Den Boströmska världsåskådningen: Om Gud och själens odödlighet, 3

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Men en ändlig personlighet, sådan som människan, hur skall den förklaras? Vad är den egentligen? Såsom ändlig tarvar den en förklaring, men ur det omedvetna och opersonliga kan det medvetna och personliga ej förklaras, enär det förra är till endast för det senares ofullkomliga uppfattning, följaktligen genom detta. Den ofullkomliga personligheten kan endast förklaras ur den fullkomliga.

Den ändliga personligheten är, säger Boström, till sitt innersta väsende en fullkomlig förnimmelse hos Gud eller en hans eviga idé. Låt oss se, vad detta egentligen betyder.

Guds förnimmelser är naturligtvis absolut fullkomliga. Det mänskliga uppfattningssättet, som vi kallar känsla, innebär, som vi erinrar oss, dunkel och otydlighet i förnimmandet, följaktligen också ofullkomlighet. Allt sådant måste vi frånkänna Gud. Han har inga känslor, endast klara och tydliga förnimmelser eller tankar. Mången torde rysa tillbaka för en sådan lära – Gud blir ju på detta sätt en död Gud – åtminstone tyckes hans förnimmande förlora sig i tomma abstraktioner. Så skulle det visserligen förhålla sig, i fall den ofullkomlighet, som vidlåder vårt ändliga mänskliga tänkande finge överflyttas på Gud. Men vi har ingen rätt att så göra. Vår mänskliga tanke mäktar ej fatta tingen i det hela, utan blott vissa sidor hos dessa. Vi förstår ej tingen, utan deras egenskaper, vi tänker ej tingen, utan vi tänker över dem, och häri visar sig, att vårt förstånd är i viss mån innehållsfattigt. Vad som häri brister oss, måste kompletteras av vår känsla, som är oändligt innehållsrik. Vad vi klart fattar, det fattar vi ofullständigt, vad vi fattar fullständigt, fattar vi dunkelt. Det är nu visserligen sant, att Guds förnimmande måste äga den innehållsrikedom, som tillkommer vår känsla, men denna rikedom köpes ej här på klarhetens bekostnad. Gud förstår ej, såsom vi, sidor i verkligheten, utan han förstår hela verkligheten, ty hans klara och tydliga förnimmande äger den innehållsrikedom, som hos oss endast kan tillkomma den dunkla förnimmelsen, känslan. Det är följaktligen, emedan man fattat det gudomliga tänkandet i analogi med det mänskliga, som man erfarit behovet av att tillägga Gud känslor. Man har därvid förgätit, att när man på Gud överflyttar mänskliga egenskaper, så måste man se till att man renar dessa från all ofullkomlighet (i detta fall dunkel) och blott fasthåller deras fullkomliga sida (i detta fall innehållsrikedom).

Men vad är det då som Gud tänker? Icke det döda och opersonliga, utan det levande och personliga. Varje Guds tanke är i och för sig betraktad ett livande och medvetet väsende, en personlighet. Att så måste vara fallet framgår därav, att Guds tankar måste äga sanning och verklighet. Ty endast det medvetna och personliga äger verklighet i sann mening.

Varje Guds tanke är såsom sådan idel fullkomlighet, ty i och för Gud är intet annat än det, som fullkomligt är. Men är de personliga väsenden, som utgör innehållet i Guds tankevärld, därför även fullkomliga, då de tänkas såsom personer? Nej, förvisso icke. Det kan icke förhålla sig så. De skulle ju då sammanfalla med Gud. Men det gör det icke. De har sitt liv och sin tillvaro icke i och genom sig själva, utan i och genom Gud. Därför är de också som personer eller förnimmelsesubjekt betraktade ofullkomliga. De är av Gud fullkomligt förnumna, men själva ofullkomligt förnimmande. De förnimmer visserligen den ena och sanna verkligheten. Gud och hans eviga tankar, men de förnimmer den på ett ofullkomligt sätt. Den framstår för dem såsom en mer eller mindre ofullkomlig fenomenvärld, ett helt av ofullkomliga förnimmelser.

Ett slag av sådana ofullkomliga väsenden är nu människan. Och den för henne, d. v. s. den i sina grunddrag för alla människor gemensamma fenomenvärlden är den oss omgivande världen i rum och tid – vad vi kallar naturen.

På detta sätt skall nu enligt Boström natur och människoande förklaras ur Gud eller tänkas i honom ha sin eviga grund, den senare omedelbart, den förra endast medelbarligen, men båda av evighet och på ett nödvändigt sätt. Då vi bekänner: ”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”, så utsäger vi därmed, att natur och människoliv ej har sin grund i sig själva, utan i en absolut personlighet. Men har man än blicken öppen härför, och följaktligen antar ett slags världsskapelse, så förefinnes dock en möjlighet att fatta själva denna världsskapelse såsom ett slags naturprocess eller något därmed jämförligt. Vanligen sker detta så, att den fattas i något slags analogi med en naturutveckling, följaktligen något varigenom Gud skulle vinna en högre grad av fullkomlighet. Gud vore då liksom ett frö, ur vilket världen utvecklas. Detta panteistiska antagande kan ej vara förenligt med den Boströmska världsåskådningen. Nej, alla naturanalogier, all tanke på fullkomnande måste hållas fjärran från det absoluta väsendet. Av evighet och alldeles oberoende av ändlighetens värld är han, den evige, för vilken ingen tid, ingen växling finnes, absolut fullkomlig, och av honom framgår endast det som fullkomligt är.

Allt detta ligger i den tanken, att man för världens förklaring måste gå tillbaka till en i sig själv fullkomlig och personlig världsskapare. Frågan är nu blott hur världsskapelsen är att fatta. Vi har redan anmärkt, att den ej får fattas som en godtycklig akt i tiden. Allt vad Gud är, det är han med nödvändighet och av evighet. ”Hos honom är ingen förändring eller växling av ljus och mörker.” Är han därför världsskapare, så är han det också av evighet. Vill vi kläda detta i ett språk, som närmare påminner om kristendomens uttryckssätt i denna punkt, så skulle detta ske så att om Gud skapade världen för sin oändliga kärleks skull, så var det ej en tillfällighet att han så gjorde. Liksom han av evighet haft världen närvarande i sina tankar, så har han också av evighet älskat den. För honom har världen sålunda aldrig uppkommit. Blott för sig själv och för andra ändliga väsen kan en ändlig varelse liksom ändligheten över huvud sägas börja att vara till. För Gud har den av evighet varit.

Som man ser, opponerar sig Boström i och med detta ej blott mot den äldre supranaturalistiska skapelseläran, sådan vi stundom påträffar den i sextonhundratalets teologi, utan jämväl även mot den moderna deismens läror i denna punkt. Båda dessa åsikter antar en mer eller mindre godtycklig världsskapelse i tiden, men under det att den förra menar att Gud även sedermera understundom ingriper i världshändelsernas gång, så berömmer sig den senares anhängare av att kunna undvara dylika extraordinära tilldragelser. Gud, menar de, har nog mäktat skapa en så förträfflig värld, att den kan sköta sig själv. Onekligen måste man ge de senare rätt såtillvida, att dylika extraordinära ingrepp, i form av godtyckliga rubbningar i världshändelsernas gång, måste anses oförenliga med ett tillfredsställande begrepp om Gud, men detta av alldeles samma skäl som de, vilka gör en världsskapelse i tiden till en omöjlighet. Å andra sidan erfar deismens ovannämnda motståndare livligare behovet av att fasthålla ett intimt samband mellan Gud och ändligheten. Som man finner, utgår båda från förutsättningen av en godtycklig världsskapelse i tiden. Avlägsnas denna förutsättning, så ställer sig saken ej så litet annorlunda. Detta för oss emellertid över till en annan fråga, frågan om Guds försyn.

Det är givet att den som ej betraktar världsskapelsen som en en gång i tiden timad tilldragelse, utan anser att den ingenting annat innebär än att världen har sin grund i en av densamma helt och hållet oberoende personlig Gud, för honom måste Guds närvaro på varje punkt av världsutvecklingen vara lika omedelbar. Och den, som ej sätter Gud i något yttre förhållande till världen, för honom är också Gud i allra fullaste bemärkelse närvarande i allt. Denna hans närvaro röjer sig ej i tillfälliga, världsordningen störande rubbningar, utan just i världens lagbundenhet och ordning. Denna lagbundenhet och denna ordning är nämligen, såsom fästade vid det opersonliga, sådana att de ej kan förklaras ur sig själva eller ur världen, utan blott ur en personlig världsordnare. Men eftersom vår ande har sin grund i Gud, så har även dessa lagar, följaktligen också varje i enlighet med dem timad tilldragelse, sin yttersta grund i honom. Så, men ej genom antagandet av tidtals skeende underverk, blir världsstyrelsen fullständig, så blir det också en sanning, att ”en sparv ej faller till marken vår himmelske Faders vilja förutan”.

Men denna Guds världsregering måste syfta till något ändamål. Vi har anmärkt att man ej kan förneka, att naturen verkar ändamålsenligt, ehuru man ej kan i henne själv finna hennes högsta ändamål. Då de gamle tänkte sig ett opersonligt öde såsom alltings styresman, så innebar detta i själva verket samma uppfattning, som den, vilken nu framträder hos dem som söker grunden till naturens lagbundenhet i naturen själv och tror sig inom den finna det mål, vartill allt syftar, så framt de ej förnekar ett att sådant mål finnes. Att det senare i själva verket, om man tänker ut vad däri ligger, innebär förnekande jämväl av naturens lagbundenhet, torde lätt inses. Ty frågar man varför naturens lagar är just sådana de är, så finner man härpå platt intet svar och hänvisas följaktligen ytterst till en tillfällighet, på vilken allt skulle bero, och förhåller det sig så, så har man i sanning inga garantier för att ju icke en annan tillfällighet kan laga att det i morgon blir annorlunda. Vi har också anmärkt, att varje försök att förlägga naturens högsta mål inom naturen själv leder till att förneka dess ändamålsenlighet.

Allt detta utgår emellertid från den förutsättningen att ingen högre och sannare verklighet finns än naturen. Häremot står en annan åsikt, den som hänför naturens lagbundenhet till en absolut personlighet, en allvis försyn, som leder allt till ett personligt ändamål. Vi har redan angivit en av de betydelser, i vilka detta icke får fattas. Men, invänder någon, Gud är då i alla fall verksam; strider ej detta mot hans evighet och oföränderlighet? Förvisso är Gud verksam, men icke i den bemärkelsen att världsutvecklingen, som åtskilliga panteister förmenar, skulle vara en hans självutveckling till högre fullkomlighet. Han är det endast i den bemärkelsen, att det är genom honom och förmedelst honom som världsutvecklingen fortgår så som den fortgår. Det är då tydligen alldeles detsamma, om han säges vara verksam i och för ändligheten eller om man säger att det är ändligheten som är verksam, ehuru på ett sätt, som blott genom honom blir förklarligt och begripligt.

0 Responses to “Den Boströmska världsåskådningen: Om Gud och själens odödlighet, 3”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi