Category: Uncategorized

En nackdel med bloggande?

Den intressante och kunnige men tyvärr, och av okänd anledning, anonyme “Swedish Dissident” skriver att det “finns många fördelar med bloggande men dessvärre också vissa nackdelar, varav en är att inlägg tenderar att förpassas till den virtuella historiens allra mest svåråtkomliga skrymslen”. “Därför”, fortsätter han, “kan det finnas en poäng med att länksamla några av dessa, företrädesvis de bättre, i ett specifikt inlägg.”

I detta inlägg inför “Swedish Dissident” nya kategorier i stället för hans vanliga etiketter, och lägger med dessa kategorier som underrubriker in länkar till sina bästa inlägg. Det hela fungerar, förklarar han, “dels som lite av en best of-lista, dels en pedagogisk uppspaltning av inte minst de böcker som jag har behandlat specifikt, och dels ett generellt innehållsligt urval”.

För att inte också detta inlägg ska försvinna i de svåråtkomliga skrymslena – ett problem som flitige nätdebattören “Den Väldige” pekar på i en kommentar – lägger han också ut detta inlägg som en särskild, lätt tillgänglig sida i högerkolumnen, och signalerar att denna kommer “uppdateras med nytt material efterhand”.

Här ska jag inte kommentera frågan om etiketterna och kategorierna. Jag har tidigare berört dess generella problematik i inlägg i “kategorin” Uncategorized, och likaledes flitige debattören “Kalle” (“Benge”, “BengeRunflak”, “Newfaceinhell”) har också kommit med viktiga synpunkter. I stället vill jag anföra min uppfattning att problemet med de svåråtkomliga skrymslena är obefintligt.

I flera av mina “okategoriserade” inlägg har jag berört just bloggande eller nätskrivande och -debatt i allmänhet (och jag funderar, à propos kategorifrågan, på att nu låta dem få en egen ny kategori). Jag har hävdat att jag bara ser fördelar och inga nackdelar med bloggande. Jag har anfört en rad skäl till att internätet idag är bättre för seriöst skrivande än tidningar, och att det inte är oförenligt med publikation i seriösa tidskrifter och i bokform.

Ett av de viktigaste skälen till att det är bättre än tidningar är att det när det gäller svåråtkomliga skrymslen enligt mig förhåller sig på rakt motsatt sätt till vad “Swedish Dissident” säger. Det är tvärtom tidningsartiklar som försvinner i den virtuella historiens svåråtkomliga skrymslen – för att inte tala om pappersinsamlingens eller mikrofilmarkivets.

Jag fördömer inte alls tidningarna helt och hållet; fortfarande skrivs naturligtvis en hel del bra i dem, och om tanke-, åsikts- och yttrandefrihetens motståndare och deras lobbyorganisationer mot förmodan lyckades stänga ned internätet vudde vi åter verkligen behöva dem. Men jag står fast vid att bloggen eller webbplatsen har alla de fördelar jag tidigare beskrivit. Och en av de största av dessa är faktiskt just att alla inlägg alltid kan hållas lätt tillgängliga, alltid lätt kan lyftas fram, alltid förbli aktuella och relevanta. Det enda som krävs är att man gör en innehållsförtecknings-sida.

Det är för mig förbluffande att inte fler gör det. Jag är till och med såvitt jag kan se fortfarande efter flera år ensam om det. Ingen har följt mitt exempel. De låter verkligen sina inlägg försvinna i de virtuella skrymslena. Jag finner det mycket beklagligt att de lägger ned så mycket tid och energi på ofta högkvalitativt skrivande och sedan gör resultaten så svårtillgängliga. Det är “jobbigt” och tidskrävande att rulla och klicka sig tillbaka i deras kategorier och på deras arkivsidor.

En innehållssida utesluter naturligtvis inte att man också gör en “best of“-sida. Men varför inte först av allt en komplett, systematiskt (enligt etiketterna eller kategorierna) uppställd innehållssida med rubriker och länkar? På en bra webbplats är alla inlägg bra eller tillräckligt bra, och läsare, som ofta har specialintressen, vill kunna hitta tillbaka och ha tillgång till alla artiklar, inte bara de allra bästa. Vad “Swedish Dissident” ser som ett problem är i själva verket lätt löst.

Det finns mycket att säga om bloggande, och eftersom jag kommit att ägna mig i stor utsträckning åt detta borde jag skriva mer om det. Andra, och verkliga, nackdelar kan finnas. Huvudinvändningen mot de argument jag framfört är alltid att bloggar och webbplatser inte har lika många läsare som tidningarna, alternativt att enskilda skribenters webbplatser inte har lika många läsare som tidningarnas. Att man måste nå ut, bli känd o.s.v., och att detta bara är möjligt genom tidningarna.

