Category: Politics

Selected Essays 1949-1995

The Free Press, 1995     Amazon.com

From Front and Back Flaps:

Neoconservatism is the movement that has provided the intellectual foundation for the resurgence of American conservatism in our time. And if neoconservatism can be said to have a father or an architect, that person is Irving Kristol.

Kristol was un unlikely candidate for the mantle of conservative leader. Schooled in radical socialism as a student at City College in the 1930s, Irving Kristol was soon disillusioned with the Left and thereafter rose swiftly to become an intellectual bulwark of the anticommuist movement. But he was much more than just an ideological foe of the Soviet Union. As an active editor and publisher, as well as a prolific writer in his own right, Kristol was instrumental in moving a generation of intellectuals to the conservative cause, and through them countless others.

Neoconservatism is the most comprehensive selection of Kristol’s influential writings on politics and economics, as well as the best of his now-famous essays on society, religion, culture, literature, education, and – above all – the ‘values’ issues that have come to define the neoconservative critique of contemporary life.

In the post-Cold War era, Kristol remains one of America’s most prescient and important social critics. No narrow political partisan, Kristol champions pragmatic solutions to social problems while never straying from a deep grounding in ethics and religion. Whether addressing academic topics, crafting political strategy, or expounding on economics in the pages of The Wall Street Journal, Kristol writes with forceful clarity and ease; those who bemoan the disappearance of America’s “public intellectuals” need look no further than this vital collection.

These essays provide an unparalleled insight into the 50-year development of Kristol’s social and political ideas, from an uneasy socialism tempered with religious orthodoxy, to a vigilant optimism about the future of the American experiment. Those already familiar with Kristol’s work will especially enjoy the new autobiographical essay that introduces this volume; it is sprinkled with personal recollections about such luminaries as Lionel Trilling, Leo Strauss, Saul Bellow, Sidney Hook, Daniel Patrick Moynihan, and historian Gertrude Himmelfarb (who is also Mrs. Kristol). Those relatively new to Kristol’s writings will be treated to some of the most lucid, insightful, entertaining, and intellectually challenging essays of our time.

Back Cover:

Praise for Irving Kristol

“Irving Kristol has been a friend for many years. He also happens to be one of America’s most impressive – and most important – social critics and intellectuals. To the unconvinced, I would simply say: read this superb collection. It will provide you with all the evidence you need.”  William J. Bennett, author of The Book of Virtues

“The Neoconservative episode was a brief and shining moment in American history, and here is its primary narrative. It is also a record of the questions by which Irving provoked us to think in a new way; and he changes ur forever. His luminous autobiographical chapter alone is worth the price of the book.”  Michael Novak, 1994 Templeton Laureate; George Frederick Jewett Chair in Religion and Public Policy, American Enterprise Institute

“Irving Kristol is a world-class intellect – one of the seminal thinkers of our time – and he is also a thoroughly admirable human being. Both these characteristics come through in this book, making it a pleasure for the mind and soul.”  Dick Cheney, former U.S. Defense Secretary

“Irving Kristol, the distinguished author and official godfather of the Neoconservative movement, has worked tirelessly for nearly half a century to promote conservative principles and to adapt them to our time. Now, in Neoconservatism: The Autobiography of an Idea, he has brought his most influential articles together into a single volume. These essays reveal the evolution of his thinking, and the penetrating intelligence, wisdom, and courage of the writer himself. In a time when the word “intellectual” has been cheapened by misuse, Irving Kristol is the genuine article.”  William E. Simon, former U.S. Treasury Secretary; President, John M. Olin Foundation

Irving Kristol, Wikipedia

JOB’s Comment:

The leading first-generation neocon, and perhaps the most reasonable. The truths of the neoconservative analysis of contemporary culture are clearly on display here, especially in the sections ‘Race, Sex, and Family’ and ‘From Adversary Culture to Counterculture’. But the other sections too, on ‘On Capitalism and the Democratic Idea’, ‘The Conservative Prospect’, ‘On Jews’, and ‘Some Backward Glances’, contain essays that are still worth reading. I have suggested critics of neoconservatism should not play down or deny its truths. This collection of Kristol’s essays is a good place to start for those who wish to study its more serious thinking. The truths of neoconservatism, however, always also have the effect of hiding from many the problematic assumptions and aims of this movement, which are clearly discernible in Kristol too and about which much can of course be read elsewhere in this blog. The in some respects somewhat unconvincing development away from the American Trotskyism that was, ever since the 1930s, a main driving force of American anti-communism (i.e., anti-Stalinism), is here described by one of its pioneers. A method should be found, I suggest, of citing the valid neoconservative criticism of contemporary cultural radicalism as disentangled and separated from the larger neoconserative framework.

