Author: Jan Olof Bengtsson

Att förstå hur den är mer konservativ än högern. Nytt från amerikanska Infrared.

Joakim Andersen kommer, i form av en tillbakablick på alternativhögern och sitt kapitel om den i sin bok Ur ruinerna: 2000-talets höger växer fram, med ett bidrag till den debatt om denna rörelse som utbröt med anledning av min artikel Alternativhögerns öde.

Denna artikel bemöttes först av Daniel Friberg i ett inlägg rubricerat Det behövs en riktig höger – inte ett alternativ, på vilket jag svarade i Höger, alternativhöger, fascism. Fribergs bemötte det i Ställningskriget, som jag besvarade med Den spartanska högern. I ett svar på Andersens kommentarer på Twitter till detta sistnämnda inlägg föreslog jag att han skulle skriva ett eget på Motpol, vilket han nu alltså gjort. Andersens rubrik, Tillbaka till althögern, är bra och lovande, åtminstone utifrån mitt insisterande på själva termens värde och på vad jag uppfattade som rörelsens ursprungliga, rätta intention.

Mina tre punkter

Jag hävdade 1) att termen alternativhöger är viktig, och att den amerikanska alternativhögern ursprungligen innehöll en positiv ansats som pekade utöver den libertarianska teapartyrörelsen, i riktning mot vad som med Paul Gottfrieds term kunde benämnas en “post-paleokonservatism”; 2) att denna ansats gick förlorad i en oformlig, urskillningslös, eklektisk mångfald med fascistiska inslag, som bland annat framträdde i manifestationen i Charlottesville under parollen “Unite the Right”; och 3) att alternativhögerns misslyckande dock djupast sett berodde på att den överhuvudtaget identifierade sig som en höger, vilket innebar att den i verkligheten, och inte minst genom Trump-kulten, blev ett otillräckligt alternativ i förhållande till den vanliga högern, att vad som i stället behövs är ett alternativ till högern; och att detta öde hade sin motsvarighet i alternativhögerns svenska förgrening och även här ledde till samma resultat: att termen övergavs och ingen rörelse längre kan identifieras under denna beteckning.

Rörande den första punkten noterar Andersen att “en viktig faktor bakom althögerns uppkomst och framgångar” var “brytningen med det republikanska etablissemangets liberala ‘höger’, en brytning som låg i tiden och sammanföll med Trumpfenomenet”, och att althögerns aktörer ofta var “mer medvetna om det amerikanska systemets legitimitetskris än gemene Trumpväljare”. Om vi här talar om liberalism i allmän amerikansk mening skiljer sig alternativhögerns kritik inte från teapartyrörelsens. Men även libertarianismen var sedan mycket länge en beståndsdel också av den amerikanska etablissmangshögern, och med tiden absorberades också mycket av den mer radikala och kritiska teapartyrörelsen av den senare.

Förståelsen av legitimitetskrisen blir högst olika beroende på om den hänförs bara till liberalismen eller även till libertarianismen som del av högern. Endast om Andersen här menade det republikanska etablissemangets libertarianska “höger” skulle han fånga den aspekt jag identifierade och ville fokusera på i den tidiga rörelsen, och som i efterhand starkt betonats av den centrale aktören Richard Spencer som vad som definierade althögern. Som genom åren framgått vill dock både Andersen och Friberg bibehålla och räkna till althögern också moment av just teapartyrörelsens libertarianism.

Vilket leder oss över till min andra punkt. Andersen fäster, liksom Friberg, uppmärksamheten på den “brokiga miljön” med “ett flertal rötter”. I introduktionen, i korta texter, av detta myller av särpräglade individer och grupper kom Andersens egenart som skribent till sin rätt. Det är denna sorts karaktäristiker, undantagslöst med ett avslutande stycke inlett med de formelartade orden “Sammantaget är XX givande bekantskap” eller “intressant bekantskap”, som överhuvudtaget är Andersens specialitet och styrka. Det saknas dock inte alls egna analyser, och man tänker därför ofta att det skulle vara intressant om specialiteten kompletterades med en högre grad av utveckling av de systematiska ansatser som finns i många artiklar. Sammanställningen och bearbetningen av materialet till Ur ruinerna gav viss anledning till det. Men för det mesta håller sig Andersen fortfarande åtminstone till den kulturjournalistiska formen, om än fylld med många egna spridda tankar. Den åskådningsmässiga enhetlighet som definitivt finns är den som definierar hans och Fribergs gemensamma projekt, från 00-talet, att lansera och företräda den europeiska nya högern i Sverige, det syfte för vilket Motpol startades. Anslutningen till althögern är för båda endast en smärre terminologisk variation av detta projekt, föranledd av vad som såg ut att bli de amerikanska framgångarna.

Althögerns var genom sin brokighet svårdefinierad, påminner Andersen nu, den “var diplomatiskt uttryckt en heterogen miljö vars aktörer hade olika bakgrund och delvis olika fokus”, och definitionsförsöket mynnade ut i “slutsatsen att samma begrepp…användes om delvis skilda ting”. Andersen kommer in på en del av det problematiska när han nämner den för avgörande principiella hållningen “ingen fiende till höger”, det vill säga de extrema, radikalnationalistiska och specifikt eller så att säga bara generiskt fascistiska inslagens inklusion. Andersen räknar dock, karaktäristiskt för Motpolkretsen, detta som en “framgångsfaktor”, samtidigt som han talar om dess “inbyggda risker”. Han skiljer mellan ett “stort tält”, “en brokig dissidenthöger i största allmänhet”, men innefattande en mer liberal (i en allmän mening) “alt light”, och “en snävare miljö med antiegalitära och etnonationalistiska förtecken”. Men han vill dessutom urskilja en “djuphöger” som “inkluderar andlighet och djupekologi”. Han nämner hur han i Ur ruinerna hade pekat på “värdet för althögern att på sikt intressera sig för andlighet, ekologi och ekonomi”.

Det är givetvis en sakligt riktig beskrivning från en person som också i högsta grad, om än bara på sitt märkliga, avlägsna och ansiktslösa sätt, var en aktör i den svenska förgreningen. Men värderingen präglas också av den för Motpol typiska “romantiska” oklarheten och ambivalensen när det gäller den åskådningsmässiga urskillningen. Bilden kvarstår av den primitiva röra som givetvis inte kunde övervinna eller ens trovärdigt utmana etablissemangshögern på det sätt den europeiska nya högern alltid gjort anspråk på att kunna, och som man först hoppades att, i förlängningen av althögern, en ideologiskt disciplinerad post-paleokonservatism skulle kunna. Bristerna i förståelsen av varför detta övervinnande var nödvändigt, och framför allt hur det vore möjligt, vad det skulle kräva, var ännu större inom den amerikanska althögern än inom den europeiska nya högern.

Trump ses fortfarande som en oproblematisk ingrediens i gröten, och förstås uteslutande i termer av det begränsade antal verkligt oppositionella uttalanden han gjorde under sin valrörelse. Eller åtminstone förhoppningsvis uteslutande i dessa termer. Andersen tycks inte ha någon kritik mot honom eller hans upphöjande till gudakejsare, någon analys av det helhetliga fenomenet Trump; han belyser ingenting av de krafter utöver populistnationalismen som Trump representerar. Inte minst på grund av denna trumpismens ständiga närvaro är det svårt att instämma i att althögern “inte sällan” erbjöd ett “välarbetat” alternativ. Intrycket av en än större yvighet och vildvuxenhet än den som präglar den nya högern i Europa består.

Givetvis bidrog de verkligt extremistiska inslagen på intet sätt till den trovärdiga utmaningen av etablissemangshögern och liberalismen. Andrew Anglin har nu tydligen blivit “en tidvis högst relevant kulturkritiker”. Som jag minns denne nazist var han en sant extrem, verklig antisemit och en av de icke-fiender till höger som för mig allra minst framstod som någon framgångsfaktor. I Ur ruinerna påpekade Andersen med rätta hur althögerns kända ironi – som förväntades uppfattas i den nazistiska memetiken – “kan…ha flera lager”, och hur Anglin “talat om ‘icke-ironiska nazister förklädda till ironiska nazister‘”. Andersen talar om barnsjukdomar, men ser tyvärr också, såvitt jag förstår honom (formuleringen är inte glasklar), aktörernas mognad som en orsak till övergivandet av termen althöger. Detta förstår jag inte. Större mognad borde i stället lett till en ökad förståelse för nödvändigheten av termens fortsatta användning. Den var i sig verkligen ingen barnsjukdom.

När det gäller min tredje punkt anser Andersen althögerns identifikation som höger oundviklig, eftersom “den var en försvarsreaktion mot en totalitär tendens vars avantgarde beskriver sig som vänster”. Denna tendens har att göra med “[n]edmonteringen av själva den vänsterländska samhällsformen, det faustiska projektet och de folk som är dess kärna”; “både Trump och althögern var försök att bemöta detta”. Jag håller med Andersen om oundvikligheten. Mitt argument är inte att alternativhögern skulle ha kunnat undvika att identifiera sig som höger, bara att denna identifikation orsakade dess misslyckande.

Den svenska althögern skulle däremot i och för sig ha kunnat undvika det, men hela poängen med att lansera en svensk, eller nordisk, althöger var ju att hänga på den amerikanska trenden. Andersen och Friberg, med sin förtrogenhet med den europeiska nya höger som inte entydigt identifierar sig som höger utan, hos sin ledande tänkare, tvärtom avvisar denna beteckning, vet ju att det faktum att den totalitära tendensens avantgarde beskriver sig som vänster inte innebär att den är vad vänstern en gång var, en socialism, och att det är samma intressekonstellation som också står bakom den etablerade politiska högern som står bakom denna tendens. En av de saker jag försöker säga är att Andersens och Fribergs hela svenska nyhögerprojekt, som också påverkar hela den europeiska, kommer leda till samma misslyckande eftersom de trots de europeiska insikterna bejakar högeridentifikationen i samma utsträckning som amerikanerna. Den gör att de på fatalt sätt hamnar fel i såväl den nationella politiken som i det större världspolitiska sammanhanget och historiska skeendet. Att althögerns högeridentifikation var oundviklig betyder inte att en “äkta oppositions” metapolitik inte måste lära av det misslyckande den ledde till.

Att “högeridentiteten” också “möjliggjorde…för ett oväntat stort antal amerikaner att återknyta till europeiska högertraditioner av varierande värde, allt från den konservativa revolutionen till den nya högern” motsäger inte detta. Högeridentiteten blir idag problematisk i samtliga dessa fall. Det värdefulla innehållet i dessa riktningar måste frigöras från högern sådan den idag ser ut, inte liera sig med den; althögern, som den faktiska, primärt amerikanska riktningen, visade sig vara ett nästan patetiskt otillräckligt alternativ för fullgörandet av denna uppgift – eftersom den fortfarande var en höger.

Andersen delar Fribergs uppfattning att vad han kallar althögerns “försvinnande” berodde på “den omfattande repression som Trump, Brexit och andra populistiska framgångar gav upphov till”. Den var inte bara följden av “en naturlig process”, säger Andersen, kanske syftande på aktörernas mognadsprocess som för honom tydligen på något sätt skulle legitimera uppgivandet av althögersatsningen. Denna uppfattning är givetvis riktig. “Den ‘amerikanska vår’ som althögern var en del av har idag ersatts av tydligare totalitära tendenser och framflyttade positioner för folkfientliga eliter. Alternativhögern drabbades hårt av denna repression, inte minst som följd av framgångsrika metoder och oviljan att anpassa sig efter systemets narrativ och regler.” Men detta motsäger inte mitt påstående att “försvinnandet”, för att använda Andersens term, berodde på högeridentifikationen. För varifrån kom repressionen? Från vänstern?

Här står vi alltså inför inte bara althögerns utan hela populistnationalismens vanliga bristfälliga analys, den bristfälliga analys som följer just av högeridentifikationen, som inom inte minst den svenska populistnationalismen varit starkt tilltagande under de senaste åren. Och denna repressions art och ursprung har alltså den europeiska nya högern – och även Andersen och Friberg – alltid, i dess tidigare uttryck, ägt en riktig förståelse av, på samma sätt som av de postmarxistiska och postmoderna transmutationer som förhållandet till dessa bakomliggande krafter både förutsätter och orsakar. När de ändå klamrar sig fast vid en högeridentitet hypostaseras likafullt en otillbörligt generaliserad vänster som en oförklarat autonom historisk agent, på ett sätt som fördunklar förståelsen av det verkliga skeendet. Högeridentifikationen i sig kräver så att säga att en sådan förenklad och förskevad fiendebild vidmakthålls. Det är en dubiös anpassning till den populism Andersen och Friberg signifikativt nog benämner högerpopulism snarare än populistnationalism, och som de också ofta identifierar sig med.

Närmare blick på högeridentifikationen

Det faktum att det finns starka vänsterinslag även i den svenska versionen av den nya högern innebär inte att dess problematiska högeridentifikation är godtycklig eller ytlig. Andersen och Friberg uppfattade det verkligen, också i Sverige och Europa, och redan före althögerns framväxt eller termen althögers användning som sammanfattande beteckning på en amorf rörelse, som att denna identifikation var oundviklig. Antologin Höger om åsiktskorridoren: Motpol i urval 2006-2016, sammanställd av dem själva, innehåller rimligen de bästa och viktigaste artiklarna från denna period. Här finns också några av Andersens systematiska ansatser, även om texterna, som alltid, är spartanska i så måtto att de är ytterst kortfattade, alltför kortfattade för att en med tillräckliga preciseringar, distinktioner och nyanser utvecklad och därmed egentligt analyserbar, helhetlig åskådning skulle kunna föreligga. Men när det gäller själva högeridentifikationen framstår de som entydiga.

