Jan Olof Bengtsson

Min charmerande interlokutör i underjorden, ”IvanLendl”, som efter att under en tid entusiastiskt ha hyllat mig plötsligt inte bara fördömt mig i de kraftfullaste ordalag, utan också försvarat Ettrige Ezzie på dennes djupaste och mörkaste bottennivå i kloakavgrunden, fortsätter visa att han egentligen inte alls vill diskutera de frågor han bad mig skriva om här i min blogg.

Jag bemöter honom på punkt efter punkt, men han överger dem bara, utan ett enda ytterligare ord om de frågor han gett sken av att ta upp, och smiter i stället iväg till andra där han fortfarande tycker sig kunna hitta på nya, osakliga provokationer och förolämpningar. Detta avslöjar en typisk kloakmentalitet. Men för kloakrensaren är det bara att hänga med i de gyttjiga vindlingarna.

Konstruerade motsägelser

Det hela blir oundvikligen krystat och krampaktigt. IvanLendl försöker exempelvis konstruera motsägelser hos mig där alla som följer min blogg kan se att några sådana inte finns: ”Att använda ’snuskiga’ nick på internet eller att skriva raljerande texter: Fy fy, säger moralisten JOB. Att dansa disco eller spela elgitarr: Fy fy, säger moralisten JOB. Att supa skallen av sig med Sveriges avskräde på de både explicit och implicit blattiserade haken kring Stureplan eller att vara ute och slåss med blattar i kön på MacDonalds (!): ’normalt, mänskligt, avspänt’, säger den plötsliga kosmopoliten JOB.”

Begreppet ”moralisten” syftar här på IvanLendls i sammanhanget groteska framställning av sig själv som ”på djupet moralisk människa” och beskrivning av mig som blott formfixerad moralist. Det citerade stycket är skrivet före mitt inlägg ’Flashbacks omoral’. Jag visade där att IvanLendl inte förstår sambandet mellan form och moralisk eller omoralisk substans i allmänhet, och i synnerhet inte sambandet mellan form och omoralisk substans på Flashback.

Raljerande texter har jag inte invänt mot i sig, tvärtom har jag själv skrivit ett flertal sådana. Det finns förvisso en plats för dem. Elgitarr återfinns på många ställen i min blogg (och t.o.m. disco, eller åtminstone eurodiscogruppen BoneyM, utan tvekan en av IvanLendls stora favoriter, kan hittas här). Jag beskrev ju från början hur jag efter mitt första möte med rockmusiken snabbt insåg att man måste tillämpa urskillning ifråga om denna och att det fanns bättre och sämre sådan; att även elgitarren spelas på bättre och sämre sätt o.s.v.

Även Chang Frick, som tillsammans med blott ett ytterst litet fåtal andra som jag hittills upptäckt – Jakob E:son Söderbaum, Erik Almqvist, Adam Cwejman, Christian Westling – befriande nog dyker upp under eget namn i denna tröstlöst opersonliga anonymitetsöken, tror tyvärr, utan tvekan påverkad av IvanLendls avsiktliga feltolkning, att jag principiellt motsätter mig rockmusik, dicso, dans. Så är det alltså inte, och även jag själv dansade oformligt på fester på sjuttiotalet på det sätt jag beskriver i det inlägg IvanLendl citerar. Liknande missförstånd även från annat håll gör att jag inser att jag måste börja posta mer rockklipp från YouTube som exempel på rockmusik jag anser vara bra.

Substansmoral och formmoralism

IvanLendls beskrivning av vad SD:arna gör på Stureplan är naturligtvis hatiskt-polemiskt överdriven. Stureplan har förändrats sedan min tid, ja. Som jag skrev har begreppet Stureplan tyvärr blivit tvetydigt i Stockholm, avarterna är lätt iakttagbara. Men IvanLendls formulering om ”avskräde” och ”blattiserade” låter obehaglig och fanatisk på karaktäristiskt och förutsägbart kloaksätt. Det där med McDonalds har jag ingen aning om vad det handlar om, jag har inte nämnt något sådant. Det är väl något den “djupt moraliske” Ettrige Ezzie hittat i någon av sina sant formmoralistiska, pluttfjuttiga pekpinneutryckningar.

Formuleringen ”den plötsliga kosmopoliten JOB” visar att IvanLendl varken läst mina mer politisk-filosofiska inlägg eller ens bloggens About-sida; gång på gång har jag beskrivit den typ av kosmopolitism jag alltid försvarat. Dock förstår jag inte vad det var för något kosmopolitiskt jag nu skrev, som föranleder IvanLendl att använda denna formulering.

IvanLendl citerar ännu en gång – han har gjort det förut – min beskrivning av mitt möte med rockmusiken, mina kritiska formuleringar om musikindustrins dubiösa syften och manipulation, och några formuleringar om den värld den hotade. Förra gången han gjorde det på Flashback var det såvitt jag förstår en del av det han entusiastiskt instämde i, det som enligt honom bevisade vad han alltid bemödade sig att provokativt-bejakande framställa som min “antisemitism”, min insikt om den allomfattande judiska NWO- och “ZOG”-konspirationen.

Sedan några veckor tillbaka är det plötsligt tvärtom ett hemskt bevis för formmoralism. Och nu tar han i riktigt ordentligt för att få fram en motsägelse mellan detta och min kritik av den puritanska moralismen i inlägget ’Sverigedemokraterna och Stureplan’. Men han missförstår fullständigt, eller, som vanligt, vill inte förstå, och den artificiellt förskruvade, påfallande absurda polemiska konstruktionen faller platt till marken. Den osannolikt förvirrade kulmen nås när IvanLendl går så långt att han kallar mig “hypokrit”: partiboken gör att jag hycklar sympati för SD:arnas festande, när jag, som jag visat i mitt mycket uppskattande inlägg om Bryan Ferry och Roxy Music, i verkligheten är en dyster puritan som hatar all rockmusik…

Beskrivningen av den hotade kulturen och samhälleliga ordningen och av mötet med rockmusiken återfinns ju i ett positivt utvärderande inlägg om – en rockmusiker. Att jag accepterat och bejakat viss rockmusik finns alltså många bevis för i bloggen. Och den kultur och ordning jag ansåg att rockmusiken och musikindustrin hotade (ja, också jazzen o.s.v. hade på motsvarande sätt gjort det tidigare) var i mitt fall verkligen inte den moralistiska puritanismens. Där fanns ingenting av dess trista attityd, vad jag kallade den barbariska, skräckfyllda spänningen mellan måttlöshet och absolutism, den tunga, mörka fanatismen, den moralistiska futtigheten. Den var mycket sällsynt i de ändå avsevärt skiftande miljöer från sextio- och sjuttiotalen jag beskrivit i äldre inlägg.

Det finns ingen som helst motsägelse mellan den av mig beskrivna hotade kulturen och ordningen å ena sidan och vad jag försvarade i inlägget om SD:arna på Stureplan å den andra. Tvärtom är det senare bara en tillämpning av en sunt substansmoralisk “normalitet,  mänsklighet och avspändhet” som jag växte upp med och från början fick lära mig.

Ett nytt forum – med förhinder

Min kommentator ”Kalle” bad mig nämna vilka Flashback-debattörer jag skulle vilja överföra till ett nytt, mer kvalificerat forum. Jag svarade: ”Ja, jag har funderat på att nämna några. Problemet är att jag bara har följt få trådar, och även dem bara sporadiskt. Det gör att jag befarar att jag ännu inte har en tillräckligt klar bild av dem. Risken är stor att om jag nämner de jag gillar så kommer någon dragande med avgrundscitat som jag missat och påstår att de representerar mina åsikter.”

En av de meningslösa provokationer IvanLendl nu prövar är just att, i Flashback-tråden ‘Början på ett mediakrig om mångkulturen?‘ (f.ö. Flashbacks bästa, med hittills 2 854 “svar” och 251 445 visningar), komma dragande med avgrundscitat (nåja, inte den värsta sorten, men tillräckligt problematiska) från en av dem jag nämnde, eller snarare, en av dem Kalle nämnde och jag bekräftade hade givit ett gott intryck: ”Cellar”.

Redan innan IvanLendl gjorde detta hade jag emellertid själv upptäckt Cellars helt nya inlägg i vilka citaten – och mer i samma stil – förekommer, och tagit bort Cellar i mitt svar till Kalle. Cellars extrema formuleringar om SD gör naturligtvis att han inte längre kan vara någon av mina egna favoriter. (Vill han måhända framföra sin kritik här i min blogg? Jag tror inte det.) Hans senaste inlägg i ’Början på ett mediakrig om mångkulturen?’ var en besvikelse inte bara genom sin kloakmässiga ton och attityd, utan också på grund av såväl sakligt innehållsliga märkligheter som en del språkliga oformligheter som jag inte kommer ihåg sedan tidigare (inte bara exempelvis ”Newfaceinhell” och ”tras” utan även IvanLendl och Ettrige Ezzie skriver formellt – och de förra, visar det sig nu, även innehållsligt – bättre).