Natur och Kultur, 1971

Baksida:

Den kämpande konservatismen vill i all blygsamhet förändra det bestående samhället bara i två hänseenden: genom en ny utrikespolitik och en ny inrikespolitik. Så provocerande formulerar Gunnar Unger målsättningen för den konservatism han företräder och som presenteras i denna bok.

De medverkande författarna, Lektor Per G. Andréen, Professor Erik Anners, Riksdagsman Anders Björck, Riksdagsman Gösta Bohman, Redaktör Leif Carlsson, Fil. kand. Claes G. Ryn, Professor Stig Strömholm och Redaktör Gunnar Unger, belyser från sina skilda utgångspunkter konservatismens uppgifter i dagens samhälle och tar med yttersta skärpa avstånd från föreställningen om konservatismen som en åskådning vars uppgift är att bevara status quo. Tvärtom vill de påvisa nödvändigheten av att reformera vad som måste reformeras för att konservera vad som måste konserveras: ett ovärderligt natur- och kulturarv.

Innehåll:

Förord

Är konservatism möjlig? av Stig Strömholm

Styrning i teknologins samhälle – humanism eller kollektivism, av Per G. Andreen

Ideologi för västerlandets intellektuella? av Erik Anners

Dynamisk konservatism, av Anders Björck

Moderat konservatism, av Gösta Bohman

Konflikt i balans, av Leif Carlsson

Har vår kultur en framtid? av Claes G. Ryn

Varför konservativ? av Gunnar Unger

JOB:s kommentar

Den vanliga borgerliga ekonomiska politik som här försvaras är problematisk, men kulturkritiken är ofta viktig, inte minst Claes Ryns.

23/5

Fredrik Reinfeldt erkänner att “ja, det sprider sig, det sprider sig”. Men vad som sprider sig, förklarar han, är bara enstaka arga unga mäns våld. I själva verket, tycks han mena, visar kravallerna genom det motstånd de framkallat i förorterna att hans mångkulturalistiska politik är en framgång.

Förutom detta medgivande om spridningen talar statsministern i sitt svar till Åkesson om veckans förortsupplopp uteslutande om saker som denne inte säger det minsta lilla om. I arrogant ansvarslöshet avfärdar han Åkessons fråga med att “det är så här det låter när man försöker ta partipolitiska billiga poänger”. Och han vill att det ska låta som om han talar utifrån en position av stor erfarenhet, insikt och mognad rörande allt vad det handlar om här.

Så förhåller det sig naturligtvis på intet sätt. Reinfeldt äger ingen sådan erfarenhet o.s.v. Han står inför ett relativt nytt fenomen i Sverige, och eftersom hans historiska kunskaper och självständiga reflektion kring historiska händelser – och för den delen samtida händelser i övriga världen – såvitt man kunnat bedöma utifrån vad han sagt och skrivit är obetydliga, är det begripligt att, och varför, han inte rätt kan uppfatta vad som sker, sätta det inträffade i rätt sammanhang, överhuvudtaget förstå det.

Reinfeldt är fången i de lättvindiga och falska ideologiska tolkningsramar han och hans parti i banalt förutsägbar konformism tillägnat sig, och saknar helt enkelt vidare horisonter och djupare perspektiv. Han talar inte och kan inte tala med någon som helst tyngd och auktoritet av den typ som vi just nu borde kunna kräva.

Medan Åkesson av självklar demokratisk nödvändighet ställer statsministern och regeringen till svars, och på det sätt som det vore hans plikt att göra även om regeringen inte bar det mått av skuld han anser att den bär, är det i verkligheten Reinfeldt som försöker utnyttja den riksangelägna frågestunden till att försöka ta billiga partipolitiska poänger.

I stället för att ta vad han åtminstone denna gång utan all tvekan egentligen vet är de allra flesta medborgares frågor på allvar, i stället för att tala i samlande ton på det sätt som nu förväntas utifrån hans ämbete, använder han lättsinnigt en debatt av detta för hela nationen ovanliga allvar till att upprepa gamla populistisk-propagandistiska lögner om en partipolitisk motståndares hållning.

Det är ovärdigt, alldeles oavsett vad man tycker om SD. Återigen (jag har skrivit om detta tidigare – se länkar nedan) avslöjas det tragiska tillståndet i den allmänna politiska kultur som Reinfeldt formar och formats av. Hans register rymmer helt enkelt inte vad som fordras för hans position.

En del andra medlemmar av regeringen såväl som av oppositionen har tidigare, i betydligt mindre avgörande och akut påträngande frågor, i långt mindre hotfulla situationer, förmått debattera på någorlunda ansvarsfullt sätt med Åkesson och andra sverigedemokrater.

Men i den situation som upploppen försatt oss alla i, svenskar såväl som de invandrare Reinfeldt i detta känsliga läge lyfter fram i den oärliga och förolämpande anklagelsen att SD inte erkänner och stödjer dem, att de vill “profitera gentemot” dem, ja, att de vill göra dem till fiender, ådagaläggs tyvärr ännu en gång obarmhärtigt, och på mer bekymmersamt sätt än någonsin, statsministerns häpnadsväckande lättviktighet.

–

Fredrik Reinfeldt och det politiska våldet

Den politiska kulturens kris

I ended my post  Renaming the New Right?  by noting that the new term introduced by Alexander Dugin in the title of the first of his books published in English translation, The Fourth Political Theory (2012), in combination with certain formulations signaling a new kind of “openness” in comparison with the positions of the New Right, made a rapprochement seem possible between Dugin and Alain de Benoist, collaborating in the development of the Fourth Political Theory, on the one hand, and on the other the kinds of positions and traditions I have tried to point to as necessary to uphold and defend, in their political application tentatively under the name of a European post-paleoconservatism.

That, I suggested, would mark a decisive, historic shift. For, as I said, “[w]e certainly need a fourth political theory, but we also need this theory to go beyond the New Right. The new name should signal a new philosophy, or a philosophy in some important respects different from that of the New Right. I will come back to the question of the extent to which Dugin’s book bears out as reasonable the hopes for such a development.”

Now returning to Dugin’s book, I would like to begin, before proceeding to discuss that which I would like to support as the positive and valuable contributions of the Fourth Political Theory as this far formulated, by simply pointing out briefly what I still find problematic and untenable in the new project under the new name. I mentioned in the earlier post that Dugin described the theory as a collaborative project, a kind of open work-in-progress, and that he invited us to a dialogue about it and its further development. This was a nice and attractive way of presenting and introducing the new theory, and the most direct expression of what I discerned as the new openness. The criticism I will here set forth – in broadest outline only, since I can refer to several of my other publications for analyses of the kind that may be needed for a fuller understanding of it – is intended as a contribution to that dialogue. It is intended as constructive criticism that can hopefully be taken into account by the other participants in the dialogue.

From my perspective, the most obvious weakness in the Fourth Political Theory as it presently exists, i.e., as tentatively formulated in Dugin’s book, is the wholesale affirmation of structural or structuralist anthropology, implying a total relativism with regard to human civilizations and therefore also of values. “As one of its essential features”, Dugin writes,

“the Fourth Political Theory rejects all forms and varieties of…the normative hierarchisation of societies based on ethnic, religious, social, technological, economic, or cultural grounds. Societies can be compared, but we cannot state that any of them is objectively better than the others. Such an assessment is always subjective…This type of an attempt is unscientific and inhumane. The differences between societies in any sense can, in no shape or form, imply the superiority of one over the other. This is a central axiom of the Fourth Political Theory.” (p. 46; cf. 44-5, 62-4, 90-1, 100, 108-9, 120, 195.)

To reject this position in no way implies that the question of the comparison and evaluation of different cultures or civilizations is a simple one. Nor is the rejection made from any simplistic assumption that Western civilization (or in this context I should perhaps say Western European and American) civilization, not even as extended beyond and before modernity and its material achievements and claims of progress (what Dugin calls the “monotonic processes”), is obviously superior to all others. Nor is it even a matter of insisting on the need for a “normative hierarchisation” in definite practical, political respects in cases where one society might in fact come to be accepted as “objectively better” in some respects.

Quite the contrary. There are of course many criteria that need to be applied, and to many areas and dimensions of society and culture. The outcome will vary between the different fields enumerated by Dugin, and most obviously if we include spiritual life, practice, and achievement under the categories of culture and religion (and in the traditionalist sense with which Dugin is thoroughly familiar). These areas also need to be weighed against each other, and seen in a broad, historical perspective, in order for a general evaluation of the respective cultures or societies to be possible. “Normative hierarchisation” has certainly often been unscientific and inhumane, and not just when undertaken by members of Western societies.