I en av dessa, artikeln/kapitlet ‘Tre skäl att inte bli borgerlig’ från 2014, går Andersen hårt ut mot den liberala, ekonomiska, “falska” högern. Dess “historiska misslyckande är monumentalt”, heter det. Den, “högern” inom citationstecken, har idag “på många sätt blivit en ‘vänster’. Den har anammat många av ‘vänsterns’ definitioner, och tävlar inte sällan med den om att vara mest ‘god’. Detta på en planhalva där det är ‘vänstern’ som skriver reglerna. Resultatet är sådant som mångkulturalism, brottet med historien och miljonbidrag till ‘vänsterns’ organisationer. Det betyder också att man anammat motståndarens definition av ‘extremism’, och brutit med de stödtrupper som hade kunnat bjuda ett effektivt motstånd och flankskydd i kulturkampen.”

Högern är “medskyldig i ‘vänsterns’ kulturkamp, och dessutom går den det globala kapitalets och USA:s ärenden”. Kritiken är alltså hård. Den moderna borgerligheten “framstår som erbarmligt tråkig, oförmögen att inspirera och intellektuellt hjälplös”. Den “saknar de redskap som krävs för att förstå sin motståndare och dess metoder”, den anammar denna motståndares begrepp, perspektiv och definitioner: “Reduceringen av borgerlighet till dessa definitioner och till ekonomism gör att den utgör ett amerikaniserat moras utan framtidsutsikter.” “Förståelsen för värdet av det klassiska bildningsarvet, för bildning som sådan, saknas.” Andersen säger till och med att “‘högern’ på många sätt är ännu skadligare än ‘vänstern'”. I dess tänkande avspeglas att “[k]apitalet numera är globalt” och att “nationen framstår som föråldrad”.

Att även ordet vänster här förses med citationstecken tycks signalera Andersens medvetenhet om dess sentida förvandlingar. Men meningen är oklar, eftersom han i samma text använder citationstecken även när han talar om “den klassiska ‘vänstern'”. Dagens höger sägs utgå från “samma axiom” som denna, “materialism, individualism och det ekonomiskas primat”. Det ser därför ut som om varken nyvänstern (det vill säga en stor del av 68-vänstern) eller den klassiska, marxistiska vänstern enligt Andersen är en verklig, sann vänster. Meningen blir inte klarare när han också skriver: “Mot ‘vänsterns’ abstrakta och förenklade tankemodeller ställde ‘högern’ en tid en lika förenklad nyliberal modell.” Men man får i alla fall intrycket av ett långt mer generellt avfärdande av vänstern än vad Andersens texter, med deras identifikation av delsanningar såväl i den nya som den klassiska vänstern, normalt synes motivera.

Samtidigt med denna kritik av såväl höger som vänster blottläggs hursomhelst också begränsningarna i Andersens metapolitik, ja i den metapolitiska metoden som sådan, uppfattningen att politiken är nedströms från kulturen och att kulturell påverkan och hegemonierövring är inte bara nödvändig utan också tillräcklig. Ingenting av den klassiska vänsterns – utan citationstecken – djupare historiska, sociologiska, ekonomiska och politiska perspektiv finns med, dess delsanningar erkänns här lika litet som nyvänsterns. Allt sätts inom citationstecken och ingen verklig vänster som förtjänar beaktande accepteras. Detta gör ingalunda rättvisa åt Andersens helhetliga skrivande, men det är signifikativt att han själv väljer ut en text som denna för publicering i bokform, i Motpols jubileumsvolym, och därmd som representativ.

Just här tycks Andersen verkligen med stor lätthet passa in i den enkla högeraffiliation som Friberg ännu tydligare bundit upp sig och sin version av ny- och (tidigare) althögern till. Men detta innebär också att även hos Andersen denna affiliations otillräckliga differentiering från just dagens ekonomsisk-liberala borgerlighet, som jag fokuserat på som dess generella och fatala svaghet, blottläggs. Rubriken på de artikel jag nu diskuterar säger att vi inte ska bli borgerliga, men artikeln säger ingenting om vad vi i stället bör bli. Dess enda adressat är borgerligheten sådan den existerar idag, och dess enda syfte är att skänka denna större motståndskraft mot vänstern (“vänstern”). Det visar sig att de skäl Andersen ger för att inte bli borgerlig inte är tillräckliga för att inte bli borgerlig.

Man kan här studera en del av den generella högeraffiliationens mer specifika mekanismer. Andersen bygger på Jonathan Bowdens konstaterande att borgerliga människor normalt är anständiga. Borgerligheten har också en “historiskt värdefull idétradition”, ja en tradition som har en “spännande och kreativ kärna”. Problemet är bara att man brutit med den, att man “försnillat och slarvat bort” den. Och att man även brutit med värdefulla “stödtrupper”, som antikommunismen. Andersens strävan är bara att förstärka denna högerborgerlighet genom att dels återupprätta och nyformulera dess egen tradition, dels vara en stödtrupp som tillhandahåller nya resurser.

Att det inte handlar om att erbjuda ett alternativ till den existerande högern utan bara om att reformera och förstärka den blir ännu tydligare i den ävenledes i antologin medtagna artikeln ‘Att vinna fienden’ från 2010. Där förklaras uttryckligen att Motpols projekt vänder sig till medel- och överklassen: “Det är vår uppgift som antiliberaler, högerradikaler och identitärer att verka för att elitens och medelklassens övergivande av 68-vänsterns positioner istället leder till att den återupptäcker de genuint konservativa, europeiska och radikala perspektiv som vi representerar.” Och: “Vad talar då för oss? Man kan här…nämna medel- och överklassens endast halvt medvetna längtan efter en attraktiv identitet.” De ska erbjudas “heroiska förebilder och arketyper”, och Andersen ger, på typiskt sätt, exemplen Skorzeny, Jünger, och 1960-talets italienska radikalhöger.

Uppgiften är också att “göra vissa delar av historien relevanta och spännande” för den trötta och toleranta eliten, och att formulera sig “på ett sätt som ger intryck av både objektivitet, reson och klass” (min kursiv.). När Andersen, som i sitt nya inlägg, talar om den västerländska samhällsformen, “det faustiska projektet”, är det en alldeles för långtgående, ohistorisk mytologisering. “Hela den aristokratiska, och europeiska, traditionen från neolitisk stenålder och framåt tillhör oss”, fortsätter han i ‘Att vinna fienden’, och “medel- och överklasserna” kommer “i sin jakt på en identitet…sannolikt att vara intresserade av elitism”. Andersen tillägger här inom parentes att det också tillhör uppgiften att ge denna elitism “sociala förtecken”, vilket “i Sverige dock inte bör vara så svårt”. SD:s övergång till socialkonservatism som primär ideologisk självbeteckning, liksom hela deras fjärmande från den tidiga radikalnationalismen som denna ändrade beteckning sammanhängde med, har dock starkt avvisats av Motpol; i antologin finner vi det i Fribergs artikel ‘Farlig vänsterglidning i SD’ från 2015.

Vad som framgår i dessa artiklar av Andersen är att någon väsentlig systemförändring inte ens är målet för Motpols metapolitik, att någon sådan inte är vad den politik som förväntas följa av vad som ska strömma ned från deras nya kultur ska åstadkomma. Det handlar inte ens om att skapa en ny, verklig elit. Det är de av det rådande systemet producerade och bevarade dominerande klasserna som ska metapolitiskt påverkas så att de omprövar sin allmänna kulturradikalism och sin invandrings- och mångkulturpolitik. Varken analysen, metoden eller målet går utöver detta. Projektet anses både möjligt och tillräckligt. Vad jag länge har försökt hävda – i artiklar som Motpol inte valt att publicera – är att det är otillräckligt, eller, mer exakt, att det inte är möjligt i den utsträckning som skulle göra det tillräckligt. Det rådande systemets av Motpol icke ifrågasatta grundläggande ekonomiska och institutionella konstruktion och struktur utgör en alldeles för stor del av förklaringen till de förhållanden Motpol vill ändra.

Öppning mot vänstern?

Dessa artiklar låter oss således förstå arten av den högeraffiliation jag försöker problematisera. Men hur förhåller den sig då närmare till de vänsterelement, inte minst hos just Andersen, som jag hävdar strider mot den och borde omöjliggöra den? Som i stället borde leda till en striktare linje “bortom höger och vänster”, i likhet med den större europeiska strömningen?

Andersens kommentarer på Twitter till mitt inlägg ‘Den spartanska högern’ förklarar antagligen något väsentligt om hans inställning till vänstern. Samtidigt som han försvarar högeraffiliationen, lokaliserar han en möjlig “öppning åt vänster”. “[P]ågående totalitära och demografiska tendenser” motiverar, skriver han, som “ett akut hot på medellång sikt” en “‘folkfront’ för folk och frihet”, vilket i detta sammanhang måste syfta på högeralliansen. Tonvikten på det frihetliga vittnar väl här också om Andersens partiella införlivande och kvarhållande av libertarianismen. Men “[s]amtidigt har en borgerlig höger flera begränsningar utifrån ett djuphögerperspektiv, vilket i civilisations- och modernitetskritik ofta ligger närmare men samtidigt överskrider den mer intressanta vänsterns dito. Därav en öppning åt vänster, bortom höger och vänster.” [Min kursiv.]

Djuphögerperspektivets närmareliggande den mer intressanta vänsterns civilisations- och modernitetskritik i förhållande till den borgerliga högern är givetvis en viktig öppning mot vänstern och därmed mot positionen bortom höger och vänster. Men menar Andersen att det är den enda? Det håller jag i så fall inte med om. Den borgerliga högern har begränsningar utifrån betydligt fler perspektiv. Inskränkningen till den öppning Andersen identifierar tillåter honom naturligt nog ingen större optimism i det nuvarande läget: “Hur framgångsrik sådan öppning är på kort sikt är osäkert, jag får i alla fall begränsad återkoppling från vänster på Marxtexterna. Även om de tydligen läses, hoppas de bidrar till något på medellång sikt när samhällsförändringarna blir så uppenbart obehagliga att hela vänstern splittras.”

Jag vill föreslå att vänstern kan vara på väg att splittras redan nu, och att detta uppenbarar fler öppningar än den Andersen nämner. Ja, mer än öppningar. Så länge högern tenderar att enas, som i Charlottesville, och på det sätt som Friberg och Andersen fortfarande håller fast vid (evoliansk feodalism, populistnationalism, fascism, Trump och Bolsonaro, Kristersson), blir den i sin helhet ohållbar. Det enda hoppet står då till en del av vänstern som avskiljs från den genom dess splittring. Endast den kan då rädda det väsentliga i högern undan dess förödande enhet.

Andersens slutomdöme om althögern, att dess “nettobidrag var högst positivt” och att den “var ett värdefullt fenomen” kan jag ju inte instämma i. Vad jag säger i den här debatten är att dess initiala intention sådan jag uppfattade den – och jag medger gärna att jag kan ha missuppfattat den – gick förlorad i den sant extrema enhet som tydligast, men långtifrån enbart, framträdde i Charlottesville. När det gäller Andersens slutomdöme 2017 i Ur ruinerna, som han också citerar, att althögern hade “mycket att lära den som vill skapa en effektiv postmodern motståndsrörelse”, vill jag också insistera på nödvändigheten av en omprövning av införlivandet av postmodernismen; denna måste förvisso beaktas i dess verkliga filosofiska dimensioner, men dessa måste i sin tur ses i ljuset av större filosofiska perspektiv, och att stanna vid postmodernismen är att i alltför hög grad acceptera det som definierar den postmarxistiska vänstern och dess kapitalism.

Däremot har Andersen rätt i att althöghern “gjort ett bestående avtryck”. Andersen säger att “[g]enom sitt försvinnande blev den, tillspetsat uttryckt, allestädes närvarande. Man kan här tala om en betydande metapolitisk hegemoni.” Det är överdrivet. Men det är ändå här man finner det lilla som även jag skulle kunna acceptera som ett positivt resultat. Och därmed återkommer vi till Andersens mot högeridentifikationen stridande vänsterelement. Han ser nämligen att althögern också påverkade den “alternativa vänstern”, altvänstern.

I Ur ruinerna hade Andersen kort uppmärksammat denna då embryonala vänster, men han förklarar nu att den “var så marginell att den togs med i althögerkapitlet mer som påminnelse om värdet av en ekonomisk analys än något annat”. Detta var ju dock en helt avgörande påminnelse – ett pekande på ett av de huvudområden där althögern uppenbart inte kunde avhjälpa högerns allmänna brist, dess allmänna fel. Eller ens ville det, i många fall, i beaktande av åtminstone det libertarianska inslaget. Att Andersen själv i tillräcklig utsträckning tillägnat sig en sådan analys, eller dragit några mer betydelsefulla slutsatser av den, framgår inte med någon solklar evidens.