Det är glädjande när sådana synpunkter är uttryck för uppskattning av vad jag skriver här, men jag kan inte se att det är fråga om några tyngre vägande argument mot bloggandet. Mitt syfte med detta är helt enkelt att hålla vissa egna texter tillgängliga i ett på det sätt jag angivit lättåtkomligt format och i en design- och layoutmässigt lämplig inramning.

På detta sätt kan jag exempelvis när som helst, i olika sammanhang, hänvisa andra – kollegor, vänner och bekanta, läsare av mina övriga publikationer, medlemmar i diskussionsfora där jag medverkar, alla slags interlokutörer – till dem för uppbackning, exemplifiering och fördjupning, och de har omedelbart (med mobil uppkoppling i bokstavligaste mening och i verkligen alla sammanhang) tillgång till dem. Länkning underlättas naturligtvis också i all e-korrespondens.

Men därutöver hittar naturligtvis kontinuerligt allt fler läsare också själva till bloggen eller webbplatsen, och kan med hjälp av innehållssidan lätt orientera sig på den. Jag tillåter mig rentav att ifrågasätta om tidningarna verkligen kan sägas på längre sikt ge artiklar fler läsare. Om de inte längre behöver nästan omedelbart försvinna i pappersinsamlingen, mikrofilmsarkivet eller ohanterliga, gulnande privata klippsamlingar, försvinner de i alla fall hittills såvitt jag kan se i just den virtuella historiens skrymslen. De är visserligen inte alltid helt oåtkomliga, men ibland är de det, och ofta tycks de bara vara tillgängliga under en begränsad tid.

Framför allt: när de är tillgängliga, är de det definitivt inte lättare än blogginlägg – framför allt inte om bloggen till skillnad från tidningarna har en innehållsförteckning med länkar till allt publicerat material. Hur många läsare har gamla tidningsartiklar i deras ursprungliga publikationsform? Tidningsartikeln har tillfälligt fler läsare, under dagen för dess publikation och en kort tid därefter. Men på webbplatser upplagda på det sätt jag här rekommenderar kommer artiklarna alltid ha nya läsare.

Jag är naturligtvis väl medveten om att texter av den typ jag för det mesta skriver inte attraherar några särskilt stora mängder läsare. Jag har skrivit i tidningar, men inte heller där gjorde mina artiklar det, tror jag. Det ligger s.a.s. i sakens natur. Och det är i detta avseende ingen skillnad när det gäller böcker. Mina böcker är inte heller några bestsellers. De flesta – om än inte alla – av mina texter är sådana att de helt enkelt inte kan locka en storpublik, allaledes oavsett i vilket forum de publiceras.

Men på den här webbplatsen, liksom på mina andra, mer specialiserade, förblir texterna åtminstone alltid lätt åtkomliga. Många kan nå dem och förhoppningsvis ha glädje av dem. Artiklarna har, om det nu är viktigt att nå många läsare, utan tvekan många fler än mina gamla tryckta artiklar, och jag anser det alltså inte osannolikt att de nya jag publicerar kommer, över en längre tidsperiod, fortsätta nå läsare i större utsträckning än om tidningarnas nätupplagor publicerade dem. På de senare flimrar de under en kort tid förbi ett stort antal läsare, av vilka många inte i någon större utsträckning berörs. Här förblir de alltid till hands för dem som verkligen bör läsa och på djupet tillägna sig dem. Att akademiska texter får fler läsare här än i akademiska tidskrifter förefaller mig uppenbart, även om jag alltså inte ser någon motsättning mellan dessa publikationsformer.

Vad jag här sagt om mig själv gäller också “Swedish Dissident”. Allt hänger alltså på att bloggen eller webbplatsen är överskådlig och välorganiserad. Rubrikerna och länkarna på innehållsförtecknings-sidan kan naturligtvis också kompletteras med ingresser eller korta beskrivningar av artiklarna. Bloggen har på den punkt “Swedish Dissident” tar upp i själva verket en fördel i stället för en nackdel.

Liksom den har det på alla de andra punkter jag tagit upp i tidigare inlägg. Jag har här växlat mellan eller använt både benämningen “blogg” och benämningen “webbplats”. Jag är osäker på vilken man bör använda, och om var skiljelinjen mellan dem går eller snarare om det överhuvudtaget finns någon sådan. Det är för mig inte längre självklart att “bloggande”, med ordets konnotationer av dagboksskrivande (“blog” är ju en förkortning av “weblog”, och en “log” är “a regular or systematic record of incidents or observations”), är en lämplig beskrivning av vad “Swedish Dissident” ägnar sig åt, och, befarar jag, än mindre av vad jag, som är betydligt mindre aktualitetsorienterad, ägnar mig åt.

Men inget vedertaget verb finns mig veterligen ännu som motsvarar “webbplats”. “Nätskrivande”, som jag prövade ovan, känns för vagt och allmänt. Men vad verksamheten än ska kallas har den såvitt jag kan se inte några nackdelar utan bara fördelar.

