Många konservativa, främst i anglosfären, betraktar konservatismen som motsatsen till ideologi, som icke- eller antiideologi. Det är en begriplig hållning utifrån ett burkeanskt perspektiv. Revolutionärernas abstrakta, rationalistiska skrivbordskonstruktioner ställdes mot verkligheten, det historiskt framvuxna, traditionen, sedvanan, det hävdvunna, såväl som mot en djupare moralisk ordning ytterst förankrad i den religiöst förstådda transcendensen. I viss mån ställdes också revolutionärernas kompletterande, med rationalismen på olika mer eller mindre subtila sätt växelverkande sentimentalism, emotionalism, ja irrationalism mot en djupare, traditionsbunden visdom, formulerad i andra termer än rationalismens. I övriga Europa kunde konservatismen p.g.a. annorlunda inhemska traditioner eller nya utvecklingar – den franska rationalismen, den nya tyska idealismen – ibland formuleras mer rationalistiskt och därmed komma att ligga närmare ideologin sådan den uppfattades från ett burkeanskt perspektiv, men Burkes inflytande var stort även i den franska exiloppositionen och i Tyskland, och blev i mycket en del av den framväxande romantik som, som en märkligt övergripande ny sensibilitet, formade både revolutionen och reaktionen.
Den anglo-burkeanska terminologin har utan tvekan sina poänger, och jag själv brukar tala om både ideologi, politisk teori och politisk filosofi, ibland var och en för sig, ibland som kompletterande termer i ett gemensamt sammanhang. Men i verkligheten är distinktionen inte så skarp. Ideologin är också ett slags filosofi, eller vice versa (se exempelvis Michael Freedens Ideology and Political Theory: A Conceptual Approach från 1989 för viktiga perspektiv på denna fråga). Den verkliga skiljelinjen i konservatismens sammanhang går mellan sådan filosofi som de konservativa accepterade och sådan som de förkastade. Och eftersom ideologi kan användas i en vidare och mer allmän mening än de konservativa gör, brukar jag inte tveka att tala om ideologi i partipolitiska sammanhang.
Och jag brukar betona behovet av den. Jag ser ingen anledning att avfärda termen ideologi som olämplig för att beteckna det politiska tänkande som varje seriös organiserad politik behöver, det tänkande som ensamt kan tillhandahålla tillräckligt politiskt seende, ja tillräcklig allmän klarsyn.
När jag vid mitten av 00-talet, eller närmare bestämt i samband med valet 2006, samtidigt som jag gav upp hoppet om de politiska partier jag tidigare röstat på och periodvis varit medlem och i viss mån aktiv i, upptäckte Sverigedemokraterna och fann denna upptäckt relevant som erbjudande en utväg ur vad som såg ut som en oundviklig ny partilöshet för min del, berodde det främst på att de helt enkelt hade rätt i fler för mig centrala sakfrågor än de andra partierna. De kvarhöll centrala positioner som Moderaterna och Kristdemokraterna uppgivit.
Ideologiskt fanns däremot brister och otillräckligheter som förklarades av den definierande och helt dominerande nationalismen. Men nationalismen förlänade likväl partiprogrammet en distinkt ideologisk karaktär i allmän och neutral mening. Det då gällande programmet var omfattande och detaljerat, och man kunde se att det funnits intellektuella som under lång tid (SD var vid denna tid inte något “nytt” parti, även om det tidigare varit så litet att det för mig i stort sett varit okänt) knåpat med det i olika upplagor. Det fanns en grundläggande, sammanhållande, åskådningsmässig enhet och konsekvens som entydigt vittnade om närvaron av ett element av genuint politiskt tänkande. Nationalismen var tillräcklig för att, på detta sätt partiprogrammatiskt formulerad, konkretiseras och specificeras i de rätta positionerna i sakfrågorna, positioner som tidigare från andra ideologiska utgångspunkter intagits också av mina gamla partier, om än vid det här laget för relativt länge sedan. Inte minst när man just stod inför M:s och KD:s katastrofala, fortsatta politisk-korrekta nyorienteringstendenser under Reinfeldt och Hägglund, framstod SD:s program som ett imponerande dokument.
När jag efter att under några år ha studerat detta program, såväl som de nu allt tydligare framträdande jämförbara partierna i övriga Europa och överhuvudtaget nationalismens utveckling, även som ideologisk, intellektuell strömning i allmänhet, alltifrån efterkrigstiden, blev medlem i SD, försökte jag, naturligt nog, lämna ett bidrag i form av förslag till ideologisk utveckling och fördjupning i linje med de intellektuella traditioner jag ägnat mig åt både akademiskt och i min kontakt med mina tidigare partier. Innebörden av denna utveckling och fördjupning var främst en samtidig modifikation och komplettering av nationalismen, som utifrån dessa traditioner ju, oaktat dess viktiga delsanningar, framstod som både delvis ohållbar och otillräcklig som helhetlig och allenarådande ideologi.
Mattias Karlssons nya program från 2011 var kortare och mer strömlinjeformat, men det markerade, från perspektivet av min föreslagna modifikation och komplettering, ett stort framsteg genom att lyfta fram socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk självbeteckning framför nationalismen, även om den senare också nämndes i samma mening. Tyvärr tolkades detta av många medlemmar som en anpassning, ja kanske den allra mest karaktäristiska och signifikativa anpassningen, till det politiska etablissemangets åsiktskorridor och till den svenska välfärdsstaten i den utformning den för närvarande hade, och förstås också i linje med den sverigedemokratiska folkhemsromantiken: begreppet förstods helt enkelt i analogi med socialliberalismen och socialdemokratin, och därmed som ett uttryck för ett övergivande inte bara av nationalismen, utan även av den konservatism som “social” här bara användes som en bestämning till.
Denna tolkning var begriplig såtillvida som partiet under Åkessons ledning verkligen också på flera sätt uppvisade en ny politisk anpassning, och ingen fullständig klarhet råder om Karlssons intentioner med den terminologiska innovationen. Men i historiska termer var tolkningen problematisk. Det blev nödvändigt att försöka klargöra socialkonservatismens innebörd som legitim riktning inom eller variant av konservatismen som sådan, utan samband med de problematiska tendenser den partiinterna oppositionen pekade på. Inte minst ville jag peka på socialkonservatismens inte minst men ingalunda enbart tyska, akademiska och filosofiska bakgrund, där mycket stora resurser stod att finna för en solid underbyggnad och förstärkning av partiets ideologi sådan den nu formulerades. Socialkonservatismen kunde också lätt kopplas till mina specifika traditioner, såtillvida som idealismen, personalismen och historicismen samtliga varit avgörande för dess historiska utformning. Mina helhetliga förslag för ideologins modifikation och komplettering kunde således på vad som såg ut som ett fördelaktigt sätt finna en anknytning i den partiinterna revision som Karlsson företog genom hans användning och nya framlyftande av begreppet socialkonservatism, även om de också gick avsevärt utöver det.
Utöver inläggen i denna blogg höll jag en föreläsning i ämnet för partivännerna. Men några mer entydiga tecken på att jag lyckats med denna kommunikation har jag ännu inte sett. Många ser inte bara fortfarande den nya socialkonservatismen som ett svek mot nationalismen och konservatismen, utan är fullständigt oförstående inför begreppet, ja vissa tror att det är Mattias Karlssons egna påhitt! Och de fortsätter bekräftas i sin missuppfattning av partiets faktiska, sakpolitiska och attitydmässiga omorientering. Såtillvida som denna partiinterna opposition kvarstår, och för den delen också såtillvida som den rätt förstådda historiskt föreliggande socialkonservatismen inte har tillägnats och tillämpats för utformningen av partiets politik, har den potentiella styrka som framlyftandet av socialkonservatismen gav har helt enkelt inte fullt kunnat utnyttjas. Vad som har skett är i stället att den ideologiska stringens och kompass som tillhandahölls av nationalismen har börjat gå förlorad. Åtminstone i den meningen har kritikerna fått rätt.
Inte heller de övriga, mer allmänna konservativa inslag som Karlsson lyft in och som delvis ersätter de nationalistiska – och det handlar om genuina och värdefulla ideologiska eller filosofiska inslag, inspirerade bland annat av hans läsning av Roger Scruton, som innebär en tydlig och välkommen början till en modifikation och komplettering av partiets gamla traditioner – har kunnat förhindra denna utveckling. En långt kraftfullare och resursrikare ansats i samma riktning finner vi hos Samtidens kulturskribent, den i Uppsala aktive sverigedemokraten Simon O. Pettersson, som också, i egenskap av germanist med stort historiskt intresse för Preussen och det tyska kejsarriket, är eminent kvalificerad att föra vidare projektet att förklara socialkonservatismens historiska innebörd. Men det återstår att se vilket genomslag det får i partiet.
Vad vi tills vidare ser är alltså tyvärr en anpassning i tecknet av vad jag kallat liberalpopulism. Den gamla kärnan av ideologiskt medvetna och kunniga nationalister har ersatts av allmänt missnöjda massor av väljare och medlemmar, som ännu inte tillräckligt tillägnat sig en allmän- och socialkonservativ förståelse. Om en vag liberalism i olika schatteringar – mer eller mindre social, mer eller mindre marknadsfundamentalistisk, alltid diffust allmänkulturell, alltmer illiberal ifråga om åsiktstolerans och yttrandefrihet – utmärker det politiska mittfält som inom etablissemanget är ockuperat av arméerna av illa utbildade postmarxistiska tjänstemän på alla områden, och samtidigt utsatt för det allmänna “västliga”, delvis neokonservativa geopolitiska trycket, kvarstår i frånvaron av både nationalism och konservatism även för den sverigedemokratiska oppositionen endast liberalismen, en liberalism som primärt betecknar en förhandenvarande historisk-social realitet, liberalismen som system snarare än som ideologi, som det opinionsmässiga fält som ensamt är tillgängligt för motståndet mot etablissemanget. Man är hänvisad till detta fälts givna konfiguration för sina redskap, sina referenser, ja sina värderingar.
Och det är här vi tydligt urskiljer den kanske viktigaste, oundvikliga konsekvensen för partier av SD:s typ av försvagningen eller uppgivandet av ideologin. Rent generellt gäller att de innebär populismens överhandtagande. Populismen blir vad som återstår. Och med populism menar jag inte, såsom alltfler beklagligt nog gör, bara en politisk riktning som vänder sig mot det idag existerande etablissemanget, utan det mer allmänna fenomen jag diskuterat i tidigare inlägg och som bestämmer den etablerade definitionen bland forskare – ett fenomen som även kan identifieras hos etablissemanget självt. Men utan tvekan innebär den utlämnadhet åt populismen som ideologins tillbakaträdande medför en särskild nackdel för, en distinkt försvagning av oppositionen mot etablissemanget. Den förlorar helt enkelt klarsyn. Den förlorar djupare förankring. Den blir lättare att manipulera och kontrollera. Och det är vad vi ser. SD och jämförbara partier i Europa skördar på grund av etablissemangets fastlåsthet i sin såväl ideologiska som sakfrågemässiga absurditet självklara och stora framgångar medels populismen. Men på sikt måste även denna populism, och inte bara nationalismen, modifieras och kompletteras av andra ideologiska komponenter.
När jag valde att stödja SD var det redan föreliggande momentet av populism s.a.s. ett pris värt att betala. Det var möjligt att tolka i termer av den “högre” populism som även det ickepopulistiska element jag efterlyser alltid måste bejaka, erkänna, försvara. Men det finns gränser för en sådan apologis möjligheter i vår givna historiska situation.
Donald Trumps framfart, även i Europas dissidentopinion, borde göra oss akut medvetna om populismens vansklighet, ja ännu mer än om nationalismens. Hans valframgång var begriplig, i ljuset av de många rätta ståndpunkter han intog i motsats till det amerikanska etablissemanget och den s.k. djupa staten. Populismens allmänna definition tillåter självklart att en populistisk politiker kan ha rätt i sakfrågor. Men den visar också hur snabbt en sådan politiker kan svänga och varför han kan det. Och inte minst Trumps utrikespolitiska uttalanden om Syrien visar hur farligt det kan bli när han gör det. Men redan tidigare hade Trumps bullrande vulgarismer ett ogynnsamt inflytande på den etablissemangskritiska opinionen i hela västerlandet. Den s.k. alternativhögern (ja, en sådan fanns före Trump) förföll till en ny grovhet och råhet, kulminerande i demonstrationen i Charlottesville.
Alla av den nya högern tidigare influerade riktningar tycks ha övergått till en ny publicistisk och aktivistisk modalitet, och Alain de Benoist själv har tagit itu med fenomenet i en ny bok. Förlaget trumpetar: L’extraordinaire défiance de couches de population toujours plus larges envers les ‘partis de gouvernement’ et la classe politique en général, au profit de mouvements d’un type nouveau, qu’on appelle ‘populistes’, est sans nul doute le fait le plus marquant des transformations du paysage politique intervenues depuis au moins deux décennies. Le phénomène tend même à s’accélérer, comme l’a montré l’élection de Donald Trump, survenant quelques mois après le ‘Brexit’ britannique. Partout se confirme l’ampleur du fossé séparant le peuple de la Nouvelle Classe dominante. Partout émergent de nouveaux clivages qui rendent obsolète le vieux clivage droite-gauche.” Givetvis ställer de Benoist de större frågorna: “Mais que faut-il exactement entendre par ‘populisme’? S’agit-il d’un simple symptôme d’une crise générale de la représentation? D’une idéologie? D’un style? Ou bien le populisme traduit-il une demande fondamentalement démocratique face à des élites accusées de ne plus faire de politique et de vouloir gouverner sans le peuple?” Men oavsett hur han nu bedömer och själv ställer sig till populismen, är det svårt att värja sig mot intrycket att hans efterföljare, eller partiella efterföljare, inte minst i Sverige, blivit benägna att tona ned eller uppge den nya högerns karaktäristiska icke-populistiska element under intryck av inte minst Trumps framgångar.
“Nordisk Alternativhögers” poddar markerar väl ett nytt svenskt rekord i amerikanisering, en ny turboamerikanisering med poddar fulla av pling-plongande spex och popkultur och jargong, allt direktimporterat och ofta till och med i avsaknad av minsta språkliga modifikation: de kunde lika gärna tala subkulturjargongamerikanska hela tiden. Allt detta tenderar att göra den nordiska alternativhögern genuint kulturirrelevant. Men jag förnekar inte att flera i denna rörelse har ett allvarligt syfte i grunden, även om jag också har invändningar när det gäller den ideologi och den kulturella sensibilitet i vilken detta syfte någon gång glimtvis uttrycks – det händer att här skymtar en ren troglodytnationalism. Ibland lyckas de upprätthålla och vidareföra Daniel Fribergs projekt att skapa en ny estetik för nyhögeridéerna, men lika ofta faller de rakt ned i den gamla sunkbunkern.
Vore det inte för alla dessa svagheter skulle den nordiska alternativhögern, i linje med hur den såg ut att kunna gestalta sig i USA före Trump, i linje med det bästa i den europeiska nya högern, korrigerat och utvidgat med andra tanketraditioner, i förening med Motpol-kretsen såsom vidareutvecklad i den rätta riktning i vilken jag under flera år tyckte mig se den utvecklas, kunna bli en god ideologisk och metapolitisk stödtrupp för det nya partiet Alternativ för Sverige. För sakpolitiskt framstår detta parti i mycket som en ny och bättre upplaga av det SD jag gick med i för snart åtta år sedan, och inte minst i en helt ny, sunkfri förpackning. På några punkter går de också utöver SD även sådan det då såg ut. Om SD 2010 hade mer rätt i för mig avgörande sakfrågor än M och KD, har idag AfS mer rätt i dessa frågor än SD.
Skälen till att jag alltsedan jag upptäckte SDU:arnas projekt för det alternativa Europasamarbetet har jag stött dem. Det blev uppenbart att samtidigt som de ansågs, och i viss mening väl också var, mer nationalistiska än det s.k. moderpartiet SD, var de också mer Europaorienterade. Och i flera andra av de för mig viktiga frågorna (för att fokusera på detta inläggs huvudtemata går jag inte in på dessa frågor som sådana) stod de närmare i mig, och deras ståndpunkter föreföll ligga mer i linje med de kompletterande ideologiska dimensioner, och dimensioner av historisk förståelse, vilka jag ansåg borde tillföras SD. De var inte nyhöger, inte identitärer, inte alternativhöger, utan att förneka dessa riktningars viktiga delsanningar, och låg närmare vad jag ville försvara som en post-paleokonservativ åskådning av europeiskt snitt. Det var därför jag ställde upp den av SDU:arna utformade distriktsstyrelsen i Stockholm. När jag efter deras uteslutning föreslog att de skulle starta ett nytt parti var min förhoppning att det i den nya formen skulle förverkliga allt detta jag velat se eller läsa in hos dem, och därmed fylla ett stort parlamentariskt tomrum, ett tomrum som inte bara var det som lämnats genom SD:s utveckling, utan ett mycket större som var en följd även av M:s och KD:s förändring.
I linje med detta långvariga försvar har jag nu, efter att ha varit partilös i två år, sedan jag lämnade SD, besviken över situationen i Stockholmsledningen, dess oförståelse för mina perspektiv, och de misstag som stred mot vad jag hoppades var vår vision och som jag inte lyckades avstyra, blivit medlem i AfS. Mina förhoppningar är oförändrade och obrutna.
Men jag har också några frågetecken. Samtidigt som AfS alltså har mer rätt än SD i sakfrågorna, så mycket mer rätt att det i sak motiverar existensen av det nya partiet och anslutningen till det, är inte heller detta parti opåverkat av den förstärkta, Trump-inspirerade populistiska vågen. Återigen, även Trump hade rätt i avgörande sakfrågor, och det finns ingenting att invända mot framåtandan i hans rörelse eller bland hans anhängare, inklusive dess organiserade former, så länge han står kvar på dessa riktiga positioner. Så långt får den gärna påverka också Europa. Men vi vet inte om han kommer göra det, och han vacklar redan på ett ytterst betänkligt sätt, inte minst i en del fullständigt oacceptabelt och oanständigt twittrande. Och redan för ett år sedan förföll han, svek han, genom att bomba Syrien. Det borde blivit en större tankeställare än vad som är fallet, och det finns anledning att hysa samma tvivel på andra utrikespolitiska områden, ja även inrikespolitiska. I bakgrunden, och ibland i avsevärd närhet till AfS, hör vi althögerns och sunkbunkerns oreserverade allmänna beundran för starka ledare som sådana, utan civiliserade kriterier och utan politisk-filosofisk förståelse, vars psykologiska dynamik och ofta förödande konsekvenser vi känner väl alltifrån antiken.
Men även Trump förutan inställer sig frågan inte bara om graden och arten av AfS nationalism, utan även, och mer akut, frågan om graden och arten av dess populism. För det mest slående uttrycket för att de fångats av den förstärkta populistiska trenden är att de än så länge helt enkelt saknar explicit ideologi. Deras program har inget ideologiskt avsnitt, nej inga specifikt ideologiska formuleringar överhuvudtaget. Partiet saknar ideologisk självbeteckning.
