Category: Politics

Jacob Sidenvall skriver en ovanlig, insiktsfull ledare i Smålandsposten 2:a maj om korruptionen och boströmianismen. Den gamla okunniga och simplistiska liberalborgerliga bilden av boströmianismen och den boströmska statsläran som endast frihetsinskränkande, byråkratisk “statsidealism” är äntligen borta. Från ett konservativt perspektiv framhålls i stället åtminstone en av denna under så lång tid dominerande svenska filosofis förtjänster, en särskilt viktig del av dess historiska inflytande i Sverige.

En debatt om korruption i Sverige har inletts, framhåller Sidenvall med hänvisning både till några oroväckande, nyligen uppmärksammade lokalpolitiska exempel och till att tidskriften Respons publicerat ett temanummer om fenomenet. Det är främst vänskapskorruptionen, “där kontakter snarare än kontanter leder till orättvisa fördelar”, som av vissa anses öka. Jag kommer osökt att tänka på situationen ifråga om tjänstetillsättningar vid universiteten, som nyligen på avslöjande sätt belysts i detta avseende.

Inte mindre än “sjuttio procent av jordens befolkning”, skriver Sidenvall, “dras med en korrupt förvaltning”. Att situationen i de protestantiska länderna är fördelaktig i detta avseende i jämförelse med större delen av resten av världen har vi länge vetat. Men finns det någon rimlig förklaring av varför vårt land och endast “ytterligare ett par i det nordvästra hörnet av världen” tycks ha stuckit ut även i detta sammanhang?

Av Respons‘ temanummer framgår enligt Sidenvall att denna fråga “sällan får en djupare behandling”; “De flesta nöjer sig med att konstatera att svenskar har en hög tilltro till myndigheter och att tjänstemän och politiker i regel har god disciplin.” Men Sidenvall anför en annan och djupare verkande faktor, av en typ som varken den ekonomistisk-individualistiska borgerligheten eller den historiematerialistiska vänstern kunnat förstå.

“En person som varit avgörande för att forma den svenska förvaltningen är Christopher Jacob Boström”, framhåller Sidenvall. “Han var professor och filosof i mitten av artonhundratalet då den svenska rättstaten växte fram. Hans filosofiska tänkande ledde fram till en betoning på personligt ansvar och en idealism som drev svenska ämbetsmän till att främja idén om en rättsstat. Hans centrala position vid Uppsala universitet (alla studenter var på den tiden tvungna att läsa filosofi) gjorde att hans tänkande kom att prägla svenska ämbets- och tjänstemän ända in på nittonhundratalet.”

Sidenvall identifierar riktigt denna mäktiga och långvariga, rent idémässiga, kulturella och moraliska kraft, som trots att den på djupgående sätt formade det moderna Sverige för de flesta förblir osynlig och okänd. Boströms “dominans och betoning av personligt ansvar för handlingar är nog också”, antar Sidenvall, “en viktig förklaring till att det sena artonhundratalet blev så fredligt i vårt land jämfört med kontinenten där tolkningar av Hegels tankar fick ett större utrymme.”

“Den svenska förvaltningen”, fortsätter han, “är förstås beroende av vad som lärs ut vid högskolorna”, och så är givetvis fallet än idag. “Boströms filosofi är sedan länge bortglömd och andra förhållningssätt till vetenskap, förvaltning och sanning har tagit vid. I dag präglas inställningen till sanning av relativism och de egna upplevelserna, det lyser igenom i högskoleutbildningar som i sin tur formar våra tjänstemän.”

Konsekvensen av detta är att vi idag saknar idémässiga, moraliska och kulturella resurser för att motstå en hotande ökad korruption. Än är problemet inte stort i Sverige, tror Sidenvall och väl antagligen också Respons. Men “fenomenet har en tendens att utvecklas snabbt. När korruptionen växer så ökar kostnaderna för att vara ärlig och laglydig, då är det få som orkar hålla emot och en snöboll sätts i rullning. I det sammanhanget är det viktigt att se att en värdegrund inte är mer hållbar än dess fundament, och att dagens fundament i hög grad utgörs av gungfly.”

Också en vidare frågeställning skulle kunna öppna sig här, nämligen den om politiseringen av den offentliga förvaltningen. Boströmianismen har haft stor betydelse även för det historiskt viktiga idealet om ämbetsmannaoväld.

Det har nu alltså hävdats att jag inte “klarar av att upprätthålla gränsen” inte bara mot antisemitism utan också mot förintelseförnekelse. Det antisemitiska ska ha bestått i uppfattningen att det finns judar som agerar gemensamt. Jag tror mig aldrig ha sett en definition av antisemitism så ofattbart vid att den omfattar hävdandet av denna uppenbara sanning. Med denna definition följer förvisso att jag inte upprätthåller gränsen, eftersom jag hävdat bl.a. just detta. Det var det faktum att denna anklagelse – från annat håll – drabbat även mig, som föranledde mig att delvis bemöta Jan “Sjunne” Sjunnessons avståndstagande från Ingrid Carlqvist och i samband därmed ta upp hans tidigare avståndstagande från mig.

Förintelseförnekelse är ju dock också utan tvekan för Sjunne (och hans kollega på Avpixlat, John Gustavsson, som han hänvisar till) ett uttryck för antisemitism, men ett som enligt honom nu förtjänar att nämnas för sig. Men det är inte bara så, som jag förklarade, att jag överhuvudtaget inte nämnde förintelseförnekelse i mitt svar på Sjunnes angrepp på Carlqvist. Det är också så att anledningen till att jag inte gjorde det var att Sjunne själv inte nämnde det i detta angrepp: han angrep inte Carlqvist för förintelseförnekelse. Mitt inlägg handlade bara om detta angrepp, och det var således fel av honom att ta upp frågan om förintelseförnekelse i samband med mig.

Frågan om förintelseförnekelse tillkom senare, i den oerhört omfattande diskussion som utlöstes av Sjunnes inlägg, eller snarare av Carlqvists svar på Facebook, en diskussion som fortfarande efter en och en halv vecka pågår. Jag nämnde att jag bara följt en liten del av den, och detta är i ännu högre grad fallet idag, när den blivit ännu mycket mer omfattande. Men förvisso har Carlqvist i denna diskussion tagit upp frågan om förintelsen. Utan tvekan har hon uppmanat till en kritisk granskning av de anförda bevisen, och därmed velat öppna för en revision av den förhärskande uppfattningen.

Jag vill därför upprepa det lilla jag för många år sedan sagt i detta ämne, eller, mer exakt, i frågan om lagstiftning mot förintelseförnekelse, i en diskussion i kommentarfältet till mitt inlägg Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt. Jag hade tagit upp att De Geer för Salt hade intervjuat David Irving, och nämnde att dennes process mot Deborah Lipstadt för mig framstod som märklig, att jag tyckte att Irving borde ha fokuserat på den principiella frågan om forskningens frihet och frågan om definitionen av förintelsen, i stället för att anklaga Lipstadt för förtal för hennes beteckning av honom som förintelseförnekare (“Holocaust denier” – både den svenska och den engelska termen är något märklig).

För att begreppet förintelseförnekare ska kunna äga rättslig betydelse krävs ju en mycket precis definition. Om definitionen är den vanliga uppfattningen om dödandet av sex miljoner judar, måste ju redan påståendet att exempelvis 5,9 miljoner judar dödades vara förintelseförnekelse, och Lipstadt därmed ha rätt – på ett sätt som Irving borde ha kunnat acceptera.

Visserligen har jag intrycket att själva termen förintelseförnekelse inte alltid förekommer i lagtexterna i de länder där lagstiftning av denna typ förekommer. Men den har i debatten kommit att bli den som vanligen används om de lagar som tillämpas på sådant sätt att historiografisk revision på detta område blir förbjuden. Jag tror heller inte att lagstiftningen laborerar med och tillämpar den nämnda rigorösa definitionen, inte minst av det skälet att det inte ens bland förment icke-revisionistiska historiker råder någon konsensus rörande siffran sex miljoner. Men inexakthet i definition och tillämpning är här verkligen ingen styrka, utan bara ett av flera bevis för problemen med lagstiftningen.

Jag är inte tillräckligt förtrogen med vare sig Irvings eller andra revisionisters analyser och argument för att på meningsfullt sätt kunna kommentera dem i sak. Men det är ovidkommande. Även om kvaliteten på exempelvis Irvings arbete vore undermålig, vore även det ovidkommande – liksom det faktum att revisionister kan ha politiska och andra vetenskapligt problematiska motiv. Sådant är ju på intet sätt specifikt för dem.

Naturligtvis är jag helt mot denna typ av lagstiftning, och finner det häpnadsväckande att även företrädare för historievetenskapen kan acceptera kriminalisering av framläggandet av nya forskningsresultat eller åsikter på detta område – lagstiftning av en typ som inte bara redan föreslagits för hela EU, utan också föreslagits kunna utvidgas till det armeniska folkmordet och till kommunismens liknande brott, det senare ett område där historikernas siffror varierar ofantligt.

Var slutar detta? Min invändning är givetvis rent principiell. Ingen historisk händelse eller del av historien får undandras kontinuerlig historievetenskaplig prövning. Om det accepteras att lagen används för ett rent historiografiskt ställningstagande, kommer en annan regering utan betänkligheter kunna använda den för ett helt annat. Om staten tillåts skriva historia på detta sätt kan inga värden säkerställas. Hur kommer ens de dödas minne, som väl är vad lagstiftningsivrarna säger sig vilja värna, någonsin kunna vara fredat? Det kommer utlämnas åt skiftande opinioners, regeringars och politiska systems godtycke. Vetenskapens röst, denna ömtåliga västerländska kulturprodukts, kommer inte längre kunna göra sig hörd.

“Avståndet till högerradikalerna ökar”, skriver Jan “Sjunne” Sjunnesson i rubriken på ett nytt blogginlägg som han länkar till i en kort kommentar (“Tack och adjö Jan Olof”) till mitt bemötande av hans häpnadsväckande avståndstagande från mig i en krönika i Avpixlat förra året. Han tar nu ytterligare ett steg bort från mig genom att anklaga mig för antisemitism.

Sjunnes nya avståndstagande förra helgen, denna gång från Ingrid Carlqvist, som gav mig anledning att bemöta hans tidigare avståndstagande från mig, hade, konstaterar han, “föranlett kritik från högerled”. “Högerradikalen Jan Olof Bengtsson”, heter det, “är osaklig och lika surt lillgammal som identitären Daniel Friberg” (ett stycke från Friberg citeras). Friberg och jag har, är det meningen att vi ska förstå, till skillnad från danska Trykkefrihedsselskabet och norska Document.no inte “klara[t] av att upprätthålla gränsen mot antisemitism och Förintelseförnekelse”. “Tack för att ni steg in i debatten, Ingrid, Daniel, Jan Olof och alla andra. Nu vet vi var vi har er.”

“Högerradikalen”: Jag har år efter år avvisat denna och liknande beteckningar p.g.a. de enligt mig delvis problematiska intellektuella strömningar de vanligen används för.

