Stoppa smutskastningen i SD

De anonyma, av kloakpåhopp präglade nätdiskussionerna i interna partifrågor är en ny dimension av svensk politik som inte kan ignoreras. Tidigare har jag själv bemött underjordiska angrepp som inte varit direkt partipolitiskt relaterade genom att skriva här i bloggen, ovan jord. Och jag fortsätter med detta även när jag nu, efter att jag varit formellt engagerad i partiarbete som ledamot av SD Stockholms stads styrelse, blivit indragen i detta speciella slags offentlig diskussion. Smutskastningen har pågått länge, och i anmärkningsvärd och beklämmande utsträckning är det just till SD som detta nya politiska fenomen hittills varit begränsat. Det måste bli ett stopp för det här beteendet. Det är ovärdigt Sveriges snart största parti.

Inte minst det faktum att det tydligt framgår att några av deltagarna är ganska centralt placerade aktörer visar att fenomenet är ett uttryck för en karaktäristisk, problematisk kultur inom just vårt parti. Vad icke-medlemmar på avstånd från oss skriver går förstås inte att göra något åt. Men ofta är det bevisligen fråga om mycket initierade, aktiva medlemmar, ja i åtminstone ett fall har det handlat om en anställd partifunktionär. Partiveteranen Joakim Larsson, som, som jag nämnt, tillhör de ytterst få partiföreträdare som skriver på Flashback under eget namn, twittrade härom kvällen “ett gratis råd till alla internetkrigare och tangentbordscowboys: Ni är inte så anonyma på Flashback som ni tror.” Detsamma gäller väl, antar jag, i exempelvis Avpixlats kommentarfält.

Den person som nu startat Flashback-tråden om den aktuella styrelsefrågan i SD Stockholms stad står tydligt den kvarstående delen av den sittande distriktsstyrelsen nära. Signaturen Alfacred sprider skrupelfritt för offentligheten tf ordförandens de senaste månaderna plötsligt omfattade, obegripliga uppfattning om en stor del av sin nära politiska omgivning, inklusive mig – en uppfattning som, milt uttryckt, strider mot hans tidigare. Jag hade just kommit till slutsatsen att signaturen Frappant inte rimligen kunde vara en medlem av gamla SDU utan snarare var en gammal nationaldemokrat, när han nu själv säger sig vara SD-medlem och ha varit närvarande på senaste årsmötet i Stockholm. Man behöver ju inte tala sanning på Flashback, men stämmer det måste många veta vem detta är, och det framgår också av andras inlägg att hans identitet är känd.

Nu drabbas i synnerhet alla i nystartsförslaget för Stockholms stad. Men alla sidor drabbas, såsom också varit fallet flera gånger tidigare. Partiet drabbas. Så här får det inte gå till. Jag förstår inte varför inte fler reagerar när det är uppenbart att det inte är vilka som helst som skriver. Varför kan dessa partiföreträdare inte stå för sina uppfattningar och, så långt en sådan är möjlig, föra en normal debatt i exempelvis den nu aktuella styrelsefrågan under sina egna namn, ovan jord, och inom ramen för partiets regler? Eller en anständig anonym debatt, om de är så rädda? Det är mycket svagt, ser ytterst illa ut, är givetvis direkt partiskadligt: i skydd av anonymiteten åsidosätter de hämningslöst och på obehagligaste sätt vår kommunikationsplan och våra etiska riktlinjer. För min del kommer jag inte acceptera denna (o)kultur.

Om notation

Den musiker jag nämnde i mitt inlägg om begreppet “klassisk musik” återkommer med invändningar mot mina, som jag gärna erkänner, alltför korta och kanske också förenklade påståenden om notering, eller notation, som på otillräckligt sätt motiverande denna term och särskiljande den kategori den betecknar.

Det finns, menar musikern i ett privat meddelande, en avgörande skillnad mellan “musik i vars själva väsen och förutsättning det ligger att den måste vara noterad” och “musik som inte måste vara det”. Bland de olika musiktraditionerna i västerlandet är enligt honom “klassisk” musik “den enda musik som måste vara noterad”.

Detta, fortsätter han, “har präglat den på väldigt många sätt”; den har därigenom fått “särskilda friheter, men också särskilda begränsningar”, och “därför är just detta att den måste vara noterad en faktor som påverkar hur den komponeras, vad och hur den kan uttrycka, och så vidare”.

För denne musiker gäller alltså till skillnad från all annan musik att den “klassiska” musiken alltid föreligger i noterad form, att den måste göra det, och att detta är en avgörande skillnad, en art- och icke en gradskillnad, som legitimerar användningen av den enligt mig problematiska termen. “Tvånget till notation” är enligt honom en “primär identitetskomponent” för den “klassiska” musiken.

Det jag kan förstå och hålla med om här är att notationen har präglat vad musikern insisterar kan och bör kallas “klassisk” musik på många sätt. Utan tvekan måste den ha påverkat hur denna musik komponerats, vad den kunnat uttrycka, hur den kunnat uttrycka detta. Och detta är viktigt.

Men jag kan ändå inte riktigt se att det motsäger mitt påstående att korrelationen mellan notationen och den “klassiska” musiken är ett fullständigt kontingent historiskt faktum och inte en nödvändig och specifik, exklusiv definierande bestämning av denna amorfa kategori.

Musik skapades även innan, eller låt oss för tydlighetens skull säga strax innan, omedelbart innan, notskriften uppfanns (jag kan här utelämna alla komplexiteter rörande de olika systemen och kronologierna i Europa såväl som i andra kulturer, som dock naturligvis stödjer mitt kontingensargument). Var denna musik, som också var den musik som notationssystemet när det uppfunnits först tillämpades på – efter dess tillkomst, inte vid eller i dess tillkomst – inte “klassisk”?

Vidare finner jag kopplingen till kompositionsakten otillräckligt preciserad i musikerns argument. Tänker tonsättaren ursprungligen och initialt sin musik i termer av notation? Hör han den inte inom sig? Ser han samtidigt notationen inom sig? Finns det tonsättare som inte ens hör musiken inom sig utan bara ser den inom sig i notform?

Att det kompositörer kanske redan ganska tidigt efter notationssystemets uppfinning och utbredning hör inom sig är påverkat av detta system, i enlighet med musikerns argument om av det bestämda friheter och begränsningar, är fullt rimligt. Likafullt måste väl, vågar jag framkasta, åtminstone viss skillnad föreligga mellan momentet av initialt inre skapande musiktänkande eller -hörande och ett efterföljande moment av faktisk, yttre notation? Ja även mellan detta inre moment och ett eventuellt moment av inre, visuell notation oberoende av yttre nedskrivande?

Jag har svårt att tänka mig att tonsättarens verk först tänks i och genom notationen, att det växer fram ur denna, ur notationens faktiska arbete med noterna och raderna, pennan och papperet, eller ens ur dess mentalt-visuella motsvarighet – d.v.s. att själva den musikaliska skapelseprocessen skulle vara principiellt oskiljaktig från notationen.

Jag föreslår att dessa exempel åtminstone visar att “klassisk” musik inte alltid föreligger i noterad form och att den inte måste göra det – att det inte föreligger något “tvång till notation”. Möjligen visar det andra exemplet t.o.m. att denna musik, liksom av samma skäl all musik, alltid förekommer även i icke-noterad form.

Och för att vidareutveckla det andra exemplet: om det finns kompositörer av “klassisk” musik som inom sig tänker och hör denna musik helt oberoende av såväl yttre som inre, mental notation, är det då inte möjligt för dem att uttrycka denna i det inre skapade musik direkt genom något musikinstrument eller sin egen sångröst, och, åtminstone i princip, att medels dessa kommunicera den till andra musiker, en stråkkvartett, en kör, rentav en symfoniorkester, utan hjälp av notation? Musikern tillstår att kompositörer av “klassisk” musik ibland i viss mån kan improvisera på t.ex. piano.

Även i dessa fall är som sagt musiken förvisso påverkad av notationssystemet eftersom kompositören, som väl, historiskt, undantagslöst varit fallet efter systemets etablering, i övrigt och i allmänhet är formad av det och dess användning. Men exemplet styrker väl ändå mitt påstående om sambandets historiska kontingens och principiella lösbarhet?

Stora och viktiga frågor inställer sig om arten av de av notsystemet definierade möjligheterna och begränsningarna för det musikaliska uttrycket, och om deras förhållande till annan musik än den “klassiska”, som ju enligt musikern förvisso kan vara noterad. Men diskussion av dessa frågor är, tror jag, inte nödvändig för mitt begränsade argument att notation inte är en tillräcklig grund för avgränsningen av “klassisk” musik mot andra former av musik och därmed för termens kvarhållande och fortsatta användning.

För undvikande av missförstånd bör jag kanske påpeka att jag på intet sätt argumenterar mot notation. Tvärtom: dess möjligheter, ja i viss mening kanske också några av dess begränsningar, måste värdesättas och tas tillvara – både för de många olika former av musik som utan tillräckliga skäl sammanfattas som “klassisk” och för åtminstone vissa andra former av musik.

Comments on Boström

In my introduction to Lawrence Heap Åberg’s Den Boströmska världsåskådningen (The Boströmian Worldview) from 1882, which I published as a long series here, I mentioned that I would come back with a few comments of my own, and I think that in a discussion with a reader who commented on one of the early parts in the series this was developed into a promise. I will now therefore start a new series of posts with some comments on Heap Åberg’s introduction, in which selected passages will be translated into English.

Readers of my book The Worldview of Personalism (2006) will be familiar with some of the positions of Christopher Jacob Boström, the leading Swedish 19th-century philosopher. A general introduction is found in Robert N. Beck’s long essay published together with the translation of Boström’s Philosophy of Religion by Yale UP in 1962. The character of Boström’s own writings, however, is such that it is almost inevitable, if something of the substance of his worldview is to be successfully communicated to the philosophically interested reader of today, to take as the point of departure one of the many available introductions to his work. Moreover, my purpose is merely to present in broad outline and to make comprehensible some of Boströms basic and essential idealistic positions.

Much attention has been given by Swedish historians of philosophy to the special, detailed positions of Boström’s theory of the state (his statslära) as related to his idealist metaphysics, positions which are of no significance and have often obscured the meaning of his more general idealist positions. They can, however, easily be ignored in the study of his philosophy, and that is also what Heap Åberg does: all such things are simply left out – the author clearly saw the need for this already at the time of writing his introduction, i.e. in the early 1880s.

It is only with reference to the general, central positions of Boström that I claim that his philosophy, or rather, perhaps, that of his school, in which many of his positions were improved upon, remains not just important and relevant, but in some respects superior to all later philosophy that has not, by different means, reached the same insights. And very few professional philosophers have reached such insights. Those who have done so have done it through the traditions by means of which I too seek to supplement and modify Swedish idealism, and also, for that matter, to supplement the elements of other 19th- and early 20th-century forms of idealism that I also try to assimilate. I.e., primarily through aspects of the broad and deep current of Platonism, or, more precisely, Neoplatonism, and also through Vedanta and some Buddhist schools.

Such supplementation and modification is necessary: the Boströmian school, and the broader Swedish idealist tradition to which it belongs, is of course imperfect and displays weaknesses, as do all modern systems. But its basic orientation is correct, it is on the right path, its essential intuition is a true one. The philosophical way ahead – and this is one of my modest main theses – is not via any break with its idealist assumptions, in any of the forms that came to dominate in the second half of the 19th century and the first half of th 20th (neokantian, pragmatic, Hägerströmian, positivist, phenomenological, historicist, materialist, analytical, Marxist, hermeneutic, vitalist, psychological), but only through partial correction, general deepening, and further development.

As many scholars are now realizing, the rupture with idealism involved gross misunderstandings of idealism on all levels, as well as of philosophy in general and not least its relation to the sciences. It meant an obvious step back in the understanding of reality and hence in the general level of culture; indeed, not seldom deep illusion, confusion and decadence.

In comparison with the main positions of idealism as we find them in the main Swedish current, later modern philosophy has merely, at its best, provided minor, relatively marginal truths and formal instruments of thought. And for their value to be properly assessed and rightly understood, they must be connected to and seen in the light of the lost idealist perspective – i.e., the later must be reconstructed or rediscovered.

