Category: Uncategorized

1914

Den intressante och kunnige men tyvärr, och av okänd anledning, anonyme “Swedish Dissident” skriver att det “finns många fördelar med bloggande men dessvärre också vissa nackdelar, varav en är att inlägg tenderar att förpassas till den virtuella historiens allra mest svåråtkomliga skrymslen”. “Därför”, fortsätter han, “kan det finnas en poäng med att länksamla några av dessa, företrädesvis de bättre, i ett specifikt inlägg.”

I detta inlägg inför “Swedish Dissident” nya kategorier i stället för hans vanliga etiketter, och lägger med dessa kategorier som underrubriker in länkar till sina bästa inlägg. Det hela fungerar, förklarar han, “dels som lite av en best of-lista, dels en pedagogisk uppspaltning av inte minst de böcker som jag har behandlat specifikt, och dels ett generellt innehållsligt urval”.

För att inte också detta inlägg ska försvinna i de svåråtkomliga skrymslena – ett problem som flitige nätdebattören “Den Väldige” pekar på i en kommentar – lägger han också ut detta inlägg som en särskild, lätt tillgänglig sida i högerkolumnen, och signalerar att denna kommer “uppdateras med nytt material efterhand”.

Här ska jag inte kommentera frågan om etiketterna och kategorierna. Jag har tidigare berört dess generella problematik i inlägg i “kategorin” Uncategorized, och likaledes flitige debattören “Kalle” (“Benge”, “BengeRunflak”, “Newfaceinhell”) har också kommit med viktiga synpunkter. I stället vill jag anföra min uppfattning att problemet med de svåråtkomliga skrymslena är obefintligt.

I flera av mina “okategoriserade” inlägg har jag berört just bloggande eller nätskrivande och -debatt i allmänhet (och jag funderar, à propos kategorifrågan, på att nu låta dem få en egen ny kategori). Jag har hävdat att jag bara ser fördelar och inga nackdelar med bloggande. Jag har anfört en rad skäl till att internätet idag är bättre för seriöst skrivande än tidningar, och att det inte är oförenligt med publikation i seriösa tidskrifter och i bokform.

Ett av de viktigaste skälen till att det är bättre än tidningar är att det när det gäller svåråtkomliga skrymslen enligt mig förhåller sig på rakt motsatt sätt till vad “Swedish Dissident” säger. Det är tvärtom tidningsartiklar som försvinner i den virtuella historiens svåråtkomliga skrymslen – för att inte tala om pappersinsamlingens eller mikrofilmarkivets.

Jag fördömer inte alls tidningarna helt och hållet; fortfarande skrivs naturligtvis en hel del bra i dem, och om tanke-, åsikts- och yttrandefrihetens motståndare och deras lobbyorganisationer mot förmodan lyckades stänga ned internätet vudde vi åter verkligen behöva dem. Men jag står fast vid att bloggen eller webbplatsen har alla de fördelar jag tidigare beskrivit. Och en av de största av dessa är faktiskt just att alla inlägg alltid kan hållas lätt tillgängliga, alltid lätt kan lyftas fram, alltid förbli aktuella och relevanta. Det enda som krävs är att man gör en innehållsförtecknings-sida.

Det är för mig förbluffande att inte fler gör det. Jag är till och med såvitt jag kan se fortfarande efter flera år ensam om det. Ingen har följt mitt exempel. De låter verkligen sina inlägg försvinna i de virtuella skrymslena. Jag finner det mycket beklagligt att de lägger ned så mycket tid och energi på ofta högkvalitativt skrivande och sedan gör resultaten så svårtillgängliga. Det är “jobbigt” och tidskrävande att rulla och klicka sig tillbaka i deras kategorier och på deras arkivsidor.