“Osaklig”: Jag går igenom och bemöter en för snart ett år sedan publicerad krönika av Sjunne, där han plötsligt tog avstånd från mig på helt centrala och avgörande punkter, men också utan urskillning sammanförde mig med Motpol o.s.v. Och jag gör det med anledning av att han nu angripit Carlqvist för samma sak som Expos Jonathan Leman för drygt två år sedan angrep mig för, nämligen att hon “beskrev judar som om de agerade gemensamt, vilket är en konspiratorisk föreställning” och ett “antisemitisk[t] uttalande”. Jag upprepar varför denna anklagelse är ohållbar, med hänvisning till mitt tidigare svar till Expo. Hur något av detta kan beskrivas som osakligt är fullständigt obegripligt.

“Surt”: En helt missvisande beskrivning av det känsloläge i vilket jag skrev inlägget och som präglar det. Vad jag känner är förvåning, besvikelse och upprördhet inför denna antisemitismanklagelse, som Sjunne nu alltså riktar även mot mig.

“Lillgammal”: Detta är något man enbart kan säga om barn som uppvisar ett onaturligt vuxet beteende; att använda detta ord om mig och Daniel Friberg visar att man inte förstår vad det betyder.

“Upprätthålla gränsen mot antisemitism”: Mot min argumentation och utan att med ett ord beröra den upprepar och insisterar Sjunne alltså på att det är konspirationsteoretisk antisemitism att säga att det finns judar som agerar gemensamt. Det här är så oseriöst att jag frågar mig om Sjunne överhuvudtaget bryr sig om den här frågan, om det inte i själva verket är helt andra saker han är ute efter och tror sig kunna uppnå genom sina påhopp. Till skillnad från Sjunne har jag skrivit flera utförliga inlägg där jag verkligen försökt diskutera och på rimligt sätt fastställa just denna viktiga gräns.

“Förintelseförnekelse”: Detta är något vare sig jag eller Friberg (att döma av det stycke Sjunne citerar) överhuvudtaget nämnt.

“Nu vet vi var vi har er”: Vad vi vet är att Sjunne kommer med en sant osaklig anklagelse, utan någon som helst argumentation, och i ett obehagligt, hotfullt tonläge.

Eftersom frågan om definitionen och användningen av begreppet “antisemitism” fått en ny, personlig betydelse för mig sedan jag härom året angreps av Expo, DN och några andra media och debattörer, vill jag kort kommentera f.d. redaktören för Samtiden Jan Sjunnessons plötsliga angrepp i fredags på f.d. Dispatch International-redaktören Ingrid Carlqvist, och den diskussion som följde i helgen, inte minst på Sjunnessons nya forum Avpixlat och på Facebook.

Angreppet skedde i ett blogginlägg med en språkligt egenartad rubrik av den typ man känner igen från Sjunnessons tidigare publikationer, ‘Avståndstagande från antisemitism i Avpixlat och av Ingrid Carlqvist’, ett inlägg som Sjunnesson enligt Carlqvist länkade till i ett email som han skickade samtidigt till henne, Expo, och Svenska kommittén mot antisemitism. I det anför han som skäl för att beteckna Carlqvist som “antisemit” bl.a. att hon, liksom den för mig okände Avpixlat-krönikören Rolf Malm, uttalat sig om att judiska debattörer och politiska aktörer på 1960-talet ägnade sig åt opinionsbildning och politiska påtryckningar till förmån för invandring och mångkultur. Sjunnesson säger bl.a. att det är “en konspiratorisk föreställning” att beskriva judar “som om de agerade gemensamt”.

Detta ligger mycket nära den anklagelse som, ursprungligen, Expo riktade mot mig, som sedan upptogs av DN och andra, och som inom kort ledde till att Lunds universitet beslutade och i DN utbasunerade att jag inte längre fick undervisa där. Jag vill därför fokusera på just detta, under bortseende från det övriga Sjunnesson anför mot Carlqvist, som handlar om vilka hon samarbetar med. Den diskussion som utlöstes av Sjunnessons inlägg, eller snarare av Carlqvists svar på Facebook, har varit oerhört omfattande och jag har bara kunnat följa en liten del av den. Jag bortser därför här även från vad Carlqvist själv sagt till sitt försvar; Sjunnesson själv har mig veterligen ännu inte återkommit med någon kommentar.

För snart ett år sedan kom Sjunnesson med ett märkligt avståndstagande från “högerextremism” och “högerradikalism” i en krönika i Avpixlat, dit han relegerats efter att ha avskedats från Samtiden. Temat var anklagelsen från vissa debattörer att han och “andra som skriver i och läser svenska alternativmedier” är “nyttiga idioter för ren ondska, Putin och högerextremister”. Krönikan var ett ovanligt förskruvat exempel på den typ av texter man ofta får läsa från den liberalpopulistiska delen av SD-lägret, och som lätt ger ett obehagligt falskt och förljuget intryck. Men till det märkliga bidrog för mig i synnerhet det plötsliga, oväntade personliga avståndstagandet från mig, efter flera år av gott förhållande och idéutbyte mellan oss, trots en hel del meningsskiljaktigheter.

Det på ett allmänt plan problematiska låg i Sjunnessons samtidiga hävdande av å ena sidan den egna identiteten som djärv och obekväm dissident som utmanar makten, som en som “skriver i och läser svenska alternativmedier”, och å den andra accepterandet av (väst)maktens bisarra uppfattning rörande “ren ondska, Putin och högerextremister”. Till den senare kategorin hör också, förklarades det senare, “rika högermän i USA” (utan tvekan, som Mattias Karlsson formulerade det förra året, “den paleokonservativa rörelsen i USA”, som enligt honom finansierade en “krets” i Sverige inkluderande Fria Tider – detta eftersom ju Sjunnesson själv hyllar de neokonservativa som också, om än felaktigt, uppfattas som “högermän”), “brunröda led”, “nynazister”, “Marine le Pen, Victor Orban, Donald Trump”, den franska nya högern, Julius Evola, och “Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera”. Sjunnesson sade sig ha “ytterst begränsat intresse för Rhodes nätverk, Carroll Quigley, New World Order, chemtrails, vaccinationstvång, Bilderberggruppen, 11 september, om månlandningen 1969 var påhitt, judiska bankirer, Förintelseförnekare, Stephen Colbert, Glenn Beck, Alex Jones”. Mot allt detta markerades på detta ostentativa sätt entydigt avstånd.

Vad som här tillämpades var, antog man, Mattias Karlssons “djupa och knivskarpa rågång”. Sjunnesson tog i av alla krafter för att markera sin egen hemmahörighet på den goda och rätta sidan, som det var meningen efter detta vilt svepande avståndstagande fortfarande skulle framstå som fullt tillräckligt oppositionell och modig. “All s.k. populism är inte av ondo liksom all nationalism”, hette det med en karaktäristiskt slarvig men också lam formulering.

Sjunnesson var, betonade han för säkerhets skull, “lika kritisk till de ryska invasionerna av Afghanistan, Tjetjenien, Georgien, Krim och östra Ukraina som de flesta svenskar”, och han ansåg “liksom allt fler svenskar att Nato-anslutning kan behöva utredas för att kunna fatta ett klokare beslut än att vila på Östen Undéns gamla lagar från 1950-talet”. Hur tendentiösa och vinklade dessa formuleringar än var förmedlade de inte radikaliteten i Sjunnessons ståndpunkt. I själva verket hade han länge varit en entydig, explicit, offentlig förespråkare av svenskt NATO-medlemskap. Men till skillnad från personer på andra sidan rågången som han, med sina egna kritiker, menade var nyttiga idioter för Putin och med denne samverkande krafter, och sannolikt även mutade av dem, hävdade Sjunnesson med åtminstone skenbar naivitet att han “tjänar ingen herre” – samtidigt som han, utan att specificera för vem eller vad, påstod sig förvisso vara “nyttig”, utan att vara idiot.

Vad som får diskuteras på rätt sida rågången var enligt Sjunnesson “militärallianser, migration, jämställdhet, civilisation, religion, statsbygge, klimatet,  kulturkamp”. “Är det”, frågade han, “möjligt att diskutera dessa på allvar utan att bli anklagad för att gå proryska eller högerradikala eller konspiratoriska ärenden?” Här tillkom ytterligare en underavdelning i ondskans kategori – “konspiratoriska ärenden”. Det var oklart vad som menades. Men sannolikt var det bara ytterligare en slarvformulering: vad Sjunnesson menade var rimligen, i ljuset av den ovan citerade uppräkningen, konspirationsteoretiska ärenden.

Sjunnesson framförde goda argument rörande yttrande- och tryckfriheten, lagen om hets mot folkgrupp, åsiktskorridoren, och etablissemangsmedias svartmålning, falska epitet och misstänkliggöranden. På ett ställe signalerade han också att man trots allt får läsa författare på fel sida av rågången. För Sjunnesson var det “lagar som den om hets mot folkgrupp och de anklagelser om näthat man kan få utstå om man ger sig utanför åsiktskorridoren och kanske citerar alternativmedier, eller kanske läser om s.k. högerpopulism hos Michael O’Meara istället för Anna-Lena Lodenius…som hotar yttrandefriheten. Givetvis finns det gränser för rent brottsliga personpåhopp…men att diskutera och kritisera åsikter och dra fram fakta kan aldrig vara kriminellt.” Omnämnandet av O’Meara var visserligen kanske litet märkligt såtillvida som denne är en utpräglat icke-populistisk författare inom den nya högern, men det var dock ett undantag från krönikans i övrigt enkla och svepande rågångsdikotomism: den andra sidan är förkastlig men bör inte förbjudas.

Men detta överskuggades av det plötsligt tydligen som nödvändigt upplevda signalerandet av hur långt Sjunnesson stod även från mina ståndpunkter. Jag å min sida hade förvisso aldrig dolt att jag sett problem med hans otillräckliga tillägnelse av olika mer eller mindre konservativa tanketraditioner och historiska analyser, ett resultat av den begränsning som oundvikligen följde av hans långa bakgrund inom Vänsterpartiet, hans exempelvis i samtalsprogrammet Radio Birro tidigare förra året i ohöljt överflöd redovisade och aldrig brutna hemmahörighet i den allmänna svenska radikala kulturmiljön från 60-och 70-talet, och hans mindre långa men dock likaledes bakgrund i den vänsterpostmoderna filosofin i vid mening och i Timbro-liberalismen.

Jag hade också, samtidigt som jag försökt vara uppmuntrande, haft problem med de formella bristerna i hans skrivande, en punkt som varit omöjlig att förbigå när man haft att göra med en skribent som i sådan utsträckning som Sjunnesson ansträngde sig att synas och höras (även som folkbildare), och som även, tills samma problem upptäcktes av de ansvariga, givits en framträdande position som redaktör. Det var omöjligt att inte ta upp detta, exempelvis när jag inbjöds att komma med synpunkter på Samtiden före dess öppning för allmänheten. Även i den korta reklamtexten för hans roman, ja i själva titeln på en av hans andra egenproducerade böcker, hade språkliga fel förekommit.

