande maktpolitiker, bankirer och megaföretagsledare planerat och finansierat sedan 1800-talet, och som idag kallas globalisering, med tonvikten ibland tillfälligt förflyttad från FN till USA som dess huvudsakliga instrument.

Själv tycks dock Öberg helt ha accepterat denna agenda. Konsekvent nog betecknar han sig nu också som neokonservativ, och även högerliberal – ja, han är folkpartist. Man tycks därmed kunna urskilja samma mönster som i fallet Bertil “Barry Häggwater” Häggman, en gång medförfattare med Ryn till boken Nykonservatismen i USA, utgiven samma år som Kämpande konservatism, och som inte alls handlar om neokonservatismen utan om den äldre konservativa rörelsen från det sena fyrtiotalet och femtiotalet, med förankring i äldre amerikansk och naturligtvis även europeisk, genuin konservativ tradition – den konservatism som neokonservatismen på välkänt sätt avvek från.

Under det kalla kriget kunde Ryn och Häggman förenas i en mer allmän, antikommunistisk konservatism av den typ som representerades exempelvis av sociologen James Burnham, idag väl mer känd för den briljanta och mycket inflytelserika boken Suicide of the West: An Essay on the Meaning and Destiny of Liberalism (1964) och för sitt tidiga verk The Managerial Revolution (1941) än för sina konkreta ställningstaganden rörande förhållningssättet till Sovjetunionen. Suicide of the West ägnas ett helt – av Häggman skrivet – kapitel i Nykonservatismen i USA.

Idag har emellertid Häggman entydigt anslutit sig till den neokonservativa tolkningen av Burnham, och förespråkar därmed fortsatt amerikansk interventionism, under det Ryn kommit att betona det förändrade läget efter kommunismens fall och dessutom fördjupat sin analys av de problematiska demokratistisk-imperialstiska elementen i den amerikanska utrikespolitiken alltifrån Wilson – dock utan att i alla avseenden ansluta sig till den paleokonservativa tolkningen av Burnham, representerad av Samuel Francis. Häggman riktar numera på bloggen Tradition & Fason skarp kritik mot Ryn för “isolationism” (det naturligtvis falska och missvisande skällsord som alltsedan Wilsonianerna använts mot alla som motsätter sig den oamerikanska – i betydelsen med de urprungliga amerikanska värdena och principerna oförenliga – centralistiska globalismen) och för att splittra “konservatismen” (d.v.s. avvika från och försvaga denna liberalsocialistiska globalism), medan Ryn klagar över vad han med rätta menar vara Häggmans idealisering av USA och rent antikonservativa jakobinism.

Öberg ansluter sig idag till Häggman i stället för Ryn. Han framhåller korrekt att svensk försvarsplanering sedan femtiotalet har byggt på en integrerad samverkan med NATO i krig. Men detta gör ju på intet sätt saken bättre. Han bifogar också en länk till bloggen Wiseman’s Wisdoms, som försvarar de aktuella övningarna med att de är en “mycket logisk följd av tidigare beslut”. Naturligtvis är de det. Och det är inte minst detta som är det problematiska. Logiken och de tidigare besluten är problematiska.

Till Wisemans argument hör också att Sverige med Lissabonfördraget avgivit en solidaritetsförklaring gentemot EU, där vi säger oss vilja ge och ta emot hjälp i händelse av krig. Debatten förväntas m.a.o. upphöra; vi förväntas helt enkelt acceptera Lissabonfördraget och dess försvarspolitiska implikationer. Argumentet är knappast något argument alls.

När Wiseman talar om “det idag diminutiva försvar som återstår efter decennier av styvmoderlig försvarspolitik”, låter det som om han är kritisk mot denna politik. Men i själva verket är ju den och dess resultat, det diminutiva försvar som anförs som ett argument för NATO-samarbetet, följder av den allmänna svenska politiska orienteringen mot EU, NATO och USA (och naturligtvis FN).

“Sverige är…mer än någonsin beroende av militärt stöd från andra länder i händelse av krig”, skriver Wiseman. “Behovet har alltid funnits där, men tidigare i mindre skala. Den stora skillnaden har också varit att man tidigare ej kunnat diskutera det offentligt.” Och för att kunna ta emot detta stöd måste man, fortsätter han, samöva, och man måste samöva i Sverige. Men sanningen är att Sverige, och jämförbara länder, i enlighet med en mycket gammal liberal och socialistisk politik och ideologi, medvetet och frivilligt har gjort sig mer beroende av militärt stöd från andra länder – eller rättare (och denna skillnad är i själva verket central): från övernationella organisationer.

Wiseman fortsätter: “Vill man att Sverige ska kunna försvaras får man vara beredd att acceptera att utländska förband övar i Sverige eller också får man betala vad det kostar att hålla ett helt nationellt försvar.” Detta är givetvis helt riktigt. På fyrtio- och femtiotalen valde vi det senare alternativet. Vi byggde då upp ett i förhållande till vårt lands storlek utomordentligt starkt försvar, i vissa avseenden ett av de främsta i världen, och vi var därför åtminstone långt mindre beroende av försvarsallianser.

Vi var beredda att betala för det. Och vi kunde betala för det. Kan det vara så att till dagens bristande vilja att betala kommer också en oförmåga att betala? Naturligtvis är det så. EU och framför allt den allmänna, anti-västliga globaliseringen, som marknadsförts som nödvändiga för vår ekonomi, har självfallet i realiteten försvagat den genom avindustrialisering, offshoring, utförsäljning och allehanda integration. Den postindustriella informations- och tjänste- eller serviceekonomin är illusorisk, ihålig. Liksom alla västvärldens länder är vi potentiellt ett tredje-världen-land. Vi är idag lika ekonomiskt beroende av globala – delvis privata – institutioner som vi är militärt beroende. Försvaret har avvecklats parallellt med och av samma skäl som ekonomin omstrukturerats så att den inte kan användas för försvaret.

Wisemans argument är, liksom många andras, sådana att de ger intryck av att han inte är i god tro när han talar om Sveriges försvar. Det vore inte förvånande om så är fallet. Såväl EU som NATO lancerades, liksom delvis Marshall-planen, under falska förespeglingar. Ja, detta gäller också och i lika hög grad FN, som många på otillräckliga grunder ser som ett alternativ (de grunder som finns är att FN genom arten av sin formella strukt ibland har visat sig kunna användas som en plattform för visst anti-globalistiskt motstånd, eller åtminstone motstånd mot globaliseringens dominerande makter).

Även Öbergs huvudargument är att NATO ger oss det effektiva och moderna svenska försvar som vi behöver. Min uppfattning är att samarbetet inte ger oss något svenskt försvar alls. Det handlar idag inte om Sveriges försvar. Det handlar om internationell makt och kontroll, och ohållbar ideologi. Samarbetet ersätter det svenska försvaret och underordnar oss en övernationell regim som i själva verket är riktad lika mycket mot Sveriges och övriga medlemsländers och samarbetspartners självständighet som mot de “rogue regimes” som generalsekreteraren Fogh Rasmussen fortsätter tala om och själv definiera som sådana. Denna sanning om NATO och den internationella maktstruktur av vilket det vid sidan av de övriga nämnda organisationerna är en del är sedan länge mycket väldokumenterad.

Churchill lär en gång ha råkat undslippa sig att Sovjetunionen skulle kunna bli medlem i NATO. Den kommunistiska Sovjetunion som NATO föregavs försvara oss mot skulle kunna bli medlem just i NATO.

Om NATO:s syfte var vad det sades vara, att motstå det nya hot som snart skulle organiseras som Warszawapakten, varför finns organisationen kvar idag? Varför upplöstes den inte 1989, eller åtminstone 1991?

I vilket krig är det NATO skulle komma oss till hjälp? Ett krig mot Ryssland?

Förutsägbart nog samövar ju nu även detta land med NATO. Bara några dagar före Öbergs protest mot mig marscherade NATO-trupper på Röda torget i Moskva.

Den gamla nationalismen är naturligtvis inte i sig en tillräcklig politisk filosofi, inte ens i dess bästa eller högsta former. Men dagens internationalism är ett långt större problem än dagens nationalism. Den är ett så stort problem att nationalismen tvärtom i vissa former nästan framstår som en önskvärd motkraft. Jag är självfallet inte motståndare till frihetligt internationellt samarbete såväl för försvar (i först hand ett sant europeiskt sådant) som för fred och nedrustning. Men NATO och de övriga institutioner och organisationer, inte minst de ekonomiska, som är delar av den i oändliga proklamationer, böcker och artiklar alltifrån början av 1900-talet av centrala makthavare förespråkade och sedan nästan lika länge gradvis förverkligade nya världsordningen, representerar tyvärr i verkligheten inte ett sådant samarbete och en sådan strävan. Bortom all propaganda är de delar av ett övergripande globalt projekt i vilket en gång Sovjetunionen och den internationella kommunismen var drivande krafter eller instrument.

En rad historiker och andra författare har ställt det utom allt tvivel att kommunismen aldrig hade varit möjlig, i den omfattning den fick, utan USA:s och Wall Streets och dess europeiska motsvarigheters stöd. De ideologiska skiftningarna i det globalistiska projektet är betydelselösa i jämförelse med både den oförändrade formella maktstrukturen och det verkliga alternativet.

I en framtid, vid den punkt där den västerländska demokratin inte längre trovärdigt kan omdefinieras enligt den teorilösa och eklektiska men ändamålsrationella “politiska korrekthetens” innehållsliga diktat, och de alltmer kontrasterande och omhuldade minnena av dess formella betydelse, dess rättsliga och konstitutionella traditioner, börjar göra den till ett hinder för fortsatt maktkoncentration och oanvändbar för propagandasyften, kan Jonas Sjöstedts variant mycket väl åter komma att föredras. Men vid den tiden har förhoppningsvis tillräckligt många ärliga och självständiga personer inom vänstern fått upp ögonen för det vidare perspektiv som jag försöker företräda.

Kina, idag ett exempel på den fullbordade och länge globalt eftersträvade syntesen av kommunism och kapitalism, skulle utan tvekan kunna bli en betydligt effektivare världspolis än det nominellt frihetliga USA. Idag framstår USA, som vi historiskt förstått det, som ekonomiskt, politiskt, och kulturellt nedåtgående, efter att länge ha åtagit sig uppgiften att sprida eller konsolidera den anti-västliga globala världsordningen och därigenom samtidigt försvagat sig självt så att inte heller de kan göra motstånd mot den. Men om Kina övertar USA:s roll kommer det med tiden (även om denna tid blir lång) att drabbas av samma öde.

NATO-länderna rör sig entydigt och med stormsteg i totalitär riktning, och regeringen Reinfeldt och riksdagen följer lydigt efter och genomför, utan debatt, radikala grundlagsändringar. Utbildning och delvis även forskning ersätts med ideologisk indoktrinering. Den akademiska friheten upphävs genom officiell statlig historieskrivning på allt fler områden, med förbud mot och fängelsestraff för ifrågasättande. Centrala delar av västerländsk rättstradition förkastas genom den drakoniska “hatbrotts”-lagstiftningen. Även den tanke-, yttrande- och mötesfrihet som efter denna lagstiftning kvarstår inskränks alltmer, medels den allmänna, inte bara amerikanska utan i lika hög grad från Sovjetunionen övertagna politiska korrekthetens otaliga andra, informella maktmedel.

Åtminstone så länge så är fallet framstår fortsatt närmande till och samarbete med NATO för mig som politiskt och moraliskt oförsvarligt.