Nu måste jag få återkomma om det här med popen – om jag för enkelhetens skull får kalla den så, förstådd i vid mening – och kritiken. I tidigare inlägg, och senast det om melodifestivalen nyligen där jag kort angav vad jag uppfattar som kritikens enda möjliga alternativ idag, var argumentet bara kritikens allmänna förblivande nödvändighet även under popens nu överväldigande dominans.
Efter gårdagens exempel på den senare vid prinsbröllopet i slottskyrkan är det dock inte i första hand denna fråga om genrernas eller stilnivåernas respektive ställning i sig utan snarare den om deras urskillnings- och kriterielösa blandning som tränger sig på. Denna blandning är en nästan ännu tydligare illustration till analysen av den romantisk-panteistiska revolutionen som det större sammanhang i vilket allt detta måste förstås – ett sammanhang som, föreslår jag, också bör indirekt tydliggöra vilket det alternativa perspektiv är som den enda i denna situation förblivande möjliga och giltiga kritiken måste bygga på.
Min utförligaste formulering av denna vidare analys med hänsyn till estetiken återfinns i artikeln Pantheism, Postmodernism, Pop.