I fortsättningen måste jag vara mer försiktig. De skribenter jag gillar kanske sitter fast här nere och är svårare att få loss än jag trodde.

IvanLendl själv anser att Cellar i sina nya inlägg har fel om SD. Men hans huvudpoäng är att mot mig anföra Cellars raljerande: ”För övrigt ser jag fram emot det nya kloakrensade SD-forumet som Jan Olof Bengtsson vill skapa tillsammans med dig och ett fåtal andra utvalda kosherstämplade debattörer. Han har nämnt dig som en favorit. Jag tror och hoppas att vi med din mer sansade framtoning äntligen kan få se en debatt mer i JOB:s smak där osmakliga påhopp och raljerande liknelser är ett minne blott.”

Vad jag vill är att Flashback-debattörerna, inte jag, ska skapa ett nytt forum. Men ja, poängen är att det ska vara kloakrensat, eller snarare, att dessa goda skribenter och kompetenta analytiker helt enkelt ska komma upp ur kloaken och ut i solen och friska luften, där de kan komma till sin rätt. Och ja, jag har tänkt i termer av ett SD-anknutet forum; ett sådant skulle behövas. Såvitt jag förstår fanns för inte länge sedan ett livaktigt SDU-forum, som av någon anledning lades ned. Nu finns såvitt jag kunnat se ingenting åt det hållet.

Men det är i själva verket inte avgörande för mig att just det forum – eller den portal eller vad det skulle kunna tänkas bli – som kunde skapas av Flashback-debattörerna blir SD-relaterat. Jag inser att de flesta skribenter jag har i åtanke säkert är helt partiobundna, och eftersom debatten även mellan dem bör fortsätta, inte bara deras ofta i hög grad gemensamma polemik mot andra, måste ju en åsiktsmångfald, skillnaderna mellan dem, välkommnas även i det nya forumet. Det viktiga är friheten från kloakmässigheten.

”Raljerande liknelser” är naturligtvis inte i sig kloakmässiga. Men Cellar har nu tyvärr visat sig vara besmittad av kloakmiljön – kanske är det något nytt, kanske en tillfällighet, kanske har han alltid varit det och jag råkat missa det eftersom jag bara läst enstaka bidrag från honom. Men under alla omständigheter är tonen omisskännligt kloakartad och förtar läsvärdet, inte minst i förening med ett så sakligt svagt innehåll.

Kritik är ofta viktig och nödvändig. Men detta kan inte vara en konstruktiv sådan, inbjuder inte till någon dialog, har, liksom Ettrige Ezzie och IvanLendl, helt andra syften – även om Cellar inte så tydligt som de avslöjar vilka hans syften är.

”Kosherstämplade” debattörer?

Slutligen säger IvanLendl alltså att debattörerna i det nya forumet enligt mig ska vara ”kosherstämplade”. Är detta ett effektivt grepp i polemiken mot ett parti som motsätter sig – såvitt jag förstår ensamt i riksdagen – medeltida fundamentalistiska hemskheter som kosher- och halal-slakt som oförenliga med svenska och allmänt djurvänliga värderingar? Även den av IvanLendl så bottenlöst hatade Kent Ekeroth har om jag minns rätt explicit, entydigt och kraftfullt ställt sig bakom denna position.

Är det ett effektivt grepp, när IvanLendl bara fortsätter bevisa att det inte är han själv utan jag, Kent Ekeroth och rentav på några punkter David Horowitz  som på allvar diskuterat den problematiska typen av judiskt inflytande? Jag är övertygad om att dessa frågor skulle kunna diskuteras på ett moget, balanserat och ansvarsfullt sätt i det nya forumet, av de skribenter jag uppskattat på Flashback.

Genom dessa krystade fortsatta provokationer, och genom att överhuvudtaget inte kunna låta bli att hafs-slafsa ur sig ogenomtänkta, förhastade ytterligare inlägg, bekräftar och förstärker IvanLendl bara intrycket av sina attackers undermålighet och kloakartadhet. Man kunde tycka att han borde lära av råttmaestron Ezzie, som nu åtminstone har förstånd, stil och disciplin nog att hålla tyst i Flashback-tråden om mig.