Jan Olof Bengtsson

Tredje avsnittet av Riks utrikessvep bekräftar i stort det intryck jag redovisade i mitt inlägg om de två första. Richard Sörman inleder med en utmärkt rapport om Éric Zemmour och hans sannolika presidentkandidatur nästa år. Zemmour går längre i de definierande nationalistiska och konservativa politiska positionerna än Marine Le Pen. Förutom att han vill att Frankrike lämnar NATO nämner Sörman hans betonande av omfattande återvandring (om Zemmour kandiderar kommer Sörman förstås återkomma om fler). Marine Le Pens fortfarande debattaktive far Jean-Marie, som hon uteslöt ur det parti han grundade, har signifikativt nog gått ut med att han kommer stödja Zemmour om han ställer upp.

Sörman tar också upp den intellektuella och kulturella tyngd Zemmour nu skänker de ståndpunkter och den politiska linje han företräder, på samma sätt som SR:s Susanne Palme konstaterade att han med sin utbildning, sin ställning i offentligheten och sina många böcker är en “helt annan typ” än Marine Le Pen. Det problem Zemmour numera menar sig kunna identifiera hos Rassemblement National, som han tidigare stött, är att Marine helt enkelt inte kan vinna eftersom hon saknar de kulturella kvalifikationer som krävs för att bli just fransk president. Det är en viktig poäng. Man tänker emellertid att det inte är orimligt att han, inför en framtid, gör en mer positiv bedömning av Marion Maréchal i detta avseende.

Hursomhelst, Sörmans bidrag denna gång får högsta betyg. Även Christopher Jarnvalls genomgång av regeringsalternativen i Tyskland efter valet är förträfflig. Både Sörmans och Jarnvalls framställningar är mer objektiva och neutrala än Riks i övrigt, den distinkt “konservativa” nyhetsförmedling som Riks deklarerat är vad de erbjuder märks här egentligen bara genom Sörmans ämnesval.

Det senare skulle kunna sägas även om Dick Erixon, som sedan tar vid med sin blick på USA. Men här är det återigen den neokonservativa ångvälten som kommer rullande. Genom sitt i jämförelse med Sörmans och Jarnvalls något långsökta ämnesval förstärker Erixons ytterligare den atlanticistiska linje som numera också är SD:s. Han väljer nämligen att presentera den neokonservativa skräckrepublikanen Nikki Haley, före detta guvernör i Sydkarolina och FN-ambassadör under Trump, som trolig presidentkandidat om tre år, med anledning av att hon hållit ett tal i The Ronald Reagan Presidential Library i Kalifornien.

Haleys skräckkarriär är ökänd, befrämjad av neokonservatismens publicistiska organ, som National Review, nedlagda Weekly Standard, och Fox News, och tunga politiker som Lindsey Graham, en av de tyngsta neokonservativa senatorerna, från Sydkarolina. Detta är inte platsen att gå igenom Haleys härjningar på alla de globala bomb-, sanktions- och propagandaarenorna: Ryssland, Ukraina, Kina, Iran, Syrien, Palestina, Nordkorea och så vidare. Bland allt det Erixon inte nämner är väl dock i detta sammanhang av viss betydelse att hennes talskrivare är gift med Jonah Goldberg, ledande och extrem neokonservativ opinionsjournalist på National Review, känd i sansade kretsar genom Paul Gottfrieds återkommande kritik av honom.

Erixon påstår att Haley i talet “försöker plocka in både Ronald Reagan och Trump”. Han säger att hon upprätthåller någorlunda goda relationer med Trump, men markerar hur “oerhört viktigt” han tycker det är att hon bevarar sin självständighet gentemot denne. Den anti-neokonservativa tidskriften The American Conservative har beskrivit henne som en vindflöjel som ställde sig in hos bossen som så inkonsekvent promoverade henne, samtidigt som hon garderade sig med lagom avståndstaganden. Från ett välgrundat avståndstagande, som det mot Trumps agerande 6:e januari, har hon senare backat på grund av Trumps bestående inflytande i republikanska partiet.

Sörman avbryter med den självklara och från ett tidigare SD-perspektiv helt avgörande frågan om hur hon får ihop Reagan och Trump. Erixon svarar: “Jo, hon gör nämligen jämförelse med att Ronald Reagan spetsade till det kalla kriget mot Sovjetunionen och krossade kommunismen i Ryssland och nu har vi en annan stor antagonist i Kina, så att hon menar det att USA måste lära sig av Ronald Reagan hur man hanterar en kommunistisk diktatur som är aggressiv.”

Sanningen är, såvitt jag förstår av andra rapporter, att Trump nämndes endast en (1) gång i Haleys tal. Och i vilket sammanhang? I detta sammanhang: “Vladimir Putin is thinking about how he can swallow more of Ukraine and perhaps other neighbors. The media relentlessly and falsely called Donald Trump a Russian stooge. Now eight months in office, Joe Biden has done more to improve Russia’s economic and strategic standing than Trump ever did. It’s disgraceful.”

Med Haley är vi tillbaka i den simplistiska världsåskådning som präglar den republikanska huvudströmningen, sådan den varierades på George W. Bushs tid. “Make no mistake. Our enemies are not just people with a different view about how best to govern. They are barbaric…And now they’re done waiting. The fall of Afghanistan has every one of them thinking America’s era has ended and theirs has arrived.” Vi befinner oss i en “clash of civilizations”, och “the bad guys think the good guys lack the will to win.” Man kunde tro att hon här talar om radikal islamism. Och det gör hon, trots att det är USA som i stor utsträckning ligger bakom dess framväxt, använde den som vapen under kalla krigets slutskede och fortfarande använder den mot alla antiimperialistiska länder, oavsett politisk regim i övrigt. Men det verkligt allvarliga är att hon också talar om alla dessa senare. Om Ryssland. Om Kina.

Här finns inget som helst av det specifika för Trump, det nya i förhållande till Reagan och Bush. Inte det minsta lilla av det som från vad som nyligen var SD:s perspektiv kunde legitimera SD:s allians med Republikanerna och deras tankesmedjor. Ingenting av Trumps populistnationalism, ingenting av hans motstånd mot de neokonservativa och de ändlösa krigen. Och därmed inte det ringaste spår ens av den amerikanska versionen av den ideologiska och politiska fusion som idag är SD:s av Erixon, Karlsson, Berggren och andra utformade huvudbudskap. När Nikki Haley handhar inordningen av Trump i den republikanska huvudströmningen blir ingenting av detta kvar. Trump neutraliseras, som han gjorde redan som president med sådana som Haley i sin administration.

I inrikespolitiskt avseende låter förstås en del sociala och kulturella punkter i den reaganistiska renässans som Haley nu vill erbjuda bra, på det vanliga neokonservativa sättet. Biden jämfördes med Carter, enligt Erixon den sämsta presidenten i modern tid, och en jämförelse gjordes också, återger Erixon, med 60- och 70-talets vänstervåg, med reaktionen på den “vänsteranarki” som då som nu råder i USA, med BLM och dess våld, lagbrott och brännande av flaggor “och allting sånt där”. Här måste nu, fortsätter Erixon referatet, återknytas till “den amerikanska traditionen och det som Ronald Reagan gjorde då”. Och han citerar: “Den mest angelägna uppgiften i vår tid är att stoppa det utbredda självföraktet och återskapa framtidshoppet för Amerika.” Erixon avslutar med att ytterligare understryka att Haley “knyter verkligen an till Ronald Reagan”, och han säger sig tro att “det finns en resonansbotten för den riktningen”.

Återigen: vart tog Trump vägen? Kunde Haley inte åtminstone nämnt hans MAGA-paroll i detta sammanhang? Nej, tydligen inte. Han får inget erkännande i samband med vad som ser ut som åtminstone en liten förändring i hennes uppfattning i dessa inrikeskulturella frågor. Vänstern tillhandahåller “a false narrative about our country”, säger hon i sitt tal. “It’s up to us to provide the truth about America. The sooner we lead a new awakening of patriotism, the quicker we’ll stop the decaying belief that our country is systemically racist.” Så sent som förra året var Haley tillsammans med exempelvis Marco Rubio och (SD:s samarbetspartner) Heritage Foundations chef Kay Coles James en av de mest framträdande bland de etablissemangskonservativa ledarna för den med wokevänstern gemensamma och allt överordnade kampen mot den vita rasismen, enligt Paul Gottfried. Tucker Carlson undrade med vilken rätt hon kunde kräva att alla måste känna George Floyds död som någonting personligt smärtsamt. Gottfried menade att hon kom nära vänsterns uppfattning om just systemisk rasism och kollektiv vit skuld och synd.

Erixon ger hursomhelst inget svar på Sörmans fråga om hur hon får ihop Trump med Reagan. Om Erixon fortsätter så här behöver Sörman bara hålla fast vid en neutral rapportering från en fransk politisk scen på vilken Zemmour blir en central aktör för att utrikessvepet inom inte alltför lång tid måste nå en punkt där en diskussion om motsättningen mellan Zemmours fransk-europeiska nationalkonservativa politik och den amerikanska etablissemangskonservativa som SD numera är orienterad mot.

Zemmour är alltså, som det brukar heta i SD-sammanhang, mer radikal än Rassemblement National, som under Marine Le Pen gjort samma ansträngningar som SD i Sverige för att anpassa sig till det politiska etablissemanget. Att utesluta sin egen far är så att säga en ganska långtgående åtgärd. Men trots dessa anpassningar vägrar SD fortfarande att ingå i samma grupp som hennes parti i Europaparlamentet, med hänvisning till dess förmenta radikalitet. Den sakpolitiska logiken säger därför att SD borde vara ännu mer avvisande till Zemmour, som fullständigt saknar Marine Le Pens något tillkämpade anpassningsvilja. Utan att tveka uttalar han de obekväma och politiskt inkorrekta sanningarna, och använder de av Marine bannlysta uttrycken och begreppen, som exempelvis det av Renaud Camus introducerade “le grand remplacement”.

Men här finns ett verkligt stort men. Zemmour är som sagt en “helt annan typ”. Han är till skillnad från Marine Le Pen fullständigt satis polito, tillräcklig för den bildade, något som ju är betydligt viktigare i Frankrike än i Sverige. Hans senaste bok, La France n’a pas dit son dernier mot, är – liksom alla hans många tidigare – av ett slag som populistnationalismens ledare inte brukar skriva. Det är just därför att han är det han är som han kan göra det han gör. Men eftersom han är det han är gör han heller inga övertramp i riktning mot det politiskt verkligt oacceptabla, såsom kunde hända med Jean-Marie. Och han undviker också detta på ett mer naturligt sätt än Marine.

Vad som ispelsätts här är en annan logik än den sakpolitiska. En personlighetspolitisk logik. En logik som bygger på en politikers trovärdighet utifrån sina allmänna personliga kvalifikationer, oavsett specifika ställningstaganden. Zemmour har så att säga trots sina åsikter inga problem med sin allmänna respektabilitet. På den punkten skulle SD inte kunna ha några invändningar mot ett Europaparlamentariskt samarbete.

I Zemmour har nu manifesterats en fransk version av åtminstone vissa delar av det jag i svenskt sammanhanga tänkte mig som det “nya tredje” i SD:s utveckling, efter den initiala radikalnationalismen och den nuvarande liberala anpassningen (idag en liberal högeranpassning): personlighetspolitiskt och i åtminstone några frågor sakpolitiskt manifesterat. Att andra sakpolitiska moment saknas, att nationalismen även hos Zemmour är en otillräcklig ideologi, att det är möjligt att han går för långt på några punkter, att socialkonservatismen är ofullständigt utvecklad, att förhållandet till högern är delvis problematiskt, och att inget fokus på Europasamarbetet och vad Claes Ryn kallar en högre kosmopolitism kan skönjas, får inte hindra oss att identifiera och erkänna det betydelsefulla i den scenförändring han representerar.

Hur långt det räcker är en annan fråga. Som Marine Le Pen självklart med rätta påpekar, försvagar han deras gemensamma sakpolitiska front, splittrar han väljarna mellan sig och henne, vilket inte gör det osannolikt att båda blir chanslösa, att Macron i stället får möta de franska Republikanernas kandidat i den andra valomgången.

Men trots att jag ännu inte är tillräckligt förtrogen med Zemmours politik för att med någon större grad av exakthet veta hur mycket jag håller med om, och att jag ändå kan identifiera de nämnda bristerna, vågar jag nästan föreslå att det optimala vore att Marine drar tillbaka sin kandidatur och ställer sig och sina väljare bakom Zemmour. Bara det faktum att Zemmour liksom vänsterkandidaten Mélenchon vill lämna NATO räcker i dagens internationella läge för att göra honom överlägsen Marine, som börjat vackla tillbaka till Front Nationals gamla ohållbara atlanticism från kalla krigets tid. Det i sig är ett tillräckligt värdefullt bidrag till den självständiga Europapolitik som dagens värld kräver. Men dessutom finns det goda skäl att anta att Zemmour har rätt i att Marine inte kan vinna. Han skulle kunna dra SD och hela den europeiska populistnationalismen tillbaka i rätt riktning. Éric Zemmour står mot Nikki Haley.