Olle Bengtsson

The Council on Foreign Relations and the American Decline

Western Islands, 1988     Amazon.com

Back Cover:

Does America have a hidden oligarchy?

Is U.S. foreign policy run by a closed shop?

What is the Council on Foreign Relations?

It began in 1921 as a front organization for J.P. Morgan and Company. By World War II it had acquired unrivaled influence on American foreign policy. Hundreds of U.S. government administrators and diplomats have been drawn from its ranks – regardless of which party has occupied the White House. But what does the Council on Foreign Relations stand for? Why do the major media avoid discussing it? What has been its impact on America’s past – and what is it planning for the future? These questions and more are answered by James Perloff in The Shadows of Power.

“An eye-opening account of a private group that has helped shift American foreign policy away from America’s best interests. Highly recommended.”  David B. Funderburk, Former U.S. Ambassador to Romania

“Policies linked to the organization described in this book have helped visit a number of tragedies on the free world. There may be more forthcoming. James Perloff has cut through a litany of myths to bring out the facts. To not read this book is to live dangerously.”  Philip Crane, United States Congressman

“If we want to avoid the disaster of one-world government, if we wish to preserve our priceless national sovereignty and live through all time as free men, then it is imperative that the American people read The Shadows of Power.”  Meldrim Thomson, Jr., Governor of New Hampshire (1973-1979)

“There have been many books purporting to explain the ‘real’ reasons for what happened to us in Vietnam. Unfortunately, most of these have been part of the same old smokescreen from the actual architect of the war, the American Establishment. Our veterans deserve more than memorials – they deserve the truth. Here at last is a book where they can find it.”  Andrew Gatsis, Brigadier General, U.S. Army (Ret.)

About the Author (p. 254):

As a student of Colby College and Boston University during the latter years of the Vietnam War, James Perloff included himself in the new generation that had gone radical left – an outlook he voiced as a school columnist and cartoonist. However, when he probed America’s power structure deeply, he was shocked to learn that he and his fellow strudents had moved in the precise direction intended by the Establishment – that unofficial ruling entity they thought they had been rebelling against. Several years of research persuaded him that the American Establishment was a far more clever organism than anyone had ever dreamed, and culminated with his writing The Shadows of Power. Mr Perloff is a contributing editor to The New American, the biweekly journal of news and opinion.

JOB’s Comment:

Like William F. Jasper’s book on the UN, this book represents a development and improvement of the JBS worldview, although to a lesser extent; some interpretations are still clearly twisted, exaggerated, or simply false, and the political philosophy that is always the point of departure, the classical liberalism plus conservative moral values, the kind of “free” society that the criticism aims to defend, are all flawed and unhistorically conceived. Still, there are partial truths and elsewhere ignored facts in the JBS’s presentations that must be taken into account. Jasper’s and Perloff’s books are updates with more such truths and facts.

Svar till DogDylan

Kände men tyvärr anonyme nätdebattören DogDylan (som jag i något tidigare svar sagt förtjänar dock den roliga pseudonymen erkännande, även om den ju är en sådan som inte kan användas hur länge som helst…) skriver en viktig kommentar till mitt inlägg Sverigedemokratisk litteratur? som förtjänar att återges och besvaras i ett separat inlägg. Jag tillämpar som flera gånger tidigare “forum-formatet”, med Doggens text uppdelad i mindre delar i fetstil, följda av mina svar.

–

Sverigedemokraterna har aldrig varit intresserade av den europeiska kulturen. Partiet är inte heller kristet eller konservativt i någon djupare bemärkelse. I den mån Sverigedemokraterna värnar om kultur handlar det primärt om att värna om svensk etnokulturella traditioner så som midsommar.

Just det. Det är därför jag i en mängd inlägg sagt att partiet måste revidera sin kultur- och Europapolitik. Det unikt svenska ska naturligtvis försvaras, i den mån det är värdefullt. Detta är viktigt. Men svensk kultur är en del av och en variation av den europeiska; att inte vara intresserad av den europeiska kulturen är att inte vara intresserad av den svenska.

Det huvudsakliga fokuset i den sverigedemokratiska politiken är invandringspolitiken. Utöver detta är arbetsmarknadspolitik, försvarspolitik, kriminalpolitik och EU-politik viktiga politiska plattformar för partiet.

Ja. Och mer kan läggas till och proportionerna bli bättre.

Fram till terroristdådet i Oslo fanns också en mycket explicit och tämligen liberal kritik av Islam. Det är bara en tidsfråga innan denna ådra kommer återuppväckas i partiet.

Det är möjligt.

Sverigedemokraterna är inte – och detta kan inte nog understrykas – ett parti som värnar om kultur. Det är få partier som är intresserade av sådana frågor och Sverigedemokraterna är inget undantag. När partiet talar om kultur handlar det primärt om politisk kultur. Således, i den mån SD vill stödja konst och litteratur är syftet primärt att förändra samhället i en viss politisk riktning. Det kvalitativa innehållet i konst, litteratur och opera spelar mindre roll och kulturen värderas primärt i relation till vilka metapolitiska effekter den får. 

Alltså återigen: revision av kulturpolitiken.

Den omtalade mediesatsningens format kommer likna den islamkritiska tidningen Dispatch International. Ideologiskt kommer ”tidningen” stå nära liberalismen och neokonservatismen eftersom det är åt det hållet som SD sedan 2005 har vandrat.

Den inriktningen måste i så fall ändras. Dispatch International har väl en del bra innehåll, men tidningen kan ju inte stå nära liberalismen och neokonservatismen utan att överge det som gör SD värdefullt, sympatiskt, viktigt och intressant – det som exempelvis Björn Söder på utmärkt sätt representerade representerade i riksdagen 2011. Och liberalismen strider ju mot socialkonservatismen som man 2011  med stor beslutsamhet etablerade  som huvudsaklig ideologisk beteckning.

Eftersom mediesatsningens primära utgångspunkt har varit att maximera partiets mål – dvs. växa, kommer mediesatsningen vara lättillgänglig och vända sig till potentiella väljare. Det är av relevans att förstå att SD är ett politiskt parti och ingen folkrörelse, företag eller kamprörelse. 

Ett politiskt parti behöver ju dock inte stå i motsättning till en folk- eller ”kamprörelse”; och politiska partier är av olika slag. Vad som måste undvikas är att SD blir ett billigt, lägre populistiskt, liberalt eller neokonservativt Bert Karlsson-parti (om neokonservatismens delsanningar, se min kommentar om Irving Kristol här). Det måste förbli, eller, om det inte redan är det, bli ett seriöst, långsiktigt arbetande parti med djup, genomtänkt och historiskt förankrad ideologi och sakpolitisk förståelse. Det har ju alla förutsättningar att bli – eller i än högre grad bli – ett sådant, men möjligheten till den nödvändiga fortsatta utvecklingen i denna riktning kan naturligtvis också missas och gå förlorad genom felaktiga beslut.

Mediesatsningen kommer heller inte vara ”fristående” från partiet. Det är ganska uppenbart att partiet inte kommer släppa ifrån sig en satsning på flera miljoner kronor utan att ha absolut kontroll.

Nej, det tror inte jag heller. Vad som menats är väl att den ska vara delvis fristående i den meningen att även icke-SDare ska kunna skriva i den och att den inte bara ska publicera material om snävt partirelaterade frågor (och att fortfarande Almqvist, nu dessvärre och onödigtvis t.o.m. som icke-medlem, i någon funktion ska ansvara för den).

Partiets interna kultur är mycket hierarkisk och partiet accepterar inte alternativa röster – i synnerhet inte röster som är i konflikt med partiets stundande liberalism.

