Category: Politics

The United Nations and the Emerging New World Order

Western Islands, 1992     Amazon.com

Back Cover:

“With the UN we are contending against not only the natural tendency toward the accumulation of power in government, but also a long-standing, organized conspiracy of powerful forces to build, piece by piece, step by step, an omnipotent global government.”  William F. Jasper

Mr. Jasper’s carefully documented book demolishes the illusion that the world is safer following the apparent demise of communism. A new world order under the United Nations would mean:

– An end to your God-given rights guaranteed by the U.S. Constutition

– National and personal disarmament

– Conscription into a UN army of police force to serve at the pleasure of the UN hierarchy

– Loss of parental rights to raise your children according to your personal beliefs

– Coercive population control that will determine when – or if – you may have children

– Communist-style dictatorship and ruthless terror, torture, and extermination to cow all peoples into submission

Chapters:

1  The New World Army

2  In the Name of Peace

3  The UN Founders

4  Reds

5  The Drive for World Government

6  Treaties and Treason

7  The Gobal Green Regime

8  The UN Grab for Your Child

9  The UN War on Population

10  The New World Money System

11  The Compassion Con

12  The New World Religion

13  UN Regionalism – The European Community

14  Get US Out!

Review:

“Skeptics and doubters have met their match; there is no way to discredit William Jasper’s message. This remarkable book is far more than just a compendium of facts; Jasper offers instruction in political theory, the wisdom of our founding patriots, the essence of human nature, and world politics from 1900 to the present.

Jasper’s goal is not merely to present relevant facts, but to present them in such a comprehensive, related way that their full meaning and significance open the reader’s mind to what is really happening in our time. No other writer known to this reviewer has covered this material or this time span with both the devotion to incisive detail and the ability to pull all the threads together that Jasper demonstrates. His picture makes sense out of incoherence. After 45 years of misinformation and obfuscation about the UN, here at last its role becomes crystal clear.”  The New American

About the Author:

William F. Jasper is a senior editor of The New American magazine and was a contributing editor to its predecessor, The Review of the News. He has written extensively on a wide array of topics, including the European Community, the United Nations, Central America, terrorism, espionage, Soviet disinformation, the new world order, subversive organizations, and abortion.

Mr. Jasper is a widely respected authority on education, immigration, and environmental issues. His articles from the UN Earth Summit in Rio de Janeiro provided some of the most informative and incisive reporting on that event available to American readers. He is in high demand as a speaker on many subjects and is a regular guest on radio and television programs across America.

A native of Idaho and a graduate of the University of Idaho, William Jasper joined The John Birch Society staff in 1976 and served as Director of Research for the West Coast office. He lives in California with his wife Carmen and two sons.

JOB’s Comment:

A revised and updated edition of this book was published in 2001 under the title The United Nations Exposed. Jasper is, as far as I have been able to see, the JBS’s best writer in recent decades. JBS’s publications are often characterized by the society’s onesided libertarianism and its too speculative interpretations and conspiracy theories. But these things are at a comparative minimum in this book. Jasper does overlook how it has in fact been possible in some cases to use the UN to oppose at least some aspects of and agents in the problematic kind of globalization that the organization often embodies and is a main vehicle of in today’s world. In some areas which are not among those extensively focused on by Jaspers, it is also important to note how his American perspective is different from and doesn’t always duly consider that of other and smaller nations. But the book (both the original and the updated edition) is quite well-written and well documented, although of course not without problematic interpretations. Much of the criticism of the UN is on target. This is a refined version of the JBS worldview, on a new and higher level, with a wealth of new facts. The countless naïve, ignorant, and thoughtless defenders of the UN must begin to take into account the kind of evidence here presented of at least part of the ideological roots of, the interests behind, and the true nature and purpose of the organization. 

In other words, I don’t think it can all be dismissed as the product of the ignorance and stupidity of lower-level American capitalists who cannot understand communism and just read the latest stages of the development of capitalism itself, which threatens their interests, as identical with it. There were real, problematic aspects of communism at the time the JBS was founded, inasmuch as it had not yet understood the relation between its general grasp, in the broad perspective of history, of the development of human society in material, technical, scientific, economic and political terms, on the one hand, and the legacy of valid and essential moral and cultural values, and especially spirituality, on the other. Humanity still needed the adequate revelation of and form for the great spiritual tradition that was adapted to our age. But the higher-level monopoly and finance capitalism, which the UN to such a great extent always served, was and is indeed part of the same problematic main current of modernity.

Selected Essays 1975-2012

Arktos, 2012     Amazon.co.uk

Back Cover:

War and Democracy presents a selection of essays and reviews by Paul Gottfried written from 1975 to the present. They cover a variety of topics, both historical and contemporary, ranging from Oswald Spengler and the Frankfurt School to the destruction of classical liberalism, the dumbing down of higher education and the increasing dominance of administration in democratic governments. Most crucially, Gottfried sees Western governments as engaged in a messianic fantasy of bringing democracy to the world, an imperialist endeavor that has only brought disaster to all nations concerned, while liberties at home are being gradually curtailed.

