Category: Politics

Det har de senaste dagarna visat sig att det finns en del jag inte håller med Björn Söder om, och det finns anledning att återkomma om detta. Men det gäller inte det han såvitt jag uppfattat det sagt i dessa samma senaste dagars debatt om svensk nationalitet och minoritetsnationalitet. Den är för mig helt obegriplig, och i sin obegriplighet bisarr. Riksdagsledamöter säger att han inte är deras talman, och tilltalar honom, i egenskap av talman, på minoritetsspråk i syfte att protestera mot någonting. Vad? Varför? Är inte allt Söder sagt rena självklarheter? Jag förstår ingenting.

Samerna, judarna, tornedalsfinnarna och romerna erkänns som jag minns det numera formellt i grundlagen som “nationella minoriteter”, och har därmed fått förstärkta rättigheter i enlighet med Europarådets konvention rörande sådana. Sverigedemokraterna var kritiska mot denna ändring i grundlagen såtillvida som det var oklart hur många minoriteter detta skulle utsträckas till (vi har ju oerhört många nya stora) såväl som hur långt rättigheterna som sådana skulle utsträckas. Men självklart accepterar partiet riksdagens och Europarådets uppfattning att det finns nationella minoriteter. Det var just det Söder betonade.

Erkännandet av de nationella minoriteterna som sådana beror på att de själva, eller många medlemmar av dem, vill bevara sin nationella identitet i denna mening (baserad på etnicitet och kultur) och inte bli svenskar i samma mening, d.v.s. assimileras. De blir därmed svenskar endast i den meningen att de har svenskt medborgarskap. Detta fenomen finner vi naturligtvis över hela världen, varhelst olika folk lever inom samma statsbildning, konstituerad av en av dem. Minoriteterna har där ofta historiskt fört en kamp för att bevara sina respektive identiteter och fortsätter göra det.

Vad det handlade om nu var definitionen av nationella minoriteter i förhållande till de två slagen av svenskhet. Definitionsmässigt finns en skillnad mellan nationell minoritet och nationell svenskhet, en skillnad som det alltså är minoriteterna själva som historiskt inskärpt betydelsen av, och därmed av den för definition logiskt nödvändiga ömsesidiga exklusionen.

Detta berör dock alltså inte den medborgerliga svenskheten (om jag för tydlighetens skull får använda detta uttryck). Och medlemmar av nationella minoriteter som bott i Sverige en längre tid kan assimileras, bli nationella svenskar, identifiera sig med den svenska nationaliteten. Ytterligare andra medlemmar av nationella minoriteter kan naturligtvis välja att identifiera sig både med minoriteternas nationalitet och den svenska – en blandning, kombination, eller kanske syntes. (För den delen kan även nationella svenskar välja att identifiera sig som något annat, eller både-och.)

Men många insisterar alltså på den nationella minoritetens exklusiva självförståelse och förblir därför endast medborgerliga svenskar. Och de många nyligen anlända invandrargrupperna från helt andra kulturer är givetvis inte nationella svenskar. Vad är kontroversiellt i att konstatera detta? Det är ju helt absurt att bli upprörd över det.

Världen är full av historiskt framvuxen etnisk och kulturell mångfald av identiteter, traditioner o.s.v. Att inte realistiskt erkänna och hantera denna mångfald är fullständigt verklighetsfrämmande och dessutom skrämmande destruktivt. Man måste befinna sig ofattbart långt ut i de radikala ideologiernas och sentimentens töcken av motsägelser för att finna något som helst problematiskt i Björn Söders uttalanden.

Det finns naturligtvis mycket jag inte håller med Sahra Wagenknecht om, men i anförandet nedan instämmer jag fullständigt; det är i alla avseenden perfekt. Den enda risken är att det kan uppfattas som ensidigt och generellt antiamerikanskt genom att det inte säger allt, genom sådant som det inte säger. I det Wagenknecht säger, har hon rätt.

Nästan varje argument skulle kunna vara hämtat direkt från den egentliga amerikanska konservatismens företrädare, eller motsvarande läger i övriga Europa – ja nästan varje exakt formulering. Här finns ingenting specifikt för den tyska vänstern. Detta säger en del väsentliga saker om vår tid. Själv åberopar Wagenknecht inte bara gamla tyska socialdemokratiska ledare, utan även Helmut Kohl.

När hon använder uttrycket “Spiel mit dem Feuer” associerar man till den bok med denna titel om Ukrainakonflikten som tidigare i år utgavs på ett tyskt vänsterförlag och med tysk vänsterredaktör.

Parentetiskt vill jag nämna att Wagenknecht har forskat om den tidige Marx’ förhållande till Hegel. Jag har inte tittat närmare på hennes bok Vom Kopf auf die Füße? Zur Hegelrezeption des jungen Marx, oder: Das Problem einer dialektisch-materialistischen Wissenschaftsmethode (1997), men den berör det jag finner viktigt även för dagens idealistiska filosofi i den mer egentligt hegelianska marxismen.

I ett TV-program från augusti ägnas en del uppmärksamhet åt hennes intresse för den klassiska tyska litteraturen.

Det är svårt att veta hur man ska svara moderaten, statsvetaren, chefen för tankesmedjan Frivärld, debattören och författaren till Handbok i konservatism Stefan Olsson på annat sätt än genom att upprepa det han själv citerar från mig i sitt senaste blogginlägg, tydligen i tron att detta på något sätt i sig är något som talar mot mig.

