Mitt i allt larm och kaos under SD Stockholms stads långdragna årsmöte i Alvik igår, när William Hahnes styrelseförslag med stor marginal vann över valberedningens, kunde en rad för distriktets arbete viktiga substansfrågor ändå behandlas, och till och med, med lite god vilja, en del fördjupade diskussioner föras, både i den formella behandlingen av dagordningens punkter och vid sidan av dem.
Mötet, som avslutades först omkring 23.30, var utan tvekan, som Hahne sammanfattade det i sitt tack- och segertal, en stor framgång för vad han kallade interndemokratin inom partiet. Kanske var kvällen i det avseendet historisk. En rad personer med från den gamla styrelsen delvis skild ideologisk inriktning och personlig erfarenhet och bakgrund, men framför allt med en annan allmän approach till partiets verksamhet i Stockholm, är nu tillsammans med Hahne invalda som ledamöter och suppleanter, eller kommer knytas till verksamheten på en lång rad andra poster. Stockholmsdistriktet står inför en nystart.
I sitt korta tal som nyvald ordförande uttryckte Hahne stor erkänsla även för kandidaterna i valberedningens styrelseförslag och de medlemmar som inte röstat på honom. Dessa kompetenta partiföreträdare kommer ju självklart ha en fortsatt viktig plats i verksamheten (flera sitter också i kommun- och landstingsfullmäktige), och det är nu av stor vikt att understryka betydelsen av enhet, samling, och gemensamt arbete för partiets bästa.
Mötet började dock inte bra. Eller rättare sagt, från början till slut var det en hel del i arrangemanget som inte var bra. För det första hade mötet, som lätt hade kunnat förutsägas skulle ta lång tid, förlagts med startpunkt klockan fyra på eftermiddagen. Vidare kom de flesta av de församlade medlemmarna till en början inte ens in i lokalen p.g.a. en mycket långsam registreringsprocess. Därefter visade det sig att lokalen, Alviks medborgarhus, var för liten – något som man också tycker borde ha kunnat förutses. Kontrovers uppstod sedan snabbt om flera personers rätt att närvara, och om röstlängden. Mötet försenades över en timme, varvid majoriteten fick stå i kö ute i kylan.
Allt detta blev för de flesta redan från början ett åskådningsexempel och en bekräftelse på den sittande styrelsens brister, i detta fallet rent organisatoriska, och under kvällen togs det också upp som sådant av Hahne och andra.
Allt eftersom mötet fortskred, och i synnerhet när den aviserade tidpunkten för dess avslutande genom nämnda fel i planeringen oundvikligen överskreds, framfördes ytterligare högljudda protester från golvet såväl som från talarstolen, i synnerhet när vissa föreslog ajournering. Mötet genomdrev med överväldigande majoritet den ”förlängning” som i själva verket bara var ett nödvändigt framflyttande av slutpunkten som konsekvens av förseningen.
Argumentationen för valberedningens styrelseförslag sköttes till övervägande delen av valberedningen själv, inte av de nominerade kandidaterna, med undantag för Kent Ekeroth som i stället för den föreslagna ordföranden Maria Danielsson lancerats som förslagets huvudnamn. Det är naturligtvis nödvändigt att valberedningen försvarar sitt arbete, men det blev något oproportionerligt med denna dominans på dagordningens alla punkter av personer från partitoppen.
Nya medlemmar måste ha fått en mycket oklar bild av själva den föreslagna distriktsstyrelse som de hade att rösta om. Samtidigt hölls det vid upprepade tillfällen mot oss i det alternativa förslaget att vi var “okända”. I flera fall, såsom mitt eget, var det också första gången vi överhuvudtaget talade inför distriktet och vid dess årsmöte (min insats för partiet under de drygt fyra år jag varit medlem har ju bestått endast i mina artiklar och informella möten och samtal). Det föll sig därför naturligt att vi försökte lägga in korta presentationer av oss själva, som tog en del av våra anförandens knappa tid. Detta är dock också helt normalt och ofta helt nödvändigt för nya kandidater i frågor som denna.
Jag tycker det finns anledning att skarpt protestera mot att detta från valberedningens såväl som presidiets sida ifrågasattes, och till och med av någon beskrevs som att vi talade om vår ”egen förträfflighet”, samtidigt som vi kritiserades för bristande insatser för partiet.
Dock vill jag inte uppehålla mig vid alla dessa faktiska märkligheter, och inte heller vid de påstådda märkligheter som förekom mot slutet när en rad för mötesdeltagarna okontrollerbara uppgifter om när lokalen måste utrymmas, huruvida tidpunkten för detta kunde framflyttas, och t.o.m. om att polisen var på väg för att avhysa oss från lokalen, framfördes. Generellt måste sägas att det neutrala presidiet med Pavel Gamov och Paula Bieler gjorde beundransvärda försök att hålla ordning på den bångstyriga församlingen. Det var olyckligt att mötet måste förlöpa på detta sätt, men arrangörerna hade sig själva att skylla.
Jag vill heller inte uppehålla mig vid att en mötesdeltagare faktiskt dristade sig till att tala om ”ideologiska avvikelser”.
I stället vill jag betona vikten av det väsentliga sakinnehåll som dock alltså trots allt också fick plats och kunde dryftas i denna röra. Under kvällens lopp kunde jag föra vad som kanske kan sägas vara under omständigheterna mer eller mindre ingående diskussioner med valberedningens representanter Oscar Sjöstedt, Linus Bylund och Jonas Åkerlund, såväl som med Kent Ekeroth, Martin Kinnunen, David Lång, de flesta av de avgående styrelsemedlemmarna, och många andra på deras sida.
Såväl i deras formella anföranden och repliker som i dessa diskussioner framförde de vad som trots stridens hetta kunde urskiljas som några betydelsefulla argument, som jag föreslår att vår nyvalda styrelse beaktar och tar med sig under det nya verksamhetsåret. De vederlägger emellertid på intet sätt riktigheten i William Hahnes analys av vad som krävs för Stockholms stad och hans program för att åstadkomma det. Jag ska försöka återkomma till dessa “motståndarsidans” argument i kommande inlägg.
Här vill jag bara avsluta med att rikta ett stort och varmt tack till mina partivänner i Stockholmsdistriktet för deras förtroende. Vi i William Hahnes nya styrelse kommer göra allt vi kan för att motsvara det.
Alain de Benoist, qu’on a longtemps présenté comme le chef de file de la “Nouvelle Droite”, reste aujourd’hui mal connu. Intellectuel atypique, qui a toujours voulu être fidèle à la pensée critique, il appartient au petit nombre des penseurs français étudiés à l’étranger. En France, il reste ostracisé dans certains milieux, qui ne l’ont généralement pas lu. Trop de malentendus sont venus brouiller la perception de son oeuvre. Mémoire vive est l’occasion de les dissiper. Dans ces entretiens menés à bâtons rompus, Alain de Benoist s’explique pour la première fois sur son parcours personnel et sur son itinéraire intellectuel, centré sur la philosophie politique et l’histoire des idées. Il dit pourquoi il a choisi de se tenir à l’écart de l’action politique et comment il n’a jamais voulu se laisser prendre au piège des postures partisanes dans lesquelles Ortega y Gasset voyait une forme d’hémiplégie morale. Paul Valéry mettait en garde contre la “comédie de la sincérité” à l’oeuvre dans toute entreprise autobiographique. Le risque pour tout penseur est de camper sur des positions acquises. Rien de tel ici. Lecteur infatigable et auteur prolifique, Alain de Benoist se confie à coeur ouvert, offrant le portrait d’un homme à l’affût de tout, très loin des clichés et des caricatures. À mi-chemin de l’autobiographie et du bilan philosophique, cet intellectuel engagé fait défiler au fil des pages un demi-siècle d’histoire. Des hommes et des idées, des livres et des rencontres. Le tout esquissant la physionomie de l’époque et le visage de l’auteur.
MASS IMMIGRATION
Britain’s political and military elite has for decades nurtured the idea that enduring ties bind the interests of London and Washington, in good times and bad. Irrespective of the end of the Cold War, the 9/11 attacks and the economic rise of the East, these links are allegedly impregnable. But how accurate a picture is this? Are the British engaged in a monumental act of self-delusion?
Olle Bengtsson 