Flashback igen

Nu har jag bytt strategi. Hittills har jag ju vägrat att skriva på Flashback på grund av kloakeriet – med undantag för en kort period för fem år sedan i min inkarnation som “Kloakrensaren“, och då endast för ett begränsat syfte som inte var oförenligt med den principiella vägran, nämligen, naturligtvis, själva kloakrensningen. Men det har fungerat sämre i AfS- än i SD-sammanhang att kommunicera politiskt huvudsakligen medels inlägg av den typ jag skrivit här i bloggen. Ska man vara verksam i detta sammanhang måste man anpassa sig till hur det fungerar.

Hade det inte varit för den problematiska utveckling av AfS som jag blev tvungen att ta upp redan mot slutet av valrörelsen skulle jag nog ändå inte ha ändrat strategi, eftersom mina blogginlägg, även de som handlar enbart om SD eller AfS, inte bara är riktade till de sammanhangen utan också, och inte sällan primärt, till de andra sammanhang jag – i begränsad utsträckning – är eller varit verksam i och skrivit för, och helt enkelt till en läsande allmänhet.

Men nu känner jag att jag måste jag återvända till Flashback för att genom åtminstone litet mer av eget aktivt deltagande där ta reda på om det verkligen är så illa att AfS’ anhängare som debatterar i “samlingstråden” om partiet faktiskt står bakom den nuvarande inriktningen på samma sätt som de flesta i de andra partirelaterade fora där jag de senaste månaderna också framfört min kritik och fört diskussioner. Så allvarligt är läget.

För första gången använder jag nu det konto, med “JOBengtsson” som användarnamn, som jag registrerade redan strax efter att jag först upptäckte Flashback 2011, några månader före jag registrerade “Kloakrensaren”. Här följer i dess helhet mitt första inlägg i Flashbacks allmänna AfS-tråd, publicerat den 21/11:

–

Den här tråden, som alla trådar på Flashback en oavbruten berg- och dalbana med enorma höjdskillnader när det gäller både formens och innehållets kvalitet, och mer dalar än berg, avspeglar i sin helhet, även på topparna, den grundläggande felinriktning jag menar att AfS fick åtminstone under valrörelsen.

Jag instämmer i den viktiga kritik av denna inriktning som framförts av några skribenter. Jag är medlem i AfS enbart p.g.a. de för mig viktiga sakfrågor där partiet positionerat sig tydligare än SD, som det alternativa Europasamarbetet, NATO, neokonservatismen och krigsinterventionerna i Mellanöstern, förhållandet till Ryssland, kulturen, skolan, vården.

Jag trodde att partiet skulle bli det “nya tredje” som några i SDU brukade tala om och som jag ville tolka som en ny typ av parti som gick utöver både det “gamla första”, det radikalnationalistiska SD, och det “gamla andra”, det delvis liberalanpassat populistiska SD, genom att kraft en ideologisk utveckling och fördjupning övervinna de problematiska aspekterna av både nationalismen och populismen.

I stället har AfS sjunkit tillbaka till det “gamla första” genom att motståndslöst låta sig associeras med alla dem som fortsatt representera det “gamla första” i svensk politik och alternativmedia – NA, NU, Svegot, DFS, NMR, gamla ND:are, SvP:are.

Jag vänder mig här inte mot dem, mot att personer med sådana övertygelser verkar för dem i sina egna organisationer och media. Vad jag vill försöka bidra till att problematisera är att AfS gått i deras riktning genom sin policy av principiellt “avståndstagande från avståndstagande” och genom att inte tydligt signalera att man är en annan typ av parti än de tror och vill, utan tvärtom använda en liknande retorik.

Resultatet är att de, som vi kan se inte bara i den här tråden, helt dominerar åtminstone bilden av partiet.

Traditionalism och dialektik

I den “mjuka” traditionalism jag försöker försvara – utan några som helst särskilda pretentioner – har jag ofta lagt tonvikten på vad jag brukar kalla “moderna delsanningar” eller “modernitetens delsanningar”, sanningar av en typ som “hårda” traditionalister inte alltid är benägna att erkänna på det sätt och i den utsträckning som det är motiverat att göra det. Deras grundhållning är visserligen inte orimlig. De uppenbara vetenskapliga och teknologiska framsteg, som de hårda traditionalisterna givetvis inte förnekar inom ramen för deras begränsade empiriska giltighetssfär, behöver förvisso inte utgöra några bevis för ett allmänt kulturellt, moraliskt eller andligt framsteg. Men delsanningarna är av många slag, och ibland blir den allmänna, hårda traditionalistiska historiesynen ändå ett hinder för den rätta uppfattningen av dem.

Ett exempel är den hegelska logiken, eller dialektiken, som inte sällan avfärdas som blott en spekulativ, sekulär, immanentistisk gnosticism, ja ett slags profanhumanistiskt fantasteri, som på karaktäristiskt modernt sätt upphöjer vardandet över det varande. Även om den klassiska filosofin och den aristoteliska logiken också uppfattas som begränsade, och som ensidigt rationalistiska, framstår deras fixa identiteter och bestämdheter ändå som i högre grad överensstämmande med traditionen än Hegels processtänkande.

Att den antika filosofin av många traditionalister framstår som generellt överlägsen den moderna beror emellertid knappast i verkligheten på den formella aristoteliska logiken. Det har i stället att göra med dialektiken i den mening i vilken den förekommer hos Platon, infogad i en annan metafysik, och framför allt på den direkta öppning mot den dimension som ligger bortom logiken även i Hegels mening, som vi på olika sätt finner ansatser till hos Sokrates och Platon, och mer fullständigt utvecklad hos Plotinos. Den antika filosofin framstår som överlägsen därför att vi i och genom den på några punkter rör oss utöver filosofin som sådan – mot det som mer egentligt kallas sapientia perennis än philosophia perennis.

När vi förstår det, blir det lättare att frigöra sig från den orättvist generaliserade högre värdering av den klassiska filosofin som tenderar att följa ur traditionalismens allmänna historiska analys. Hegels dialektik rör sig på samma ontologiska och rationella nivå som Aristoteles logik, eller om man så vill – och Hegel definitivt ville – på en högre rationell nivå, ett distinkt filosofiskt förnufts nivå, men dock fortfarande inom ramen för den formellt-begreppsliga rationaliteten. Men även utifrån det traditionalistiska perspektivet, och som olik den platonska dialektiken, kan den erkännas som ett nödvändigt modifierande komplement, som inordnar den klassiska logiken i tänkandets och verklighetens större sammanhang och, utan att förneka dess relativa, empiriska tillämpnings nödvändighet, och med undantag för vissa metafysiska tillämpningar, uppvisar dess relativitet och upphäver dess sunda-förnuftsmässiga slutgiltighet.

Detta är idag, när en lång rad filosofer efter Hegel på olika sätt vidareutvecklat logiken i denna rikting, okontroversiellt inom filosofin och innebär entydiga framsteg (även om det, tillsammans med helt andra utvecklingar inom logiken, också fått den beklagliga följden att den fulla tillägnelsen av den aristoteliska logiken numera försummas i filosofiundervisningen; denna logik ligger visserligen latent i det mänskliga förståndet som sådant och är alltid verksamt i det, men erfarenheten visar entydigt de logiska bristerna, även i denna relativt elementära mening, hos dem som saknar dess kompletta explikation och medvetandegörande). Men denna logikens utveckling framstår inte som fullt accepterad inom traditionalismen. Tage Lindbom är en av de få traditionalister som gjort den direkta kopplingen mellan Platons och Hegels dialektik och åtminstone pekat på att Hegel potentiellt representerade möjligheten till en ny andlig dialektik mitt i den modernitet vars rakt motsatta innebörd i övrigt han liksom alla andra i hans skola var sysselsatt med att avslöja.

Problemet är här givetvis den filosofiska helhet i vilken dialektiken hos Hegel är insatt, och som innefattar både ett begrepp om verklighetens helhet och om det absoluta, som från traditionalistiskt perspektiv givetvis är i behov av utveckling och fördjupning, även om dessa begrepp som sådana är nödvändiga, och en historiesyn som framstår som oskiljaktig från, ja delvis nödvändiggjord av dialektiken själv, och som är rakt motsatt traditionalismens.

Men redan under 1800-talet började vissa personalistiska idealister uppvisa möjligheten av den hegelska dialektikens lösgörande från hans filosofi i övrigt, och dess sammankopplande med en delvis annan metafysik som vi idag kan identifiera som liggande åtminstone närmare traditionalismen. I Tyskland undgick man här ibland på gynnsamt sätt den olyckliga opposition som, såvitt jag kan se delvis på grund av ömsesidiga, rena missförstånd rörande begreppsbildningens nivåer och referenter, kom att uppstå mellan hegelianerna och boströmianerna.

