Den Boströmska världsåskådningen: Om Gud och själens odödlighet, 1

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Vi har funnit idén om en sann och fullkomlig verklighet närvarande i människans medvetande. Varhelst människor finns, varhelst ett mänskligt liv levs, där finns också denna idé. Den amerikanske vildens eviga jaktmarker, nordbons Valhall, mohamedanens paradis, ”det nya Jerusalem” som de första kristnas glödande fantasi utsmyckade med så praktfulla färger, allt detta icke mindre än de flesta naturfolks saknad efter en försvunnen gyllne ålder, ett förlorat paradis och kulturmänniskans hopp om en bättre framtid för människors barn, en framtid, vars paradisiska lycka fantasin ofta höjt över jordelivets mått, allt detta och ännu mycket annat är blott olika exempel på, hur medvetandet om en bättre värld än den närvarande levt genom tiderna. Och föreställningen om det högsta väsendet, den mäktige ovan, vars namn ingen vågat uttala, hur har ej den oemotståndligt trängt in i människolivets innersta kärna.

Men i alla dessa föreställningar har dock mycket sinnligt inmängt sig. Man har föreställt sig ett sinnligt liv, bättre än det närvarande, man har för sin fantasi liksom sökt uppförgylla detta livet, ehuru man låtit det behålla sin sinnliga karaktär. Det må väl så vara, att det understundom är för vilken människa som helst nödvändigt att, för att rätt livligt afficieras av det osinnliga, kläda detta i sinnlig dräkt. Men det granskande förståndet kan ej åtnöja sig med en förbättring av det sinnliga livets villkor. Vi har sett, att den sinnliga verkligheten såsom väsenlös och förgänglig ej kan fylla de fordringar, människoanden ställer på det fullkomliga. Var har vi väl då att söka uppfyllelsen av vår trängtan efter evig sanning och evig fullkomlighet?

V har sökt visa, att en opersonlig verklighet är till endast i och för det medvetande som uppfattar den. I det opersonliga kan vi följaktligen ej söka den ursprungliga och sanna verkligheten. Frågar människan härefter, så ger naturen henne intet svar. Vad naturen bjuder oss av självständig verklighet, det är blott ett eko av vår egen fråga efter en sådan, ty naturen är blott till i och för oss, som uppfattar den, och den verklighet, den hyser inom sig, den är vår egen. Det sanna svaret på mitt spörsmål – vad är förutom jag själv allena, jag kan ej vara ensam i världen, vad finns jämte och oberoende av mig? – det svaret gives ej av det, som självt är omedvetet, det gives först av ett annat medvetande, av ett ”du”. Med ett ord, sanning i sitt förnimmande finns för människan i full och egentlig bemärkelse först därigenom, att hon förnimmer något som självt är förnimmande.

Att så är förhållandet, torde framgå av vad vi ovan sagt om medvetandet som förutsättning för allt som icke själv är medvetande. Det bekräftas också av den personliga livserfarenhet, som lär oss att människan i sina personliga förhållanden finner vad hon söker, ett innehåll som skänker mättnad åt andens djupaste behov.

Men människan är en ofullkomlig personlighet, det är alldeles givet. Väl känner hon behov efter och medvetande om det som fullkomligt är, men hon är tillika i många avseenden i saknad av personlig fullkomlighet. Hon är beroende av en mer eller mindre opersonlig natur, över vilken hon ej är fullt herre, och hon är själv stadd i utveckling, hon syftar till att bliva något, som hon icke är. Väl kan det förefalla mången som vore själva utvecklingen en fullkomlighet, enär den ju är villkoret för ett högre liv. Sant är det förvisso, att för den som ofullkomlig är, för honom innebär utvecklingen ett oundgängligt villkor för vinnandet av, om icke full, så dock en högre grad av fullkomlighet. Men just detta, att man behöver utvecklas, just detta visar, att man är ofullkomlig.

