Sverigedemokraterna och den lägre populismen

Svar till DogDylan

Kände men tyvärr anonyme nätdebattören DogDylan (som jag i något tidigare svar sagt förtjänar dock den roliga pseudonymen erkännande, även om den ju är en sådan som inte kan användas hur länge som helst…) skriver en viktig kommentar till mitt inlägg Sverigedemokratisk litteratur? som förtjänar att återges och besvaras i ett separat inlägg. Jag tillämpar som flera gånger tidigare “forum-formatet”, med Doggens text uppdelad i mindre delar i fetstil, följda av mina svar.

Sverigedemokraterna har aldrig varit intresserade av den europeiska kulturen. Partiet är inte heller kristet eller konservativt i någon djupare bemärkelse. I den mån Sverigedemokraterna värnar om kultur handlar det primärt om att värna om svensk etnokulturella traditioner så som midsommar.

Just det. Det är därför jag i en mängd inlägg sagt att partiet måste revidera sin kultur- och Europapolitik. Det unikt svenska ska naturligtvis försvaras, i den mån det är värdefullt. Detta är viktigt. Men svensk kultur är en del av och en variation av den europeiska; att inte vara intresserad av den europeiska kulturen är att inte vara intresserad av den svenska.

Det huvudsakliga fokuset i den sverigedemokratiska politiken är invandringspolitiken. Utöver detta är arbetsmarknadspolitik, försvarspolitik, kriminalpolitik och EU-politik viktiga politiska plattformar för partiet.

Ja. Och mer kan läggas till och proportionerna bli bättre.

Fram till terroristdådet i Oslo fanns också en mycket explicit och tämligen liberal kritik av Islam. Det är bara en tidsfråga innan denna ådra kommer återuppväckas i partiet.

Det är möjligt.

Sverigedemokraterna är inte – och detta kan inte nog understrykas – ett parti som värnar om kultur. Det är få partier som är intresserade av sådana frågor och Sverigedemokraterna är inget undantag. När partiet talar om kultur handlar det primärt om politisk kultur. Således, i den mån SD vill stödja konst och litteratur är syftet primärt att förändra samhället i en viss politisk riktning. Det kvalitativa innehållet i konst, litteratur och opera spelar mindre roll och kulturen värderas primärt i relation till vilka metapolitiska effekter den får. 

Alltså återigen: revision av kulturpolitiken.

Den omtalade mediesatsningens format kommer likna den islamkritiska tidningen Dispatch International. Ideologiskt kommer ”tidningen” stå nära liberalismen och neokonservatismen eftersom det är åt det hållet som SD sedan 2005 har vandrat.

Den inriktningen måste i så fall ändras. Dispatch International har väl en del bra innehåll, men tidningen kan ju inte stå nära liberalismen och neokonservatismen utan att överge det som gör SD värdefullt, sympatiskt, viktigt och intressant – det som exempelvis Björn Söder på utmärkt sätt representerade representerade i riksdagen 2011. Och liberalismen strider ju mot socialkonservatismen som man 2011  med stor beslutsamhet etablerade  som huvudsaklig ideologisk beteckning.

Eftersom mediesatsningens primära utgångspunkt har varit att maximera partiets mål – dvs. växa, kommer mediesatsningen vara lättillgänglig och vända sig till potentiella väljare. Det är av relevans att förstå att SD är ett politiskt parti och ingen folkrörelse, företag eller kamprörelse. 

Ett politiskt parti behöver ju dock inte stå i motsättning till en folk- eller ”kamprörelse”; och politiska partier är av olika slag. Vad som måste undvikas är att SD blir ett billigt, lägre populistiskt, liberalt eller neokonservativt Bert Karlsson-parti (om neokonservatismens delsanningar, se min kommentar om Irving Kristol här). Det måste förbli, eller, om det inte redan är det, bli ett seriöst, långsiktigt arbetande parti med djup, genomtänkt och historiskt förankrad ideologi och sakpolitisk förståelse. Det har ju alla förutsättningar att bli – eller i än högre grad bli – ett sådant, men möjligheten till den nödvändiga fortsatta utvecklingen i denna riktning kan naturligtvis också missas och gå förlorad genom felaktiga beslut.

Mediesatsningen kommer heller inte vara ”fristående” från partiet. Det är ganska uppenbart att partiet inte kommer släppa ifrån sig en satsning på flera miljoner kronor utan att ha absolut kontroll.

Nej, det tror inte jag heller. Vad som menats är väl att den ska vara delvis fristående i den meningen att även icke-SDare ska kunna skriva i den och att den inte bara ska publicera material om snävt partirelaterade frågor (och att fortfarande Almqvist, nu dessvärre och onödigtvis t.o.m. som icke-medlem, i någon funktion ska ansvara för den).

Partiets interna kultur är mycket hierarkisk och partiet accepterar inte alternativa röster – i synnerhet inte röster som är i konflikt med partiets stundande liberalism.

Om liberalismen är stundande är jag en alternativ röst. Jag känner mig inte icke-accepterad. Men det skulle ju i och för sig kunna bero på att jag är helt och hållet en outsider och inte på något sätt aktiv i partiet.

Vi kan säkerligen vänta oss en ganska populistisk tidskrift eller tidning.

Det måste naturligtvis undvikas, förebyggas – eftersom vad du här åsyftar är vad jag kallar den lägre populismen. Tidskriften och hela SD måste räddas undan dess träsk – att visa att man inte är ett nytt Bert Karlsson-parti har ju, som jag skrev, länge varit en nödvändig, medveten strävan. Och som jag ser det bör detta helst ske åtminstone ungefärligen enligt de linjer jag försökt antyda i många inlägg under de senaste åren.

Du nämnde att SD bara säljer en bok. SD får inte sin primära finansiering från försäljning av böcker.

Nej, naturligtvis inte. Jag säger inte att SD nödvändigtvis måste sälja fler böcker. Som jag skrev vore det bättre för SD att inte sälja någon bok överhuvudtaget än att bara sälja Wachtmeisters. Ett alternativ är naturligtvis att utöver Wachtmeisters sälja också en stor mängd andra böcker av annan typ. Vad jag vände mig mot i inlägget var hursomhelst bara de signaler det sänder att endast sälja Wachtmeisters bok, innebörden av detta. Det skulle ju kunna synas tala för att du har rätt om partiets nuvarande tendens.

SD-butiken är inget bokförlag. Huruvida ett bokförlag kommer instiftas i SD:s mediesatsning får vi se men jag tror man kommer sälja mycket islamkritisk och kontra-jihadistisk litteratur snarare än den litteratur som du har i åtanke.

Detta är alltså inte en fråga jag tog upp. Men om man kommer sälja fler böcker måste det naturligtvis vara sådana som jag och Mattias Karlsson har i åtanke.

Det stora problemet är egentligen att det bara är SD som har de ekonomiska resurserna och viljan att bidra till en konservativ mediesatsning och det innebär också att partiet kommer kontrollera innehållet. Jag tror faktiskt inte att det kommer ske någon djup idédebatt. 

I så fall måste det kontrollerande partiet förändras enligt ovan. Bert måste ut och Mattias in, Karlsson. Eller de ambitioner som kommer till synes på den sannolikt av den senare drivna webbplats jag nämnde, Socialkonservativa tankar. Till att börja med. Därefter är det bara att fortsätta. Som jag skrev, de potentiella intellektuella resurserna är närmast outtömliga. Och som jag nyligen nämnde i mitt inlägg Nationalismen och Europa har ju SDU – “Sverigedemokraternas framtid”, som de med rätta kallas på moderpartiets webbplats – redan börjat formulera den nödvändiga, reviderade kultur- och Europapolitiken.

För Sverigedemokraternas del är naturligtvis den här mediesatsningen mycket positiv men för debatten och bildningen i stort är jag betydligt mer tveksam. Jag skulle hellre köpa ett reformerat och förbättrat Axess.

En reformerad och förbättrad Axess vore naturligtvis bättre än en Bert Karlsson-tidskrift. Men målet för mediasatsningen bör, tycker jag, vara en reformerad och förbättrad Salt. En sådan tidskrift kan bli verkligt positiv både för SD och för debatten och bildningen.

Hur som helst har SD de ekonomiska resurserna att långsiktigt bedriva opinionsbildning och denna mediesatsning kommer vara ett av flera verktyg för partiet. Jag tror faktiskt denna kan ha en positiv effekt på debatten överlag. Det kommer bli spännande att se vad de kan leverera.

Just det.

Kom hem Erik Almqvist och ta itu med detta. Engagera med fördelaktiga villkor DogDylan och en rad liknande, utmärkta nätskribenter under deras verkliga namn.

Och alltså, om inte samtidigt ett stort antal böcker av annat slag snabbt kan börja säljas i SD-Butiken: Bort med Wachtmeisters bok!

1 Response to “Sverigedemokraterna och den lägre populismen”


  1. 1 Anonym June 28, 2013 at 9:18 pm

    Sverigedemokraterna som parti har en betydande resa att göra. Den nuvarande partiledningen har tagit en hel del viktiga kliv framåt sedan partiledarskiftet 2005. Det är idag ett mer professionellt och seriöst parti och de ekonomiska resurserna är betydligt större idag än för 10 år sedan. Jag tror att Jimmie Åkesson har en roll att spela som partiledare åtminstone fram till år 2018 och några år efter det. Björn Söder har i något sammanhang uttalat att för partiets långsiktiga utveckling är det mycket viktigt att partiet håller sig kvar i riksdagen de nästkommande två valen.

    Det finns en extrem hets och stress hos vissa anhängare av partiet att det omedelbart ska åstadkomma en betydande politisk kursändring i för partiet centrala frågor om invandrings- och integrationspolitik. Nu fungerar dock inte politik på det viset att en samhällsförändring sker över en natt. Det absolut viktigaste för Sverigedemokraterna är att vinna fast stämma och närvaro i den svenska riksdagen och vara en del av den inrikespolitiska debatten.

    Sedan tror jag att Sverigedemokraterna och nuvarande ledning kommer att få dras med sin politiska historia under lång tid. Men mycket har skett. Innan år 2010 kunde partiet knappt finna en lokal i Sverige att hålla sina riksårsmöten på, offentliga möten saboterades utan att polisen lyfte ett finger för att ingripa mot ordningsstörningar och så vidare. Denna fas av extrem marginalisering är partiet nu i princip helt förbi. Det återstår dock för partiet att uppnå någon form av tolerans för sin politik i inflytelserika medier. Även när företrädare för partiet har all fakta på sin sida sablas partiet idag ändå skoningslöst ned av tunga opinionsbildande medier.

    Om man har ett mer långsiktigt perspektiv tror jag att de stora genomslaget för partiets linje kan vinnas någon gång efter valet 2018 om partiet då hänger sig kvar och har en 8-10 procentenheters väljarstöd. Ett skifte i partiledningen mellan valen 2018-2022 bör då kunna ta vid. Personer födda i mitten av 90-talet eller runt millennieskiftet är då någonstans mellan 22-27 år. Detta är en generation som inte kommer att belastas på samma sätt av något historiskt arv. I princip kommer deras hela vuxenblivande att sammanfalla med faktumet att SD är ett etablerat riksdagsparti.

    Sedan då den intellektuella halten och inriktningen. Personligen har jag en ganska starkt minarkistisk ådra och på den ekonomiska politikens fält vill jag se en rejäl högersväng. Sossepolitik får sossarna stå för. På flera punkter avviker jag radikalt från partiets nuvarande inriktning. Andra exempel på vad jag ogillar starkt är Åsa-Nissigheter som att partiet uttalar att moskéer som uppförs i Sverige ska ta sig formen av röda stugor med vita knutar på. Det är så kollosalt dumt att det inte är värt att kommentera. Övernitiskt flaggviftande kan också läggas ned.

    Det centrala är att åstadkomma en vettig politik. En princip som partiet borde anta, tycker jag, är att invandringen till Sverige ska vara åtminstone helt kostnadsneutral eller, så mycket bättre, generera intäkter till landet. Har partiet bara denna princip för sin invandrings- och integrationspolitik så kan principen sedan förverkligas genom att man styr om från vilka länder invandringen sker och hur proportionerna mellan flyktinginvandring- och arbetskraftsinvandring ska se ut. Här är att förvänta att Sverige anpassar sin förda politik till hur den ser ut i många andra europeiska länder, ja till och med nordiska grannländer. Får man bara till stånd en sådan i sig endast förnuftig ändring av politiken handlar det sedan bara om att vaka så att radikalerna och utopisternas verklighetsfrämmande idéer inte får inflytande igen.

    På ett mer övergripande kulturellt plan är jag tämligen liberalt orienterad men ser gärna framväxten av en balanserande kulturkonservatism mot den förhärskande vänsterextremism som idag utgör mittfåran i svensk debatt. Yttrande- och tankefriheten ska vi ta tillbaka och alla dessa tabun och intellektuella förbudskonstaplar måste det göras något åt. De måste plattas till rejält genom en genomgripande kulturdebatt på andra premisser än vad som gällt här åtminstone sedan 60-talet. I andra länder går det ju bra så varför är ramarna så snäva här i Sverige? En viktig sak är att bryta den liberala alliansen med tokvänstern och sosseriet. Liberaler och konservativa borde vara mycket bättre vänner än kommunister och liberaler. Så är dock inte fallet. Men ett verkligt bra land har liberal näringsfrihet, yttrande- och tryckfrihet men också konservativa icke-statliga institutioner som står för något slags stadga och trygghet och inte bara instämmer i och låter sig dras med i vänsterns alla tokiga kulturradikala och samhällsupplösande projekt.


Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s




Categories

Jan Olof Bengtsson D.Phil. (Oxon.)

Musae

Recent Comments

Shiv Singha on Behovet av ett Bhaktivedantasä…
Kristo Ivanov on Ryszard Legutko: The Demon in…
Jan Olof Bengtsson on Hegel och panteismen
Engelbrekt on Alice Teodorescu
Jan Olof Bengtsson on The Mythology Discussion
Krishna Kshetra Swam… on The Mythology Discussion
Tyrgils Saxlund on Hegel och van der Heeg
Jan Olof Bengtsson on Dylan och akademien
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Om förintelseförnekelse
Non serviam! on Om förintelseförnekelse
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…
Andreas Bragd on Dharma Pravartaka Acharya…
Johan on Dharma Pravartaka Acharya…
Jan Olof Bengtsson on Dharma Pravartaka Acharya…

Archives

All original writing © Jan Olof Bengtsson
"A Self-realized being cannot help benefiting the world. His very existence is the highest good."
Ramana Maharshi