En innehållssida utesluter naturligtvis inte att man också gör en “best of“-sida. Men varför inte först av allt en komplett, systematiskt (enligt etiketterna eller kategorierna) uppställd innehållssida med rubriker och länkar? På en bra webbplats är alla inlägg bra eller tillräckligt bra, och läsare, som ofta har specialintressen, vill kunna hitta tillbaka och ha tillgång till alla artiklar, inte bara de allra bästa. Vad “Swedish Dissident” ser som ett problem är i själva verket lätt löst.

Det finns mycket att säga om bloggande, och eftersom jag kommit att ägna mig i stor utsträckning åt detta borde jag skriva mer om det. Andra, och verkliga, nackdelar kan finnas. Huvudinvändningen mot de argument jag framfört är alltid att bloggar och webbplatser inte har lika många läsare som tidningarna, alternativt att enskilda skribenters webbplatser inte har lika många läsare som tidningarnas. Att man måste nå ut, bli känd o.s.v., och att detta bara är möjligt genom tidningarna.

Det är glädjande när sådana synpunkter är uttryck för uppskattning av vad jag skriver här, men jag kan inte se att det är fråga om några tyngre vägande argument mot bloggandet. Mitt syfte med detta är helt enkelt att hålla vissa egna texter tillgängliga i ett på det sätt jag angivit lättåtkomligt format och i en design- och layoutmässigt lämplig inramning.

På detta sätt kan jag exempelvis när som helst, i olika sammanhang, hänvisa andra – kollegor, vänner och bekanta, läsare av mina övriga publikationer, medlemmar i diskussionsfora där jag medverkar, alla slags interlokutörer – till dem för uppbackning, exemplifiering och fördjupning, och de har omedelbart (med mobil uppkoppling i bokstavligaste mening och i verkligen alla sammanhang) tillgång till dem. Länkning underlättas naturligtvis också i all e-korrespondens.

Men därutöver hittar naturligtvis kontinuerligt allt fler läsare också själva till bloggen eller webbplatsen, och kan med hjälp av innehållssidan lätt orientera sig på den. Jag tillåter mig rentav att ifrågasätta om tidningarna verkligen kan sägas på längre sikt ge artiklar fler läsare. Om de inte längre behöver nästan omedelbart försvinna i pappersinsamlingen, mikrofilmsarkivet eller ohanterliga, gulnande privata klippsamlingar, försvinner de i alla fall hittills såvitt jag kan se i just den virtuella historiens skrymslen. De är visserligen inte alltid helt oåtkomliga, men ibland är de det, och ofta tycks de bara vara tillgängliga under en begränsad tid.

Framför allt: när de är tillgängliga, är de det definitivt inte lättare än blogginlägg – framför allt inte om bloggen till skillnad från tidningarna har en innehållsförteckning med länkar till allt publicerat material. Hur många läsare har gamla tidningsartiklar i deras ursprungliga publikationsform? Tidningsartikeln har tillfälligt fler läsare, under dagen för dess publikation och en kort tid därefter. Men på webbplatser upplagda på det sätt jag här rekommenderar kommer artiklarna alltid ha nya läsare.

Jag är naturligtvis väl medveten om att texter av den typ jag för det mesta skriver inte attraherar några särskilt stora mängder läsare. Jag har skrivit i tidningar, men inte heller där gjorde mina artiklar det, tror jag. Det ligger s.a.s. i sakens natur. Och det är i detta avseende ingen skillnad när det gäller böcker. Mina böcker är inte heller några bestsellers. De flesta – om än inte alla – av mina texter är sådana att de helt enkelt inte kan locka en storpublik, allaledes oavsett i vilket forum de publiceras.

Men på den här webbplatsen, liksom på mina andra, mer specialiserade, förblir texterna åtminstone alltid lätt åtkomliga. Många kan nå dem och förhoppningsvis ha glädje av dem. Artiklarna har, om det nu är viktigt att nå många läsare, utan tvekan många fler än mina gamla tryckta artiklar, och jag anser det alltså inte osannolikt att de nya jag publicerar kommer, över en längre tidsperiod, fortsätta nå läsare i större utsträckning än om tidningarnas nätupplagor publicerade dem. På de senare flimrar de under en kort tid förbi ett stort antal läsare, av vilka många inte i någon större utsträckning berörs. Här förblir de alltid till hands för dem som verkligen bör läsa och på djupet tillägna sig dem. Att akademiska texter får fler läsare här än i akademiska tidskrifter förefaller mig uppenbart, även om jag alltså inte ser någon motsättning mellan dessa publikationsformer.

