Statsministern och fascismen

Debatten om SDs påstådda ”fascism” blir alltmer absurd. Aftonbladet skriver i en avdelning kallad Viralt att statsminister Stefan Löfven, i en riksdagsdebatt (från vilken ett YouTube-klipp tillhandahålls som givits rubriken ”Stefan Löfven sätter Paula Bieler på plats”), ger Paula Bieler ”svar på tal” i denna fråga och ”river ned applåder”.

Det sistnämnda behöver inte bemötas: det låter som det brukar när Socialdemokraternas fortfarande märkligt stora grupp applåderar, och alla partigrupper brukar applådera sina företrädare. Men det första påståendet är är viktigt i sin totala osanning, och på grund av ämnets vikt. Vad Bieler frågar är om Löfven inte bör ta ansvar för en så grov anklagelse som att SD är fascistiskt, och vilken forskning han stöder sig på.

Statsministern ger på intet sätt ”svar på tal”. Han säger: ”Ja deeltä att man ska ta ansvar och det är det jag gör. Jag tänker tydliggöra det var det jag gjorde jag tydliggör en gång. Att så här ser jag på det, det är det här det är frågan om, för ingen ska kunna säga att vi ingenting vet, ingenting visste. Sverigedemokraterna är ett parti som kommer, har rötterna, i Vitt Ariskt Motstånd, Bevara Sverige Svenskt, nordiskt riksparti, där är rötterna. Det går inte att komma ifrån, det bara är så. Och när jag hör, här ifrån talarstolen, partisekreteraren tala om ”mitt folk”, i en debatt mot en person som kommer från ett annat land och tala om ”mitt folk”, när jag hör om nationernas och kulturernas överlevnad eller risk för inte överlevnad, ja då ringer varningsklockor, åtminstone hos mig. Och när jag ser maktspråket, ett parti som säger att om resten av riksdagen inte gör som oss, då kommer vi att fälla varenda regering – det är illavarslande signaler.”

Även det faktum att socialdemokraterna på plats applåderar detta är beklämmande. På vilket sätt är detta ”svar på tal”?

Formuleringen ”Jag tänker tydliggöra det var det jag gjorde jag tydliggör en gång” är obegriplig (”en gång” markeras som något uppenbarligen för Löfven mycket viktigt, med ett finger i luften). Vad statsministern gör är att han än en gång helt enkelt framför de anklagelser han redan en gång framfört och som är vad Bieler frågar om. Det är nu alltså inte en gång utan två gånger. Utan att med ett ord beröra frågan om forskningen och listan med forskare Bieler nämner, regurgiterar han bara vad han nyligen hävdade stöddes av den bisarre journalisten Arnstad.

Den senare framträdde efter detta omnämnande från statsministern i TV och upprepade än en gång kort sin beskrivning av ”nyfascismen” som å ena sidan ”ultranationalistisk” och eftersträvande nationens pånyttfödelse, å andra sidan en skapelse av den såvitt jag förstår rent antinationalistiska franska nya högern på 60-talet. Men vi kan lämna Arnstad därhän och hålla oss enbart till hur Löfven återger vad han menar vara den arnstadska uppfattningen.

Frågan om ”rötterna” har jag redan tillräckligt berört i tidigare inlägg (även om jag måste säga att VAM är nytt för mig i detta sammanhang). Jag förstår den inte. Hur är det faktum att enskilda partiföreträdare haft en bakgrund i vissa partier och organisationer, innan de blev medlemmar i ett annat parti, liktydigt med att det senare har sina rötter där? Det avgörande är väl vilka ståndpunkter partiet som sådant representerar, och därmed även dessa individer som blivna medlemmar i det? Är det inte rimligt att anta att anledningen till att de blivit medlemmar i partiet är att de kommit att dela dess ståndpunkter?

Mer ”substantiellt”, eller vad man ska kalla det, är statsministerns ”tydliggörande”, ännu en gång, och på fullt allvar, att det är fascism att tala om ”mitt folk”! Partisekreteraren gör det, och han gör det i riksdagens talarstol! Det här är för mig fullständigt obegripligt. Hur kan detta i någon som helst mening vara liktydigt med fascism – ens i Arnstads osammanhängande mening? Har inte socialdemokratiska statsministrar – inte bara partisekreterare – alltid talat om sitt folk?

Och det är fascism att tala om detta i en debatt med ”en person som kommer från ett annat land”?! Löfven menar här helt klart att vederbörande tillhör ett annat folk, och att det delvis också är därför partisekreterarens ord är fascistiska. Men hur kan man i detta eller något annat sammanhang denna formulering vara detsamma som fascism?

Om den nämnda motdebattören sitter i Sveriges riksdag har han eller hon antingen blivit en del av det svenska folket, samma folk som partisekreterarens, eller så ser han eller hon sig bara som svensk medborgare men tillhörig ett annat folk, ”sitt folk”. Vore motdebattören också fascist om även han eller hon yttrade ”mitt folk”, d.v.s. talade om sitt folk, det andra folk statsministern syftade på för att framhäva det fascistiska i partisekreterarens formulering?

Det finns mycket att säga om begreppet folk, och även om begreppet folk i fascismens ideologi såväl som i andra ideologier. Men att som statsministern gör låta det i sig bli ett bevis för fascism är ingenting annat än ett uttryck för socialdemokratins intellektuella och moraliska bankrutt. Detsamma gäller i lika hög grad för hans hänvisning till tal om ”nationenernas och kulturernas överlevnad eller risk för inte överlevnad”. Även här ringer alltså varningsklockor om fascism för Löfven!

Det vore inte meningsfullt att ta sig an påståenden på denna nivå om de inte kom från vår statsminister. Aftonbladet har onekligen rätt i att klippet med replikskiftet förtjänar att bli viralt (eller gå viralt heter det kanske) – men av skäl motsatta dem man tänker sig. Att man tycker att statsministern här “ger svar på tal” och “sätter Paula Bieler på plats”, och att man tror att läsarna ska hålla med om det, säger det mesta om redaktionen och dess syn på sina läsare.

Bieler tar också upp Löfvens påstående att fascismen i själva verket accepterar demokratins principer, respekterar demokratin. När statsministern avslutningsvis menar att även SDs avsikt att fälla varje regering som inte tar någon som helst hänsyn till dess väljares och vad som såvitt jag förstår är en majoritet av svenska folkets – folkets – åsikt i massinvandringsfrågan är fascism, börjar man undra om inte just den på alla dessa abderitiska definitioner grundade smutskastningen helt enkelt syftar till att stoppa demokratin, folkstyret.

SD gör rätt i att fälla den här regeringen, till att börja med. Statsminister Löfven har upprepat sin ansvarslösa anklagelse, och ansvarslösheten har förvärrats av svarslösheten.

Reagans Moskvaambassadör om Gorbatjov och väst

Jack Matlock, Reagans ambassadör i Moskva och författare till Autopsy on an Empire: The American Ambassador’s Account of the Collapse of the Soviet Union (1995), Reagan and Gorbachev: How the Cold War Ended (2005), och Superpower Illusions: How Myths and False Ideologies Led America Astray – And How to Return to Reality (2011), kommenterar på Facebook intervjun med Gorbachev som publicerades igår i Time under rubriken Gorbachev Blames the U.S. for Provoking “New Cold War”:

“I can well understand why he feels as he does! He helped us end the Cold War, threw of Communism, allowed the East Europeans to make their choice, and avoided suppression of the Balts when they demanded a return to independence. He did that with assurances, both explicit and implicit, that a reformed Soviet Union would become part of a ‘common European home.’ The world he and his Western counterparts sought was undermined by the policies followed by subsequent U.S. and Western leaders, starting with President Clinton, as well as by his successors as Russia’s leaders. That’s why, as others have noted, we have Russia problem, not just a Putin problem.”

Matlocks kritiska formulering även om Gorbatjovs efterföljare syftar på Krim-annekteringen och dess brott mot Budapest-memorandumet. Mitt intryck är att Putin i det längsta försökte upprätthålla den Europa-integrationistiska linjen, samtidigt som han p.g.a. de under Jeltsins tid uppkomna missförhållandena tvingades i mycket slå in på en annan politisk väg. Detta i enlighet med talet i tyska förbundsdagen 1991 och även München-talet 2007, vilket senare dock är mest känt för att han där börjar signalera missnöjet med västs politik.

Det är viktigt att förstå att den tyngsta kritiken av “västs” politik gentemot Ryssland sedan Gorbatjovs tid är amerikansk. Den helt dominerande delen av de artiklar o.s.v. jag tagit upp här och, framför allt, postat i sociala media är amerikanska. Personer som Matlock, liksom Kissinger och Mearsheimer, och hela det autentiska konservativa lägret med Buchanan och tidskriften The American Conservative i spetsen, har hela tiden delat den konservativa linje i Ryssland- och Ukraina-frågorna som jag försökt försvara. Den kritik som idag framförs från de konservativa är en fortsättning och variation av en historiskt djupt förankrad analys och förståelse av USAs utrikespolitik – inklusive exempelvis dess förhållande till det för dagens kris i hög grad medskyldiga EU. Det finns i själva verket en kontinuitet i denna konservativa kritik genom hela 1900-talet och fram till idag. Men även inom den amerikanska vänstern vänder man sig sedan länge i mycket mot samma politik, något som jag också flera gånger exemplifierat.

Det är viktigt att förstå detta inte minst eftersom de i denna blogg försvarade positionerna ofta i den utomordentligt primitiva svenska debatten avfärdas som “Putins propaganda”.

Sårslickande för eftersläpande

På Axess-TV kan ses ett samtal mellan PJ Anders Linder och Peter Santesson om vilka de nya sverigedemokratiska väljarna är. Jag har alltid gillat Linder, alltsedan 80-talets kulturkonservativa nisch på Timbro (som inom kort förstördes): en politisk kommentator och debattör med genuina humanistiska intressen och sympatisk, lågmäld, kultiverad framtoning. Även Santesson, som jag inte är förtrogen med, verkar sympatisk. Men här ser vi en trött och bortkollrad PJ tillsammans med Santesson pladdra på smånervöst med självklarheter, spekulationer och försök att vrida verkligheten så att den ska passa detta sårslickande för de intellektuellt eftersläpande. Dels fattar de verkligen inte, dels tycks de tvingas låtsas inte fatta. PJ kan bättre. Det har han visat genom att publicera Marika Formgren i Axess, och därmed kanske rädda tidskriften från Lundberg-kollapsen.

Ljungberg om Zetterberg

Carl Johan Ljungbergs ord om Hans Zetterberg återfinns nu i hans blogg:Zetterberg“I denna blogg talar jag med avsikt sällan i jagform. Sakfrågorna bör komma främst.

När budet om Hans Zetterbergs bortgång når mig, en vän sedan ofattbara 25 år, måste jag bli mera personlig. Det finns som många vet i den ofta kyliga vetenskapen lärare och mentorer, men inte lika självklart upplevs de man samverkar med också som närstående, goda släktingar. Så var det i detta fall – inte bara mellan mig och Hans, för många upplevde något liknande. Därför hoppas jag att ingen läsare av bloggen tar illa upp i fall jag här talar om honom som Hans.

