Olle Bengtsson

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Att handla rätt, att göra vad man bör göra, vad innebär egentligen detta? Att besvara denna fråga är uppgiften för den praktiska filosofin, vars utgångspunkt just blir människans medvetande om något, som hon bör göra. Vid detta faktum måste vi därför här dröja.

Vad betyder det egentligen, om man säger att något bör vara? Först och främst anmärker vi, att här är fråga om böra i inskränkt och egentlig bemärkelse, och detta hänför sig alltid till en vilja. Det är genom en vilja, som det skall komma till stånd, som bör vara. Man säger väl även stundom att naturföremål bör vara så eller så, men vanligen underskjutes då den tanken, att det är någon vilja, som bör göra dem till detta. Säger man t. ex. att trädet bör stå där eller där, så menas ju, att människor avsiktligt bör plantera detsamma där, sålunda genom sin vilja laga, att det kommer dit. Användes ordet någon gång i vidsträcktare bemärkelse, så är detta blott en följd därav att språkbruket här som annorstädes är vacklande. Den angivna betydelsen är dock ordets grundbetydelse, och det är i denna vi här alltjämt tar detsamma.

Men icke nog med att det, som bör vara, skall komma till stånd genom en vilja, det är i själva verket ingenting annat än viljan själv, som bör vara så eller så beskaffad, bör vilja det eller det. Det beror ej på viljan själv, om hon kan lyckas i det yttre utföra sin avsikt, ty därtill tarvas övervinnandet av hinder i själva detta yttre, som det icke alltid står i viljans makt att övervinna, och ingen bör något, som han icke kan.

Men det är jämväl en skillnad på det som man bör och det som man måste. Att man bör något, innebär att man kan vilja det, men också, att man kan underlåta detta och i stället vilja något annat. Det är ingen oundgänglig nödvändighet som förmår viljan att vilja det, hon bör, ehuru på henne en fordran är ställd att vilja det.

Hit hör frågan om den mänskliga viljans frihet. Beträffande denna fråga anmärker Boström, att ordet frihet, då det hänförs till en vilja, kan tagas i två olika bemärkelser. Antingen kan därmed förstås frihet från naturvidrigt tvång, varvid märkes, att den som är fri från sådant, han verkar nödvändigt i enlighet med sin egen natur. Att i denna bemärkelse tillerkänna viljan frihet, torde ej vara förenat med några nämnvärda svårigheter, åtminstone ej då fråga är om sådan frihet i en mer allmän betydelse.

Annorlunda ställer sig emellertid saken, då fråga uppstår om viljan äger frihet fattad som en förmåga av val emellan olika möjliga motiv, med andra ord, om viljan måste, låt vara på grunde av sin egen natur, vilja det som hon vill, och ej kan vilja något annat, däremot stridande, eller om den omständigheten att den vill detta beror på en av den själv företagen valakt, som också kunnat utfalla annorlunda. Antages det förra alternativet, så är det givet att vissa olikheter i människans anlag och dylikt, som man sedan kan på olika sätt förklara, kan modifiera hennes viljas ursprungliga disposition, att vidare även yttre och inre om ständigheter av mångfaldigt slag (uppfostran, levnadsomständigheter, kunskaper m. m.) kan utöva stort inflytande på hennes vilja, och att därur det faktum att olika människor i sitt handlingssätt följer olika motiv kan få sin förklaring. Men när nu viljan en gång från början är sådan den är, när den vidare varit utsatt för de inflytelser som verkligen inverkat på henne, och när även den viljandes kunskaper och förståndsutveckling är sådana de är, då har, antager denna åsikt, utvecklingen av viljelivet nödvändigt måst fortgå i den riktning, det verkligen gått.

Boström anmärker i detta avseende att man först måste se till, vilka de förutsättningar är, på vilka en åsikt, som sådan som den sistnämnda, vilken för övrigt har framträtt i många olika former, egentligen baserar sig. Dessa förutsättningar kan vara flera. De kan ligga i en uppfattning av själva det viljande väsendet, människan, som i henne ser ett blott naturväsen. Föreställer man sig t. ex. i likhet med materialisterna människan som en mekaniskt verkande maskin, om än en mycket komplicerad sådan, så blir friheten en omöjlighet. En maskin väljer ej, han vakar med naturnödvändighet efter den impuls, han en gång fått. Men även om man frigör sig från denna rent mekaniska uppfattning av människan och antager en mer organisk sådan, så är svårigheten dock ej avhjälpt. Växter och djur väljer ej, åtminstone ej i den bemärkelsen att flera motiv för dem vore i varje fall möjliga. I en åsikt om människan, som i henne ser något mer än en naturvarelse, ligger sålunda en av förutsättningarna för antagandet av viljans frihet i ovan angivna mening, och, som vi vet, hyllar Boström en sådan åsikt.