I en intervju i samband med lanseringen av partiet förklarade Gustav Kasselstrand att partiet anser den politiska höger-vänster-skalan överspelad. “Partout émergent de nouveaux clivages qui rendent obsolète le vieux clivage droite-gauche.” Ja, undertiteln på de Benoists ovan nämnda bok om populismen är Droite-Gauche, c’est fini! Det är viktigt att förstå att detta låter sig sägas inte bara utifrån en allmän populism, utan även ligger i linje med den typiska nationalistiska politiska traditionen. Det är ingalunda en specifikt populistisk åsikt, den är ingalunda oförenlig med ideologi. Men när Kasselstrand också säger att partiet i stället förlitar sig på sunt förnuft, börjar detta kanske, åtminstone i beaktande av frånvaron av ideologiskt innehåll i partiprogrammet, framstå som avsett som en ersättning inte bara för höger-vänsterskalan, utan just för ideologin som sådan.
I programmet används ordet ideologi endast i den ensidiga, negativa meningen: “Bildandet och organiseringen av Sveriges medborgare i en ny rörelse som ser verkligheten för vad den är, utan ideologiska skygglappar, är en nödvändighet för att kunna omdana och förnya det politiska landskapet. Bara på så vis kan Sverige reformeras och hamna på rätt köl. Alternativ för Sverige tar avstamp i dagens Sverige och ser därför att den gamla partipolitiken spelat ut sin roll. Låtsaskonflikten mellan höger och vänster tjänar endast de gamla partierna som tror att partiintressen per automatik är allmänintressen.” Ideologi är verkligen inte allt. Den burkeanska motsatsställningen av ideologi och konservatism, filosofisk konservatism, har ett begränsad, giltig poäng. De extrema fallen av ideologi i burkeanernas mening är förvisso inte okända i vår tid, och i synnerhet inte heller deras simplistiska, slagordsmässiga formuleringar (“allas lika värde”), som i stället för att befrämja bara förhindrar, och är avsedda att förhindra, tanken. Ideologi kan förvisso bli skygglappar. Sunt förnuft, och personligt ledarskap, personlig karaktär, det unika situationella omdöme, det mått av ansvarig flexibilitet och pragmatism som aldrig kan ersättas ens av den mest nyanserade, fördjupade och allsidiga filosofis konceptuella och språkliga uttryck, förblir alltid oundgängliga, ja lika viktiga.
Men ideologin är också oundgänglig. Och här erbjuder sig åter alla de resurser som SD endast högst ofullständigt tillägnat sig och gjort bruk av. Åtskiljandet av ideologi och filosofi är inte generellt giltig. Ideologin kan inte strikt separeras från den politiska filosofin, från det politiska tänkandet, den politiska visdomen. Ideologin är den systematiska artikulationen av vår förståelse och av vad vi vill. Man måste helt enkelt skilja mellan bra och dålig ideologi. Förlitar vi oss enbart på de andra nödvändiga komponenterna i ett politiskt parti och dess ledning, så förlorar vi på sikt klarsynen, och mycket mer med den. Vi förlorar den långsiktiga orienteringen, våra måls tydlighet och precision, våra ställningstagandens konsekvens och sammanhang, vår motståndskraft mot fientlig yttre påverkan, vår stabilitet, vår styrka.
Men AfS är ju ett alldeles nygrundat parti. Jag vill därför inte fästa alltför stor vikt vid dessa frågetecken, utan i stället förlita mig på vad som genom de många riktiga ställningstagandena i sakfrågor kan utläsas om partiets implicita ideologi, som åtminstone potentiellt är mindre populistisk än både SD:s och, i en mening, etablissemangspartiernas. Det bör kunna bli en god utgångspunkt för dem som, förhoppningsvis, vill börja formulera partiets politik även i ideologiska termer.
–
Sverigedemokraterna och populismen
Sverigedemokraterna och den lägre populismen
Det alternativa Europasamarbetet
Alternativhöger och post-paleokonservatism
Jan Olof Bengtsson 
Kan inte solidarism vara en ideologi att använda?
Som Antanas Maceina uttryckt det:
Liberalismen bygger på individualismen,
socialismen på kollektivismen,
solidarismen på personalismen.