The whole complex issue cannot even be safely approached without a solid grounding in an adequate philosophy of values and a philosophy capable of understanding the process of the kind of “totalizing” thought, in a certain sense, that can gradually and dialectically reach a perspective from which judgements about this kind of thing can reasonably be made, even though the position reached cannot be absolute. I claim the philosophy of value-centered historicism, as both being in some respects supplemented and modified by and in other respects itself supplementing and modifying idealism and personalism as I have suggested they be understood, at least begins to provide such a philosophy, the theoretical resources needed for doing justice to the plurality and particularities of cultures, traditions, and values, while at the same time transcending relativism and indeed precisely because of this appreciation of the manifold of human culture and experience being able to begin to affirm a true objectivity, a real universality concretely and more deeply apprehended.

It is certainly historically and, as it were, psychologically understandable that de Benoist and Dugin react against the not just premature but mistaken rationalist and ideological pseudo-universalist claims of Western modernity, liberalism, radicalism, globalism in its dominant form, etc. This reaction is what, from the beginning, explained the New Right’s partial endorsement also of the broader currents of poststructuralism and what came somewhat sweepingly to be summarized as postmodernism.

Yet this endorsement went much too far. The New Right came to join the impossible project of deconstructing not only the modern forms – and excesses – of rationalism, but reason as such, including the higher reason of pre-modernity as well as idealism broadly conceived and of course as affirmed in the proper context of will and imagination as alone making possible a true understanding of human nature. Along with this, what is deconstructed is of course also the moral law, natural law in the sense I have suggested it must be upheld and defended. The relativism of structural anthropology and subsequent theoretical developments is quite as untenable as the rationalism and ideological abstractions against which the New Right and the Fourth Political Theory mobilize them.

The absence of analysis and criticism of the whole modern current of thought and cultural sensibility in which Lévi-Strauss is firmly established, indeed of what in some respects at least must clearly have been his intentions, reveals as clearly as ever that the New Right, and now the Fourth Political Theory, belong squarely in this current too. The abstract theorizing of structuralism cannot disguise its irrationalist nature and purposes in Lévi-Strauss’s case and many others’ too. Assimilating structural anthropology, the Fourth Political Theory risks in this respect, and in combination with other elements similar in substance, to be dismissed as just another lower romantic, Dionysiac intellectual extravaganza, utterly incongruous not least with the Guénonian traditionalist elements which Dugin in particular seems to wish to retain.

That “[t]he differences between societies in any sense can, in no shape or form, imply the superiority of one over the other” is a truly extreme, and extremely untrue, position. As this far developed, the Fourth Political Theory unfortunately still builds on – and indeed elevates, as further exaggerated, to a “central axiom” – the weakest teaching of the New Right. A viable Fourth Political Theory must, I submit, stand on firmer philosophical ground than that.

Nyligen skrev jag här om den tyvärr kortlivade och ofta förbisedda tidskriften Contextus. Det finns, tror jag, anledning att lyfta fram ett av mina egna bidrag till den.

Tino Sanandaji, hos vilken jag analyserade styrkor och svagheter i samband med hans framträdande på ett Axess-seminarium i Almedalen 2011, har den senaste tiden i en rad artiklar och blogginlägg avslöjat vad han menar vara ovederhäftigheter hos Johan Norberg från den akademiske ekonomens perspektiv. Jag har några gånger fått anledning att nämna Norberg i denna blogg, framför allt i samband med Timbros utveckling under nittiotalet, när den kulturkonservativa nisch som tidigare också fått plats började avvecklas och Norbergs, Carl Rudbecks, Mattias Svenssons och andras pop-libertarianism med ofta militant kulturradikalt innehåll av 68-vänsterns typ blev alltmer dominerande.

“Vänsterlibertarianismen”, som Sanandaji med rätta kallar Norbergs och flera liknande, ofta under åtminstone någon period till Timbro knutna debattörers ståndpunkt, skiljer sig som Sanandaji visar från den klassiska libertarianismen inte bara i sina moraliska och kulturella värderingar, utan också ifråga om uppfattningen av nationalstaten och äganderätten. Den kritik Sanandaji här framför är naturligtvis av central betydelse. Men som jag kort tog upp i diskussionen av Sanandaji finns andra aspekter av den klassiska liberalismen eller libertarianismen som jag menar vara lika ohållbara.