Även avskiljandet av dialektiken från historien, som kan men inte behöver vara förenat med denna alternativa metafysik, avskiljandet från världshistorien som sådan, och framför allt från världshistorien som Hegel tänkte sig den, som en nödvändig rationell utveckling – allt sådant som Lindbom givetvis vänder sig mot – och därmed dess begränsning till en möjlig men ingalunda rationellt förutbestämd mänsklig kunskapsprocess, skulle komma att företagas inom den fortsatta moderniteten på ett sätt som likaledes är förenligt med traditionalismen även utan vidare närmande till den platonska dialektiken sådan Lindbom beskriver den. I viss mån innebär detta att den modernitetens delsanning den representerar börjar frigöras från sin specifika modernitet.

I Claes Ryns värdecentrerade historicism finner vi dialektiken frigjord från Hegels dramatiskt utformade version av den historiska framstegstanken i långt högre grad än hos exempelvis Croce och även Ryns egen lärare Leander, även om den givetvis förblir en del av det historiska tänkandet sådant Ryn uppfattar det. Det är en giltig förståelse av den hegelska dialektiken, som korrekt begränsad till dess egen legitima tillämpningssfär. Hos Ryn tenderar emellertid detta historiska tänkande liksom hos Hegel själv att absolutifieras på ett sätt som utesluter den öppning den antika filosofin stundom erbjöd mot den metafysiska transcendens som står i centrum för och definierar den traditionalistiska skola som går utöver filosofin i den normala västerländska meningen, ja helt enkelt är vad denna skola menar med tradition. Men någon dikotomi mellan den filosofiska dialektiken och den traditionalistiska metafysiken och andligheten behöver inte finnas – det handlar bara om olika nivåer.

Förslag till AfS, 4: Partiprogram

Den kritik mot AfS som jag framfört har hittills främst gällt partiets strategi snarare än dess program: sättet på vilket man valde att lägga upp och genomföra valkampanjen, och överhuvudtaget kommunikationen av partiets budskap. Men denna strategi var sådan att den omedelbart antog en supplementär politiskt innehållslig betydelse. Den tillförde så att säga nya politiska programpunkter som inte fanns med i programmet. Budskapet blev: vi står för allt det här också. Och sådan strategin genomfördes i kampanjen, blev dessa tillagda programpunkter minst lika synliggjorda.

Den explicita principen att inte ta avstånd och dra ideologiska – och personella – gränser av SD:s och Mattias Karlssons typ i samband med torgmöten såväl som rekrytering av medlemmar och aktivister, den därav följande underlåtenheten att markera mot den på flera sätt dominerande närvaron av NMR, NU och andra liknande grupper på torgmötena, vad som genom det explicita stödet framstod som det direkta samarbetet med Nordisk Alternativhöger på dessa möten och i näsklistringsaktionen, samarbetet med Svegot – allt detta har givetvis en direkt och entydig politisk och ideologisk innebörd. Det innebär ett substantiellt programmatiskt ställningstagande från partiets sida, trots att inget av det har någon motsvarighet i det vid lanseringen presenterade partiprogrammet.

När det gäller dessa under kampanjen tillagda och från strategin oskiljaktiga programpunkter är mitt förslag givetvis att de bara måste bort, att partiledningen nu medels tydliga markeringar måste förkasta dem. Men även ifråga om det ursprungliga programmet finns mycket att säga, som jag, när det först lades fram, valde att inte ta upp inför det förestående valet eftersom det även här måste bli fråga om viss kritik. Det enda jag kort och så hovsamt som möjligt antydde i våras var den slående frånvaron av ideologi i största allmänhet. Detta är fortfarande den allra mest påtagliga svagheten i programmet, och ett typiskt uttryck för det otillräckliga i populismen. Utan ideologisk förståelse i den mening jag i tidigare – vid det här laget gamla – inlägg definierat den, är det helt enkelt omöjligt att bedriva seriös politik. “Sunt förnuft” är, hur nödvändigt det än är, en torftig ersättning, för att inte tala om häpphäpperi och demagogi.

Satsningen på detta senare, ja på den ensidiga populistnationalismen överhuvudtaget, framstår som helt oförsvarlig när man beaktar alla de ideologiska resurser som finns tillgängliga för den verkliga politiska oppositionen, för det verkliga politiska alternativet i Europa idag, men som förblir till största delen outnyttjade. Jag föreslår att man nu, i en revidering av programmet, till att börja med bygger vidare på den mogna formuleringen av nationalismens delsanningar sådan jag fann den i SD:s program när jag upptäckte detta parti under andra hälften av 00-talet. Man borde också följa SD i vidareutvecklingen och modifikationen av det tidigare programmet 2011 medels anknytningen såväl till socialkonservatismens tidiga traditioner i Tyskland och England, som till en ledande konservativ tänkare idag som Roger Scruton. Men man bör gå längre än SD i tillägnelsen av socialkonservatismens ansatser genom en högre grad av assimilation av de intellektuella resurser som dess akademiska ursprung tillhandahåller, inklusive dem som återfinns i den historiska skolan i nationalekonomin. Vidare tycker jag förstås att man borde vidareutveckla dessa historiska ansatser genom att börja intressera sig för de politisk-filosofiska aspekterna av idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen, sådana jag försökt börja diskutera dem. Den så kallade traditionalistiska skolans insikter sådana dessa kan ges en “mjuk” tolkning som på visst sätt kan integrera modernitetens delsanningar är inte heller irrelevanta. Viktigt inte minst på grund av dess utbredning och vitalitet i hela Europa är också tillägnelsen, under kritisk urskillning, av den så kallade nya högerns tänkande, som finns lätt tillgängligt även i flera populariserande framställningar.

Listan kunde göras längre. Men det jag här nämnt räcker långt. Det är i flera fall fråga om centrala och historiskt betydelsefulla intellektuella traditioner. Den ideologiska nyorientering de på naturligt sätt erbjuder vore tillräcklig för att lyfta SDU:arnas parti upp ur populistnationalismen och göra det till ett på helt nytt sätt intressant och relevant politiskt alternativ för Sverige och Europa, ett “nytt tredje” efter den hittillsvarande radikalnationalistiska och liberalt anpassade oppositionen. Ja, denna utveckling och fördjupning är faktiskt ganska akut nödvändig för alla Europas populistnationalistiska partier. Utsikten av ett maktövertagande från deras sida i de respektive länderna är nämligen ingalunda entydigt hoppingivande, sådana de idag ser ut. Populistisk nationalism kan naturligtvis inte i sig vara ett tillräckligt alternativ till den rådande hegemonin. Men att dessa partier ännu saknar tillräcklig ideologisk och politisk mognad för att ersätta den blir framför allt uppenbart när man beaktar frånvaron av en gemensamt utarbetad politik för det alternativa Europasamarbetet inom ramen för den Europeiska Unionen. Här behövs rent generellt långt mer av kvalificerad idédiskussion.

Den nya, nödvändiga ideologiska inspirationen kan lätt formuleras på för AfS’ nuvarande partiprogram lämpligt anpassat sätt, och därmed låta de sakpolitiska ställningstagandena och avsiktsförklaringarna, insatta i ett större sammanhang, framstå i ett nytt och långt mer trovärdigt och övertygande ljus. De skulle då ses som direkt springande ur en fördjupad och konsekvent historisk, kulturell, moralisk och andlig förståelse. Partiet skulle kunna förvandlas till det levande idéparti som är vad som idag behövs.

Men i detta ljus måste också, föreslår jag vidare, några av de sakpolitiska programpunkterna ändras. Utifrån den åskådningsmässiga helhet som redan en mycket begränsad tillägnelse av de nämnda tankeströmningarna låter växa fram, blir det nämligen tydligt att partiet uppvisar en brist även i förhållande till SD: en otillräcklig assimilation av socialkonservatismen. Det är inte så att det helt saknas inslag av den i det nuvarande korta programmet. De finns där exempelvis i skol- och vårdpolitiken. Men det som kanske främst av allt utmärker detta program är att det går mycket längre än SD i den liberala anpassningen på den ekonomiska politikens område. Detta kompromissande med liberalismen, eller, mer exakt, med nyliberalismen, är, trots en oundviklig men sällan konsekvent och systematiskt artikulerad kritik av banksystemet och transnationella företag, ett mycket vanligt fenomen hos de populistnationalistiska partierna i Europa. Det är, hos SD, en del av vad jag kallar det “gamla andra”, som sakpolitiskt tar sig ett flertal uttryck.

Hos SD finner vi paradoxen att denna anpassning ägt rum samtidigt som de velat ideologiskt omdefiniera sig i termer av socialkonservatism. Av allt att döma stämmer den kritik som säger att man böjt sig för lobby-tryck från näringslivets organisationer. En förändring är tydligt skönjbar med Oscar Sjöstedts framlyftande som ekonomisk-politisk talesperson. Ändå kvarhåller partiet synbarligen mer av socialkonservatism än AfS. Hos det nya partiet finner vi en långt mer extrem kontrast mellan å ena sidan stenhårda attacker mot globalismen, och å andra sidan en frånvaro av all djupare förståelse och kritik av det under de senaste årtiondena framvuxna finanskapitalistiska system som är vad som möjliggjort den och i materiellt avseende driver den. Gustav Kasselstrand arbetade såvitt jag förstår för Sjöstedt på SD:s riksdagskansli, och med samma ekonomiska utbildningsbakgrund tycks han åtminstone i mycket gå vidare i dennes fotspår. Enstaka ledande företrädare, som Erik Berglund, tycks ansluta sig till libertarianismen och den österrikiska skolan, om än i den riktning som å sin sida, i gengäld också stödjande AfS, närmar sig fascismen via Nordisk Alternativhöger.

Denna frånvaro av medvetenhet om den faktor som mer än någon annan orsakat de förhållanden partiet vänder sig mot är den populistiska nationalismens mest uppenbara ytlighet. Obefintligheten av beskrivning och analys av och adekvat politik rörande detta ekonomiska system som sådant är det som tydligast och mest konkret visar dess otillräcklighet, och det är just här en fördjupad tillägnelse och en vidareutveckling av socialkonservatismen som intellektuell riktning är allra mest angelägen.

En annan för mig avgörande modifikation av programmet gäller förstås, i linje med vad jag skrev ovan i samband med ideologin och med vad jag tagit upp i många tidigare inlägg om både SD och SDU:arna och deras nya parti, Europapolitiken och Sveriges förhållande till EU. Det är knappast nödvändigt att upprepa något av det här. Jag går, som framgått tidigare i denna serie med förslag till AfS, så långt att jag menar att partiet bör byta namn för att signalera att man nu gör detta till sin viktigaste fråga. Det är betydelsen av den frågan, insikten att den är avgörande för Sverige såväl som för alla andra europeiska nationer, som gör att utöver populismen även nationalismen måste tonas ned. Populistnationalismen spelar förvisso en viktig roll i kritiken av det nuvarande EU. Men om detta EU faller och bara populistnationalismen återstår, är risken stor att den blir ett allvarligt hot. Det är ansvarslöst att vara enbart populistnationalist. SD börjar nu äntligen gå i rätt riktning i denna fråga, och AfS måste gå längre. AfS kan rädda sin framtidsrelevans genom att bli ett svenskt Europaparti.

Och det är inte minst här som det sjätte ideologiska komplementet jag föreslog ovan är aktuellt: den selektiva tillägnelsen av den nya högern. Det har alltid funnits ett beklagligt glapp mellan dess tänkande om Europa å ena sidan och Europas populistnationalistiska partier å den andra. Och det är främst de senares fel. Detta glapp måste bort, den nya högerns Europavision måste, under urskillning och i modifierad form, bli en del av deras program. Och detta kan bara ske genom en nedtoning och i väsentliga avseenden en avveckling av den populistiska nationalismen som sådan (jag måste nog snart börja använda en förkortning för populistisk nationalism av den där typen som var vanlig i Sovjetunionen: “popnat”). Här skulle AfS kunna gå i spetsen – för både Sveriges och Europas skull.

Många relevanta texter på detta område finns av den nya högerns grundare och första stora namn, den alltjämt centrale och obrutet produktive Alain de Benoist, som under denna riktnings tidigaste fas var redaktör på Le Figaro. I dem analyseras de flesta aspekterna såväl av det nuvarande EU:s felaktiga uppbyggnad, ideologi och funktion, som av den rätta Europaenheten och dess nödvändighet. För de modifikationer hans tänkande även på detta område behöver – i enlighet med den kritiska urskillning jag nämnde ovan och alltid betonar när jag talar om den nya högern – finns de erforderliga korrektiven lätt tillgängliga i de övriga ideologiskt komplementära riktningar jag räknade upp.

Det finns mer i AfS’ program som behöver justeras i ljuset av det större ideologiska perspektivet. Men det är viktigt att betona även det som i samma ljus förblir bra och riktigt, och vad jag finner särskilt betydelsefullt av detta har ju framgått av många tidigare inlägg.

Är då de förslag jag framfört tillräckliga för att i framtiden – och redan i vårens Europaparlamentsval – ge SDU:arnas parti den framgång de inte nådde i årets svenska riksdagsval? Jag tror inte att omedelbar parlamentarisk framgång är viktig. Att sådan framgång överhuvudtaget är möjlig är självklart nödvändigt. Men partiet valde att satsa på den minimala “framgång” de redan nu kunde vinna. De gick på ett sätt som var både sakligt fel och strategiskt kortsynt tillbaka till det “gamla första” och tog på så sätt över ND:s och SvP:s minimala väljargrupp och de SD-väljare som egentligen tillhör den. Varför de gjorde det är fortfarande delvis höljt i dunkel; Trump-yrans påverkan känns inte helt tillräcklig som förklaring av en omdömeskollaps av denna omfattning. Hursomhelst samlade man alltså på detta sätt de promille den väljargruppen erbjöd. Men därmed är det stopp. Man har nått slutet av en återvändsgränd. Några nya väljare finns av all svensk politisk erfarenhet att döma överhuvudtaget inte att nå på denna väg, och ingen opinionsbildning har hittills lyckats skapa dem.

MED vände sig inte till dessa väljare och kunde därför inte få riktigt lika många promille som AfS. Men just därför att de inte vände sig till dem, med allt det innebar för AfS i termer av gamla hopplösa extremistparafernalier, har de åtminstone gjort parlamentarisk framgång principiellt möjlig i en framtid. Partiet är ett potentiellt framgångsprojekt helt enkelt eftersom det potentiellt har stora väljargrupper. Detta är den allmänna väg som även SDU:arna skulle ha valt.

Det innebär inte att de borde accepterat MED:s politik. Den är i centrala frågor sämre än deras. Det primära och helt avgörande är inte bara att ha en politik som har möjlighet att bli framgångsrik, utan också att denna politik är rätt politik, att man erbjuder den politik som är nödvändig. När så är fallet är det inte bara meningsfullt att tålmodigt och långsiktigt arbeta, och välja lämpliga strategier, för de önskade resultaten i parlamentariska termer, utan man kan då också åstadkomma mycket genom opinionsbildning redan innan de uppnåtts, på vägen dit. Det är till denna elementära punkt SDU:arna enligt min mening nu måste hitta tillbaka.

Förslag till AfS, 3: Partiledning

Efter dåliga valresultat är det ju normalt i partier att kräva en ny ledning eller åtminstone stora förändringar i ledningen. AfS’ resultat var visserligen, som jag framhållit, faktiskt inte dåligt i jämförelse med de partier som man trots icke obetydliga faktiska skillnader av olika slag valde att framställa sig som att man var av samma typ som, nämligen ND och SvP. Men det var uppenbart uselt i jämförelse med de egna förväntningarna och den explicita planen att följa Ny Demokratis och Junilistans strategiska exempel: efter en lansering bara några månader före valet skulle man få massor av medial uppmärksamhet, stiga som en raket, och omedelbart nå ända in i riksdagen. (I Junilistans fall gällde framgången Europaparlamentet.) Hela upplägget, ja kanske hela partiidén byggde på detta. Hur man tänkte sig att det skulle vara möjligt med den valkampanj man genomförde är omöjligt att förstå.

Den normala reaktionen att föreslå att ledningen byts ut är dock knappast realistisk i AfS’ fall. Partiet är för litet, det finns inte tillräckligt många andra kvalificerade företrädare som kan ersätta den. Dessutom är det oklart hur det skulle gå till: mig veterligen har ännu ingen partistämma annonserats, eller ens något medlemsmöte. Partiet lanserades mer som ett nytt företag än som ett nytt parti. Något konstituerande möte, där styrelse valdes, hölls exempelvis inte. Troligen var detta helt avsiktligt: man tänker sig, i Ian Wachtmeisters efterföljd, partiet mer som just ett företag, eller en flexibel organisation av ny typ, som på nya, innovativa sätt kan ta sig an det svenska parlamentariska systemet, snarare än ett traditionellt framvuxet och uppbyggt parti.

Men det är tyvärr inte lätt att se hur den nuvarande ledningen ska kunna föra partiet till framgång efter den valkampanj de nu oundvikligen kommer förknippas med. Och inte heller hur de ska kunna bli det parti som behövs och som de skulle kunnat bli: inte bara en personell förändring krävs, de misstag som förklarar valresultatet rör en stor del av hela partiets inriktning. Det är samtidigt orealistiskt och nödvändigt med en ny ledning, eller åtminstone tillräckligt ny.

Till det som gör det orealistiskt, ja gör att det framstår som närmast omöjligt, hör emellertid också det förhållandet att ingenting tyder på att några andra i partiet, om ens någon enda, önskar det. Såvitt jag förstår har många från de grupper och organisationer som SD:s partiledning kritiserade SDU:arna för att samarbeta med, såväl som från ND, SvP och Nordisk Alternativhöger, inte bara, som NMR, satt sin prägel på torgmötena, utan också upptagits som medlemmar och engagerats i kampanjarbetet. Ingenting har hörts om att någon i partistyrelsen eller bland medlemmarna skulle haft några invändningar mot detta. Den inriktning som gjort det dåliga valresultatet oundvikligt tycks ha stöd av hela partiet.

Jag kan fortfarande inte bedöma det svenska opinionsläget i dess helhet, och ännu mindre hur det kommer utvecklas i framtiden. Men åtminstone att döma av den allmänna svenska politisk-historiska erfarenheten innebär denna nu valda inriktning och stödet för den bland medlemmarna att partiet inte har någon framtid. Och om det nuvarande politiska, ekonomiska och mediala vanstyret av landet skulle få till resultat att denna erfarenhet inte längre blir giltig och relevant, något som inte kan uteslutas, vore det av flera skäl inte mindre problematiskt om AfS därför trots, ja på grund av sin nuvarande inriktning har en framtid.

Kasselstrand och de andra är verkligen inte enbart dåliga, det har de visat i flera intervjuer och ofta exempelvis i podden Den Kokta Grodan, såväl som i mitt tidigare samarbete med dem i SD. De har också gjort mycket bra med sitt AfS-initiativ, som jag förstås fortfarande stödjer. I ett enligt de här antydda riktlinjerna uppstyrt parti skulle de utan tvekan kunna ha fortsatt viktiga roller. Det är bara det att “återvandringsturnén”, som i verkligheten ofta kom att framstå som “ut med packet”-turnén, inte gjorde dem rättvisa. Den visade dem i stället från deras sämsta och ensidigaste sida, eller mer exakt, den avslöjade sidor av dem som åtminstone jag aldrig tidigare sett. Det är obegripligt att man kan framstå som så relativt nyanserad och balanserad som Kasselstrand fortfarande ofta gör i andra sammanhang, och samtidigt vara en drivande kraft bakom denna simplistiska och stundom brutaldemagogiska kampanj.

Som det nu är, som det nu plötsligt står klart att det är, måste ledningen åtminstone i möjligaste mån bytas ut och ersättas av personer av annat slag. Nya ansikten och nya hjärnor. (För undvikande av missförstånd: jag själv står inte till förfogande och gör inte anspråk på att vara den typ av person som behövs.) När jag föreslog att SDU:arna skulle starta ett nytt parti – även de själva var redan då fullt upptagna med planeringen av det – tänkte jag mig att de borde börja med ordentliga sonderingar inte bara bland missnöjda SD-företrädare, utan även andra politiker både till höger och vänster. SD hade redan visat hur folk från båda dessa håll kunnat rekryteras, och den teoretiska möjligheten av och rimligheten i det kunde, i synnerhet i vår tids politiska läge, lätt inses utifrån den socialkonservativa ideologin. Nu fanns det bevisligen en rad kvalificerade personer som var potentiellt intresserade av att ansluta sig till ett parti som gick längre i SD:s egen riktning, som vidareutvecklade dess i en helt egen dimension belägna “mittenposition”, klart skild från den vanliga mitten.

I synnerhet var detta fallet på grund av de viktiga ställningstaganden och riktningsangivelser SDU redan kommunicerat ifråga om Europa, NATO, neokonservatismen och annat. Dessutom fanns nu de nya småpartierna MED och KVP (Kristna Värdepartiet), och kanske ytterligare något, med vilka man också borde kunnat försöka få till stånd diskussioner. Ingen enhet råder internt om MED:s allmänt neokonservativa linje, ja den förnekas rentav officiellt, och hela KVP skulle kanske ha kunnat slörpas upp med en hel del av dess familjepolitik, ett område som nu är helt frånvarande i AfS’ program, samtidigt som det är omöjligt som “enfråga” för det nya kristna partiet. SDU:arna borde, tänkte jag, ta den erforderliga tiden för grundliga samtal med företrädare för alla dessa partier. Hade de tydligt markerat att de avsåg att bli det “nya tredje”, borde samgående inte varit omöjligt.

Nu, efter den samtidigt spektakelhäpphäppiga och alltför ofta kloakbrölande kampanjen, är det väl omöjligt. Men det är förstås just på grund av denna kampanj som det nu skulle krävas att nya personer värvas till ledningen, som kan modifiera och komplettera den begränsade och på egen hand ohållbara populistnationalismen. Personer som kan bidra till att utvecklingen utöver SD, samtidigt som den definitionsmässigt äger rum i SD:s egen ideologiska dimension, också verkligen leder utöver SD, blir något nytt och bättre, till att partiet blir det “nya tredje”. För detta syfte finns ett behov även av personer som saknar bakgrund i SD och står fria från hela det populistnationalistiska stuket, om jag får uttrycka mig så. Det finns ingenting i den lägre meningen populistnationalistiskt i den nya, avancerade socialkonservatism jag skulle vilja se och som Sverige och hela Europa behöver.

Vad AfS förtjänstfullt gjorde var att rekrytera folk – främst till riksdagslistan – som såvitt jag förstår för det mesta helt saknade tidigare koppling till politiken. En lång rad namn från kvalificerade yrkesområden ställde upp. Det var ett utmärkt grepp, även om det naturligtvis måste balanseras av den specifikt politiska sakkunskapen och erfarenheten. Men det var ett grepp som primärt motiverades av den populistiska kritiken mot “politikerna” i allmänhet, en punkt som det finns mycket att säga om (“Den svenska politiken har gått från att präglas av folkrörelsepartier till små bidragsförsörjda etablissemangspartier. I dag är det inte ovanligt att riksdagsledamöter och kommun- och landstingspolitiker aldrig haft ett jobb utanför politiken, och överhuvudtaget knappt ägnat sig åt något annat än politik. Detta har skapat en från övriga folket isolerad grupp yrkespolitiker – en politisk oligarki – som företräder sig själva och inte folket”). Det har hittills synbarligen inte resulterat i några tillskott ifråga om den typ av kunskap och intelligens som behövs just för den ideologiska och politiska fördjupningen och vidareutvecklingen. Alla rekryter som inte tillhörde det gamla SDU eller SD tycks bara ha enrollerats för och ställt upp på ledningens kortfattade “sunt förnuft”-program. Många av dem är säkert utmärkta, men det är svårt att se att förvärvet av det andra slags personer jag efterlyser, och för vilket förutsättningarna initialt verkade goda, ens har påbörjats.

Men en sådan rekrytering från utanför politiken framstår nu som lika omöjlig som rekryteringen från andra partier. Och det tråkiga med bådaderas omöjlighet är att det finns ett uppenbart och ständigt alltmer påträngande behov av ett parti av “nya tredje”-typ, att det finns en helt central politisk uppgift, ja en uppgift av avgörande historisk betydelse, som måste fullgöras, och som man trodde att SDU:arnas parti skulle kunna åtminstone börja försöka ta sig an.

Anledningen till att det skulle vara problematiskt även om de nådde framgång med den profil och strategi de i stället satsade på, är att ett parti av den typ de därmed blev, ett parti av det “gamla förstas” slag, inte alls är vad som behövs, att det tvärtom är ett hinder för den oundgängliga politiska förändringen. I Sverige går det inte att se hur ett sådant parti överhuvudtaget skulle kunna nå politisk framgång, och endast en av det senaste valresultatet att döma oförändrat minimal nätopinion tror fortfarande på det. Men vad inte bara Sverige utan hela Europa behöver är i stället partier som, utan att förneka det giltiga i dess högre former, förmår börja höja sig över det visserligen beprövade och ofta avsevärt framgångsrika men likafullt i sig otillräckliga populistnationalistiska paradigmet. Här brister hittills även de partier som genom att röra sig bort från det “gamla första” i vid mening blivit stora och även i konkreta politiska makttermer framgångsrika.

Det är just där SDU:arna skulle ha kunnat komplettera SD och göra en pionjärinsats, och inte bara i Sverige. Med rätt personell besättning hade deras nya parti kunnat börja visa hur de obekväma antietablissemangsfrågorna kan och måste drivas inom ramen för en ny, utvecklad och fördjupad ideologisk, politisk och kulturell helhet – allt det jag trodde att SDU:arna i åtminstone någon utsträckning höll på att planera, eller i varje fall var i hög grad beredda att beakta, när jag föreslog att de skulle bilda ett nytt parti.

Jag ska återkomma till detta. Poängen här är bara att denna förändring, ja redan den elementära ideologiska gränsdragning av SD:s typ – om än inte exakt samma – som är oundviklig om det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att driva partiet vidare, kräver en tillräcklig förnyelse i partiets ledning. Jag kan aĺltså inte säga att denna förändring är möjlig. Bara att den är nödvändig. Jag har inte förtroende för Hagwall-styrelsen.