Anledningar till frihetens förnekande kan emellertid även förefinnas i själva den allmänna åsikten om Gud och världen. Föreställer man sig Gud som ett utanför människan förefintligt väsende, som på mekaniskt sätt inverkar på henne, och lär man vidare, att båda på mer eller mindre godtyckligt sätt verkar på naturen, så är det en given sak, att människans vilja alltjämt måste vika för Guds, den allsmäktiges vilja. Någon frihet i egentlig bemärkelse kan då omöjligen tillerkännas den förra. För Boström däremot, som i Gud ser en rent inre makt, förefinns inga dylika betänkligheter. Väl bestämmer Gud alltjämt människans vilja i den bemärkelsen att han för denna vilja utgör ett möjligt motiv, vilket också är en makt som syftar att leda hennes verksamhet i en viss riktning, men detta innebär tydligen inget mekaniskt tvång eller något därmed jämförligt. Förefinns då inga andra svårigheter vid antagandet av människans frihet, så är det tydligt att Guds nådeverkan ej heller kan vara det, ty det beror då på människans eget fria val om hon i sin egen fenomenvärld, där Gud ej omedelbart verkar, vill följa eller tillbakavisa den från Gud utgående sollicitationen till det goda.

Den panteistiska världsåskådningen vidare måste, där hon förfar med något slags konsekvens, även den förneka friheten. Den måste göra detta, enär det att vara ändlig för den betyder att vara en försvinnande form av det absoluta, lik böljan i världshavet. Men det, som självt blott är en tillfällig bestämning hos ett annat, kan naturligtvis ej gentemot detta ha den självständighet, som tarvas för att själv taga sin utveckling om händer.

Slutligen kan också vissa oriktiga förutsättningar rörande frihetens eget väsen leda till dess förnekande. Man kan så fatta den, att hon blir en ren orimlighet, och när man inser detta, men är ur stånd att korrigera sin uppfattning av den, drivas att förneka dess tillvaro. En dylik, synnerligen vanlig föreställning är den som betraktar friheten som utförandets frihet eller åtminstone förlägger den till sådana områden av det mänskliga livet, där det är tydligt att människan enligt erfarenhetens vittnesbörd icke är fri. En var kan lätt övertyga sig, hur vanmäktiga vi i själva verket är då det gäller att i den yttre världen göra vår vilja gällande. Ja, även vår makt över våra egna drifter och begär är mycket begränsad, mer än man ofta föreställer sig. Upptäcker man nu en viss grad av regelmässighet inom dessa områden, t. ex. det kända sakförhållandet att självmördare under olika årstider företrädesvis använder vissa dödssätt, så finns ej få som däri ser en betänklig instans mot viljans frihet. Närmast innebär väl dylika företeelser blott att människan under liknande förhållanden gör ungefär liknande bruk av sin frihet. Men själva det faktum att så sker, är dock något som tarvar förklaring. Och det finner en sådan i den omständigheten att människan ej är i alla avseenden fri, utan endast i vissa. Frihet tillkommer egentligen blott hennes vilja i egentligaste bemärkelse. I andra avseenden är hon icke fri. Och de företeelser, varom här är fråga, får sin förklaring just ur denna ofrihet.

En annan vanlig invändning emot friheten är att den skulle innebära att viljans beslut skulle uppkomma ur intet, följaktligen vara utan orsak. Denna anmärkning vilar uppenbart på den förutsättningen att valet sker, utan att före det samma några motiv är för viljan givna, emellan vilka den väljer. Häremot framhåller Boström att motiven alltid före valet förefinns såsom makter, vilka tenderar att bestämma viljan, var i sin riktning, ehuru det beror på viljan själv i vilken av dessa möjliga riktningar den faktiskt kommer att gå.

Men är härmed de förutsättningar avlägsnade, som gör antagandet av viljans frihet omöjligt, så återstår ännu att positivt bevisa dess tillvaro. Boström anmärker att detta endast kan ske genom att man ådagalägger, att vissa i människans erfarenhet givna oförnekliga fakta eljest blev rent oförklarliga. Såsom sådana fakta anför han, att människan i sitt faktiska handlande ofta är obeslutsam, vacklar mellan olika motiv och under allt detta vet, att avgörandet ytterst beror på henne. I detta ligger något mer än en blott utredning, av vad man under förhandenvarande förhållanden skall anse rätt och klokt att göra eller icke göra. En var, som har någon erfarenhet av vad inre strider vill säga, vet alltför väl att det är viljan, som utkämpar dessa, ej det beräknande förståndet, icke ens känslornas skiftande lek.

Ännu tydligare finner man detta, om man ger akt på människans moraliska medvetande. Människan är obestridligen medveten om moraliskt ansvar för vad hon gör och låter, hon känner ånger och samvetskval över vad ont, tillfredsställelse över det goda, hon gjort. Hon tillräknar sig sina handlingar till förtjänst och skuld, och hon tillämpar samma betraktelsesätt på andra. Hur kunde hon detta utan medvetande om att hon är en fri varelse? För vad man har måst göra, bär man intet ansvar, blott för vad man gjort, när man kunnat göra annorlunda. Må man å andra sidan betänka, att ett mänskligt liv näppeligen låter sig tänkas utan något slags ansvar. Att försöka tvinga sig in i ett betraktelsesätt, enligt vilket man om eget och andras handlingssätt blott kan säga, att var och en gör som han gör, ty man måste ju göra så – det är tydligt att detta är att söka inför sig själv förneka ett givet faktum, något vartill dock de minst av alla borde göra sig skyldiga, som framför allt berömmer sig av att bygga på erfarenhetens fasta grundval.