Min recension av Norbergs andra bok, Den svenska liberalismens historia, publicerad i Contextus nr 4, 1998, tar utöver Norbergs distinkta vänsterlibertarianism upp några av libertarianismens svagheter i allmänhet, och pekar också, trots exempelvis en Hayeks ganska utpräglade kulturkonservatism, på sambanden mellan de senare och den förra. Artikeln kompletterar i denna kritik inlägget om Sanandaji.

Det finns överlappningar mellan paleolibertarianismen och paleokonservatismen (och vad jag kallar post-paleokonservatismen), inte minst i kritiken av gemensamma ideologiska motståndare och den politiska utvecklingen under nittonhundratalet. En menings- och värdefull dialog kan förvisso föras mellan dessa riktningar. Men för att den ska kunna utvecklas och fördjupas är det nödvändigt att klargöra, eller påminnas om och hålla aktuella, inte bara likheterna utan också skillnaderna.

Dess svagheter gör, hävdar jag, libertarianismen otillräcklig både som utgångspunkt för kritiken mot de gemensamma motståndarna och som självständigt alternativ. Mitt inlägg om Sanandaji och min recension av Norberg kan förhoppningsvis genom belysning av några av libertarianismens allmänna svagheter – det finns fler, som också måste tas upp – sådana de framstår från mitt perspektiv i någon mån befrämja dialogen.

Några fel har smugit sig in i Konservativt Forums överföring av artikeln  från Contextus till deras utmärkta webbarkiv. I första stycket i avsnittet ‘Ohistorisk historik’ står “frihetsrätts” – läs: “frihets-, rätts-“. I första stycket av avsnittet ‘Utopi’ står “beviseller” – läs: “bevis- eller”. Marginalerna måste också justeras.

–

Frihetens historia är lång, rik och komplex – betydligt längre, rikare och mer komplex än den liberalisms historia som Norberg vill skriva. För att förstå den, måste man dels försöka uppfatta frågan om frihetens väsen i en djupare filosofisk mening, i dess nödvändiga relation till människans moraliska och andliga belägenhet, dels förvärva en vidare historisk och kulturell överblick.    Läs mer

I januari skrev jag i inlägget Kulturtäthet om Jones antikvariat och dess flytt från Norrtullsgatan nära Odenplan i Stockholm. “Tack och lov”, konstaterade jag då, fanns Rönnells – på Birger Jarlsgatan, nära Stureplan – fortfarande kvar. Det dröjde inte länge innan det rapporterades att även Rönnells var hotat. Allt jag skrev om Jones och mitt förhållande till det gäller i lika hög grad om Rönnells.

Rönnells Antikvariat

Föreningen Rönnells Vänner

Expressen, Humlegården Fastigheter AB, Rasmus Fleischer 1, Rasmus Fleischer 2, DN, AB, NT.

The Mandarins and the Masses

Ivan R. Dee, 2005     Amazon.com

Back Cover:

This new collection of essays by the author of Life at the Bottom bears the unmistakable stamp of Theodore Dalrymple’s bracingly clearsighted view of the human condition. It suggests comparison with the work of George Orwell. In these twenty-six pieces, Dr. Dalrymple ranges over literature and ideas, from Shakespeare to Marx, from the breakdown of Islam to the legalization of drugs. Informed by years of medical practice in a wide variety of settings, his acquaintance with the outer limits of human experience allows him to discover the universal in the local and the particular, and makes him impatient with the humbug and obscurantism that have too long marred our social and political life. His writings are incisive yet undogmatic, beautifully composed and devoid of disfiguring jargon.

Reviews:

“Dalrymple writes a clear and considered prose that makes him formidable indeed.”  David Pryce-Jones, Book Review Digest

“Theodore Dalrymple has succeeded (once more) in publishing a book that is both thoughtful and absorbing.”  Paul Hollander, New York Sun

“Dalrymple is a writer of genius: lucid, unsentimental, and profoundly honest…He is one of the great essayists of our time…The brutal, penetrating honesty of his thinking and the vividness of his prose make Theodore Dalrymple the George Orwell of our time.” Denis Dutton, Editor Arts and Letters Daily

“His gift for storytelling will keep readers turning pages.”  The Christian Century