Now, it is of course possible to reach the basic truths of the worldview to which I seek to draw the reader’s attention through the other schools and traditions I mentioned, and, again, I draw on them myself. But there is no reason, in Sweden, to keep exclusively to them and not to connect to the history of our own philosophy and to our own leading thinkers. German idealism never died; British idealism has been revived. Now Swedish idealism needs to be rediscovered and renewed.

Not least German idealism is of course more richly developed in many respects than Swedish idealism. But it is also quite different, as not least the Boströmians kept insisting. While Swedish idealism is certainly not as fully elaborated in all of the special branches of philosophy, it at least has a certain strict continuity in its development and a considerable sharpness of profile in most of them. And, not least, it is more completely and consistently idealistic, in a way that brings it closer to the great, earlier traditions than most other forms of “modern” idealism in the west.

It is, I submit, not least in this that we find its strength, and that which makes it quite as relevant and important as anything else that is currently being rediscovered by philosophers and historians of philosophy in the rich but forgotten currents of idealism. At least those with a sufficiently broad overview of the history of human thought will, I hope, quickly see that there is in fact nothing strange about this claim. The exclusive dominance of the characteristic 20th-century schools was spatio-temporal provincialism.

Maktkamp och elfenbenstorn

Nu har det lugnat ned sig i kloaken. Förhoppningsvis har mina inlägg bidragit till det. I så fall har det än en gång visat sig att det är fullt möjligt att, även om det är tidskrävande, på effektivt sätt bemöta anonyma påhopp och allmänna dumheter av den typ som så ofta förekommer där nere. Man hoppas nu att alla kan ansluta sig till det samlande styrelseförslag för SD Stockholms stad som presenterats, och som, vad man än må tycka om enskildheter, jag tror i alla fall på det hela taget kan sägas överensstämma med vad jag kallat “enhetslinjen”.

Varken den gamla eller den nya SDU-ledningen tycks heller dela trådens kritiska analys av nystartsförslaget, så de spekulationer som förekommit om att det var missnöjda SDU:are som låg bakom den, kan sannolikt glädjande nog avfärdas nu. De gamla försvararna av SDU som anslöt sig till trådstartarens angrepp är kanske snarare gamla nationaldemokrater med ännu äldre konflikt med SD-ledningen och utan närmare insyn i vad som sker i Stockholm.

Dock kvarstår en del missuppfattningar om mitt eget förhållningssätt till frågan om distriktsstyrelsen som jag, efter att hittills ha inriktat mig på de politiska missuppfattningarna av det nya styrelseförslaget, nu tänker kommentera. Signaturen SmokeyNegroni menar med rätta att trådstartarens kloakerier, de påhopp på det nya styrelseförslaget och mig själv som redan föranlett mig att skriva en hel serie inlägg, bara riskerar att få mig att avfärda tråden och ”stänga [m]itt sinne för de intelligenta diskussionerna och den relevanta kritik som framförs här”. Så har dock ännu inte skett, jag har bemött vad som kunnat urskiljas av kritik som överhuvudtaget är meningsfull att bemöta, och jag fortsätter nu med detta.

Smokey är en av dem som tror att jag är naiv. Han tycks inte ha läst mitt bemötande av denna missuppfattning i inlägget Problemet med Magnus Olsson. Som jag förklarade där, och som jag tvingades förklara ett oändligt antal gånger i olika sammanhang redan förra våren med anledning av den ”enhetslinje” jag försökte försvara, menar jag att det är naivt att tro att jag är naiv. Det är märkligt att man kan göra sådana anspråk på att förstå politiska maktstrider och samtidigt inte uppfatta mina tal- och skrivhandlingars performativa funktion under förra årets konflikt såväl som nu.

Jag är nog, skriver han, ”tyvärr inte så mycket mer än en snäll och naiv akademikertyp. Han [d.v.s. jag] förstår sig inte på politiska maktstrider, för han har placerat huvudet uppe bland molnen och det är där han vill ha det. Ansträngningen för att förstå sig på politiska maktstrider skulle störa hans själsfrid, så han låter bli. Därför blir det tyvärr helt ointressant vad han har att säga, om han nu ens sade något alls med sina luddiga formuleringar.”

De sista påståendena om att jag kanske inte säger något alls och att mina formuleringar är luddiga är bara irrationellt nonsens av den typ som så ofta tillgrips på Flashback. Jag har ju redan i flera inlägg visat att det bara är så att Smokey och andra helt enkelt inte förstår vad jag säger, och att det beror på att de, förblindade av hat mot Mattias Karlsson, är oförmögna att uppfatta att det händer annat i partiet än det som passar in i deras gamla analys och problembeskrivning, att det är en ny situation.

Samsynen hos dessa förfelade kritiker när det gäller mitt förhållningssätt till politiska maktstrider är emellertid anmärkningsvärd. Smokey kommenterar på följande sätt mina formuleringar förra våren om att jag inte förstod vad de då pågående konflikterna i sak handlade om, och där jag uppmanade till åsidosättande av personmotsättningar för partiets och Sveriges skull, till övervinnande av de missförstånd som döljer det som förenar: ”Inte ens när han är i skottgluggen för det själv, så förstår han målet och metoden bakom Mattias Karlssons måttlösa maktambitioner. Jag tänker mig att JOB nog har läst Machiavelli, men att han trots allt inte har förstått vad boken handlar om.” Och: ”Maken till naivitet! JOB förstår verkligen ingenting. Förbluffande! Men jag har trots allt träffat många akademikertyper som honom i mitt liv. På sitt eget område är de briljanta, men utanför det är de naiva. På det personliga planet är de viljelösa, och mer precist: De saknar viljan till makt. Och i och med denna avsaknad så förstår de sig inte heller på det politiska maktspelet. Det är en främmande värld för dem, ungefär som för ett tamdjur som tittar in i djungeln men inte kan förstå kampen som pågår där.” Smokey är överens med Frappant, som tycker att jag “mest liknar vad F G Bengtsson kallar ‘…en stackars Fågel Blå…bland den höga politikens gamar och slaghökar'”.

Men sanningen är att jag bara agerar på det sätt jag tror är bäst för den politik jag arbetar för, och konflikterna har varit skadliga för den. Jag försöker också vara verksam på andra områden än politiken och har därför aldrig prioriterat någon politisk karriär: här i bloggen anger jag tre nivåer av engagemang, som också utgör en hierarki. Därför styrs mitt politiska engagemang även av mina ståndpunkter på de övriga nivåerna. Att kämpa för poster i partiet och själv insistera på att man själv är den mest lämpade för dem är från mina utgångspunkter onödigt. Men om jag prioriterade en politisk karriär i SD skulle det knappast tjäna vare sig mina personliga maktsträvanden eller det jag tror på att ytterligare engagera mig i förra årets personkonflikt som sådan, där ena sidan tonade ned de politiska skillnaderna och den andra producerade de mest krystade bevis för sina anklagelsepunkter. Det vore bara småskuret och sekteristiskt. Jag har sagt vad jag har att säga om den konflikten, det kan inte missförstås, och det förblir vad som gäller för min del.

Påståendet att jag är ”viljelös” är särskilt anmärkningsvärt när det nu börjar framstå som om det i själva verket inte heller för den av Smokey representerade åsiktsgrupperingen i kloaken handlar om någonting i sak politiskt väsentligt. Min enhetslinje handlar däremot definitivt om något sådant, som med stor tydlighet beskrivits genom åren här i bloggen: det “nya tredje”. Jag skrev förra våren många ganska vitt spridda inlägg om konflikten som framför allt men inte uteslutande var kritiska mot partiledningen, och i samband med landsdagarna i november fick jag anledning att följa upp med ytterligare sådana, om medlemsutskottets ordförande. Har Smokey läst dem? Vilka ytterligare viljeyttringar vore motiverade?

Frappant är emellertid inne på samma märkliga spår: ”JOB är väl ingen enkel Karlsson-marionett. Men han är ett exempel på att intelligens och gott omdöme långt ifrån alltid förenas i samma person, och dessutom saknar han riktig övertygelse åt något annat håll än att akademisk stil och profil är viktigast här i världen. Han är ett tomt käril.” Bara så att jag förstår vad han (inte hon, har det visat sig) menar: kan Frappant ge exempel på företrädare för SD som uppvisar mer riktig övertygelse åt något håll? Kan han peka på några sådana som givit ett innehållsligt fullständigare uttryck för sin ideologiska (och övriga) åskådning?

Jag påminner om att vad som föranleder Frappants kritik i denna tråd är att jag inte, som han, menar att Jimmy Hesselbäck och Maggi Haglund är de bästa att utgöra presidiet i SD Stockholms stads styrelse under nästa verksamhetsår, utan att jag tror att David Lång och Jakob Eriksson kommer göra ett bättre jobb. ”Gentleman kan man vara bland gentlemän”, skriver han. “Man sviker saken, och man sviker Sverige, om man inte för kampen med alla medel som också fienden för den med. Om man börjar följa en massa egenpåhittade regler…som fienden helhjärtat struntar i…då har man förlorat innan man har börjat.” De stora orden visar att frågan om Hesselbäck/Haglund contra Lång/Eriksson för Frappant är dödligt allvar: “Det är väl ett beslut som man kan ha rätt att fatta för egen del, att vara som lammet för slaktaren för att man tycker det är så fruktansvärt jobbigt att vara motvalls. Men när ett folk med tusenåriga traditioner hotas, då har man ett ansvar för mer än bara sin egen högvärda person. Då får man göra det som behövs och vara den man måste vara, då är finkänslighet och fundersamhet två mycket stora misstag man kan göra sig skyldig till, och dessutom något som fienden bara flinar åt.”

Detta är patetiskt. Men hade det verkligen handlat om några avgörande politiska sakfrågor skulle kritiken ändå knappast ha framstått i mycket bättre ljus. Jag måste förstås erkänna att mitt politiska engagemang såväl som jag själv har brister. Men jag känner inte igen som någon mer utbredd uppfattning att jag är som lammet för slaktaren, tycker det är jobbigt att vara Motvalls o.s.v. Signaturen MrSkargard skriver rentav att jag ”är beredd att be om ursäkt för [min] egen existens så fort [jag] blir ifrågasatt”! När jag först läste detta, som skrevs med anledning av mitt inlägg SD och kloaken, trodde jag att det var ironi riktad mot trådstartaren, Tjockisen, som påstått att jag är ”så mesig och dålig att [jag]…står och darrar och skriver långa brev om hur PK [jag] egentligen är när Expo kommer gående”. Jag trodde Skargard ville peka på hur löjligt felaktigt detta påstående var.

Egentligen är det förstås också löjligt att bemöta en figur som Tjockisen, som registrerat sig på Flashback enbart i syfte att kasta smuts på det nya styrelseförslaget, och som skriver på betydligt lägre nivå än de andra (om han bara hade sakligt ifrågasatt förslaget, även om det skedde anonymt, hade jag respekterat det och det hade kunnat leda till en värdefull diskussion). Men eftersom Skargard möjligen instämmer, och jag nu står här i periferin, avskild från både akademin och politiken, utan några mer pressande åligganden, avsätter jag ytterligare lite tid för att säga följande.

Expo och DN ”kommer gående” och antyder att jag är antisemit och neofascist. Jag svarar att jag inte är det, i motsats till vad Tjockisen tydligen hoppas och tror att Hesselbäck och Haglund skulle gjort. Att försvara sig mot påhopp och felaktiga anklagelser är inte att be om ursäkt för sin existens, det är att värna sin existens. Har Tjockisen tänkt på varför Expo och DN angriper mig och inte dem han stödjer? När har jag darrat och skrivit att jag egentligen är PK? När har jag backat från någonting jag blivit påhoppad för? Tvärtom har jag varje gång upprepat, ja insisterat på just detta. Jag kan nämna att den påstått extremistiske neofascisten Gustav Kasselstrand av detta skäl riktade vad som av mina underjordiska interlokutörer utan tvekan skulle betecknas som Karlsson-artad kritik mot en första version av mitt svar Om antisemitism, och motsatte sig publicering av det i februari förra året. Därför publicerade jag det först i april i bloggen, och i reviderad form, efter ett andra påhopp från Expo och ett nytt sådant från DN.

Vidare är min ambition också att gå till motangrepp. Jag vill uppvisa angriparnas problematiska motiv. Jag är ute efter att vederlägga och rulla tillbaka det de står för och verkar för. Och det är det jag, mutatis mutandis, nu också gör med felbedömningen av nystartsförslaget och rumpstyrelsen i Stockholm. Tycker Skargard att jag, som alla andra, bara ska förakta och ignorera Flashback?

Även signaturen KlausStein ansluter sig till de övrigas uppfattning. Han förklarar visserligen att han inte syftade på mig när han talade om ”gubbar”, och tar avstånd från vad jag tolkade som ett radikalmodernistiskt åldersförakt som både var förkastligt i sig och märkligt när de personer han försvarade mot mig nästan alla var betydligt äldre än jag. Stein har i själva verket ”tvärtom under hela [sitt] liv alltid hyst stor respekt för äldre just för deras erfarenheters skull. Ordet ’gubbe’ ska i sammanhanget läsas ut som en fortsättning på ordet ’kastrerad’ och beskriver snarare en håglös, impotent person. Någon som är ’fat and happy’, fast varken fet eller glad. En person som gett upp och istället glider med trots att han egentligen vill något annat. Kort sagt, en kastrerad person. Och det har ingenting med ålder att göra, utan med brist på virilitet och energi.”

Karaktäristiken gäller, visar det sig alltså, bara mina partivänner Mikael Jansson, Joakim Larsson och den nu som ordförande för Stockholmsdistriktet aktuelle David Lång, och inte mig själv: ”Vad det gäller JOB själv sedan kan iaf. jag konstatera (med den insyn jag har vilken jag inte tänker gå in närmre på) att han inte är en kastrerad gubbe i vilket fall. Det får man ge honom.” Men återigen, man kan inte undgå att fråga sig vad i kritiken av de andra partiföreträdarna det politiskt handlar om här. Det visade sig ju att Stein inte bryr sig särskilt mycket om de ideologiska och åsiktsmässiga skillnader som jag tog för givet att skribenterna läste in i konflikterna och betraktade som hela anledningen till sitt engagemang, inklusive den maniska besattheten av Mattias Karlsson och hans förment tyranniska maktvilja.

Hursomhelst: jag menar mig driva en tämligen distinkt och entydig politisk linje, inte vara håglös, inte ha gett upp, inte glida med, inte egentligen vilja något annat. Jag har även delvis haft invändningar åtminstone mot Jansson och Larsson i frågorna om NATO och aspekter av förhållningssättet till Ryssland, liksom jag ifrågasatt vissa företrädares ståndpunkter i Mellanösternfrågor. Eftersom Stein tycks känna till sådana saker om mig blir det desto märkligare att han ändå ansluter sig till Smokeys och Frappies uppfattning av mitt förhållningssätt till den hårda och vilda politiska djungeln.

Stein talar om mitt ”korta politiska inhopp i SD”, som om jag redan lämnat partiet. Men jag agerar som sagt bara på det sätt jag menar bäst befrämjar den sak jag och, i för mig åtminstone hittills tillräcklig utsträckning, partiet arbetar för. Jag är givetvis medveten om maktdimensionen och eftersträvar förvisso s.a.s. makt för denna sak. Men ingen av skribenterna förstår de subtiliteter som i den komplexa verkligheten är involverade här. För att tillspetsa det och anknyta till Smokey: de förstår inte vikten av själsfrid i detta sammanhang, av att också ha huvudet bland molnen, av att förstå det faktiskt viktiga och relevanta för det som sker på jorden av vad som försiggår även bland molnen. Det är inte bara så att falsk romantisk pseudoidealism som förnekar de hårda realiteterna leder bort från verkligheten; det är också så att den likaledes vanliga typen av falsk, förment illusionsfri realism som ignorerar den sanna idealismen i lika hög grad leder bort från den.

Stein tror att ”inhoppet” var ”ett par första stapplande steg utanför elfenbenstornet [jag] vanligtvis tillbringar [min] tid i”. Men ända sedan början av 80-talet har jag kontinuerligt haft åtminstone viss kontakt med partipolitiken, tidigare i KD och M, och dessutom tror jag att mitt elfenbenstorn – ja, för vissa syften bejakar jag ett mått av distans till åtminstone några aspekter av det politiska livet – är av delvis speciellt slag. Även om det står i den politiska periferin kan bevisligen åtminstone viss påverkan på politiken utövas från det.

Men allaledes oavsett detta ligger mycket av det väsentligaste jag försöker göra bortom politiken, på de andra nivåerna av min (anspråkslösa) verksamhet som jag nämnde ovan. Jag tvekade verkligen när William Hahne föreslog att jag skulle lämna elfenbenstornet. Det handlar om kulturella, filosofiska och andliga budskap som jag försöker förmedla – saker som även av rent strukturellt-institutionellt systemtvång motarbetas i dagens samhälle och akademi. Jag är m.a.o. dissident i fler avseenden än det politiska, ja på nästan alla områden och nivåer av min verksamhet och mina övertygelser. Alla dessa har betydelse för politiken, men i sig är politiken bara en del, och till skillnad från de andra områdena och högre nivåerna finns det många bra personer i SD som kan ta hand om den.

”Tyvärr”, skriver Stein, ”bjöd verkligheten på starkt motstånd och visade ingen hänsyn till hur JOB tyckte att saker och ting egentligen borde funka, så han sprang skrämt in igen och låste dörren efter sig”. Skrämmande är kanske ett för starkt ord för de saker och ting som inte funkade så som jag tycker att de borde funka. Men det stämmer verkligen att de inte gjorde det. Jag har gjort vad jag kunnat för att få det som funkat dåligt att funka bättre. Men till slut nåddes en gräns, där det ”starka motståndet” gjorde att det inte längre kändes meningsfullt att fortsätta med detta under ytterligare ett år, på bekostnad av det övriga jag ägnar mig åt i elfenbenstornet. Om man vill ha mig med i partiarbetet kan vissa saker helt enkelt inte funka som de funkar.

Att konstatera detta är inte att ”varken förstå SD eller partipolitik”, som Stein säger. Inte heller är det att ”kasta skit ut ur sitt fönster”. Var har jag gjort det? Jag har inte ens gått in på orsakerna till att jag inte ställer upp för omval, utan bara fokuserat på de allmänna politiska missförstånden rörande nystarten. Jag tror på partiet och mina partivänner, även, på rätt plats, dem jag inte i allo är överens med. Tilltron hos enstaka underjordiska skribenter till den sittande rumpstyrelsen, till Jimmy Hesselbäck som en svensk Donald Trump och Maggi Haglund som en trygg farmor för medlemmarna är verkligen rörande. Dessa två kommer som jag redan sagt förhoppningsvis förbli delaktiga i partiarbetet. Tilläggas bör dock att även Haglund nu hoppat av och inte heller hon ställer upp för omval.

Jag hoppas nu att med nystartsstyrelsen allt kan utvecklas i rätt riktning. Om så sker kan jag kanske, när man nått tillräckligt långt om några år, komma tillbaka i någon begränsad roll om intresset finns kvar. Det stämmer inte att jag har låst dörren. Och under tiden är alla välkomna till elfenbenstornet. Här finns som sagt, förutom allt det andra, även politik.

Begreppet “klassisk musik”

Vad är meningen med en gemensam term för allt från gregoriansk sång över Bach, Wienklassicismen, Wagner och den lättsammaste pop-operett till den mest utrerade atonala modernism?

Jag förstår inte den utbredda, ja totalt dominerande användningen av begreppet ”klassisk musik”. Den täcker ingen meningsfull, enhetlig kategori. Skillnaderna är större mellan olika slags ”klassisk musik” än mellan delar av den och delar av annan musik. Det finns ingen tillräcklig likhet mellan de olika slagen av musik inom den. Termen är både missvisande och kitsch-artad.

Men någon diskussion om den tycks överhuvudtaget inte föras, den förefaller accepteras som helt okontroversiell – och inte bara bland icke-specialister. Det mest förbluffande är att den inte sällan helt okritiskt används även bland professionella musiker inom någon av de många ingående musikformerna, av professionella musikkritiker och musikhistoriker.

Klassicistisk musik är en annan sak. Men det är ju inte enbart den som avses. Relationen mellan de olika betydelserna av “klassisk” är en av de saker som gör termen problematisk långt över gränsen till det oacceptabla.

Klassisk används ofta som synonym till klassicistisk, men redan innan vi kommer till dagens användning i sammanställningen ”klassisk musik” har ju begreppet ”klassisk” också fått en långt vidare mening. “Klassisk musik” innefattar ju idag hela den allmänna definitionen av “klassisk”: även om denna härrör ur definitionen av ”klassicistisk” eller av ”klassisk” med strikt syftning på den klassiska antiken, har den frigjorts från de därmed sammanhängande specifika, innehållsliga bestämningarna.

Nationalencyklopedin definierar bara klassisk som något ”som har erkänt bestående konstnärligt och kulturellt värde”, och ”klassisk musik” som ”musikverk som lyfts fram som speciellt värdefulla och därvid blivit del av ett kulturarv”. Men trots att betydelsen av ett kritiskt omdöme fortfarande impliceras har den selektiva process som här förutsätts bortfallit i dagens användning av termen ”klassisk musik” till förmån för en ren genredefinition, om man kan tala om det när det gäller en så ofantligt omfattande kategori.

Termen klassicistisk är acceptabel för Wienklassicismen, även om den kanske inte är helt självklar i beaktande av skillnaderna mellan konsterna och klassicismens innebörd inom de övriga. För hundra år sedan förekom, att döma av Ugglan, inte ”klassisk musik” i dagens mening. Då avsågs med begreppet enbart vad jag för tydlighetens skull kallar den ”klassicistiska” musiken – med Ugglans formulering, ”företrädesvis Händel, Haydn, Mozart och Beethoven i dennes två första perioder”, musik som utmärktes av ”melodiens klarhet och behagfulla afrundning, rika musikaliska idéers fullt harmoniska uttryck i en genomskinlig, strängt regelbunden form”.

Det är bara i musikhistorien som man skiljer en (i detta sammanhang, med dess specifika bestämningar) egentlig, klassicistisk epok från annan klassisk musik genom att knyta den till namnet Wien. Idag är man tvungen att använda namnet Wien för att beteckna klassicismen just på grund av användningen av det allmänna begreppet “klassisk musik”: det finns inget motsvarande begrepp inom litteratur- eller konsthistorien. Där förekommer “klassisk” i betydelsen “klassicistisk”, och när “klassisk” används i Nationalencyklopedins mening är det på helt annat, och korrekt, sätt en kritisk kategori och inte en fullständigt amorf genrebeteckning som otillbörligt innefattar ett generellt kritiskt omdöme.

Det är inte bara så att det, liksom det i litteratur- och konsthistorien finns mycket som inte är klassicistisk litteratur och konst, i musikhistorien finns mycket som inte är klassicistisk musik. Det är också så att liksom det i litteratur- och konsthistorien finns mycket som inte är klassisk litteratur och konst, finns i musikhistorien mycket som inte är klassisk musik. Skillnaden är att där mycket av detta ändå kallas så.

Mitt syfte är givetvis inte att nedvärdera den musik som benämns på detta sätt. Det inom denna kategori som är klassiskt i den vidare meningen – klassicistiskt eller ej – är oöverträffat inom musiken som sådan, som helhet. Och Nationalencyklopedins definition av ”klassisk” är kanske otillräcklig. Ugglan anger ”mönstergill, af beståndande värde, ypperlig”. Det klassiska bör kanske anses äga en grad av ypperlighet som även sådant som i och för sig har mer eller mindre erkänt bestående konstnärligt och kulturellt värde kan sakna.

Vill man med termen ”klassisk musik” bara signalera att det är fråga om musik med bestående konstnärligt och kulturellt värde är avsikten för det mesta lovvärd, åtminstone när det handlar om äldre musik. Den har ett sådant värde. Men det innebär ändå en problematisk begreppsinflation när allt det nu avsedda ska benämnas just ”klassiskt”, vilket lätt inses om vi jämför med de andra konsterna. Det är inte bara så att huvudepokerna och -strömningarna av äldre konst och litteratur inte sammanfattas medels denna term, utan också så att man inte på detta sätt benämner en med dessa förment sammanhängande, i nuet producerad typ av konst och litteratur, skild från andra.

När jag har tagit upp denna terminologiska fråga med musiker som säger sig ägna sig åt ”klassisk” musik har engagemanget varit begränsat. Men nyligen kom en av dem med en rad argument. Alla förefaller mig ohållbara.

”Klassisk” musik är, framhöll han, alltid noterad, eller närmare bestämt helnoterad. Men hur kan detta kontingenta historiska faktum utgöra en tillräcklig grund för avgränsningen mot andra former av musik när ingenting hindrar helnotering även av dem?

Därför, blev svaret, att det har att göra med musikens tillkomst, dess skapande. Men det faktum att den ”klassiska” musiken först skrivits och fortsätter skrivas ned medels notering är i mina ögon, eller öron, inte tillräckligt för den rådande distinktionen och terminologin. Även andra slags musik kan skapas, och kommer att kunna skapas, på just detta sätt. Hit hörde också ett argument om den starkt begränsade improvisationen i den ”klassiska” musikens framförande. Men det finns i detta ingenting som principiellt, konstitutivt, skiljer den ”klassiska” musiken från vissa andra musikformer.

Inte heller det vidare argumentet att den historiska sociala aspekten, att ”klassisk” musik komponeras och spelas av musiker som är anställda av hov, kyrkliga och världsliga furstar o.s.v., är i sig tillräckligt som ett kriterium för bestämning av en typ av musik som sådan; även detta förhållande är ju uppenbart kontingent, och än mer externt.

Jag ser, slutligen, inte heller något behov av att ersätta begreppet med något annat. “Konstmusik” är exempelvis också missvisande, av delvis liknande skäl, för att inte tala om ”seriös musik”. Begreppet är helt enkelt onödigt. Det räcker att dess nuvarande användning upphör. Det finns ingen anledning för oss att mena det vi menar när vi använder det.

Däremot ska vi förstås fortsätta använda det när vi menar det vi bör mena med det: ett kritiskt omdöme. Ett omdöme som också kan gälla annan musik. Den fullständigare definitionen av ”klassisk”, där graden av ypperlighet kompletterar det blotta bestående värdet, innebär en större urskillning i förhållande till det av den nuvarande problematiska kategorin implicerade, förfelade (om än kanske inte längre alltid avsedda) värdeomdömet. Det följer givetvis att det verkliga värdeomdöme jag avser och efterlyser i en genremässigt utvidad tillämpning likaledes, för att behålla sin meningsfullhet, måste bygga på strikta kriterier.

Edward F. Kelly, Adam Crabtree & Paul Marshall, eds: Beyond Physicalism

Toward Reconciliation of Science and Spirituality

Rowman & Littlefield, 2015

Publisher’s Description:

KellyThe rise of modern science has brought with it increasing acceptance among intellectual elites of a worldview that conflicts sharply both with everyday human experience and with beliefs widely shared among the world’s great cultural traditions. Most contemporary scientists and philosophers believe that reality is at bottom purely physical, and that human beings are nothing more than extremely complicated biological machines. On such views our everyday experiences of conscious decision-making, free will, and the self are illusory by-products of the grinding of our neural machinery. It follows that mind and personality are necessarily extinguished at death, and that there exists no deeper transpersonal or spiritual reality of any sort.

Beyond Physicalism is the product of an unusual fellowship of scientists and humanities scholars who dispute these views. In their previous publication, Irreducible Mind, they argued that physicalism cannot accommodate various well-evidenced empirical phenomena including paranormal or psi phenomena, postmortem survival, and mystical experiences. In this new theory-oriented companion volume they go further by attempting to understand how the world must be constituted in order that these “rogue” phenomena can occur. Drawing upon empirical science, metaphysical philosophy, and the mystical traditions, the authors work toward an improved “big picture” of the general character of reality, one which strongly overlaps territory traditionally occupied by the world’s institutional religions, and which attempts to reconcile science and spirituality by finding a middle path between the polarized fundamentalisms, religious and scientific, that have dominated recent public discourse.

Contributions by: Harald Atmanspacher, Loriliai Biernacki, Bernard Carr, Wolfgang Fach, Michael Grosso, Michael Murphy, David E. Presti, Gregory Shaw, Henry P. Stapp, Eric M. Weiss, and Ian Whicher.

Reviews:

“The Sursem project has been, in recent times, the longest lasting and most intellectually substantial enquiry into rogue phenomena. It has resulted in [a] mammoth work…Beyond Physicalism – a volume that not only provides much food for thought but is in itself a feast of thinking.”  Network Review

“Beyond Physicalism presents a serious challenge to physicalism from psychologists, neuroscientists, physicists, philosophers, and Eastern scholars. This volume is no ‘New Age’ pap with easy answers, but it carefully considers so far intractable issues; and, it demands careful and repeated Readings…Beyond Physicalism should interest readers who are willing to consider the intricacies and extraordinary nature of consciousness, rather than dismissing them offhand. No doubt some of the ideas covered in the book will be shown to be limited…but they seek to provide a comprehensive explanation of mind and matter that has been lacking in most discussions until now. Beyond Physicalism does not offer a definitive theory, but it describes serious alternatives to materialism. The appropriate reply by the holders of the latter position should be not to ignore the phenomena explained by these alternatives, as they have usually done so far, but to advance a better materialist position to explain them. Will they take up the gauntlet?”  PsycCRITIQUES

“Beyond Physicalism heralds an impending shift of epic proportion in humankind’s efforts to understand the nature of reality, and potentially the most significant advance in the recent history of the mind-body debate. This landmark book provides an unprecedented synthesis of science, psychology, philosophy and theology, approaching the deeper truth of all existence.”  Eben Alexander III, MD, neurosurgeon and author of Proof of Heaven and The Map of Heaven