I sitt nya inlägg återkommer han i alla fall till altvänstern, som, snart fem år senare, “börjar bli intressant på riktigt”. Man måste visserligen fråga sig om själva termen är i mer allmänt bruk. Den borde kunna vara det: den är lika utmärkt som termen althöger. Men altvänstern motsvarar i hög grad det som idag också kallas “postvänstern”, och som jag hänvisade till i mitt inlägg Invandringskritik och världspolitik. Även det är ett utmärkt begrepp. Andersen nämner Aimee Terese, och länkar till Benedict Cryptofash som exempel på den “marxistiska dekonstruktion av själva vänstern” som altvänstern “innefattar”. Men innefattar den detta, är också termen otillräcklig, och “postvänstern” blir nödvändig. Altvänstern överskrider så att säga vänstern och blir en postvänster på det sätt som althögern borde överskridit högern och blivit en posthöger.

Andersen nämner också Malcom Kyeyune. Utan tvekan representerar han i sig i mycket en altvänster, men frågetecken inställer sig, som jag nämnt i andra sammanhang, på grund av hans koppling till tankesmedjan Oikos. Och de gäller inte bara i hur hög grad han kan påverka den, utan också i vilken utsträckning han som verksam där överhuvudtaget kan förbli altvänster. Oikos syfte är ju enligt Mattias Karlsson bara att befrämja populistnationalismens fusion med den borgerliga högern för det parlamentariska blockets och det institutionella kulturkrigets – sådant det kan föras inom denna fusions ramar – syften.

Säkert är det så att althögern har påverkat altvänstern eller postvänstern, att de senare har övertagit vissa av den förras temata. Såtillvida är det fel att säga att althögern misslyckades. Altvänstern är ung och känner bara vänstern som den sett ut i väst sedan kalla kriget, och den har formats av en debatt och en kultur där den likaledes unga althögern under en tid var en stark kraft. Båda vänder sig helt enkelt mot dagens vänster. Stora fält av inte bara konvergens utan överlappning mellan dem kan identifieras. Men medan althögern inte förmådde frigöra sig från högern, utan krossades av den och av vänstern i förening, skulle altvänstern kunna lyckas i att erbjuda ett verkligt alternativ till vänstern, undgå att krossas av den och högern i förening.

Altvänstern vänder sig mot både dagens vänster och dagens höger. Althögern vände sig mot dagens vänster, men endast mycket ofullständigt mot dagens höger. Altvänstern har till skillnad från althögern direkt, naturlig tillgång till den äldre, väsentliga socialismens alla resurser både för kritiken av högern och för sig själv som alternativ; den har till skillnad från althögern sådan den kom att gestalta sig, rätt att göra dem till sina egna. I jämförelse med dagens postmarxistiska och postmoderna vänster har mycket av den äldre vänstern så att säga också varit en altvänster; jag försöker för den använda termen paleosocialism. Där finns ju exemelvis resurserna för den ekonomiska analys som Andersen efterlyste hos althögern. Och det är här vi redan nu ser splittringen av vänstern, eller åtminstone den splittring jag tror är den väsentliga.

Särskilt om den förstås på det sätt Andersen vill, som i någon mån omfattande en andlig djuphöger, äger althögern förstås resurser som alt- och postvänstern saknar. Alt- eller postvänstern är givetvis inte heller tillräcklig. Liksom althögern för att bli ett verkligt alternativ till den existerande högern hade behövt tillägna sig paleosocialismens och vad som idag är altvänsterns insikter och därmed överskrida sin egen högeridentitet, måste altvänstern för att bli ett verkligt alternativ till den existerande vänstern tillägna sig konservatismens och vad som igår var althögerns insikter och därmed överskrida sin egen vänsteridentitet. Althögern misslyckades med det, altvänstern skulle kunna lyckas. Om den tillägnar sig djuphögerns andliga resurser, parallellt med vänsterns egna civilisationskritiska, och därmed modifierar sin egen marxism i enlighet med dem, samtidigt som den med vederbörlig urskillning återupptar paleosocialismens intellektuella och politiska tradition, skulle den på ett helt annat sätt än althögern och den nya högern bli det tidsadekvata, i den historiska och världspolitiska utvecklingen korrekt orienterade och situerade verkliga alternativ som vi behöver. Vilken väg den väljer återstår att se, men åtminstone när det gäller religionen i allmänhet har de faktiska socialistiska länderna sedan länge omprövat den tidiga marxismens tids- och kontextspecifika inställning.

Althögerns “inneboende potential fick inte möjligheten att utvecklas organiskt på grund av omfattande repression”, sammanfattar Andersen korrekt, men “den utveckling som trots detta ägt rum har ändå varit positiv”. Vad som sker i dagens alt- eller postvänster är givetvis inte en organisk utveckling av vad som skedde i gårdagens althöger. Men den utveckling som sker där är relevant för samma syften, och idag tycks det bara vara där som, bland mycket annat och lika väsentligt, en positiv utveckling av vissa giltiga althögeridéer äger rum.

En bestående motsägelse

Högeridentifikationen gjorde althögern irrelevant, och även den nya högern i den mån den tog denna benämning på allvar. Vad de än subjektivt tror, är, menar jag, althögerns små residuer alltmer reducerade till indirekta stöd för den västimperialistiska globalkapitalismen såtillvida som de inte är i närheten av att med den minsta realism ens kunna tänka ett helhetligt alternativt system eller en väg till ett sådant. Den “äkta” högeroppositionen vore föga mer än ett harmlöst lajvande, om det inte vore just för attt den är så litet opposition att den indirekt stöder den atlanticistiska imperialismens system: inte bara den populistnationalistiskt maskerade eller åtminstone till verklig förändring maktlöse Trump, utan även exempelvis Bolsonaro. Och förstås det svenska konservativa blocket. Därmed är lajvandet inte harmlöst. Det är inte svårt att i förlängningen se en så att säga banal reduktion till den generiska fascismens huvudsakliga faktiska och objektiva historiska funktion, närmast i de former den tog sig under kalla kriget. Systemet har redan användning för detta igen. Vi har sett det i Ukraina, och det legitimeras för närvarande indirekt från EU:s sida av en officiell omskrivning av andra världskrigets historia.

Undertiteln på Ur ruinerna, Andersens bok från 2017, 2000-talets höger växer fram, signalerar en fullständig inordning i det allmänna, icke-kvalificerade högerprojektet. Arktos hade vid denna tid också i hög grad en egen estetik för denna höger. Omslaget till Fribergs Högern kommer tillbaka visar en beslutsam man – typ gruvbolagsdirektör, som jag tror Friberg också var vid denna tid – i kostym som rättar till slipsknuten. På omslaget till Andersens två år senare utgivna bok uppstår en liknande – eller samme – direktör i kostym ur ruinerna av vad som väl ska föreställa liberalismens och vänsterns modernitet. Kostymer, kläder, är viktigt för denna höger. Den skiljer sig därvidlag inte från den vanliga, tidigare mycket lilla borgerliga, mer strikt konservativa falangen, “tradition och fason”-högern så att säga, som alltid fäste den stor vikt vid skor, skjortor och manschettknappar. Denna estetik, som även inkluderade andra stilmässigt kongruenta accessoirer och parafernalier, användes också för andra Arktosprodukter, eller åtminstone deras reklam.

Det var alls inte helt misslyckat. En stilmässig uppryckning av detta slag är otvivelaktigt av godo i vår tid, och det är ju heller inte fel att vara gruvbolagsdirektör. Samtidigt som han publicerar så mycket material som i verkligheten är icke-höger, tycks Friberg inte bara i stor utsträckning vara en så att säga vanlig borgerlig ekonom- och högertyp, utan också angelägen att uppfattas som en sådan. Till och med i den sant vildvuxna demonstrationen i Charlottesville gjorde Friberg en sådan estetisk-kommunikativ ansträngning genom att marschera i tredelad kostym. Friberg vänder sig till den grupp som oftast klär sig så, till den vanliga högerborgerligheten. Men det intryck man har är att en sådan kalkylerad högerborgerlig förpackning är tämligen främmande för Alain de Benoist

En stark disproportion fanns dock mellan den dramatiskt ödesmättade historiska pånyttfödelsens tematik i bokomslagens bakgrundsmotiv (på Högern kommer tillbaka skymtar brinnande liberal-modernistiska byggnader som kostymmannen lämnat bakom sig) å ena sidan, och den genomsnittsborgerliga affärsframtoningen å den andra. Det kunde förefalla som om högerns tillbakakommande och uppstigande ur ruinerna i verkligheten inte behövde betyda mycket mer än en moderat valseger. Och problemet är att Fribergs metapolitik knappast kommer leda till mycket mer än så, så länge han marknadsför den som okvalificerad höger eller, givet den faktiska konfigurationen och kombinatoriken av dagens politiska och ekonomiska krafter, ens en höger kvalificerad som sann eller alternativ.

Andersens bok är dock full av exempel på avvisandet av den fixering vid motsatsen mellan höger och vänster som han anger som en för honom själv central position, och därmed på sådant som överhuvudtaget inte är höger. Motsägelsen är frapperande. Här finner vi – utöver det korta avsnittet om altvänstern i kapitlet om althögern – i kapitlen om andra komponenter av den höger som reser sig ur ruinerna sådant som Alain Soral och Égalité et Réconciliation, ett helt kapitel om Casa Pound och arvet från den socialistiskt inriktade fascismen, ett längre om den lika starkt socialistiskt orienterade identitarismen, och två ännu längre – nästan lika långa som det om althögern – om den nya högern och Dugin, med deras starka vänsterinslag. Inget av detta är i allo den version av utvecklingen utöver vänster och höger jag önskar, men det är en version av denna utveckling, och vad som är sant och av värde i den bör utan svårighet kunna upptas och räddas i den ideologiskt vidareutvecklade, nya typ av socialkonservatism som jag försökt förespråka.

På grund av Evolas betydelse som definierande den “sanna” höger som Friberg och Andersen vill representera, är det av särskild betydelse att Andersen refererar Dugins kritik av just Evola: “Han beskriver Evola som en imponerande gestalt, en traditionalist som uppmanar oss till revolt mot den moderna världen, mot liberalism, materialism och egalitarism. Men samtidigt menar Dugin att Evola bör läsas av vänstern, av en vänster som är mot bourgeoisien, liberalismen och kapitalismen. Enligt Dugin bygger Evolas stöd för borgarna och kapitalismen framför proletariatet och socialismen på ett missförstånd. Evola förväxlar klasser och kaster, och missar att arbetarna egentligen är bondekastens medlemmar som fördrivits från sina hem. Arbetarna kan därför inte identifieras med den fjärde kasten, de av Evola illa sedda shudras. Den moderna världen är bourgeoisien. Dugin för här tankarna till den indiskt influerade ekonomen Ravi Batra, som menar att koncentrationen av rikedomar hos plutokraterna, och laglösheten, leder till att proletariserade krigar- och prästnaturer leder massorna i uppror och påbörjar en ny krigarera. För Batra finns det alltså inte bara proletariserade bönder, utan även krigar- och prästnaturer kan proletariseras.”

Alla dessa tolkningar av västerländsk historia i termer av varna-systemet framstår visserligen som högst spekulativa, men den åsiktsskillnad gentemot Evola som de syftar till att underbygga är viktig. Andersen framlyfter att Evola själv, som Friberg så utförligt citerade för att visa hur skild hans “sanna” höger var från den ekonomiska och liberala, stödde själv borgarna och kapitalismen på just det sätt jag säger att althögern gjorde och Motpol gör. Andersen bekräftar också min beskrivning av enhetshögerns väsen och funktion genom att nämna Bolsonaros “traditionalistiske” läromästare Olavo de Carvalhos ifrågasättande av Dugin genom sitt groteska påstående att kapitalisterna i själva verket är kshatriyas!

På annat håll uttrycker sig Dugin i andra och enklare termer om hur liberalismen och kapitalismen, plutokratins materialism och så vidare är huvudfienden idag, och hur det därför är nödvändigt att först stödja och fullborda det nödvändiga historiska moment som socialismen utgör för att få bort dem. Jag har själv skrivit om de onyanserade radikala inslagen i Dugins tänkande; mitt syfte här är bara att peka på det absurda i paketeringen av allt det Andersens bok behandlar som en ospecificerad höger, ja en del av dagens svenska “opposition” som tror på ett atlanticistiskt “konservativt block”.

Det borde idag vara uppenbart att en sådan högers objektiva effekt i verkligheten är att ta oss i motsatt riktning i förhållande till de tankeströmningar Andersen intresserar sig för. Andersen tycks verkligen, liksom Friberg, tro inte bara på en “sann” höger som föregives kämpa lika mycket mot den “falska” högern som mot “vänstern”, utan också, fortfarande, på en “enad” höger som bara kämpar mot “vänstern”. Det jag ovan anfört om Andersens inställning till borgerligheten känns inte alltid tillräckligt för att förklara varför även han håller fast vid vad som mer och mer framstår som blott en trivialisering och vulgarisering. Det låter det metapolitiska projektet på onödigt och kontraproduktivt sätt avfärdas med begripligt negativt laddade beteckningar som högerradikalism och högerextremism, och det riskerar sakpolitiskt att få katastrofala konsekvenser.

Daniel Friberg återkommer med ännu ett inlägg på Motpol, efter mitt svar på hans första, där han vände sig mot min artikel Alternativhögerns öde. Det nya inlägget inleds med en anekdot om Spartas kung Kleomenes. En ambassadör höll en gång “ett långt och utdraget tal” inför kungen, varpå denne svarade: “Vad du sade i början kommer jag inte ihåg, och vad du sade i mitten kunde jag därför inte förstå, och av den anledningen kan jag heller inte hålla med om dina slutsatser.”

