Category: Politics

Min Facebook-vän Göran Öberg, skattekonsult i Umeå och tidigare en av de drivande krafterna bakom Konservativt Idéforum, har protesterat mot att jag uttryckt invändningar mot de militära samövningarna med NATO-stridskrafter i Norrbotten i sommar (och förra sommaren), och vi har kommit överens om att föra diskussionen vidare i detta forum i stället för på Facebook.

Öberg förvånar sig över mitt ställningstagande eftersom det, såvitt han kunnat iaktta, i Norrland bara är Vänsterpartiet med Jonas Sjöstedt i spetsen, och kommunisterna ännu längre till vänster, som motsatt sig övningarna.

Man får inte av denna kritik förledas att tro att Öbergs perspektiv är provinsiellt begränsat enbart till Norrland. Tvärtom har han vida och starkt framträdande kulturella intressen, inte minst för konst och arkitektur, med stora utblickar över tid och rum, och även avsevärda politisk-historiska kunskaper. För några årtionden sedan gjorde han en viktig insats i Konservativt Idéforum, en förening som syftade till att bevara kontinuiteten med det väsentliga i det svenska konservativa idéarvet i en tid då högerpartiet sedan länge förvandlats till ett modernistiskt, rationalistiskt, liberalt parti i linje med den allmänna västerländska nedgången under nittonhundratalet under amerikansk och sovjetisk ledning.

Öberg skrev själv KIF:s programförklaring, under inflytande av Claes Ryn, vars bidrag till den av Gunnar Unger redigerade debattboken Kämpande konservatism (1971), ‘Har vår kultur en framtid?’, uttrycker vad jag uppfattade (jag kom in i KIF just när Öberg lämnade det) som KIF:s karaktäristiska ståndpunkter och anda. Han hade t.o.m.vid denna tid nära samröre med Tage Lindbom, som flera gånger höll föredrag inte bara för KIF utan även för Moderata Ungdomsförbundet i Norrland.

Det är naturligtvis beklagligt om det verkligen är så att det i Norrland bara är den yttersta vänstern som motsätter sig NATO-övningarna, även om också deras motstånd i sak är riktigt. Men Öberg kan knappast ha förbisett att det också finns ett konservativt motstånd mot NATO, inte bara i Europa utan även i USA, där inte minst de som idag kallas paleokonservativa, men också andra konservativa som tar avstånd från neokonservatismen, delar det. För de flesta gäller detta motstånd NATO idag, efter kalla krigets slut. Men det finns också några som alltifrån början varit kritiska mot organisationen. Och var det inte t.o.m. så att i Sverige Moderaterna först med Bo Lundgren i början av nollnolltalet anslöt sig till den tidigare typiskt och exklusivt folkpartistiska NATO-linjen?

Tage Lindbom tog naturligtvis avstånd från hela efterkrigstidens politiska ordning. Men även Claes Ryn är en skarp kritiker av NATO och idén om svenskt NATO-medlemskap. Öberg säger sig också förstå att jag inte delar den neokonservativa agendan, d.v.s. – tillägger jag – den agenda som i stora drag är identisk med den gamla typ av falsk, i verkligheten antinationell internationalism som liberala och socialistiska drömmare drömt om, kalla och hårda revolutionärer dödat för, och krasst kalkylerande maktpolitiker, bankirer och megaföretagsledare planerat och finansierat sedan 1800-talet, och som idag kallas globalisering, med tonvikten ibland tillfälligt förflyttad från FN till USA som dess huvudsakliga instrument.

Själv tycks dock Öberg helt ha accepterat denna agenda. Konsekvent nog betecknar han sig nu också som neokonservativ, och även högerliberal – ja, han är folkpartist. Man tycks därmed kunna urskilja samma mönster som i fallet Bertil “Barry Häggwater” Häggman, en gång medförfattare med Ryn till boken Nykonservatismen i USA, utgiven samma år som Kämpande konservatism, och som inte alls handlar om neokonservatismen utan om den äldre konservativa rörelsen från det sena fyrtiotalet och femtiotalet, med förankring i äldre amerikansk och naturligtvis även europeisk, genuin konservativ tradition – den konservatism som neokonservatismen på välkänt sätt avvek från.

Under det kalla kriget kunde Ryn och Häggman förenas i en mer allmän, antikommunistisk konservatism av den typ som representerades exempelvis av sociologen James Burnham, idag väl mer känd för den briljanta och mycket inflytelserika boken Suicide of the West: An Essay on the Meaning and Destiny of Liberalism (1964) och för sitt tidiga verk The Managerial Revolution (1941) än för sina konkreta ställningstaganden rörande förhållningssättet till Sovjetunionen. Suicide of the West ägnas ett helt – av Häggman skrivet – kapitel i Nykonservatismen i USA.

Idag har emellertid Häggman entydigt anslutit sig till den neokonservativa tolkningen av Burnham, och förespråkar därmed fortsatt amerikansk interventionism, under det Ryn kommit att betona det förändrade läget efter kommunismens fall och dessutom fördjupat sin analys av de problematiska demokratistisk-imperialstiska elementen i den amerikanska utrikespolitiken alltifrån Wilson – dock utan att i alla avseenden ansluta sig till den paleokonservativa tolkningen av Burnham, representerad av Samuel Francis. Häggman riktar numera på bloggen Tradition & Fason skarp kritik mot Ryn för “isolationism” (det naturligtvis falska och missvisande skällsord som alltsedan Wilsonianerna använts mot alla som motsätter sig den oamerikanska – i betydelsen med de urprungliga amerikanska värdena och principerna oförenliga – centralistiska globalismen) och för att splittra “konservatismen” (d.v.s. avvika från och försvaga denna liberalsocialistiska globalism), medan Ryn klagar över vad han med rätta menar vara Häggmans idealisering av USA och rent antikonservativa jakobinism.

