Professorn i krigshistoria vid Försvarshögskolan, Gunnar Åselius, gav i en intervju på högskolans webbsida härom året, under rubriken Allians med Ryssland grunden för vår långa fred, en beskrivning av det förhållande mellan Sverige och Ryssland som etablerades med Karl Johans omsvängning under Napoleonkrigen, med 1812 års politik, och med Wienkongressen, i linje med den som legat till grund för min konservativa analys här under det gångna året.
Det finns självfallet mycket att säga om 1812 års politik, och naturligtvis förlusten av Finland, men liksom Kristian Gerner – i kortare formuleringar – förra våren, där han beskrev 1800-talets Stockholm och Sankt Petersburg som varandras speglar, systerstäder vid Östersjön (vackert inte minst mot den då närliggande antagonistiska bakgrunden), klargör Åselius på utmärkt sätt varför det är ohistoriskt, ensidigt, ja felaktigt att helt enkelt beskriva Ryssland som vår “arvfiende”, såsom motståndarna till den svenska självständighetslinjen, talesmännen för EUs, NATOs och USAs politik, idag ofta gör.
Den tidigmoderna konflikten mellan våra länder var förvisso långdragen, men den är långtifrån hela sanningen om förhållandet. Den historiska poängen här handlar heller inte om det sovjetkommunistiska Ryssland. Putins regim må uppvisa andra problematiska sidor, men den är inte kommunistisk. I synnerhet dagens alltför ofta förflackade och masskulturellt genomamerikaniserade svenska borgerlighets debattörer ser dock ingen skillnad, och liksom det inte finns något Ryssland efter kommunismen finns för dem heller inget för dagens situation relevant Ryssland före kommunismen.
De löjligt missvisande, billigt lättillgängliga, och för den ytliga perspektivlösheten avslöjande jämförelserna med den gamla vänsterns medlöperi, med “kålsuparteorin” o.s.v., upprepas oavbrutet. Även de bättre skribenterna tenderar att dras med i eller ställa upp på denna propagandakampanj. Det hela är tröstlöst primitivt och provinsiellt. Den oförskämda ignoransen kulminerar när några av dessa EU-försvarare och NATO-förespråkare, som alltså redan bidragit till att uppge stora delar av svensk frihet och vill uppge långt mer, som i en grotesk kombination av enfald, svaghet och egoistisk ondska avindustrialiserat och sålt ut Sverige, och som försvarat den måttlösa massinvandringspolitiken med de uppenbara och fundamentala hot den medför, talar om Sverigedemokraterna som en femtekolonn!
Medan sovjetkommunismen utgjorde en speciell, kritisk period, som dock självklart inte kan bortses från, inte kan historiskt tänkas bort, utan också kommer lämna en del spår i den framtida utvecklingen, kan Ryssland i vidare perspektiv, det Ryssland man efter kommunismen oundvikligen måste delvis återknyta till, det Ryssland som med början i det metternichska systemet på nytt och s.a.s. mer reguljärt sätt blev en politisk aktör i och i stor utsträckning del av Europa, än mindre ignoreras som sådant.
Nu skall 1800-talet verkligen inte idealiseras eller idylliseras – redan Metternich själv var medveten om maktbalanssystemets brister och ofullkomlighet, och inte minst de potentiella problem som Rysslands särart i olika avseenden medförde. Men det var inte enbart Ryssland som kunde bli ett problem. Det var ju från början uppenbart att nationalismen i sin nya tillväxt skulle kunna komma att ta sig för den postnapoleonska ordningen problematiska former. Allt hängde på ett förverkligande av gemensamma civilisatoriska värden och normer, inte bara gemensamma intressen. Och detta gäller än idag. Stora förändringar har skett under de två århundraden som gått, inte minst ifråga om nationalitetsprincipen och dess konkreta följder, och dessa måste hanteras och integreras inom ramen för de ännu ofullkomligt etablerade ordnings- och gemenskapsprinciperna.
Men detta är både möjligt och nödvändigt. De i så stor utsträckning “väst”-provocerade oroligheterna och deras tragiska följder i Ukraina kan inte tillåtas omintetgöra det goda förhållande till Ryssland som den postkommunistiska tiden åter möjliggjort och som i mycket också är en viktig del av det i så många avseenden lovande och idag förnyat aktuella politiska arvet från 1800-talet. Putin är en president, hans är en regering. Deras missgrepp måste förvisso, liksom deras förtjänster, analyseras och utvärderas. Men nya presidenter och regeringar kommer följa, och politiskt är de angelägenheter för Ryssland, det ryska folket eller den ryska federationens olika folk. De senare är något oerhört mycket mer och större.
Med vederbörligen sammanvägda kriterier finns knappast någon anledning till ett mindre gott förhållande till detta land än till det efter kommunismen långt mer aggressiva “väst” – inte heller inrikespolitiskt saknar väst, och främst USA, missförhållanden direkt jämförbara med sådana Putin idag anklagas för. Det innebär naturligtvis inte att vi ska ingå någon ny allians med Ryssland – lika litet som vi ska det med “väst”. Ryssland har distinkta, historiskt betingade politiska problem som förvisso berör omvärlden, och även detta land agerar förvisso ibland på problematiskt sätt gentemot denna.
Men vi ska, gärna anknytande till likasinnade politiska krafter i Norden såväl som på den europeiska kontinenten, konstruktivt vidareutveckla vår alliansfrihets- och neutralitetstradition, fria att kritisera båda sidor, och med realistisk verklighetsförankring och genuin historisk förståelse eftersträva avspänning, fredlig samexistens och goda relationer till och mellan båda. Här vacklar, ja sviker ju Socialdemokraterna sedan länge; senast igår lade Margot Wallström, osjälvständigt fallande in i Bildts och EUs mönster, ensidigt skulden på Ryssland för de förnyade striderna i Donbassängen, där det “väst”-stödda Kievs brutala aggression är lika uppenbar som någonsin. Här som på så många andra områden måste SD ta över, kan endast SD ta över.
“Saudi Arabia is more and more an irrational state – a place that spawns global terrorism even as it succumbs to an ancient and deeply seated isolationism, a kingdom led by a royal family that can’t get out of the way of its own greed. Is this the fulcrum we want the global economy to balance on?”
This book reveals the role that radical Islam played in the Bosnian conflict of the 1990s – and the ill-considered part that American policy in that war played in al-Qa’ida’s growth. Schindler explores a truth long hidden from view: that, like Afghanistan in the 1980s, Bosnia in the 1990s became a training ground for the mujahidin. Unholy Terror at last exposes the shocking story of how bin Laden successfully exploited the Bosnian conflict for his own ends – and of how the U. S. Government gave substantial support to his unholy warriors, leading to blowback of epic proportions.
This illuminating study describes the genesis of the contemporary doctrine of humanitarian intervention. It is the first comprehensive analysis of Western policy towards the Balkans from the late 1980s on. Previous works have often taken partisan approaches focusing on isolated events rather than the multifaceted conflict of which such events were a part. Though scholarly, the book will also appeal to a wider audience interested in world affairs.
Jan Olof Bengtsson 