Twitter

Jag har bara twittrat en gång. I det twittrandet frågade jag mig vad jag skulle twittra om, vad jag skulle använda Twitter till. Jag har ännu inte riktigt kommit på något bra svar på denna fråga.

Jag måste säga att jag tycker Twitter ger ett intryck som är precis lika ytligt och oseriöst som namnet låter. Det är svårt för mig att förstå hur inte minst journalister men även politiker plötsligt kunnat ägna sig i sådan ofattbar omfattning åt detta.

Facebook var bra med de funktioner det hade i början, enligt vad jag skriver på min Facebook-sida här i bloggen. Men Twitter saknar väl allt detta? För mig ser det ut att vara Facebook reducerat till status updates, och av kortaste slag.

Finns det inte något löjligt i att avsätta så mycket tid till att följa och skriva alla dessa ofta ogenomtänkta, triviala och föga briljanta oneliners? Det framstår som ett tyckarnas fåfänga spciala spel av inte sällan ängsliga signaler och markeringar, som ersätter eftertanke och fördjupad skriftlig framställning och kommunikation.

Men det är lätt att förhastat döma ut ny teknologi av detta slag. Jag kan ha missat någon vetting användning. Därför har jag lagt in Twitter-länkar under mina poster, och en länk i högerkolumnen till mitt Twitter-konto med den hittills enda enradingen.

Fenomenet Flashback

“DogDylan” rapporterar i en kommentar att de flesta Flashback-skribenter han varit i kontakt med tycker att detta forum “räcker för dem” och därför inte är intresserade av att skapa ett nytt. Eftersom jag flera gånger föreslagit att ett nytt forum bör skapas – eller snarare upprepat detta förslag från en av Flashbacks egna skribenter – av det skälet att jag inte tycker Flashback i dess helhet på något sätt motsvarar de bästa skribenternas nivå och kvalitet, svarar jag honom i form av detta nya, separata inlägg.

Flashback är helt enkelt alltför kloakartat. Jag har med viss utförlighet beskrivit detta med hänvisning till enskilda skribenter, texter, användarnamn, avatarer. Men även forumets allmänna design inbjuder till en karaktäristik av denna typ.

Vad är det första man ser när man kommer till Flashback? En bild av en cigarettrökande – råtta.

Den är infogad som en del i en logga med texten ”Flashback” i amerikansk 50-talsretrostil. Tillsammans med råttan sätter en popkulturell jukeboxestetik forumets ton.

Att detta svenska forum har ett engelskt namn är i sig signifikativt. Och vad syftar namnet på? 50-talets popkultur? Det förklaras ingenstans. Det är obegripligt och förefaller helt godtyckligt. Den allmänna designen får besökaren att tänka att man bara måste ha tyckt att det ”låter amerikanskt” och därför bra.

Den reklam som följer, i gräll orange färg, är helt anpassad till den ton som på detta sätt satts: ”Röka Kröka Göka”, ”När en last inte räcker”, ”Alla tillsatser för att göra eget snus och cigaretter”, ”Sexleksaker, kondomer m. m.”, ”Sifoner – Lustgas”, ”Vinsaker – Ölsaker”, ”Sexiga underkläder”.

Därefter kommer uppställningen av huvudkategorierna av delforum eller ämnesområden, som täcker allt mellan himmel och jord, högt och lågt, viktigt och oviktigt, utan urskillning. Först kommer ”Datorer, Teknik & Prylar”, följt av ”Droger”. På Flashback diskuteras kulturens, politikens, samhällsdebattens, historiens, filosofins, vetenskapens och religionens alla områden huller om bladder med ”Tripp- och rusrapporter”, ”Kändisskvaller”, ”Poker, spel och dobbel”, ”Tatuering och piercing”, ”Godis och snacks”, ”Hembränning och dryckestillverkning”, ”BDSM, fetischism, parafili och kinky sex”.

Det ska erkännas att det inte är någon extrem, kaotisk svåröverskådlighet och oordning som i tidningarnas nätupplagor, som dessutom har ännu mer – och mer påträngande – reklam och på det hela taget är oläsbara.

Men det är illa nog ändå. Detta är alltså den ram inom vilken läsaren sedan finner skribenter såsom Fittfitta, Knullkungen, Cuntsucker, Megaballen, Kommunistfittan, Drullknull och otaliga andra med liknande namn, och det språk och den stil som allt det han redan mött snabbt lett besökaren till att förvänta sig. Och det är alltså här vi också finner så mycket av de anonymitetskulturens missbruk som jag diskuterat i en lång rad inlägg och därför inte behöver säga något mer om här.