Vad Friberg vill säga med detta är att mitt svar är för långt. “Spartanerna gjorde en dygd av att hålla sitt tal kort och effektivt. När jag läser Jan Olof Bengtssons senaste debattartikel är min första tanke att han har mycket att lära av spartanerna.”

Min första tanke när jag läser Fribergs nya svar är att han har mycket att lära av athenarna. Om Friberg är som Kleomenes, och inte kommer ihåg början och därför inte kan förstå vad jag skrev i mitten, är det förstås inte konstigt att han inte håller med om mina slutsatser. Allt han i nästa mening säger om mitt svar på hans första kritiska inlägg – att det är omotiverat långt, att det är osammanhängande, och att det inte adresserar något väsentligt i hans genmäle – förklaras av denna spartanska mentalitet. Om Friberg i stället gått i athensk skola borde han ha sett varför allt detta är fel. Men Sparta har alltid varit mer kongenialt än Athen för den typ av höger som Friberg representerar. Jag tror detta är själva kärnan i den här debatten.

Korthet har förvisso sin plats. Idag tillhandahåller Twitter exempelvis ett format som bara tillåter det lakoniska (det vill säga lakedaimoniska, spartanska), och som skribenter av alla slag numera använder, så också jag. Även just Alternativhögerns öde var en mycket kort text. Men korthet är otillräcklig för just den fördjupning, nyansering och utveckling som är nödvändig i detta och många andra fall. Och den är verkligen inte alltid förenlig med någon meningsfull effektivitet. Det här är ett problem med hela populistnationalismen. Man möter där samma invändning gång på gång, år efter år. Nu alltså även från en bokförläggare.

I tryckta publikationer, akademins såväl som vissa av kulturlivets och politikens (främst vänsterpolitikens), får man skriva långt, så långt som stora och svåra ämnen kräver. Varför får man inte göra det på nätet? Det finns ingen som helst anledning till det. Och varför får man inte göra det inom populistnationalismen? Det är idag förstås särskilt allvarligt att just populistnationalismen är ovillig att skriva och läsa texter av erforderlig längd på nätet. Det är i själva verket ett avgörande hinder för dess nödvändiga ideologiska utveckling. Dessvärre är det förstås också ett uttryck för just populism i den lägre meningen. Här var det väl meningen att just Motpol skulle vara annorlunda?

—

I sak borde det visserligen vara överflödigt att göra även detta inlägg långt. Det borde egentligen räcka att uppmana Friberg att försöka överge den spartanska inställningen och förvärva tillräckligt mycket av den athenska för att läsa mitt förra en gång till. Men eftersom ämnet är viktigt och alltså i största allmänhet motiverar stor utförlighet, går jag igenom även vad Friberg denna gång säger. Han kommer åtminstone med litet nytt.

Av obegriplig anledning ser Friberg en motsägelse mellan mitt upprepade påstående att alternativhögern misslyckades på grund av sin identifikation som höger och att jag ger honom rätt angående dess kollaps i kölvattnet av Charlottesville. Naturligtvis var Charlottesville en av följderna just av högeridentifikationen i den urskillningslösa enhetsfrontens form – avståndstagandet från avståndstagandet, som jag brukar kalla det – under parollen “Unite the Right”, en paroll som Friberg fortfarande håller fast vid. Och denna enhet inkluderade ju trumpismen, som, som i alltför hög grad ett faktiskt stöd för den lätt populistiskt maskerade etablissemangshögern, givetvis inte kunde leda till framgång.

Friberg återkommer alltså med anklagelsen att jag inte underbygger mitt påstående om orsaken till alternativhögerns misslyckande, och nu med mindre rätt än efter den korta artikeln Alternativhögerns öde. Men vad som generellt gäller är alltså det jag förklarade i mitt förra svar. Min huvudpoäng rörande problemet med högeridentifikationen kräver i själva verket mycket större utförlighet än den ges i de artiklar av mig som Motpol publicerat. Den större utförligheten finns i min enkla “privata blogg” och på Insikt24. Om man ska välja den enskilda artikel som ger den fullständigaste underbyggnaden är det Invandringspolitik och världspolitik.

Åtminstone en del av bakgrunden bör dock finnas också i flera av mina tidigare artiklar på Motpol. När Alternativhögerns öde återpublicerades på Motpol försvann också de efter texten tillagda länkarna till sju andra artiklar specifikt om alternativhögern som jag skrivit de senaste fem åren. Efter att Patrik Ehn återpublicerat Alternativhögerns öde, dagen före Fribergs svar på den, försökte jag faktiskt påverka vad som skulle återpubliceras genom att skriva till Ehn och påpeka att det fanns flera artiklar som jag tyckte så att säga “saknades” på Motpol. Jag var nämligen själv medveten om vilken ofullständig bild hans urval gav av min argumentation. Jag nämnde Högern och konservatismen, som framstod som lämpligast att först fylla luckorna med, eftersom den direkt vidareutvecklar ett avgörande historiskt tema från den på Motpol i mars 2019 publicerade artikeln Tradition och revolution. Men det finns många fler.

—

Det är svårt att veta var man ska börja nysta i Fribergs märkliga utläggning om varför jag inte gör nytta i egenskap av intellektuell, varför jag i bästa fall är irrelevant och i värsta fall skadlig för “oppositionen”. Givetvis har jag motståndare, givetvis är media en objektiv kraft, givetvis berodde alternativhögerns nederlag på existerande krafter. Men det här med mig och oppositionen är avslöjande. Oppositionen, “alldeles oavsett vad den väljer att kalla sig”. Friberg menar sig företräda “den av Julius Evola definierade tidlösa, ‘sanna högern’, baserad på eviga värden”. Denna höger, skriver han, “befinner sig i ett strikt motsatsförhållande till den ekonomiska höger”, den “liberala och borgerliga” höger, som han menar att jag inte bara “verkar ha som bedömningsgrund” utan som jag enligt Friberg påstår är vad högern “nödvändigtvis är”.

Här är mina tidigare artiklar på Motpol fullt tillräckliga för att ta Friberg ur sin villfarelse. Det finns flera om den traditionalistiska skolan och en om begreppet “djuphöger”. Men tog sig Friberg till bloggen kunde han tänkas upptäcka att jag också skrivit specifikt om just Evolas förståelse av den sanna högern. Dock illustreras min poäng i Alternativhögerns öde tydligt just av Fribergs formuleringar om den sanna högern och oppositionen. Det står klart att den senare för honom består av dem som, som jag beskriver det, för en urskillningslös kamp mot vänstern, vill “stoppa sosseriet” och så vidare. Förvisso finns bland dem en del evolianer som vill återupprätta feodalismen, men det är så att säga inte de som dominerar torgmötena och mediadebatten. Det gör i stället den liberala, borgerliga, ekonomiska högern – och den populistnationalism som nu, i Sverige, anstränger sig för att bilda ett block med den. Det gör även de radikalnationalister och generiska fascister som också kämpar mot samma vänster, och som genom libertarianismens påverkan blivit alltmer okritiska till den ekonomiska högern i en allmän mening.

Det är det här som Fribergs spartanska tänkande inte tycks uppfatta. Såtillvida som även de enstaka företrädarna för den sanna högern stödjer den falska i en gemensam opposition mot allt vad vänster och socialism heter, saknar den distinktion som Evola förebrår marxisterna för att inte uppfatta betydelse. Där råder i stället i högsta grad den absurda identifikationen, “this insidious confusion”. Om Friberg verkligen tog på allvar att “there is not only no common identity, but on the contrary, there is a clear antithesis”, borde han ju lätt kunna förstå och acceptera åtminstone hälften av min argumentation.

På den enade högeroppositionens möten hörs inte så mycket om att den försvarar “forces and traditions that acted formatively on a group of nations, and sometimes also on super-national unifications, before the French Revolution, before the advent of the Third Estate and the world of the masses, and before bourgeois and industrial culture, with all its consequences and its games, which consist of actions and concordant reactions that have led to the contemporary chaos and to all that threatens to destroy the little that still remains of European culture and European prestige.” Det är exempelvis inte vad alternativhögerns gamle gudakejsare Trump talar om. Tvärtom är det uppenbart att högerenhetsfronten i stället till helt avgörande del formas av “the capitalist, or the conservative and ‘reactionary’ bourgeoisie, which is intent on defending its interests and privileges”. Men även när “sanna” konservativa och populistnationalister faktiskt tar upp något av det Evola talar om i det första citatet, har detta ingen chans att verkligen göra sig gällande så länge de är allierade med det han talar om i det andra citatet.

Friberg å sin sida talar om det “pågående ställningskriget” mellan högern, det vill säga denna samlade opposition, och vänstern. Efter de utförliga Evola-citaten blir det litet svindlande att se allt som de beskrev spartanskt nedkortat, reducerat, förenklat, ja förvanskat till ett ställningskrig mellan “nationalister och globalister”. Det strider direkt mot Evola. Att högern kort och gott är lika med nationalister och vänstern med globalister följer inte logiskt ur någonting i Fribergs inlägg, underbyggs inte på något sätt.

Om man som traditionalist räknar den liberala, borgerliga, ekonomiska högern till vänstern blir visserligen hälften av översättningen till den spartanska kortformeln adekvat. I ett historiskt perspektiv är det förvisso fullt möjligt. Men i så fall undrar man hur den sanna högern någonsin kunde tro på och stödja Trump. Och den måste ju då kompromisslöst förkasta dagens svenska konservativa block. Trump och SD försöker förvisso i någon mån gå emot globalismen, men ingen tvekan kan ju råda om att det är den liberala, borgerliga ekonomin – huvuddelen av Trumps parti, huvuddelen av det konservativa blocket, kort sagt dagens etablissemangshöger – som skapat och som upprätthåller den. Dessutom kvarstår som uppenbart fel reduktionen av den sanna högern till nationalismen. Denna kan naturligtvis lika historiskt välgrundat som den ekonomiska högern hänföras till vänstern.

—

Fribergs fascismnoja producerar nu ytterligare, märkliga kontorsioner. Vad är det, frågar jag mig igen, som är så problematiskt med min användning av denna term? Varför måste Friberg få bort den, avvisa min användning som ett “monomaniskt ältande”? Det är just denna reaktion som jag skulle vilja se ersatt med den typ av utredning och klargörande, i syfte att genombryta “fascismbarriären”, som jag efterlyst på Identitär Idé.

Friberg avvisar begreppet generisk fascism som syftande till att “bunta ihop personer och rörelser som svårligen kan klassas som ‘fascister’, t. ex. nationalkonservativa partier som regeringarna i Polen och Ungern, under ett stigmatiserande, diffust och kraftigt utvidgat fascistbegrepp”. Så kan det, liksom fascism överhuvudtaget, förvisso användas: som ett “vapen mot den invandringskritiska oppositionen”. Jag instämmer här till fullo med Paul Gottfrieds av Friberg citerade ord, och har förstås även själv skrivit om detta. Jag har ju själv buntats ihop med fascister.

Men även om termen generisk fascism må ha introducerats av Griffin är begreppet verkligen inte nytt eller originellt. Det betyder helt enkelt föreställningen att det finns en generell, allmän fascism som går utöver den italienska, har funnits redan från början, från 20-talet. Tidigast återfanns det hos marxistiska forskare, och i början av 60-talet är det centralt för den tyske historikern Ernst Nolte, i hans inflytelserika verk Der Faschismus in seiner Epoche: Action française – italienischer Faschismus – Nationalsozialismus. Det finns ingenting oseriöst med begreppet i sig. Jag ser det tvärtom som oumbärligt, och accepterar helt dess rimligt utvidgade tillämpning av termen fascism, även om det givetvis också är en terminologisk fråga och missförstånd uppstår genom att den italienska termen på detta sätt prioriteras. En stor mängd samhällsformationer av liknande typ har utan tvekan förekommit: fascismen kan därför i en mening legitimt förstås som ett generiskt fenomen i 1900-talets historia, som en fascism i utvidgad mening, och kan såtillvida på intet sätt reduceras till Mussolinis regim i Italien. Det är även så Det fria Sverige ser det.

Fribergs krumbukter inför fascismen snarare förstärker än bryter ned fascismbarriären. Han säger nu att det är omdömeslöst att överhuvudtaget använda termen “fascism” (och även “nazism” och “rasism”), eftersom det är ett fiendens verktyg i ställningskriget, som används för att “tysta samhällskritisk debatt, samt avhumanisera konservativa och andra regimkritiker för att göra dem till lovliga villebråd för censur- och förtrycksåtgärder”.

Det är alldeles för förenklat. Termens missbruk får inte hindra dess rätta bruk. Givetvis är det inte bara legitimt utan nödvändigt att introducera nya begrepp. Men en del av Fribergs avfärdande av begrepp leder också till en språkets fördumning och ett omöjliggörande av samhällskritik, när fienden och vänstern förstås i förenklade, urskillningslösa, spartanska termer. Fribergs terminologi äger utan tvekan sina förtjänster. Men den är inte tillräcklig för att “förstå och förklara vår samtid”.