Inget av detta hade emellertid föranlett mig att gå ut med någon offentlig kritik. Tvärtom hade jag försvarat Sjunnesson och, exempelvis under min tid i styrelsen för SD Stockholms stad, försökt hjälpa till att lyfta fram honom som föreläsare och kursledare, och pejla utsikterna till förtroendeuppdrag. Hans kritik mot den politisk-korrekta regimen hade, trots hans ytliga förståelse av den, enligt min mening varit av tillräckligt värde.

På motsvarande sätt hade Sjunnesson tidigare flera gånger uttryckt sig vänligt om mig. Inte minst bör nämnas hur han även under stormarna i samband med årsmötet i SD Stockholms stad 2015, om än ledsagat av en ful och helt omotiverad kritik av Gustav Kasselstrands och William Hahnes framtoning, försvarade mig i en krönika, även den på Avpixlat.

Men nu hade han alltså helt oförmedlat och obegripligt ändrat inställning. “Idag”, skrev han, “tror jag ingen skulle tas på allvar som i en teoretisk utläggning av, låt oss säga den ‘occidentofobiska’ dystopi som ligger till grund för romanen Underkastelse av fransmannen Michel Houellebecq, skulle referera till högermännen Alain de Benoist och Julius Evola, snarare än vänstermännen Gilles Deleuze eller Jean Baudrillard, trots att alla fyra beskriva ungefär samma västerländska civilisations kris i slutet av ett årtusende, dock utifrån skilda perspektiv?”

Denna mening var ett exempel på hur det tyvärr är oundvikligt att kommentera det rent språkligt-formella. Den gamla pluralformen “beskriva” är ju malplacerad här. “Ungefär samma västerländska civilisations kris”? Man kan hoppas att Sjunnesson här på något sätt menar att det finns delvis olika västerländska civilisationer, eller olika aspekter eller delar av den västerländska civilisationen, som kan befinna sig i kris. Men det blir litet långsökt. Man kan inte värja sig från misstanken att han bara är en av de otaliga icke-professionella skribenter som de senaste årtiondena börjat tillämpa s.k. särskrivning, och att vad han menar är “ungefär samma västerländska civilisationskris“. Men man tvingas sväva i ovisshet. Slutligen: varför avslutas meningen med ett frågetecken? Tre fel trängdes i denna enda mening.

Men detta var ändå en parentes. Det viktiga var vad Sjunnesson – även delvis ofrivilligt – avslöjade om den förenade liberalpopulism och vänsterpostmodernism som han, trots att han själv läst inte bara O’Meara utan även, på min rekommendation, exempelvis Claes Ryn och Tage Lindbom, på så beklagligt sätt valt att begränsa sig till. Från dess perspektiv fastslogs att “Den svenska kulturdebatten kommer heller inte kunna ta in folk som Jan Olof Bengtsson eller Joakim Andersen. Att jag ens nämner dem här är säkert inte korrekt ens inom alternativmedier. Själv har jag inget till övers för Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera, men de existerar som i en parallell värld. Jag vet att dessa herrar inte har något till övers för mig, vilket gör mig kritiserad och kanske hatad av både vänstern och högern. Gott så och förvirrande för vänsterredaktören Håkan A. Bengtsson som vill få mig till högerradikal.”

Någon skulle kanske säga att “dessa herrar” syftar enbart på “Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera”. Men omedelbart före uppräkningen av dem sammanställdes jag ju med Andersen, d.v.s. Motpol. Sjunnesson var orättvis mot den nya högern. Men ingenting sades heller om mitt förhållande till den, ingen distinktion gjordes, trots allt jag skrivit om detta genom åren.

Vad som nu enligt Sjunnesson plötsligt gällde var alltså att jag inte kommer kunna “tas in” av den svenska kulturdebatten, ja att det kanske inte är korrekt att nämna mig ens inom alternativmedier. Det framstod som om jag tillhör dem som ingen skulle ta på allvar om de hänvisade till de Benoist och Evola, dem som inte bara inte har något till övers för Sjunnesson utan kanske också hatar honom, och som han å sin sida inte heller har något till övers för. Och han fann att det var gott så.

Det var inte litet på en gång. Vad föranledde denna attitydförändring? Hade jag sagt eller skrivit något nytt den senaste tiden som nödvändiggjort en omprövning? Något så farligt att det förklarade denna drastiska distanseringsmanöver?

Nej. De saker jag sagt som skiljer sig från de saker Sjunnesson säger är sådana som jag alltid sagt, och det visste han. I denna vetskap hade han alltså tidigare försvarat mig, även när bl.a. Expo och DN angripit mig. Det enda sammanhang i vilket Sjunnessons nya påståenden kunde förstås var de fortsatta skriverierna om mig exempelvis i DN av Björn af Kleen och Maja Hagerman och av Rasmus Fleischer i hans blogg Copyriot (jag fortsätter länka till mina bemötanden delvis av det skälet att jag inte vill att någon s.a.s. ska komma undan med kritiken). Och Lunds universitets uttalande i DN. Och framför allt den förändrade situation inom SD och debatten i SD-sfären som skapats genom fullföljandet av den feldefinierade rågången i form av uteslutningarna, och avskiljandet av hela ungdomsförbundet, under 2015. Sjunnesson ville signalera att han anpassat sig.

När han tdigare nämnt mig hade han brukat framhålla att jag anknyter till tänkare som Ryn och Lindbom. Viktigare och allvarligare än vad han i sin nya krönika skrev om just mig var det allmänna försvaret av den förfelade rågången. På fel sida tycktes nämligen, enligt både Sjunnessons och Karlssons beskrivningar, tillsammans med den nya högern även den traditionalistiska skolan (som inte bara Evola utan också Lindbom tillhör) och tänkare som Ryn (“högermän i USA” som bekämpar neokonservatismen) hamna. Genom att i den här angivna nya utsträckningen acceptera denna intellektuella landskapskonfiguration hjälpte Sjunnesson till att konsolidera den fullständigt otillräckliga liberalpopulismens i alltför hög grad av samma strategiska dynamik som den övriga politiska korrektheten styrda dominans i SD-sfären.

När jag nu tog del av Sjunnessons angrepp på Ingrid Carlqvist var jag i viss mån förberedd genom den förändrade inställning han visat i denna krönika redan för ett år sedan. Men även om det är fråga om en entydig kontinuitet och vad som kan förstås som ett beklagligt “naturligt” nästa steg i en redan urskiljbar felaktig riktning, är det ändå förbluffande.

Återigen finner vi en något slarvig formulering om en “konspiratorisk föreställning”, d.v.s. om en föreställning om en konspiration. Rent allmänt gäller givetvis, som jag tidigare påpekat, att den uppfattning om föreställningar om konspirationer som Sjunnesson här uttrycker, d.v.s. den uppfattning enligt vilken sådana föreställningar helt enkelt entydigt fördöms, är verklighetsfrämmande och naiv. Historien och den politiska verkligheten är förstås full av konspirationer av olika slag.

Om man med denna typ av formuleringar bara syftar på de sensationalistisk-dramatiska och populärkulturella berättelserna om en liten grupp illuminati, frimurare, Rothschilds, Sions åldermän, bilderbergare eller liknande som i slutna, hemliga rum drar i dolda trådar och i allt väsentligt kontrollerar folkens öde och världens gång, måste man uttryckligen förklara det. Annars blir avståndstagandet från föreställningar om konspirationer, från konspirationsteorier, enbart enfaldigt.

För Sjunnesson handlar det nu alltså om en sådan föreställning, som också läggs till grund för en kritik rörande antisemitism. Men hur kan den blotta “beskrivningen av judar som om de agerade gemensamt” rimligen vara någotdera av detta? Svaret måste givetvis vara att den inte kan det, av de skäl som jag anför i mitt första utförliga svar till Expo, DN m.fl., Om antisemitism.

Carlqvist talar knappast om judar generellt, om alla judar. Att det finns judar som agerar gemensamt, och därmed legitimt kan beskrivas som sådana, är självklart och uppenbart. Carlqvist har helt enkelt, liksom jag gjorde i ett av de inlägg i den här bloggen som Expo vände sig mot, givit ett, enligt henne negativt, exempel på detta.

Om Sjunnesson bara hade invänt mot det faktum att Carlqvist framhöll detta exempel som ett negativt sådant på samma sätt som jag – i en mer allmän formulering – gjort, d.v.s. om han hade sagt att hon beskrivit judar som agerade gemensamt på ett sätt som var negativt, problematiskt, felaktigt, förtjänande kritik, hade kopplingen till antisemitism åtminstone varit en liten aning mer näraliggande. Men även detta vore absurt otillräckligt som definition av antisemitism och därmed som grund för anklagelsen.

Att judar agerar gemensamt framhålls ju ofta av judar själva. Ja, som jag påminde i mitt svar till Expo kritiseras inte sällan detta agerande som negativt även av tunga, centrala judiska debattörer. Men när icke-judar framför denna kritik, ja, när de, som jag, bara upprepar samma kritik, framställs den ofta plötsligt som antisemitisk, i den märkliga logik som präglar användningen av antisemitism som attackord.

Jag har här fokuserat endast på en av Sjunnessons anklagelsepunkter mot Carlqvist. Det finns mer att säga om den andra, som rör dem hon samarbetar med, och jag har själv under det senaste halvåret fått anledning att i flera inlägg delvis modifiera min uppfattning och fördjupa min analys av en del av det ideologiska landskapet på andra sidan Karlssons rågång. Det finns anledning att återkomma om detta. Men den första anklagelsepunkten, som överensstämmer med vad Expo anförde mot mig, räcker för att motivera detta inlägg.

När Jonathan Leman angrep mig tillhandahöll han bara ännu en övertydlig bekräftelse av riktigheten i det jag sagt om judisk radikalism i just de formuleringar han angrep mig för. Men nu har alltså Jan Sjunnesson, som inte är judisk och som trots sin långa bakgrund i vänstern i vid det här laget ganska många år försvarat socialkonservativa SD, med ivrig tjänstvillighet agerat gemensamt med Expo. Det är inte lika begripligt.

Det har nyligen varit årsmötesperiod för SD:s distrikt och kommunföreningar igen. Några har under det gångna året undrat varför jag inte ställde upp för omval till styrelsen för SD Stockholms stad 2016. Den 2015 tillträdande styrelsen med William Hahne som ordförande, som jag var ledamot av, sågs nämligen av många medlemmar med rätta som en viktig öppning för att hålla distriktet, ja i viss mån hela partiet på rätt kurs i flera frågor.

Jag har inte velat skriva mer om det rent interna skeendet under min tid i distriktsstyrelsen (2015-16) än vad jag redan gjort i de inlägg här som tyvärr, p.g.a. den visserligen mestadels anonyma men dock offentliga och uppenbart från centralt håll kommande kritik som riktades mot mig, blev nödvändiga inför årsmötet 2016. Detta har emellertid, trots vad jag vågar påstå är dessa inläggs klarhet, visat sig kunna leda till missförstånd. Eftersom det förvisso finns en rad punkter där jag är oenig med partiledningen och under många år offentligt försökt föreslå alternativa politiska linjer, är det kanske ändå naturligt att vissa, som inte närmare följde eller kunde följa vad som hände, tror att mitt beslut att dra mig tillbaka hade att göra med dem.