Allt detta är objektivt sett kloakmässigt. Det är inte jag som hittar på eller överdriver detta p.g.a. att jag ogillar åsikterna som framförs eller att jag kritiseras. Det handlar inte om någon smutskastning från min sida. Jag har aldrig uttalat mig ensidigt negativt om Flashback, eftersom mitt huvudsyfte från början har varit att värna yttrandefriheten, att lyfta fram Flashbacks grundidé, och framför allt dess många goda skribenter. Jag har skrivit utförliga svar på flera av deras viktiga inlägg i tråden om mig. Mitt syfte är ett helt annat än att svartmåla. Men ett nödvändigt led i just denna strävan har varit att peka på den smuts som alla som inte acklimatiserat sig i kloaken lätt kan se finns där. Det är fråga om ett verkligt problem, till och med alldeles oavsett åsikter. Att inte ens Flashbacks bästa skribenter inte alls eller inte i tillräcklig utsträckning tycks förstå det är allvarligt i flera avseenden.

Vad som är förvånande är dock kanske inte något av det jag här och tidigare beskrivit i sig. Internätet översvämmar ju precis som tidningarna, radio och TV av orgier i vulgaritet. Det är i stället det faktum att vi här, inom en av huvudkategorierna av delfora, Politik, finner några av Sveriges bästa politiska kommentatorer, som i kunskaper, insikter och ibland även stil och formuleringskonst (även om det i de sistnämnda avseendena, liksom ifråga om stavning, ofta slarvas just därför att detta forum inte ger tillräckliga incitament till att undvika det) åtminstone på flera viktiga områden är överlägsna samtliga i andra media verksamma. Annat än undantagsvis kommer på dessa områden ingen av de senare ens i närheten av de analyser som den tålmodige besökare som inte avskräcks av inramningen och kloakråttorna regelbundet kan finna i Flashbacks olika politikfora.

Nu kunde man visserligen säga att givet den allmänna debattens politisk-korrekta konfiguration och den intellektuella, ideologiska och filosofiska tomhet, uttömdhet, som de (skenbart) dominerande åsiktsriktningarna uppvisar, det inte krävs särskilt mycket för att hålla en högre nivå. Men faktum är att just detta sakernas tillstånd i viss mån bidrar till det beundransvärda hos Flashback-kommentatorerna. Jag påpekade i den diskussion där DogDylan deltog hans otroliga förmåga att vidmakthålla intresse för en mediadebatt – även i dess minsta skiftningar och detaljer – som i sig och i sak sällan förtjänar denna uppmärksamhet, men som det av andra skäl är värdefullt att kommentera på hans sätt. Detta gäller även andra Flashback-skribenter. Jag skulle aldrig kunna avsätta så mycket tid och energi för och skulle överhuvudtaget inte stå ut med att följa den så nära och i sådan utsträckning.

Naturligtvis invänder vissa här att just detta extraordinära intresse beror på perspektivlöshet, brist på andra, högre intressen, politisk nördighet, inskränkthet. Och så kan det naturligtvis vara i några fall. Men jag har sett tecken på att vi här har att göra med betydligt mer resursrika personer, som om de får utvecklas och mogna på rätt sätt kommer kunna prestera verkligt avancerad politisk analys just i ljuset av större intellektuella, historiska, kulturella sammanhang. Några behöver, som jag skrev om DogDylan, sättas i språk- och stilskola en tid, men de kommer såvitt jag kan se liksom han att klara den utmärkt.

Allt detta är det sant anmärkningsvärda med Flashback. Jag har flera gånger upprepat att jag i högsta grad respekterar Flashbacks grundidé och paroll, ”Yttrandefrihet på riktigt”. Utan tvekan skulle de skribenter jag nu än en gång försöker berömma svara att det är just därför att Flashback erbjuder detta som de skriver där. Men yttrandefrihet på riktigt finns ju på de flesta håll på internätet, det är hur lätt som helst att starta ett nytt forum, en blogg, en portal eller en nättidskrift. Det behöver inte ens kosta något.

Varför har Flashbacks skapare, som uppenbarligen har seriösa intentioner just på det område – avdelningen Politik – där vi finner de skribenter jag talar om, valt att fläska på med denna inramning, som inbjuder till kloakmässigt skrivande? Och hur kan de icke kloakmässiga skribenterna vara nöjda med det?

Jag har visserligen fortfarande inte läst särskilt mycket av de senare och följer inte ens de bästa trådarna – främst DogDylans ’Början på ett mediakrig om mångkulturen’ som jag sedan en tid lagt in en länk till på Links-sidan – helt regelbundet. Det kan naturligtvis vara så att det i verkligheten uteslutande är fråga om personer med dåligt omdöme som inte förstår hur de missbrukar sina talanger, och som kanske döljer eller (jag har tog upp denna möjlighet i den tidigare diskussionen här i bloggen) har för mig ännu icke upptäckta kloakmässiga sidor.

Men jag står tills vidare fast vid mitt första, spontana omdöme att det finns inte bara några utan många utmärkta skribenter på Flashback. Hur har det kunnat bli så att det anses fullt normalt bland sådana kompetenta, kvalificerade svenskar att föra seriösa politiska debatter – med förgreningar till den politiska filosofin, filosofin i övrigt, historien, kulturen – i denna inramning? Är detta något man nuförtiden helt enkelt måste acceptera och anpassa sig till?

Säkert skulle mina favoritsdebattörer svara att de når ut på Flashback, att de har mågna läsare. Och troligen har forumets skapare, trots de seriösa intentionerna, medvetet valt inramningen/designen och accepterat kloakmässigheten för att han eller hon tror sig få fler medlemmar och läsare på det sättet. Så tänker ju också kvällstidningarnas och radio- och TV-kanalernas redaktörer och ägare, cyniskt förstörande den folkliga kulturen och den kultur folkbildningen uppnått.

Oavsett orsaken är det utan tvekan riktigt att Flashback når ut och har många läsare. Jag har själv i något annat inlägg framhållit hur många visningar tråden om mediakriget har. Det är uppenbart inte bara att alltfler i den läsande allmänheten hittar fram till den och liknande trådar utan också att redaktörer i övriga media, ledarskibenter, kolumnister, och även ett växande antal akademiker och politiker gör det. Allt oftare kommenterar de Flashback. Några politiker skriver själva i forumet.

Men mot detta argument anför jag att det är uppenbart att den kloakmässiga omgivningen på Flashback gör att skribenterna inte når ut på det sätt de borde göra och borde önska, att deras bidrag till debatten inte får den tyngd och tas på det allvar de förtjänar. Flashback “räcker” inte alls för dem. Jag vidhåller av detta skäl och insisterar på att de bästa skribenterna bör skapa ett nytt forum, samtidigt som jag naturligtvis hoppas att Flashback kan förbättras.

Ett nytt forum av den typ jag förespråkat skulle automatiskt tvinga dem att skriva bättre, lägga ned mer omsorg på sina inlägg. De bör fortsätta skriva samma slags korta inlägg i snabb följd och i dialog med varandra som de nu skriver, men de kunde också lära sig (de som inte redan kan det) att skriva längre texter, reguljära artiklar. Forumet borde inte vara öppet för alla utan snarare en sajt mer liknande en portal eller en webbtidskrift, samtidigt som det fortfarande ger utrymme för den typ av diskussioner som skribenterna – och läsarna – är vana vid från Flashback.

Internet är inte bara orgier i smaklöshet. Det har också möjliggjort fora och sajter som inte bara är innehållsligt överlägsna utan också långt bättre designade och organiserade än de gamla tidningarna och många av de gamla tidskrifterna.

Internet är ju, som jag argumenterat i flera poster i ”kategorin” Uncategorized (och fler följer), på de flesta sätt överlägset som form för skrivande och publikation, fastän vi bara står vid början av utvecklingen av dess tekniska möjligheter i detta avseende. Och jag tänker här även på internetfora, som parallellt med enskilda personers och gruppers sajter är ett  av de största framstegen och genombrotten i den kvalificerade debattens och det intellektuella utbytets historia.

Jag har några gånger nämnt min mångåriga erfarenhet som medlem i ett slutet, modererat akademiskt e-forum. Den nya teknologin lämnar alla former av tidigare akademiskt intellektuellt utbyte bakom sig – seminariet, konferenspanelen, de akademiska tidskrifternas korta och långsamma debatter. Och detta gäller givetvis också debatten i allmänhet, inte bara den akademiska. Det intellektuella livet intensifieras och utbytet och kommunikationen får en helt ny precision. Allt naturligtvis under förutsättning att deltagarna förstår att rätt bruka denna den nya teknologins potential, och skapar former och kulturella mönster och normer för verksamheten som tillåter den att fullt förverkligas.

Det finns ingen som helst anledning att här nöja sig med något som påminner om en vanlig gammal sjaskig kvällsblaskas nätupplaga.

New Sub-Categories

I have added some new sub-categories to the categories Philosophy and Politics, and also to the sub-category Music, which are thus the first third-level categories in this blog. The system of categories will probably be further developed as the number of posts continues to grow and it becomes necessary for the readers’ overview and orientation. The new sub-categories are of course also found on the Contents page.

Tematisk organisation av inlägg

Min kunnige – inte bara filosofiskt, utan också, och inte minst, i den politiska debatten, på just det sätt som skulle behövas i ett nytt nätforum dit de bästa skribenterna på Flashback kunde flytta över – kommentator Kalle framför nu ett utmärkt förslag om tematisk organisation av mina inlägg i filosofikategorin.

Liksom hans förra förtjänar denna nya kommentar från Kalle att besvaras i ett separat inlägg. Den berör något som redan tidigare blivit en separat tematik i den här bloggen (i ”kategorin” Uncategorized), nämligen bloggadet som sådant, bloggandet som ny publikationsform – ett idag centralt, intressant ämne som verkligen behöver separat och ganska utförlig och detaljerad behandling. 

Som Kalle och andra läsare förhoppningsvis sett är några serier av inlägg redan organiserade som sådana, med samma titel genomgående, följd av nummer (‘Bowne’s Idealistic Personalism’, ‘Biografins teori’, ‘Kognitivism, realism, idealism’). I dessa listar och länkar jag också i senare inlägg inledningsvis alla föregående.

Åtminstone en till serie i filosofikategorin som kommer behålla samma titel är påbörjad i form av ett fösta inlägg, nämligen ‘Idealism and the Renewal of Humanistic Philosophy’, som bygger på och reviderar ett  konferenspapper från 2005 – jag bör lägga till “1” till första delens titel. Och i historiekategorin finns ytterligare en, ‘Den svenska idéhistoriens teori’.

Några andra inlägg skulle mycket väl kunna bli början på sådana serier med bibehållen gemensam titel. Ja, även texterna om den värdecentrerade historicismen, konservatismen, Voegelin, Strauss och naturrätten skulle i högsta grad kunna läsas som en serie, eftersom de flesta av dem är omarbetningar och vidareutvecklingar av gamla, inbördes nära relaterade opublicerade uppsatser, utkast och fragment.

Men här ställs vi inför det som gör att jag hittills föredragit att dela upp just dessa i fristående inlägg med olika titlar, som därmed framstår som mer löst relaterade. Om det här aktuella materialet presenterades som en serie skulle denna för det första bli oerhört lång. Det skulle se enformigt ut med samma titel som återkom hela tiden, åtskild bara av de efterföljande numren. Och att inledningsvis lista och länka till tidigare inlägg skulle med tiden se alltmer märkligt ut p.g.a. listans oundvikliga längd.

För det andra behandlar detta material, även när det bygger på ursprungligen sammanhängande längre framställningar, så många olika i mindre enheter lätt och lämpligen uppdelbara ämnen att jag inte funnit någon anledning att sammanföra dem under en gemensam rubrik. Det gemensamma är här snarare bloggens allmänna inriktning och profil, sådan de förklaras på About-sidan. Detta har känts som ett tillräckligt förenande band.

Detsamma gäller den lika långa serien om personbegreppets historia, trots att den kan tyckas behandla ett snävare avgränsat ämne. I verkligheten, och med hänsyn till mitt mycket s.a.s. omfattande grepp om ämnet, kan den knappast sägas göra det. Även här har jag tyckt mig kunna dela upp den och låta det hela hållas samman endast av den allmänna åskådning och tematik som About-sidan beskriver.

På detta sätt, med mindre, i högre grad självständiga enheter, kan läsaren också lättare göra kopplingar mellan de olika serierna, något som ofta är naturligt och som jag betraktar som önskavärt. Ja, seriernas karaktär av serier kan tonas ned och varje inlägg, tillhörande en serie eller ej, inordnas endast under bloggens övergripande tematik. Den nytillkomne såväl som den äldre läsaren blir också fri att läsa inläggen som fristående – något som i de flesta fall bör vara möjligt – utan att känna en tyngande nödvändighet att läsa alla.

En medelväg är naturligtvis att använda både en gemensam huvudtitel och undertitlar, som Kalle nämner. Men jag befarar att det dels skulle se klumpigt ut, dels fortfarande enformigt. En möjlig lösning vore att bibehålla de olika titlarna men ange en gemensam seriehuvudtitel i början av inläggets textfält, följd av nummer, d.v.s. formellt på vad som ser ut som en underrubriks plats. I samma ordning skulle då under- och huvudtitel kunna anges på Contents-sidan. Men där skulle det då fortfarande se något enformigt ut tror jag. Ett alternativ är möjligen att i stället så småningom lägga till en avdelning på denna sida där serier anges och alla deras respektive inlägg listas under en gemensam rubrik.

Möjligen menar Kalle att jag ska anväda separata underkategorier i filosofikategorin, liksom jag gör i konstkategorin. Det vore fullt möjligt: inläggen kunde, till att börja med, indelas i Idealism, Personalism och Value-Centered Historicism. Men redan nu är kategoriindelningen ibland något arbiträr. Jag måste ofta placera inlägg i flera kategorier, i synnerhet återfinns flera inom Philosophy också inom Spirituality.  Och många inlägg som jag postar bara i Philosophy skulle också kunna tillhöra History och/eller Politics, och i några fall även Economics och Arts. Att jag överhuvudtaget använder kategorierna är mest för att ange de olika aspekterna av den åskådning jag kort beskriver på About-sidan.

Underkategorier i Philosophy-kategorin skulle möta samma problem i än högre grad: Idealism, Personalism och Value-Centered Historicism är i de varianter i vilka jag försvarar dem bara olika aspekter av samma åskådning, och även de filosofihistoriska inläggen måste i hög grad behandla dessa ämnen som mycket nära relaterade. Och ytterligare preciserade kategorier som anger ämnen som jag bara behandlar i några inlägg och sedan inte återvänder till i nya kanske inte är motiverat.

I och för sig är jag inte alls principiellt mot att publicera också mycket långa serier med gemesam titel för alla inlägg. Jag har ju – i tidigare inlägg i denna ”kategori”, Uncategorized – försvarat bloggen som publikationsform inte bara för artiklar, inklusive vetenskapliga, utan också hela böcker! I framtiden kommer jag kanske också att göra det. Men även jag är väl lite påverkad av den opinion som vill och förväntar sig att bloggen ska s.a.s. vara åtminstone lite mer bloggig än så, och därför försöker jag fortfarande presentera större, tematiskt sammanhängande material på vad som bör uppfattas som ett lättsammare och mer blogganpassat sätt. Samtidigt har Kalle utan tvekan rätt i att det för några också i viss mening kan försvåra!

Men jag är alltså också osäker om jag verkligen vill betona seriekaraktären så starkt i de fall jag nämnt (i andra, som de jag också nämnt och där jag också har betonat denna karaktär, är det av olika skäl för mig mer uppenbart lämpligt). Eftersom jag delvis har lagt upp hela bloggen som en stor bok, med innehållsförteckning, bibliografi och index, kan de långa artiklarna och böckerna kanske i dessa fall brytas upp till separata små ”kapitel” i denna bok?

Inte heller detta förhindrar att de senare också kan publiceras i traditionell artikel- och bokform, eftersom de naturligtvis lätt kan förenas och sammanbindas, eventuellt med de nuvarande rubrikerna som under- och kapitelrubriker. 

Överhuvudtaget finns här, tycker jag, en intressant öppenhet ifråga om publiceringens olika möjligheter. Det kan kanske finnas ett värde i att lämna dessa frågor oavgjorda, att pröva sig fram och låta tiden och inläggens egen intrinsikala utveckling bestämma om de formellt ska tillhöra serier med gemensamma titlar eller inte?

Jag kan ha fel på flera punkter ovan. Protester och andra synpunkter är välkomna!

Ändringar i mina blogginlägg

Före nästa mer substantiella  kloakrapport  måste jag skjuta in detta meddelande om hur jag skriver mina blogginlägg, föranlett av “IvanLendls” påpekande på Flashback att jag gjort tillägg i ett redan publicerat sådant: “det la du till i efterhand, din jävel, jag har ditt första utkast sparat – det var betydligt vänligare mot min person”.

Det är inte så att detta tillägg som gjorde inlägget ‘Om yttrandefrihet‘ mindre vänligt är något komprometterande fel som IvanLendl ertappat mig med och som han kan använda mot mig. I tidigare inlägg och kommentarer har jag förklarat att jag alltid, undantagslöst, gör rättelser, ändringar och tillägg i redan publicerade inlägg med egen originaltext (med undantag för vissa som bara har några få ord tillsammans med annat material). Jag gör det också för det mesta, tillägger jag här, i mina svar på kommentarer.

Det är viktigt att mina läsare känner till detta. Det är centralt för förståelsen av hur den här bloggen fungerar, vad den är. Jag vill därför upprepa, understryka och vidareutveckla det, eftersom det är något många kan ha missat.

Så här skrev jag i mitt inlägg ‘Blogginläggs längd’: “De som inte vill läsa de längre textposterna kan ju lätt hoppa över dem, och hålla sig bara till de korta. De längre inläggen är sådana som lämpligen trycks ut och tas med tillbaka till fåtöljhörnan och tekoppen, eller kanske tåget eller flyget. Jag råkar veta att jag har läsare som gör just det. Men man bör då känna till att jag hittills under de närmaste timmarna, dagarna, ibland veckorna efter att jag publicerat ett inlägg, hittat fel och svagheter som jag under denna tid rättat och avhjälpt. De läsare som efter denna tid återvänt till mina inlägg, eller först då upptäckt dem, har i samtliga fall funnit långt bättre versioner!”

I ett svar på en kommentar av Robert Stenkvist till min post ‘Anonymitetskulturen och terrorismen’ förklarade jag:

“I mitt inlägg om bloggpostens genre talade jag om dennas nyhet och beskrev dess ännu oftast något amorfa, obstämda, gränsöverskridande karaktär. Den befinner sig i ett fält som delvis täcker och blandar dagboksanteckningen, debattartikeln, krönikan, essän och än mer. Till detta kan läggas att den än så länge kännetecknas av en större informalitet än vad som tidigare kännetecknade tryckta texter. Även mina blogginlägg är ofta mycket snabbt skrivna och inte på samma sätt genomarbetade som de artiklar jag publicerat i tidningar och tidskrifter. Jag är medveten om att detta kan leda till onödig längd, överflödiga ord och meningar, upprepningar. Som jag förklarade brukar jag alltid ändra, rätta och polera under ibland lång tid efter det jag publicerat ett inlägg. Dock hittills utan att ändra grundläggande komposition. Det viktiga är för mig att de är tillräckligt bra i formellt avseende för att kunna publiceras och äga läsvärde som bloggposter. Jag har tänkt tanken – först tänkt av vänliga kommentatorer – att några av dem senare kanske skulle kunna omarbetas för publicering i bokform.”