Jag “klistrar vilt” fascism omkring mig, heter det. Var? Mycket av längden i mitt första svar upptogs av att jag precist och noggrant angav min tillämpning av termen medels konkreta exempel. Fribergs upprördhet framstår som en blandning av att han å ena sidan tror att jag är ute efter att stigmatisera, å andra sidan själv vill dygdsignalera avstånd från fascismen. Det senare implicerar ett accepterande just av den fiendens terminologi där fascism bara är en stigmatiserande term.

—

Den förenklande bundenheten till högerbegreppet är missvisande ifråga om innehållet i de tankeriktningar som förmedlas av Friberg och hans projekt, Motpol och Arktos. Friberg framställer det som om endast Evolas “sanna” höger är representativ för detta innehåll. Det stämmer inte. Den traditionalistiska skolan – som Evola inte heller är en typisk företrädare för – är bara en av de riktningar som Fribergprojekten ansluter till. De andra är den nya högern och den konservativa revolutionen. Både historiskt och i nuet finner vi här blandningar och föreningar av två eller alla tre, med olika tonvikter och kanske vidareutvecklade med nya idéer (“identitarismen” framstod åtminstone tidigare som möjligen tillförande några sådana). Åtskilligt här går inte att hänföra till någon höger överhuvudtaget.

Detta gäller ju även i viss mån den generiska fascismen. Den borgerlig-liberal-ekonomiska högern brukar distansera sig från den nationalsocialism den historiskt ofta stödde mot kommunismen genom att säga att blotta namnet visar att den är socialism, vänster. Men många nationalsocialister och generiska fascister brukar också bekräfta detta genom att distansera sig från denna höger och själva betona de socialistiska inslagen.

Jag exemplifierade emellertid med Dugins stöd till kommunismen på flera håll i världen idag, men kunde också nämnt Alain de Benoists kontakter med franska kommunistpartiet på 90-talet, då han bland annat föreläste på deras tankesmedja Institut de recherches marxistes, eller Francis Parker Yockeys och Jean Thiriarts visioner om och arbete för enhet mellan Europa och Sovjetunionen. Allt detta finns prefigurerat redan i den tyska konservativa revolutionen, och inte bara hos den extreme, lägre-romantiske och vildvuxne Ernst Niekisch, utan även hos den mer måttfulle Ernst Jünger.

Motpol domineras helt av Joakim Andersen. Under långa perioder är hans artiklar i själva verket de enda som överhuvudtaget publiceras där. För de flesta är han helt enkelt Motpol. I rutan Om skribenten under varje artikel, såväl som på sidan med presentationer av medarbetarna, beskrivs att han “har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist…Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ‘höger’ och ‘vänster’ som något som skymmer vår tids verkliga frågor.” Genom Andersens dominans är denna inriktning i själva verket vad som definierar Motpol; den är vad Motpol faktiskt står för. Och det är vad som gör Motpol bra och intressant. Utan Andersens breda orientering, stora kunskaper, oavbrutna produktivitet och återkommande texter om Marx och andra kända och mindre kända vänstertänkare skulle Motpol inte finnas.

Att paketera allt detta som bara en höger, dessutom snävt definierad som nationalism, låter sig helt enkelt inte göras. Inte ens som en alternativ höger. Friberg ger i Högern kommer tillbaka rådet till den “äkta oppositionen” att överhuvudtaget inte förhålla sig till vänstern: “Frigör dig från vänsterns falska världsbild. Förhåll dig inte till den alls, annat än som en produkt av vansinniga människor som vill dig ont…om du inte har en fallenhet för att dekonstruera nonsens, eller har något perverst intresse för korkad politisk ideologi, förhåll dig inte ens till vänsterns idéer.” Det är den här sant extrema inställningen som ligger bakom Fribergs plötsliga och ovanliga inhopp på Motpol med kritik av mig. Men rådet följs alltså inte heller av vare sig Motpols eller Arktos viktigaste och mest typiska författare.

Såväl de här nämndas som Evolas politiska tänkande är oförenligt med den liberal-borgerlig-ekonomiska högern. Ingetdera kan infogas vid sidan av denna etablissemangshöger i en gemensam opposition mot vänstern. Historien borde, föreslår jag, visa att en sådan enhet inte har fungerat, vare sig för evolianska eller exempelvis katolska traditionalister. Att identifiera sig som höger och urskillningslöst avfärda vänstern, eller åtminstone den väsentliga socialismen sådan den existerade inom vänstern innan denna blev postmodern och postmarxistisk, skymmer i sanning vår tids verkliga frågor, medför en inadekvat förståelse av dagens verklighet, som i sin tur leder till en helt otillräcklig och ofta direkt kontraproduktiv politik. Därför är det ett framsteg att Motpols paroll “Höger om åsiktskorridoren” nyligen ändrats till “Metapolitik för 20-talet”.

Som svar på kritiska frågor och missuppfattningar av min position har jag flera gånger förklarat skälen till att jag tillåtit Motpol att återpublicera artiklar av mig. Motpol är mig veterligen den enda publikation i Sverige som på sympatiskt och djupgående sätt uppmärksammar den kontinentaleuropeiska nya höger som jag eftersträvar en av urskillning präglad dialog med, och den så kallade traditionalistiska skolan, som jag också delvis försvarar. Det förklaras att “Motpols skribenter kommer från skilda bakgrunder och skriver utifrån olika perspektiv”. Och Motpol uppställer endast några få och mycket allmänt formulerade ståndpunkter som gemensamma för samtliga skribenter, och jag har inte några problem att ställa mig bakom dem.

Men till dessa ståndpunkter hör inte Fribergs insisterande på ett numera inte ens som alternativt preciserat högerbegrepp. Jag föreslår alltså att detta är problematiskt för såväl den metapolitiska diskussion som den politik som idag krävs. Det omöjliggör både den nödvändiga urskillningen ifråga om vänstern och, delvis som en följd av detta, de för åtminstone vissa syften lika oumbärliga distinktionerna rörande fascismen. Det begränsar och försvagar den meningsfulla oppositionen på ett sätt som gör den oförmögen att motstå den globala kapitalismens imperialistiska system och därmed uppnå sina mål. Och det är en följd av en spartansk mentalitet som är i akut behov av att kompletteras med en athensk.

Den borgerliga högerns omställning till konservatismen är dramatisk. På denna punkt tycks högerns anpassning till och tillmötesgående av SD vara större än SD:s till den. Ingenting i högerns moderna historia kan såvitt jag kan se jämföras med den konservativa bok- och artikelfloden från ledande borgerliga opinionsbildare under senare år, och de uttalanden som nu görs inte minst från näringslivets tankesmedja Timbro. Konservatismen har i dessa sammanhang alltid fört en ojämn kamp mot liberalismen, och från slutet av 70-talet en liberalism med starka klassiska, libertarianska inslag.

Förutsättningen för förändringen är givetvis till stor del SD:s anpassningar, utöver de sakpolitiska även att de först började använda socialkonservatism och sedan bara konservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning. Men också naturligtvis helt enkelt SD:s framgång som det nya stora partiet, det parti förutan vilket en borgerlig regering har blivit omöjlig. SD har i grunden förändrat svensk politik, eller åtminstone svensk politisk debatt. Därför tvingas högerborgerligheten också utöver återupprättandet av det undanträngda egna gamla arvet av konservatism till och med ta upp SD:s nya starka fokus på nationen.

När jag kom i kontakt med Timbro vid mitten av 80-talet var den en tänktank visserligen dominerad av den för mig ideologiskt mindre intressanta klassiska liberalismen eller libertarianismen, men där fanns också ett inslag av genuin konservatism. Arbetsgivareföreningens Sture Eskilsson, som stod bakom verksamheten, hade, med Claes G. Ryns ord, en “soft spot” för den senare. Det vill säga, för det värde-, kultur- och moralkonservativa inslaget i den liberalkonservativa syntes som dock givetvis inte kunde överskridas genom något avvisande av det nyliberala marknadsbudskap vars förmedling var Timbros näringslivsinitierade uppdrag.

Detta konservativa inslag kunde vara ganska starkt, och det personifierades av Carl Johan Ljungberg. Han var visserligen kännare av Hayek, men framför allt av Burke, och hade vid 70-talet slut disputerat hos Claes Ryn i Washington på en avhandling om denne, med den för den liberalkonservativa syntesen karaktäristiska titeln The Liberalism of Edmund Burke. Tyvärr har den aldrig publicerats i bokform, trots mångas uppmuntran. Den blygsamme Ljungberg har alltid hänvisat till det behov av uppdatering med och inarbetande av senare forskning som han anser föreligger. Ljungberg var den ledande svenske företrädaren för Ryns på Irving Babbitt och Benedetto Croce och hans egen lärare Folke Leander byggande så kallade värdecentrerade historicism, som också med dessa resurser vidareutvecklar distinkta burkeanska insikter. Men han översatte också Hayeks Frihetens grundvalar.

Liberalkonservatismen har djupa historiska rötter i det att den entydigt går tillbaka till just Burke. Såtillvida finns det ingenting märkligt eller motsägelsefullt i begreppet. Burke representerar inte en konservatism av den typ som står i motsättning till den klassiska liberalismen och framväxande borgerliga kapitalismen. Han betraktas som konservatismens fader eller “grundare”, men använde själv inte detta begrepp och var inte en Tory. I den mån hans tänkande accepteras som definierande konservatismen som sådan – och det gör det – är det fullt korrekt att säga att konservatismen är liberalkonservatismen.

Det är detta som gör att åtminstone ett visst konservativt inslag alltid har kunnat följa med inom högern, i partitermer det gamla högerpartiet och nuvarande Moderaterna. Och det är detta som skilt detta parti inte bara från Liberalerna ända sedan 1800-talet, utan även från de i jämförelse med dessa nya Kristdemokraterna.

Genom Ljungberg, som jag lärde känna i samband med den debatt om Moderaternas nya idéprogram som fördes i Svenska Dagbladet 1983-84 och publicerades i bokform med titeln Är konservatismen död?, kom även jag att medverka vid många Timbro-evenemang, med början i det första så kallade Sommaruniversitetet 1985. Där framgick hur starkt det konservativa inslaget var. Det var inte bara så att jag tilläts föreläsa om Tage Lindbom. Även Lindbom själv talade.

Men även för mig var konservatismen liberalkonservatismen. Det finns en visserligen inte lång men dock rad recensioner och andra artiklar av mig om liberalkonservatismen i publikationer som Tidskriften Heimdal, Svensk Linje, SAF-tidningen, Marknadsekonomisk tidskrift (senare Smedjan) och Svensk Tidskrift vid denna tid. De flesta behandlar det konservativa momentet, utöver Lindbom tänkare som Roger Scruton och Russell Kirk, men där finns även exempelvis någon historisk blick på Geijers filosofi och politik, och allmänna utläggningar om liberalkonservatismen som helhet och sammanfattningar av den västerländska civilisationens allmänna karaktär och utveckling.

Utan tvekan fanns ett behov av detta på den tiden. Hela den centrala borgerliga idétraditionen var på fatalt sätt på väg att glömmas bort och försvinna under trycket av den nya vänstern på 70-talet. Ett ohistoriskt tänkande dominerade, av ett slag som det är svårt att förstå hur så många ledande socialistiska och socialdemokratiska intellektuella kunde acceptera. Också för dem borde det, även om det betraktades som aufgehoben av den historiska utvecklingen, samtidigt i många avseenden affirmeras som aufbewahrt. Så skedde ju också hos andra företrädare för den arbetarrörelsens kultur som i så stor utsträckning präglade det moderna Sverige. Men nu hade även Hegel glömts bort.

På 80-talet fanns därför en starkt upplevd önskan, långt utöver näringslivets propagandasatsningar, av att återerövra och på visst sätt, åtminstone i tillräcklig utsträckning, rekonstruera detta arv. Det var en kulturell, ja närmast identitetsmässig nödvändighet i tiden. Det handlade om självförståelse, om insikten om de djupare västerländska, idéhistoriska rötterna till det samhälle vi levde i.

Men på 90-talet gick det utför. På Timbro övergavs det kulturkonservativa inslaget i den liberalkonservativa syntesen till förmån för Carl Rudbecks postmoderna och multikulturalistiska “Rambo och Rimbaud”- och “Creole Love Call”-kampanjer, och Johan Norbergs likaledes utpräglat kulturradikala libertarianism. Den för liberalkonservatismen representative P.J. Anders Linder har nyligen berättat hur det var han som förde fram Norberg på grund av dennes första bok om Wilhelm Moberg. Men det blev snabbt uppenbart hur annorlunda Norbergs allmänna politiska och kulturella sensibilitet var.

Konservativa, det vill säga liberalkonservativa, fortsatte visserligen i några sammanhang att försöka göra sig hörda. Åtminstone i Heimdal och kanske hela Fria Moderata Studentförbundet pendlade i någon utsträckning opinionen framöver mellan konservatismen/liberalkonservatismen och den från denna frigjorda och mot denna kritiska rena libertarianism, som i stället antog hela det kulturradikala och politisk-korrekta programmet och inte minst förespråkandet av öppna gränser. Den senare riktningen, som alltså inte betonar det liberala i stället för det konservativa inom liberalkonservatismens ram, utan står helt utanför denna ram, kom att bestämma det alltmer bisarra moderata ungdomsförbundet.