Om liberalismen är stundande är jag en alternativ röst. Jag känner mig inte icke-accepterad. Men det skulle ju i och för sig kunna bero på att jag är helt och hållet en outsider och inte på något sätt aktiv i partiet.

Vi kan säkerligen vänta oss en ganska populistisk tidskrift eller tidning.

Det måste naturligtvis undvikas, förebyggas – eftersom vad du här åsyftar är vad jag kallar den lägre populismen. Tidskriften och hela SD måste räddas undan dess träsk – att visa att man inte är ett nytt Bert Karlsson-parti har ju, som jag skrev, länge varit en nödvändig, medveten strävan. Och som jag ser det bör detta helst ske åtminstone ungefärligen enligt de linjer jag försökt antyda i många inlägg under de senaste åren.

Du nämnde att SD bara säljer en bok. SD får inte sin primära finansiering från försäljning av böcker.

Nej, naturligtvis inte. Jag säger inte att SD nödvändigtvis måste sälja fler böcker. Som jag skrev vore det bättre för SD att inte sälja någon bok överhuvudtaget än att bara sälja Wachtmeisters. Ett alternativ är naturligtvis att utöver Wachtmeisters sälja också en stor mängd andra böcker av annan typ. Vad jag vände mig mot i inlägget var hursomhelst bara de signaler det sänder att endast sälja Wachtmeisters bok, innebörden av detta. Det skulle ju kunna synas tala för att du har rätt om partiets nuvarande tendens.

SD-butiken är inget bokförlag. Huruvida ett bokförlag kommer instiftas i SD:s mediesatsning får vi se men jag tror man kommer sälja mycket islamkritisk och kontra-jihadistisk litteratur snarare än den litteratur som du har i åtanke.

Detta är alltså inte en fråga jag tog upp. Men om man kommer sälja fler böcker måste det naturligtvis vara sådana som jag och Mattias Karlsson har i åtanke.

Det stora problemet är egentligen att det bara är SD som har de ekonomiska resurserna och viljan att bidra till en konservativ mediesatsning och det innebär också att partiet kommer kontrollera innehållet. Jag tror faktiskt inte att det kommer ske någon djup idédebatt. 

I så fall måste det kontrollerande partiet förändras enligt ovan. Bert måste ut och Mattias in, Karlsson. Eller de ambitioner som kommer till synes på den sannolikt av den senare drivna webbplats jag nämnde, Socialkonservativa tankar. Till att börja med. Därefter är det bara att fortsätta. Som jag skrev, de potentiella intellektuella resurserna är närmast outtömliga. Och som jag nyligen nämnde i mitt inlägg Nationalismen och Europa har ju SDU – “Sverigedemokraternas framtid”, som de med rätta kallas på moderpartiets webbplats – redan börjat formulera den nödvändiga, reviderade kultur- och Europapolitiken.

För Sverigedemokraternas del är naturligtvis den här mediesatsningen mycket positiv men för debatten och bildningen i stort är jag betydligt mer tveksam. Jag skulle hellre köpa ett reformerat och förbättrat Axess.

En reformerad och förbättrad Axess vore naturligtvis bättre än en Bert Karlsson-tidskrift. Men målet för mediasatsningen bör, tycker jag, vara en reformerad och förbättrad Salt. En sådan tidskrift kan bli verkligt positiv både för SD och för debatten och bildningen.

Hur som helst har SD de ekonomiska resurserna att långsiktigt bedriva opinionsbildning och denna mediesatsning kommer vara ett av flera verktyg för partiet. Jag tror faktiskt denna kan ha en positiv effekt på debatten överlag. Det kommer bli spännande att se vad de kan leverera.

Just det.

Kom hem Erik Almqvist och ta itu med detta. Engagera med fördelaktiga villkor DogDylan och en rad liknande, utmärkta nätskribenter under deras verkliga namn.

Och alltså, om inte samtidigt ett stort antal böcker av annat slag snabbt kan börja säljas i SD-Butiken: Bort med Wachtmeisters bok!