Så var inte fallet. Jag vill markera att det uteslutande föranleddes av lokala händelser och förhållanden i distriktsstyrelsen: reaktionerna från några ledamöter på mina – och ibland några andras eller rentav halva styrelsens – argumentation mot och avslag på ett antal förslag, och reservationer mot beslut om dessa, helt i enlighet med vedertagen styrelsepraxis (reaktioner som inte i sig själva har något större eller principiellt politiskt eller ideologiskt intresse och som jag därför varit obenägen att skriva mer om), och inte minst bemötandet av mitt försök, under hela verksamhetsåret, att förespråka vad jag kallade en “enhetslinje” för vår förening och delvis partiet som helhet.

Jag tycker själv att det var tråkigt att inte vara med på årsmötet 2016, och hade verkligen sett fram mot att kunna redovisa för medlemmarna allt det jag trodde att vi skulle ha gjort under året (och det vi faktiskt också hade åstadkommit och initierat, som jag hela tiden menat var bra). När jag i samband med årets distriktsårsmöte kunnat konstatera att de beklagliga konflikterna fortsatt, har jag känt att jag trots allt – och i synnerhet när jag av i partiarbetet ännu aktiva personer som jag har förtroende för uppmuntrats till det – kanske borde komplettera vad jag tidigare sagt om min tid i styrelsen med några ytterligare klargöranden. På så sätt skulle jag möjligen kunna bidra till den nödvändiga rörelsen i rätt riktning för partiet i Stockholm, bort från de för mig delvis obegripliga motsättningarna som går långt utöver det politiskt väsentliga.

Tills vidare betonar jag dock bara att hälften av styrelsen tyvärr oväntat blev en besvikelse, och att det visade sig för mig och hela den andra hälften bli nödvändigt att göra de markeringar vi gjorde, kulminerande i att vi alla avgick ur styrelsen inför årsmötet 2016 (de flesta ställde dock till skillnad från mig upp för omval, och blev också omvalda till den nya styrelsen med David Lång som ordförande, som nu i stort oförändrad fått förnyat förtroende för ytterligare ett år). Vi gjorde givetvis detta endast i syfte att ta ansvar för styrelsearbetet och säkerställa – i den utsträckning det var möjligt – att de uppkomna problem vi pekade på skulle kunna avhjälpas. Jag är glad om våra markeringar bidrog till att det önskade resultatet uppnåddes.

Wie der Westen Syrien ins Chaos stürzte

C. H. Beck, 2017

Kurzbeschreibung:

Wo liegen die Wurzeln der syrischen Katastrophe? Das gängige Bild sieht die Schuld einseitig bei Assad und seinen Verbündeten, insbesondere Russland. Dass auch der Westen einen erheblichen Anteil an Mitschuld trägt, ist kaum zu hören oder zu lesen. Michael Lüders erzählt den fehlenden Teil der Geschichte, der alles in einem anderen Licht erscheinen lässt.

Anhand von freigegebenen Geheimdienstdokumenten und geleakten Emails von Entscheidungsträgern zeigt er, wie und warum die USA und ihre Verbündeten seit Beginn der Revolte ausgerechnet Dschihadisten mit Waffen beliefern – in einem Umfang wie seit dem Ende des Vietnamkrieges nicht mehr. Dadurch haben sie die innersyrische Gewalt ebenso befeuert wie auch den Stellvertreterkrieg zwischen den USA und Russland. Eindringlich beschreibt Lüders, wie insbesondere Washington schon seit langem nur auf eine günstige Gelegenheit wartete, das Assad-Regime zu stürzen. Dabei behandelt er auch frühere amerikanische Putschversuche in Syrien in den 1940er und 1950er Jahren, die fehlschlugen und erklären, warum sich Damaskus der Sowjetunion zuwandte. Die Kehrseite dieser Politik des Regimewechsels erlebt gegenwärtig vor allem Europa: mit der Flüchtlingskrise und einer erhöhten Terrorgefahr durch radikale Islamisten.

Über den Autor:

Michael Lüders war lange Jahre Nahost-Korrespondent der Hamburger Wochenzeitung Die Zeit und kennt alle Länder der Region aus eigener Anschauung. Als Islamexperte ist er häufiger Gast in Hörfunk und Fernsehen.

Redan i entrén märktes förbättringarna i jämförelse med förra gången: man fick ett tryckt program, och om inte en namnbricka så åtminstone en namnlapp att bära på kavajslaget. Visserligen blev man också från början överrumplad och besviken av ändringar av samma storleksordning och betydelse som i oktober, ja ännu större. Även denna gång hade nämligen båda huvudattraktionerna utan förvarning helt enkelt fallit bort. Dels, och ännu en gång, Greg Johnson. Dels Joakim “Oskorei” Andersen och presentationen av hans nya bok, en programpunkt som i annonseringen framställts som så central att hela evenemanget givits samma namn och tema som denna bok: “Ur ruinerna”, på engelska “Rising from the Ruins”. När dessutom en så viktig talare som Arktos’ förre redaktör John Morgan fallit bort var det uppenbart att en stor del av konferensens förväntade substans och intresse återigen var försvunnen.

Men eftersom allt ändå rent organisatoriskt och formellt rullade på i enlighet med det första goda intrycket i entrén, och alla de svagheter och missar i dessa avseenden som jag gnällde över förra gången var avhjälpta och väl inte minst därför stämningen hela tiden var god bland de omkring 300 deltagarna, var det faktiskt möjligt att överse med detta – det man egentligen hade kommit för att höra – och uppskatta evenemangets övriga moment. Förseningarna var i jämförelse minimala, en utmärkt, fullständig middag med olika rätter att välja mellan och alla normala alternativ ifråga om dryck, inklusive kaffe, serverades. (Eftersom den billigaste biljetten verkade vara den bästa förra gången hade jag köpt en sådan nu, och det var även denna gång högst oklart vad de dyrare VIP-biljetterna – denna gång fanns flera kategorier av sådana – gav utöver den, förutom den såvitt jag förstår fortfarande inte helt självklara fördelen att man blev serverad i en egen avdelning av lokalen.) Och nu var åtminstone en av de gamla Motpol-skribenterna, Jonas De Geer, som jag på 90-talet hade mycket att göra med i kretsen kring Tage Lindbom, på plats. Det var verkligen ett framsteg, även om jag inte riktigt lyckades få igång den diskussion om vad som egentligen hände när han avvek från denna krets som jag tycker skulle vara av ganska stor principiell betydelse.

Identitär Idé handlar det alltså om, det nionde, lördagen den 25:e februari i Stockholm. Det program som presenterats i reklamen gav vid handen att en ännu längre rad talare än förra gången skulle ges varsin 15-minuterssnutt till tal. Det såg inte alls bra ut. De längre och tyngre föredragen med efterföljande frågestund och diskussion skulle nu i ännu större utsträckning ersättas av förbiflimrande reklamartade, sammanfattande presentationer av respektive talares eget projekt. Men utöver bortfallen gjorde det faktum att huvudorganisatören, Daniel Friberg, tydligen kommit på andra tankar och insett svagheterna med det planerade  upplägget att detta delvis undveks: han hade själv reducerat talarna ytterligare och exempelvis strukit sig själv från listan. Nu översteg antalet inte förra gångens, och varje tal kunde bli åtminstone något längre än man befarat och därmed tyngre och meningsfullare. Men inte heller nu fanns tid för frågor efteråt. I jämförelse med hur det efter vad jag hört såg ut för ett antal år sedan, har det hela nu mer prägeln av antingen politiskt partimöte eller underhållning (i beaktande av närheten till baren och matserveringen denna gång närmast ett slags krogshow), och mindre av akademisk konferens.

Arktos’ nye redaktör Jason Reza Jorjani inledde med en som jag ser det problematisk redogörelse för hur de olika intellektuella riktningar som funnits representerade på Identitär Idé nu ska ha absorberats av och samlats under den gemensamma, från USA härstammande beteckningen “Alt Right”, och hur detta även rent organisatoriskt tagit form som en enhetlig institution. Ursprungligen härrör beteckningen “alternative right” från Paul Gottfried, och den är i sig bra som allmän och vag samlingsbeteckning såtillvida som det länge varit uppenbart att en alternativ höger är akut nödvändig. Men det framgick att man bestämt sig för detta namn inte minst av den ovärdiga anledningen att det nu råkat spridas och göras känt av Hillary Clinton i ett kritiskt angrepp i ett tal i valrörelsen. Jorjani förklarade också att man övergivit bindestrecket, som bl.a. jag använt när jag tidigare skrivit om alternativhögern.

Ett närmande av dessa europeiska, amerikanska och ryska strömningar till varandra är utan tvekan naturlig idag. Men det handlar också om en centralisering av ett slag som kanske inte känns helt självklart nödvändig eller lovande för den rent intellektuella utvecklingen. Man kallar det inte en think-tank. Vad som enligt Jorjani skapats är a centralized power-structure. Den nya högern, identitarismen, den fjärde politiska teorin och “arkeofuturismen” (titeln på en bok av Guillaume Faye men ett som separat tankeriktning för mig tidigare okänt fenomen) har nu genom en monumental merger inordnats i the Alt Right corporation! När det tänks i sådana termer talar vi inte längre om en intellektuell strömning. Allt kopplas också till president Trump och hans “rörelse”, som också är en huvudsaklig inspirationskälla. En avgörande händelse var Alt Rights hail-gate scandal i Washington efter valet i november, som fick Jorjani och Richard Spencer att förena sina krafter och flytta fram positionerna ytterligare. Daniel Friberg anslöt sig och uppmuntrade att det hela skulle ges a corporate board structure. Man skaffade tydligen ett centralt beläget kontor i Washington med utsikt över Capitol Hill. Därifrån marknadsförs Alt Right som en produkt, ett varumärke, med egen noggrant designad logga och webbsida. Jorjani själv, Spencer, Friberg och Henrik Palmgren presenteras som ledarna. Man undrar om inte cheferna vore en riktigare benämning. Eller är det ett nytt, interkontinentalt, direkt politiskt ledarskap de planerar att utgöra?

Det är litet oklart i hur hög grad en person som Alain de Benoist kommer känna sig hemma i detta sammanhang. Jorjani övergick emellertid snabbt till ett idémässigt högst substantiellt klargörande av hur den nya storheten, the Alt Right, hålls samman inte minst genom att dess olika komponenter gemensamt motsätter sig demokratin och liberalismen, och i synnerhet båda i förening, den liberala demokratin. (Att Jorjanis alternativ är den organisk-hierarkiska, korporativistiska staten vet vi från hans föredrag på förra Identitär Idé, och det finns ingen anledning att tro att det finns någon större oenighet på denna punkt heller, bland de grupper som nu valt att inordna sig i Alt Right.) Vilka invändningar man än må ha mot de – i detta format kanske oundvikliga – förenklingarna och frånvaron av nyanser, var detta ändå med god marginal sådant som hör hemma på och borde kunna förväntas på ett evenemang med ett namn som detta, Identitär Idé. På detta sätt fick evenemanget denna gång en stark öppning. Även den följande talaren, Isac Boman, höll måttet i detta avseende, med ännu en presentation av några aspekter av tematiken i hans av allt att döma viktiga bok Penningmakten: Ett medel för frihet eller slaveri?

