Bokköparens utlämnadhet på nätmarknaden

Nu har det hänt igen. Fel bok har levererats.

Vad det oftast handlar om är att nätboklådorna helt enkelt ignorerar vilken specifik upplaga av en viss bok man beställt. Trots att boklådan ifråga på sin hemsida tydligt och klart har separata under-sidor för de olika upplagorna. De bryr de sig helt enkelt inte om att kunden beställt den ena och inte den andra. De skillnader – omslag, nya förord, omarbetningar – som föranleder kunden att beställa den ena och inte den andra lämnas utan avseende.

Det har hänt ofta. Hur är det möjligt, när säljaren själv tydligt annonserat de olika upplagorna separat, som två olika produkter, med varsin klickbar titel, på varsin sida? I några fall kanske säljaren, i synnerhet om det är en liten säljare, ett antikvariat, helt enkelt är slarvig och ouppmärksam, förbiser hur han själv på klart åtskilt sätt lagt ut två – eller kanske ännu fler – upplagor på sidan, och bara går och hämtar en bok med den beställda titeln.

I andra fall, och här misstänker man framför allt de större nätbokhandlarna med högre grad av logistisk automatisering, kan säljaren ha en avsiktligt införd rutin eller funktion som gör att man, när den beställda upplagan är slut, fastän detta inte angavs på sidan, försöker tjäna pengar genom att ändå leverera den andra. Man hoppas då att kunden inte ska misstycka, i stället för att meddela kunden att den beställda boken är slut. Mitt intryck är att denna misstanke är välgrundad och därmed mycket allvarlig.

Den felaktiga leveransen är en ny och stor olägenhet för kunden, som inte fanns på den tiden hon köpte böcker i och beställde böcker genom den vanliga, fysiska bokhandeln. Det är en olägenhet inte bara därför att hon inte får den beställda – och ofta betalade – boken, eller upplagan, vid den tidpunkt hon tänkt sig. Utan också, och framför allt, därför att säljaren, när hon meddelar denne om den felaktiga leveransen, kräver att hon ska returnera boken.

Alla gör det inte. De riktigt stora tycks anse sig ha råd att inte kräva detta. När jag exempelvis meddelat Amazon att de gjort en felaktig leverans, har de bara beklagat misstaget, sagt att jag ska behålla den felaktiga upplagan, och antingen skickat den beställda eller informerat mig om att denna inte längre finns i tryck.

Men alla andra säljare, från de medelstora till de små, insisterar på att kunden, på grund av deras eget misstag, ska underkasta sig det mödosamma och tidskrävande arbetet att returnera den felaktigt levererade upplagan: gå och köpa emballage, emballera boken, skriva adress på emballaget, gå och köpa frimärken, och slutligen ibland gå ytterligare lång väg och leta efter den sällsynthet som en brevlåda idag är.

Jag har verkligen ingen större sympati för jätten Amazon än för de mindre nätbokhandlarna, och i synnerhet inte de små antikvariaten. Icke desto mindre anser jag att det här beskrivna fenomenet är en oacceptabel försämring för kunden. En försämring som givetvis är särskilt kännbar för den som köper mycket böcker, och därför ofta drabbas av denna leverantörernas bristande kundhänsyn och professionalism.

Det har hänt så ofta att jag för egen del har börjat tänka åtminstone två gånger innan jag beställer en upplaga av en bok när säljaren också annonserar en annan upplaga som jag inte är intresserad av (det har också hänt att en helt annan bok än den beställda levererats, men det är ovanligt). Man vill inte riskera att utsättas för allt det som en retur innebär. Inte heller ska man behöva avsätta tid och energi för att i samband med beställningen/köpet skriva till säljaren – telefonservicen har han ju avskaffat – och, utöver den tydlighet som redan är förhanden i det att man beställt en helt glasklart specifik produkt på en av säljarens sidor och inte en annan produkt på en annan sida, ytterligare förklara att det är den ena och inte den andra man vill ha.

Problemet har i min erfarenhet varit så stort och ofta förekommande att jag de senaste gångerna valt att lägga tid och energi på en utförlig, långdragen korrespondens med respektive säljare om det, i stället för att lägga dem på returneringen. Det har faktiskt gett resultat. Efter att chefer på högre nivåer kopplats in gav en medelstor nätbokhandel med sig, och uppgav kravet på retur. Det gjorde också ett antikvariat. Den större nätbokhandeln kan möjligen rentav ha anat att det låg något i mina argument.

