Ett ställningstagande för Sverigedemokraterna och motsvarande partier i övriga Europa är, som jag försökt argumentera, motiverat av det skälet att det blivit uppenbart att det gamla högerpartiet och det kristdemokratiska partiet inte längre står för en meningsfull konservativ, i betydelsen nyskapande traditionalistisk, politik, förankrad i det bästa i det svenska och europeiska kulturarvet.
Det har sedan länge stått klart att båda tvärtom arbetar, inte minst i och genom EU, för en abstrakt, radikal, revolutionär, i mycket från det under 1900-talet framvuxna och nu i hög grad neokonservativt dominerade USA men också av rent trans- eller postnationella organisationer styrd globalistisk politik, som redan låter oss skönja slutet för Europa och dess nationer. Den intellektuella och allmänkulturella kollaps detta innebär är monumental och tragisk. De gamla vänsterpartierna driver givetvis samma politik, och har i detta, i sin egen ideologiska självupplösning, anpassat sin ekonomiska politik till den före detta högerns – samtidigt som den senare accepterat vänsterns kulturradikalism.
Många som korrekt uppfattar denna situation frågar sig om partipolitiskt engagemang inom ramen för den parlamentariska demokratin överhuvudtaget längre är meningsfullt. Icke få kommer till slutsatsen att det inte längre är det, och söker i stället verka uteslutande på de kulturella, religiösa, akademiska områdena, bortom partipolitiken. Argument finns dock fortfarande för att engagemang i den senare är motiverat och påkallat.
Så är fallet trots att de efter den ovan kort sammanfattande analysen s.a.s. återstående partierna, de enda som nu kan komma ifråga, de enda på vars program står ett vändande av den katastrofala trenden, uppvisar flera från det konservativa perspektivet problematiska drag. Först och främst gäller detta naturligtvis nationalismen som sådan.
Denna kan självklart definieras på många sätt och har historiskt förelegat i många olika former. Och inte bara i den moderna historien. Håller vi oss emellertid till den senare är växlingen i dess ideologiska inriktning slående. Förenklat uttryckt var den under större delen av 1800-talet radikal och liberal; under samma århundrades sista årtionden blev den konservativ; och under 1900-talets första hälft blev den åter, i ny form, radikal. Dess värdering måste självfallet ta hänsyn till dessa och flera andra centrala variationer.
Dock finns en generell distinktion som jag velat föreslå som tillämpbar i samtliga fall, nämligen den mellan å ena sidan nationalism, å den andra nation och nationalitet. Jag är benägen att se den förra som i de flesta former en åtminstone potentiellt problematisk överdrift och förvrängning.
Givetvis blir nationalismen en fullt naturlig reaktion på det extrema, revolutionära projekt av massinvandring och programmatisk multikulturalism som exempelvis Moderata Samlingspartiet i Sverige, det brittiska torypartiet, de tyska kristdemokraterna och de skiftande franska högerpartierna driver. Det blir det begrepp som i denna helt nya situation ligger närmast till hands att tillgripa, den strömning som framstår som mest relevant att ansluta sig till, för det elementära syftet att försvara hotade egna värden och traditioner. Detta måste man ha förståelse för.
Men det hindrar inte att nationalismen som politisk ideologi, sådan den i samtliga former historiskt existerat, till och med för dessa syften, och naturligtvis för en lång rad andra, förblir otillräcklig. Kritiken av och det politiska motståndet även mot denna revolutionära politik kräver en ideologisk utveckling och fördjupning utöver nationalismen.
Det andra problematiska momentet i de nationalistiska partierna, och nära förbundet med nationalismen, är deras populism. Eller åtminstone deras ”lägre” populismen – inslag av ”högre” populism är i sig ofta försvarbara, ja värdefulla och välgörande. Men de senare blir tyvärr allt mer sällsynta; deras själva möjlighet blir alltmer begränsad under vår tids kulturella förhållanden.
Förutsättningen för ställningstagandet för de nationalistiska partierna måste, menar jag, vara att möjligheten finns att förändra dem i riktning mot kultur-, social- och värdekonservativa partier, mot den nyskapande traditionalism som är vad Europa och var och en av dess nationer behöver. Möjligheten att bygga vidare på de element av detta slag och de ansatser i denna riktning som de redan äger.