I den dominerande allmänna borgerliga debatten förmådde det konservativa inslaget aldrig göra sig gällande, till skillnad från den kulturradikala nyliberalismen. Redan själva ordet konservatism ansågs ogångbart i Sverige, och var det utan tvekan också. I det 90-talets politiskt-korrekta agenda anammades nästan i dess helhet, måste även den äldre liberalkonservativa syntes som åtminstone några eftersträvat tonas ned. Mitt engagemang i de politiska och ideologiska högersammanhangen minskade.

Ett årtionde senare började SD:s genombrott, som följd av den katastrofala samhällsutvecklingen under såväl högerns som vänsterns egid. Det är fortfarande oklart hur vänstern ska förhålla sig till detta. Det är inte så att det inte finns ett för dagens predikament relevant socialistiskt arv. Men Socialdemokraterna verkar ännu inte ens förstå den akuta nödvändigheten att följa i sina danska partivänners fotspår ifråga om invandringspolitiken. Hägern däremot ser nu ut att slutligen verkligen på allvar ha tvingats återvända till det konservativa arv som så många inom den så länge och så starkt motarbetade. Dess betydelse och värde kan inte längre förnekas.

Det är helt fascinerande att lyssna på unga kvinnor på Timbro som nu entusiastiskt lägger ut texten om Roger Scruton och Russell Kirk. De har givits ansvar för vad Timbro kallar “borgerlig idéutveckling”. Det är verkligen på tiden, och de har alltså redan tillgång till en omfattande ny svensk litteratur om konservatismen. Detta var något jag, om än med vissa modifikationer, försökte verka för i många år.

Man kan dock inte låta bli att fråga sig hur mycket egentlig utveckling det egentligen handlar om. Förvisso är det en utveckling och ett framsteg jämfört med den från liberalkonservatismen frikopplade nyliberalismen. Men det är ett snävt historiskt perspektiv. Vad det är fråga om är snarare ett rent återvändande till ett sedan mycket länge existerande men undanträngt konservativt idébestånd.

Det nya är tonvikten på nationen, och naturligtvis hela det oundvikliga beaktandet av den helt nya sociala och kulturella problemverklighet som massmigrationen och mångkulturalismen skapat. Men i övrigt är den borgerliga idéutvecklingen en exakt upprepning, i minsta detalj, av allt det som främst Carl Johan Ljungberg förkunnat ända sedan 70-talet. Man griper tillbaka till just de tänkare han alltid lyft fram. Allt man nu säger om Burke och Hayek och liberalismens förhållande till konservatismen, allt utan undantag, återfinns hos honom.

Hur rätt och bra och sympatiskt det än är, kan det inte hjälpas att det också får en liten oförarglig, godartad anstrykning av komik när Catarina Kärkkäinen säger att de “valt att kalla” sina utvecklade idéer “framstegsvänlig konservatism”. Just det begreppet har i en evighet varit gamla ärevördiga Svensk Tidskrifts paroll.

Från mitt perspektiv säger denna upprepning, denna återupptagna burkeanska traditionsförmedling, också något om begränsningarna i de borgerliga idéernas förmåga till utveckling, om liberalkonservatismens otillräcklighet i en värld som starkt förändrats sedan jag först kom i kontakt med den organiserade högern och Timbro. Nästan allt i Timbros förnyade liberalkonservatism är sådant som definierat den högerborgerliga idédebatten i över tvåhundra år, eller fram till den kulturradikala libertarianismens framträdande. Men det är ett annat ämne. Den senkomna konservativa omorienteringen är entydigt att välkomna.

Tredje avsnittet av Riks utrikessvep bekräftar i stort det intryck jag redovisade i mitt inlägg om de två första. Richard Sörman inleder med en utmärkt rapport om Éric Zemmour och hans sannolika presidentkandidatur nästa år. Zemmour går längre i de definierande nationalistiska och konservativa politiska positionerna än Marine Le Pen. Förutom att han vill att Frankrike lämnar NATO nämner Sörman hans betonande av omfattande återvandring (om Zemmour kandiderar kommer Sörman förstås återkomma om fler). Marine Le Pens fortfarande debattaktive far Jean-Marie, som hon uteslöt ur det parti han grundade, har signifikativt nog gått ut med att han kommer stödja Zemmour om han ställer upp.

Sörman tar också upp den intellektuella och kulturella tyngd Zemmour nu skänker de ståndpunkter och den politiska linje han företräder, på samma sätt som SR:s Susanne Palme konstaterade att han med sin utbildning, sin ställning i offentligheten och sina många böcker är en “helt annan typ” än Marine Le Pen. Det problem Zemmour numera menar sig kunna identifiera hos Rassemblement National, som han tidigare stött, är att Marine helt enkelt inte kan vinna eftersom hon saknar de kulturella kvalifikationer som krävs för att bli just fransk president. Det är en viktig poäng. Man tänker emellertid att det inte är orimligt att han, inför en framtid, gör en mer positiv bedömning av Marion Maréchal i detta avseende.

Hursomhelst, Sörmans bidrag denna gång får högsta betyg. Även Christopher Jarnvalls genomgång av regeringsalternativen i Tyskland efter valet är förträfflig. Både Sörmans och Jarnvalls framställningar är mer objektiva och neutrala än Riks i övrigt, den distinkt “konservativa” nyhetsförmedling som Riks deklarerat är vad de erbjuder märks här egentligen bara genom Sörmans ämnesval.

Det senare skulle kunna sägas även om Dick Erixon, som sedan tar vid med sin blick på USA. Men här är det återigen den neokonservativa ångvälten som kommer rullande. Genom sitt i jämförelse med Sörmans och Jarnvalls något långsökta ämnesval förstärker Erixons ytterligare den atlanticistiska linje som numera också är SD:s. Han väljer nämligen att presentera den neokonservativa skräckrepublikanen Nikki Haley, före detta guvernör i Sydkarolina och FN-ambassadör under Trump, som trolig presidentkandidat om tre år, med anledning av att hon hållit ett tal i The Ronald Reagan Presidential Library i Kalifornien.

Haleys skräckkarriär är ökänd, befrämjad av neokonservatismens publicistiska organ, som National Review, nedlagda Weekly Standard, och Fox News, och tunga politiker som Lindsey Graham, en av de tyngsta neokonservativa senatorerna, från Sydkarolina. Detta är inte platsen att gå igenom Haleys härjningar på alla de globala bomb-, sanktions- och propagandaarenorna: Ryssland, Ukraina, Kina, Iran, Syrien, Palestina, Nordkorea och så vidare. Bland allt det Erixon inte nämner är väl dock i detta sammanhang av viss betydelse att hennes talskrivare är gift med Jonah Goldberg, ledande och extrem neokonservativ opinionsjournalist på National Review, känd i sansade kretsar genom Paul Gottfrieds återkommande kritik av honom.

Erixon påstår att Haley i talet “försöker plocka in både Ronald Reagan och Trump”. Han säger att hon upprätthåller någorlunda goda relationer med Trump, men markerar hur “oerhört viktigt” han tycker det är att hon bevarar sin självständighet gentemot denne. Den anti-neokonservativa tidskriften The American Conservative har beskrivit henne som en vindflöjel som ställde sig in hos bossen som så inkonsekvent promoverade henne, samtidigt som hon garderade sig med lagom avståndstaganden. Från ett välgrundat avståndstagande, som det mot Trumps agerande 6:e januari, har hon senare backat på grund av Trumps bestående inflytande i republikanska partiet.

Sörman avbryter med den självklara och från ett tidigare SD-perspektiv helt avgörande frågan om hur hon får ihop Reagan och Trump. Erixon svarar: “Jo, hon gör nämligen jämförelse med att Ronald Reagan spetsade till det kalla kriget mot Sovjetunionen och krossade kommunismen i Ryssland och nu har vi en annan stor antagonist i Kina, så att hon menar det att USA måste lära sig av Ronald Reagan hur man hanterar en kommunistisk diktatur som är aggressiv.”

Sanningen är, såvitt jag förstår av andra rapporter, att Trump nämndes endast en (1) gång i Haleys tal. Och i vilket sammanhang? I detta sammanhang: “Vladimir Putin is thinking about how he can swallow more of Ukraine and perhaps other neighbors. The media relentlessly and falsely called Donald Trump a Russian stooge. Now eight months in office, Joe Biden has done more to improve Russia’s economic and strategic standing than Trump ever did. It’s disgraceful.”

Med Haley är vi tillbaka i den simplistiska världsåskådning som präglar den republikanska huvudströmningen, sådan den varierades på George W. Bushs tid. “Make no mistake. Our enemies are not just people with a different view about how best to govern. They are barbaric…And now they’re done waiting. The fall of Afghanistan has every one of them thinking America’s era has ended and theirs has arrived.” Vi befinner oss i en “clash of civilizations”, och “the bad guys think the good guys lack the will to win.” Man kunde tro att hon här talar om radikal islamism. Och det gör hon, trots att det är USA som i stor utsträckning ligger bakom dess framväxt, använde den som vapen under kalla krigets slutskede och fortfarande använder den mot alla antiimperialistiska länder, oavsett politisk regim i övrigt. Men det verkligt allvarliga är att hon också talar om alla dessa senare. Om Ryssland. Om Kina.

Här finns inget som helst av det specifika för Trump, det nya i förhållande till Reagan och Bush. Inte det minsta lilla av det som från vad som nyligen var SD:s perspektiv kunde legitimera SD:s allians med Republikanerna och deras tankesmedjor. Ingenting av Trumps populistnationalism, ingenting av hans motstånd mot de neokonservativa och de ändlösa krigen. Och därmed inte det ringaste spår ens av den amerikanska versionen av den ideologiska och politiska fusion som idag är SD:s av Erixon, Karlsson, Berggren och andra utformade huvudbudskap. När Nikki Haley handhar inordningen av Trump i den republikanska huvudströmningen blir ingenting av detta kvar. Trump neutraliseras, som han gjorde redan som president med sådana som Haley i sin administration.

I inrikespolitiskt avseende låter förstås en del sociala och kulturella punkter i den reaganistiska renässans som Haley nu vill erbjuda bra, på det vanliga neokonservativa sättet. Biden jämfördes med Carter, enligt Erixon den sämsta presidenten i modern tid, och en jämförelse gjordes också, återger Erixon, med 60- och 70-talets vänstervåg, med reaktionen på den “vänsteranarki” som då som nu råder i USA, med BLM och dess våld, lagbrott och brännande av flaggor “och allting sånt där”. Här måste nu, fortsätter Erixon referatet, återknytas till “den amerikanska traditionen och det som Ronald Reagan gjorde då”. Och han citerar: “Den mest angelägna uppgiften i vår tid är att stoppa det utbredda självföraktet och återskapa framtidshoppet för Amerika.” Erixon avslutar med att ytterligare understryka att Haley “knyter verkligen an till Ronald Reagan”, och han säger sig tro att “det finns en resonansbotten för den riktningen”.

Återigen: vart tog Trump vägen? Kunde Haley inte åtminstone nämnt hans MAGA-paroll i detta sammanhang? Nej, tydligen inte. Han får inget erkännande i samband med vad som ser ut som åtminstone en liten förändring i hennes uppfattning i dessa inrikeskulturella frågor. Vänstern tillhandahåller “a false narrative about our country”, säger hon i sitt tal. “It’s up to us to provide the truth about America. The sooner we lead a new awakening of patriotism, the quicker we’ll stop the decaying belief that our country is systemically racist.” Så sent som förra året var Haley tillsammans med exempelvis Marco Rubio och (SD:s samarbetspartner) Heritage Foundations chef Kay Coles James en av de mest framträdande bland de etablissemangskonservativa ledarna för den med wokevänstern gemensamma och allt överordnade kampen mot den vita rasismen, enligt Paul Gottfried. Tucker Carlson undrade med vilken rätt hon kunde kräva att alla måste känna George Floyds död som någonting personligt smärtsamt. Gottfried menade att hon kom nära vänsterns uppfattning om just systemisk rasism och kollektiv vit skuld och synd.

Erixon ger hursomhelst inget svar på Sörmans fråga om hur hon får ihop Trump med Reagan. Om Erixon fortsätter så här behöver Sörman bara hålla fast vid en neutral rapportering från en fransk politisk scen på vilken Zemmour blir en central aktör för att utrikessvepet inom inte alltför lång tid måste nå en punkt där en diskussion om motsättningen mellan Zemmours fransk-europeiska nationalkonservativa politik och den amerikanska etablissemangskonservativa som SD numera är orienterad mot.

Zemmour är alltså, som det brukar heta i SD-sammanhang, mer radikal än Rassemblement National, som under Marine Le Pen gjort samma ansträngningar som SD i Sverige för att anpassa sig till det politiska etablissemanget. Att utesluta sin egen far är så att säga en ganska långtgående åtgärd. Men trots dessa anpassningar vägrar SD fortfarande att ingå i samma grupp som hennes parti i Europaparlamentet, med hänvisning till dess förmenta radikalitet. Den sakpolitiska logiken säger därför att SD borde vara ännu mer avvisande till Zemmour, som fullständigt saknar Marine Le Pens något tillkämpade anpassningsvilja. Utan att tveka uttalar han de obekväma och politiskt inkorrekta sanningarna, och använder de av Marine bannlysta uttrycken och begreppen, som exempelvis det av Renaud Camus introducerade “le grand remplacement”.