Det som alltså Hans – med god hjälp av sin kloka och uppslagsrika hustru Karin – under ett långt liv uträttade går betydligt längre än vad de flesta av oss skulle orka. Hit hör bland annat att pröva uppslag och hypoteser, att söka intressera uppdragsgivare för viktiga ämnen samt uthålligt handleda studenter och medarbetare. Hans och Karin var inte bara öppna och uppmuntrande mot dem de arbetade med. De behandlade dem som vänner. Det är ingen slump att deras sätt att utöva sociologi var ödmjuk – det gällde sällan att ”konstruera” nya lösningar utan att genom frågor till människor vinna en bredare bas för goda reformåtgärder. Inga blueprints utan piecemeal engineering. De  fäste båda vikt vid hur deras rön presenterades – och alltid lades deras undersökningar fram i välgjorda och slagkraftiga bilder, vars budskap spontant fängslade en.

I detta nu går tanken till den unge man som vid 1900-talets mitt beslöt sig för att göra sitt liv till en ständigt fördjupad resa. Tidigt måste han ha insett att han ville utforska de mönster av mänskliga konflikter, samverkan och symboler som kallas samhällen.”   Läs mer

Hans L. Zetterberg, 1927-2014

Den Boströmska världsåskådningen: Läran om människan, 2

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1

Medvetenheten i förnimmandet och avsiktligheten i viljandet är utmärkande för människan. Djuret är visserligen också ett förnimmande väsen och det röjer åtminstone instinkter, är sålunda också viljande i detta ords vidsträcktaste bemärkelse. Man må icke heller neka, att hos djuret livsyttringar förekommer som röjer spår av medvetenhet och avsiktlighet. De nyaste forskningarna har haft all möda ospard att genom direkta iakttagelser visa, att så förhåller sig. Vi dristar icke bestrida att, om än värdet av de resultat vartill man ansett sig ha kommit, stundom överskattats, man dock verkligen lyckats uppvisa sådana spår. Detta upphäver dock ej det sakförhållande, att under det medvetenhet och avsiktlighet hos djuren framträder i sporadiska livsyttringar, är de hos människan bestämmande makter för livet i det hela.

Härmed påstås ingalunda, att de vore de enda för det mänskliga livet bestämmande principerna. Människan har nog också hon sitt djuriska liv och står under de inflytelser, som därav betingas. Men hon har därjämte även medvetenheten och denna framträder, som sagt, ej hos henne sporadiskt, utan som en makt som verkar modifierande på hela hennes liv. Såväl det ena som det andra är en direkt tillämpning av lagar, som råder överallt där en skillnad äger rum mellan ett högre och ett lägre. Övergången sker aldrig plötsligt och tvärt. Den är kontinuerlig. Mellanstadier finns och, vad mer är, inom det lägre området röjas vissa, ehuru visserligen sporadiska yttringar, som egentligen tillhör den högre ståndpunkten och i så måtto hänvisar på denna. Först här blir de bestämmande makter i det hela. Men detta betyder ej, att det lägre livet därför skulle ha upphört. Fasthellre fortfar det, ehuru modifierat av den högre principen. Vad som berättigar till intagandet av den högre ståndpunkten är sålunda varken den blotta, om än sporadiska förekomsten av det, som för denna ståndpunkt är utmärkande, ej heller den totala frånvaron av den lägre, utan fastmer den omständigheten att det högre är en för det hela bestämmande makt.

I och med det anförda har vi dock, och därvid må här särskilt vikt läggas, ingalunda gått utöver den sinnliga sidan hos människan. Även den klaraste tanke är dock, såvitt det är det sinnliga, som i den tänkes, ingalunda något som höjer människan utöver sinnevärldens gränser. Även den mest genomtänkta avsikt, som syftar till timlig lycka och timligt välbefinnande, gör det icke. Frågan är nu den: Finns det för den mänskliga uppfattningen något, som ej refererar sig till den värld, vi med våra fem sinnen uppfattar? Och kan vi bestämma vår vilja efter motiv som är av annan art än egennyttans krav på det timligt goda?