Vad jag här sagt om mig själv gäller också “Swedish Dissident”. Allt hänger alltså på att bloggen eller webbplatsen är överskådlig och välorganiserad. Rubrikerna och länkarna på innehållsförtecknings-sidan kan naturligtvis också kompletteras med ingresser eller korta beskrivningar av artiklarna. Bloggen har på den punkt “Swedish Dissident” tar upp i själva verket en fördel i stället för en nackdel.

Liksom den har det på alla de andra punkter jag tagit upp i tidigare inlägg. Jag har här växlat mellan eller använt både benämningen “blogg” och benämningen “webbplats”. Jag är osäker på vilken man bör använda, och om var skiljelinjen mellan dem går eller snarare om det överhuvudtaget finns någon sådan. Det är för mig inte längre självklart att “bloggande”, med ordets konnotationer av dagboksskrivande (“blog” är ju en förkortning av “weblog”, och en “log” är “a regular or systematic record of incidents or observations”), är en lämplig beskrivning av vad “Swedish Dissident” ägnar sig åt, och, befarar jag, än mindre av vad jag, som är betydligt mindre aktualitetsorienterad, ägnar mig åt.

Men inget vedertaget verb finns mig veterligen ännu som motsvarar “webbplats”. “Nätskrivande”, som jag prövade ovan, känns för vagt och allmänt. Men vad verksamheten än ska kallas har den såvitt jag kan se inte några nackdelar utan bara fördelar.

Jag har bara twittrat en gång. I det twittrandet frågade jag mig vad jag skulle twittra om, vad jag skulle använda Twitter till. Jag har ännu inte riktigt kommit på något bra svar på denna fråga.

Jag måste säga att jag tycker Twitter ger ett intryck som är precis lika ytligt och oseriöst som namnet låter. Det är svårt för mig att förstå hur inte minst journalister men även politiker plötsligt kunnat ägna sig i sådan ofattbar omfattning åt detta.

Facebook var bra med de funktioner det hade i början, enligt vad jag skriver på min Facebook-sida här i bloggen. Men Twitter saknar väl allt detta? För mig ser det ut att vara Facebook reducerat till status updates, och av kortaste slag.

Finns det inte något löjligt i att avsätta så mycket tid till att följa och skriva alla dessa ofta ogenomtänkta, triviala och föga briljanta oneliners? Det framstår som ett tyckarnas fåfänga spciala spel av inte sällan ängsliga signaler och markeringar, som ersätter eftertanke och fördjupad skriftlig framställning och kommunikation.

Men det är lätt att förhastat döma ut ny teknologi av detta slag. Jag kan ha missat någon vetting användning. Därför har jag lagt in Twitter-länkar under mina poster, och en länk i högerkolumnen till mitt Twitter-konto med den hittills enda enradingen.

I have added some new sub-categories to the categories Philosophy and Politics, and also to the sub-category Music, which are thus the first third-level categories in this blog. The system of categories will probably be further developed as the number of posts continues to grow and it becomes necessary for the readers’ overview and orientation. The new sub-categories are of course also found on the Contents page.

Min kunnige – inte bara filosofiskt, utan också, och inte minst, i den politiska debatten, på just det sätt som skulle behövas i ett nytt nätforum dit de bästa skribenterna på Flashback kunde flytta över – kommentator Kalle framför nu ett utmärkt förslag om tematisk organisation av mina inlägg i filosofikategorin.