Men här finns ett verkligt stort men. Zemmour är som sagt en “helt annan typ”. Han är till skillnad från Marine Le Pen fullständigt satis polito, tillräcklig för den bildade, något som ju är betydligt viktigare i Frankrike än i Sverige. Hans senaste bok, La France n’a pas dit son dernier mot, är – liksom alla hans många tidigare – av ett slag som populistnationalismens ledare inte brukar skriva. Det är just därför att han är det han är som han kan göra det han gör. Men eftersom han är det han är gör han heller inga övertramp i riktning mot det politiskt verkligt oacceptabla, såsom kunde hända med Jean-Marie. Och han undviker också detta på ett mer naturligt sätt än Marine.

Vad som ispelsätts här är en annan logik än den sakpolitiska. En personlighetspolitisk logik. En logik som bygger på en politikers trovärdighet utifrån sina allmänna personliga kvalifikationer, oavsett specifika ställningstaganden. Zemmour har så att säga trots sina åsikter inga problem med sin allmänna respektabilitet. På den punkten skulle SD inte kunna ha några invändningar mot ett Europaparlamentariskt samarbete.

I Zemmour har nu manifesterats en fransk version av åtminstone vissa delar av det jag i svenskt sammanhanga tänkte mig som det “nya tredje” i SD:s utveckling, efter den initiala radikalnationalismen och den nuvarande liberala anpassningen (idag en liberal högeranpassning): personlighetspolitiskt och i åtminstone några frågor sakpolitiskt manifesterat. Att andra sakpolitiska moment saknas, att nationalismen även hos Zemmour är en otillräcklig ideologi, att det är möjligt att han går för långt på några punkter, att socialkonservatismen är ofullständigt utvecklad, att förhållandet till högern är delvis problematiskt, och att inget fokus på Europasamarbetet och vad Claes Ryn kallar en högre kosmopolitism kan skönjas, får inte hindra oss att identifiera och erkänna det betydelsefulla i den scenförändring han representerar.

Hur långt det räcker är en annan fråga. Som Marine Le Pen självklart med rätta påpekar, försvagar han deras gemensamma sakpolitiska front, splittrar han väljarna mellan sig och henne, vilket inte gör det osannolikt att båda blir chanslösa, att Macron i stället får möta de franska Republikanernas kandidat i den andra valomgången.

Men trots att jag ännu inte är tillräckligt förtrogen med Zemmours politik för att med någon större grad av exakthet veta hur mycket jag håller med om, och att jag ändå kan identifiera de nämnda bristerna, vågar jag nästan föreslå att det optimala vore att Marine drar tillbaka sin kandidatur och ställer sig och sina väljare bakom Zemmour. Bara det faktum att Zemmour liksom vänsterkandidaten Mélenchon vill lämna NATO räcker i dagens internationella läge för att göra honom överlägsen Marine, som börjat vackla tillbaka till Front Nationals gamla ohållbara atlanticism från kalla krigets tid. Det i sig är ett tillräckligt värdefullt bidrag till den självständiga Europapolitik som dagens värld kräver. Men dessutom finns det goda skäl att anta att Zemmour har rätt i att Marine inte kan vinna. Han skulle kunna dra SD och hela den europeiska populistnationalismen tillbaka i rätt riktning. Éric Zemmour står mot Nikki Haley.

Varför skriver jag om alternativhögern, undrar Daniel Friberg i en replik på min artikel Alternativhögerns öde. Det är en förvånande fråga. Jag gör det för att jag tycker begreppet är viktigt. Jag vill beskriva varför jag tycker det, och kort kommentera hur den rörelse som antog denna term som självbeteckning tyvärr inte tog fasta på det viktiga utan utvecklades till något annat än det jag hoppades på.

För Friberg, som tillsammans med Christoffer Dulny för inte många år sedan startade Nordisk Alternativhöger, är allt detta tydligen fullständigt överspelat. “Begreppet förlorade sin relevans och övergavs av de flesta redan för fyra år sedan”, förklarar han. Det vill säga bara ett halvår efter att rörelsen genom honom fick en svensk gren. Och “sedan minst ett par år tillbaka finns mig veterligen ingen rörelse eller person som kallar sig för ‘alternativhöger’.” Det är till och med ett “utdött begrepp”, och det är bara “pedantiskt” att ägna sig åt dessa “ideologiska detaljfrågor”, ett slöseri med värdefull tid och energi. Ämnet är inte “relevant” och “tidsenligt”, nej det är knappt ens “seriöst” att diskutera det. Enligt Friberg hade begreppet redan från början en “kosmetisk och marknadsföringsmässig funktion snarare än som benämning på någon sammanhållen ideologi eller organisation, och denna avsaknad av precision gör det svårt, för att inte säga omöjligt, att föra en meningsfull idédebatt kring alternativhögern som fenomen”. 

Jag håller inte med om det här. Fribergs inställning blir än mer förbryllande när han också skriver: “Även om det säkert, likt många andra initiativ, går att hitta detaljer att kritisera, är det min övertygelse att verksamheten har inneburit ett positivt netto för den svenska debatten, och bidragit till att väcka och vägleda många nya lyssnare.” För mig är det fortfarande i hög grad meningsfullt – och relevant, tidsenligt och så vidare – att diskutera alternativhögern: begreppet, den positiva potential jag inledningsvis identifierade i rörelsen, och orsakerna till och innebörden av rörelsens urspårning.

Det viktiga var, som jag skrev, strävan att bryta med libertarianismen och teapartyrörelsen, och tendensen att överskrida även paleokonservatismen, i riktning mot vad jag menade att en term som Gottfried introducerat kunde beteckna: en post-paleokonservatism. Detta framstod för mig som ett projekt av stor relevans för den utveckling, modifikation och komplettering av populistnationalismen till en ny form av socialkonservatism bortom såväl dagens höger som dagens vänster, som varit huvudtemat i mitt till SD relaterade politiska skrivande. En svensk anknytning till denna riktning från Fribergs sida framstod som naturlig, i ljuset av den i sak alternativa höger som han redan artikulerat i anslutning till den europeiska “nya högern”, och med starkt fokus på Europa snarare än på nationalismen. Kapitlet med “politiska orienteringspunkter” i Fribergs bok Högern kommer tillbaka: Handbok för den äkta oppositionen från 2015 var, som jag framhållit, i mycket utmärkt.

Men i Trump-yran gick tyvärr dessa ansatser förlorade i en grötig, urskillningslös eklekticism där det i stället handlade om att “ena högern”: “Unite the Right” var parollen för den stora demonstration i Charlottesville 2017 som Friberg själv kallar “katastrofal”. Det dominerande intrycket var att nationalismen i olika radikala varianter helt dominerade. Av Fribergs replik framgår hur han idag, efter att ha övergivit alternativhögern som självbeteckning, starkt anknyter till just nationalismen som definierande den höger han vill stå för, och reduktivt betraktar den övergivna termen alternativhöger som endast en “samlingsbeteckning som användes på den breda nationalistiska och populistiska utomparlamentariska höger som växte fram och hade sina glansdagar under Trumps första presidentvalskampanj”.

Som jag såg det betecknade alternativhöger i stället initialt en ny ideologisk orientering utöver även denna nationalism och populism. Om man överhuvudtaget ska utveckla en ideologi och bedriva en politik i termer av högern, måste det för mig inte bara självklart vara en i sak alternativ höger, inte dagens vanliga borgerliga, liberala och neokonservativa etablissemangshöger, svensk eller amerikansk. Att Friberg nu så kraftfullt avvisar termen alternativhöger är därför problematiskt, en entydig förlust.

Varför gör han det? När han i rubriken på sin replik säger att ‘Det behövs en riktig höger – inte ett alternativ’, måste, hoppas man, “riktig höger” fortfarande syfta på ett alternativ till den vanliga borgerliga och alltid i hög grad definitionsmässigt liberala högern, den så att säga “oriktiga” högern. Men det beklagliga övergivandet av den explicita bestämningen “alternativ” gör att denna skillnad nu är långt mindre skarp och central. Det är lätt att uppfatta “riktig höger” som bara något slags uppstramning och renodling av den vanliga högerns välkända åskådning, som den ursprungliga alternativhögern så tydligt ville avskilja sig från. Övergivandet av alternativterminologin sammanfaller med och förstärker den svenska populistnationalismens pågående fusionering med den vanliga högern i det “konservativa” blocket.

“Det som behövs”, preciserar Friberg, “är en riktig höger – som av naturen är och rent historiskt alltid varit konservativ, nationalistisk, hierarkisk och traditionalistisk. En höger som är stark, orädd och inte ägnar sig åt den av våra fiender listigt gillrade fällan där vi regelbundet förväntas ‘ta avstånd’ och visa underkastelse inför de krafter som vill förgöra oss.” Varför är då Friberg då så rädd för att fortsätta använda termen alternativhögern? Varför tar han avstånd från den? Hur kan han säga att “begreppet saknade en framtid efter den katastrofala Charlottesville-manifestationen i augusti 2017 och det mediala narrativ som skapades därefter”? Visar det inte bara svag underkastelse inför de krafter som förgjorde manifestationen?

Friberg fortsätter: “För att bryta den långvariga cykeln av nederlag och eftergifter till våra motståndare behöver vi rentav en höger som är lika kompromisslös som vänstern, i meningen att vi håller en enad front, helt hänsynslöst driver de egna intressena i alla institutioner vi tar oss in i och aldrig backar utan ständigt är på offensiven.” Här vidmakthåller han ju Charlottesvilles tema, “en enad front”. Samtidigt som han just motsagt det han här säger genom att backa och bli mer än defensiv ifråga om alternativhögern. Hur kan han kräva denna anda och samtidigt skylla alternativhögerns misslyckande på “en propaganda- och repressionskampanj av tidigare ej skådat slag från en övermäktig motståndare som de flesta hade underskattat”?

Vad Friberg beskriver här är väl just det han ville att alternativhögern skulle vara? Jag har i många år skrivit om denna politiska hållning, som, framför allt i ljuset av vad som i alternativhögern, sådan den kom att utvecklas, innefattades i den enade fronten, inte i allo motsvarar det jag trodde på. Men att det inte behövs ett alternativ betyder här för Friberg att det inte behövs ett alternativ till högern i allmänhet, till högern sådan han definierade den före alternativhögern, en höger som han inte längre vill använda termen alternativ för att skilja från den vanliga.

För det är detta jag avslutar min artikel med att hävda: det behövs inte en alternativ höger, utan ett alternativ till högern. Friberg uppfattar detta som “en slutsats som inte alls logiskt följer av artikelns tidigare resonemang”, som “plötsliga påståenden, som Jan Olof behandlar som självklara sanningar utan att underbygga dem på något sätt”. Att han uppfattar det så beror enbart på att det var just denna artikel som nu råkade publiceras på Motpol, och att han uppenbarligen inte läst mina många annorstädes publicerade artiklar under senare år. Alla resonemang kan inte finnas med och upprepas i alla artiklar. Den ena artikeln kompletterar, varierar och utvecklar den andra, i de fall artiklar överhuvudtaget hänger samman och uttrycker en någorlunda enhetlig åskådning och dess inre utvecklingsprocesser.

Exempelvis innehåller nästan alla mina artiklar på Insikt24 de resonemang som min slutsats följer logiskt av, underbyggnaden av vad Friberg uppfattar som plötsliga påståenden. Och det finns ännu fler. De artiklar som Motpol publicerat ger en ofullständig förståelse av min argumentation. Det är inte jag som bestämt vilka artiklar som publicerats på Motpol, inte jag som gjort urvalet. Hade Friberg läst dessa andra artiklar skulle han förhoppningsvis också insett att den övriga kritik han riktar mot mig är missvisande. Men även i beaktande av att han inte läst dem är hans påstående att min artikel innehåller “mer dygdesignalering och statusmarkering än faktisk idédebatt” förbluffande.

När han skriver att också “många andra artiklar” av mig mer har “karaktären av en produktrecension på Amazon, där han ur ett konsumentperspektiv pekar ut vad som inte faller honom i smaken”, syftar det tvivelsutan på den typ av artiklar som ägnats bland annat Fribergs eget under flera år återkommande evenemang Identitär Idé, artiklar som han definitivt läst. Förvisso har de karaktären av recensioner av evenemangen ifråga, även i andra avseenden än idéinnehållet. Men var och en kan lätt se att de lika mycket innehåller “faktisk idédebatt”. Av ytterst oklar anledning tycker Friberg också att jag borde ha reflekterat över om jag “tillhör den tilltänkta målgruppen” för alternativhögern, ja huruvida mina “personliga preferenser är representativa för folkflertalet”! Detta har jag sannerligen inte reflekterat över.

Friberg kommer också med den lika obegripliga invändningen att det läggs “stor tonvikt vid att förklara vad Jan Olof inte är”. Artikeln uttrycker givetvis de positioner jag försvarar, men absolut ingenting i den handlar i övrigt eller i någon annan mening om mig. Friberg försöker få fram en särskild personlig hållning från min sida: jag vill “skapa distans” till de “subjekt” jag anser mig “stå över på ett moraliskt och filosofiskt plan”, och jag talar om radikalnationalism i ett “nedlåtande tonläge”.

I verkligheten är denna typ av inlägg alltså en del av en kontinuerlig kritisk analys av vissa politiska och ideologiska riktningar, en analys som självklart inte på detta sätt kan reduceras till uttryck för något slags personligt och socialpsykologiskt motiverad förklaring av vad jag är eller inte är som person, något behov av “dygdesignalering och statusmarkering”. De borde Friberg förstå redan utifrån de artiklar han trots allt har läst, även om de är få.