Det har hittills sett ut som om denna möjlighet verkligen varit för handen. SD omdefinierade sig ideologiskt som ett i första hand socialkonservativt parti, och även franska Front National har sänt ut starka signaler om vikten av ett alternativt Europasamarbete. Detta var stora framsteg som pekade entydigt i den rätta och nödvändiga riktningen. Man kunde önska att man omedelbart hade gått ännu längre, men det är begripligt att det i partileden skulle ha uppfattats som om alltför stora steg togs på en gång.
Tydligast blir skillnaden mellan nationalismen och den position jag försökt försvara i synen på Europa och Europafrågorna, och på det nära relaterade kulturpolitiska området. Europatanken och ett enat Europa, med bevarad nationell mångfald, måste försvaras. De respektive ländernas kulturella identiteter kan inte definieras i snävt nationella termer.
Men Europa är inte den abstrakta, nationerna likriktande enhet i globalismens större intressesammanhang som EU i alltför hög grad kommit att bli. Den ståndpunkt jag tidigt klargjorde här i bloggen innebär ett lika starkt avståndstagande från denna i verkligheten icke sällan rent antieuropeiska union som från nationalismen.
Europa är en konkret enhet, som existerar främst i och genom sina historiskt framvuxna nationer och regioner. Den förenande, allmänna europeiska identiteten, arvet från Athen, Rom och Jerusalem, och den differentierande nationella partikulariteten är inte motsatser, utan bildar den dynamiska mångfald av synteser som är både det verkligt existerande Europa och de verkligt existerande nationerna. Båda är lika viktiga. Det ena kan inte finnas utan det andra. Såväl EUs ideologer – inklusive den tidigare Europarörelsens från 1920-talet – som nationalisterna har en otillräcklig förståelse av dessa sammanhang. Nya kombinationer och mer eller mindre övernationella europeiska identiteter har naturligtvis genom hela historien skapats inom detta Europa. Men de har inte ersatt nationerna, och de är inte något problem så länge de förblir trogna den egentliga förenande identiteten och förstår och respekterar den historiskt framvuxna mångfalden och variationen.
SDs ungdomsförbund har visat stark vilja och förmåga att verka för det nödvändiga nya alternativa Europasamarbetet – ett samarbete som jag hoppas på sikt, med fortsatt historisk och ideologisk fördjupning, ska kunna ta de respektive partierna utöver sina nuvarande ideologiska begränsningar och bidra till räddningen inte bara av Europaidén utan i verkligheten också av de nationer nationalisterna kämpar för.
Därför är det problematiskt att SD som toppkandidater till Europaparlamentet nominerat två personer som av allt att döma är helt ointresserade av dessa frågor och i stället driver en rent populistisk-nationalistisk linje. Jag har tidigare skrivit om dem, och vill upprepa och betona att jag är övertygad om att de båda är förträffliga personer, som säkert gjort en utmärkt insats för partiet och för Sverige som kommunpolitiker i Småland. Men vad de hittills sagt om i Europafrågorna räcker inte.
Visst behöver vi ”Mer Sverige, mindre EU”, i den meningen att det nuvarande EU måste i grunden rekonstrueras och dess centraliserade makt i hög grad återföras till den nationella nivån. Men vi behöver inte mindre utan mer av det verkliga Europa. Vi behöver mer förståelse av svensk identitet som europeisk identitet. Vi behöver mer samarbete med de andra europeiska länderna på grundval av vår delade kultur och historia. Och skillnaderna mellan den position jag menar måste försvaras och populistnationalisternas blir påtaglig även på andra områden än kulturens. Vart och ett för sig är de europeiska länderna alldeles för små för att hävda sig mot stormakterna i dagens framväxande multipolära värld. Vi behöver både Sverige i Europa och Europa i Sverige – det sanna Europa, och det sanna Sverige som är en del av det.
”Vanligt folk mot Bryssel” är en sympatisk paroll i ljuset av de fanatiska jakobiner vi sedan länge skickat dit. Kristina Winberg och Peter Lundgren, SDs toppnamn på Europaparlamentslistan, skiljer sig utan tvekan markant från dem. De är nominerade med syftet att det vanliga folk som anses vara SDs kärnväljare ska kunna identifiera sig med dem. Det har ansetts nödvändigt att på detta sätt mobilisera dessa väljare, som vanligen inte röstar i Europaparlamentsvalet. Och Winberg och Lundgren ska verkligen lyftas fram: SD satsar i år mycket mer pengar på Europavalet än Moderaterna.
Kommer det fungera? Till de invändningar jag tror skulle kunna göras hör att de som identifieras som kärnväljare inte längre ensamma kan räknas som sådana, och att deras intresse för Europavalet kan tänkas vara så begränsat att de ändå inte kommer rösta. Den populistisk-nationalistiska storsatsningen riskerar redan därmed att slå fel. Till detta kommer att i stället för att få upp gamla kärnväljare från sofflocket, skrämmer den med stor sannolikhet bort de nya väljarna. Dessa, som nu i lika hög grad bör börja kunna räknas som kärnväljare, och som i stor mängd strömmat till partiet inte minst från M och KD, är ofta i högsta grad intresserade av Europa och tillhör dem som alltid röstat i Europavalet. Några av dem är kritiska till SDs kompromisslösa EU-motstånd, men har anslutit sig p.g.a. partiets ståndpunkter i andra frågor. Andra delar även det mesta av EU-kritiken, men förblir varma Europavänner och önskar alternativt Europasamarbete.
Med den linje jag föreslår i Europafrågan, och lämpliga kandidater som representerar den, skulle ännu många fler väljare av denna typ vinnas över – sådana väljare som verkligen röstar i Europavalet. Paroller och kandidater som bara signalerar främlingskap för Europa och illusorisk svensk självtillräcklighet alienerar dem. Alienerar just de väljare man för framtiden verkligen måste nå och måste vinna.
Samtidigt befarar jag alltså att dessa paroller och kandidater är otillräckliga för att mobilisera de gamla kärnväljarna. Vanligt folk vill inte ha vanligt folk – eller folk som bara är vanligt folk – som politiska representanter, och i synnerhet inte som politiska representanter i utlandet. Här står vi inför poulismens grundläggande misstag. Visst måste de politiska representanterna ha folklig förankring. Självklart måste den ideologiska och teknokratiska pseudoeliten avvecklas. Men vanligt folk vill i verkligheten representeras av ovanligt folk. Tvärtemot de nivellerande ideologierna är det i verkligheten det ovanliga som värdesätts, och inte bara inom politiken utan på alla områden.
Vanligt folk väljer just sådana företrädare som är bättre än de vanliga. Mer kvalificerade, mer kunniga, mer erfarna, mer omdömesgilla, mer ansvarskännande. Mer representativa för det bästa i den egna gemenskapen, kulturen, historien, traditionen. Endast det bästa är gott nog åt folket, som Gustav Möller sa. Folkstyret är helt beroende av på detta sätt fritt framvuxna och valda, genuina eliter – eliter som självklart bevarar kontakten och gemenskapen med folket.
Den populistisk-nationalisiska storsatsningen i Europavalet förväntas ge ett resultat som ”spiller över” till höstens riksdagsval. Men detta kan ju dessvärre ske inte bara i positiv utan även i negativ riktning.
Låt oss emellertid anta att partistyrelsen (som såvitt jag förstår fattat beslutet om nomineringen på egen hand, till skillnad från riksdagslistan – även om väl en valberedning måste ha varit involverad även här) har rätt i att Winberg och Lundgren och deras kampanj kan locka åtminstone fler av de gamla kärnväljarna. Även om så är fallet menar jag att det inte är tillräckligt. En sådan framgång upphävs av förlusten av de nya väljarna.
Därför föreslår jag att kampanjen omedelbart – det är inte lång tid kvar – kompletteras genom att sådana partiföreträdare som åtminstone behärskar Europafrågorna, och helst också är starkt engagerade i dem och intresserade av det alternativa Europasamarbetet, släpps fram och sköter debatten vid sidan av Winberg och Lundgren. Sådana finns ju.
På längre sikt – till nästa Europaval om fem år – krävs ett framodlande, i en delvis ny partikultur, av en ny typ av partiföreträdare som är fri från nationalismen och populismen i allmänhet. Socialkonservatismen, rätt definierad, på rätt sätt utvecklad och fördjupad, värnar bättre än nationalismen och populismen det som är bra och viktigt i det partiet hittills stått för. Med företrädare som är väl förankrade i den kan SD bli vad jag menar att det bör bli, ja av flera skäl måste bli: det sanna svenska Europapartiet. Vi behöver en sverigedemokratisk politik för Europa.
För många av dem som förstått den gamla högerns och kristdemokratins hopplöshet, och för den delen också de som blivit besvikna på vänstern, är meningsfullheten i fortsatt partipolitiskt engagemang beroende av en sådan utveckling. Detta är personer vars kultursyn, uppfattning av den svenska identiteten, och förståelse av Europa är sådana att de omöjligen kan acceptera populistisk nationalism som ett möjligt alternativ, en framkomlig väg. För denna stora grupp finns ett tomrum i dagens svenska och europeiska politik. Partier som SD bör fylla det.
Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet
Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats
Sverigedemokraterna – Europapartiet
Jan Olof Bengtsson 
Får erkänna att även jag haft synpunkter på hur våra toppkandidater hanterat situationen i debatter. Jag har träffat dem båda, och jag är övertygad om att det är hederliga människor med goda intentioner – men jag tror att det vore en poäng att inte låta motståndaren sätta dagordningen utan själva gå på offensiven i större utsträckning.
Däremot så håller jag inte riktigt med dig när det gäller hur politiker ska vara. Jag tror att en viktig poäng med de nationalkonservativa (eller vad man nu vill kalla dem) partierna som blivit tongivande under de senaste decennierna varit att vi haft kandidater som till skillnad från de etablerade partierna haft företrädare som faktiskt har erfarenheter av hur det är att leva som folk, och som inte tillbringat hela sin tillvaro som proffsstyckare inom politiken eller på olika institutioner. Däremot tror jag också att folk vill ha politiker som är mer insatta och kunniga om det de håller på med – men som ändå har erfarenhet av hur det är att leva som folk och av vanligt folks kultur. Det här kan man kalla populism – men populism är inte opportunism – utan snarare ett sätt att tala till folket, utan att för den sakens skull frångå de värderingar man har i grunden.
Sedan så finns det som jag ser det goda skäl att vara försiktig när det gäller Europasamarbete. SD har belönats för att ha varit tydlig mot extrema rörelser, och det förtroendet kan skadas om vi samarbetar med partier där det finns en tveksamhet kring sådant. Krafter som är radikalkonservativa, etnopluralister, identitärer etc. kan se det som en legitimering av dem själva om partier som accepterar dem plötsligt kan ses som våra ”systerpartier”. Det finns problem med exempelvis Front National – som det tidigare medlemskapet i AENM där bland annat ökända ungerska Jobbik ingår, och även svenska ND. Eller det att Bruno Gollnisch fortfarande är en tongivande företrädare hos dem. Jag säger inte att ett samarbete ska vara uteslutet – men alla frågetecken behöver utredas innan det eventuellt blir beslutat. Det är ingen hemlighet att jag hade föredragit EFD som samarbetspartner för att slippa dessa problem, men där är ju frågan snarare om de vill ha med oss.
Det SDU har gjort är ju att i förtid sluta sig samman med partier vi inte vet om vi vill samarbeta med. Jag skulle inte hylla det utan tycker snarare att det i viss mån är riskabelt – dels för att det gör att kommunikationen med väljarna – om vad det är de ska rösta på, blir otydlig. Dels också för att det spär på legender i media om en splittring i rörelsen mellan parti och förbund.
Sedan så tänker jag att en Europeisk union, även om den skulle bygga på konservativa och nationalistiska principer, skulle som många andra imperier resultera i att en kultur – en nation – blir den dominerande, och tränger undan de andra. Som jag ser det finns det snarare – ur både ett kulturkonservativt och ett nationalistiskt perspektiv – skäl att stötta separatistiska strömningar som i exempelvis de keltiska nationerna, eller i Katalonien eller Baskien. Deras säregna kulturer är ännu mer hotade av det kommersiella och identitetslösa då de inte har en egen nationalstat att värja sig med. Jag tycker nog att det vore klokt att försöka ge dem verktyg att bevara sin kulturella särart med.