Redan den först publicerade versionen av mina inlägg är alltså en färdig produkt som jag helt står för, även om jag senare mer eller mindre ändrat uppfattning, inte något blott utkast som IvanLendl skriver. Men till skillnad från vad som är fallet med de gamla publikationsformerna kan nu den som är intresserad följa den fortsatta utvecklingen av dessa fram till den nivå där jag skulle vara beredd att publicera dem i traditionellt tryck, s.a.s. definitivt. Förhoppningsvis når alla posterna så småningom denna nivå. Nästan alla bloggposter med egen text genomgår alltså denna utveckling.

Och den fortgår kontinuerligt. Texterna i denna blogg kan därför överhuvudtaget knappast förstås som tidsdokument, och såtillvida är detta överhuvudtaget inte en blogg, en weblog. Många är visserligen nästan helt, i några fall verkligen helt, oförändrade. Men allmänt sett finns ingen kronologi. Hela bloggen ska ses som ett stort work-in-progress, eller flera parallella sådana, där texterna kontinuerligt omarbetas, utvecklas och förbättras i sak såväl som i form – och under tiden kan diskuteras av och med läsare i kommentarfälten: den utgör ett s.a.s. interaktivt författarskap. “Bloggen” är som en enda ännu opublicerad bok, vars samtliga delar jag hela tiden och samtidigt arbetar med. Det är s.a.s. inte så att en text är avslutad när den publiceras och följs av en annan, av nästa: när nästa publiceras, fortsätter i stället de tidigare att utvecklas. Det publiceringsdatum som syns markerar bara den tidpunkt då texten ifråga först kommit att utgöra en läsbar helhet, men den vid den tidpunkten publicerade helheten var bara början på en lång, pågående process av kontinuerlig förbättring av texten. Min insikt och erfarenhet fördjupas, utvecklas och förändras givetvis. Uttryckta positioner måste ofta ändras eller modifieras, och “bloggen” är inte en kronik över denna process. Dåliga formuleringar ersätts av bättre. Sådana som som jag kommer att finna överdrivna mildras, medan underdrivna skärps; onyanserade, förenklande och missvisande förbättras. Förstärkande argument och exempel läggs till, och otillräckliga tas bort. Vissa inlägg kräver mer, andra mindre ändringar, och bara i några få undantagsmässiga fall inga alls. Illustrerande och exemplifierande inlägg i referenskategorin kan också helt enkelt tas bort och ersättas av andra som är bättre eller blivit mer relevanta.

Den första versionen av inlägget om yttrandefrihet hade en huvudsaklig svaghet. Som jag tänkt göra efter inlägget mot Ettrige Ezzie, återgick jag till min vanliga stilistiska modalitet. Jag insåg inte att det tyvärr var för tidigt. Kloakexpeditionen måste bli litet längre än jag först tänkte. Jag var för vänlig mot IvanLendl, i ljuset av arten av hans fördömande av mig, och framför allt arten av hans försvar för Ezzie. Den här kloaken är mörkare och djupare än jag först trodde.

IvanLendl skriver att jag var vänlig mot hans “person”, men jag vill påpeka att hans valda anonymitet innebär en avpersonalisering, och att i missbruket av anonymiteten verkliga personer behandlas i enlighet med den resulterande ickepersonligheten. Därför kan missbrukarna inte heller förvänta sig att själva bli behandlade som verkliga personer.

Jag var dock i den första publicerade versionen så vänlig att jag övergick från att ha diskuterat IvanLendl i tredje person till direkt tilltal i andra person. Men jag såg snabbt denna brist och avhjälpte den inom de närmaste timmarna. (Dock ser jag att jag senare återfaller – kloakrensningens modalitet kräver uppenbarligen träning, tar tid att lära sig, vänja sig vid; jag får väl lägga in några förolämpningar och svordomar och andra grovheter i ‘David Horowitz‘ och ‘Sverigedemokraterna och sionismen‘.)

Och jag såg även många andra mindre brister. Den som, som IvanLendl, har sparat den första versionen kan lätt se att massor av ändringar gjorts, troligen i varje stycke. Men så sker alltså med alla mina inlägg. Och det innebär inte att den första versionen inte är en officiell version, att den är ogiltig. Bara att den är sämre.