“Finally, a book that conclusively demonstrates that it is possible, in fact preferable, to reconcile genuine science with spirituality. Drawing upon a massive amount of compelling empirical data, and weaving together several interrelated and extremely thoughtful theoretical perspectives offered by a range of highly respected scientists and humanists, Beyond Physicalism articulates a cogent and compelling alternative to the distorted ‘all or nothing’ dichotomy between a narrow-minded religious fundamentalism and an equally dogmatic and rigid scientistic mentality.”  G. William Barnard, professor of Religious Studies, Southern Methodist University

Beyond Physicalism lays several stones for the foundation of a new world-view. No book has gone further toward reconciling science and spirituality.”  William Eastman, former director of SUNY Press

“In this wonderful sequel to Irreducible Mind: Toward a Psychology for the 21st Century, ‘rogue’ phenomena that are the essential facts denied by psychology too long mired in varieties of physicalism are rightly accepted as empirical fact. Abandoning neither the truths of science nor those of religion, evolutionary panentheism provides the tertium quid that that can steer us safely home. This is a must read book. Marvelous!”  Ralph W. Hood Jr., professor of Psychology, University of Tennessee at Chattanooga and former editor, Journal for the Scientific Study of Religion

“Dogmatic materialists, sometimes called skeptics, claim that to accept the possibility of any non-physical force or entity requires that we sacrifice all of modern science. No matter the apparent evidence, we are told, the future of scientific progress and rationality are at stake. Creationism and the flat Earth lie in wait. Beyond Physicalism, however, presents both solid empirical evidence and fully rational theoretical views demonstrating that the materialist’s dichotomy is false. This book offers a third way, reconciling science and spirituality without diluting either. Robust and evidence-based, this work by highly respected scholars and scientists demolishes orthodoxies right and left, allowing the reader a way forward past the Scylla and Charybdis of religious and scientific fundamentalisms.”  David J. Hufford, professor emeritus, Penn State College of Medicine

“Beyond Physicalism is much more than a book. It is the intimate expression of a decade and a half of critical but collegial conversations between established scientists and professional humanists around some of the most important but still unsettled questions facing humanity: those involving the nature of mind or consciousness – that is, the nature of us.”  Jeffrey J. Kripal, J. Newton Rayzor Professor of Religious Studies, Rice University

“Beyond Physicalism is an eye-opening (perhaps one might be permitted to say ‘soulful’) collection of essays by disciplined researchers who seek to develop a credible conception of the spiritual nature of human beings. The authors are hard-nosed scientists and humanistic scholars who believe it is possible to reject the ‘old man in the sky pulling the strings’ version of theism without embracing dispiriting contemporary versions of materialism.”  Richard A. Shweder, Harold Higgins Swift Distinguished Service Professor, Department of Comparative Human Development, University of Chicago

“Some of the philosophical problems that occupied William James longest and deepest, along with solutions he thought most promising, have literally been written out of history. This volume presents the first serious collective attempt since James’ death to revive his project. Its chapters are characterized by an intellectual ethos reminiscent of the ‘father’ of modern American psychology himself: sympathetic open-mindedness made fruitful through disciplined, calm and penetrating rigor.”  Andreas Sommer, junior research fellow in history and philosophy of science, Churchill College, University of Cambridge

“If you are personally content thinking of yourself as a meaningless byproduct of accidental chemical reactions, what I’ve called the Total Materialism view of reality, and think you’re superior for being so “scientific,” you don’t want to read this book, not that you can actually freely make a choice, because it will upset you and you’ll need some tranquilizing drugs to calm your agitated brain. But if you believe facts are more important than currently fashionable scientistic theories and wonder about the spiritual side of human nature, you will find this volume fascinating!”  Charles T. Tart, professor emeritus of psychology, University of California, Davis

“I see this book as a landmark publication that may help to catalyze two urgently needed, radical transformations in modern civilization. The first is the first true revolution in the mind sciences, which is bound to have profound repercussions all the way down to the foundations of physics. The second is a renaissance in the world’s great contemplative traditions. Both science and spirituality need to return to a spirit of open-minded, radical empiricism, casting off the shackles of dogmatic metaphysics, whether materialistic or religious.”  B. Alan Wallace, physicist and Buddhism scholar, president of the Santa Barbara Institute for Consciousness Studies

“When I first encountered Kelly and colleagues’ first book, Irreducible Mind, I enthusiastically read all 800 pages, excited to see a book that so carefully documented the research that supports the notion that consciousness is not simply a product of neural activity. When I completed the book, I wanted to know more. I wanted to know details of a theoretical framework they had alluded to, which might include both mystical experiences and scientific understanding of consciousness within one ‘big picture’. Their second book, Beyond Physicalism, brings together key scholars in the areas of quantum physics, psychology, Asian philosophy and mysticism to thoughtfully explore ways that mystical and psi experiences can fit into an expanded scientific worldview.”  Marjorie Hines Woollacott, professor, Department of Human Physiology and Institute of Neuroscience, University of Oregon

About the Editors:

Edward F. Kelly is a research professor in the Department of Psychiatry and Neurobehavioral Sciences at the University of Virginia, with interests in psychical research and functional neuroimaging. He is lead author of three previous books: Computer Recognition of English Word Senses; Altered States of Consciousness, and Psi: An Historical Survey and Research Prospectus; and Irreducible Mind: Toward a Psychology for the 21st Century.

Adam Crabtree is a psychotherapist in private practice and on the faculty of the Centre for Training in Psychotherapy in Toronto, with interests in the history of animal magnetism and hypnotism, as well as the history and practice of psychodynamic psychology. He is author of six books including From Mesmer to Freud: Magnetic Sleep and the Root of Psychological Healing; Multiple Man; and Memoir of a Trance Therapist.

Paul Marshall is an independent researcher with interests in mysticism, philosophy and psychology of religion, science-religion relations, and consciousness studies. He is author of two previous books, The Living Mirror: Images of Reality in Science and Mysticism; and Mystical Encounters with the Natural World: Experiences and Explanations.