Liksom hans förra förtjänar denna nya kommentar från Kalle att besvaras i ett separat inlägg. Den berör något som redan tidigare blivit en separat tematik i den här bloggen (i ”kategorin” Uncategorized), nämligen bloggadet som sådant, bloggandet som ny publikationsform – ett idag centralt, intressant ämne som verkligen behöver separat och ganska utförlig och detaljerad behandling. 

Som Kalle och andra läsare förhoppningsvis sett är några serier av inlägg redan organiserade som sådana, med samma titel genomgående, följd av nummer (‘Bowne’s Idealistic Personalism’, ‘Biografins teori’, ‘Kognitivism, realism, idealism’). I dessa listar och länkar jag också i senare inlägg inledningsvis alla föregående.

Åtminstone en till serie i filosofikategorin som kommer behålla samma titel är påbörjad i form av ett fösta inlägg, nämligen ‘Idealism and the Renewal of Humanistic Philosophy’, som bygger på och reviderar ett  konferenspapper från 2005 – jag bör lägga till “1” till första delens titel. Och i historiekategorin finns ytterligare en, ‘Den svenska idéhistoriens teori’.

Några andra inlägg skulle mycket väl kunna bli början på sådana serier med bibehållen gemensam titel. Ja, även texterna om den värdecentrerade historicismen, konservatismen, Voegelin, Strauss och naturrätten skulle i högsta grad kunna läsas som en serie, eftersom de flesta av dem är omarbetningar och vidareutvecklingar av gamla, inbördes nära relaterade opublicerade uppsatser, utkast och fragment.

Men här ställs vi inför det som gör att jag hittills föredragit att dela upp just dessa i fristående inlägg med olika titlar, som därmed framstår som mer löst relaterade. Om det här aktuella materialet presenterades som en serie skulle denna för det första bli oerhört lång. Det skulle se enformigt ut med samma titel som återkom hela tiden, åtskild bara av de efterföljande numren. Och att inledningsvis lista och länka till tidigare inlägg skulle med tiden se alltmer märkligt ut p.g.a. listans oundvikliga längd.

För det andra behandlar detta material, även när det bygger på ursprungligen sammanhängande längre framställningar, så många olika i mindre enheter lätt och lämpligen uppdelbara ämnen att jag inte funnit någon anledning att sammanföra dem under en gemensam rubrik. Det gemensamma är här snarare bloggens allmänna inriktning och profil, sådan de förklaras på About-sidan. Detta har känts som ett tillräckligt förenande band.

Detsamma gäller den lika långa serien om personbegreppets historia, trots att den kan tyckas behandla ett snävare avgränsat ämne. I verkligheten, och med hänsyn till mitt mycket s.a.s. omfattande grepp om ämnet, kan den knappast sägas göra det. Även här har jag tyckt mig kunna dela upp den och låta det hela hållas samman endast av den allmänna åskådning och tematik som About-sidan beskriver.

På detta sätt, med mindre, i högre grad självständiga enheter, kan läsaren också lättare göra kopplingar mellan de olika serierna, något som ofta är naturligt och som jag betraktar som önskavärt. Ja, seriernas karaktär av serier kan tonas ned och varje inlägg, tillhörande en serie eller ej, inordnas endast under bloggens övergripande tematik. Den nytillkomne såväl som den äldre läsaren blir också fri att läsa inläggen som fristående – något som i de flesta fall bör vara möjligt – utan att känna en tyngande nödvändighet att läsa alla.

En medelväg är naturligtvis att använda både en gemensam huvudtitel och undertitlar, som Kalle nämner. Men jag befarar att det dels skulle se klumpigt ut, dels fortfarande enformigt. En möjlig lösning vore att bibehålla de olika titlarna men ange en gemensam seriehuvudtitel i början av inläggets textfält, följd av nummer, d.v.s. formellt på vad som ser ut som en underrubriks plats. I samma ordning skulle då under- och huvudtitel kunna anges på Contents-sidan. Men där skulle det då fortfarande se något enformigt ut tror jag. Ett alternativ är möjligen att i stället så småningom lägga till en avdelning på denna sida där serier anges och alla deras respektive inlägg listas under en gemensam rubrik.

Möjligen menar Kalle att jag ska anväda separata underkategorier i filosofikategorin, liksom jag gör i konstkategorin. Det vore fullt möjligt: inläggen kunde, till att börja med, indelas i Idealism, Personalism och Value-Centered Historicism. Men redan nu är kategoriindelningen ibland något arbiträr. Jag måste ofta placera inlägg i flera kategorier, i synnerhet återfinns flera inom Philosophy också inom Spirituality.  Och många inlägg som jag postar bara i Philosophy skulle också kunna tillhöra History och/eller Politics, och i några fall även Economics och Arts. Att jag överhuvudtaget använder kategorierna är mest för att ange de olika aspekterna av den åskådning jag kort beskriver på About-sidan.

Underkategorier i Philosophy-kategorin skulle möta samma problem i än högre grad: Idealism, Personalism och Value-Centered Historicism är i de varianter i vilka jag försvarar dem bara olika aspekter av samma åskådning, och även de filosofihistoriska inläggen måste i hög grad behandla dessa ämnen som mycket nära relaterade. Och ytterligare preciserade kategorier som anger ämnen som jag bara behandlar i några inlägg och sedan inte återvänder till i nya kanske inte är motiverat.

I och för sig är jag inte alls principiellt mot att publicera också mycket långa serier med gemesam titel för alla inlägg. Jag har ju – i tidigare inlägg i denna ”kategori”, Uncategorized – försvarat bloggen som publikationsform inte bara för artiklar, inklusive vetenskapliga, utan också hela böcker! I framtiden kommer jag kanske också att göra det. Men även jag är väl lite påverkad av den opinion som vill och förväntar sig att bloggen ska s.a.s. vara åtminstone lite mer bloggig än så, och därför försöker jag fortfarande presentera större, tematiskt sammanhängande material på vad som bör uppfattas som ett lättsammare och mer blogganpassat sätt. Samtidigt har Kalle utan tvekan rätt i att det för några också i viss mening kan försvåra!

Men jag är alltså också osäker om jag verkligen vill betona seriekaraktären så starkt i de fall jag nämnt (i andra, som de jag också nämnt och där jag också har betonat denna karaktär, är det av olika skäl för mig mer uppenbart lämpligt). Eftersom jag delvis har lagt upp hela bloggen som en stor bok, med innehållsförteckning, bibliografi och index, kan de långa artiklarna och böckerna kanske i dessa fall brytas upp till separata små ”kapitel” i denna bok?

Inte heller detta förhindrar att de senare också kan publiceras i traditionell artikel- och bokform, eftersom de naturligtvis lätt kan förenas och sammanbindas, eventuellt med de nuvarande rubrikerna som under- och kapitelrubriker. 

Överhuvudtaget finns här, tycker jag, en intressant öppenhet ifråga om publiceringens olika möjligheter. Det kan kanske finnas ett värde i att lämna dessa frågor oavgjorda, att pröva sig fram och låta tiden och inläggens egen intrinsikala utveckling bestämma om de formellt ska tillhöra serier med gemensamma titlar eller inte?

Jag kan ha fel på flera punkter ovan. Protester och andra synpunkter är välkomna!

Nästan alla kommentarer i min blogg har varit bra eller mycket bra. Och det sätt på vilket blogg-teknologin, och internätet i allmänhet, möjliggör eller underlättar dialog med läsare är något jag menar är verkligt värdefullt.

Jag uppmuntrar läsare att kommentera i eget namn, att använda sina verkliga namn, och jag har i flera inlägg inlägg inlägg och diskussioner kritiserat den utbredda anonymitetskulturen på internätet och framför allt dess missbruk. Men jag ifrågasätter inte rätten till anonymitet som sådan, eller önskvärdheten och nödvändigheten av den i vissa fall.

För några förefaller det naturligt att vägra diskutera med okända, anonyma läsare. Men jag tycker generellt sett att det vore fel, inte bara av det skälet att anonymiteten ibland av olika skäl kan anses vara legitim, utan också därför att kvaliteten även på de anonyma kommentarerna ofta är mycket hög och de därför i sak i lika hög grad förtjänar att besvaras som förr de vanliga brev man fick från icke-anonyma läsare eller de emails man idag får som var och är av motsvarande kvalitet. Även om jag därför uppmuntrar läsare att om möjligt kommentera i eget namn, uppskattar och respekterar jag även de anonyma som inte missbrukar anonymiteten på det sätt jag tidigare diskuterat.

Men såväl dessa som de icke-anonyma kommentatorer jag alltså gärna diskuterar med har dock ofta fått vänta länge på svar. Det beror delvis på att jag vill att svaren ska vara genomtänkta och nyanserade i den utsträckning kommentarerna förtjänar, något som ofta kräver tid. Men icke sällan beror det också på andra förestående uppgifter som måste prioriteras.

Jag har sett andra bloggare som omedelbart avsätter mycket tid för att svara, ofta utförligt, på nästan alla kommentarer. Jag finner det beundransvärt och skulle vilja följa deras exempel. Och jag vill tillägga att jag också gärna skulle vilja kommentera mer själv i andras bloggar, inte minst mina kommentatorers. De är ofta väl värda det. Kanske kan mina rutiner framöver formas på ett sätt som gör det möjligt i större utsträckning.

Jag upprepar upprepar att jag finner bloggar och nätsajter av hög språklig, innehållslig och designmässig kvalitet generellt överlägsna åtminstone dagstidningarna inklusive deras nätupplagor, sådana dessa idag tyvärr normalt ser ut. Under förutsätting att denna kvalitet vidmakthålls och de ovedersägliga missbruken undviks – allt hänger naturligtvis på detta – är de såvitt jag kan se en självklar, seriös publikationsform för framtiden med oerhörda ytterligare utvecklingsmöjligheter (självklart finns ingen motsättning mellan dem och andra, traditionella publikationsformer; exempelvis kan ju även sådant som först publiceras på nätet senare utges i bokform). Inte minst kommentar- och dialogfunktionerna och alla länkmöjligheter är här viktiga nya dimensioner i den publicistiska världen, ja i det litterära livet.

Jag inser att mitt döjsmål med svar med stor sannolikhet medför att många missat att jag faktiskt har svarat. Om de inte prenumererat (eller vad det ska kallas) på kommentarerna till respektive inlägg bör risken vara stor att de inte återvänt eller, om de återvänt till bloggens första sida, inte sett under Recent Comments att jag postat en ny kommentar till inlägget ifråga.

Därför vill jag fästa alla läsares uppmärksamhet på att jag, om än ofta efter lång tid, faktiskt har svarat på de flesta gamla kommentarer (ibland utlovade och förutskickade jag ett kommande svar), och uppmuntra kommentatorer att gå tillbaka till de inlägg de kommenterat och läsa dessa svar.

Några svar återstår att skriva. Jag vill här i alla fall förklara att jag kommer fortsätta försöka svara på alla viktiga kommentarer, och be om överseende med och förståelse för dröjsmål både i det förflutna och i framtiden. Jag beklagar att jag hittills åtminstone inte omedelbart kunnat avsätta så mycket tid för dialog med mina läsare som jag borde och skulle vilja.

P.J. Anders Linder:

Jag tycker den gode PJ har helt rätt om boken här (dock naturligtvis beroende på dess omslag o.s.v.), men tyvärr fel om dagstidningen – av de skäl jag anger i inlägget Blog or Newspaper? Det är beklagligt att det förhåller sig på det sättet. Trots internätets fördelar skulle det varit bra om han haft rätt, om papperstidningen kunde ha parallellt fortexisterat som ett “attraktivt paket”. Det finns fler skäl till detta, som jag kanske kan återkomma till.