Det var eftersom jag i viss utsträckning var verksam i den akademiska världen såväl i Sverige som i utlandet, och även ibland skrivit i vanliga tidningar och tidskrifter om kultur såväl som politik, som jag 2009 startade den här anspråkslösa bloggen. Inom kort tillkom också ett nytt partipolitiskt engagemang.
Bloggen var, tyckte jag, motiverad som ett komplement till denna verksamhet. Här kunde jag tillhandahålla mer information om mig själv och samla uppgifter om vad jag gjorde på annat håll. Jag började också publicera nytt originalmaterial, som, eftersom responsen glädjande nog blev så positiv, snabbt blev en mycket större del av det hela än jag från början hade tänkt. Inte minst de nya möjligheterna till dialog med läsare i kommentarfälten tyckte jag var värdefull.
Främst genom internätet och de sociala medierna är det numera högst oklart när man är en offentlig person. Då och då händer det exempelvis att någon vän på Facebook plötsligt försvinner, i den meningen att han eller hon tar bort sin vanliga profil och i stället skapar en “sida” om sig själv som “public figure”. Det kanske ibland kan vara motiverat, men ofta känns det otillbörligt pretentiöst. Kriterierna för vem som är en “public figure” visar sig högst oklara, och personen ifråga kan inte längre interagera som tidigare med andra. Men framför allt är väl innebörden av de sociala mediernas tillkomst att offentligheten, samtidigt som dess karaktär och innebörd förändrats, också i en mening kan sägas helt enkelt ha vuxit till en ny ofantlighet.
När Lunds universitet nu förklarat i Dagens Nyheter att de med hänvisning till min “ideologi” beslutat att jag inte längre får undervisa där och jag därför inte längre är formellt verksam i akademin (om inte en och annan internationell konferens räknas i detta avseende), när jag antar att jag på grund av Expos och andras påståenden om mig som låg till grund för Lunds beslut för närvarande inte kan publicera mig någon annanstans, och när jag slutligen inte längre är partiföreträdare, är det, tycker jag, tills vidare högst oklart i vilken utsträckning jag är en offentlig person i ordets äldre mening, om överhuvudtaget.
Kan man vara en sådan utan att ha någon offentlig plattform och formell roll och funktion i samhället? Fortsätter man automatiskt att vara en offentlig person i denna mening om man en gång i någon utsträckning har varit det? Förblir man det under viss tid men inte för alltid?
Oklarheten på dessa punkter gör att jag undrar om det är meningsfullt att ha kvar bloggen. Inte för att den nya situationen gör någon större skillnad för mig. Jag har visserligen mycket färre läsare idag än för några år sedan, och såtillvida har det jag gör här nu ytterst begränsad betydelse i den meningen att det inte når ut, inte påverkar. Jag fortsätter skriva en del därför att det alltid har varit ett av de naturliga sätten för mig att kommunicera och förmedla det jag uppfattar som väsentligt, det jag överhuvudtaget handlar om. Jag är s.a.s. vad jag är och gör därför vad jag gör. Mitt sätt att tänka, tala, skriva, leva och fungera var inte väsentligt annorlunda när fler läste mig, och skulle antagligen inte heller förändras om fler började göra det igen.
Men utan min tidigare visserligen högst blygsamma men dock verkliga offentlighet, kunde bloggen, tror jag, tänkas framstå som pretentiös på samma sätt som vissa “public figure”-sidor på Facebook. Jag tycker inte att jag, när jag nästan bara skriver här (en och annan konferenspresentation och publicerad text blir det fortfarande, på andra håll i världen), på något sätt kan göra anspråk på att vara en forskare, “skribent” eller debattör av något slag.
Därför funderar jag på att om inte lägga ned den så åtminstone begränsa den till bara en informationssida om det som kanske för vissa enstaka forskare möjligen skulle kunna tänkas förbli av någon liten betydelse inom vad som var mitt enligt de vanliga samhälleliga kriterierna främsta verksamhetsområde, det vill säga mina akademiska publikationer. Innehållet i det originalmaterial som då försvinner från bloggen, som jag fortsätter producera, och som går långt utöver vad jag behandlat i mina tryckta publikationer, måste jag då mer långsiktigt fundera över om och i så fall hur det kan kommuniceras.
Lunds universitet och min ideologi
Simon O. Pettersson om Lund, DN och mig
Radikalhögern och de intellektuella
Jan Olof Bengtsson 
Jag tycker att du ska ha kvar bloggen, många texter håller hög klass och är givande att läsa. Det är fallet oavsett om du är en offentlig person eller inte, jag tror inte att någon skulle se det som pretentiöst.
Tack Joakim. Jag ska tänka på detta.
Jag håller med. Bloggen skall vara kvar. Inte minst av hänsyn till läsare som jag själv som bl.a. har lagt länkar till ditt arbete på mina egna hemsidor. I värsta fall förstår jag det eventuella borttagandet av det rent partipolitiskt polemiska materialet som tycks ha varit upphovet till problem och till vilket jag självklart INTE räknar redovisningen av begränsningar av yttrandefriheten.
Vad jag tänker mig är att göra om bloggen till en informationssida om mina akademiska publikationer, där det inte finns plats för de originaltexter av olika slag som nu finns här. Några texter – politiska och polemiska, men inte endast partipolitiskt polemiska – har föranlett Expo, DN, Lund m.fl. att agera mot mig på det sätt jag i detta och tidigare inlägg bemött. Det är det problem som fått den följd som är orsaken till att jag överväger förändringen av bloggen: att jag kanske inte längre kan anses vara en offentlig person i sådan utsträckning att det motiverar att jag behåller den sådan den nu ser ut. Men det är inte så att jag vill försöka undanröja problemen och deras följd genom att ta bort dessa texter. Jag insisterar på att de inte borde ha föranlett Expos och de övrigas agerande, att det endast är det senare som är upphovet till problemen.
Jag håller med om att det vore trist om du lägger ner bloggen då det finns mycket av värde i den. Till skillnad från den genomsnittlige bloggaren så är du väldigt bildad och har många intressanta perspektiv samt en väldig bredd. Dessutom är ju bloggen en metapolitisk ansträngning som inte bör underskattas.
Samtidigt är jag förstående om besvären som vänsterns fulspel orsakar känns för svåra att hantera. Jag hoppas dock att du förvarnar ett tag innan du tänker lägga ner bloggen så man får möjlighet att spara ner de bästa inläggen.
Tack för vänliga ord. Besvären som fulspelet orsakar är inte svåra att hantera såtillvida som jag i sak lätt har kunnat bemöta de påståenden som angreppen består av.
Jag förstår ditt resonemang kring allt detta. Hela historien måste te sig oerhört skrämmande och kränkande för dig som drabbats.
Jag ser det inträffade som ett av flera exempel på hur man med lögner iscensätter karaktärsmord utan möjlighet till upprättelse. Det är vämjeligt.
Det är Sverige av idag.
Men jag tror också att vi, i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid, kommer att kunna blicka tillbaka på vår egen tid som en period präglad av oärlighet och intolerans. En mörk tid där åsiktshegemoner utövade en diktatorisk makt över alla samhällskritiker som inte föll dem i smaken.
Då kommer andra, för oss idag välkända personer att få stå där med skammen. Och röster som din kommer att betraktas med stor respekt, som de första begynnande exemplen på de som hade modet att stå upp för något annat än dagens förljugenhet.
Just därför tror jag du bör behålla bloggen som en sorts vittnesbörd. Inget du har sagt här kan läggas dig till last, så låt då bevisen för detta få finnas kvar!
Jag har för bekanta påvisat Expos arbetsmetoder, ofta med god hjälp av den här bloggen. Bl.a. därför anser jag att det vore en seger för de mörka krafterna om du tar bort den.
DN och Expo är delaktiga i ett smutsigt hantverk. Jag kan inte förstå hur de ser på sig själva, om de ens är medvetna om sin skuld. Men jag är säker att historiens dom blir hård. Jag skulle inte vilja vara i deras kläder.
Ett gott eftermäle är när allt kommer omkring omistligt.
Det här är verkligen mycket bra och kraftfullt argumenterat, Non. Du har nog rätt. Tack.
Håller med föregående skribenter. Din blogg har ett stort kulturellt och (meta)politiskt värde.
Stort tack.
Det vore en stor förlust om bloggen skulle försvinna. Den är nästan unik som svensk sida på nätet – var annars finns en mycket bildad paleokonservativ kommentar om delar av svensk samtid?
Att det skulle vara pretentiöst att ha kvar bloggen tror jag ingen tycker och även om det skulle vara så får detta rimligen vägas mot den nytta den gör för att sprida konservativa idéer.
Tack Jonathan – jag ska verkligen tänka på dessa vänliga ord.
Förjävligt Jan Olof att de vägrat dig att undervisa i Lund. Ursäkta franskan, men jag blir så upprörd!
Tack Robert.