Det är säljaren som i denna bransch måste ta kostnaden för sina egna fel. Jag föreslår att detta gäller alla vanliga böcker – ifråga om mycket ovanliga och dyra antikvariska böcker gör ju säljaren förstås inte fel. Det ligger i branschens eget generella intresse att man slutar straffa kunden för att man själv gjort fel, genom det orimliga kravet att kunden ska avsätta all den tid och energi som en returnering kräver. Kunden ska inte behöva vara utlämnad till säljaren på detta sätt. Övergången till näthandel ska inte behöva innebära en så stor försämring.

Bengt Olof Bengtsson, 1931-2019

Bengt Olof Bengtsson

SvD 4:e mars:

Håkan Kronvall minnesruna SvD 4 mars

Tilläggas kan, för politiskt intresserade, att min far också var aktiv i Junilistan. Han återkom flera gånger i våra samtal till att han ångrade att han, när han efter den stora framgången i Europaparlamentsvalet 2004 satt med Nils Lundgren och någon till på ett café i EU-kvarteren i Bryssel och diskuterade om de också skulle ställa upp i det svenska riksdagsvalet 2006, inte tydligare insisterade på sitt motstånd mot denna idé.

Håkan Kronvall arbetade på Skolöverstyrelsen och var även verksam i SIEC.

Blogg och offentlighet

Det var eftersom jag i viss utsträckning var verksam i den akademiska världen såväl i Sverige som i utlandet, och även ibland skrivit i vanliga tidningar och tidskrifter om kultur såväl som politik, som jag 2009 startade den här anspråkslösa bloggen. Inom kort tillkom också ett nytt partipolitiskt engagemang.

Bloggen var, tyckte jag, motiverad som ett komplement till denna verksamhet. Här kunde jag tillhandahålla mer information om mig själv och samla uppgifter om vad jag gjorde på annat håll. Jag började också publicera nytt originalmaterial, som, eftersom responsen glädjande nog blev så positiv, snabbt blev en mycket större del av det hela än jag från början hade tänkt. Inte minst de nya möjligheterna till dialog med läsare i kommentarfälten tyckte jag var värdefull.

Främst genom internätet och de sociala medierna är det numera högst oklart när man är en offentlig person. Då och då händer det exempelvis att någon vän på Facebook plötsligt försvinner, i den meningen att han eller hon tar bort sin vanliga profil och i stället skapar en “sida” om sig själv som “public figure”. Det kanske ibland kan vara motiverat, men ofta känns det otillbörligt pretentiöst. Kriterierna för vem som är en “public figure” visar sig högst oklara, och personen ifråga kan inte längre interagera som tidigare med andra. Men framför allt är väl innebörden av de sociala mediernas tillkomst att offentligheten, samtidigt som dess karaktär och innebörd förändrats, också i en mening kan sägas helt enkelt ha vuxit till en ny ofantlighet.

När Lunds universitet nu förklarat i Dagens Nyheter att de med hänvisning till min “ideologi” beslutat att jag inte längre får undervisa där och jag därför inte längre är formellt verksam i akademin (om inte en och annan internationell konferens räknas i detta avseende), när jag antar att jag på grund av Expos och andras påståenden om mig som låg till grund för Lunds beslut för närvarande inte kan publicera mig någon annanstans, och när jag slutligen inte längre är partiföreträdare, är det, tycker jag, tills vidare högst oklart i vilken utsträckning jag är en offentlig person i ordets äldre mening, om överhuvudtaget.

Kan man vara en sådan utan att ha någon offentlig plattform och formell roll och funktion i samhället? Fortsätter man automatiskt att vara en offentlig person i denna mening om man en gång i någon utsträckning har varit det? Förblir man det under viss tid men inte för alltid?