“Enligt den ryska berättelsen om vad det är som pågår i Östeuropa och Nordeuropa just nu är det resultatet av Natos provocerande agerande i Baltikum och försöken att utöka sin makt i Ukraina. Ryssland är tillbakaträngt och måste försvara sig. Är det också därför som man stänger av transpondrar på sina stridsflyg och gör dem osynliga för den civila trafiken?” Så inleder Olsson sitt inlägg, ägnat den senaste ryska flygincidenten sydväst om Malmö.

Mitt i inlägget skriver han plötsligt: “Jag har noterat att det finns Putinvänner i Sverige, bland annat inom Sverigedemokraterna. ‘Om USA, EU, NATO och George Soros inte blandat sig i, hade vi inte haft dagens konflikt i Ukraina och därmed inte heller den upplevda, artificiella konflikten med Ryssland’, skriver exempelvis SD-bloggaren Jan Olof Bengtsson. Det ska bli intressant att höra hur de bortförklarar fredagens händelse.”

Varför ska jag bortförklara fredagens händelse? Finns någonting i det Olsson citerar eller i vad jag i övrigt skrivit som kräver att jag gör det? Naturligtvis inte. “De militära kontakterna med Ryssland är inte längre ‘artificiella’ utan högst påtaliga”, tillägger Olsson. Naturligtvis är dessa militära kontakter inte artificiella. Vad jag skrev var att konflikten med Ryssland var artificiell, d.v.s. den konflikt som leder till militära kontakter av det aktuella slaget.

Konflikten är ju, som Olsson korrekt återger den “ryska berättelsen”, resultatet av NATOs provocerande agerande i (bl.a.) Baltikum och försöken att utvidga sin makt i Ukraina, och som han lika korrekt återger mig hade vi inte haft den om inte USA, EU, NATO och George Soros blandat sig i (Soros är här en metonymi). Ryssland upplever sig som tillbakaträngt och i behov av att försvara sig. Exempelvis flyger även NATOs plan, som ständigt övar i Östersjön, med avstängda transpondrar som gör dem osynliga för den civila trafiken, ja svenskt stridsflyg gör det.

Det enda jag kommer på som är viktigt att upprepa här är det viktiga faktum som jag redan flera gånger betonat och som genom hela konflikten varit uppenbart för alla som följer mig här i bloggen och i sociala media, nämligen att “berättelsen” också är amerikansk och på intet sätt specifikt rysk eller min. Senast i fredags skrev jag följande:

“Den helt dominerande delen av de artiklar o.s.v. jag tagit upp här och, framför allt, postat i sociala media, är amerikanska. Personer som [Reagans Moskvaambassadör] Matlock, liksom Kissinger och Mearsheimer, och hela det autentiska konservativa lägret med Buchanan och tidskriften The American Conservative i spetsen, har hela tiden delat den konservativa linje i Ryssland- och Ukraina-frågorna som jag försökt försvara. Den kritik som idag framförs från de konservativa är en fortsättning och variation av en historiskt djupt förankrad analys och förståelse av USAs utrikespolitik – inklusive exempelvis dess förhållande till det för dagens kris i hög grad medskyldiga EU. Det finns i själva verket en kontinuitet i denna konservativa kritik genom hela 1900-talet och fram till idag. Men även inom den amerikanska vänstern vänder man sig sedan länge i mycket mot samma politik, något som jag också flera gånger exemplifierat.

Det är viktigt att förstå detta inte minst eftersom de i denna blogg försvarade positionerna ofta i den utomordentligt primitiva svenska debatten avfärdas som ‘Putins propaganda’.”

Jag ber om ursäkt för upprepningen. Även på Facebook använder Olsson samma märkliga debatteknik. I en diskussion föranledd av att Jan Sjunnesson postat ett tidigare blogginlägg av Olsson om “kålsuparteorin”, där hela det kalla krigets argumentation mobiliseras, skriver han, inledande med ännu ett citat från ett av mina inlägg i denna blogg:

“‘Bildts och “västs” extrema, okunniga och allmänt föråldrade antiryska hållning riskerar att omöjliggöra en sådan lösning, och är därför en större säkerhetsrisk än Ryssland.’

Citatet sammanfattar väl hur den [sic] Putinvännerna i SD-kretsar ser på världen.”

Vad kan jag säga om detta? Olsson menar uppenbarligen återigen att citatet är oerhört komprometterande. Debattekniken och attityden säger mer om Olssons förväntade läsare, hans extrema neokonservativa kretsar i Moderaterna o.s.v., än om mig och min ståndpunkt. Citatet sammanfattar förvisso, och förhoppningsvis också väl, hur jag och många andra i SD och även på annat håll ser på konflikten.

Det enda som kan diskuteras är begreppet “Putinvänner”. Säkert finns Putinvänner som är rent proryska, som till skillnad från mig förespråkar en anslutning till Ryssland i denna konflikt av samma slag som den olssonska till NATO, USA och EU. Onekligen ser sannolikt även de konflikten på det sätt jag beskriver i citatet. Men deras ställningstagande skulle innebära samma uppgivande av den svenska frihets- och självständighetslinjen som det Olsson med sådan märkligt enögd fanatism förespråkar i andra riktningen. Min linje innebär strävan efter vidmakthållna goda förhållanden (“vänskap”) åt båda hållen och i och genom detta efter avspänning och avveckling av konflikten.

Att skulden till konflikten måste läggas där jag lagt den innebär varken en “antiamerikansk” hållning (USA har också helt andra traditioner, och en historiskt väl etablerad opposition mot den förda politiken finns alltså där) eller någon ensidig anslutning till Ryssland (alla som till skillnad från Olsson följt vad jag skrivit vet att, och på vilka punkter, jag är kritisk även mot Ryssland).

