Den Boströmska världsåskådningen: Om Gud och själens odödlighet, 2

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1

Panteismen kan följaktligen varken fatta det absoluta så att det självt för tanken kan fasthållas som absolut, ej heller kan den därur förklara världen. Den kan icke detta därför att den i själva verket stannar inom ändlighetens värld och söker förklara denna ur sig själv, ur någon dess egenskap. Varje försök i den vägen kan ej undgå att misslyckas.

Vi måste följaktligen fasthålla att det absolut fullkomliga väsendet eller alltings upphov är ej det i den ändliga världens skiftande mångfald framträdande allmänna, utan en för sig bestående individuell personlighet – Gud i ordets fulla bemärkelse.

Men hur är nu väl detta individuum att fatta? Vi har sett, att den i sinnevärlden framträdande individualiteten är förgänglig och tillfällig. Så får Gud icke tänkas. Den individualitet, som tillkommer honom, är ej bemängd med de inskränkningar som vidlåder det sinnliga.

Av detta framgår nogsamt, hur långt ett antropopatiskt betraktelsesätt av Gud, d. v. s. en uppfattning av honom i analogi med människan, kan anses berättigat. Det är detta, så länge det håller sig vid det personliga och förnuftiga hos människan, men det upphör att vara det, så snart det utsträckes till människans sinnliga sida. Det blir då antropomorfism.

Liksom sålunda Boström mot panteismen gör Guds personliga individualitet gällande, anser han det också angeläget att framhålla att denna individualitet ej får fattas som sinnlig. Den världsåskådning mot vilken han härvid uppträder är den supranaturalistiska i vanlig bemärkelse. Enligt denna är analogin mellan Gud och människan utsträckt jämväl till den senares sinnliga sida. Gud fattas då väl såsom ett självständigt personligt individuum, men detta har sinnliga egenskaper likaväl som människan och står till ändligheten i ett tillfälligt och yttre förhållande. En gång i tiden har Gud genom en godtycklig akt av sin vilja frambragt världen ur intet, och han styr den sedan huvudsakligen genom tillfälliga ingrepp i världshändelsernas gång. Att föreställa sig saken så, det är, anmärker Boström, i själva verket detsamma som att föreställa sig Gud såsom ändlig, vilket är en uppenbar motsägelse. Vad Gud är, det är han genom en evig nödvändighet, och vad av honom följer, det följer också med evig nödvändighet av honom. Han kan icke vara annorlunda än han är, och intet annat hade kunnat av honom följa än det, som verkligen följt, vare sig man tänker på dess uppkomst eller dess fortvaro och utveckling. ”Hos honom är ingen förändring eller växling av ljus och mörker.” Att söka förklara världen ur en akt av gudomligt godtycke är tydligen detsamma som att icke förklara den. Den har enligt denna lära i själva verket sin grund i en tillfällighet, är följaktligen själv alltigenom tillfällig, sålunda även rent obegriplig.

Vi har ovan sökt visa att naturen, d. v. s. den kroppsliga och timliga verkligheten, genom sin väsenslöshet, sin förgänglighet och sin relativa livlöshet röjer sin ofullkomlighet. Genom denna sin ofullkomlighet visar den, att den ej kan ur sig själv förklaras, utan har sin grund i något annat än sig själv. Men detta andra måste då också tydligen så fattas, att det hålles rent från de inskränkningar som vidlåder naturen, och som nödgat oss att för dess förklaring gå utöver den. Det är också, anmärker Boström, genom att göra fullt allvar av det gudomliga väsendets andlighet och evighet, som man skall undvika såväl ett panteistiskt som ett i vanlig mening supranaturalistiskt gudsbegrepp. Att tillvaro i tid och rum, delbarhet och förgängelse innebär ofullkomlighet, har vi redan i början av vår framställning sökt visa. Det är naturligtvis givet, att båda de åsikter varom det här är fråga vill tillerkänna det högsta väsendet andlighet och evighet. Men ett är att i allmänhet erkänna en sak, ett annat att klart och bestämt göra sig reda för, vad den saken innebär och betyder, när man tänker fullt ut vad som ligger i den.

Boströms mening är nu den, att båda de nämnda åsikterna är baserade på ett föreställningssätt om Gud, som, om det konsekvent utförs, leder till läror som står i strid med antagandet av hans andlighet och evighet. Att fatta Gud som en sida hos världen i rum och tid är oförenligt med antagandet att han existerar rent oberoende av dessa former. För panteisten är Gud ingenting annat än det konstanta och nödvändiga i det växlande och tillfälliga. Han är fattad i analogi med den allmänna, i naturens särskilda företeelser framträdande naturkraften. Detta betyder att ingen annan verklighet finnes än den sinnliga, och att följaktligen även Gud själv måste tillhöra denna. Att åter sätta Gud i ett mer eller mindre yttre förhållande till den värld, han skapat, tyder på att detta förhållande föreställes i analogi med relationen mellan två kroppsliga föremål – med andra ord som ett i viss mån mekaniskt förhållande; att antaga en världsskapelse i tiden och en världsstyrelse som består i ett godtyckligt ingripande i världshändelsernas gång, är att föreställa sig Gud som verkande i tiden o. s. v. I själva verket är det, som vi redan påpekat, i analogi med den ändliga människan som Gud här fattas. Men hur mycket berättigat som än må ligga i att fatta Gud i analogi med människan, måste man alltjämt se till att denna analogi ej utsträcks till det som hos henne innebär ändlighet och ofullkomlighet.