Öberg ansluter sig idag till Häggman i stället för Ryn. Han framhåller korrekt att svensk försvarsplanering sedan femtiotalet har byggt på en integrerad samverkan med NATO i krig. Men detta gör ju på intet sätt saken bättre. Han bifogar också en länk till bloggen Wiseman’s Wisdoms, som försvarar de aktuella övningarna med att de är en “mycket logisk följd av tidigare beslut”. Naturligtvis är de det. Och det är inte minst detta som är det problematiska. Logiken och de tidigare besluten är problematiska.

Till Wisemans argument hör också att Sverige med Lissabonfördraget avgivit en solidaritetsförklaring gentemot EU, där vi säger oss vilja ge och ta emot hjälp i händelse av krig. Debatten förväntas m.a.o. upphöra; vi förväntas helt enkelt acceptera Lissabonfördraget och dess försvarspolitiska implikationer. Argumentet är knappast något argument alls.

När Wiseman talar om “det idag diminutiva försvar som återstår efter decennier av styvmoderlig försvarspolitik”, låter det som om han är kritisk mot denna politik. Men i själva verket är ju den och dess resultat, det diminutiva försvar som anförs som ett argument för NATO-samarbetet, följder av den allmänna svenska politiska orienteringen mot EU, NATO och USA (och naturligtvis FN).

“Sverige är…mer än någonsin beroende av militärt stöd från andra länder i händelse av krig”, skriver Wiseman. “Behovet har alltid funnits där, men tidigare i mindre skala. Den stora skillnaden har också varit att man tidigare ej kunnat diskutera det offentligt.” Och för att kunna ta emot detta stöd måste man, fortsätter han, samöva, och man måste samöva i Sverige. Men sanningen är att Sverige, och jämförbara länder, i enlighet med en mycket gammal liberal och socialistisk politik och ideologi, medvetet och frivilligt har gjort sig mer beroende av militärt stöd från andra länder – eller rättare (och denna skillnad är i själva verket central): från övernationella organisationer.

Wiseman fortsätter: “Vill man att Sverige ska kunna försvaras får man vara beredd att acceptera att utländska förband övar i Sverige eller också får man betala vad det kostar att hålla ett helt nationellt försvar.” Detta är givetvis helt riktigt. På fyrtio- och femtiotalen valde vi det senare alternativet. Vi byggde då upp ett i förhållande till vårt lands storlek utomordentligt starkt försvar, i vissa avseenden ett av de främsta i världen, och vi var därför åtminstone långt mindre beroende av försvarsallianser.

Vi var beredda att betala för det. Och vi kunde betala för det. Kan det vara så att till dagens bristande vilja att betala kommer också en oförmåga att betala? Naturligtvis är det så. EU och framför allt den allmänna, anti-västliga globaliseringen, som marknadsförts som nödvändiga för vår ekonomi, har självfallet i realiteten försvagat den genom avindustrialisering, offshoring, utförsäljning och allehanda integration. Den postindustriella informations- och tjänste- eller serviceekonomin är illusorisk, ihålig. Liksom alla västvärldens länder är vi potentiellt ett tredje-världen-land. Vi är idag lika ekonomiskt beroende av globala – delvis privata – institutioner som vi är militärt beroende. Försvaret har avvecklats parallellt med och av samma skäl som ekonomin omstrukturerats så att den inte kan användas för försvaret.

Wisemans argument är, liksom många andras, sådana att de ger intryck av att han inte är i god tro när han talar om Sveriges försvar. Det vore inte förvånande om så är fallet. Såväl EU som NATO lancerades, liksom delvis Marshall-planen, under falska förespeglingar. Ja, detta gäller också och i lika hög grad FN, som många på otillräckliga grunder ser som ett alternativ (de grunder som finns är att FN genom arten av sin formella strukt ibland har visat sig kunna användas som en plattform för visst anti-globalistiskt motstånd, eller åtminstone motstånd mot globaliseringens dominerande makter).

Även Öbergs huvudargument är att NATO ger oss det effektiva och moderna svenska försvar som vi behöver. Min uppfattning är att samarbetet inte ger oss något svenskt försvar alls. Det handlar idag inte om Sveriges försvar. Det handlar om internationell makt och kontroll, och ohållbar ideologi. Samarbetet ersätter det svenska försvaret och underordnar oss en övernationell regim som i själva verket är riktad lika mycket mot Sveriges och övriga medlemsländers och samarbetspartners självständighet som mot de “rogue regimes” som generalsekreteraren Fogh Rasmussen fortsätter tala om och själv definiera som sådana. Denna sanning om NATO och den internationella maktstruktur av vilket det vid sidan av de övriga nämnda organisationerna är en del är sedan länge mycket väldokumenterad.

Churchill lär en gång ha råkat undslippa sig att Sovjetunionen skulle kunna bli medlem i NATO. Den kommunistiska Sovjetunion som NATO föregavs försvara oss mot skulle kunna bli medlem just i NATO.

Om NATO:s syfte var vad det sades vara, att motstå det nya hot som snart skulle organiseras som Warszawapakten, varför finns organisationen kvar idag? Varför upplöstes den inte 1989, eller åtminstone 1991?

I vilket krig är det NATO skulle komma oss till hjälp? Ett krig mot Ryssland?

Förutsägbart nog samövar ju nu även detta land med NATO. Bara några dagar före Öbergs protest mot mig marscherade NATO-trupper på Röda torget i Moskva.