Oklarheten på dessa punkter gör att jag undrar om det är meningsfullt att ha kvar bloggen. Inte för att den nya situationen gör någon större skillnad för mig. Jag har visserligen mycket färre läsare idag än för några år sedan, och såtillvida har det jag gör här nu ytterst begränsad betydelse i den meningen att det inte  når ut, inte påverkar. Jag fortsätter skriva en del därför att det alltid har varit ett av de naturliga sätten för mig att kommunicera och förmedla det jag uppfattar som väsentligt, det jag överhuvudtaget handlar om. Jag är s.a.s. vad jag är och gör därför vad jag gör. Mitt sätt att tänka, tala, skriva, leva och fungera var inte väsentligt annorlunda när fler läste mig, och skulle antagligen inte heller förändras om fler började göra det igen.

Men utan min tidigare visserligen högst blygsamma men dock verkliga offentlighet, kunde bloggen, tror jag, tänkas framstå som pretentiös på samma sätt som vissa “public figure”-sidor på Facebook. Jag tycker inte att jag, när jag nästan bara skriver här (en och annan konferenspresentation och publicerad text blir det fortfarande, på andra håll i världen), på något sätt kan göra anspråk på att vara en forskare, “skribent” eller debattör av något slag.

Därför funderar jag på att om inte lägga ned den så åtminstone begränsa den till bara en informationssida om det som kanske för vissa enstaka forskare möjligen skulle kunna tänkas förbli av någon liten betydelse inom vad som var mitt enligt de vanliga samhälleliga kriterierna främsta verksamhetsområde, det vill säga mina akademiska publikationer. Innehållet i det originalmaterial som då försvinner från bloggen, som jag fortsätter producera, och som går långt utöver vad jag behandlat i mina tryckta publikationer, måste jag då mer långsiktigt fundera över om och i så fall hur det kan kommuniceras.

Kort om Expo

Om antisemitism

Lunds universitet och min ideologi

Simon O. Pettersson om Lund, DN och mig

Polen, Ungern och SD

Kort om SD Stockholms stad

Radikalhögern och de intellektuella

Papers from the Boston ICP

Stoppa Kalle Anka på julafton!

Första gången publicerat 16/12 2012

Fanny och Alexander
Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.

Idéhistoria i sociala media

Under en längre tid och med förhoppningsvis tillräckliga mellanrum har jag nu delat de tjugonio första delarna av min serie om personbegreppet på Facebook och Twitter. Här i bloggen, där serien återfinns under Personalism, en underkategori till Philosophy (den återfinns också i min separata idéhistoriska blogg), är det bara de politiska inläggen som får besöksstatistikens staplar att skjuta i höjden, men man hoppas alltid att en eller annan läsare, när de kommer hit p.g.a. dem, också snappar upp åtminstone något litet av det jag skriver, eller postar, i de många, och för mig lika viktiga, andra ämneskategorierna. Detsamma gäller naturligtvis i sociala media: även där är det främst de politiska inläggen som uppmärksammas, gillas och kommenteras (och där delar jag ju förstås också mycket annat än det jag själv skriver här) – och där tillkommer naturligtvis problemet att allt riskerar att drunkna i de kaotiska och överfulla flödena. Ändå är det värt att försöka nå ut med detta innehåll även där.

När det gäller serien om personbegreppet är det viktigt att läsaren kommer ihåg att den bara består av högst preliminära, fragmentariska anteckningar, ursprungligen gjorda på 90-talet, om ett urval sekundärlitteratur av relevans för studiet av endast några aspekter av personbegreppets historia. Anteckningarna, av vilka en del diskuterades på högre seminariet i idé- och lärdomshistoria i Lund, har lätt bearbetats och utvecklats före publiceringen här, i det fortsatta arbetet med vad som var avsett att bli en i bokform publicerbar studie av personbegreppets historia, men de är i sig långtifrån någon sådan studie. Det är endast fråga om en sammanställning av vissa grundläggande historiska fakta och perspektiv, och en del allmänna, elementära reflektioner rörande dem. Såväl utförligare citat ur det historiska primärmaterialet som det genomgående systematiska, fördjupade, självständigt analytiska och historisk-filosofiskt argumentatoriska greppet om ämnet saknas. Vad det handlar om är ett försök till ett experiment av det slag jag kort diskuterat i några texter om bloggens och internätets teknik och dess möjligheter: ett work-in-progress i dialog med läsare, kolleger, studenter.