Den Boströmska världsåskådningen: Om Gud och själens odödlighet, 4

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3

Vilket är då det ändamål, till vilket allt ytterst syftar? Svaret blir, att detta är ett personligt ändamål, vilket vi kan angiva som de ändliga personernas eviga salighet. Denna salighet får dock ej fattas som någon mer eller mindre yttre belöning, som Gud skulle giva dem för deras välförhållande. Den är fasthellre den högsta verkligheten av deras personliga liv, vilket är deras liv i Gud och i innerlig livsgemenskap med varandra – den högsta fullkomlighet, som för en var av dem är tänkbar. Så är då också människan, liksom varje ändlig person till sitt innersta väsende en Guds evighetstanke och såsom sådan fullkomlig, ty hon är medborgare i en värld, där allt är fullkomligt. I denna, den sanna verkligheten, av vilken vår värld är liksom en avglans, råder idel frid och idel harmoni. Oändlig är den rikedom på livsinnehåll, som denna värld äger. Den är ett helt av personer innerligt förbundna med varandra och med Gud.

När därför panteismen lär, att människan genom att förlora sin individualitet blott befrias från den inskränkning, den isolering från andra, som just innebär ofullkomlighet, så har han rätt såtillvida som han syftar på den sinnliga individualiteten. Men det gives också en osinnlig individualitet, och denna innebär ej inskränkning ej heller isolering från andra, ty i och genom den står människan till dem i ett organiskt livsförhållande av innerligaste art. Det gäller ej här att vad en vinner, det förlorar den andra, utan vad en vinner eller har, det vinner och har alla. Därför kan ej heller här någon egoistisk tendens ifrågakomma.

Hur ofullkomlig och usel en människa följaktligen än må vara, så har hon dock hos Gud sin eviga urbild, som är en nödvändig länk i den gudomliga världens harmoni, innerligt förbunden med Gud och varje annat väsende. Intet är här isolerat från det andra, intet heller av den beskaffenhet, att det kunde saknas eller vara annorlunda.

Men denna min eviga urbild, den är just jag själv, till mitt innersta, mitt sanna väsende betraktad, icke det allmänna eller typiskt mänskliga, utan just jag och ingen annan. Detta är just grunden till vår bestämmelse för evigheten. Man har också därför träffande sagt, att vi är främlingar eller gäster på jorden, och att vårt samma hem är däruppe. Men vår uppgift är att sträva till att här förverkliga denna vår urbild, vårt ideal, icke i självisk isolering från andra, utan i innerligt personligt samliv med dem, som vår urbild är till icke i  och för sig, skild från andra, utan med dem och med Gud innerligt förbunden. Gör vi detta, så blir vårt liv en ständig fortgång genom allt högre och högre livsformer, av vilka vårt jordeliv är en, tills vi når målet, som är, ej ett försjunkande i ett allmänt, icke heller att för sig själv bliva vad man är för Gud, utan helt enkelt att komma till just den fullkomlighet, som för var och en av oss, emedan han är just det väsende han är, och intet annat, är den högsta tänkbara.

Det är av det sagda alldeles klart, att Boström tillerkänner människan personlig och individuell odödlighet. Beviset härför ligger i hans lära, att hon är person och i denna sin egenskap ett väsen, ej ett blott förhållande mellan sådana, t. ex. mellan stoftatomer eller dylikt, samt en evig idé i Gud, ej en försvinnande modifikation av honom, lik böljan i havet. Visserligen är denna person en ändlig, d.v.s. ofullkomlig, sådan; den är detta, enär den ej i och genom sig själv, utan i och genom Gud har sitt sanna väsende. De ändliga väsendena är relativa, såtillvida som de icke har sin grund i sig själva, men de är dock ej att likställa med det, som är ett fenomen. Ty fenomenet är blott till för en ändlig uppfattning, den ändliga personen är däremot en evig idé i Gud. De är sålunda väsenden i egentlig bemärkelse, men de är detta i och genom Gud.

Ett väsende kan aldrig upphöra att finnas till. Redan inom sinnevärlden gäller att ett stoftgrand eller en kraft ej kan förintas. Det kan icke detta, ty det är en förnimmelse hos människan, och hennes förnimmelser kan visserligen förändra form, men aldrig förintas. Så mycket mindre då det förnimmande väsendet självt.

De som nekat människans odödlighet har därför allesammans nekat att hennes personlighet utgjorde hennes väsen, och föreställt sig att det personliga livet vore en tillfällig bestämning, ett övergående sätt att vara till hos någonting annat, detta andra må nu sedan fattas som stoftatomer, som en allmän världsande eller som någonting annat. Är åter personligheten, själva medvetandet hos människan ett väsen i egentlig bemärkelse, så följer människans medvetna och, då här alltjämt är fråga om den individuella människan, individuella odödlighet som ett korollarium.

Så mycket om människans personlighet. Nu också några ord om denna personlighets ändlighet. Denna röjer sig, som blivit nämnt, däri att människan förnimmer väsendet annorlunda än det i sig självt är, förnimmer det såsom fenomen. Sin grund har den, efter vad vi erinrar oss från det föregående, däri att människan ej genom sig själv, ej genom sitt eget personliga liv, utan genom en annans, ytterst Guds personliga liv, är ett väsende i egentlig bemärkelse. Människan är icke förnuftet, utan förnuftig, d.v.s. bestämd av det absoluta väsendet. Hon är först och främst en idé i gudomligheten, och genom att vara detta är hon person och väsende i egentlig bemärkelse.

Vi övergår nu till frågan om det sätt varpå ändligheten hos människan framträder. I största allmänhet kan detta angivas så, att människan förnimmer sin värld i tidens och rummets former. Den i dessa former framträdande verkligheten, naturen, är människans fenomenvärld. Liksom Boström, efter vad vi redan framhållit, med skärpa opponerar sig mot varje antagande att tidens och rummets former vore väsentliga för allt förnimmande, således även för det gudomliga förnimmandet, så sträcker han även denna opposition till den läran, att varje ändligt förnimmande vore på detta sätt bestämt. Det är, anmärker han, väl möjligt att för ändliga väsen verkligheten kan framträda på annat sätt. Ehuru vi visserligen därom ingenting vet, så måste vi dock fasthålla att varje antagande att de ifrågavarande formerna vore för det ändliga förnimmandet väsentliga, är ett förhastat antagande. All slags deduktion av rum och tid kan ej annat än anses förfelad. Vi känner dem blott från erfarenheten som vårt förnimmandes former.

Grundtanken i sitt uppfattningssätt av människan uttalar Boström i den bekanta läran, att hon är ett sinnligt förnuftsväsende. Förnuftig är hon, såtillvida som hon är ett moment i själva den förnuftiga världen och medvetet fattar sig som en medborgare i detta översinnliga rike, sinnlig såtillvida som hon därjämte även tillhör den ändliga värld, som vi kallar natur.

För övrigt är det klart att Boström, vars hela världsåskådning är strängt organisk, och som jämväl även har en organisk uppfattning av förnimmandet, skulle tillbakavisa varje åsikt som gick ut på att i någon mening ställa människan i ett blott yttre förhållande till naturen. Han kan göra detta utan att hans lära om människoandens karaktär av att vara ett väsen i egentlig bemärkelse lider avbräck. Människan tillhör visserligen naturen eller är ett naturväsende, ehuru icke blott detta. Hon kan vara detta, emedan naturen själv är hennes egendom. I följd därav kan man också inse, hur människans liv i naturen kan vara underkastat naturens villkor. Vissa former inom naturen utgör förutsättningar för människans liv inom den, och förvisso oundgängliga sådana. De är sådana förutsättningar, emedan de är livets organ, och livet naturligtvis varken kan tänkas vara till utan organ eller betjäna sig av vilka organ som helst. När därför de naturliga organen vägrar livet sin tjänst, så upphör livet, nämligen så vitt det är ett naturliv – och när organen på mer eller mindre genomgripande sätt modifieras, så modifieras också själva livet; visserligen närmast naturlivet, men i följd därav livet i det hela. Därav det inflytande naturen, närmast naturligtvis människans kroppsliga natur, enligt erfarenhetens vittnesbörd utöver på människans själsliv, vilket inflytande allra märkbarast framträder vid mer genomgående rubbningar i livets omedelbara naturliga organ. Å andra sidan kan också anden såsom fri vilja bestämmande inverka på naturen.

Förhållandet mellan själ och kropp är följaktligen enligt Boström icke så att fatta, som utgjorde de två substanser som på något mer eller mindre outrannsakligt sätt blivit ställda i förhållande till varandra och inverkade på varandra. Fastmer är själen den medvetna anden, själva substansen eller väsendet, kroppen åter dess organ, vilket visserligen i sig självt är andligt, men för oss människor ter sig i kroppslig form. De förändringar kroppen undergår är följaktligen i själva verket förändringar inom det andliga självt. Man kan därav förstå hur de kan utöva ett mer eller mindre direkt inflytande på andens medvetna liv.

Vad innebär då enligt Boström en sådan förändring som döden? Den innebär att naturlivet hos människan upphör, ingenting annat. Människoanden nedsjunker då till potentialitet i en av sina livsformer, men detta kan vara en förutsättning för att ett annat och högre liv hos den kan framträda. Man kan därför, så  underligt det än förefaller, säga att det är naturen som upphör att vara till för den döende människan, under det att denna själv fortlever. För andra, som lever efter henne, ter sig nu detta visserligen som en naturprocess, bestående däruti att de organ, som tjänat denna människa till förutsättningar för hennes liv, vägrar livet sin tjänst och återgår till den oorganiska naturen, för att leva upp i nya former. Men för den döde själv ställer sig saken annorlunda.

Enligt Boström är vårt jordeliv blott ett av de många stadier vi har att genomgå, innan vi når fulländningen. Det är en arbetsdag jämte andra och bör som sådan betraktas. Men hur den arbetsdagen blivit använd, det måste vara av betydelse för de följande arbetsdagarna.

Det behöver knappast anmärkas att sinnligheten enligt Boström ej är att på något sätt fatta som ett själens fängelse eller något därmed jämförligt. Fasthellre är den något som följer av människans eget väsen. Döden är därför ej heller ett själens lösslitande från kroppen, utan en genomgående förvandling av människan själv och hennes hela värld, framkallad av vissa förändringar i människans lägre, dunklare bestämningar. Det heter också därför, ej att vi från materiens värld skall förflyttas till en annan, utan att denna världen skall förgås; ”men nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor, väntar vi efter hans löfte”.

Människan är sålunda enligt Boström en fullkomlig och evig idé i Gud, men hon förnimmer själv ofullkomligt. Dock icke alltigenom. Det är redan påpekat att människan enligt Boström är kapabel av förnuftigt förnimmande och viljande. Vad vi redan antytt, att hon häri har för sig närvarande icke den sinnliga verkligheten under annan form, utan en till arten annan verklighet än den sinnliga, framstår nu i ett klarare ljus. Förnuftigheten innebär att hon fattar sig som en evig idé i Gud, vilken är den absoluta sanningen – och att hon ovillkorligen bör göra detta eviga gudsrike till motiv för sin vilja. Gör hon detta, så handlar hon rätt.

5 Responses to “Den Boströmska världsåskådningen: Om Gud och själens odödlighet, 4”


  1. 1 Den Väldige January 18, 2015 at 2:32 pm

    Är Heap Åberg klar där?

    Jag frågar för att jag från början tänkte att jag skulle kommentera vidare och fråga, men tvekar att göra detta på grund av svårighetsgraden. Jag menar varför läser vi detta i grunden och vad vill vi med vårt studium? Vill vi ha oss en rimlig uppfattning om förhållandet mellan människan och Gud till livs? Orienterar vi oss i metafysik? Sysslar vi kanske snarare med att föreslå visa axiom och de begrepp som kan ledas ur dem för att resonera vidare senare? Försöker vi hitta avgränsningar för vad man över huvud taget kan och bör resonera om när det gäller människans natur, Guds natur, och förhållande däremellan, om det finns något förhållande? Eller vad är huvudsyftet annars?

    I JOB:s inledning står det “Representanter för andra och motsatta filosofiska riktningar, och inte minst ideologiska propagandister, har naturligtvis alltid velat göra gällande att även de allmänna grunddrag som det här är fråga om, ja i några fall till och med själva de frågor Boström behandlar, är i allo föråldrade eller ‘övervunna’.” Och min förhoppning innan jag började läsa var att jag kanske skulle kunna fatta en aning av vad det var “ideologiska propagandister” ogillade.

    Men vilka ideologiska propagandister är det som avses? Det vet jag inte riktigt. Dessutom kan jag bara konstatera att jag inte känner till något om det som nämns i övrigt i inledningen, och det känns ju som att komma in mitt i en diskussion på något sätt att läsa Heap Åberg.

    För övrigt hade jag tanken att, eftersom jag sedan rätt länge uppfattar att det finns avgörande samband mellan politik, filosofi och andlighet, samband man helst bör förstå någorlunda för att hjälpligt förstå vår tid och vad som händer i den, så kanske studium av Åbergs text kunde hjälpa till. (Det kanske den kan också om jag läser den tio gånger till.) Men jag kanske får släppa den ambitionen lite. I alla fall tills vidare.

    Vinsten för min del, förutom att uppleva mig själv som duktig som försökte lära lite nytt, och kanske lyckas uppfatta i alla fall lite grand av vad Boström intresserade sig för, blev i stället en annan sak, dock närliggande: Jag kom igång lite igen med att läsa Platon, vilket jämförelsevis ju kändes lättare. Dessutom läste jag ytterligare en gång avsnittet om de försokratiska filosoferna i Russells “Filosofins historia”. (Jag läste det senast för två år sedan.) Och den här gången tyckte jag att det hela var mycket bättre och intressantare.

    På den vägen är det…

    • 2 Jan Olof Bengtsson January 20, 2015 at 1:14 pm

      Nej, en hel del återstår.

      Vi läser detta för att, och vi vill med vårt studium, förstå verklighetens natur, livets mening, det sanna, det goda och det sköna, förstås. Detta är en populär introduktion, och det är återigen din blygsamhet som spökar när du talar om svårighetsgraden (men jag avstår från att säga mer om det eftersom du ville att vi skulle lämna detta ämne…).

      Skillnaden mellan ideologi och filosofi kan vara svår att fastställa, och frågan kan naturligtvis – av ideologer – göras till en rent terminologisk sådan genom nya definitioner. Jag vill dock kvarhålla, ja insistera på den klassiska distinktionen mellan genuint filosofiskt tänkande och tänkande som huvudsakligen är bestämt av icke-filosofiska motiv, av politiska och andra intressen, såsom sofistiken och ideologin. Även om de ofta blandas och blir svåra att urskilja, är detta ofta också, i andra fall, mycket lätt. 1900-talet präglades av en lång rad intellektuella strömningar som i högsta grad var bestämda av icke-filosofiska faktorer, såsom marxismen, den logiska empirismen och positivismen, psykoanalysen, vissa former av strukturalismen, postmodernismen i vid mening. Även de riktningar som kan betecknas som genuint filosofiska under 1900-talet och som rymmer viktiga delsanningar har – i hög grad under trycket av de ideologiskt förvanskade formerna – tappat bort många av den klassiska filosofins dimensioner. Vi läser därför denna introduktion till Boström för att befria oss från hela denna intellektuella miljö, åter öppna den verkliga filosofins horisonter, och återerövra några av den idealistiska traditionens positioner, i dess personalistiskt modifierade version.

      • 3 Den Väldige January 29, 2015 at 7:05 pm

        Det är svårt att komma på ett bättre motiv för någon sorts läsning över huvud taget än att läsa för att förstå verklighetens natur, livets mening, det sanna, det goda och det sköna. Så mycket är ju klart!

        För min del kan jag, så här långt, uppfatta att Heap Åberg alldeles klart håller på med frågor om verklighetens natur samt det sanna och det goda. Att en undersökning om livets mening och det sköna samtidigt pågår måste jag erkänna att jag ännu inte fullt begripit. Men det kanske jag gör senare.

        Vi är för övrigt fullständigt överens om att man ska “insistera på den klassiska distinktionen mellan genuint filosofiskt tänkande och tänkande som huvudsakligen är bestämt av icke-filosofiska motiv, av politiska och andra intressen, såsom sofistiken och ideologin.”

        Det var bra att du påpekade att även den logiska empirismen och positivismen är/var påverkade av icke-filosofiska faktorer. Detta hade jag inte alls klart för mig. (De andra “läror” du nämner hade jag dock pejlat in något så när i detta avseende.)

        Om jag får önska något skulle det vara några konkreta exempel även på detta otrevliga fenomen: “Även de riktningar som kan betecknas som genuint filosofiska under 1900-talet och som rymmer viktiga delsanningar har – i hög grad under trycket av de ideologiskt förvanskade formerna – tappat bort många av den klassiska filosofins dimensioner.”

        Alltså vilka riktningar tänker vi på i första hand, och vilka dimensioner, åter i första hand, är det som de tappat bort?

    • 4 Jan Olof Bengtsson January 26, 2015 at 3:05 pm

      Och det som nu främst återstår kanske är sådant som intresserar dig i högre grad än de delar jag hittills publicerat: etiken, rättsläran och statsläran.

      • 5 Den Väldige January 29, 2015 at 7:14 pm

        Det korta svaret är: etiken, rättsläran och statsläran är kanske i alla fall områden som jag har lite mer förkunskaper i än de som avhandlats hittills, och därför kan det bli lite lättare att förstå dem för min del, vilket i sin tur, som så ofta, lättare leder till större intresse och engagemang.

        Ett längre svar skulle kanske innehållit någon sorts yttrande där jag försöker förklara varför jag är mycket intresserad av frågor som gäller människans natur i förhållande till Guds natur och liknande, å ena sidan. Å andra sidan ett försök att säga något om varför jag inte kan pejla att frågor som huruvida monism är bra eller dåligt eller har en roll eller inte, eller bör ha en roll eller inte, på något sätt är oåtkomliga för mig.

        Men jag måste nöja mig ett kort svar tills vidare.

        För övrigt tror jag, särskilt i dessa datagrafikens tider, att väldigt mycket skulle kunna vinnas på att texten illustrerades med diagram och pilar för att åskådligöra vad som anses hänga samman med vad och hur.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi