Stilnivåernas blandning och den panteistiska revolutionen

Nu måste jag få återkomma om det här med popen – om jag för enkelhetens skull får kalla den så, förstådd i vid mening – och kritiken. I tidigare inlägg, och senast det om melodifestivalen nyligen där jag kort angav vad jag uppfattar som kritikens enda möjliga alternativ idag, var argumentet bara kritikens allmänna förblivande nödvändighet även under popens nu överväldigande dominans.

Efter gårdagens exempel på den senare vid prinsbröllopet i slottskyrkan är det dock inte i första hand denna fråga om genrernas eller stilnivåernas respektive ställning i sig utan snarare den om deras urskillnings- och kriterielösa blandning som tränger sig på. Denna blandning är en nästan ännu tydligare illustration till analysen av den romantisk-panteistiska revolutionen som det större sammanhang i vilket allt detta måste förstås – ett sammanhang som, föreslår jag, också bör indirekt tydliggöra vilket det alternativa perspektiv är som den enda i denna situation förblivande möjliga och giltiga kritiken måste bygga på.

Min utförligaste formulering av denna vidare analys med hänsyn till estetiken återfinns i artikeln Pantheism, Postmodernism, Pop.

Christian Braw om den svenska nationaliteten

När jag postade F.J. Nordstedts (Christian Braws) essäsamling I Sverige från 1985 i referens-kategorin på nationaldagen härom året lovade jag återkomma med några excerpter. Här är en:

“Att höra till ett folk, att ha en nationalitet, det är att ha erfarenheter och upplevelser gemensamma med sitt folk. Att vara svensk, det är att ha upplevt den svenska sommaren i all dess härlighet, det är julottemorgonen, det är studentexamen. Det är att ha varit finklädd i skolavslutningen och ha sett solen gå ned över skogsbrynet, det är att ha tänt adventsljusstaken och läst Elsa Beskow och sett kungen. Det är att ha gått över en kaserngård och stått vid en grav. Men har inte de flesta folk samma upplevelser? Visst är det så. Mönstren är likartade, men i varje folk har de sin särskilda nyans. Det är att ha upplevt denna nyans och att ha upplevt den tillsammans som gör att ett folk är mer än en summa individer. Det tycks vara med ett folk som med ett hem. Det har ting som syns likgiltiga eller till och med fula för andra. Men vi har upplevt något tillsammans med dessa ting, och därför talar de till oss på ett sätt som en utomstående inte kan förstå.”  ‘Nationalitet’, s. 146.