Den gamla nationalismen är naturligtvis inte i sig en tillräcklig politisk filosofi, inte ens i dess bästa eller högsta former. Men dagens internationalism är ett långt större problem än dagens nationalism. Den är ett så stort problem att nationalismen tvärtom i vissa former nästan framstår som en önskvärd motkraft. Jag är självfallet inte motståndare till frihetligt internationellt samarbete såväl för försvar (i först hand ett sant europeiskt sådant) som för fred och nedrustning. Men NATO och de övriga institutioner och organisationer, inte minst de ekonomiska, som är delar av den i oändliga proklamationer, böcker och artiklar alltifrån början av 1900-talet av centrala makthavare förespråkade och sedan nästan lika länge gradvis förverkligade nya världsordningen, representerar tyvärr i verkligheten inte ett sådant samarbete och en sådan strävan. Bortom all propaganda är de delar av ett övergripande globalt projekt i vilket en gång Sovjetunionen och den internationella kommunismen var drivande krafter eller instrument.

En rad historiker och andra författare har ställt det utom allt tvivel att kommunismen aldrig hade varit möjlig, i den omfattning den fick, utan USA:s och Wall Streets och dess europeiska motsvarigheters stöd. De ideologiska skiftningarna i det globalistiska projektet är betydelselösa i jämförelse med både den oförändrade formella maktstrukturen och det verkliga alternativet.

I en framtid, vid den punkt där den västerländska demokratin inte längre trovärdigt kan omdefinieras enligt den teorilösa och eklektiska men ändamålsrationella “politiska korrekthetens” innehållsliga diktat, och de alltmer kontrasterande och omhuldade minnena av dess formella betydelse, dess rättsliga och konstitutionella traditioner, börjar göra den till ett hinder för fortsatt maktkoncentration och oanvändbar för propagandasyften, kan Jonas Sjöstedts variant mycket väl åter komma att föredras. Men vid den tiden har förhoppningsvis tillräckligt många ärliga och självständiga personer inom vänstern fått upp ögonen för det vidare perspektiv som jag försöker företräda.

Kina, idag ett exempel på den fullbordade och länge globalt eftersträvade syntesen av kommunism och kapitalism, skulle utan tvekan kunna bli en betydligt effektivare världspolis än det nominellt frihetliga USA. Idag framstår USA, som vi historiskt förstått det, som ekonomiskt, politiskt, och kulturellt nedåtgående, efter att länge ha åtagit sig uppgiften att sprida eller konsolidera den anti-västliga globala världsordningen och därigenom samtidigt försvagat sig självt så att inte heller de kan göra motstånd mot den. Men om Kina övertar USA:s roll kommer det med tiden (även om denna tid blir lång) att drabbas av samma öde.

NATO-länderna rör sig entydigt och med stormsteg i totalitär riktning, och regeringen Reinfeldt och riksdagen följer lydigt efter och genomför, utan debatt, radikala grundlagsändringar. Utbildning och delvis även forskning ersätts med ideologisk indoktrinering. Den akademiska friheten upphävs genom officiell statlig historieskrivning på allt fler områden, med förbud mot och fängelsestraff för ifrågasättande. Centrala delar av västerländsk rättstradition förkastas genom den drakoniska “hatbrotts”-lagstiftningen. Även den tanke-, yttrande- och mötesfrihet som efter denna lagstiftning kvarstår inskränks alltmer, medels den allmänna, inte bara amerikanska utan i lika hög grad från Sovjetunionen övertagna politiska korrekthetens otaliga andra, informella maktmedel.

Åtminstone så länge så är fallet framstår fortsatt närmande till och samarbete med NATO för mig som politiskt och moraliskt oförsvarligt.

Kooperativa förbundets bokförlag, 1951

Innehåll:

Ön som sjönk

DRÖMMARE

Det världsliga klostret

Den naturliga och den ekonomiska människan

Passioner och kaserner

1848 års spöke

Anarkismens fader

KRIGARE

Hatets profeter

Drivkrafter

Från lära till leverne

Tillbaka till människan

Kriget, revolutionen och staten

Två avgörande decennier

Klasskamp och medlemsvård

Den röde krigsguden

HÄRSKARE

Den babyloniska fångenskapen

Den stora koalitionen

Socialiserad ångest

Makt

Bortom frälsningslärorna

I stället för en avslutning

Arbetarnas bildningsförbund, 1947

Innehåll:

Det gamla samhället och det nya

Kulturens producenter och konsumenter

Kultursocialism eller kulturradikalism?

Människan lever icke allenast av bröd

Försök till programskiss

Vi börjar med oss själva

Boken, handelsvara och kulturvara

Den åtrådda men dyra konsten

Teater och film

Man kritiserar radion, men

Musiken – för fåtalet eller för flertalet?

Vi och vetenskapen

Idrotten – kroppskulturens folkrörelse

Kristligt och profant

Organisationer, pengar och kontakter

Det gäller individen

Det finns flera punkter i Sverigedemokraternas och andra europeiska nationalistiska partiers politik som jag ställer mig frågande inför eller har en annan uppfattning om.

Deras historiska förståelse av samhällsutvecklingen är bristfällig, och skapar oklarheter om deras politiska mål. Den ekonomiska politiken framstår som ytlig och inkonsekvent. Liksom Dansk Folkeparti tycks de mig inte tillräckligt ta avstånd från den aspekt av globalismen som utgörs av det kontroll- och övervakningssamhälle som idag byggs upp i samband med kriget mot terrorismen, och delvis med detta som förevändning. Deras stöd för Israel förefaller präglas av en ibland närmast aggressivt onyanserad ensidighet, som är begriplig som en strategi för att markera att man inte, som det samlade, enorma motståndarlägret påstår, är antisemiter och nazister, men som även som sådan är klumpig och blir sakligt problematisk. Man får intrycket att åtminstone några företrädare är benägna att försvara den politisk-korrekta s.k. hatbrottslagstiftningen, d.v.s. ett radikalt förkastande av centrala landvinningar i västerländsk rättstradition. Vad betyder motståndet mot EU, kunde man fråga sig, om man samtidigt bejakar några av de allra mest problematiska, och ofta akut hotande, aspekterna av unionen och av andra internationella organisationer? Detta motstånd mot EU, åtminstone i SD:s fall, är å andra sidan, fastän legitimt och förhoppningsvis effektivt som kritik, också uttryck för ett oacceptabelt bristande intresse för det nödvändiga Europasamarbetet. Även på kulturpolitikens och kyrkopolitikens områden har jag ett antal frågetecken.