Den europeiska civilisation som byggt på arvet från Aten, Rom och Jerusalem har klarat sig som ett nationernas Europa förut, och jag tror att vi fortsättningsvis också kan göra det. Ett europeiskt samarbete bygger nog bäst på samtycke mellan de europeiska folken – i stil med frihandelsavtal eller någon form av allians. Men en politisk union – särskilt om det inkludera en mäktig stormakt som Ryssland – är kontraproduktiv om man vill bevara den kulturella mångfalden.
Mitt intryck är tyvärr att du inte riktigt uppfattar arten och vidden av problemet med nomineringen.
Men vad du skriver motsäger såvitt jag kan se inte i någon större utsträckning vad jag säger om kontakt med folket, och det framgår också av mitt inlägg att det inte är de “proffstyckare” du talar om som jag försvarar. Du håller ju också med mig när du skriver att “folk vill ha politiker som är mer insatta och kunniga om det de håller på med”.
Jag förstår problemet med SDUs agerande, före moderpartiets ställningstagande, men jag delar deras uppfattning att vi bör samarbeta med FN. När det gäller de europeiska partier du nämner finns från mitt perspektiv självklart problem med alla, såtillvida som de är just nationalister, och populister. Och ja, ju längre de går i denna riktning, desto mer problematiska blir de förstås. Jag menar att de alla bör genomgå samma utveckling som den jag beskrev för vår del, och att vi genom aktivt samarbete och Europaengagemang skulle kunna bidra till detta. Som framgått av mina tidigare inlägg skulle jag vilja att EFD också samarbetade med oss, FN o.s.v.
Men efter den aktuella nomineringen är det vi som framstår som mer nationalistiska och framför allt mer populistiska än de flesta. Även mer än SDU. Åtminstone de senares generella betoning av Europasamarbetets vikt skulle jag önska kunde välkomnas av fler.
Gollnisch har jag givetvis problem med p.g.a. hans ensidiga nationalism, men i övrigt har han alltid förefallit mig vara en ovanligt sympatisk och kultiverad partiföreträdare i den bästa franska traditionen. Som Japankännare uppvisar han det typiska europeiska draget av öppenhet, intresse och respekt för andra kulturer – utan att dock på det numera tyvärr vanliga sättet ignorera och förringa den egna. Jag förstår inte vad som är så extremt med just honom. Det är just sådana vi skulle behöva i SD.
Ditt tal om imperier med en dominerande nation ligger långt från Europarörelsens tänkande och historiska traditioner. Men den federala politiska unionen kan naturligtvis inte accepteras av de europeiska folken idag, när man så länge drivit en för de respektive nationerna rent destruktiv politik. Situationen i detta avseende skulle kunna vara mycket annorlunda med en annan politik, och inte minst en annan ideologi, en annan, filosofiskt och historiskt grundad Europaförståelse. Det enda vi just nu meningsfullt, och framgångsrikt, kan tala om är alternativt Europasamarbete för grundlig reform av EU.
De separatistiska strömningarna är väl på det hela taget positiva till EU, upplever väl sig ha stöd från unionen med dess regiontänkande och begränsning av nationalstaternas makt? Att “ge dem verktyg att bevara sin kulturella särart med” är väl just vad EU vill göra?
Jag tror också i viss mening på nationernas Europa, men vi lever inte längre under de historiska förhållanden som en gång tillät oss att klara oss utan närmare samarbete av den typ jag här diskuterar, på basis av den gemensamma identiteten. Vad vi kan enas om nu är att vi inte behöver det samarbete som representeras av dagens samtidigt antinationella och antieuropeiska EU.
Frågan om förhållandet till Ryssland liknar i vissa icke oväsentliga avseenden den tidiga Europarörelsens fråga om förhållandet till Storbritannien, och jag tror även svaret borde vara ungefär av det slag man där tänkte sig.