Vi vet redan, att Boström besvarar dessa frågor jakande, och vi erinrar oss även, att han, vad den första frågan angår, motiverar detta bland annat så, att människan är medveten om den sinnliga världens ofullkomlighet, vilket häntyder på att hon i någon mening känner det som är fritt från denna ofullkomlighet. Djuret gör icke så. Det vet intet om naturföremålens väsenslöshet, intet om förgängelsen, och det har ej heller något medvetande om alltings innersta väsen, vilket är oförgängligt. Det är icke blott med avseende på sitt sätt att förnimma som människan skiljer sig från dem. Hon gör det även så, att hon förnimmer något, som djuren icke förnimmer. Vi måste en stund dröja härvid.

Människan gör obestridligen en skillnad emellan det som är, och det som synes, och hon har en tendens att för sitt medvetande fasthålla det förra. Hon strävar att finna sanningen. Hon vill fatta det väsen, som ligger till grund för tingens skiftande företeelser. Detta övergår till en strävan at uppfatta det rent av absoluta väsendet. Härmed förstår vi det väsen eller den verklighet, som är i alla avseenden genom sig själv och följaktligen ej förutsätter någonting utom sig själv allena, varemot allt annat förutsätter denna och måste därur förklaras, såvitt förklaringen skall vara fullständig. Men denna strävan att fatta det absoluta väsendet häntyder på att en uppfattning av det samma ej kan vara för människan rent av omöjlig, ja att hon i själva verket alltid på något sätt uppfattar det, om än aldrig så dunkelt och ofullkomligt. Ty icke kan väl en varelse äga en strävan efter något eller känna behov av något, som för densamma på grund av dess egen natur vore helt och hållet främmande? Kände vi rent av icke till det absoluta väsendet, så kunde vi omöjligen tala därom eller i språket utveckla några ord och uttryck för att beteckna det. Men då vore det ej heller möjligt att i något fall göra skillnad emellan lögn och sanning eller söka tingens grunder. Ty icke kan väl den, för vars ögon det rena dagsljuset är helt och hållet främmande, göra skillnad på mörker och skymning eller ens fatta mörkret. Den blindfödde gör icke det senare.

Till förekommande av missförstånd må här ett par anmärkningar göras. Med det anförda är först och främst ingenting sagt rörande den frågan, huruvida den fullkomliga verkligheten, om vilken vi sagt att människan har medvetande, i själva verket existerar. Blott det är framhållet, att det för människan är en psykisk nödvändighet att fortgå till den. Att hon existerar i människans medvetande följer väl därav, men om den nödvändighet, varmed vi fattar den, är något mer än en psykisk sådan, om den äger vad man kallat objektivitet, och i vilken mening den har en sådan, därom är ännu intet sagt. Behandlingen av denna senare fråga måste vi uppskjuta till längre fram. Här må det vara nog att konstatera den ifrågavarande verklighetens närvaro i vårt medvetande.

Icke heller har vi med det anförda yttrat någonting rörande den frågan, hur långt det över huvud kan vara oss möjligt att klart fatta det innehåll, varom det är fråga. Blott så mycket torde följa av det sagda, att vinnandet av denna klarhet är en mänsklig uppgift. Redan i förhandenvaron av ett behov i förevarande avseende äger människan en borgen för att detta strävande kan i någon mån krönas med framgång. Ty efter vad vi sett, förutsätter själva behovet att det, varefter vi känner behov, är i någon mån till för oss.

Nej, invänder läsaren, det förhåller sig icke så. Det gives många behov som ej kan tillfredsställas, än flera som icke bör detta. Visserligen, men varpå beror då denna förstnämnda omsändighet, ty det är väl ändå den, som här kan intressera oss? Jo därpå, att till behovens tillfredsställelse tarvas yttre medel, som för tillfället ej står oss till buds. Orsaken ligger då ej hos oss, ej hos vår andliga natur, utan hos den värld i vilken vi lever. Här däremot är ju blott fråga om att vi skall göra en vår förnimmelse klar för oss. Att vi erfar behov att göra detta, det, sade vi, visar att den förnimmelsen hos oss faktiskt förefinnes. Och att den av oss kan i någon mån klargöras, det framgår redan därav, att vi klart fattar att vi har den.

Vi kan sålunda i någon mån med vårt förstånd fatta det oändliga. Men, anmärker Boström, vårt medvetande därom är dock icke uteslutande förståndets sak. Fastmer röjer det sig, till en början uteslutande, alltjämt i viss mån som en känsla, en mer eller mindre dunkel aning om något högre än allt ändligt, något, varav man själv liksom hela naturen är absolut beroende. Ur denna aning utvecklar sig föreställningen, den bildliga uppfattningen, av det översinnliga, och i sin ordning kan denna övergå till det klara begreppet.

På detta förhållande, att det översinnliga är till för människan i andra former än den klara tankens, måste mycken vikt läggas. Först härigenom blir det möjligt att fasthålla att detta översinnliga verkligen är en till arten annan verklighet än den sinnliga och ej tilläventyrs blott en sida hos denna. Ty, som vi anmärkt, alla människans begrepp eller tankar omfattar dock alltjämt ej föremålen i det hela, utan vissa sidor hos dessa. Vore nu tanken den enda form, under vilken det översinnliga vore till för oss, ja då vore detta översinnliga till sist dock ytterst blott en sida hos det sinnliga.

Beträffande viljan åter, så är det ett obestridligt faktum att hos människan gives ett medvetande om en skillnad emellan rätt och orätt, följaktligen ett medvetande om det i sig själv rätta. Vad detta närmare innebär, med vilka modifikationer det framträder o.s.v., därom får vi tillfälle att tala längre fram. För närvarande må det vara nog att påpeka dess tillvaro. Man har väl sökt exempel på sådana människor, som skulle sakna det, liksom även sådana, som skulle fullkomligt vara i saknad av det medvetande om sanning varom vi talat ovan. Men förutom att dylika fall, utom vad angår ren idiotism, aldrig blivit fullt konstaterade, så är det dock tydligen icke egentligen om dylika, inom släktet lågt stående individer som här är fråga. Här gäller det blott att visa, att människan ej utan det ifrågavarande medvetandet kan komma fram till egentligt mänskligt liv, åtminstone ej till högre former av sådant. Om några varelser finns, som saknar detta medvetande, men likväl är födda av människor och till kroppen dem lika samt utrustade med ett själsliv, som står i viss mån över det som man är van att finna hos de vanliga djuren, så är detta en sak som ej rör nu föreliggande fråga.

Vi har fäst uppmärksamheten vid människans medvetande om sanning och rätt i absolut bemärkelse. Att detta medvetande är till arten skilt från alla de former av förnimmelse varom ovan talats, finner man om man ger akt å ena sidan på skillnaden mellan att veta att en sak förhåller sig så eller så, ja t. o. m. inse, att det under givna förhållanden måste förhålla sig så eller så, och att förklara företeelserna ur deras yttersta grund, å andra sidan på skillnaden mellan att handla klokt och att handla rätt.

Människans medvetande om rätt och sanning i denna absoluta bemärkelse kallas av Boström hennes förnuftiga medvetande. Själva sanningen och rätten, sålunda det som hon har medvetande om, benämnes förnuftet. Detta är, som man lätt finner, sådant det av Boström fattas, någonting annat än förståndet. Förståndet är den mänskliga förmåga som fattar klart och tydligt, vare sig det för sinnena givna eller någonting annat. Förnuftsförmågan hos människan däremot är förmågan att förnimma det absoluta och låta sig av detta i sin vilja bestämmas, detta osinnliga må för övrigt för människan vara givet i förståndets form (klart och tydligt fattat) eller blott närvarande som känsla (aningen om det oändliga, samvete o.s.v.) eller föreställning. Vi ska nu se vad, som enligt Boströms mening är absolut sant och rätt.