Mer allmänt är naturligtvis nationalismen i sig, eller ensam, inte en tillräcklig politisk filosofi. Det inser partiet, men samtidigt verkar de ännu sakna en fullt genomtänkt alternativ utrikespolitik eller internationell politik. För det första har vi ju starka gemensamma intressen med närbesläktade folk i andra västländer, intressen som i perspektivet av dagens globalisering blir alltmer uppenbara och som får den gamla nationalismen att framstå som föråldrad. Att idag prioritera eventuella nationella intressemotsättningar mellan, säg, Sverige och Norge, för att inte tala om Frankrike och Tyskland, vore givetvis inte bara irrelevant utan skadligt. Primärt krävs europeiskt samarbete, av ett annat slag än det nuvarande EU:s. SD borde arbeta för en sant europeisk union i stället för den nuvarande som verkar mot Europas intressen. SD borde bli det verkliga Europapartiet i Sverige.

Men man måste gå utöver också detta. Ja, under förutsättning att Europa räddas skulle man rentav kunna gå så långt som att tala om behovet av en alternativ globalism, om denna i tillräcklig utsträckning preciseras som ett alternativt internationellt samarbete – även med andra, icke-västerländska folk och kulturer – riktat mot de ideologier och intressen som leder den finanskapitalistiska globaliseringen i dagens problematiska riktning, och om den baseras på principerna för vad Claes Ryn kallar en “högre kosmopolitism”.

Men till dessa frågor i vilka jag har en avvikande mening hör inte Sverigedemokraternas – och liknande nationalistiska partiers – allmänna människosyn.

Huvudpunkten i kritiken av Sverigedemokraterna, från samtliga politiska motståndare från höger till vänster, är att de har en oacceptabel människosyn. Alla andra frågor och ståndpunkter är marginella i jämförelse med denna, om de överhuvudtaget uppmärksammas. Anklagelserna om nazism behöver bara vara implicita. Det räcker att säga att de har en oacceptabel människosyn för att en gång för alla avfärda och fördöma partiet. Det är på det hela taget det enda som sägs om det. Detta gör debatten ointressant och irrelevant.

I själva verket vore det lätt att visa att Sverigedemokraternas och många andra nationalistiska partiers människosyn är den enda acceptabla och humanistiska i vissa centrala avseenden. Självfallet kan jag som personalistisk idealist inte godta en naturalistisk uppfattning som reducerar människan till enbart materiell natur, till biologi och ras. Men detta innebär naturligtvis inte att människans naturdimension inte också är en realitet, en del av hennes väsen vid sidan av den andliga (jag måste här uttrycka detta förhållande i mycket allmänna och icke-filosofiska termer). Denna dimension är ju också helt central för alla andra, icke-europeiska, icke-vita folks identitet och ett ofta aggressivt explicit fokus i deras kamp för sina intressen.

Nationalismen är självklart inte tillräcklig, och utsikten att vi skulle sluta oss i inskränkt nationell inåtvändhet och att andra europeiska nationer skulle göra detsamma är för mig outhärdlig. Men rätt förstådda, eller rätt definierade, är vissa delar av den nödvändiga. Eller snarare: man kunde tala om den självklart viktiga nationaliteten, de nationella kulturernas mångfald, contra den problematiska och ohållbara nationalismen. Den nationella och etniska egenartens, identitetens, kulturens, traditionens o.s.v. dimension är nödvändig just för de genuina humanistisk värdena, även om den naturligtvis inte, i ett större historiskt perspektiv, kan hypostaseras som tidlöst fix och oföränderlig. Den kan aldrig ersättas av uniforma, abstrakta ideologiska principer. Det är, på den humanistiska kulturens och moralens plan, endast i och genom den historiskt framvuxna kulturella mångfalden som vi, i konkret form, uppfattar de verkliga universella värdena.

Med deras okritiska bejakande av olika varianter av dagens proto-totalitära, anti-västliga globalism är det idag tyvärr i realiteten, bakom alla fraser, de övriga partiernas (och medias o.s.v.) människosyn som är oacceptabel och uppenbart antihumanistisk. Deras politik handlar om att genom programmatisk, utjämnande blandning och systematisk ideologisk indoktrinering reducera människor till anonyma, identitets- och rotlösa och därmed manipulerbara och utbytbara produktions- och konsumtionsenheter i en ny, ofri, brutalkapitalistisk världsordning. Ofantligheten i de förändringar denna utveckling medför gör att behovet av den filosofiskt fördjupade historiska, politiska, sociologiska och ekonomiska analysen tränger sig på i än högre grad än på Marx’ tid.

De nämnda problematiska punkterna har emellertid gjort att Sverigedemokraternas fortsatta framgång för mig tett sig oviss. Men vad som allra mest bidragit till detta intryck, givet det sätt på vilket kritiken mot partiet formuleras, är vad jag uppfattat som frånvaron av försök att offensivt vända debatten i människosynsfrågan. Om de kunde driva denna på ett nyanserat sätt, utifrån en intelligent, filosofiskt och historiskt fördjupad förståelse, som klargjorde att kritiken av riksdagspartiernas politik inte är ett uttryck för vad dessa ser eller låtsas se som “främlingsfientlighet” o.s.v., utan delvis handlar om ett försvar för såväl svenskar som “främlingar” mot ett gemensamt hot, skulle deras insats snabbt bli långt mer värdefull. Den skulle bli ett nödvändigt moment i den genuint kritiska teori och praktik som framtiden kräver.

Det har för mig framstått som helt oavgjort om denna positiva potential – naturligtvis i förening med de många här icke nämnda sakpolitiska ståndpunkter på olika områden som jag entydigt vill stödja – eller de problematiska punkterna skulle komma att bli de dominerande. Om de senare fick överhanden, skulle partiet bara riskera att förstärka de nuvarande riksdagspartiernas och alla möjliga koalitions- och regeringsalternativs proto-totalitära katastrofkurs. Men om den förra blev riktningsgivande, kunde Sverigedemokraterna snart på allvar komma att ensamma representera de högre formerna av demokratin, friheten, och humaniteten i ett politiskt landskap som i själva verket hotar just dessa värden i deras eget namn.

Generellt, och primärt, handlar oavgjordheten här om partiets populism. Tillsammans med nationalismen utgör den det största frågetecknet. I båda fallen är begreppsutredning och centrala dikotomiseringar nödvändiga.

Mycket i den här beskrivna situationen gäller alltså också för liknande partier i övriga Europa.

Timbro och Arena Idé inbjuder i samarbete till “Samtal om det öppna samhället – och hoten mot det”. Den förra “tankesmedjans” Maria Rankka och den senares Boa Ruthström kommer att leda samtalet mellan den socialdemokratiske f.d. statssekreteraren i utbildningsdepartementet och numera professorn i statskunskap Sverker Gustavsson, som ska ge en idéhistorisk tillbakablick, Markus Uvell, tidigare vd för Demoskop och nu vid Svenskt Näringsliv, som kommer att redovisa en opinionsundersökning om stödet för Sverigedemokraterna, och Björn Fries, f.d. kommunalråd i Karlskrona, nu chef för forsknings- och utvecklingsenheten inom Socialtjänstförvaltningen i Stockholms stad, som ska berätta om erfarenheter av arbete med “främlingsfientliga” grupper.

Evenemanget presenteras med följande formuleringar: “Främlingsfientligheten har vuxit i hela Europa. För några årtionden sedan vann inte partier som ansågs vara rasistiska eller ha för starka band till fascismen tillträde till parlamenten. I dag är det inte ovanligt. Här hemma ser vi exempelvis ett ökat stöd för Sverigedemokraterna. Men betyder det att vi går mot ett mer slutet Sverige? Är idéerna om det öppna samhället hotade? Vad betyder den ekonomiska krisen i det här sammanhanget? Kan vi dra några lärdomar av 30-talskrisen och i så fall vilka?”

Några kanske minns mig från Timbro på 80-talet. Det var då en think tank visserligen dominerad av den för mig ideologiskt mindre intressanta klassiska liberalismen (libertarianism), men också med ett starkt inslag av genuin konservatism, främst vad som brukar kallas kulturkonservatism – Sture Eskilsson, som stod bakom verksamheten, hade, med Claes G. Ryns ord, en “soft spot” för den senare. Jag medverkade vid många evenemang, bl.a. det s.k. Sommaruniversitetet (vid det första av dessa, 1985, höll jag ett föredrag om den närmast reaktionäre tänkaren Tage Lindbom, som sedan också själv medverkade), föreläste vid City-universitetet, och skrev åtminstone någon gång i Marknadsekonomisk Tidskrift, som senare blev Smedjan.

Därefter gick det emellertid utför. Det kulturkonservativa inslaget övergavs till förmån för Carl Rudbecks postmodernt relativistiska “Rambo och Rimbaud”- och “Creole Love Call”-kampanjer och Johan Norbergs likaledes utpräglat kulturradikala propaganda för vad många nyliberala globaliseringsideologer med en inte helt ny term kallade “den nya världsordningen”. I det den tilltagande politiskt-korrekta agendan anammades nästan i dess helhet, måste i sak även den äldre liberalkonservativa syntes som åtminstone några eftersträvat tonas ned. Det visade sig att man i själva verket inte stod för vare sig de humanistisk-kulturella värden eller de politiska principer jag under ett tag fått intrycket var vägledande. Mitt deltagande minskade, och jag prioriterade andra former för min verksamhet.

Men även om man med de nämnda förändringarna i mycket gjort sig intellektuellt irrelevant – och man också förlorat den ställning man tidigare hade i den svenska debatten som det huvudsakliga instrumentet för Eskilssons och SAF:s på 70-talet initierade propagandasatsning – görs fortfarande ett och annat av viss vikt. Seminariet om yttrandefrihet förra året och de ståndpunkter som då intogs hedrar exempelvis nuvarande chefen Maria Rankka. Också det nu aktuella evenemanget ser ut att falla inom denna kategori såtillvida som man åtminstone formellt ställer öppna frågor i viktiga och kontroversiella ämnen i stället för att bara ge de vanliga färdiga svaren.

Dessa frågor avspeglar emellertid innehållsligt den ensidiga och begränsade problemformulering som bestämmer den dominerande svenska politiska idédebatten, och i ljuset av Timbros utveckling är det inte sannolikt att denna svaghet beror endast på samarbetet med Arena Idé. Jag försvarar inte, som Timbro säger sig göra, det öppna samhället i Poppers mening. Men jag försvarar heller inte den typ av slutet samhälle som Timbro i dag i verkligheten står för. När beteckningar som “främlingsfientlighet”, “rasism” och ”fascism” används för att utan närmare analys och dialog i finanskapitalismens och de i vissa avseenden mot globaliserande centralism tenderande ideologiska och ekonomiska manipulatörernas intresse avfärda, marginalisera och tysta personer och partier med avvikande agendor, blir problemformuleringen – att det på detta sätt betecknade utgör ett hot mot öppenheten – direkt självmotsägande.

Det var intressant att den på sitt område ledande amerikanska tidskriften Foreign Affairs, utgiven av the Council on Foreign Relations som alltsedan 1920-talet huvudsakligen arbetat för en internationell ordning bortom och efter nationalstaterna, styrd av FN och relaterade övernationella organisationer, förra året publicerade en lång artikel av Jerry Z. Muller med titeln ‘Us and Them: The Enduring Power of Ethnic Nationalism’. Muller, en ledande kännare av den s.k. “konservativa revolutionen” i Tyskland under 1930-talet (en rörelse som inte alltid var orelaterad till men som också stod i motsättning till och undanträngdes av nationalsocialismen), betonade att fascismen och nationalsocialismen var extrema former av ett betydligt äldre och vidare fenomen: nationalismen som en djup politisk rörelse och idéströmning av central betydelse i den västerländska moderniteten. Han sökte visa att dess kraft knappast avtog ens efter andra världskriget, att den är en grundläggande realitet som kommer att bestå.

Det extrema i fascismen och nationalsocialismen har delvis rötter som går tillbaka till den franska revolutionen och dess nya ideologiska och praktisk-politiska radikalitet. Men det ligger framför allt i deras inkorporerande av distinkta element i en ny, radikalmodernistisk idévärld, i mycket skild från den som uppbar nationalstaternas framväxt i den tidigmoderna perioden såväl som från de nya nationalitetsrörelserna under 1800-talet. Och det förklaras i hög grad av den specifika historiska situation i vilken de växte fram, bestämd främst av det första världskrigets och Versaillesfredens allmänna katastrof för det gamla Europa.

Den olyckliga 1900-talshistoria som detta krig och denna fred i så många avseenden kom att bestämma sammanlänkade nationalismen med fascismen på ett sätt som oundvikligen lämnar mer eller mindre tydliga spår i de flesta av de nationalistiska partier som idag åter tar plats i Europas parlament. Men detta betyder inte att dessa partier, och framför allt inte nationalismen som sådan, kan avfärdas av det skälet att de anses ha “alltför starka band till fascismen”.

Deras livskraft bekräftar snarare att nationalismen inte kan reduceras till de specifika former den antog på 1930-talet. 1900-talets verklighet, i vilken fascismen var ett centralt inslag, var komplex. Den kräver en historisk, intellektuell och moralisk urskillning som de kommunistiska och ideologiskt transformerade liberala system som velat ersätta inte bara fascismen, och inte ens bara nationalismen som sådan, utan också hela den konservativa politiska idétraditionen, varit både oförmögna och ovilliga att mobilisera i sina analyser.

Den engelske historikern Edward Gibbon, författaren till det stora verket om det romerska imperiets nedgång och fall, kunde på 1700-talet tydligt se betydelsen även för den mänskliga friheten av Europas moderna uppdelning i en mångfald relativt oberoende men kulturellt och moraliskt närbesläktade stater. Med formuleringar av oförglömlig kraft förklarade han att närhelst en tyrann trädde fram i någon av dem, måste han uthärda sina jämställda härskares kritiska blick, ta i beaktande sina allierades råd, och räkna med sina fienders motstånd. Den som drabbades av hans onåd kunde relativt lätt finna både tillflykt och upprättelse i ett annat land. När makten en gång koncentrerades i det världsomfattande romerska imperiet var det omöjligt för den förföljde att fly.

Nationalitetsrörelserna under 1800-talet skapade nya nationalstater och förstärkte nationalismen i de gamla, men den grundläggande historiska sanningen om nationalstaterna och friheten, som är en sanning om vikten av den decentrerade och balanserade makten, gällde redan om de existerande staterna på Gibbons tid. Det samarbete som idag krävs för att verkligen hävda Europas intressen måste inkorporera denna sanning. EU som det ser ut idag gör det ej, och tjänar inte minst av detta skäl därför ej heller dessa intressen.

Såväl kommunismen som den liberala demokratin har under snart ett århundrade framträtt med globala imperialistiska ambitioner. Ideologer av den typ som normalt publiceras av Foreign Affairs (för att de inte ska förlora trovärdighet och framstå som ett enkelt propagandaorgan har de alltid då och då blandats med avvikare som Muller) har länge alltmer öppet och explicit planerat en global integration, dels via regionala enheter som EU, dels direkt genom IMF, Världsbanken, WTO, ICC o.s.v. (relativt direkt också genom OECD), och naturligtvis FN självt, som är historiskt mer eller mindre förbundet med de övriga organisationerna och har otaliga ytterligare till sig länkade sådana. Och denna integration har delvis till och med skett i tecknet av en likaledes länge eftersträvad syntes av kommunismen och den liberala kapitalismen, även om de ideologiska benämningarna skiftar. “Demokrati”, alltid ett centralt slagord för både kommunismen och den kapitalistiska liberalismen, är väl idag den mest använda, eller missbrukade. Grundläggande för den sköna nya världen har naturligtvis länge också varit den “multikulturella” – och inte minst anti-västliga – propagandan och lagstiftningen.

Den liberala demokratins och den borgerliga rättsstatens etablering och konsolidering var delvis historiskt oskiljaktiga från nationalismen. Nationalismen har frihetliga traditioner. Men även den liberala demokratin bar från början också på ett delvis problematiskt arv från den franska revolutionen. Som frihetligt konservativa kritiker från början såg, som politiska filosofer vetat alltsedan antiken, och som historien omedelbart visade, äger även den liberala demokratin en totalitär och imperialistisk potential, som alltmer förverkligats under en process av ideologisk förvandling som i vissa avseenden tog sin början redan under 1800-talet men accelererade kraftigt och förverkligades i termer av praktisk politik och institutionalisering under 1900-talet.

När vi ser hur redan den liberalkapitalistiska demokratin alstrar sin egen “politiska korrekthet” (eller snarare godtar den socialistiska – själva begreppet härrör från Sovjetunionen), med långtgående inskränkningar av tanke-, yttrande- och mötesfriheten, och mot bakgrund av den kommunistiska totalitarism som i kvantitativa termer lett till långt värre övergrepp än fascismen, är det lätt att förstå hur mycket längre en internationellt institutionaliserad liberalsocialistisk syntes, en den västerländska modernitetens systembetingade ortodoxi, kommer att kunna gå i denna riktning. Redan det andra världskrigets utgång, där de delar av Europa som förklarades räddade undan nationalsocialismen istället underordnades kommunismen, var ett resultat av denna syntessträvan. Edmund Burke skulle i vissa avseenden ha föraktat Churchill. Globaliseringssträvandena handlar på den högsta nivån inte i första eller ens andra eller tredje hand om öppenhet, frihandel, kontakter och kulturutbyte. Den handlar om centralistiska, anti-nationella, ideologiska och andra regleringar. Den handlar om ett systematiskt nedbrytande av kulturella egenarter och traditionell mångfald. Den handlar om frihetsinskränkningar i ett finanskapitalistiskt imperium som till skillnad från det romerska faktiskt kan bli verkligt världsomfattande.

I synnerhet med de ideologiska transformationerna och deras praktiska följder under 1900-talet är det lätt att se den problematiska potentialen också i nationalismen. Men det är viktigt att skilja denna potential, och för den delen nationalismen som sådan, från nationaliteten som sådan, och de frihetsbefrämjande nationalstaternas historiska realitet. Utöver Gibbons sanning om vad som idag skulle kallas den multipolära makten (om än bara i ett inomeuropeiskt sammanhang), är det historiskt ovedersägligt att det endast är i de moderna nationalstaterna som, på basis av den kulturella, moraliska och etniska gemenskapen, de i vid mening liberala, demokratiska, sekulära institutionerna – politiska, rättsliga, vetenskapliga, kulturella – kunnat växa fram och förverkligas. Och därmed mycket av grunderna för det system som sedan också vidareutvecklats utöver dess gränser.

I ljuset av dessa historiska och samtida förhållanden framstår det vidareutvecklade, sig globaliserande systemets strategi att helt enkelt ignorera och tysta nationalistiska politiker och intellektuella, en strategi byggd på renodlandet av och den ensidiga tonvikten på överträdelserna i en extrem och kontextspecifik variant av nationalismen, som motsägelsefull och i längden sannolikt praktiskt omöjlig. Och de flesta av dagens nationalistiska partier är knappast mindre medvetna om problemen med arvet från fascismen än dagens “före detta” kommunister är medvetna om problemen med arvet från kommunismen.

Den av Gordon Brown vid det senaste G20-mötet i bombastiska, pseudomoraliska och t.o.m. pseudoreligiösa termer i St Paulskatedralen förkunnade globaliserande liberalsocialismen hotar idag centrala frihetliga och humanistiska värden i vad som kan beskrivas som den civilisatoriskt grundläggande alternativa modernitet som inte är principiellt anti-traditionalistisk, den modernitet som kunnat förena tradition med förnyelse och utveckling. En radikalisering och därmed en förstörelse äger rum. Med tröttsamt förutsägbart revolutionärt nit förklarar Brown att “den gamla världen”, d.v.s. världen före den nuvarande krisen, är “död”.

Idag förbjuds åter politiska partier i Europa. Genom den s.k. “hatbrotts”-lagstiftningens radikala förkastande av centrala principer framvuxna ur den västerländska rättstraditionen görs i allt högre grad åsiktsyttringar, på område efter område, olagliga, och beläggs med fängelsestraff. Starka grupperingar inom EU strävar att göra de mest långtgående kontinentaleuropeiska exemplen på sådan lagstiftning bindande för hela unionen. USA är pådrivande, och mäktiga lobbygrupper verkar där de facto för ett upphävande av de grundläggande, frihetsgaranterande tilläggen till konstitutionen. Inte minst genom sin medverkan i OSSE är USA engagerat också i Europa i dessa frågor. I FN försöker radikala muslimska grupper rida på samma våg och förbjuda kritik av islam. Debatten om den svenska FRA-lagstiftningen var bara ett lokalt uttryck för en utveckling av ett trans- och postnationellt kontrollsamhälle som på  många håll redan har långt starkare drag av polisstat än i Sverige.

Detta är formellt åtgärder av den typ som fascismen utifrån sin ideologi vidtog. De står i strid med de den ordnade frihetens principer som det under 1800-talet ibland såg ut som om de västerländska staterna, på basis av deras enhet-i-mångfald, i hög grad skulle kunna förverkliga, och som fortfarande är nödvändiga att försvara.

De ideologiska förtecknen är i mycket annorlunda. Men som i Sverige tidskriften Axess i flera nummer visat, finns idag en framväxande konsensus om det ohållbara i dagens dominerande, simplistiska multikulturalism. Det är av många skäl inte trovärdigt att avfärda alla kritiker av en i de globalistiska ekonomiska och maktpolitiska intressenas tjänst genomdriven, historiskt unik, radikal demografisk förändring som hotar just de nationaliteter och den enhet som möjliggjort de moderna västerländska staternas framsteg, som “främlingsfientliga” och “rasister”. Eller, som allt oftare sker i USA och Storbritannien, som potentiella “terrorister”. När även en erfaren och i vida kretsar respekterad journalist som Lars Adaktusson kan undra om det är legitimt att tala om och försvara det svenska i vårt nuvarande multikulturella samhälle, och andra regelbundet ifrågasätter om detta överhuvudtaget finns, befinner vi oss i en sant extrem situation av ny historielöshet. Det finns all anledning att dra lärdomar från 30-talet, ifråga om fascismens framväxt och den ekonomiska krisen. Men idag måste de bli delvis nya lärdomar.

Signifikativt nog talar Brown, med hänvisning till Roosevelts krisbekämpning på 30-talet, om ett nytt “globalt New Deal”. Här är det naturligtvis den nya “globala” kontrollen som nationalisterna – som ofta försvarar åtminstone delar av den nationella välfärdsstaten – finner problematisk. Svenska analytiker förmedlar med bedövande samstämmighet den ytliga bilden av en regleringarnas reaktion från “vänster” mot en otyglad kapitalistisk “höger” som är ansvarig för krisen. I själva verket är det just samma banker och samma finanskapitalismens övriga operatörer som skapat krisen som nu, genom sin kontroll av statsmakt och politiker använder den för att erhålla de globalt homogeniserande och centraliserande förändringar de själva önskar. Även de genuina libertarianerna är ibland, hur ohållbara deras egna principer än är, väl medvetna om att de största storkapitalisterna aldrig varit intresserade av marknads- och annan frihet, utan endast av makt. Vänstern och i synnerhet kulturradikalismen förklaras historiskt i stor utsträckning av att de på många sätt varit eller kunnat göras till utmärkta indirekta redskap i denna makts tjänst. De franska och ryska revolutionernas excesser hade inte mycket med folket och dess intressen att göra, och det gäller i lika hög grad västmarxismens kritiska teori och postmarxismens reviderade subversion.

Friheten och öppenheten är idag lika hotade som någonsin – men inte främst av de krafter Timbro och Arena Idé tycks tro. Det är en historiens dystra ironi att det tvärtom är just förföljelsen av nationalisterna och andra med åsikter avvikande från den sedan länge från centrala supranationella maktpositioner propagerade och institutionaliserade ideologi som nu hotar dessa värden.

Men detta är en ironi endast i förhållande till den fascistiska varianten av nationalismen. Nationalismen har också andra traditioner. Att det idag är kanske främst de nationella partierna som principiellt motsätter sig den nya “hatbrotts”-lagstiftningen och den framväxande polisstaten beror naturligtvis på att det är just deras åsikter man vill förbjuda. Men detta försvar har också ett principiellt värde, och kan knytas till nationalismens egna frihetliga traditioner, alldeles oaktat deras egna problem och begränsningar. Samtidigt som dessa partier brottas med ett problematiskt 1900-talsarv är det idag de som främst försvarar den verkliga, ofta obekväma yttrandefrihet och demokrati som ligger bortom den påtvingade åsiktshegemonin.

De konservativa kritikerna vände sig från början mot vad som mycket väl kan kallas den nya “slutenheten” i den franska revolutionen. I ljuset av den övergripande proto-totalitära utveckling vi idag ser är det knappast möjligt att trovärdigt göra gällande att exempelvis de nuvarande svenska riksdagspartierna och de dominerande traditionella media, för att inte tala om EU-byråkratin, i högre grad än nationalisterna representerar öppenhet.

I synnerhet i närvaro av en seriös intellektuell och politisk representation av den frihetliga konservativa traditionen borde den europeiska nationalismen utan större svårigheter kunna hitta tillbaka till, lära av, och kreativt förnya och anpassa till nuet de mer måttfulla och rimliga former den än gång ägt, före 1900-talets katastrofer. Patriotismen och tonvikten på nationalitetens betydelse var ju en gång en självklar del av konservatismen själv, även om den ensidiga och extrema nationalismen avvisades. De var en del av konservatismens större helhet där universalitet och partikularitet kunde filosofiskt och historiskt förenas.

Den på många håll sedan länge avtynande och av åtminstone vissa former av den s.k. neokonservatismen och den politiska korrekthetens tvångströja ofta till oigenkännlighet förvandlade konservatismen borde i sin tur kunna lära en del av dagens europeiska nationalister om vilka vår tids verkligt centrala frågor är. Och att dessa frågor måste artikuleras och drivas i motsättning till den rådande, alltför konforma debattens ordning. Att försvara konservatismens verkliga värden i ett liberalsocialistiskt system delvis på väg mot global konsolidering och fortsatt radikalisering kräver ett mått av flexibilitet och nytänkande – även om termen “konservativ revolution” lätt ger felaktiga associationer och är förbunden med en i flera avseenden problematisk historisk strömning.

För att förstå varför situationen när det gäller öppenhet och slutenhet är den omvända i förhållande till frågorna i Timbros och Arena Idés inbjudan, och vad som krävs av oss i denna situation, är historisk klarsyn nödvändig. Vi måste hitta tillbaka till ett vägskäl där vi en gång valde att gå i fel riktning. Endast i ljuset av en nyskapande traditionalism, selektivt inspirerad av det gamla Europa där nationalstaterna, dessa begränsade och ingalunda problemfria men historiskt unika och betydelsefulla kulturprodukter, var ett bestämmande inslag, och i fri dialog med den övriga världen och dess kulturer, kan ett alternativ till ett i flera avseenden framväxande, globalt potentiellt tyranni formuleras. Åtminstone är det där vi måste börja.

Trots att Timbros och Arena Idés innehållsliga uppläggning ser ut att bygga på en grundläggande, typisk och förutsägbar felsyn eller ideologisk propaganda, ställer de alltså i sin korta text också frågor som åtminstone ser ut att signalera ett mått av verklig öppenhet och seriösa intentioner. Det vore naturligtvis naivt att tro att Timbro på allvar skulle vilja problematisera den globalkapitalistiska agendan. Deras hela existens handlar om att tjäna den. Men förhoppningsvis kan det hela ändå kanske på åtminstone några punkter leda till en fördjupad diskussion.

Kan man acceptera att lärdomarna från 30-talet blir andra än dem man väntar sig? Kan svaret på frågan om dagens nationella partiers framgångar är ett hot mot det öppna samhället och om de leder till mer slutenhet tillåtas bli – nej?