Friberg ägnar sig åt ett rent defensivt avståndstagande från och distansskapande till fascismen, å radikalnationalisternas vägnar. Det är inte bara så att begreppet fascism är “tröttsamt uttjatat och flitigt missbrukat”. Det är också så att jag använder detta begrepp och begreppet radikalnationalism “utan att närmare definiera eller förtydliga” dem. Men jag gör anspråk på att använda dessa ideologiska beteckningar med tillräcklig precision och på tillräckliga grunder för mina analytiska syften. “Jaså, vilka då?”, frågar Friberg dygdesignalerande när jag talar om de radikala grupper vid sidan av SD (Friberg återger det som “till höger om SD”) i vilka fascism inte sällan används som självbeteckning. Han kan inte vara i god tro. “Om någon av dessa ‘självbetecknar sig som fascistisk’ är det något som gått mig helt förbi”, påstår han. Det är omöjligt. Friberg kan inte ha missat den utsträckning i vilken folk vid sidan av SD själva betecknar sig som fascister, eller benämner fascismen med nya namn utan att på något sätt förneka utan tvärtom ofta starkt betona den oförändrade sakliga och historiska substansen och kontinuiteten. Det är inte kontroversiellt för dem. De står för sin fascism. Det är Friberg som inte tycks vilja kännas vid dem.

Till de mer kända personer som explicit beskrivit sig som fascister hör gamle Salt-redaktören Jonas De Geer och Det fria Sveriges Magnus Söderman, vilken senare genom åren flera gånger återkommit med utläggningar om det högst relevanta och i fascismforskningen använda begreppet “generisk fascism”. Söderman återvänder ständigt i tal och skrift till särskilt den svenska fascismens historiska företrädare. Tidigare var han en av ledarna för Nordiska Motståndsrörelsen, som förstås är en av de viktigaste bland dem jag åsyftade. Den är explicit nationalsocialistisk, och nationalsocalismen är en underkategori av den generiska fascismen. Visserligen har den svenska rörelsen ideologiskt delvis utvecklats i linje med nationalsocialismen på annat håll efter kriget, hos sådana som Colin Jordan, George Lincoln Rockwell, Savitri Devi, William Pierce och Povl Riis-Knudsen, men den värnar också en direkt kontinuitet med det tyska ursprunget, den tyska förebilden. Den har – eller hade åtminstone tidigare – en bokhandel, Kampboden, med en antikvarisk avdelning som hade originalupplagor framför allt av böcker av svenska författare som anslöt sig till nationalsocialismen och rapporterade om Tyskland på 30- och 40-talen.

Södermans nya grupp Det fria Sverige är förstås en annan av dem jag hade i åtanke. Där finner vi ju också Dan Eriksson, som i allo delar Södermans historiska intressen och sympatier, även om det kanske inte primärt är han som är kännaren på detta område. Han är ju, liksom Svenskarnas Partis ledare Stefan Jacobsson, som liksom Söderman också har en bakgrund i Nordiska Motståndsrörelsen, aktiv i Alliance for Peace and Freedom, ledd av den kände italienske fascisten Roberto Fiore som såvitt jag förstår regelbundet organiserar offentliga evenemang för att hylla Mussolini.

De svenska grupperna och individerna vid sidan av SD, utöver de nämnda även Alternativ för Sverige och Nordisk Alternativhögers tidigare ledare, är också, som jag skrev, mer eller mindre nära samverkande. Nordisk Alternativhöger förklarade rentav att Nordiska Motståndsrörelsen var en del av alternativhögern. Alternativ för Sveriges företrädare medverkar i Dulnys podd Vita Pillret och Dulny medverkar, liksom De Geer, i Motståndsrörelsens radio. Allt detta vet Friberg.

Mellan de nämnda grupperna och SD finns partiella överlappningar i en gråzon som omfattar en stor del av “den rika flora av alternativmedier, regimkritiska stiftelser och föreningar” som Friberg nämner. Eftersom denna zon också innefattar många SD:are tillhör den inte den kategori “vid sidan av SD” som jag nämnde, men jag tror att överlappningen ändå är avsevärd hos många individuella aktörer. Det finns, i det distinkta perspektiv jag anlägger i den nu aktuella artikeln såväl som i flera tidigare, ingenting “slarvigt” i mitt sätt att “bunta ihop” olika aktörer vid sidan av SD.

Friberg har ju också själv en välkänd radikalnationalistisk bakgrund, och hans eget förlag Arktos publicerar titlar som seriöst diskuterar och representerar en generisk fascism, nyligen exempelvis Kerry Boltons biografi Yockey: A Fascist Odyssey. Av alla dessa skäl är det svårt att förstå vad det är Friberg finner så problematiskt med min användning av termen fascism. Flera gånger har jag uppmanat hans läger, vad det nu vill kallas, att mer tydligt och explicit utreda och klargöra sin ställning till fascismen, eftersom alla ju ändå kan se dess faktiska närvaro även där den inte uttryckligen namnges. Jag har hävdat att detta vore en välgärning för den alternativa höger jag ville tro på, något som verkligen skulle kunna leda den framåt, förbi vad jag kallat “fascismbarriären”.

Fascismen var ju en central politisk riktning under första hälften av 1900-talet, och som generiskt fenomen försvann den definitivt inte efter kriget. Fascismen är en liten och marginell men levande politisk strömning i västvärlden idag; jag har sett ett flertal explicit fascistiska YouTubers inte minst i post-alternativhögerns USA, och min förtrogenhet med sådana “självbetecknande” fascister också i Sverige är ganska grundlig, förvärvad från deras egna publikationer, poddar och nätradiosändningar, och inte minst olika nationalistiska Facebookgrupper. På de nämnda evenemangen som jag skrivit kundrecensioner av har jag också träffat många av dem i den så kallade köttrymden. Jag anser mig inte äga någon dygd eller status som kräver att jag skapar distans till dem, menar mig inte stå över dem på något moraliskt och filosofiskt plan på ett sätt som skulle ha hindrat mig att med viss utförlighet diskutera med dem genom åren.

Den populistnationalistiska opinionssfären attraheras naturligtvis medvetet eller omedvetet av fascismen såtillvida som den ju erbjuder de makt- och våldsresurser som behövs för att effektivt sätta stopp för allt invandringsrelaterat våld och genomföra en tillräckligt omfattande repatriering. Men är högern, den “riktiga högern” eller ens fascismen tillräcklig för att avskaffa “den liberala globalismen” som system? Är den tillräcklig som alternativ? Friberg säger: “Det som behövs idag är inte ‘ett alternativ till högern’ – utan slagkraftiga och effektiva alternativ till den liberala globalismen.” Jag säger: Ett alternativ till högern i alla former är idag nödvändigt eftersom den inte i någon av dessa har visat sig vara ett sådant slagkraftigt och effektivt alternativ, eller, i centrala avseenden, överhuvudtaget ett alternativ.

Finns det några i den svenska radikalnationalistiska högern som inte direkt eller indirekt stödjer SD:s “konservativa” blockbildning med vad man åtminstone hoppas att Friberg fortfarande menar är den “oriktiga” högern? Eller ens några som inte, i själva verket, i stor utsträckning sympatiserar med denna “oriktiga” höger? Det faktum att hela populistnationalismen har rört sig mot en anpassning till och inordning i just den kapitalistiska atlantkrigshöger jag vid slutet av 00-talet lämnade till förmån för populistnationalismen har tvingat mig att revidera en del av min uppfattning av den. Och det är inte bara så att den liberala globalismen upprätthålls av just denna vanliga, borgerliga höger som är SD:s tilltänkta koalitionspartner. Det är också så att även de andra formerna av höger historiskt visat sig oförmögna att erbjuda ett alternativ till kapitalismen.

Fribergs bundenhet till begreppet höger, såväl före som efter alternativhögern, är missvisande, förenklad och reduktiv i förhållande till det tänkande som faktiskt finns representerat på Motpol, Identitär Idé och Arktos, och därmed olämpligt för fyllande av den “marknadsföringsmässiga funktion” för vilket begreppet alternativhöger var betydligt bättre. Det är ett faktum att inte heller Fribergs egen inriktning rättvisande kan beskrivas helt enkelt som en höger eller ens en “riktig” höger. Och den post-paleokonservatism jag hoppades att alternativhögern skulle utvecklas till är just ett alternativ till högern, belägen bortom höger och vänster.

Som jag nämnde har Alain de Benoist, som den – som jag uppfattade det – Europaorienterade och mot nationalismen kritiske Richard Spencer bjöd in att tala i USA, alltid protesterat mot själva beteckningen “nya högern”. Jag vill också minnas att Friberg eller någon annan till Arktos knuten person sagt att detta förlag startades med det primära syftet att utge översättningar av Alexander Dugins böcker, även om det redan från början också publicerade mycket annat. Dugin kan på intet sätt beskrivas som “riktig höger”; hela hans “fjärde politiska teori” handlar om att formulera något annat och nytt. Slående i Dugins förhållningssätt till de tre föregående politiska teorierna är inte minst hur han tycks stödja kommunismen på flera håll i världen som en nödvändig väg för övervinnandet av den liberala globalismen.

Vidare är det i högsta grad signifikativt att fascismen eller radikalnationalismen i Sverige numera uppblandas med den klassiska borgerliga liberalism som går under namnet libertarianism, det vill säga just det som alternativhögern syftade till att bryta med. Såvitt jag kan se är det nästan bara Nordiska Motståndsrörelsen och De Geer som, fullt konsekvent, avvisar denna utveckling. Framträdande libertarianer som Klaus Bernpaintner och Boris Benulic figurerar numera i Dulnys och före detta alternativhögerns podd Vita Pillret, såväl som på Det fria Sveriges evenemang. Även Friberg har uttryckt sympati för den, vilket bidrar till att belysa arten av hans högerfixering. Som del av den vanliga högern var ju libertarianismen helt avgörande för den globalistiska nyliberalismens utveckling som, i mycket, en förlängning av den atlanticistiska imperialismen under det senaste halvseklet. Det har förvisso även tidigare funnits antiglobalistiska libertarianer som är mer benägna att försvara nationalismen, men det innebär givetvis inte att de djupaste och efter kriget oförändrade sanningarna om fascismens faktiska koppling till borgerligheten och kapitalismen inte här skulle bekräftas. Den har inte bara varit oförmögen att erbjuda ett verkligt alternativ till dessa; den står oftast direkt i deras tjänst.

Kan västerlandets gamla, borgerliga, kapitalistiska höger genom metapolitiskt inflytande förvandlas till en “riktig” höger i Fribergs mening? Att den genom SD:s opinionsbildning och parlamentariska agerande kan förvandlas till något som tillåter genomförandet av deras invandringspolitik är åtminstone vad hela populistnationalismen i Sverige nu hoppas, tror och satsar på – möjligen till och med vänsternationalisterna, som drivs i denna riktning eftersom de också är populistnationalister och tenderar att följa denna poulistnationalismens allmänna rörelseriktning.

Jag förnekar givetvis inte att en sådan påverkan kan förändra den existerande högern i rätt riktning. En mer genuin konservatism har i alla fall lyckats med det. Parallellt med förfallet under den nyliberala eran har utan tvekan i vissa samhällssegment skett begränsade kulturella och sociala framsteg, som lyckats få bort de värsta avarterna av 68-vänstern. “Tradition och fason” har där åter kommit till heders. Även introduktionen av de bästa tänkarna i vår tid inom den angloamerikanska konservatismen har här varit av stor betydelse, och jag har själv försökt ge små bidrag till den.

Men detta har tyvärr inte kunnat uppväga den allmänna nedgången. Tron på en tillräckligt långtgående förvandling av högern med de nämnda medlen är en illusion. All populism, all nationalism, all konservatism, all traditionalism som lierar sig med kapitalets etablissemangshöger sådan den idag existerar kommer misslyckas, kommer neutraliseras eller reduceras till dess stödtrupp och instrument, så länge denna högers grundläggande ekonomisk-institutionella maktstruktur finns kvar. Att fortsätta försöka påverka den är förstås legitimt och till och med meningsfullt, så länge det inte innebär otillbörliga anpassningar och kompromisser. Men att satsa på detta som den enda eller huvudsakliga vägen framåt är hopplöst, överspelat. Och inte ens en alternativ höger är här tillräcklig.

Trump sa en hel del bra och viktiga saker under sin första presidentvalskampanj, och vann lätt över alla dem som Hillary Clinton med stilenlig globalliberal arrogans kallade “the deplorables”. Något bättre alternativ för dem fanns inte och kunde inte finnas i USA. Alternativhögern satte sin tilltro till honom, men slogs redan i Charlottesville ned av etablissemanget på det sätt Friberg beskriver. Dess illusioner skingrades, men den kollapsade också, kapitulerade, upplöste sig själv, på det sätt Friberg också beskriver. Ingen seriös bedömare kan längre tro att Trump och hans republikanska parti, stödda av de kvarvarande QAnon-tomtarna som medan Netanyahu-anhängarna, Miami-kubanerna, Falun Gong och andra liknande stannade kvar i demonstrationen utanför stormade Capitolium den 6:e januari, skulle kunna bli ett “slagkraftigt och effektivt alternativ till den liberala globalismen”. Alternativhögern misslyckades just på grund av sin identifikation som höger.