Men därefter blev det tyvärr snabbt sämre med idéinnehållet, idédiskussionen, vad Friberg och Motpol-kretsen tidigare insisterat på att prioritera som metapolitiken. Det område på vilket Johnson, Andersen och, tror jag, Morgan i eminent och välbehövlig utsträckning skulle ha kunnat bidraga, och som jag inbillat mig att Identitär Idé exklusivt var avsett för. Men redan förra gången, ja kanske ännu tidigare, hade det hela tenderat att vältra över mot en typ av politiskt aktivistmöte där de ideologiska och politisk-filosofiska dimensionerna fick stå tillbaka. Visst återklingar de ideologiska ställningstagandena, de historiska och kulturella analyserna o.s.v. hos de flesta talarna, men det är inte de som står i centrum på det sätt man kunde förvänta sig. I stället handlar det nu till stor del om rapporter från individuella nät- och poddaktivisters projekt, deras behandling i offentligheten, deras personliga öden.

Frågorna om dissidentens villkor är utan tvekan viktiga och angelägna, och de personliga berättelserna om uppvaknanden till insikter eller förmenta insikter (inom Alt Right kallat “rödpillring”) o.s.v. är ofta intressanta. Även jag har ju flera gånger tvingats skriva om, och bemöta, hur jag angripits i pressen, hur jag behandlats av universitetet o.s.v. Men även dessa saker, eller det sätt på vilket de behandlas, visar att vi här har att göra med mer och annat än ett idéevenemang, att det handlar om en konkret politisk rörelse som diskuterar sina egna direkta politiska strategier och medlemmarnas stundom rent privata mellanhavanden. Det är för sådant, inte för en idéströmning och tankeriktning, som en centralized power-structure behövs. I åtminstone ett av talen, av Fredrik Hagberg från grisblodshällarorganisationen Nordisk Ungdom, fanns inte minsta lilla tillstymmelse till idéinnehåll, det var uteslutande (Codreanu-inspirerad) praktisk agitation, motivation och uppbyggelse. Man måste få påpeka att för sådant blir Identitär Idé en direkt missvisande beteckning.

Jag kan sträcka mig till att tillstå att mina invändningar kan ha att göra med att jag, dels p.g.a. min egen tidigare verksamhet, dels utifrån min vision av vad som skulle behövas, från början missförstått evenemangets karaktär, och väntat mig något som kanske egentligen aldrig varit huvudsyftet. Men när det gäller detta huvudsyfte står det nu allt klarare att inte heller de idélösa talen kan sägas utgöra detta. Det är i stället den blotta sociala samvaron, minglet, möjligheten att träffas i största allmänhet, som det främst handlar om. Talen utgjorde denna gång bara ett valfritt moment av underhållning eller uppbyggelse som erbjöds då och då i ett hörn för dem som önskade. Långtifrån alla deltagare följde hela detta utbud, många var fullt upptagna med varandra i större eller mindre grupper i andra delar av lokalen. Eftersom långa pauser var inlagda mellan små grupper av talsnuttar blev minglet huvudpunkten även för dem som prioriterade talen.

Vilka var de då, alla dessa deltagare? Här kommer vi till den sakligt viktigaste och även märkligaste punkten från mitt perspektiv. När jag hävdar att de är neofascister har de hittills varit benägna att förneka det – samtidigt som de fortsätter ge tydliga uttryck för fascistiska och nationalsocialistiska sympatier. Jag förstår inte detta. Alla är förvisso inte neofascister, de flesta omfattar också andra åskådningsmässiga element, och begreppet neofascism är i sig vitt och något vagt. Men dess användning i detta sammanhang är, insisterar jag, med god marginal berättigad. Så var inte fallet när jag för ett antal år sedan diskuterade den nya högern. Denna riktning sådan den tidigare existerat kan enligt min mening inte betecknas som neofascistisk (och tänkare som Greg Johnson och Alexander Dugin fortsätter att göra en tydlig distinktion här). Så var heller inte fallet när svenska Motpol, efter mitt första möte med dem, då de delvis verkligen framstod om fascister, som jag uppfattade det just genom den nya satsningen Identitär Idé började röra sig mot en mer nyanserad ståndpunkt.

Men de senaste åren har personerna bakom Identitär Idé plötsligt gjort evenemanget till ett forum där inte bara neofascism utan väl ibland också vad som måste betecknas som paleofascism ges plats. Förändringen är entydig och det går att ge många exempel. Motgift, som denna gång hade inte mindre än fyra talare, om än bara i en gemensam session av underhållningskaraktär, kommer själva ur och definierar sig ständigt i termer av den historiska fascistiska traditionen i dess olika varianter. Huvudnyheten på deras eget bokbord var Magnus Södermans omfångsrika volym Hell seger!, i vilken han samlat sina artiklar skrivna under tio år i Nordiska Motståndsrörelsen. Red Ice, vars båda representanter Palmgren och Lana Lokteff höll varsitt tal, tycks inte minst alldeles före denna Identitär Idé ha ansträngt sig extra hårt för att lyfta fram explicita, programmatiska fascister och nationalsocialister som Seth Cooper, William Pierces lärjunge Kevin Alfred Strom, och ledare från Nordiska Motståndsrörelsen, vitskjortorna. Förra året medverkade även exempelvis Andrew Anglin. I deras uppmärksammade svar på Clintons Alt Right-tal efterlyste Palmgren större erkännande för “1488”-inslaget. Och så vidare. Med det yviga samarbetet under Alt Rights enhetsparaply har denna utveckling kulminerat. Den nya hållning som hela tiden från alla håll påbjuds och hamras in är att man inte får inbördes motarbeta varandra. Man bejakar olikheter, men det får inte finnas några motsättningar. Alla, inklusive fascister och nationalsocialister, är del av en och samma enade opposition och måste samarbeta.

Det finns mycket att säga om detta program, men en uppenbar och påfallande följd är att det inte alltid befrämjar vare sig teoretisk klarhet eller nyansering. När man dessutom inför konstateranden av närvaron av de dominerande neofascistiska inslagen av den typ jag gjort förnekar deras förefintlighet, kollapsar ju hela den ideologiska diskussionen och hotar urarta till rent nonsens. I stället för seriös historisk, kulturell och filosofisk analys får vi ibland brölande hyllningar av populistiska politiker, och de många problem som de olika slagen av vad som oftast kallas nationalism står inför blir osynliga i framgångsruset. Ändå är deltagarna på Identitär Idé på intet sätt några vanliga populister. De är välutbildade, intellektuella och ofta charmerande, och skulle i många fall mycket väl kunna föra en kvalificerad diskussion om fascismen och dess historiska såväl som samtida manifestationer. Att de inte gör det, och rentav hävdar att inga kopplingar finns, samtidigt som de helhjärtat ägnar sig åt just dessa kopplingar, är en strategisk krumbukt som jag inte kan se är hållbar i längden, även om man kanske inte kan förvänta sig en mer obruten kontinuitet av den typ som varit norm och praxis i fascismens hemland Italien och delvis också på annat håll i Europa. Men man kunde tänka sig att Per Engdahl och de rörelser och organisationer som på 50-talet allra mest egentligt kan betecknas som neofascistiska borde vara högsta mode. (Men han var förstås inte i allo representativ för dem. Och inför mycket i dagens nya fashosfär är det omöjligt att förstå hur han fortfarande kan vara så kontroversiell i den allmänna debatten: i jämförelse framstår han som ett under av historisk bildning, moraliskt omdöme, intellektuell urskillning, allmän kultur, måttfullhet och inte minst smak.) Konstateras bör i alla fall att Arktos åtminstone nu gjort reklam för en kommande utgivning av Kerry Boltons nya biografi över Francis Parker Yockey, med den korrekta titeln Yockey: A Fascist Odyssey.

Även om man inte kan säga att Alt Right helt enkelt arbetar för en reviderad rekonstruktion av fascismen i vid mening, utan föreställer sig något som i tillräcklig utsträckning verkligen kan sägas vara nytt och annorlunda (ny höger, identitarism, arkeofuturism, fjärde politisk teori), är det neofascistiska inslaget både uppenbart och centralt. För allt större grupper i yngre generationer tycks hela den liberaldemokratiska och socialistiska bilden av fascismen i vid mening vara överspelad och vederlagd. I ljuset av vad den liberala demokratin i verkligheten blivit, inför den nya globalistiska världsordningen även som blott till hälften förverkligad, framtonar fascismens ledande figurer som frihetshjältar, föregångare i kampen mot denna ordning med dess massmigration, multikulturalism, antivithet, dekadens, allmänna politiska korrekhet och åsiktsförtryck. Deras övergrepp förklaras i stor utsträckning vara andra världskrigets segrarmakters propaganda. Segrarmakters, vars egna övergrepp – inte bara Sovjetunionens utan även USA:s – lyfts fram som mycket större. Och fascismens ideologi, eller väl snarast den “generiska” fascismens, väl närmast i Noltes mening, blir åter ett plausibelt, hållbart och attraktivt alternativ för den västerländska moderniteten. Även om en fascistisk rekonstruktion således inte direkt lyfts fram på dagordningen och man i stället gör anspråk på att presentera något nytt, finns denna historiska omvärdering hela tiden med som en mycket tydlig klangbotten till allt som sägs. Detta synes vara vad man nu har att förhålla sig till i den europeiska och amerikanska högerdebatten. Paul Gottfried har i sin nya bok om fascismen som jag ser det fel ifråga om dess ställning i nuet.

Varför tematiserar man då inte detta på Identitär Idé och i alternativhögerns publikationer? Jag har här i bloggen, i sociala media, och i privat konversation och korresponsens, och senast i samtal nu i lördags, försökt förespråka en sådan debatt. Konservatismen har misslyckats att hindra vänstern (i vid mening) från att upprätta vad jag kallar fascismbarriären, en mörk, ogenomtränglig gräns av absolut ondska som effektivt avskiljer det politiska tänkandet från all föregående historisk erfarenhet som politiskt tillämpbar på sådant sätt att den i något som helst avseende kan rubba 1945 års allmänna ordning av totalitär och dogmatisk “liberal” och socialistisk demokratism. En mur som avskiljer oss från mänsklighetens samlade visdom som på allvar relevant för samhällslivet, och stänger in oss i samtidens av globalkapitalet och dess organ – inklusive, i många fall, staten – påbjudna manipulativa diktat och allmänna spatiotemporala provinsialism.

Som jag har föreslagit bör man försöka se hela fascismfenomenet, och vad som blivit till barriären, “från andra hållet”. Det har alltid varit uppenbart att barriären måste brytas igenom och rivas ned för att vi åter ska få full tillgång till det arv av insikt, inklusive politisk sådan, som kan rädda oss från den okvalificerade liberaldemokratins alltifrån början definierande, verklighetsförnekande, förtryckande, och idag redan i hög grad förverkligade potential. Barriären döljer inte minst de många viktiga korrektiv som återfinns i det kvalificerade tänkandet om staten och samhället i den idealistiska statsläran under 1800- och det tidiga 1900-talet; men också naturligtvis, och ännu viktigare, alla de resurser alltifrån den klassiska antiken som på ett djupare plan kan uppväga hela den romantisk-rationalistiska dynamik som även fascismen är ett uttryck för. Är det inte i detta läge högst angeläget att få till stånd en kvalificerad, av vederbörlig urskillning präglad analytisk diskussion av fascismens komplexa fenomen? Är det inte endast en sådan som skulle kunna tränga igenom och montera ned den kompakta muren?

Detta borde, kunde man tycka, vara en huvuduppgift för en rimlig och legitim alternativhöger. När den “nya högern” var som bäst förekom ansatser till detta arbete. Det ena kunde skiljas från det andra, hållbara moment behållas och ohållbara förkastas, den historiska kontextualiseringen balanseras mot den filosofiska värderingen och av bedömningen i ljuset av nuets förändrade situation. Med den tillräckliga tillgång – som kanske nästan bara professionella akademiker och enstaka intellektuella ägde – till det politiskt relevanta (och förvisso i stor utsträckning även akademiskt tillrättalagda, avväpnade och oskadliggjorda) arv av tänkande som finns på andra sidan barriären, och som allena kan tillhandahålla den nödvändiga belysningen och möjliggöra den inte minst moraliska urskillning som krävs, kom man en bra bit på vägen, även om såväl utgångspunkterna som slutsatserna fortsatte uppvisa karaktäristiska svagheter av den typ jag ofta försökt peka på. Men med den utveckling som nu tycks äga rum i det nya stortältet Alt Right måste man fråga sig om man kommer kunna fortsätta på denna väg. Inför den påträngande, konkreta samhällskollapsen framstår allt detta som akademiska hårklyverier.

Risken förefaller överhängande att alternativhögern i stället i alltför stor utsträckning bara faller tillbaka på en bekväm återanvändning, om än i delvis anpassade former, av vad man finner i fascismens historiska ideologiska förråd. Jag säger inte att detta förråd ska underskattas. Det är ett av liberalsocialisternas många misstag. Bakom benämningen fascism dolde sig tänkande av ett slag som av betydande, dominerande grupper intellektuella – både till höger och vänster – under en stor del av det tidigare 1900-talet ensamt uppfattades som i fas med modernitetens utveckling och ensamt förmöget att på adekvat sätt hantera och styra den. För dem som inte förstår detta måste det förnyade intresset idag framstå som ett mysterium. Likafullt är ett enkelt återvändande och återaktualiserande givetvis otillräckligt och på flera sätt problematiskt. Det innebär att man i stället för att bryta ned fascismbarriären och på så sätt frigöra oundgängliga äldre resurser identifierar sig med den och därmed befäster den. Skillnaden mot den liberalsocialistiska vänstern blir bara att man framställer den som god och som i sig erbjudande de lösningar vår tids problem kräver.

En kommentator tycks inte nöjd med mina invändningar, i inlägget Borgerligheten och postmodernismen, mot Stephen Hicks’ bok Explaining Postmodernism: Skepticism and Socialism from Rousseau to Foucault (2004). Hur menar jag, frågar han, “att Hicks’ tes är otillräcklig, för svepande?” Tesen, som kommentatorn återger den (möjligen är detta hämtat från förlagets presentation av den svenska översättningen från 2014), är “att vänstern vände sig till postmodernismen som en strategi för att i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Och denna tes är, som framgår av titeln på hans bok, av Hicks avsedd som en förklaring av postmodernismen. Att vänstern “vände sig till” postmodernismen kan då inte rimligen betyda att den vände sig till något redan föreliggande, utan att den själv frambringade och omvandlade sig till postmodernism.

I själva verket analyserar Hicks postmodernismen i perspektivet av dess djupare historiska förutsättningar i den västerländska moderniteten, och även denna analys rymmer en del av förklaringen. Utgångspunkten hos Rousseau gör att det ligger nära till hands att koppla Hicks analys till den jag försökt föreslå, exempelvis i den här i flera delar uppdelade texten ‘Pantheism, Postmodernism, Pop’, där romantiken står i centrum. Men det är sällan möjligt och meningsfullt att helt reducera filosofiskt tänkande till politik. Hicks behandlar en stor och bred strömning som inte rättvisande kan beskrivas som, helt enkelt, “vänstern”. Även för mig är postmodernismen en “radikal” strömning, men i samma mening som romantiken, från mina utgångspunkter, själv huvudsakligen är en sådan. Utlöst av ett specifikt nytt stadium av modernitetens helhetliga historiska, sociala och ekonomiska utveckling, är den också ännu ett uttryck för den “panteistiska revolution” som är ett distinkt modernt fenomen, skilt från i Voegelins mening “kompakta”, fördifferentiella mänskliga kulturers världsåskådning som ibland också framställs som panteistisk.

Detta innebär att den är frambragt av en betydligt djupare kulturell dynamik än den politiska vänsterns behov av att “i teori och praktik bemöta (den egna) krisen som socialismens misslyckande gav upphov till”. Utöver den generella panteistisk-immanentistiska impulsen bestäms denna dynamik av den med de övriga faktorerna i 1900-talets samhälleliga utveckling samspelande interna dialektiken mellan modernitetens romantiska och rationalistiska riktning. Detta är vad en mycket stor del av den moderna filosofin under ännu mycket längre tid, under flera århundraden, handlat om. Det definierar på detta kulturella och ideologiska plan moderniteten som sådan. Inom ramen för denna dialektik avslöjar romantiken rationalismens (gärna utvidgad till att omfatta även den klassiska rationalismen, i postmodernismen hela “metafysiken”, sådan den alltifrån grekerna förståtts utifrån rationalismen) gränser och illusioner, och rationalismen belyser romantikens excesser och motsägelser – samtidigt som de båda sidorna förblir låsta i ett ömsesidigt beroende vars verkliga natur sällan tillräckligt avslöjas, men som naturligtvis har att göra med att hela den gemensamma rörelseriktningen i princip förblir oförändrad, att den immanentistisk-panteistiska (och, på det sätt Voegelin visar bl.a. i Vetenskap, politik och gnosticism, s.a.s. post-panteistiska) åskådningen är gemensam.

Denna dynamik kan inte restlöst hänföras till den politiska vänstern. Det är inte bara så att även den politiska högern har byggt på samma åskådningsmässiga grundvalar, samma moderna dialektik, och att såtillvida även den varit “radikal” i en liknande mening – vi ser det tydligt i den s.k. “konservativa revolutionen”, och redan det tidiga konservativa tänkandets försök, vid 1700-talets slut, att använda romantiken för sina egna syften bidrog starkt till att för alltid etablera den mångtydighet som ibland ansetts oskiljaktig från den historiska romantiken. Den moderna dynamik vi här talar om rymmer också centrala filosofiska frågor som hos de enskilda tänkarna går långt utöver dessa politiska aspekter, hur giltiga och nödvändiga för den fullständiga analysen de än må vara. Postmodernismens tänkare är exponenter för dess fenomen, eller bara dess analytiker och uttolkare. Den är belägen inom och relaterad till denna dynamik i dess helhet, som i sin tur är en central aspekt av den helhetliga samhälleligt-historiska utvecklingen, och kan därmed inte reduceras till en strategi för vänsterns krishantering.

DN frågar i en ny intervju Marine Le Pen om hennes förhållande till SD och om SD:s beslut 2014 att samarbeta med UKIP i vad som blev EFDD-gruppen i Europaparlamentet i stället för med vad som blev Front Nationals ENF-grupp. Man måste notera att Le Pen säger att hon ännu är upprörd, och att beslutet förändrade den tidigare goda relationen mellan partierna, manifesterad i samarbetet i partiet EAF (vars nationella medlemspartier, bl.a. Österrikiska Frihetspartiet och Geert Wilders’ parti i Nederländerna sedan blev de som ingick i ENF-gruppen). Men hon säger också att SD fortfarande “absolut är välkomna”, att hon är “beredd att sätta sig över besvikelsen och ta sig an framtiden”, och att hon inte givit upp hoppet om samarbete i “ett stort gemensamt projekt”.

Mattias Hans Karlsson svarar på fejan:

“SD har aldrig avbrutit något samarbete med Front National eller hoppat av några långt gångna planer på att bilda en gemensam grupp med dem i Europaparlamentet. Några sådana samarbeten och planer har inte funnits.

Vår ambition har länge varit att ha breda kontaktytor och förutsättningslösa samtal med många olika partier i Västvärlden, dels för att lära känna dem och dels för kunna dra lärdom av andras misstag och framgångar. Sådana samtal har förts även med Marine Le Pen.

När det gäller formaliserat samarbete och grupptillhörighet i Europaparlamentet, så har vi dock hela tiden varit tydliga (även gentemot Marine Le Pen) med att vår ledstjärna är en sammanhållen nordisk dimension och att göra gemensam sak med våra snarlika systerpartier i Danmark och Finland. I det fall detta inte skulle bli möjligt (vilket det tyvärr inte blev), så har vi varit tydliga med att vårt primära alternativ är att samarbeta med UKIP, som vi betraktar som den ledande euroskeptiska kraften i Europa.

Uppgiften i artikeln om att SD skulle ingått i en paneuropeisk partikonstellation tillsammans med Fronten är inte korrekt. SD som parti deltog aldrig i det samarbetet, det var endast Kent Ekeroth, som enskild parlamentariker. Vi valde aktivt att inte ansluta oss som parti.

Vårt samarbete med UKIP har vi aldrig behövt ångra. De har från första stund varit vänliga och respektfulla, de har givit oss ett enormt stöd i arbetet i Europaparlamentet, de har varit generösa med tilldelning av tjänster och talartid i kammaren, de har givit oss ett enormt breddat kontaktnät över hela Västvärlden och de gav oss en chans att skriva in oss i historien genom att ta in våra representanter som aktiva deltagare i 2000-talets viktigaste politiska händelse, Brexit-omröstningen. Att få en sådan påverkansmöjlighet på Europas framtid är något som de flesta mindre partier från mindre länder bara kan drömma om.

Jag har personligen träffat och samtalat med Marine Le Pen. Jag uppfattade henne som sympatisk, intelligent och stridbar. Under hennes ledning har partiet tagit enorma steg i rätt riktning och jag uppfattar henne som 100 % ärlig i sina ambitioner med att fortsätta att bredda och städa upp partiet. Det är dock fortfarande delvis oklart hur starkt det interna stödet egentligen är för hennes mer moderata linje och det är ett faktum att det fortfarande finns falanger och företrädare kvar inom Fronten som vi skulle ha svårt att samarbeta med. Detsamma gäller vissa andra partier som ingår i hennes grupp.

Jag önskar henne dock all lycka till med det fortsatta reformarbetet och ser ingen anledning till varför vi inte även i framtiden skulle kunna föra en konstruktiv dialog med såväl henne som andra tongivande europeiska ledare om Europas framtid och nationalstaternas bevarande.”

Det är ett bra och klargörande svar, även om jag inte förstår eller håller med om allt. Förespråkare för samarbete mellan SD och Front National tycktes missuppfatta nyheten som att den handlade om något nytt avståndstagande från Jimmie Åkessons sida, som Le Pen reagerade mot. Det hela blev därför en anledning till förnyat angrepp på Åkesson för anpassning till det hopplöst föråldrade och sammanbrytande svenska politiska och mediala etablissemanget. Men uttalandet från Le Pen, ett svar på en direkt fråga från DN, handlade om SD:s beslut efter EP-valet 2014.

Vad uttalandet visar är dock att Le Pen inte nåtts av några positiva signaler från SD:s sida om öppenhet för samarbete inför kommande mandatperioder. Faktum är att Åkesson visade sådan öppenhet i svenska media när han meddelade och förklarade beslutet att samarbeta med UKIP i EFDD i stället för med vad som skulle bli ENF – det var inte fråga om något definitivt avståndstagande. Det är beklagligt att detta tydligen inte tillräckligt kommunicerades också till Le Pen. Jag uttryckte ett önskemål om sådana signaler när jag, efter att i en rad inlägg i samband med förra EP-valet ha förespråkat samarbete med FN i vad som blev ENF (och att helst även UKIP skulle ingå där), konstaterade, och även hade viss förståelse för, att det ansågs omöjligt för SD i den dåvarande situationen.

Samarbetet i EFDD har utan tvekan varit en stor framgång för SD och har såvitt jag kunnat se skötts mycket bra av Peter Lundgren. Det har också varit en stor framgång för den gemensamma EU-kritiska saken. Men vad Karlssons svar inte tar i beaktande är den utsträckning i vilken situationen idag är en annan än vid EP-valet 2014, och framförallt hur annorlunda den kommer vara inför nästa val 2019. Karlsson nämner Le Pens reformering av partiet. Det är för mig oklart exakt vad han avser när han talar om falanger och företrädare som SD fortfarande skulle ha svårt att samarbeta med. Kan det verkligen fortfarande vara den genomsympatiske och -kultiverade tidigare vice ordföranden, advokaten och professorn i japanska språket och kulturen vid Université Lyon III, den från en familj, eller flera familjer, av framstående franska politiker, akademiker och näringslivsföreträdare stammande Bruno Gollnisch som avses?

I så fall kvarstår också risken att avståndstagandet snarare uppfattas som ett uttryck för ideologisk ytlighet och kulturell förflackning, ja, ännu en gång för det ensidiga och inskränkta fastklamrandet vid förståelsen av den svenska kulturella identiteten i specifikt nordiska termer, den ohistoriska distansen till det gemensamma europeiska arvet – det som gör att man överhuvudtaget tycks motvillig att samarbeta i EP, till och med för EU-motståndets syften, att man helst hade velat begränsa sig enbart till sina “snarlika systerpartier i Danmark och Finland” och undvara även UKIP och EFDD.

Det enda mer konkreta som detta vaga motstånd mot samarbete med FN – även från UKIP – tycktes handla om var ju det gamla, av media ständigt upprepade uttalandet av Jean-Marie Le Pen att “gaskamrarna är en detalj i andra världskriget”. Men efter att denne tydligen vägrat ta avstånd från uttalandet, och i stället klagat att “andra världskriget blivit en detalj i gaskamrarna”, har ju dottern nu gått till den spektakulära ytterligheten att utesluta sin egen far, partiets grundare och ledare under många årtionden, ur partiet!

En viktigare förändring än Marine Le Pens reform av sitt parti, som också ägt rum sedan 2014, är förstås att Brexit nu – delvis just tack vare det framgångsrika samarbetet i EFDD – är på gång. Dess genomförande kommer förvisso av flera skäl ta tid, men 2019 borde Storbritannien kanske kunna vara ute ur EU. Det innebär också att UKIP försvinner ur EP och EFDD. Den fråga man måste ställa sig är naturligtvis vad som då händer med EFDD. Det är i det perspektivet frågan om SD:s relation till FN nu måste ses. EFDD kan i och för sig, som Peter Lundgren nämner, räddas genom upptagande av nya medlemmar efter förlusten av sin största och helt dominerande. Men det är ju uppenbart för alla att Le Pen har rätt i att skillnaderna mellan EFDD och ENF är minimala. Hur kommer en fortsatt uppdelning i dessa två grupper kunna försvaras 2019? Det enda rimliga är att satsa på en förening av det återstående EFDD med ENF, så att den enade, kraftfulla storgrupp som var önskvärd men inte möjlig 2014 kan bildas.

Den tidigare oklara kommunikationen av SD:s hållning gentemot FN till trots finns ju alla möjligheter att nu börja visa öppenhet mot dem inför nästa mandatperiod. Le Pens uttalande borde föranleda ett nytt, konciliant och tillmötesgående uttalande från Åkesson om fördjupning av den “konstruktiva dialog” som Karlsson talar om, helst direkt till Le Pen själv. Det är något oklart vad den tidigare goda relation som Le Pen hänvisar till bestod i. Mikael Jansson och Björn Söder (?) hade såvitt jag minns kontakter med FN på ett tidigt stadium, men Karlsson förklarar att Kent Ekeroth endast som “enskild parlamentariker”, inte SD som sådant, var medlem av EAF. Innebörden av detta arrangemang är inte helt glasklar, men distinktionen är tydligen avgörande. Framhållas bör väl emellertid då att även UKIP tycks ha haft en “enskild parlamentariker” som var medlem i EAF och därmed samarbetade med FN.

Jag har mycket svårt att se vad som 2019 fortfarande skulle kunna motivera en fortsatt, från ENF skild grupp utan UKIP. I själva verket är skillnaderna mellan SD och FN på intet sätt större än dem mellan SD och UKIP. Alternative für Deutschland har – fullt avsiktligt, hoppas jag – visat vägen mot sammanslagningen genom att placera en EP-ledamot i vardera gruppen.

Karlsson säger att SD betraktat UKIP som “den ledande euroskeptiska kraften i Europa”. Men det kommer de alltså inte vara länge till. Det kommer i stället Marine Le Pen och hennes parti att vara. Redan i vår kan de ha blivit en “euroskeptisk” (jag föredrar givetvis formuleringen “EU-skeptisk”) kraft av långt större betydelse än Farage och UKIP varit. Att inför denna utsikt fortsätta markera mot Le Pens parti på det sätt Karlsson gör är tyvärr ett uttryck för en närsynt, föråldrad och irrelevant hållning som splittrar och försvagar det gemensamma europeiska EU-motståndet. Liksom SD hjälpte Nigel Farage till Brexit-segern, borde man nu på allt sätt stödja Le Pen inför det franska presidentvalet.

Behovet av den fördjupade analysen av den nya högern blir alltmer påträngande. En fråga som alltid kommer upp i detta sammanhang är den om den nya högerns relation till eller eventuella identitet med “neofascismen”. Själv har jag försökt hävda att den nya högern som sådan, eller sådan den utvecklats av Alain de Benoist och honom närstående tänkare, inte rimligen kan sägas vara neofascistisk.

Bland andra tänkare jag nämnt finns Alexander Dugin, som delvis anslutit sig till denna strömning, och vars “fjärde politiska teori” (The Fourth Political Theory är titeln på Dugins väl mest kända bok) genom själva sin benämning markerar ett avstånd till fascismen: liksom liberalismen och socialismen är den för honom en av de tidigare teorier som hans fjärde vill ersätta. Detsamma gäller den amerikanska nya högern hos Greg Johnson, vars mest lästa bok bär titeln New Right vs Old Right. Med “old right” avser han – terminologiskt egensinnigt och vilseledande – fascismen och nationalsocialismen, medan “new right” är det han själv, delvis i anslutning till den europeiska skolan, står för. Såväl de Benoist som Dugin och Johnson ger också utförliga förklaringar rörande de ideologiska skillnaderna här. Att beteckna en politisk-filosofisk riktning som så uttryckligt och emfatiskt laborerar med denna distinktion som neofascism ser jag som en politisk-polemiskt motiverad manöver av den typ som omöjliggör eller åtminstone allvarligt försvårar en kvalificerad och nyanserad diskussion.

Samtidigt har jag hävdat att det utan tvekan finns personer med fascistiska sympatier inom den nya högern – och då inte bara “neofascistiska” utan även så att säga “paleofascistiska”. Detta skapar förvisso ett avsevärt mått av tvetydighet, och bidrar till att förklara varför kritiker som inte närmare studerat den nya högern associerar den med “neofascism”. Även med förståelsen att den nya högern inte är neofascism är det svårt att se att exempelvis Daniel Friberg har rätt när han säger att fascismen helt enkelt är död sedan 70 år. I den nya högerns sammanhang, vid dess evenemang, i dess publikationer, återfinns också anhängare av den “tredje” politiska teorin i Dugins mening eller den “gamla högern” i Johnsons. Stor förvirring har nu uppstått här, och det vore tacknämligt om den nya högerns representanter själva kunde uttrycka sig på mer rättvisande och precist sätt om detta ovedersägliga sakförhållande. Det går inte att föra en meningsfull diskussion om den nya högern och fascismen och deras förhållande till varandra om det helt enkelt ska förnekas att den senare längre existerar.

Det finns ibland en märklig dubbelhet här. Den märks även hos Motgift, där man å ena sidan kan ondgöra sig över vänsterns och liberalernas avfärdande av dem (och andra nationalister) som fascister och nazister, men å den andra explicit försvarar just dessa ideologier. Är det inte fullt begripligt att kritiker inför sådan samtidig negation och affirmation talar om en “neofascism” som söker smuggla in åtminstone avsevärda delar av det gamla fascistiska idéinnehållet under nya beteckningar? Jonas De Geer, som en gång i en TV-debatt med Carl Rudbeck entydigt förnekade att tidskriften Salt var fascistisk, försvarar sedan länge uttryckligen fascismen, även om hans helhetliga åskådning inte kan begränsas till eller identifieras med den. Magnus Söderman kommer från Nordiska Motståndsrörelsen, “vitskjortorna”, som nu i helgen genomförde en stor demonstration i Stockholm, och han har såvitt jag kunnat höra inte omprövat den nationalsocialism som de idag väl ensamma bland svenska organisationer insisterar på att företräda. Liksom båda dessa har Dan Eriksson ett förflutet i Svenskarnas Parti, f.d. Nationalsocialistisk Front, och även om han ibland snarast framstår som libertarian har även han såvitt jag minns explicit försvarat och identifierat sig med fascismen och nationalsocialismen. Motgifts radiosändningar är ofta fulla av hyllningar av fascismens och nationalsocialismens ledare.

Här får man således inte intrycket att det är fråga om att föra fram en ny höger eller en fjärde politisk teori. Tvivel tycks bara ibland inställa sig såtillvida som man inte vill använda termerna fascism och nationalsocialism för den primära självbeteckningen och anser att detta vore ofördelaktigt, men ingenting tyder på att någon saklig ideologisk omprövning ägt rum. Att så inte skett bekräftas av att man just nu förefaller ha det närmaste samarbete med NMR, vilket ju omedelbart upphäver effekten av terminologisk revision. Och det bekräftas väl även av att det partipolitiska engagemanget i SvP överförts till det europeiska partiet Alliance for Peace and Freedom, under ledning av Forza Nuovas Roberto Fiore. Det är förstås begripligt att fascismen och nationalsocialismen idag, och inte bara terminologiskt, uppfattas som otillräckliga i dessa sammanhang, att man vill ta in andra och nya ideologiska komponenter, i ljuset av den förändrade historiska situationen och den stora mängd nya, för den historiska fascismen okända politiska sakfrågor som tillkommit och som man i stor utsträckning måste ägna sig åt. Men det kan inte sanningsenligt sägas att dessa äldre ideologier avfärdas som ohållbara och inaktuella. En intellektuellt vederhäftig diskussion av Motgift blir omöjlig om man inte kan analysera dem i termer av fascismen i vid mening, som åtminstone en viktig historisk beståndsdel av deras ideologi.

Men är den nya ideologiska formation det är fråga om en specifik “neofascism”? Här måste man till att börja med konstatera att både fascismen och nationalsocialismen snabbt genomgick en dramatisk ideologisk utveckling och förändring efter andra världskriget, ja redan mot slutet av detta krig. Såtillvida är en neofascism förhanden redan på 40- och 50-talet. Jag tror man kan gå så långt som att säga att man helt enkelt övergav nationalismen. Vad som sägs vara Roger Griffins essentiella definition av fascismen som en lära om “nationens pånyttfödelse” tycker jag framstår som irrelevant för dessa strömningar såtillvida som den gamla nationalstaten inte längre stod i centrum på det sätt den gjorde det för Mussolini och Hitler. När Patrik Ehn på Identitär Idé tidigare i höst gav en översikt av europeiska partier “höger om högern” (återigen ett missvisande uttryck) gjorde han också en tillbakablick på de tidigare fascistiska politikernas nysatsningar efter kriget, bland annat Per Engdahls och Oswald Mosleys. Vad som nu stod i centrum var Europa: Engdahls rörelse kunde omtalas som “Malmö-internationalen”, och Mosley försökte – begreppsligt problematiskt – tänka sig hela kontinenten som en nation. Ett tydligt uttryck fick denna ideologiska förändring hos den amerikanske spenglerianen och Europaromantikern Francis Parker Yockey.

Även de mer distinkt nationalsocialistiska tänkarna efter kriget slog in på denna väg (den ursprungliga tyska nationalsocialismen laborerade också med olika visioner av ett enat Europa, men bara under mer eller mindre strikt tysk hegemoni). Såtillvida som NMR bygger på denna vidareutveckling och transformation av nationalsocialismen under andra hälften av 1900-talet, hos företrädare – signifikativt nog ingen av dem tysk – som Savitri Devi, George Lincoln Rockwell (som kallade sin självbiografi This Time the World), Colin Jordan, William Pierce och Povl Riis-Knudsen, är inte heller denna organisation nationalistisk i den äldre meningen, utan endast i den annorlunda och mycket allmänna betydelsen av vad som i USA kallas “white nationalism”, ett försvar för de vita folken överhuvudtaget, för den vita rasen. Karaktäristiskt är att man tar avstånd från användandet av den svenska flaggan och förespråkar en ny nordisk statsbildning; det nationsbegrepp som ingår i deras ideologiska självbeteckning är därmed, till skillnad från den ursprungliga tyska nationalsocialismens, i vissa avseenden ett annat än den historiska nationalismens. I vilken utsträckning NF/SvP också byggde på dessa förändringar kan jag inte helt bedöma, men mitt intryck är att åtminstone SvP i högre grad återgick till den nationalstatsbaserade politiken, i linje med den frambrytande nya populismen.

Detta är bakgrunden. Vad som med större rätt än den nya högern kan betecknas som neofascism genomgick grundläggande förändringar. Det gör det naturligtvis lättare att sammanföra den med den nya högern och har säkert bidragit till att så skett. Och varken i Europa, USA eller Sverige blir det lättare att se skillnaderna när den personella blandningen i alla fora blir ständigt alltmer omfattande. Inte minst i den amerikanska alt-right-rörelsen blir fascistiska referenser allt vanligare. “Fashy” är ett nytt och starkt positivt värdeladdat ord, och man driver hejdlöst med krigets liberala och kommunistiska segrares historieskrivning och tabun. Ur ett yttrandefrihetsperspektiv kan det förvisso ha en del poänger, givet det katastrofala, protototalitära läget i främst Europa i detta avseende, men det finns ofta något i tonen och jargongen som känns oroväckande omoget.

Richard Spencers bild av Donald Trump som “the Napoleon of the current year” börjar förlora den ironiska nyans som jag först uppfattade att den ägde, när andra nästan på fullaste allvar tycks hylla Trump som “God-Emperor” och bejaka en ny caesarism, som givetvis med nödvändighet måste anta de moderna varianternas karaktäristiska former. Man kan förvisso hävda att den konstitutionella ordningen redan är upphävd eller förstörd av det korrupta systemet i USA, som kommit att kontrolleras av krafter som konstitutionen aldrig tog eller kunde ta i beaktande och reglera. Man kan hävda att en auktoritär presidentmakt, som så länge arbetat i denna förstörelses tjänst, ja som är en produkt av upphävandet, möjliggjord av förstörelsen, i stället, med rätt president, kan vara ett nödvändigt medel att avskaffa detta system. Det gör till och med libertarianska debattörer. Men detta kräver åtminstone en medvetenhet om de principiella frågeställningarna och problemen rörande den moderna caesarismen som sådan, och inte minst i just vår tid. I frånvaro av diskussion av dem vältrar alltför lätt, och på historiskt välbekant sätt, den konservativa insikten om nödvändigheten av den starka staten och dess frihet från exempelvis globalkapitalet över i något annat. Bilden av Trump som en amerikansk Caesar är förstås överdriven även när den uppmålas av hans motståndare, och det blir än mer verklighetsfrämmande när, som det verkar, vissa alt-rightare vill se honom som en ny Hitler.

I Sverige har även Motpol, som till skillnad från Motgift i hög grad specifikt bygger på den nya högerns tänkande, börjat påverkas av denna utveckling. Allt tycks blandas med allt, alla med alla, i det snabbt växande ideologiska fältet bortom SD. Vad som kunde synas vara elementära distinktioner försvinner eller blir betydelselösa i den enade front som på kort tid etablerats genom samarbete mellan inte bara Motgift och NMR, utan också mellan dessa och Motpol/Right On, och exempelvis Ingrid Carlqvist. De tycks alla utan urskillning medverka i varandras mycket många nätradioprogram och vid varandras evenemang.

På senaste Identitär Idé talade förutom Friberg och Ehn även Carlqvist och Eriksson. Söderman var ävenledes närvarande, liksom SvP:s före detta partiledare Stefan Jacobsson och Daniel Höglund. De gav inte personligen något osympatiskt intryck, och de är ju så kallade historierevisionister som så att säga inte ställer sig bakom de brott nationalsocialismen anklagats för. Men frågorna om hur deras politiska åskådning är relaterad till den nya högern inställde sig givetvis oundvikligen. Organisationen Nordisk Ungdom, som hällt grisblod på Raoul Wallenberg-minnesmärket i Stockholm, var representerad. Dess företrädare gav också ett helt normalt intryck, men det förblir ett faktum att den helt sanslöst frånstötande grisblodsaktionen visar att deras värderingar är förkastliga och deras omdöme obefintligt. Det är svårt att förstå hur denna organisation fortfarande kan existera, att de inte inser att de aldrig kommer tas på allvar när de gjort något sådant, att det är bortkastat arbete att fortsätta, att det bara är att lägga ned och börja om med något annat. Hur är det möjligt att inte inse det?

Talade gjorde också skribenten på Motpols engelskspråkiga upplaga Right On, likaledes nye redaktören på Fribergs förlag Arktos, amerikansk-iraniern Jason Reza Jorjani från New Jersey Institute of Technology, som i ett märkligt föredrag, med frekventa hänvisningar till Himmlers Ahnenerbe, tycktes argumentera för att den uppenbarligen även för politiska syften och krigföringssyften avgörande parapsykologiska forskningen kräver någonting åtminstone i närheten av just fascismens organisk-hierarkisk-korporativistiska stat. Jorjani vill i övrigt ge ett distinkt iranskt perspektiv på världshändelserna, vilket är välkommet. Men detta perspektiv tycks förvrängas av en märklig tolkning av Zarathustra och hela den persiska traditionen i termer av Spenglers faustianism och Guillaume Fayes arkeofuturism.

För mig som delvis och i viss mening ser fascismen från “andra hållet”, från ett historiskt perspektiv skilt från efterkrigstidens liberalisms och socialisms, är det naturligtvis välkommet att den rigida, historielösa låsningen vid fascismen, vad man kan kalla den “fascismbarriär” som länge hotat att avskilja oss från mänsklighetens hela tidigare historia och kultur, bryts ned. Det har länge varit nödvändigt att diskutera inte minst vad som ledde fram till fascismen och nationalsocialismen, alltifrån första världskriget och Versailles, med ny urskillning, och att därmed förstå att de “segrande” ideologierna och makterna inte utgör något hållbart alternativ. Denna diskussion har naturligtvis förts av konservativa historiker, men den har inte fått tillräcklig uppmärksamhet, i synnerhet inte i Sverige. Idag är samhällsutvecklingen sådan att den inte längre borde gå att undvika.

Vad jag efterlyser här är till att börja med endast terminologisk klarhet baserad på korrekta analyser och nödvändiga distinktioner. Jag har alltså föreslagit att den nya högern inte är neofascistisk, och försökt argumentera för värdet av dess delsanningar och för en av kritisk urskillning präglad dialog med den. Man kan med fog säga att de Benoist, Dugin och Johnson har en jämförelsevis positiv uppfattning om fascismen. Det är inte tillräckligt för att göra dem till fascister. Deras av egen kritisk urskillning präglade diskussion av fascismen är inte oviktig: från mitt perspektiv måste givetvis fascismen – en stor, bred, typisk, tidsenlig och länge dominerande politisk strömning under 1900-talet – bland annat kunna brytas upp i olika beståndsdelar som kan bedömas separat och i nytt historiskt ljus, i ett djupare och större perspektiv. Så som exempelvis Tage Lindbom gjorde vid några tillfällen, och var en av de få som kunde göra, som hade tillräcklig distans för att kunna göra. Det simplistiska utmålandet av fascismen en bloc som den Absoluta Ondskan tjänar som vi nu ser, och alltid lätt borde ha kunnat förutse, inte ens sitt eget syfte.

Men den pågående rapprochement vi tycks stå inför med inte bara vad som kanske är rimligt att kalla den egentliga neofascismen utan också “paleofascismen” och nationalsocialismen i åtminstone delar av den nya högern bekräftar givetvis nödvändigheten av den kritiska urskillningen i behandlingen även av denna senare. Under de omständigheter jag här beskrivit kommer det bli svårt att fortsätta förneka riktigheten av den neofascistiska beteckningen, och jag är inte säker på att de företrädare för den nya högern jag nämnt längre ser det som ett problem. Insikten om frånvaron av de djupare analyserna av den västerländska moderniteten inte bara hos liberalerna och socialisterna, utan även hos den nya högern, aktualiseras på nytt sätt.