De svårigheter med vilka det ofta visat sig vara förenat att fatta det absoluta väsendet, och de skenbara motsägelser för vilka människotanken vid dylika försök så ofta råkat ut, har också därför i de flesta fall sin grund däri att man föreställt sig Gud i analogi med människan i hennes ändlighet. Man har föreställt sig att han skulle äga ändliga bestämningar i eminent grad, och funnit detta innebära en motsägelse. Det ofta hörda påståendet att det vore omöjligt att komma till visshet om hans tillvaro härrör från samma håll. Man har förutsatt att han, om han funnes, skulle vara ett yttre, ungefär så som man fattat det för sinnena givna, och funnit det omöjligt att under denna förutsättning visa att han finnes till.

Vi har sett att naturen är levande, men att livet i den framträder på ett ofullkomligt sätt. Ett fullkomligt liv gives ej i naturen. Men ju fullkomligare en naturföreteelse är, ju mer hon är fri från naturens allmänna inskränkningar, desto mer levande är den. Döden, livets relativa frånvaro, härrör av de inskränkningar som tillkommer världen därför att den är till i rum och tid. Vi kan därav sluta att det fullkomliga väsendet är absolut levande eller, som man också kan uttrycka detta, är en fullkomlig organism. En sådan måste behärskas av en allt genomträngande livsprincip. Men denna livsprincip måste framträda i en mångfald av organ. I varje sådant organ är livsprincipen fullständigt närvarande. Men varje organ är å andra sidan absolut nödvändigt för det hela, varav med visshet följer att organen är nödvändiga för varandra. På detta syftade vi, då vi sade att det absoluta väsendet är alltigenom nödvändigt bestämt, att det inte är något som det också kunde icke vara.

Gudomligheten är följaktligen ett andligt, evigt och levande väsen. Men vad är det då som är andligt, evigt och levande? Må vi ett ögonblick dröja vid andligheten. Denna egenskap innebär, det vet vi, att den som har den ej är i rummet eller utsträckt. En tanke t. ex. är något andligt, det torde utan svårighet erkännas. Men en tanke är ingenting för sig självt bestående, utan den är till för och genom den som tänker den. Människans medvetande är däremot, som vi sökt visa, något för sig självt bestående, något som icke blott är till för någonting annat. I medvetandet har vi följaktligen funnit något som är andligt och dock för sig själv bestående. Detta är också den enda form under vilken vi kan tänka oss något sådant. I enlighet härmed säger Boström Gud vara det absoluta medvetandet.

Men för att vara medveten måste man vara medveten om något. Att vara detta kallas att förnimma. Gud är enligt Boström det absolut förnimmande väsendet eller, vilket betyder alldeles detsamma, den absoluta personligheten.

Nåväl, men här kan en invändning göras. Låt vara att detta gäller om Gudsidén sådan den är till för människan, men är denna idé uttryck för ett verkligen existerande väsende? Finns verkligen en absolut personlighet eller är den tilläventyrs blott en nödvändig idé hos oss?

Eftersom ”vara” enligt Boström är likabetydande med ”förnimmas”, är det klart att denna fråga här ej kan betyda att vi stannar i något slags ovisshet, huruvida ej möjligen det gudomliga väsendet existerade utom oss. Att detta ej kan vara fallet, är under den nämnda förutsättningen i sig själv klart. Men det uppkastade spörsmålet äger detta oaktat sin vikt och sin betydelse. Är Gud icke verklig i någon annan mening än den, i vilken t. ex. en drömbild eller ett fantasifoster är verkligt? Även de är ju i någon mening verkliga, eftersom de är våra förnimmelser. Men är Gud blott en förnimmelse hos oss, eller är han jämväl även något i och för sig själv? Vad skulle väl detta senare betyda? Tvivelsutan är vår idé om det absoluta väsendet en idé om något som själv är förnimmande. I någon annan betydelse varken kan eller behöver man tala om Guds existens. Ty det är till sist detta, som frågan gäller när man tvistar om en förnimmelses objektivitet i andra liknande fall (sit venia verbo!). Om någon tror sig en natt i skogen ha sett ett vandrande spöke, så är det väl otvivelaktigt att han haft en förnimmelse, och att han även i denna förnummit något – om ej annat så ett foster av en uppjagad fantasi. Det kan också hända att han verkligen haft en synförnimmelse av något föremål i skogen. Vari består då hans misstag? Tvivelsutan däri att han tror att han haft en förnimmelse av något, som självt varit förnimmande. Men det är hans fantasi, som skapat detta.

Vårt påstående rörande Guds tillvaro är nu, att vi ej allenast med vår fantasi, utan även med vårt förstånd d. v. s. klart och tydligt förnimmer, att den i vårt förnuft förefintliga idén om ett absolut väsende är idén om något som självt är förnimmande. Om man nämligen gör sig reda för, vad självständig tillvaro i fullaste mening betyder, så finner man att den betyder medvetande eller perceptionskraft. Och skall vi på något sätt fatta det absoluta väsendet, så måste vi väl fatta det som självständigt. När vi därför fattar idén om det absoluta väsendet, så fattar vi, blott vi gör klart för oss vad som ligger i denna idé, jämväl även medvetenheten och i och med denna objektiviteten. Den sanna betydelsen av att bevisa Guds existens blir ett konstaterande av att så verkligen förhåller sig.

Men var, frågar läsaren, var finns då detta väsen? Vi svarar, det finns ej i rummet, utan i vår ande, ty där har det av evighet sin hemvist, ehuru det i sig självt evigt och oföränderligen detsamma, av oss kan fattas klarare eller mindre klart.

0 Responses to “Den Boströmska världsåskådningen: Om Gud och själens odödlighet, 2”



  1. Leave a Comment

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi