Jan Olof Bengtsson

Olof Ehrenkrona fortsätter sin polemik, nu på det ideologiska planet, och citerar igår i en tråd på Thomas Gürs Facebook-sida ett långt stycke från mitt inlägg om den historiska skolan i nationalekonomin. Som Carl Bildts närmaste man i öst var Ehrenkrona ingalunda någon oviktig person i debatten om Ukraina-krisen och Ryssland. Denna gång är det – med anledning av att Samtiden fått en intressant ny politisk redaktör och ansvarig utgivare, Markus Jonsson – enbart ideologin han fokuserar på.

“Bara som konsumentupplysning”, säger Ehrenkrona om det citat från mitt inlägg som han tillhandahåller – ett inlägg som han kallar “en ganska typisk socialkonservativ text om den historiska skolan i nationalekonomin”. Här måste man sätta frågetecken. Hur många socialkonservativa texter om den historiska skolan i nationalekonomin skrivs idag? Man blir mycket nyfiken på vilka andra som skriver sådant. Ett hopp väcks om en bredare nyupptäckt och förnyelse. Men jag måste tyvärr betvivla att det finns så många andra sådana texter att det är möjligt att under jämförande av min med dem kalla min “typisk”.

Med “konsumentupplysning” menar Ehrenkrona dock – talande till vad han åtminstone själv tror vara en sluten krets av politiskt och ekonomiskt dogmatiska radikalliberaler för vilken inga argument krävs – att det blotta citatet skall vara entydigt och slutgiltigt avskräckande.

SD håller väl, tror Ehrenkrona, på att fylla begreppet socialkonservatism “med något slags modernt innehåll”. Det stämmer självfallet, såtillvida som partiet, i enlighet med det historiska synsättet, har att hantera nya historiska situationer – något som enligt just detta synsätt dock på intet sätt är detsamma som att tappa bort historiskt givna erfarenheter, värden och insikter: istället handlar det om att i den nyskapande traditionalismens anda hålla dem levande och forma det “moderna innehållet” i enlighet med dem.

För Ehrenkrona har termen “modernt” dock som vanligt bara den till synes obotliga liberala radikalismens innebörd: ett annat innehåll, ett helt nytt, en brytning med och ett avståndstagande från det tidigare innehållet. “De klassiska hänvisningarna till Disraeli – anglosaxisk tradition – och Bismarck – tysk idealistisk – håller ju knappast idag”, heter det om hänvisningar som, förutom jag själv, även Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson gjort.

Naturligtvis håller dessa hänvisningar idag. I själva verket är det inte minst just de hänvisningarna vi behöver. Den anglosaxiska traditionen går givetvis tillbaka till och konceptualiserades på ett sätt som är av bestående betydelse för all konservatism av Burke, men kompletterades av bl.a. Disraeli med en social dimension av ny typ. När det gäller den tyska idealismen kan det enbart vara okunskap som får Ehrenkrona att – med hela den svenska kulturradikala strömningens tröttsamma förutsägbarhet alltifrån Strindberg och  Hägerström – vifta bort den på det sätt som här sker. Mitt inlägg var ett i en serie där jag försöker lyfta fram socialkonservatismens akademiska ursprung, i syfte att komplettera det som Mattias Karlsson och andra i SD hittills tagit upp.

Jag ser den historiska nationalekonomiska skolan som en del av vad jag kallar den vidare tyska (naturligtvis inte uteslutande tyska, men av Tyskland överallt i hög grad inspirerarade) idealistisk-historicistiska traditionen. Det akademiska intresset för denna tradition och dess olika varianter i olika länder har länge varit kontinuerligt växande, och dess allmänna sanningar och insikter är av grundläggande betydelse även för all i s.a.s. högre mening modern humanistisk samhällsvetenskap och politisk filosofi.

Historicismen som sådan, idealismens förståelse av det mänskliga tänkandets natur och den skapande fantasin, värdefilosofin, hermeneutiken, fenomenologin i vidare mening – allt detta, inte bara den metafysiska idealismen, har länge varit obegripligt för den dominerande, ensidigt och flackt rationalistiska, kulturradikala, modernitetsutopiska och på botten nihilistiska svenska borgerligheten. I stället har man helt följt efter vänstern i det strindbergianska och hägerströmianska skifte som filosofiskt och ideologiskt senare modifierades av de common-sense-empiristiska, positivistiska, analytisk-filosofiska (i den snäva, specifika meningen), popperianska och övriga ohållbara torftigheter man än idag klamrar sig fast vid.

Att man gör det är i mycket en följd av den efterkrigstida orienteringen mot USA, som innebar en katastrofal utarmning genom sin ensidighet både i den meningen att de kontinentaleuropeiska influenserna gick förlorade (eller endast tillägnades via deras amerikanska översättning i olika bemärkelser) och i den meningen att USAs kultur och tänkande assimilerades med sådan beklaglig selektivitet. Att Ehrenkrona framstår som helt genomdrypt av denna anpassnings typiska mentalitet i allmänhet förklarar naturligtvis också den okritiska urskillningslöshet med vilken han ställt sig i Bildts och därmed den liberala och neokonservativa amerikanska eller pseudo-amerikanskt globalistiska utrikespolitikens tjänst.  

Men är det någonting som inte längre håller idag så är det hela detta åsiktspaket och dess referenser. Hans Zetterberg var en av ytterst få svenska konservativa tänkare med direkt inflytande på den borgerliga politiken och opinionsbildningen som förstod dess ohållbarhet i åtminstone några aspekter och där gick i en annan riktning. Hoppingivande här var även Axess’ öppning mot Roger Scruton, inte minst genom Thomas Gür: en tänkare med helt annan förståelse än den svenska borgerlighetens intellektuella för de riktningar jag här försvarar.

Än mycket längre går dock Claes Ryn, som i sin värdecentrerade historicism upptar många av de essentiella sanningarna i den tyska och europeiska idealistisk-historicistiska traditionen, och dessutom visar hur de kan konstruktivt förenas med, ja äger partiella motsvarigheter i amerikanskt tänkande, även utanför den distinkta amerikanska varianten av den allmänidealistiska strömningen, hos Irving Babbitt.

I den värdecentrerade historicismen förenas därmed just anglosaxisk tradition i dess bästa tänkbara, klassicistiskt kompletterade burkeanska form med en kritiskt balanserad tillägnelse av just den tyska idealismen. Historiskt är ju detta på intet sätt ett mysterium, såtillvida som Burke själv omedelbart fick ett stort inflytande i hela Europa och inte minst i Tyskland, där han själv därmed bidrog till det historicistiska tänkandets utveckling, den historiska skola av vilken den nationalekonomiska är blott en gren. Och den förnyade syntes som Ryn står för har naturligt nog också fått avsevärt inflytande i den genuina amerikanska konservatism som sedan länge står för en stor del av kritiken av den neokonservativa ideologin och politiken.

Som på djupet kan studeras i denna blogg är därför också denna förening av anglosaxisk tradition och tysk idealism i den värdecentrerade historicismens form central för min egen socialkonservatism. I den artikel Ehrenkrona citerar är syftet endast att komplettera och delvis modifiera den medels hänvisningar till och framlyftande av andra moment i den vidare idealistisk-historicistiska traditionen, på samma sätt som när jag skriver om den idealistiska personalismen, som även den äger en samhällsfilosofisk och politisk-filosofisk dimension. Efter ett i så många avseenden katastrofalt århundrade i hög grad dominerat av Ehrenkronas idéer blir det alltmer uppenbart att det i stället är just denna förening av det han lättvindigt förkastar, ja kanske endast denna förening, som, kreativt förnyad, håller idag. Bara som konsumentupplysning.