Mitch Horowitz om teosofin

I detta föredrag vid Theosophical Society in Americas 130:e Summer National Convention 2016 belyser Horowitz på utmärkt sätt Blavatskys historiska betydelse i USA och den dramatiska omvärdering av den esoteriska traditionen som ägt rum i väst de senaste årtiondena.

Viktigt att hålla i minnet, vilket Horowitz också gör, är att för Blavatsky och teosofin dessa traditioner, d.v.s. de västerländska traditionerna eller vad som kan sägas ha blivit västerländska traditioner även om deras ursprung i några fall var förkristna och delvis österländskt eller åtminstone när-österländskt influerande under antiken, som ensamma med rätta benämns esoteriska, var relaterade till de stora österländska sofiska lärornas introduktion och spridning i väst.

Mitch Horowitz: Occult America

The Secret History of How Mysticism Shaped Our Nation

Bantam Books, 2009

Amazon.com (2010)

Wikipedia

Publisher’s Description:

From its earliest days, America served as an arena for the revolutions in alternative spirituality that eventually swept the globe. Esoteric philosophies and personas – from Freemasonry to Spiritualism, from Madame H. P. Blavatsky to Edgar Cayce – dramatically altered the nation’s culture, politics, and religion. Yet the mystical roots of our identity are often ignored or overlooked. Opening a new window on the past, Occult America presents a dramatic, pioneering study of the esoteric undercurrents of our history and their profound impact across modern life.

Reviews:

“What a fascinating book. So it happens that another equally compelling take on our complicated national narrative lies just beneath the surface of things; not the grand procession of presidents, generals, and wars, but something more hidden, more mysterious, but often no less revealing.”

Ken Burns

“Invisible and mysterious forces have shaped and guided the destiny of individuals and nations throughout history. From Moses to Gandhi, Jesus to Muhammad, Lincoln to Obama, hidden dimensions, in both our personal and collective consciousness, were conceiving, constructing, and shaping the course of civilization. In his precise and often detailed history of mysticism in America, Mitch Horowitz, has, in a way, tracked the evolution of our consciousness over 300 years.”

Deepak Chopra

 “A sparkling, down-to-earth and often deeply touching account of a powerful, much misunderstood force in the formation of America’s cultural and spiritual identity.”

Jacob Needleman, author of The American Soul and The New Religions

“Occult America is a truly remarkable achievement. Exhaustively researched, it takes the reader from the early concepts of the supernatural, personified by Mother Ann Lee, Joseph Smith, and Madame Blavatsky, through such modern-day figures as Henry A. Wallace and Norman Vincent Peale. It opens the eyes of the relatively uninitiated, in which I include myself, to the effect the occult has had, is having, and will have on the American experience.”

John S.D. Eisenhower, author of The Bitter Woods: The Battle of the Bulge and So Far From God: The U.S. War with Mexico, 1846-1848

“Religious people tend to be afraid of the word occult. Horowitz examines this aspect of life and religion in penetrating ways…and revealing its not unsubstantial influence on mainline Christianity. Truth seekers have always come from the edges. Religion itself should be glad they do.”

John Shelby Spong, author of Jesus for the Non-Religious

“This book is a delightfully original tour through American history, as seen through the lives of men and women devoted to all manner of mysticism. Across these pages troop spiritualists, prophets, seers, psychics, numerologists, transcendentalists, theosophists, and historical figures from Mary Todd Lincoln to Marcus Garvey to Henry Wallace. Their stories are part of the deep-seated American tradition of searching for the new – a tradition that Occult America both explains and enriches.”

Stephen Kinzer, author of Overthrow: America’s Century of Regime Change from Hawaii to Iraq and All the Shah’s Men: An American Coup and the Roots of Middle East Terror
 
“Occult America treats esoteric ideas and movements with an even-handed intellectual studiousness that is too often lost in today’s raised-voice discussions about religion and belief systems.”

Washington Post Express
 
“One of the most readable histories of American mysticism ever written…This is historical reporting that is crafted so well, it holds the reader much like a Voodoo spell.”

Tucson Citizen

“Horowitz teases out fascinating stories of the ‘dreamers and planners who flourished along the Psychic Highway’…in showing how the paths of these figures occasionally intersected with the likes of Abraham Lincoln, Frederick Douglass and Franklin D. Roosevelt, Horowitz argues that the influence of the occult extends beyond the séance room and into the mainstream of American thought.”

Washington Post Book World

“A brilliant job of tracking down how positive thinker Norman Vincent Peale borrowed his core self-help philosophy from a religious movement called New Thought.” 

Washington Times

About the Author:

Wikipedia

JOB’s Comment:

Unfortunately Horowitz seems somewhat to exploit the tiresome nomenclature of the “occult” and “secret” rather than duly problematizing it in light of the specific western historical religious and cultural contexts and preconditions of esotericism (the contexts and preconditions that account for the use of the term esotericism too, and indeed “mysticism”).

This hardly helps the cause of esotericism in the west. And in line with this, he devotes too much space to odd forms of popular belief and practice that are far removed from the kind of philosophy by means of which I think the proper, discerning assimilation of what is true and valid in western esotericism – in combination with the serious assimilation of the eastern traditional and metaphysical traditions, which fortunately he does emphasize – is alone possible.

But in many respects he seems to be a knowledgeable representative of the esoteric tradition in America today.

Henry A. Wallace

F. D. Roosevelts i Europa mycket populäre vicepresident, som kom från en känd republikansk familj (hans far var jordbruksminister under Harding och Coolidge) men utvecklades i socialistisk riktning under the New Deal, och inledningsvis kvarhölls som minister men sedan avvisades av Truman, och själv, av för mig okända skäl, tycks ha anpassat sig till kalla-krigslinjen under Koreakriget.

I förening med sin humanitarianism, liberalism och socialism hade han ett starkt intresse för esoterism, “mystik” och österländska andliga traditioner, och deltog i Teosofiska samfundets verksamhet.

Han borde vara ett lärorikt fall att studera för förståelsen och utvärderingen – inte minst, men inte uteslutande, i ljuset av de för detta syfte nödvändiga analytiska perspektiv Babbitt i ett tidigare skede tillhandahöll – av den karaktäristiska helhetliga åskådning som under 1900-talet kunde ta form i väst i mötet mellan hans typ av politik och den esoförstådda andligheten.

Mitch Horowitz diskuterar honom i ett tal om esoterismens historia i USA.

Intervju med Ryn

En kort, äldre intervju på YouTube i två delar med Claes Ryn från 2013 som jag tror att jag tidigare missat:

Förvirrande nog upprepas introduktionen från första delen i början av den andra:

Mycket finns givetvis att tillägga här, men Ryn talar på ett så allmänt ideellt plan om kulturella förutsättningar för konstitutionen i tradition och historia att det i en mening blir uppenbart sant, okontroversiellt och viktigt. Men ganska radikalt annorlunda perspektiv på revolutionen måste komplettera detta, och förvisso även den typ av tolkning Ryn kritiserar straussianerna för.

Lika viktigt som historiska enskildheter kring den amerikanska revolutionen är den filosofiska formulering i termer av vad han kallar värdecentrerad historicism som Ryn i samarbete med Folke Leander utarbetat i linje med det slags tänkande som här kommer till uttryck i revolutionens specifika sammanhang och som svar på en fråga om den amerikanska konservatismen.

Betonas måste också som vanligt att vi i denna värdecentrerade historicism rör oss på den immanent-humanistiska kulturens plan, att det i sig inte är det högsta, och att vad som i verklig mening är beläget över det, vad som är nåbart genom vad Babbitt kallade meditationens till skillnad från mediationens nivå, och ur vilket fenomenellt manifesterade värden ytterst springer, ingalunda utgörs av rationalistiska abstraktioner.

“Ny” och “neo”

Nykonservatismen i USA är Claes Ryns första bok, skriven tillsammans med Bertil “Barry Häggwater” Häggman och utgiven av Gebers mitt under vänstervågen, 1971. Viktiga kapitel av Ryn är ‘Vägen från laissez-faire till kulturkonservatism’, ‘Det konservativa uppvaknandet’, ‘Den nykonservativa litteraturvågen’, och ‘Nykonservatismens politiska filosofi: Russell Kirk’.

Detta anses vara den första översiktliga introduktionen till den amerikanska konservativa rörelsen, fem år före George Nashs The Conservative Intellectual Movement in America since 1945.

Bokens titel skapade dock problem för Ryn när de neokonservativa inom kort intog framträdande positioner: det blev nödvändigt för honom att hela tiden förklara att “neo” i detta sammanhang betydde något annat än “ny”, eller något annat än vad han menade med “ny”. Men det var givetvis inte lätt, eftersom det ju var en rent begreppslig distinktion, som inte på minsta sätt uttrycktes av termerna i sig.

Häggwater däremot, som bidrog främst med kapitlet ‘Kritiken av liberalismen: James Burnham’, ägnat Burnhams Suicide of the West, kom att ansluta sig till “neo”-lägret, vilket aktualiserade frågan om tolkningen av Burnham.

Själv fortsatte jag långt in på 90-talet, trots full medvetenhet om neokonservatismen och dess innebörd, att försöka tala om en nykonservatism och behovet av en svensk nykonservatism, som ett alternativ till högerns nyliberala, alltmer neokonservativa, och samtidigt i ökande grad urskillningslöst kulturvänsterlibertarianska inriktning.

Vad jag ville försvara var en konservatism som i sin kultur- och värdeförståelse i mycket motsvarade Ryns gamla förståelse av den amerikanska efterkrigsrörelse som uppvisade namn som Kirk, Viereck, och Nisbet, och även kunde gripa tillbaka på Babbitt och hans typ av filosofisk humanism. Det som med hjälp av Folke Leander kunde filosofiskt grundas i den s.k. värdecentrerade historicismen. Jag upptog Ronny Ambjörnssons term från första hälften av 80-talet, “överordnade värden”, och började tala om en “de överordnade värdenas konservatism”.

Men samtidigt måste, tyckte jag, denna ha en förstärkt svensk prägel genom anknytning framför allt till den svenska s.k. personlighetsfilosofiska eller personlighetsidealistiska traditionen från 1800-talet, inklusive dess politiska och samhällsfilosofiska tänkande.

Självklart måste det vara fråga om en “ny” konservatism i betydelsen en förnyad, nyskapande, vidareutvecklad konservatism. Men det terminologiska problemet var en verklighet som måste hanteras, och det kvarstår än idag.

När jag gav upp om den vanliga högern på 00-talet och anslöt mig till SD blev det mer akut, särskilt genom neocons slutligen helt dominerande inflytande, manifesterat under George W. Bushs administration i USA och Irakkriget, med stort genomslag även i Sverige.

Trots att jag sedan mitten av 80-talet varit medveten om problemen med neokonservatismen, kom dessa händelser efter en tid att medföra en avsevärd riktningsjustering i mitt eget politiska tänkande, i synnerhet som jag kunnat följa debatten om dem på nära håll i både England och USA, ja mitt i imperiets centrum och hjärta. Min förståelse och kritik av atlantsystemets själva väsen började fördjupas; jag kom att inse att oaktat all kritik mitt hittillsvarande försvar varit alltför långtgående.

Därför började jag till att börja med använda den ursprungligen delvis humoristiska amerikanska termen paleokonservatism, för den tydligare avgränsningen mot den vanliga högern. Buchanan företrädde politiskt denna riktning, inte minst i den nya tidskrift han inför Irakkriget medverkade till att grunda, The American Conservative.

Men det var inte någon idealisk åtgärd, såtillvida som, trots den terminologiska entydigheten, vad som gick under namnet paleokonservatism i USA rent politisk-filosofiskt, teoretiskt och ideologiskt var en riktning, som på viktiga punkter avvek från den linje Ryn företrädde, och utgick inte minst från Francis’ delvis något unkskränkta miljöer i den amerikanska södern.

Utgångspunkterna för dess motstånd mot den interventionistiska utrikespolitiken, intimt förenat med assimilationen och utvecklingen av Burnhams managerialismteori, var delvis viktiga och hållbara konservativa positioner. Men de var också ofta uppblandade med problematiska rasbetonade och provinsiella element, vitt skilda från den högre-kosmopolitiska humanism som företrätts av en Babbitt, som i vissa avseenden vidarefördes av exempelvis en Viereck, och som i Sverige Ryns lärare Leander filosofiskt assimilerat och byggt vidare på redan på 30-talet.

Samtidigt som det kändes angeläget att rädda termen, var det därför också nödvändigt att tillräckligt distansera sig från det i några avseenden problematiska begreppet. Lösningen blev “post-paleokonservatism”, som genom sin klumpighet åtminstone kvarhöll, och accentuerade, det humoristiska.

Meningen var inte bara en konservatism som grep tillbaka på en äldre riktning, i motsättning till neokonservatismen, samtidigt som den tog fasta på vad som var av värde i den s.k. paleokonservatismen, utan som också insåg även den senares begränsningar och därför i nyskapande vidareutveckling gick utöver den. Fortfarande behövde självklart också betonas att den hos oss inte bara kunde innebära ett övertagande av den amerikanska versionen, utan måste bygga också på svenska och europeiska traditioner.

Under loppet av 10-talet, med fullbordan inför valet 2018, inordnade sig så SD häpnadsväckande nog i just den höger som jag anslutit mig till dem för att komma bort från, som ett alternativ till. De visade sig vara något helt annat än de genomtänkta och övertygade politiker de i för mig tillräcklig utsträckning givit intryck av, och gav helt enkelt upp de positioner som var anledningen till min övergång och som jag sett som i högsta grad lovade och möjliga att vidareutveckla. Nu framstod de bara som ytliga populistiska opportunister som tagit entydigt fel ställning för allt det jag vid det här laget länge försökt motsätta mig.

Därför stod det nu klart att den försvarbara konservatismen s.a.s. måste bli “ny” på ett nytt sätt, såväl begreppsligt som terminologiskt. Och detta har under 20-talet fortsatt bekräftats av SD:s alltmer katastrofala deltagande i och pådrivande av den atlantimperialisms geopolitiska härjningar, som den äldre amerikanska konservatism Ryn en gång anslöt sig till utmärkt sig för att ha kunnat kritisera från sina egna utgångspunkter.

Dissidentpodden

Nu har det vuxit fram en ny grupp av kvalificerade politiska analytiker med rätt förståelse och linje i de centrala geopolitiska, internationellt-politiska och säkerhetspolitiska frågorna.

Den har formerat sig kring vad den kallar “Dissidentpodden”, med stor aktivitet och huvudsakliga kanaler på Substack, på X, där de dock kallar sig “Dissidentklubben”, och på Facebook, där de kallar sig “Dissidentpodden på Substack”, och där det också finns en grupp med namnet “Dissidentklubben”.

Den nödvändiga opinionsbildningen på deras avgörande områden har därmed kraftigt förstärkts av goda och komptenta händer, och dessutom många sådana.

Håkan Julander, Mats “Mazze” Nilsson och Mattias Forsgren ser ut att vara drivande, men en rad andra framstår också som kanske lika centralt engagerade, för att inte tala om alla viktiga och ofta tunga namn som är involverade i form av medverkan i intervjuer och diskussioner. Personella kopplingar finns till Parabol och FiB/Kulturfront.

Den enda svaghet jag hittills kunnat se är det något förvirrande rörande gruppens namn och form. Den presenteras alltså primärt som bara en “podd”, men alternativt också som en “klubb”, med oklar innebörd. Man får ett intryck av att verksamhetens omfattning går något utöver podden, men även om så inte är fallet förtjänar den i alla fall en enhetlig benämning.

About-sidan på substacken säger bara, med något vacklande stavning, “Dissidentpodden är poden för dig som har slutat låtsas och ser igenom den manipulativa världsordningen. Något att luta sinnena mot och känna att du inte är ensam. Varje gång en ny pod eller text publiceras får du ett mejl. Tillsammans är vi starka.”

Även om detta är riktigt, gör det inte tillnärmelsevis rättvisa åt kvaliteten och seriositeten i det innehåll som produceras. Presentationer av personbesättningen behövs också, kanske redan med information om vem som gör vad, och med kontaktuppgifter för denna redaktion, eller vad man ska kalla den. För här formuleras nu alltså en avgörande del av vår nödvändiga politiska framtid.