“Om Jan Olof Bengtssons blogginlägg, vilka jag nu har läst”, fortsatte Olsson på Facebook, “är representativa för SD:s hållning, eller en betydande del av SD, sviktar politiken betänkligt. Inget parti man håller i handen när det börjar blåsa.” Detta alltså från vad som av allt att döma är en outrerad neocon som med fullständigt explicit målmedvetenhet tycks vilja reducera Sverige till en lydstat till det neocon-dirigerade, amerikanska, globalt liberal-revolutionära oligarkväldet. Vill svenskarna hellre hålla denna person i handen? Man kan inte säga att det i själva verket är han som sviktar. Han har ju överhuvudtaget inte stått upp för svensk självständighet. Att döma av hans senaste blogginlägg är han redan från början en ihopbrakad katastrof.

I själva verket kan Olsson, trots citaten, knappast sägas ha läst mina blogginlägg. Hade han gjort det hade han omedelbart sett att de inte är representativa för SDs hållning. Det är ju s.a.s. just det faktum att de inte är det som är vad de handlar om; vad jag gör i dem är ju att jag förespråkar en justering av SDs hållning i den aktuella konflikten, så att kritisk tydlighet visas även mot väst.

Att mina inlägg inte är representativa påpekades också på sedvanligt emfatiskt manér av min partivän Robert Ericsson. Dock gäller fortfarande, exempelvis efter att man senast replikerat på Expressens Patrik Kronqvists anklagelse att SD gullar med Putin, att partiets nuvarande hållning såsom formulerad av de huvudsakliga talespersonerna på detta område skiljer sig mindre från min än såsom formulerad av just Ericsson. Det kan finnas anledning att återkomma om detta.

Att svara Stefan Olsson kan för min del bara innebära att upprepa sådant jag redan sagt, och inte minst just det han själv citerar från mig. Det blir en märklig debatt.

Debatten om SDs påstådda ”fascism” blir alltmer absurd. Aftonbladet skriver i en avdelning kallad Viralt att statsminister Stefan Löfven, i en riksdagsdebatt (från vilken ett YouTube-klipp tillhandahålls som givits rubriken ”Stefan Löfven sätter Paula Bieler på plats”), ger Paula Bieler ”svar på tal” i denna fråga och ”river ned applåder”.

Det sistnämnda behöver inte bemötas: det låter som det brukar när Socialdemokraternas fortfarande märkligt stora grupp applåderar, och alla partigrupper brukar applådera sina företrädare. Men det första påståendet är är viktigt i sin totala osanning, och på grund av ämnets vikt. Vad Bieler frågar är om Löfven inte bör ta ansvar för en så grov anklagelse som att SD är fascistiskt, och vilken forskning han stöder sig på.

Statsministern ger på intet sätt ”svar på tal”. Han säger: ”Ja deeltä att man ska ta ansvar och det är det jag gör. Jag tänker tydliggöra det var det jag gjorde jag tydliggör en gång. Att så här ser jag på det, det är det här det är frågan om, för ingen ska kunna säga att vi ingenting vet, ingenting visste. Sverigedemokraterna är ett parti som kommer, har rötterna, i Vitt Ariskt Motstånd, Bevara Sverige Svenskt, nordiskt riksparti, där är rötterna. Det går inte att komma ifrån, det bara är så. Och när jag hör, här ifrån talarstolen, partisekreteraren tala om ”mitt folk”, i en debatt mot en person som kommer från ett annat land och tala om ”mitt folk”, när jag hör om nationernas och kulturernas överlevnad eller risk för inte överlevnad, ja då ringer varningsklockor, åtminstone hos mig. Och när jag ser maktspråket, ett parti som säger att om resten av riksdagen inte gör som oss, då kommer vi att fälla varenda regering – det är illavarslande signaler.”

Även det faktum att socialdemokraterna på plats applåderar detta är beklämmande. På vilket sätt är detta ”svar på tal”?

Formuleringen ”Jag tänker tydliggöra det var det jag gjorde jag tydliggör en gång” är obegriplig (”en gång” markeras som något uppenbarligen för Löfven mycket viktigt, med ett finger i luften). Vad statsministern gör är att han än en gång helt enkelt framför de anklagelser han redan en gång framfört och som är vad Bieler frågar om. Det är nu alltså inte en gång utan två gånger. Utan att med ett ord beröra frågan om forskningen och listan med forskare Bieler nämner, regurgiterar han bara vad han nyligen hävdade stöddes av den bisarre journalisten Arnstad.

Den senare framträdde efter detta omnämnande från statsministern i TV och upprepade än en gång kort sin beskrivning av ”nyfascismen” som å ena sidan ”ultranationalistisk” och eftersträvande nationens pånyttfödelse, å andra sidan en skapelse av den såvitt jag förstår rent antinationalistiska franska nya högern på 60-talet. Men vi kan lämna Arnstad därhän och hålla oss enbart till hur Löfven återger vad han menar vara den arnstadska uppfattningen.

Frågan om ”rötterna” har jag redan tillräckligt berört i tidigare inlägg (även om jag måste säga att VAM är nytt för mig i detta sammanhang). Jag förstår den inte. Hur är det faktum att enskilda partiföreträdare haft en bakgrund i vissa partier och organisationer, innan de blev medlemmar i ett annat parti, liktydigt med att det senare har sina rötter där? Det avgörande är väl vilka ståndpunkter partiet som sådant representerar, och därmed även dessa individer som blivna medlemmar i det? Är det inte rimligt att anta att anledningen till att de blivit medlemmar i partiet är att de kommit att dela dess ståndpunkter?

Mer ”substantiellt”, eller vad man ska kalla det, är statsministerns ”tydliggörande”, ännu en gång, och på fullt allvar, att det är fascism att tala om ”mitt folk”! Partisekreteraren gör det, och han gör det i riksdagens talarstol! Det här är för mig fullständigt obegripligt. Hur kan detta i någon som helst mening vara liktydigt med fascism – ens i Arnstads osammanhängande mening? Har inte socialdemokratiska statsministrar – inte bara partisekreterare – alltid talat om sitt folk?

Och det är fascism att tala om detta i en debatt med ”en person som kommer från ett annat land”?! Löfven menar här helt klart att vederbörande tillhör ett annat folk, och att det delvis också är därför partisekreterarens ord är fascistiska. Men hur kan man i detta eller något annat sammanhang denna formulering vara detsamma som fascism?

Om den nämnda motdebattören sitter i Sveriges riksdag har han eller hon antingen blivit en del av det svenska folket, samma folk som partisekreterarens, eller så ser han eller hon sig bara som svensk medborgare men tillhörig ett annat folk, ”sitt folk”. Vore motdebattören också fascist om även han eller hon yttrade ”mitt folk”, d.v.s. talade om sitt folk, det andra folk statsministern syftade på för att framhäva det fascistiska i partisekreterarens formulering?

Det finns mycket att säga om begreppet folk, och även om begreppet folk i fascismens ideologi såväl som i andra ideologier. Men att som statsministern gör låta det i sig bli ett bevis för fascism är ingenting annat än ett uttryck för socialdemokratins intellektuella och moraliska bankrutt. Detsamma gäller i lika hög grad för hans hänvisning till tal om ”nationenernas och kulturernas överlevnad eller risk för inte överlevnad”. Även här ringer alltså varningsklockor om fascism för Löfven!

Det vore inte meningsfullt att ta sig an påståenden på denna nivå om de inte kom från vår statsminister. Aftonbladet har onekligen rätt i att klippet med replikskiftet förtjänar att bli viralt (eller gå viralt heter det kanske) – men av skäl motsatta dem man tänker sig. Att man tycker att statsministern här “ger svar på tal” och “sätter Paula Bieler på plats”, och att man tror att läsarna ska hålla med om det, säger det mesta om redaktionen och dess syn på sina läsare.

Bieler tar också upp Löfvens påstående att fascismen i själva verket accepterar demokratins principer, respekterar demokratin. När statsministern avslutningsvis menar att även SDs avsikt att fälla varje regering som inte tar någon som helst hänsyn till dess väljares och vad som såvitt jag förstår är en majoritet av svenska folkets – folkets – åsikt i massinvandringsfrågan är fascism, börjar man undra om inte just den på alla dessa abderitiska definitioner grundade smutskastningen helt enkelt syftar till att stoppa demokratin, folkstyret.

SD gör rätt i att fälla den här regeringen, till att börja med. Statsminister Löfven har upprepat sin ansvarslösa anklagelse, och ansvarslösheten har förvärrats av svarslösheten.

Jack Matlock, Reagans ambassadör i Moskva och författare till Autopsy on an Empire: The American Ambassador’s Account of the Collapse of the Soviet Union (1995), Reagan and Gorbachev: How the Cold War Ended (2005), och Superpower Illusions: How Myths and False Ideologies Led America Astray – And How to Return to Reality (2011), kommenterar på Facebook intervjun med Gorbachev som publicerades igår i Time under rubriken Gorbachev Blames the U.S. for Provoking “New Cold War”:

“I can well understand why he feels as he does! He helped us end the Cold War, threw of Communism, allowed the East Europeans to make their choice, and avoided suppression of the Balts when they demanded a return to independence. He did that with assurances, both explicit and implicit, that a reformed Soviet Union would become part of a ‘common European home.’ The world he and his Western counterparts sought was undermined by the policies followed by subsequent U.S. and Western leaders, starting with President Clinton, as well as by his successors as Russia’s leaders. That’s why, as others have noted, we have Russia problem, not just a Putin problem.”

Matlocks kritiska formulering även om Gorbatjovs efterföljare syftar på Krim-annekteringen och dess brott mot Budapest-memorandumet. Mitt intryck är att Putin i det längsta försökte upprätthålla den Europa-integrationistiska linjen, samtidigt som han p.g.a. de under Jeltsins tid uppkomna missförhållandena tvingades i mycket slå in på en annan politisk väg. Detta i enlighet med talet i tyska förbundsdagen 1991 och även München-talet 2007, vilket senare dock är mest känt för att han där börjar signalera missnöjet med västs politik.

Det är viktigt att förstå att den tyngsta kritiken av “västs” politik gentemot Ryssland sedan Gorbatjovs tid är amerikansk. Den helt dominerande delen av de artiklar o.s.v. jag tagit upp här och, framför allt, postat i sociala media är amerikanska. Personer som Matlock, liksom Kissinger och Mearsheimer, och hela det autentiska konservativa lägret med Buchanan och tidskriften The American Conservative i spetsen, har hela tiden delat den konservativa linje i Ryssland- och Ukraina-frågorna som jag försökt försvara. Den kritik som idag framförs från de konservativa är en fortsättning och variation av en historiskt djupt förankrad analys och förståelse av USAs utrikespolitik – inklusive exempelvis dess förhållande till det för dagens kris i hög grad medskyldiga EU. Det finns i själva verket en kontinuitet i denna konservativa kritik genom hela 1900-talet och fram till idag. Men även inom den amerikanska vänstern vänder man sig sedan länge i mycket mot samma politik, något som jag också flera gånger exemplifierat.

Det är viktigt att förstå detta inte minst eftersom de i denna blogg försvarade positionerna ofta i den utomordentligt primitiva svenska debatten avfärdas som “Putins propaganda”.

På Axess-TV kan ses ett samtal mellan PJ Anders Linder och Peter Santesson om vilka de nya sverigedemokratiska väljarna är. Jag har alltid gillat Linder, alltsedan 80-talets kulturkonservativa nisch på Timbro (som inom kort förstördes): en politisk kommentator och debattör med genuina humanistiska intressen och sympatisk, lågmäld, kultiverad framtoning. Även Santesson, som jag inte är förtrogen med, verkar sympatisk. Men här ser vi en trött och bortkollrad PJ tillsammans med Santesson pladdra på smånervöst med självklarheter, spekulationer och försök att vrida verkligheten så att den ska passa detta sårslickande för de intellektuellt eftersläpande. Dels fattar de verkligen inte, dels tycks de tvingas låtsas inte fatta. PJ kan bättre. Det har han visat genom att publicera Marika Formgren i Axess, och därmed kanske rädda tidskriften från Lundberg-kollapsen.

Carl Johan Ljungbergs ord om Hans Zetterberg återfinns nu i hans blogg:“I denna blogg talar jag med avsikt sällan i jagform. Sakfrågorna bör komma främst.

När budet om Hans Zetterbergs bortgång når mig, en vän sedan ofattbara 25 år, måste jag bli mera personlig. Det finns som många vet i den ofta kyliga vetenskapen lärare och mentorer, men inte lika självklart upplevs de man samverkar med också som närstående, goda släktingar. Så var det i detta fall – inte bara mellan mig och Hans, för många upplevde något liknande. Därför hoppas jag att ingen läsare av bloggen tar illa upp i fall jag här talar om honom som Hans.

Det som alltså Hans – med god hjälp av sin kloka och uppslagsrika hustru Karin – under ett långt liv uträttade går betydligt längre än vad de flesta av oss skulle orka. Hit hör bland annat att pröva uppslag och hypoteser, att söka intressera uppdragsgivare för viktiga ämnen samt uthålligt handleda studenter och medarbetare. Hans och Karin var inte bara öppna och uppmuntrande mot dem de arbetade med. De behandlade dem som vänner. Det är ingen slump att deras sätt att utöva sociologi var ödmjuk – det gällde sällan att ”konstruera” nya lösningar utan att genom frågor till människor vinna en bredare bas för goda reformåtgärder. Inga blueprints utan piecemeal engineering. De  fäste båda vikt vid hur deras rön presenterades – och alltid lades deras undersökningar fram i välgjorda och slagkraftiga bilder, vars budskap spontant fängslade en.

I detta nu går tanken till den unge man som vid 1900-talets mitt beslöt sig för att göra sitt liv till en ständigt fördjupad resa. Tidigt måste han ha insett att han ville utforska de mönster av mänskliga konflikter, samverkan och symboler som kallas samhällen.”   Läs mer

Hans L. Zetterberg, 1927-2014

Marika Formgren, som nyligen fick mig att återvända till Axess, skriver igår ett utmärkt längre inlägg i sin blogg om Sverigedemokraterna, medias förhållningssätt till dem, partiets och den Sverigedemokratiska folkrörelsens potential, den politiska debatten i allmänhet, och fenomenet “white flight”. Efter att ha formulerat många i de tidigare stora media outtalade centrala sanningar på detta område avslutar hon inte med att på det vanliga sättet trots allt ta ställning för “sjuklövern” och, på basis av de nya insikterna, ge råd åt dem om hur de ska kunna stoppa SD och vinna tillbaka väljarna. Medveten om förväntningarna om en sådan avslutning, inte hos sina gamla läsare, men hos sina gamla chefer och kolleger i den borgerliga pressen, skriver hon i stället:

“P.S. Blir du ledsen och vill höra att det finns en väg för de andra partierna att stoppa SD? Visst finns det en sådan: det är bara att börja lyssna på väljarna och anpassa politiken efter vad de efterfrågar, så krymper SD:s möjligheter att växa och bli stora. Men då måste de andra partierna våga gå emot journalistkårens och sina egna tidigare utsagor att alla invandringsvolymer som är mindre än dagens är rasism.”

Så är det säkert i någon utsträckning. Men detta är inte den vanliga rådgivningen av den typ vi sett i borgerlig press sedan valet. Redan den inledande frågan markerar ett avstånd till genren, att Formgren intagit en annan position. Med den större klarsyn hon uppvisat i framställningen av sanningarna, den större konsekvens som präglat analysen av den politiska situationen, är det väl också omöjligt att bona fide intaga denna roll av självprövande representant för det gamla etablissemanget.

I stället drar hon logiskt, explicit, och föredömligt avvikande från de få läsvärda politiska kommentatorerna inom detta etablissemang den idag nödvändiga och helt avgörande slutsatsen av sin egen typ av allmän politisk, moralisk och kulturell kritik. Nämligen att det inte räcker att de andra partierna ändrar sig i invandringsfrågan, ja att det noga taget inte spelar någon större roll om de gör det. Det är oklart i vilken utsträckning den beskrivna strategin skulle lyckas för partierna. Men det spelar ingen större roll, eftersom de ändå har så fel i så många andra frågor att SD fortfarande kommer vara oungängligt som alternativ:

“P.S. 2.  Och även om det skulle ske så lär en ny skiljefråga dyka upp där partierna måste välja väljarnas eller journalistkårens och den övriga maktelitens sida. Invandring är den stora skiljefrågan mellan folk och elit i dag, men även om den är ödesmättad så ser jag den bara som en symbol för klyftan mellan folk och elit. Svenska kyrkans utveckling, den svenska flumskolan, genusideologin, kraven på att avskaffa monarkin, synen på familj och barnomsorg, nedmonteringen av försvaret, klimatreligionen – det finns många, många sakområden där eliterna vill ändra på hur folket tänker och beter sig. På en del områden har eliten redan vunnit, på andra håller folket emot, men om och när låsningarna kring invandringspolitiken försvinner så finns det andra saker att engagera sig i för ett parti som vill stå på folkets sida, som de goda populisterna.”

Just så är det. Man önskar sig naturligtvis, för Sveriges skull, att de andra partierna snarast ska ta sitt förnuft till fånga och ändra sig, börja samarbeta med SD. Men ett scenario där de “stoppar SD” och vinner tillbaka väljare genom att ändra sig i invandringsfrågan vore högst beklagligt, eftersom de fortfarande har fel i så många andra frågor. Man måste också fråga sig vilken trovärdighet de kommer ha när de, efter att inte ens idag visa minsta tecken på att överhuvudtaget vara beredda att samtala med SD, plötsligt ändrar sig på denna punkt. Med den historia de har i denna fråga kommer de förbli ytterligt försvagade, omsvängningen kommer vara otillräcklig för deras återhämtningen. Väljarna torde föredra originalet i denna fråga – och då dessutom få SDs bättre politik i så många andra. SD kommer fortfarande behövas, i alla de frågor Formgren räknar upp. När vi slutligen lyckas hantera invandringsproblemet, måste vi naturligtvis gå vidare till de andra områden där sjuklövern också skapat närmast oöverskådliga problem.

Jag har bara en invändning, rörande en litet märklig liknelse Formgren använder, en liknelse som det inte hade varit motiverat att ta upp om det inte vore så att hon upprepade den flera gånger och fäster viss icke ignorerbar betydelse vid den. Formgren jämför white flight med onani: “alla gör det men ingen pratar om det”. Och återkommer senare till det med följande utveckling: “När jag hävdar att ‘white flight’ är som onani; att alla gör det men ingen pratar om det, ligger en annan association nära till hands: De flesta kända försök att förneka att människan är utrustad med sexualdrift har fått tråkiga konsekvenser. Tänk om ‘white flight’, liksom onani, är ett uttryck för en drift – kalla den för främlingsrädsla eller strävan efter trygghet eller kaka söker maka eller vad ni vill? Det har hänt att präster som har lovat att leva i celibat har begått sexuella övergrepp mot barn. Vad händer när svenskar som ‘gillar olika’ och ‘är 87 procent’, samtidigt som de betalar mångmiljonbelopp för att leva i vita reservat, inte längre kan fly från mångkulturen?”

För det första är det för mig inte helt självklart hur Formgren använder liknelsen här. Den ser s.a.s. ut att bli alltför komplex, och kollapsa i sista meningen med dess fråga, ja kanske redan i den näst sista. White flight ska inte förnekas, då det kan få tråkiga konsekvenser. Men är fenomenet här jämförbart specfikt med onani eller med sexualdrift i allmänhet? Gör Formgren en skillnad här som är av betydelse för liknelsen? Hur det än är med det, vilkendera Formgren än avser, kan man förstå meningen att det kan vara skadligt att lova att leva i celibat (bekänna sig till mångkulturen) och undertrycka white-flight-driften. Men om white flight är en sund drift, kan den ju inte jämföras med övergrepp mot barn som följd av celibatlöftet. Eller är det en osund yttring av multikulturalismens tvång, på samma sätt som onanin av sexualdriften? Åtminstone det förra stämmer inte överens med Formgrens analys, och det är inte sannolikt att hon avser det senare. Ändå blir det otillbörligt rörigt här. Vilken motsvarighet i liknelsen har situationen när de mångmiljonbetalande vita inte längre kan fly? Lämnar Formgren plötsligt liknelsen här, och går i samma stycke plötsligt oförmedlat vidare till en annan problemdimension den förutan?

Det är möjligt att jag förbiser något, och det är kanske petitmaîtrigt av mig att ta upp detta. Men för det andra, och viktigare, måste jag av flera skäl ifrågasätta själva liknelsen som sådan. Det är här min invändning för mig blir väsentlig, och kommer in på ett område som borde vara av betydelse också för Formgrens egen livsåskådning.

“Alla gör det”? Det är ett alarmerande påstående, som Formgren gör till synes i ett helt annat syfte än att slå larm. Jag har mycket svårt att tänka mig att det är så. Hur vet Formgren det? Alla liknelser är ju ofullständiga, och den, milt uttryckt, stora skillnaden mellan white flight och onani är ju att den förra men inte den senare är helt offentlig och lätt för alla att iaktta även när ingen pratar om den. Och om ingen pratar om onani måste det ju bli närmast omöjligt att veta. Eller har onani nu börjat utövas mer offentligt och iakttagbart av “alla”? Det kanske är en ny trend i den sexuella revolutionen, som tas upp i P3s ligg-program? Men i så fall borde det väl pratas åtminstone litet mer om det också av den lyssnande och onanerande allmänheten?

Jag vill dessutom ifrågasätta också detta liknelsens andra led. Det är faktiskt verkligen inte så att “ingen pratar om det”. Tvärtom pratas enormt mycket om det, och så har det varit åtminstone sedan sextiotalets sexuella revolution. Detta motsäger dock inte min problematisering av det första ledet, eftersom det långtifrån är alla eller ens många som talar om det, utan nästan enbart en liten och speciell minoritet, nämligen de sexuella revolutionärerna själva. De har i över ett halvsekel talat oavbrutet om det och andra sexuella fenomen och uttryck som det tidigare talades mindre om. Och de har gjort det av det skälet att de vill normalisera det, vill att alla ska “göra det” – som led i frigörelsen och de andra saker denna avses tjäna och befrämja.

Det är exempelvis såvitt jag förstår i dag klarlagt att Alfred Kinsey, i sina avsiktligt “revolutionerande” empiriska studier av den mänskliga sexualiteten, direkt manipulerade sina metoder och resultat för att få fram det önskade budskapet, nämligen att “alla gör det”. I verkligheten var så ingalunda fallet. Och inte ens idag kan det rimligen vara så. I den mån fler gör det idag är det endast en följd av detta budskap – självklart har propagandan, “upplysningen”, haft avsevärd effekt. Kinsey hade många efterföljare.

Nu kommer många läsare i vårt exceptionellt “frigjorda” land ogilla denna invändning och tycka att jag “skuldbelägger” onani o.s.v. Men jag måste på detta sätt få fram att jag tycker mig ana vad som möjligen skulle kunna vara en blind fläck hos Formgren i hennes obekymrade användning av denna liknelse, något hon kanske inte är medveten om. Jag förnekar inte att det kan ha funnits viktiga aspekter av 1900-talets omprövning av den viktorianska sexualmoralen, även om det fanns och fortfarande finns åtskillig dubiös propaganda och lika dubiösa intressen och dolda agendor på detta område. Men den sexuella revolutionen, styrd av dessa agendor, har också haft förödande konsekvenser på sociala områden som står i centrum för en Formgrens intresse, och inte minst på det erotiska livets eget område.

Även där finns nämligen traditionell insikt, konst, som är skild från den (i sig delvis missvisande och orättvist beskrivna) viktorianska moralismen, och som förstörs (tillsammans med denna moralism) av denna revolution. De reella nya kunskaper och friheter revolutionen möjliggjort är, vågar jag påstå, relativt begränsade och obetydliga, i jämförelse med den enorma uppmärksamhet den får och den betydelse den tillmäts av sociala myndigheter, pedagoger och nästan alla andra. Förlusterna i form av känslomässig förflackning, oförmåga till fördjupade, koncentrerade, kvalitativa och långsiktiga kärleksförhållanden av genuint personlig natur, och upplösta – och uteblivna – äktenskap och familjer är långt mer omfattande och påtagliga.

Det är naturligtvis överdrivet, och sexualupplysarna är alltså inte att lita på, men påståendet att “alla” onanerar är (oavsett om de pratar om det eller ej) ändå ett förskräckande vittnesbörd om en grotesk utveckling – en utveckling mot ett slags autistisk-individualistisk isolering på det sinnligt-erotiska och därmed också det allmänt känslomässiga planet. Att man kan tro detta, att man, som det synes, kan göra detta påstående som ett självklart konstaterande, säger oerhört mycket om vår samtid. Jag kan som sagt ha missat något i Formgrens användning av sin liknelse, men såvitt jag för närvarande kan se avspeglas ingen medvetenhet om det problematiska i den verklighet den menar sig hänvisa till. Men det är en medvetenhet som, p.g.a. hennes övriga fina insikter, borde finnas just hos just Formgren – och det finns verkligen inte många andra man kan vänta att finna den hos.

Det handlar här om något långt allvarligare och mindre naturligt än white flight. Och såtillvida är detta ingalunda en marginell utvikning. Men den får på intet sätt överskugga det övriga innehållet i Formgrens ypperliga inlägg, där hon än en gång föredömligt tar nya steg utanför sina gamla journalistkollegers meningslösa lilla åsiktskorridor.

Det är svårt att säga vad som är värst, Reinfeldts, Nya Moderaternas och Alliansens aggressiva vulgaritet  eller den råa, fräna atmosfär av arrogant kulturlöshet som nu slår emot oss från Stefan Löfven och hela det socialdemokratiska parti som förstört sin egen folkbildning och tycks förakta allt det bästa det en gång stod för. Redan det faktum att man i full medvetenhet om vem hon var kunde välja Mona Sahlin till partiordförande avslöjade denna inställning; Håkan Juholt försökte åtminstone signalera en del kulturella intressen, men det har tydligen visat sig vara en bluff.

I helgen tog detta parti den svenska politiska debatten ned till nya ofattbara avgrundsdjup. Det är svårt att längre ens som omväxling försöka skratta åt det här. Det är moraliskt anstötligt. Det finns ingenting kvar. En moralisk och intellektuell bankrutt. Så här säger Sveriges statsminister:

“Sverigedemokraterna har värderingar som är så långt ifrån mina, så långt ifrån vårt parti och det är faktiskt så att det har Socialdemokraterna sagt, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet, vi är sju partier som är överens om det och jag tänker stå i det…

Jag menar precis det jag säger naturligtvis att det är ba och titta på för det första varur kommer Sverigedemokraterna? Jo det är Bevara Sverige Svenskt, det är Vitt Ariskt Motstånd, det är det Nordiska Rikspartiet och det är den typen av plej. Därur kommer de. Titta på deras politik så…

Jag tror att de flesta journalister som blev kidnappade i tisdags på Sverigedemokraternas presskonferens för att de skulle tvingas lyssna till tjugo minuter tjugofem minuter halvtimmes föredrag om deras invandringspolitik insåg vad detta är för parti. Det är ju så här att de har ju nu har de ju sagt lagt undan de här dimridåerna som de höll på med ett tag att de värnade om pensionärerna och de ville ha mer lägre pensionärsskatt, det röstade de ner i onsdags för att ta en enda fråga och det är invandringsfrågan.

[Stiftelsen Expo säger att Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt och rasistiskt parti men att i och med att de accepterar demokratins principer så är det inget nyfascistiskt parti.]

Jo, och andra säger precis annorlunda. Historikern Henrik Arnstad har en annan uppfattning, journalisten och historikern, han har en annan uppfattning. Han skrev en bok om de här för två år sen.

[Varför är det ett nyfascistiskt parti?]

Därför att man bygger på att du har den här är vår kultur, det är mitt folk, Björn Söder står i riksdagens talarstol och pratar om mitt folk, i en debatt med en utav våra riksdagsledamöter och sä mitt folk.

[Men så länge man accepterar de demokratiska principerna?]

Ja men det gör fascismen, det gjorde, det gjorde fascismen också. Det är det som är skillnad på nazismen och fascismen enligt min uppfattning. De säger att de respekterar demokratin men de vill ju inte ha en demokrati där då andra människor med annan hudfärg och annan religion och är med och när man uttalar då att det största hotet, som Sverigedemokraterna säger, det största hotet sedan Adolf Hitler det är muslimer, då har man gått väldigt långt och då sverreve nästan inte att jag ska svara på vad jag tycker, jag tycker nog att de ska svara påe.”

Sverigedemokraternas agerande i budgetfrågan, och därmed deras framtvingande av extravalet, var nödvändiga i ljuset av Socialdemokraternas eget agerande gentemot Sverigedemokraterna efter valet. Tillfällige partiledaren Mattias Karlssons agerande under den gångna veckan har såvitt jag kunnat se i alla avseenden varit föredömligt. Partiet växer kontinuerligt och snabbt i kompetens och mognad, med de allt större uppgifter det ställs inför.

Hela skeendet är ett uttryck för ett större, historiskt skifte i svensk politik, i det moderna Sverige. Som de senaste årtiondena har visat är Socialdemokraterna inte längre det relevanta socialt ansvarstagande partiet i vårt land. Olle Svenning har framhållit att de inte längre är en folkrörelse, att det är en ren illusion när dess ledare fortfarande försöker hävda det. Dess historiska bidrag tillhör idag en förgången epok. Det var på flera områden ett viktigt bidrag. Även om Socialdemokraterna tog över folkhemsbegreppet från den socialkonservativa delen av den gamla högern, tog Sverigedemokraterna i lika hög grad över det från Socialdemokraterna, som utvecklat och förverkligat idén på sitt eget sätt.

Men det är just de förändringar som här äger rum som är väsentliga. Socialdemokratins ideologiska begränsningar gör den oförmögen att adekvat hantera samtidens nya historiska realiteter. De kulturella, sociala, ekonomiska, teknologiska och demografiska förhållandena har förändrats på sätt som lämnar de gängse analytiska instrumenten och ideologiska systemen bakom sig. Stora sjok av alltmer avgörande samhällelig verklighet faller av olika skäl helt enkelt utanför de gamla partieliternas och deras relaterade organs och institutioners synfält. Det är därför Sverigedemokratin och dess form av socialkonservatism oundvikligen ersätter socialdemokratin. Endast Sverigedemokratin introducerar de nödvändiga nya intellektuella resurserna och erbjuder den nödvändiga nya politiken.

Ett annat uttryck för skiftet är Socialdemokratins alltmer uppenbara personella mediokritet. Hur vi än bedömer dess historiska insats och ideologiska karaktär kan det inte bestridas att den under sina glansdagar drog till sig första klassens begåvningar på alla områden. Den lyfte fram dem ur folkdjupet, rekryterade dem från akademin, vann över dem från näringslivet och borgerligheten. Det är självklart att dess hegemoni och maktapparat inte kunde bestå dem förutan. Att de inte längre kommer fram ur de egna leden, och att de inte längre söker sig dit, är i högsta grad signifikativt. Socialdemokratin förmår därmed inte heller förvalta det bästa i sitt eget arv. När Stefan Löfven upprepar de inlärda, delvis postmarxistiska, politisk-korrekta fraserna, en produkt av den globala liberalkapitalismen i lika hög grad som av vänstern, och milsvitt skild från den gamla socialdemokratin och dess väljargrupper, klingar det alltigenom falskt och tomt.

Den lika hopplösa organiserade borgerligheten erbjuder naturligtvis inget alternativ, av delvis andra men i stor utsträckning också samma skäl. Det är huvudsakligen dess olika tillkortakommanden jag analyserat, dess torftighet, dess kontinuerliga och ständigt ökande oförmåga att formulera en relevant nyskapande konservatism – en social, kulturell och värdemässig konservatism som tjänar samhällets bästa och folkets genuina intresse – utifrån det som är av bestående värde i dess egen tradition. Jag har beskrivit hur den i stället systematiskt övergivit och kastat bort allt detta. Och jag har därmed klargjort varför endast Sverigedemokraterna idag kan ta över och på rätt sätt förvalta och förnya detta arv, i förening med sina från socialdemokratin övertagna och sina egna ideologiska element.

Men jag har också beskrivit mitt eget förhållande till socialdemokratin och signalerat att det är lika viktigt att beskriva relationen mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna och dess gamla väljare, i den historiska övergång vi genomlever. Och jag har pekat på åtminstone några av de historiska och kulturella faktorer som förklarar denna övergång, som vi denna vecka börjat se ta mer konkret form. En ny kraft, en ny ideologisk och politisk formation, förankrad i djupare, mer hållbara, och på mer kraftfullt och kvalificerat sätt rekonstruerade europeiska humanistiska principer, har i själva verket länge krävts. En kraft som på distinkt, nytt sätt appellerar till och vinner förtroende hos både den tidigare vänster- och högerväljande delen av folket. Endast Sverigedemokratin är idag en folkrörelse. SD 2015!