Vid människans och mänsklighetens personliga liv kan vi följaktligen icke stanna. Vi kan icke dröja vid en mångfald av ofullkomliga personliga väsenden, som ömsesidigt förnimmer varandra.

Den mänskliga anden söker en enhet, som förbinder mångfalden till ett systematiskt helt. Så länge man stannar vid en flerhet av principer, har man ej kommit fram till det i sanning absoluta och fullkomliga. De många vore ju beroende av varandra, följaktligen osjälvständiga. Skall något erkännas vara absolut, så måste det vara ett och ej många. Och när människan fattar sig såsom ett visserligen personligt, men ofullkomligt personligt väsende, så innebär detta, att hon finner sitt väsendes yttersta grund ej i detta väsende själv, utan i ett väsende som är fullkomligt eller i sanning absolut.

Förs sålunda vår tanke tillbaka till en alla väsenden förbindande enhet, och nödgas vi just häri se det fullkomliga eller absoluta, så uppstår frågan, hur denna enhet är att fatta. Tilläventyrs är den blott en sida eller egenskap hos de ändliga väsendena, det allmänna, som är för dem alla gemensamt och hos dem alla framträder, om än hos var och en av dem på ett egenartat sätt. Tilläventyrs beror min och varje annat väsendes ofullkomlighet just därpå, att var och en av oss är denna bestämda varelse, denna individ, ej det allmänna, för alla individer gemensamma. Jag är måhända blott en bölja i världshavet, bestämd väl ej att förintas, men att försjunka i den ocean, som uppkastat mig, och att just genom detta försjunkande varda den ofullkomlighet kvitt, under vilken jag ännu tynges.

Som bekant är, gives det en världsåskådning, en vitt utbredd, i många olika skiftningar framträdande sådan, som antager detta. Den åsikten bär namnet panteism.

Ej så litet tycks tala för en sådan uppfattning. Med outplånlig eldskrift skriver naturen på ännet av varje individ, hon alstrar: ”du måste dö”, och hon vittnar varje dag så oförtydbart som möjligt, hur bräcklig individen är, hur litet naturen sörjer för individen, under det att hon är så frikostig på sina moderliga omsorger om släktet. Ja, ju allmännare, ju mer omfattande den enhet är, på vilken man ger akt, ju större visar sig dessa omsorger.

Och om vi betraktar människans värld, vilken dygd kan väl skattas högre än självförsakelsens, vilken last är mer ägnad att sätta i harnesk det bästa i oss än den lumpna egennyttan. Ja, för mången, kanske för en var i vissa själsstämningar, och detta visst ej de, över vilka vi har skäl att mest blygas, ligger något outsägligen ljuvt och tilltalande i denna tanke, att individualitetens band en dag skall brista, att jag själv, hela min personlighet skall få uppgå i det hela, av vilket jag är en lem, och att min bestämmelse är att nu göra dessa band så lätta, så genomskinliga som möjligt.

Boström själv trädde i mycket intim beröring med en sådan åsikt, den Hegelska.

Enligt Hegel är världen i alla sina former, naturens lika väl som människolivets, blott uttrycket eller, om vi så får säga, den yttre om klädnaden för ett allt omfattande, i allt sig uppenbarande världsförnuft, som till väsendet är tanke eller tankekraft. Allt i natur och människoliv, som kan göra anspråk på att ha något beståndande värde, måste visas vara ett moment i världsförnuftets skapartanke, vilken i och genom världsutvecklingen giver sig själv full verklighet, och inför vars allmänhet allt enskilt, varje individualitet är bestämd att försvinna. Blott som det allmännas bärare har individen någon betydelse, i sig själv kan den ej göra anspråk därpå.

Denna världsåskådning hade på Boströms tid vunnit mycken spridning. Själv påverkades även Boström mäktigt av den, och man kan utan betänkande påstå, att Hegel är hans närmaste föregångare. Av Hegel närmast är det, han vunnit den klara och bestämda insikten däri, att all sann verklighet är till för medvetandet eller tanken och oberoende härav ej kan anses i sanning existera – att den är andlig. Men lika obestridligt som detta inflytande är, lika klar och bestämd är den genomgående opposition, vari Boström ställde sig mot Hegels världsåskådning. Sin ställning till densamma har han träffande angivit i sitt ofta upprepade yttrande: ”Om denna världen vore den enda, så hade Hegel rätt.”

Detta Boströms yttrande angiver icke blott hans ställning till Hegel, utan även, vad han tänkte om panteismen i allmänhet och de förutsättningar, på vilka denna åsikt vilar. Det är genom att giva akt på, hur försvinnande och ändlig all individuell tillvaro är inom sinnevärlden, som man kommit in i en panteistisk tankegång, och man hade allt skäl att stanna vid denna, såvida ingen annan verklighet funnes än den sinnliga.

Men månne den lära, till vilken ett dylikt antagande leder, att det är det allmänna, det som självt saknar individualitet, ehuru det kläder sig i ständigt växlande individuella former, att det är detta, som i sanning är absolut, månne denna lära är i och för sig rimlig? Kan man väl någonsin finna ett allmänt, som skulle existera i och för sig? Nej, förvisso icke. Det allmänna är ju till sitt väsende ingenting annat än en sida hos ett annat, hos det enskilda, och kan ej tänkas existera oberoende av detta.

”Javäl”, säger panteisten, ”därför kläder sig också det allmänna, det absoluta i ständigt nya, växlande former. Dessa är individuella, men de är just därför ändliga. Det absoluta frambringar dem och upphäver dem åter, och just däri visar det, att det är upphöjt över dem alla.” Nåväl, men det, som till sitt väsende är en blott sida hos ett annat, det är ju till endast och allenast genom detta andra och kan ej tänkas existera oberoende av detta. Intog nu det absoluta denna ställning till ändlighetens värld, då vore det ju till, icke genom sig själv, utan genom det ändliga, och därmed upphävdes det första grundvillkoret för att det skulle vara absolut. Och vidare, vad betyder det väl, att ett allmänt framträder i enskilda eller individuella former? Ingenting annat än att det enskilda har det allmänna till sin egenskap, jämte det att det tillika har även andra egenskaper, som skiljer det från annat, vilket jämväl även har det allmänna till sin bestämning, men däremot saknar de sistnämnda egenskaperna.

En liksidig triangel t. ex. har ju först och främst den allmänna egenskapen att vara en triangel, men så dessutom liksidigheten, varigenom den skiljes från trianglar som icke är liksidiga. Innebär då månne liksidigheten någon inskränkning eller brist i triangelns egenskap av triangel? Nej, för ingen del. Den blir visst icke mindre en triangel därför att den är liksidig, och även denna särskilda triangel, den är icke mindre triangel därför att den är denna.

Det förhåller sig icke så, att en sak är ofullkomlig eller lider någon inskränkning i de egenskaper, den har gemensamt med andra föremål, därför att den har större rikedom på egenskaper, därför att den är något annat och mer än detta för flera gemensamma. Men hur är det väl då tänkbart, att det ofullkomliga skulle kunna förklaras ur det fullkomliga, att detta senare fått en större innehållsrikedom, fått flera egenskaper, än det har såsom blott sådant? Men vilken annan mening kan väl ligga däri, att det enskilda vore den ändliga, den ofullkomliga form, i vilken det allmänna, som till sitt väsende vore det oändliga och fullkomliga, skulle framträda? Och slutligen, icke kan man väl ur en sida eller egenskap hos en sak förklara andra sidor eller egenskaper hos den saken, icke följer väl ett mer ur ett mindre, rikedom ur fattigdom? Vore det absoluta fattigt på innehåll, den ändliga världen däremot rik på sådant, icke läte sig väl då denna rikedom, d. v. s. just ändligheten, förklaras ur det absoluta?

0 Responses to “Den Boströmska världsåskådningen: Om Gud och själens odödlighet, 1”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi