Jan Olof Bengtsson

A Steadfast Constructive Force in a Changing World

Keynote Speech by H.E. Wang Yi
At the 61st Munich Security Conference
Conversation with China

Munich, February 14, 2025

Your Excellency Chairman Christoph Heusgen,
Dear Friends,
Colleagues,

The world we live in is an increasing mix of turbulence and transformation. Many people are asking the same question: Where is it headed? If I may borrow the theme of this year’s Munich Security Report, it is headed toward multipolarization. When the United Nations was founded 80 years ago, it had only 51 member states; today, 193 countries ride in the same big boat. A multipolar world is not only a historical inevitability; it is also becoming a reality.

Will multipolarity bring chaos, conflict and confrontation? Does it mean domination by major countries and the strong bullying the weak? China’s answer is, we should work for an equal and orderly multipolar world. This is another major proposition put forward by President Xi Jinping, and it represents our sincere expectation for a multipolar world. China will surely be a factor of certainty in this multipolar system, and strive to be a steadfast constructive force in a changing world.

Here, I want to make four points. 

First, it is important to advocate equal treatment. Rivalry between big powers had brought disaster to humanity, as evidenced by the lessons of the two world wars in the not-so-distant past. Whether it is the colonial system or the core-periphery structure, unequal orders are bound to meet their demise. Independence and autonomy is sought across the world, and greater democracy in international relations is unstoppable. Equal rights, equal opportunities and equal rules should become the basic principles of a multipolar world.

It is in this principle that China advocates equality among all countries regardless of size, and calls for increasing the representation and say of developing countries in the international system. This will not lead to “Westlessness,” but will deliver more positive-sum results to the world. The Munich Security Conference has invited more participants from Global South countries in recent years. This is a wise thing to do. Every country should have their voice heard. Every country should be able to find their place and play their role in a multipolar paradigm.

Second, it is important to respect international rule of law. As an old Chinese saying goes, circles and squares cannot be drawn without compasses and rulers, which means nothing can be accomplished without following norms and standards. The purposes and principles of the U.N. Charter provide fundamental guidance for handling international relations. They are also an important cornerstone of a multipolar world. The world today is witnessing incessant chaos and confusion, and one important reason is that some countries believe might makes right and have opened a Pandora’s box marked the law of the jungle. In reality, all countries, regardless of size or strength, are stakeholders in international rule of law. The multipolar paradigm must not be a state of disarray. Without norms and standards, one may be at the table yesterday but end up on the menu tomorrow. Major countries must take the lead in honoring their words and upholding rule of law, and must not say one thing but do another, or engage in zero-sum game.

It is based on the above points of view that China resolutely upholds the authority of international rule of law, and actively fulfills its international responsibilities and obligations. It is a member of almost all universal intergovernmental organizations and a party to over 600 international conventions. It never practices exceptionalism, still less cherrypicking. It is providing the greatest certainty in this uncertain world. I wish to emphasize that there should be no double standards in observing international law. Respect for all countries’ sovereignty and territorial integrity should mean support for China’s complete reunification.

Third, it is important to practice multilateralism. In the face of emerging global challenges, no country can stay unaffected, and the “we first” approach in international relations only leads to a lose-lose result. The U.N. is at the core of practicing multilateralism and advancing global governance. This edifice has shielded all countries from wind and rain for nearly 80 years, and is all the more needed in the multipolar world of the future. We should cement its foundation, rather than destroy its pillars. We should take up our responsibilities on governing global issues, rather than seek self-interests only. We should tackle common challenges in solidarity, rather than resort to bloc confrontation.

It is from this understanding that China upholds true multilateralism and advocates the vision on global governance featuring extensive consultation and joint contribution for shared benefit. We have firmly upheld the authority and stature of the U.N., and contributed to more than 20 percent of the U.N. regular budget. We have acted earnestly on the Paris Agreement on climate change, and built the world’s largest clean power generation system. We have also proposed and delivered on the Global Development Initiative, the Global Security Initiative and the Global Civilization Initiative, providing public goods for improving global governance. 

Fourth, it is important to pursue openness and mutual benefit. Development holds the key to addressing various problems. The multipolar world should be one where all countries develop together. Protectionism offers no way out, and arbitrary tariffs produce no winners. Decoupling deprives one of opportunities, and a “small yard with high fences” only ends up constraining oneself. It is important to pursue open cooperation, and support an equal and orderly multipolar world with a universally beneficial and inclusive economic globalization.

It is for this goal that China stays committed to sharing development opportunities with all countries. An Australian scholar called China an “enabler,” which I find very fitting. With a five-percent GDP growth last year, China contributed to nearly 30 percent of the world economic growth. It has served as an important engine for global economic growth, and shared with the world the benefit of its supersized market. China is willing to synergize high-quality Belt and Road cooperation with the European Union’s Global Gateway strategy, so as to empower each other and empower the entire world.

Friends,

China has always seen in Europe an important pole in the multipolar world. The two sides are partners, not rivals. This year marks the 50th anniversary of China-EU diplomatic relations. Taking this opportunity, China is willing to work with the European side to deepen strategic communication and mutually beneficial cooperation, and steer the world to a bright future of peace, security, prosperity and progress.

Thank you.

–

Drömmare

Fredsteater?

“Hurt China and Help Wall Street”

Trump och atlanticismen

Krigsförberedelser i Korea

Maupin om Trumps State of the Union

Maupins nya optimistiska trumpianism kontrasterade förstås, som jag noterade, skarpt mot Fazis, Nortons, och i synnerhet Mckays analyser. Den sistnämnde har nu följt upp sin kommentar till mötet mellan Trump och Zelenskyj i Vita huset med en längre analys av läget efter den sataniska respons på Trumps fredsinitiativ som är bankkartellen Europas 800 miljarder euro för nya krigssatsningar.

Mckay visar varför de alla – liksom även Trump själv – är hopplösa drömmare. Han kan göra det eftersom han tar in fler fakta, dimensioner och perspektiv, och har ett större analytiskt-begreppsligt instumentarium till sitt förfogande. Därför når han djupare än de andra nämnda kommentatorerna. I större utsträckning kan han synliggöra de principiella systemgivna gränserna för det imperialistiska västs självrestriktion av den typ såväl Maupin som traditionella konservativa och paleokonservativa önskar, tror på, och nu – som i USA de ledande publikationerna inom denna riktning, Buchanan-grundade The American Conservative och Chronicles – vill se i Trumps fredsinitiativ.

Maupins hopp är legitimt och taktiskt riktigt under förutsättning att han i sin nya innovationism inte tappar bort marxismens delsanningar; det pekar framåt, i riktning mot den uppdaterade, konservativa socialism som vår tid förhoppningsvis är på väg att utveckla “i världsmåttstock”, för att använda ett i 60- och 70-talsvänstern populärt uttryck. Den anti-neokonservativa konservatismen, i dess amerikanska form, har däremot misslyckats, konstaterade Claes Ryn i sin senaste bok. Och utöver de orsaker han analyserar har den gjort det därför att den helt enkelt i sig är otillräcklig för atlantsystemets självrestriktion; dess misslyckande är rent principiellt givet genom systemets egen karaktär och grundläggande verkningssätt.

Därför måste restriktionens och de överordnade värdenas konservatism frigöras från dess begränsningar och bli en del av det nödvändiga systemskiftet. Omvänt är detta nödvändigt också därför att endast den kan tillföra det kulturella, filosofiska och andliga innehåll som en Mckays åskådning saknar.

Här är, i en ny intervy, Brian Berletics hela, tunga argumentation som jag nämnde i inlägget om krigsförberedelserna i Korea.

Att Trumpadministrationens fredspolitik bara är teater, och att vad som i verkligheten sker är att hela Europa enrolleras för krig mot Ryssland, medan USA i en imperialismens nödvändiga, nya arbetsfördelning överför sina egna motsvarande ansträngningar till Kina.

Se även Berletics många egna videos med denna argumentation och analys. Notera också mina kommentarer i inlägget Tron på Trump om det redan från början tvetydiga och motsägande i Trumpadministrationens fredsutspel.

Vad är att säga om Berletics tolkning? Till att börja med att man väl i någon mån åtminstone kan skilja mellan subjektiva intentioner och objektiva funktioner eller effekter i Trumpadministrationens agerande.

Men i vad gäller de senare, EU:s och Storbritanniens nya ofantliga krigssatsning, har vi nu hursomhelst bara rört oss än längre bort, katastrofalt längre bort, från den europeiska linje mot Ukrainakriget som jag föreslagit. Ett mått av kritik av USA har lagts till, men bara mot vad som uppfattas som dess fredslinje.

Om hela atlant-EU och Storbritannien blir involverade på det sätt de nu vill är det väl inte längre riktigt lika korrekt att som Boris Johnson tala om ett proxykrig. Hur illa det än behandlas av USA har krigsetablissemanget i Europa i mycket samma intressen som dess amerikanska motsvarighet.

Norton fortsätter utveckla sin långt mer än Maupins kritiska och pessimistiska analys av Trumps utrikespolitik och dess syften:

Maupin utvecklar som svar på George Galloways fråga om Grönland och Kanada och NATO:s självupplösning sin argumentation om Trumps nya orientering (i dubbel mening: hans nya orientering mot orienten) i linje med sin mångåriga analys av dennes motsättning till den atlanticistiska eliten i USA, d.v.s. det – numerärt begränsade – högsta skiktet av amerikanska kapitalister och dess otaliga organ, som förstås är drivande i imperialismen i såväl dess äldre som dess nyare former.

Som representant för ett lägre skikt, som är mindre intresserat av neokonservatismens gamla program och global full spectrum dominance, och s.a.s. bara ute efter att mer kortsiktigt och godmodigt tjäna pengar och därför önskar fred, är Trumps omläggning av politiken gentemot Europa, just nu särskilt med fokus på Ukraina och Ryssland, helt enkelt ett led i avvecklingen av atlanticismen som sådan.

Till skillnad från Liz Truss’ idé om ett “globalt NATO” är det åtminstone på det terminologiska planet logiskt att tala om en sådan. Men återigen inställer sig frågan om den kapitalistiska (o)ordningen som sådan klarar sig utan krig. Fazi ser tillbakadragandet från Europa snarast som – åtminstone objektivt – ett delegerande av aggressionen mot Ryssland till EU-länderna, ett vältrande av ansvaret och kostnaderna för NATO över på ett till USA och dess intressen fortfarande knutet Europa. Men även om vi förstår Trumps avsikt som en vilja till reell allians med Ryssland, måste frågan ställas om omställningen innebär den möjliga nedmontering av imperialismen som sådan som utan tvekan är vad Maupin hoppas på.

Imperialismen kan givetvis gå utöver och bli något mer, ja annat än atlanticismen. Det är ett faktum att, på det hela taget, varken Kina eller ens Ryssland agerar på världsscenen i enlighet med allmänt systembestämda diktat från sina respektive storkapitalborgerligheter, och att det såtillvida endast är väst som är imperialistiskt i den betydelse termen har i marxismen. Men USA kan självklart förskjuta sin imperialism från atlanticismens historiskt definierande fokusområden (kontrollen av Europa och Ryssland) och i stället inrikta den mot Östasien.

Truss’ globala NATO var förstås explicit riktat mot Kina som fiende. Trumps nya politik är alltså retoriskt annorlunda på den punkten. Men hur ser det faktiska amerikanska agerandet ut? Till att börja med betecknar utspelen – och de redan inledda åtgärderna, med BlackRocks köp av delar av Panamakanalen – rörande de amerikanska kontinenterna och Grönland en ren utvidgning av imperialismen, även om just denna del av den kan förstås som kompensatorisk, givet omöjligheten att samtidigt fortsätta bära kostnaderna för en konflikt med Ryssland. Men de kan samtidigt uppfattas som del av en kraftsamling för en förnyad satsning på Obamas “pivot to Asia” med mer entydigt offensiv innebörd. Det är vad politiken gentemot Taiwan, krigsförberedelserna i Korea, och motsvarande stöd i Japan, Filippinerna o.s.v. fortfarande indikerar.

Maupins vision för amerikanskt-kinesiskt samarbete av sådant slag som på något sätt avvecklar imperialismens konstitutiva operationsmönster är naturligtvis på alla sätt attraktiv och välgörande för världen, freden och mänsklighetens framtid. Men som alltid återstår alltså att se vad Trump nu faktiskt gör. Mycket tyder på att han har en klar intuition inte bara att USA:s framtid i hög grad ligger i relationen till Östasien, utan rentav att att det måste bli en relation präglad av utvecklat och fördjupat samarbete med Kina.

Under alla omständigheter måste Maupins vision stödjas. Dagens EU och Storbritannien, som låser fast Europa i en hopplös, olöslig, historiskt mytologiserad, evig konflikt med vår granne Ryssland och samtidigt helt förstör Ukraina, är just nu ett mycket större problem än USA. Om Trump verkligen helt ger upp även det indirekta, delegerade stödet till den imperialistiska hetsen att “besegra” Ryssland, att tillsätta en ny jeltsinistisk regim eller helt enkelt stycka upp federationen i små kontrollerbara Åslundländer, blir Europa snabbt ett betydelselöst bakvatten, ett atlanticismens sorgliga residuum. En ny europeisk ledning är akut nödvändig.

Rania Khalek och Eugene Puryear på BreakThrough News intervyar Ju-Hyun Park från den socialistiska men – enligt egna uppgifter – av Nordkorea oberoende sydkoreanska organisationen Nodutdol, som arbetar för Koreas återförening och nationella frigörelse från imperialismen:

Det är den typ av amerikanska aktiviteter i Sydkorea som här diskuteras som man måste titta på för att kunna bedöma om tillbakadragandet från Ukrainakonflikten, Ryssland och Europa bara syftar till att möjliggöra förflyttningen av aggressionen till Kina (och Nordkorea) och att förstärka den där. Är Trump verkligen en fredspresident?

Enligt EU:s bisarra “höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik” Kaja Kallas siktar “vi” (EU, NATO) på att “besegra” även Kina. Så talar dock inte Trump och hans nya amerikanska administration. Maupin tillhör dem som tar fasta på Trumps ganska ofta förekommande positiva uttalanden om Kina och Xi, och tror att han vill och kan böja det förhandenvarande atlantsystemet till förenlighet med en multipolaritet av fredligt samarbete inte bara med Ryssland utan även med Kina.

Här ställs vi högst konkret inför frågan om hur mycket systemet som sådant, de opersonliga konstitutiva lagarna för imperialismens – sådan den idag ser ut – funktionssätt och överlevnad, kan tillåta av självrestriktiv modifikation i fallet Kina såsom landet utvecklats under Xi.

Maupins bedömning är långt mer optimistisk än Fazis och i synnerhet Nortons och Mckays. Och även min egen. Men jag är benägen att hålla med honom åtminstone såtillvida som denna självrestriktiva modifikation måste välkomnas, stödjas och på olika sätt ges så stort utrymme som möjligt, inte bara omedelbart avvisas som omöjlig eller – som av Brian Berletic ifråga om förhållandet till Ryssland – bara teater.

Ett stöd för denna linje i den mån den framskymtar som en tendens hos Trump framstår inte bara som rätt i sig, utan även som det bästa sättet att få svar på den viktiga frågan om systemets gräns, den fråga som spelet om krig och fred i vår tid till avgörande del bestäms av. Och som det bästa sättet att ställa de nya frågor som uppstår när denna gräns kan fastställas som nådd: frågorna om vad som händer när imperialismen inte längre kan tolerera modifikationen utan att själv upplösas och övergå i och ersättas av något annat. Atomvärldskrig eller systemskifte?

I så måtto bör Trumps eventuella sympati för det samarbete med Kina som Maupin förespråkar (och som skulle kvarlämna Europa långt bakom sig i det nuvarande förfallet, om inte också vi ansluter oss) så långt som möjligt tas fasta på även om den i verkligheten är omöjlig eller bara teater. För också som sådan kunde den, om den identifierar och belyser gränsen, bidra till att klargöra villkoren för den övergång som andra politiska krafter sedan får förverkliga och fullborda.

En uppstramad, justerad och kompletterad populistnationalistisk konservatism är inte bara en mer framkomlig väg till en sådan övergång än den typ av vanlig, postmarxistiskt-wokeistiskt influerad vänster som BreakThrough News i alltför hög grad representerar, även om de ofta gör mycket som är bra. Den är också en mer framkomlig än all vanlig, rent marxistisk radikalvänster, ja mer än vad jag kallar paleosocialismen, av den typ som ännu inte tillräckligt teoretiskt modifierats på det sätt som idag sker i de verkliga socialistiska länderna och som ytterligare måste fördjupas. P.g.a. dessa den historiska vänsterns brister är den tills vidare också det bästa sättet att verka för att det nya system som på ett eller annat sätt och förr eller senare måste övergås till kommer ideologiskt bestämmas av de verkliga överordnade värdena.