Stoppa folkhemsnostalgin!

Det finns bland många svenska nationalister en förödande folkhemsnostalgi. Föreställningen att Sverige i stort sett var bra på 1950- och 60-talen, ja kanske rentav första hälften av 70-talet, är vitt utbredd. Denna historiska period tycks föresväva många som ett ideal, ett samhälle som i möjligaste mån borde återupprättas och återgås till. Endast de politiska besluten om invandringen från 70-talets mitt förstörde alltihop. Kan vi bara ompröva dem och på något sätt lösa de problem de skapat, har vi uppnått det politiska målet.

Det är en katastrofal illusion. Visst kunde ett vackert och värdefullt innehåll finnas i folkhemsretoriken även från socialdemokrater. Visst genomfördes en del värdefulla reformer. Visst fanns nya möjligheter för arbetarklassen, och ett mått av rimlig, human gemenskap över klassgränserna. Visst var vi materiellt, naturvetenskapligt, medicinskt, teknologiskt, industriellt och under en tid även militärt ytterst framstående. Visst fanns ännu ingen massinvandring och inga av dess problem. Visst gavs en del nya friheter som kunde användas på meningsfullt sätt.

Men det är allt – och i det större historiska, kulturella och andliga perspektivet är det faktiskt inte så oerhört mycket – inte så mycket som det skulle kunna ha varit. Och framför allt: det kunde uppnås nästan uteslutande på grund av att vi levde på ett kulturellt, moraliskt och andligt ”kapital” (jag är inte entusiastisk över metaforen) uppbyggt under många århundraden av hårt arbete och förvaltande av den stora europeiska kulturtraditionen.

Socialdemokratins konsekventa gränsdragning och vakthållning mot kommunismen är en myt. De socialdemokratiska utrikes- och försvarspolitikerna följde ofta, utan att på något sätt vara tvungna till det, en vansinnig, Sovjetvänlig linje som i längden kunde ha förslavat Sverige (och övriga Europa) om inte andra krafter funnits i väst, och för den delen också, ja inte minst, i öst.

Med Dag Hammarskjöld blev vi pådrivande i FNs utveckling i riktning mot ideologiskt styrd, krigförande världsregering. Svenskt flygvapen deltog i bombning av skolor, sjukhus, kyrkor och andra civila mål i den västallierade provinsen Katanga i Kongo, i enlighet med Moskvas önskemål, när den försökte rädda sig undan postkolonialismens kaos och kommunism.

Vid universiteten ödelades stora delar av de humanistiska och samhällsvetenskapliga disciplinerna av positivism och scientism. Den mest kände filosofen var den militante tingstenianske ateisten Ingemar Hedenius. Detta beredde vägen för marxismen, som ständigt flyttade fram sina positioner och på 60- och 70-talen tog över många institutioner.

Rättsfilosofin var ett hägerströmianskt moras som i allt högre grad tillät rättsstatens upphävande och juridikens reduktion och degradering till politiskt instrument. Författningsreformerna och den ekonomiska politiken präglades genomgående av verklighetsfrämmande egalitarism.

Den terapeutiska välfärdspolitiken förlamade gradvis de skapande energierna. Det sexuella och allmänt livsstilsmässiga frigörelseevangeliet ödelade liv. Freuds psykologiska charlataneri duperade intellektuella på alla områden.

På utbildningsområdet var det främsta resultatet införandet av den östtyska grundskolan. Dess indoktrinerings-, hjärntvätts- och fördumningsprogram, illa dolt av kvarhållna fragment och fasader av det gamla bildningsinnehållet, går långt tillbaka i tiden.

Folkbildningens misslyckande blev alltmer uppenbart. Alf Ahlberg kunde inte avfärda Tage Lindboms desillusionerade sanningssägande i Sancho Panzas väderkvarnar utan gav sitt erkännande. Den kulturidealistiska vänsterliberalismen och socialismen hade gått under i det vegetativa träsket, och de radikala ideologiernas verkliga innebörd och drivkrafter gick inte längre att dölja för sådana erfarna och kunniga betraktare.

De ledande romanförfattarna, massivt marknadsförda inte minst till de nya frigjorda kvinnogenerationerna, förde en eländig debatt om “trolöshet” mot normer och auktoriteter. Våra gamla städer förstördes systematiskt, och den brutalistiska, avhumaniserade icke- eller anti-arkitekturen bredde ut sig. Tillsammans med propagandan, och ofta oskiljaktiga från den, översvämmade oss masskulturindustrins produkter ur teknikens alla nya kanaler. Jazzen hade sedan länge segrat, och följdes av rock’n’roll, båda med tillhörande karaktäristiska attityder, beteenden, droger.

Den modernistiska konstkonspirationen bombarderade folkdjupet visuellt och förstörde sunda instinkter och värderingar, bröt ned det kulturella minnet och den historiska identiteten. Ingmar Bergman lyckades ibland gestalta den andliga döden, men utan tillgång till något alternativ.

Den underliggande materialismen, naturalismen, värdenihilismen, och rationalismen, den ofta rent primitivistiska kulturradikalismen, och den manipulativa sociala ingenjörskonsten var gemensamma över hela det politiska spektrum. Och allt detta hade i stor utsträckning ideologiskt förberetts redan före det andra världskriget. Redan då hade borgerligheten börjat förynkligas och anamma den allomfattande och alltmer totalitära modernitetsutopismen; den verkliga kulturens, bildningens och traditionens bärare, i och ur alla samhällsskikt, pressades tillbaka, marginaliserades, tystnade.

Nationalismen har alltid varit en problematisk, tvetydig ideologi med uppenbara, ofta dominerande lägre varianter. Den nationalism som idag bara vill tillbaka till folkhemmets svenska 50- och 60-tal är tyvärr även den i alltför hög grad en produkt av det kulturella förfallet. Den har drag av den relativistiska, nihilistiska nationalism som låter sig ledas enbart av parollen ”right or wrong, my country”.

Att människan är naturligt god är ju inte sant, och det är lika osant att folket är naturligt gott, sunt, omdömesgillt, vist. Och när folket, folkdjupet, dessutom i så stor utsträckning på konstlad väg är förstört av de svenska 1900-talsradikalerna, blir den i sig viktiga och värdefulla “högre populismen” svår att mobilisera och bygga på. I takt med att förfallet fortgår blir all populism mindre moraliskt försvarbar. En urskillningslös nationalism riskerar, bortom våra illusioner om bildnings- och humanitetsframsteg, att i lika hög grad som någonsin släppa fram ett rasande, kulturförstörande pöbelvälde.

Därför behöver vi något helt annat. Vi behöver en socialkonservatism som också är en kultur- och värdekonservatism, och som förmår urskilja, identifiera, återerövra och bygga vidare på de verkliga moraliska framsteg som också har kunnat göras inom ramen för det moderna Sverige. Den sunda nationella identitet, egenart och självständighet en sådan socialkonservatism bejakar är fullt tillräckligt. Om folkhemsbegreppet fortfarande ska användas, måste det snarast definieras i enlighet med den gamla svenska socialkonservatismen från det tidiga 1900-talet; endast i den mån den överensstämmer med denna kan dess socialdemokratiska variant bejakas. Utländsk inspiration kan hämtas från socialpolitiken i det wilhelminska Tyskland och delvis det viktorianska England.

Dagens socialstat, som vräker ut skattemedel för rent vegetativa och destruktiva syften – inklusive men på intet sätt begränsat till massinvandringen – eftersom dess representanter inte vill, kan, vågar, orkar eller får se och hantera verkligheten, är givetvis en historisk katastrof och tragedi. Men en rimlig, begränsad, konstruktiv och effektiv välfärdsstat, med arbetarskydd och stöd till verkligt sjuka och behövande, är fullt förenlig med en näringslivsvänlig ekonomisk frihet, ett starkt civilsamhälle och en kompromisslös, genuint konservativ kultursyn, moral och värdegrund.

Detta är vad vi behöver. En ny, verklig politisk opposition är på väg att formas i Sverige. Men när det gäller det helt avgörande området, det kulturella, moraliska, värdemässiga, andliga, har den tyvärr ännu inte kommit så långt. Torftigheten är ofta bedövande.

Därför säger jag: Stoppa folkhemsnostalgin! Ge upp 50- och 60-talsillusionen! För verklig, stor politik krävs mycket större och djupare visioner. Våga tänka nytt! Våga satsa på att åter bygga upp den kulturella grund som möjliggjorde även det som verkligen var bra med Sverige under dessa årtionden. Endast i den seriösa och humana nyskapande traditionalismens tecken kan vi besegra den nuvarande regimen.

Hans Larsson

Larsson

Född 18 febr. 1862, stud. i Lund 1881, fil. d:r och docent där 1893, prof. i teor. filosofi vid Lunds universitet sedan 1901.

1. Intuition, 1892, vill göra gällande behovet av intuitiv syntes i diktning och vetenskap, ävensom pedagogik, samt visa, at intuitionen innebär, i vissa avseenden, en strängare tillämpning av logikens regler och att den kommer till stånd genom stegring och samverkan av våra psykiska akter. Poesiens logik, 1899, vill närmare påvisa detta: de poetiska begreppen åsyfta ökad klarhet, på samma gång de naturligtvis ge uttryck för och väcka känsla. Vad jag menar med intuitiv syntes kan enklast inhämtas i uppsatsen Det intuitiva vetandets pålitlighet (Idéer och makter) 1908. Intuitionsproblemet, 1912, utreder mitt förhållande till Bergsons intuitionsteori; dels med avseende på intuitionens logiska teknik (den fråga mina intuitionsskrifter velat behandla), dels med avseende på förmågan att uppfatta något osinnligt, vilken Bergson kallar intuition, men som jag under annat namn behandlar i mina Kantskrifter.

2. Åt den kantska linjen i filosofien – som jag själv närmast vill räkna mig till – har jag ägnat skrifterna Kants transcendentala deduktion av kategorierna, 1893, Viljans frihet, 1899, Den intellektuella åskådningns filosofi, 1920. I samma problem utmynnar även Gränsen mellan sensation och emotion, 1899.

3. Platon och vår tid, 1913, vill framföra de filosofiska problemen i deras utgångsläge och därigenom tjäna som en s.k. inledning till filosofien.

Platons grundtanke: att det finns något i sig riktigt (idéer, i motsats till makt, vana, subjektiva tycken) är det mera genomgående temat i uppsatssamlingarna Idéer och makter, 1908, Reflexioner för dagen, 1911, Filosofien och politiken, 1915, Under världskrisen, 1920.

4. Lite varstans i mina skrifter torde den uppfattningen komma fram, att de olika filosofiska tänkesätten närma sig varandra i mån som de fördjupas och i mån som man ser på vad filosoferna innerst menat och sett. Denna konvergenstanke har jag särskilt betonat i Filosofiska uppsatser, 1924.

Dessutom må nämnas Studier och meditationer, 1899; de tre pedagogiska skrifterna Kunskapslivet, 1909, Rousseau och Pestalozzi i våra dagars pedagogiska brytningar, 1910, Skolformer och skolkurser, 1922; samt läroböckerna Psykologi, Logik, Filosofiens historia i korta drag.

–

Selbstdarstellung i hans lärjunge Alf Ahlbergs Filosofiskt lexikon (1925).

Bland senare utgivna verk bör nämnas den utmärkta Minnesteckning över Christopher Jacob Boström (1930), Om själen (1930) och Spinoza (1931). Larsson var också ledamot av Svenska Akademien från 1925. Död 1944.

Alf Ahlberg: Caliban, 2

Alf Ahlberg: Caliban, 1

Caliban och Ariel har följt den mänskliga kulturen tiderna igenom. Varhelst och närhelst stora tankar har fötts, sköna verk har skapats och goda bragder övats, där har också Caliban stuckit fram trynet ur sin mörka håla, skändat och trampat i smutsen det goda och ljusa. Men man torde med fog kunna ifrågasätta, om någon tid i samma skala som vår bevittnat Calibans kulturhat och kulturrevolt. Är icke när allt kommer omkring hela den moderna primitivismen, som förnekar anden, förnekar människan, förnekar det kristet-humanistiska normsystem, i vars hägn livet i västerlandet växt upp – är icke detta en enda Calibanrevolt? Man vill ha oss tillbaka till det rent driftsmässiga, det ”primitiva” planet; man lär, att människan ”egentligen” är ett djur och därför också bör bete sig som ett djur. Man tror, att endast det mest påtagliga, endast det animaliska underlaget för människolivet är det ”verkliga” eller åtminstone det enda, som är värt att dyrka och vörda. Man förnekar Ariel; anden är ”bara luft”. Och dock är ju hela det animaliska och driftsmässiga underlaget endast till för att människoanden i storhet och frihet skall kunna lyfta sig upp ur det. Det är för anden, vad mullen är för blomman. Och som det är blommans hemlighetsfulla krafter, som förvandlar mull till skönhet och färgspel, så är det andens mysterium, att den förmår förvandla det dunkelt driftsmässiga till ett element, som tankar klarnar i och vari ädla ting tar gestalt. Men för tidens calibaner är det just det, som utan att bilda underlag för människoanden är meningslöst, som är det mest meningsfyllda, det enda verkliga.

Man känner en tid på dess gudar. Det är nämligen ett misstag att tro, att det finns någon gudlös tid; det finns blott tider, som har gudar av ena eller andra slaget, högre eller lägre. Vår tid dyrkar våldet framför alla andra gudar. [Boken som denna uppsats ingår i är, som jag angav i inledningen till första delen, utgiven 1936.] Den berömmer sig nu av att vara ”saklig”, ”verklighetsbetonad”, och eftersom våldet är mera påtagligt, mera omedelbart effektivt, mera materiellt än något annat, så anser man det vara det enda ”verkliga”, det enda, som t.ex. en s.k. ”realpolitiker” bör räkna med. Det är ju också på sitt sätt sant, att ett slag i skallen är ett mera påtagligt, mera lättfattligt ocvh synligt argument än ett subtilt teoretiskt resonemang. Men vilken kraft är i längden den starkaste, den verksammaste (och därför i grunden den mest verkliga), tankens eller musklernas, den dumme och vilde Calibans eller den vise och milde Prosperos? Är det människans muskelstyrka – så obetydlig i jämförelse med elefantens eller lejonets – som gjort henne till jordens herre? Och likväl behandlar vår tid den, som mera tror på tanken än på kroppen, som en ”verklighetsfrämmande drömmare”. Godhet och kärlek är ogripbara ting och därför tror vår tid, som endast erkänner det som för ögonen är, icke på dem. Och dock är de det mest verkliga av allt – om verklighet är det som verkar. ”Den tid som vi nu lever i”, säger Pär Lagerkvist i sin i dagarna utkomna bok ”Den knutna näven”, ett blankt och skarpslipat svärd i den kämpande humanismens tjänst, ”den tid vi nu lever i – som på många sätt förnekar och förhånar människokärlekens bud – blott befäster denna tro. För det behövs icke mycken iakttagelseförmåga för att se, hur hopplös och ofruktsam den motsatta inställningen till livet är. Det tanklösa dyrkandet av våldet som en mystiskt välsignelsebringande och uppbyggande makt, är en lära, som släppt all realitetsgrund, som i själva verker svävar i ett lufttomt rum. Det är den som är verklighetsfrämmande – inte kärleken. Dess gärningar är fullaste verklighet. Människokärlekens ära är i all sin översvinnlighet djupt och fast förankrad i verklighetens mark. Medan det som icke har kärleken för ett skuggliv, som i all sin hotfullhet blott suger sin näring ur det levandes värld.” Ord, som träffa prick men är absolut ofattbara för Caliban.

Är det inte ett tidens tecken, att ord sådana som humanism och idealism nära nog blivit skällsord? Humanism kommer av humanus, mänsklig. Humanism är strävan att vårda det mänskliga, allt det, som just lyfter människan ovanför Caliban: godhet, kärlek, mildhet, skönhet, klarhet, frihet, personlighet, sanning. Därför är det något för Caliban förhatligt, som han helst skulle vilja skaffa ur världen. Därför smädas humanismen av våldslärans förkunnare, fastän de alltjämt njuta dess frukter. Och idealism? Det förhållandet, att ordet ofta nog missbrukats, rubbar icke det minsta det faktum, att ingenting stort i världen kommit till utan strävan efter ideal, d.v.s. idealism. Idealismen är oskiljaktig från det mänskliga; därför är den lyst i bann av Caliban. Idealen kan man icke se, ta på, smaka och lukta – därför existerar de icke för Caliban, de som dock djupast sett är det verkligaste av allt.

Caliban har sin lust i att skända och smutskasta allt. Röjer sig icke även i detta Calibans revolt i nutiden? Ressentimentet är ett gift, som slår inåt och förgiftar hela själslivet. Den som dagligen spyr ut sin galla över allt blir själv gallsprängd. Det finns för honom inte längre blå himmel och goda människor, fågelsång och morgongryning, barnaögon och skönhet i världen. Han kan inte längre se det, och därför förnekar han dess existens. Negativismen sveper som en förtorkande ökenvind över nutidslivet. Men på bottnen av denna negativism ligger svaghet. I grunden vet Caliban det själv. Han tar hämnd för sin svaghet genom att smäda det starka, det sköna, det välväxta. Men liksom Heidenstams druckne titan vet han att det är de svaga som hädar och de starka som prisar. Han vet det, och denna vetskap bringar honom till ett raseri, som resulterar i nya smädelser.

Men i denna vetskap ligger det också tröst. Caliban skall icke avgå med segern, ty  han är den svagare. Det kan väl till en tid se ut, som om han vore stark, ty han vrålar högt; men det är blott skenet på ytan. Den starkaste makt i världen är den minst påtagliga, den vars existens man förnekar därför att man inte kan se den – människoanden.

Alf Ahlberg: Caliban, 1

I mina texter i kategorierna Idealism, Personalism och Value-Centered Historicism har jag uppehållit mig mycket vid romantiken och de distinktioner som är nödvändiga för dess förståelse och värdering. I Alf Ahlbergs essä om Caliban, hämtad från samlingen Idealen och deras skuggbilder (1936), som jag nu publicerar i två delar, ser vi i karaktäristiken av Ariel, förstärkt av citatet från Frödings översättning av den utpräglade rousseauanen Shelleys Hymn to Intellectual Beauty, en del av skillnaden mellan Ahlbergs humanism och Irving Babbitts. Ahlbergs användning inte bara av termer som det renaste och det vackraste, utan av det ”skiraste” och ”vekaste”, antyder en viss ensidighet och, i några avseenden, svaghet i Ahlbergs uppfattning av det högsta mänskliga – även om de i någon mån senare balanseras av Döbelns manlighet hos Runeberg. Element av outredd romantik, eller närmare bestämt av en ofullständig variant av vad jag med Folke Leander kallar den högre romantiken, anas. Detta gäller delvis även Ahlbergs uppfattning av idealen i allmänhet, som vi ska se när jag så småningom publicerar även titelessän i den volym från vilken uppsatsen nedan är hämtad. Vi känner ibland ett behov inte bara av en striktare tillämpning av ”the inner check” och dess negativa urskillning, utan även en kompletterande dimension av den högre romantikens bejakade personlighetsdrag. I synnerhet handlar det här om fantasins högre och lägre orientering. Bristen är karaktäristisk för Ahlbergs anslutning – i motsats till den äldre humanistiska front som representerades av Wirsén –  till nittiotalisterna och, i filosofiska termer, sin lärare Hans Larsson.

Ändå kompletterar Ahlberg också på viktiga punkter Babbitt, och ger oss därmed en fullständigare bild av den sanna humanismen. I synnerhet i mina anteckningar om Rousseau i kategorin Personalism har jag antytt något av den här relevanta idéhistoriska bakgrunden: inte minst i perspektivet av Ahlbergs idealistiska personalism blir det nödvändigt att förhålla sig till den aspekt av den högre romantikens potential som vi delvis finner även hos Rousseau. I den signifikativa markeringen mot Brandes’ tolkning av Caliban ser vi också ett uttryck för den relativa fullheten av den djupare, antinaturalistiska förståelse som idealismen kvarhöll även i Ahlbergs mer liberala variant. Som en av flera förvaltare av den svenska humanistiska kulturens huvudtradition räddade Ahlberg mycket av dess arv till en stor del av nittonhundratalet. Inte minst genom honom förmedlades till den läsande allmänheten och inte minst folkbildningen en stark motvikt mot åttiotalismens och Strindbergs ensidiga och, alldeles oavsett de sociala missförhållanden de ville peka på, ofta låga och destruktiva anda. Som helhet är Ahlbergs uppsats naturligtvis ett uttryck just för den sanna humanismens essentiella, kritiska urskillning.

Liksom i min nyligen publicerade recension av Wirsén har jag moderniserat äldre verbformer.

Alf Ahlberg    Alf Ahlberg: Humanismen

–

När den kanske störste av alla människoskildrare, William Shakespeare, hade skapat sitt odödliga galleri av hjältar och helgon, narrar och skurkar, grubblare och viljemänniskor – hela denna värld, ur vilken allt det mänskliga klagar och jublar, älskar och hatar med tusen stämmor – synes han slutligen ha gripits av lust att mäta upp det mänskligas gränser, dess höjd och djup. Detta sker i den underbara dikten Stormen, som utgör hans avsked till liv och dikt.

Shakespeare har här vid den övre och nedre gränsen så att säga placerat tvenne gränsmärken, Ariel och Caliban. Mellan dessa båda gränser rör sig det mänskliga i dess outtömligt rikt nyanserade skala men städse med en blandning av bådadera i sitt väsen.

Ariel är symbolen för människans längtan uppåt mot de ljusa höjderna, mot klarheten, friheten, skönheten. Han är i släkt med allt det renaste och skiraste, vekaste och vackraste hos människan, med det, som för tankarna till daggens glitter i morgonljus. Han är den ”själiska skönhet”, som Shelley besjungit i den hymn, som i Frödings kända tolkning börjar så här:

En okänd andekrafts fördolda ham

är mitt ibland oss trolsk och aningsrik,

och luftig lik en vind och blomdoft lik

och lik den bleka glimt, som skymtar fram

månljus bakom bergens furutäckta kam,

den ger ett flyktigt, skirt behag

åt själar och åt anletsdrag.

Den är oss kär som minnet av musik,

som kvällens skimmer, nattens sus,

och skyars färd i stjärneljus,

ej blott för ljuvhets skull, men kär

för allting underbart den innebär.

Men vid det mänskligas nedre gräns möter vi Caliban, vidundret, som föddes av natten och är släkt med alla mörkrets makter. Han är icke djur, ty djuret befinner sig ännu helt i den oskuldsfulla värld, där man är bortom gott och ont. Egentligen är det därför absurt och meningslöst att tala om ”djuriska laster”, ty sådan kan endast förekomma, där det finns moraliska normer. Alla laster är alltså mänskliga. Det är knappast heller riktigt att såsom Brandes gjort beteckna Caliban som en ”elementarmakt”. Han är människan, som sjunkit till den nedre gränsen för det mänskliga, en avfällig renegat från kulturen och därför fylld av ett dovt, vanmäktigt, förbittrat och instängt hat mot alla kulturens värden. Prospero har försökt göra honom till människa, ge honom del av människans härliga skapelser. Han har lärt honom språket, denna underbara konst att forma tankar i ord, med vilken människan först höjt sig över det djuriska planet.

…Jag tog dig i mitt hägn,

fick dig med stort besvär att tala, lärde

dig stundeligen ett och annat gott.

När du, din vilde, icke visste ens

vad själv du ville, utan vrålade

som kreaturen, gav jag åt din mening

ord att förkunna den.

–

Du lärt mig tala; vad jag därpå vunnit

är att jag lärt mig svärja; pest på dig,

som lärt mig tala!

Caliban är det förkroppsligade uttrycket för de känslor, som psykologerna med ett oöversättligt ord pläga beteckna som ressentimentkänslor. Vad menar man med ressentiment? Det är exakt den inställning, som räven har till rönnbären. I djupet av sitt hjärta förstår ju räven att uppskatta rönnbären; men då de råkar sitta för högt för att vara åtkomliga för honom slår denna känsla om i en instängd förbittring mot rönnbären. Han smädar dem, kallar dem sura. Just denna samma inställning har Caliban till allt som är gott, skönt, högt, sant i livet. Innerst inne vet han, att det är värdefullt, men han vet också, att det är oåtkomligt för honom. Därför hatar han allt det ljusa och goda i livet, därför skymfar och smutskastar han det med trälens griska bakhat, därför vill han göra sin egen fulhet och vanskaplighet till livets egen norm. Tacksamhet är en för Caliban okänd känsla. Han är ständigt färdig att hugga sin välgörare i ryggen, såframt det kan ske utan risk, ty han är feg och strykrädd som alla servila maktdyrkare. Det enda språk han förstår är piskans. Det finns två slag av lydnad: den fria människans lydnad, när hon i vördnad böjer sig för överlägsenheten och trälens lydnad under piskan. Caliban är endast tillgänglig för den sistnämnda formen och detta av det skälet, att han aldrig vill erkänna någon överlägsenhet, värd att böja sig för utan blott lyder av trälaktig fruktan. Det finns två slags religiositet eller rättare, det finns religiositet och primitiva vrångbilder därav. För den förrra, den fria människans öppna, ljusa vördnad för det stora i livet – hon må nu nämna det Gud eller icke – ger Döbeln hos Runeberg ett uttryck, som kan kallas fulländat:

Må slaven för sin Gud i stoftet ligga;

jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,

jag söker gunst ej och begär ej lön.

Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna

Med eldat hjärta och med upprätt panna,

Det är min manliga, min fria bön.

Caliban däremot tigger och kryper i stoftet för sin Gud, fyllbulten Trinculo eller rättare hans flaska och förklarar sig beredd att för honom utföra varje trältjänst. Han är och förblir en förrymd och strykrädd träl, som alltid ger sig i trältjänst åt den han för tillfället tror vara den mäktigaste. Detta kallar han frihet. När han uppsäger Prosperos tjänst för att i stället kyssa Trinculos fot, vrålar han i drucken yra:

Ej mer jag bygger damm åt fiskar

och slår upp eld,

när husbond vill;

ej heller tvättar tallrikar och diskar.

Ban, ban, ban – Caliban

Är ej din dräng, nu skaffa dig en ann’.

Frihet, hejsan! Hejsan frihet! Frihet, hejsan! Frihet!

Gunnar Unger: Onkel H:s hädelser

En konservativ stridsskrift

Bo Cavefors Bokförlag, 1964

Baksida:

UngerGunnar Unger är en av sin generations mest uppmärksammade publicister. Han grundade 1944 tillsammans med Arvid Fredborg tidskriften OBS! och tillhörde under tio års tid den redaktionella ledningen för denna pigga, stridbara och omstridda tidskrift. I OBS! gjorde sig Gunnar Unger ett namn bl.a. som porträttör och politisk kåsör. Med sina dialoger om katten Felix och hans kumpaner skapade han en ny typ av politiskt kåseri, som väckte berättigat uppseende inte minst genom sitt lika kvicka som skoningslösa persiflage av den socialdemokratiska regimen. Sedan 1955 är Gunnar Unger medarbetare i Svenska Dagbladet och ingår där i den politiska redaktionen. För en större allmänhet har han blivit känd främst genom sina porträtt, sina intervjuer och sina marginalartiklar om onkel Heliogabalus, “den gräslige geronten”. Onkel H. är företrädare för en kämpande kulturkonservatism och han kommenterar dagens frågor med polemisk skärpa och drastisk humor, en humor, som inte sällan har ett inslag av självironi.

I den här boken, “Onkel H:s hädelser”, har Gunnar Unger samlat och bearbetat ett urval av dessa kåserier till en konservativ stridsskrift, som han hoppas skall vara lika förargelseväckande för somliga som uppbygglig för andra.

JOB:s kommentar:

Onkel H:s/Ungers vanliga borgerliga ekonomiska politik är problematisk, men kulturkritiken är ofta viktig.

Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats

15 January:

In this speech on Wednesday, soon after the unfortunate interview I recently commented on, Mr Farage, while making special reference to the “trilogue on MiFID” (the Markets in Financial Instruments Directive) in which the Greek prime minister was involved, is also crystal clear on the general fact of the decisive constellation of Big Bs and their problematic rule of Europe. Indeed, he is much clearer on this point than his fellow populists in the Danish People’s Party and – out of the EU – the Norwegian Progress Party. Despite differences in their economic policies, he sounds much closer to Marine Le Pen.

Again, one wonders why it was necessary to reject her Front National as a partner in the European Parliament in such uncompromising, unfair, and definitive terms as did Mr Farage. It is probably understandable that it is impossible for him and his party to join the Front now. In reality, it is the British media that say the things about the Front that he himself repeated, clearly calculating it would be suicidal to challenge their view before the next elections in Britain. Nonetheless, the terms of his rejection seemed much too strong, given the Front’s position in France and France’s position in Europe, and also in view of the real conditions for actually achieving his own goals after further success in those elections.

Mr Farage always speaks of trade and cooperation between the European nations as the alternative to the EU. Although he may want little more than Britain’s leaving the Union, his rhetoric has always been one of a general dismantling of it, the liberation of all the European nations from it – something which is more clearly the goal not least of the Front National, especially after Mme Le Pen’s appel aux peuples d’Europe last year, and which sets him clearly apart from the Churchillian defence of a EU without Britain.

But this of course requires patient, long-term political collaboration with such parties, within and without the European Parliament. British trade with Europe will certainly continue without them, but in political terms, for the purposes of the effective opposition to the EU and the replacement of it with truly pro-European political cooperation, the only Europe that matters is, at least for the foreseeable future, the Europe that is represented by the Front National and its partners.

That is why Mr Farage’s categorical rejection looks like something very much more than and something very different from opposition to the EU: it looks like anti-Europeanism. It seems clear he would not accept a truly European, pro-European union either, a looser union in the interest of the peoples of Europe, a union that builds on the preservation of the nations, a union that might perhaps even take over some of the structures of the EU and use them for its own purposes. Given the need for such cooperation on many levels in today’s world, this is a problem, involving deep issues of the historical identity of the UK in relation to Europe, which will have to be addressed in the future and which call for the mobilization of forces in Britain quite different from those of the lower kind of populism.

For now, Mr Farage’s and UKIP’s fight for independence is clearly a part of our common work of saving Europe from the in central respects anti-European union of the Big Bs. But a permanent rift between the EFD group (and, I would add, in some respects even that distinctly national conservative party in the EPP group, Hungary’s Fidesz) and the currently non-inscrit but biggest and most successful anti-EU party in Europe is simply not tenable if the former is serious about its political goals. Geert Wilders’s Party for Freedom and the Austrian Freedom Party have already accepted the Front National as a partner. But to a considerable extent because of UKIP’s and the Danish People’s Party’s populist rejection, it seems the requisite number of parties from other European countries may not do so, so that a new parliamentary group cannot be formed after the election in May.

In this situation we must hope that those other parties, which may thus find it impossible to join the Front, Wilders, and the FPÖ this year, will at least not turn against Mme Le Pen and close the door on any future collaboration with her in the undiplomatic and counterproductive manner of Farage. Their countries’ freedom, as well as the new, alternative, and truly European unity based on such freedom that should replace the current union, would only be unnecessarily delayed, and much avoidable harm would be done.

We must hope that the exaggerated terms of Mr Farage’s dismissal were a temporary mistake, and that he will himself reconsider them. Again, there are differences between the economic policies of UKIP and the Front National. Yet in Wednesday’s speech, our hero in Brussels and Strasbourg seemed almost indistinguishable from Mme Le Pen.