Sverigedemokraterna kommer att bygga ett riktigt försvar. Ett försvar som vi, tillsammans med övriga Europas länder, kan använda mot dem som verkligen hotar Europa. Till dem hör inte längre Ryssland. Om Ryssland inte tvingas till det av USA, EU, NATO, George Soros o.s.v. Av de protototalitära krafter som tagit över Sovjetunionens roll som det främsta – jag säger inte i allo jämförbara – globala frihetshotet.
Ryssland skiljer sig på flera sätt från oss, och vi ska verkligen inte skönmåla detta land och dess regim i en lättvindig psykologisk reaktion mot de missförhållanden vi ser omkring oss i väst. Jag har både här i bloggen och i diskussioner i sociala media specifikt angivit vad jag ser som problemen även med dagens Ryssland. Men det finns ingen anledning att vi och övriga Europa ska ha det nuvarande dåliga förhållandet till detta land p.g.a. Putins politik, som länge var helt inriktad på fördjupat fredligt samarbete.
Tvärtom bör vi förena oss även med Ryssland i bekämpandet av de verkliga hoten, som även de står inför, och som redan finns mitt bland oss, inte bara utanför Europas sydöstra gränser. Om USA, EU, NATO och George Soros inte blandat sig i, hade vi inte haft dagens konflikt i Ukraina och därmed inte heller den upplevda, artificiella konflikten med Ryssland. Det är Carl Bildt, Radek Sikorski och liknande politiker, och de västintressen (“västintressen”) de representerar, som sedan länge är den större säkerhetsrisken. Och de är det genom sitt agerande inte bara mot Ryssland utan även i Mellanöstern.
Rysslands annektering av Krim var förvisso problematisk, som jag, till skillnad från vad Lars Wilderäng påstår och Julia Kronlid och Joakim Larsson tycks tro, från början framhållit. Men naturligtvis hade Ryssland legitima intressen i Ukraina: en stor och för landets utrikespolitik – inte minst den mot Mellanöstern riktade – avgörande flottbas sedan över två hundra år, som uppenbart och uttryckligen hotades av kuppen i Kiev och USAs agerande. Och givetvis kunde de inte, med de givna allmänna historiska relationerna till landet, acceptera att Ukraina drogs in i NATO-sfären.
Tills vidare är den svenska alliansfrihets- och neutralitetslinjen den självklart riktiga. Såväl en verklig nordisk som en sant europeisk försvarsallians omöjliggörs idag naturligtvis av NATO och EU. Men vi borde uppställa sådana som framtida mål. Vad som framför allt krävs nu är tydlighet mot “väst” och “västs” antiryska krigshetsare i media – endast så kan vi förhindra att Ryssland görs till en säkerhetsrisk.
Ett riktigt försvar kommer alltid behövas – om än inte mot dem som den dominerande, gammalmediauppiskade opinionen i Sverige, och tyvärr alltför många även inom SD, insisterar på att i blind fanatism se som fienden. Till skillnad från den tid då Ryssland var världskommunismens instrument är dagens konflikt med detta land en falsk och vilseledande sådan. Den syftar bl.a. till splittring och försvagande av Europa, och den döljer och avleder uppmärksamheten från de verkliga hot vi i stället borde ägna all uppmärksamhet.
Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland (SD-Kuriren)
Nödvändigt med tydlighet även mot “väst” (Svar till Julia Kronlid)
Den svenska neutraliteten åter aktuell
Jan Olof Bengtsson 
Nu är det väl inte bara under kommunistregimen som Ryssland varit en politisk fiende till Europa? På samma sätt som de anglosaxiska krafternas kampanjer mot det europeiska fastlandet rent historiskt knappast kan begränsas till industrialismens och finanskapitalismens hegemoni. Grundproblemet är ju att Europa är inklämt mellan två geopolitiska poler, i vilkas intressen knappast ligger ett starkt och självständigt europeiskt fastland. Tvärtom har ju båda sidor varit frekventa allierade mot just det Europa som båda stammar ifrån. Därför blir det dubbelt svårt – för att inte säga ogörligt – att välja det minst onda i ett försök till geopolitisk balans. Båda poler existerar på Europas bekostnad. Det destruktiva i detta chimära val är tydligt i den splittring som skett bland europeiska högerrörelser, en splittring som skett i brist på politiskhistorisk kunskap om maktstrukturers förutsättningar samt i avsaknaden av en tydlig europeisk vision.
“Nu är det väl inte bara under kommunistregimen som Ryssland varit en politisk fiende till Europa? På samma sätt som de anglosaxiska krafternas kampanjer mot det europeiska fastlandet rent historiskt knappast kan begränsas till industrialismens och finanskapitalismens hegemoni.”
Detta har jag inte uttalat mig om, och det skulle föra alltför långt att svara på det här.
“Grundproblemet är ju att Europa är inklämt mellan två geopolitiska poler, i vilkas intressen knappast ligger ett starkt och självständigt europeiskt fastland. Tvärtom har ju båda sidor varit frekventa allierade mot just det Europa som båda stammar ifrån.”
Nej, jag anser inte att detta är grundproblemet i den konflikt jag diskuterar.
“Därför blir det dubbelt svårt – för att inte säga ogörligt – att välja det minst onda i ett försök till geopolitisk balans. Båda poler existerar på Europas bekostnad. Det destruktiva i detta chimära val är tydligt i den splittring som skett bland europeiska högerrörelser, en splittring som skett i brist på politiskhistorisk kunskap om maktstrukturers förutsättningar samt i avsaknaden av en tydlig europeisk vision.”
Det är möjligt att det finns europeiska högerrörelser som ägnar sig åt detta, och utifrån brist på kunskaper och tydlig vision. Men det är en annan problematik än den jag här behandlar. Jag talar om hur vi i den aktuella krisen bör förhålla oss till de historiskt jämförelsevis nya problematiska krafter jag sammanfattar som “väst” inom citationstecken, respektive dagens Ryssland och dess politiska ledning.