“Theodore Dalrymple is the best doctor-writer since William Carlos Williams.”  Peggy Noonan

“There is so much learning and unconventional wisdom in it that you want to make the reading last.”  Norman Stone

“Theodore Dalrymple is the Edmund Burke of our age.…Our Culture, What’s Left of It is not simply an important book, it is a necessary one.”  Roger Kimball

“Dalrymple’s moral courage shines through the most. Compelling reading; highly recommended.”  Library Journal

“Engrossing. Dalrymple is intelligent, witty, uncommonly perceptive about human affairs, and scathingly honest about human folly.”  Edward J. Sozanski, Philadelphia Inquirer

“It’s rare for someone to produce a work on social issues that is so readable.”  Kevin Walker, Tampa Tribune

“Insightful….[Dalrymple is a] profound British social critic.”  Thomas Sowell, Nationally Syndicated Columnist

“Striking. Most collections of essays are lackluster affairs, but Dalrymple’s is an exception.”  Jacob Heilbrunn, The New York Times

“Penetrating analysis and literary eloquence make the book a worthy read for anyone concerned with the fate of civilization.”  Andrew Martin, Courier-Journal

“The manner in which Dalrymple wields his critical scalpel fixes our attention…he makes no promise to fix our condition.”  Jay Martin, Antioch Review

“It’s rare to find such a morally coherent, historically informed and human account as Our Culture, What’s Left of It.”  Rev. Johannes L. Jacobse, Town Hall

“Whether you find Dalrymple refreshing or infuriating will depend on your political point of view. Dalrymple calls them as he sees them, and there is not an ounce of political correctness in him.”  Bruce Ramsey, The Seattle Times

“Ridiculously prolific and a favorite of bloggers…He’s one of the very best social critics of our age.”  Brothersjudd.Com

“The book is elegantly written, conscientiously argued, provocative and fiercely committed…measured polemics arouse disgust, shame and despair: they will shake many readers’ views of their physical surroundings and cultural assumptions, and have an enriching power to improve the way that people think and act.” Richard Davenport-Hines, Times Literary Supplement

“Theodore Dalrymple makes a devastating diagnosis of liberalism’s recent ills.”  Randy Boyagoda, Globe and Mail

“Dalrymple has acquired a following on the sarcastic right; if anything, the thoughtful left should be reading him.”  Geoffrey Wheatcroft, Newstatesman.Com

“Terrific….Dalrymple is direct and his judgments are so true.”  Stanley Crouch, New York Daily News

“[This book] depicts the crucial problems in western culture in beautifully rich prose.” Gregory L. Schneider, Topeka Capital–Journal

“Dalrymple is able to say things with an authority few have.”  Michael Platt, Society

“The sobering, fiery and ominous truth.”  Stanley Crouch, Tulsa World

“This highly intelligent and perceptive writer never hesitates to ‘tell it like it is’.”  Angela Ellis-Jones, Salisbury Review

“These bracing essays horrify, irritate, enlighten, amuse. They also stir you to remember, as Dalrymple puts it, what we have to lose.”  Roger Kimball, New York Sun

“Read the words of a man who has been on the street…who brings a vast intelligence to his conclusions.”  Stanley Crouch, Independent

“A clear-eyed assessment of the human condition at the beginning of the 21st century.”  H. J. Kirchhoff, Globe and Mail

“Surgically incisive essays by a British psychiatrist who deserves to be considered the George Orwell of the right.”  Charlotte Observer

“Dalrymple paints a chilling portrait of what is happening these days in France.”  James K. Fitzpatrick, Wanderer

“Another classic book…by Theodore Dalrymple.”  Thomas Sowell, Post Chronicle

Theodore Dalrymple, Wikipedia

Alltid flitige och väsentlighetsorienterade nätdebattören “Den Väldige” godtar på det hela taget det svar till en av hans kommentarer som jag publicerade som ett separat inlägg, Europa och nationalismen.

Det gäller exempelvis distinktionen mellan nationalism, och i synnerhet vad jag kallade ”grobiannationalism”, å ena sidan, och försvaret för nationell lojalitet och egenart å den andra. Jag skrev: ”Som jag hela tiden betonat finns det ju oacceptabla, lägre former av nationalism som är direkt motsatta den av mig försvarade europeiska ståndpunkten. Hållbarheten i mitt post-paleokonservativa förslag förutsätter naturligtvis att dessa övervinns och entydigt ersätts av den typ högre försvar för nationell egenart o.s.v. som är en konstitutiv beståndsdel i den kvalificerade Europaförståelsen och den ’högre kosmopolitismen’. Min avsikt har varit att försöka lämna något litet bidrag till att påverka de europeiska nationalistiska partierna i denna riktning.”

Efter att ha givit några exempel på grobiannationalism, frågade jag Den Väldige hur han, som sagt sig vara ”mer nationalist”, avsåg att hantera grobiannationalismen och hur han menade att nationalisterna skulle samarbeta med Europaförsvararna – och jag framhöll jag att det var just nationalisterna som var skyldiga att svara på den frågan. Det svar Den Väldige kommer med är följande:

”Vad jag egentligen menar är att de som tror på nationell lojalitet i första hand, alltså snarare än ’europaism’, rimligtvis måste kunna få till stånd ett vettigt och konstruktivt samarbete med de som snarare lägger tonvikten vid ’europaism’ än vid nationell lojalitet. Detta då dessa faktorer inte rimligt ska vara konkurrenter utan samarbetspartners!”

Detta visar att Den Väldige delar min ståndpunkt såtillvida som nationalismen här redan har bytts ut mot ”nationell lojalitet”. Han förstår också den grundläggande poängen att det inte behöver finnas någon motsättning mellan nationalitets- och Europaförsvar.

Den Väldige delar vidare min uppfattning att trots den kvarstående nationalismen, som inte har tillräckliga spärrar gentemot grobiannationalismen, det idag i stort sett endast är de nationalistiska partierna i Europa som står inte bara för det enda effektiva motståndet mot dagens i stora stycken antieuropeiska EU, utan ”överhuvudtaget för mycket av de väsentliga konservativa och traditionalistiska insikter och positioner som andra partier övergivit”, d.v.s. den uppfattning som ”ligger bakom att [han] kommit att försvara en ’post-paleokonservativ’ ståndpunkt och förespråka ett kvalificerat stöd för dessa partier”.

Emellertid säger han sig ha svårare att förstå min formulering att detta program för mig också ”innefattar…en strävan att omvandla just dessa partier i riktning bort från den i det sanna Europaperspektivet ohållbara och problematiska typen av nationalism, och mot en tydlig alternativ pro-europeisk position”, och att vad det här handlar om ”är distinkta, gemensamma europeiska kulturella traditioner och värden, utan vilka inte ens de nationella identiteterna och egenarterna kan rätt förstås”.

Den Väldige säger sig vara ”rädd att det finns en annan diskussion bakom här”, som han “inte känner till”, och som gör att han ”inte hänger med riktigt”. Han ”skulle därför vara mycket tacksam för några konkreta exempel, t.ex. gällande seder och bruk, kulturella artefakter, politiska aspekter, eller något annat, så att [han] bättre kan förstå vilka gemensamma värden och traditioner [jag] syftar på”, och som “kanske skulle kunna åskådliggöras genom några jämförande konkreta exempel från de kultursfärer” han tänker sig att jag “har god kännedom om, som den svenska, brittiska, franska och tyska”.

Jag måste erkänna att dessa frågor förbluffar mig. I själva verket tror jag att Den Väldige mycket väl hänger med, att han är väl förtrogen med den ”andra diskussionen bakom”, om det nu kan sägas finnas en sådan. Han har många gånger visat sig vara en kunnig och insiktsfull debattör. Sannolikt skriver han det senast citerade endast för att få mig att ytterligare tydliggöra min position och kanske skärpa mina formuleringar, för att problematiska eller potentiellt problematiska och antieuropeiska nationalister lättare ska övertygas. Men jag är inte säker.

Jag talade alltså om ”distinkta, gemensamma europeiska kulturella traditioner och värden, utan vilka inte ens de nationella identiteterna och egenarterna kan rätt förstås”. Det var inte särskilt många årtionden sedan det räckte med att säga “arvet från Athen, Rom och Jerusalem”, och kanske lägga till något om likaledes Europagemensamma modifikationer som renässansen, upplysningen, romantiken. Idag lyser allt detta med sin frånvaro, till och med i Sverigedemokraternas formuleringar om svensk kultur – formuleringar som jag menar är inte bara otillräckliga, utan till stor del ohållbara.

Hopp finns emellertid. Nationella partier i Europa har naturligtvis länge samarbetat, och de gemensamma kulturtraditionerna har alltid varit självklara för och – i de fall jag känner till – explicit artikulerade i de kontinentala nationella partiernas program på ett sätt som fördelaktigt kontrasterar mot SDs. Och förhoppningsvis pekar Marine Le Pens appel aux peuples d’Europe härom veckan mot ytterligare steg i rätt riktning.

Jag skrev (och när det gäller dessa grundläggande ting finns det all anledning att upprepa – och fortsätta citera – mig själv här; även detta stycke upprepar i sig sådant jag sagt i flera tidigare inlägg i denna blogg): ”Sverigedemokraternas ersättande av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk beteckning ser jag i ljuset av de problem jag här antytt som ett nödvändigt steg i rätt riktning. Det tyder på att stora delar av partiet befinner sig långt från den lägre nationalismen. Men det räcker inte. Man måste, menar jag, fortsätta och gå längre. Inte för att bli mer politiskt korrekt, anpassa sig till övriga partier o.s.v. Utan därför att så många svenska nationalister fortfarande tycks ha en helt oacceptabel förståelse av svensk nationell egenart, självständighet och identitet, och tyngdpunkten måste förskjutas i riktning mot den gemensamma europeiska kulturtradition förutan vilken inte heller dessa saker kan ses i rätt sammanhang och förstås på rätt sätt.”

Intressant nog ser vi nu att hoppet i Sverige kommer från det ungdomsförbund, SDU, som gjort sig känt just för att fortsätta insistera på användandet och kvarhållandet av nationalismen och ställt sig kritiska eller åtminstone skeptiska till framlyftandet av socialkonservatismen som SDs huvudsakliga ideologiska beteckning. Här finns tydligen en rad unga akademiker med just den typ av kompetens som Sverigedemokraterna behöver och än mer kommer behöva i framtiden. Huvudansvarig för kulturpolitiken inom SDU är numera Anton Stigermark, som i en rad artiklar och programförklaringar, av vilka några skrivits tillsammans med förbundsordföranden Gustav Kasselstrand, uppvisat en i sak mycket god förståelse för allt det jag här diskuterar.

Man skulle nästan kunna gå så långt som att säga att vad Kasselstrand och Stigermark i själva verket tycks avse med ”nationalismen” är en djupare förståelse av just socialkonservatismen (förstådd som innefattande kultur- och värdekonservatism o.s.v.). Detta blir särskilt tydligt på de nära sammanhängande, ja oskiljaktiga områden vi här diskuterar: Europa och kulturen. I sak intar SDU här en långt mindre nationalistisk – eller problematiskt nationalistisk – hållning än moderpartiet. Redan de nya kulturpolitiska formuleringar man börjat utarbeta visar detta, men den avgörande skillnaden framträder när dessa kopplas till deras Europapolitik.

Det är mycket glädjande att se SDU närma sig ståndpunkten att SD bör bli det verkliga svenska Europapartiet. ”SDU stärker sina internationella kontakter”, heter det nu i inbjudan till ett seminarium i Almedalen i år, Ungdomen och nationen i 2010-talets Europa (även förra året hade man där kontinentaleuropeiska gäster). I stället för vad som ibland hotar att bli en samtidigt kitschig och kuriöst ensidig, provinsiell kulturnationalism i skydd av artificiella murar mot Europa, visar SDU här vägen för hela SD mot öppning mot det Europa som Sverige i verkligheten redan är en oskiljaktig del av. ”Tillsammans med SDU talar europeiska ungdomspolitiker från Front National de la Jeunesse (Frankrike), Ring Freiheitlicher Jugend (Österrike) och Vlaams Belang Jongeren (Flandern).”

Och man ställer de avgörande frågorna: ”Vilken roll spelar ungdomar och nationer i det Europa som alltmer kommit att kännetecknas av angrepp på nationalstaterna, såväl ovanifrån av EU som underifrån av mångkultur och invandring? Hur kan vi bäst kanalisera vår EU-kritik?” Och framför allt: ”Vilken roll fyller Europa för nationalister? Är Europa en viktig övernationell gemenskap även för ungdomsförbund som SDU, RFJ, VBJ och FNJ?”

Svaret på den sista frågan är, och måste vara, ett emfatiskt JA! Det är inte bara så att det inte behöver finnas någon motsättning mellan den värdefulla nationella egenart som bör försvaras och Europa förstått i termer av dess högsta, gemensamma kulturtradition. Det är inte ens bara så att det inte bör göra det. Det kan inte göra det.