A recurring theme is the transformation of the modern West, and how the meanings behind the ideas and concepts which helped to build our civilization have been altered to create a new type of society that bears a connection with that of our forefathers in name only. He points out that the history we are taught and the “Right” that we know today have become signifiers for a very different reality that is in many ways opposed to what they stood for previously. Gottfried remains tenacious in his defense of the original meaning and purpose behind the conservative movement, which favors organic social growth as opposed to imposition through force and an expanding bureaucracy.

“The notion that all countries must be brought – willingly or kicking and screaming – into the democratic fold is an invitation to belligerence. The notion that only democracies such as ours can be peaceful is what Edmund Burke called an ‘armed doctrine.’ … It is simply ridiculous to treat the pursuit of peace based on world democratic conversion as a peaceful enterprise. This is a barely disguised adaptation of the Communist goal of bringing about world harmony through worldwide socialist revolution.”

Paul Gottfried (b. 1941) has been one of America’s leading intellectual historians and paleoconservative thinkers for over 40 years, and is the author of many books, including the landmark Conservatism in America (2007). A critic of the neoconservative movement, he has warned against the growing lack of distinctions between the Democratic and Republican parties and the rise of the managerial state. He has been acquainted with many of the leading American political figures of recent decades, including Richard Nixon and Patrick Buchanan. He is Professor Emeritus of Humanities at Elizabethtown College and a Guggenheim recipient.

JOB’s Comment:

I will publish a separate review of this book.

Åkesson på framtidsseminarium, 9/2:

Några ytterligare, anspråkslösa förslag inför framtiden:

Nolltolerans mot all grobiannationalism. Fortsatt nedtoning och avveckling av nationalismen nationalismen överhuvudtaget till förmån för sunt, måttfullt och av urskillning präglat försvar för nationell, historisk egenart och nationell lojalitet i det större sammanhanget av den med andra europeiska länder gemensamma europeiska identiteten (givetvis under fortsatt motstånd mot den nuvarande europeiska unionen, även om vissa av dennas strukturer kan användas och byggas vidare på). Övergång från att enbart vara Sverigedemokraterna till att också vara Europademokraterna, det verkliga svenska Europapartiet, med lika tonvikt på svenska och Europapartiet. Partiellt omtänkande av kulturpolitiken i ljuset av nyanserad, historiskt förankrad förståelse av de stora, centrala europeiska kulturtraditionerna och den svenska representationen och variationen av och bidragen till dessa under århundradena. Närmare samarbete med europeiska partier med samma eller liknande inriktning. Bejakande av den högre kosmopolitismen, i såväl europeiskt som globalt sammanhang. Fördjupat tänkande rörande förhållandet mellan olika kulturer. Befrämjande av mer vital intern debatt  i ordnade former och inom rimliga gränser. Topprioritering av anställning i stor skala och med konkurrenskraftiga löner av akademiker och intellektuella intellektuella med adekvat utbildning och relevant erfarenhet, och av internutbildning av stor omfattning och intensitet i hela landet, ledd av sådana personer. Grundligare studium och därigenom utvecklad ideologisk förståelse av socialkonservatismen socialkonservatismen i termer av nyskapande traditionalism, alternativ modernitet, kvalificerad pluralism o.s.v. Fördjupad insikt och argumentation i frågan om människosyn, baserad på genuin humanistisk filosofi i traditionell mening. Avveckling av den alltför dominerande torftiga anda som skapas av många (inte alla) ingenjörstypers begränsade perspektiv på tillvaron och, ofta nog, oförståelse och i värsta fall likgiltighet, ja vulgära fientlighet mot den humanistiska kultur, i traditionell mening, som är grunden för det goda samhället. Omprövning av – och frikoppling av kriminalpolitiken från – ställningstagandet för datalagringsdirektivet, FRA-lagen och liknande företeelser, och större fokus på det nya övervakningssamhällets hot, och dess verkliga innebörd, i ett internationellt perspektiv. Tydligare post-paleokonservativ profil i utrikes- och försvarspolitiken, åtminstone så länge de ledande NATO-länderna och de dominerande, stora internationella organisationerna uppvisar den hittillsvarande problematiska ideologiska och politiska inriktningen. Snabb utfasning av kvarstående element av tröttsamt förutsägbar lägre populism  populism populism populism. Kraftfullt bekämpande av sjuklig misstänksamhet och unk-sluten, självmarginaliserande och -isolerande bunkersektmentalitet som avvisar och stöter bort sympatisörer, ja medlemmar, och avskräcker rätt typ av personer som delar de politiska åsikterna och övervägt att ta steget till partiet. Avståndstagande från  nätpublikationer  nätpublikationer  som inte genomgående håller god ton och ibland direkt eller indirekt besmutsar partiet och bringar det i vanrykte. Omedelbart uppbyggande, under ledning av den nämnda nya kompetensen, av egna, seriösa media av annat slag och på annan nivå.

Klokbok för klarögda

Norstedts, 1982

Baksida:

I denna nya debattbok tar Stig Strömholm upp de senaste tendenserna och händelsena i svensk samhällsutveckling och offentlig diskussion: partipolitiken likaväl som den allt överskuggande frågan om fondsocialism eller marknadsekonomi. Liksom i sina tidigare böcker ägnar han ett särskilt intresse åt rättssamhällets och lagstiftningens problem. Med en samhällssyn, som är konservativ utan övertoner eller fanatism, vill Strömholm stå fri gentemot partier och dagsmeningar. I det inledande kapitlet försöker han, med utgångspunkt i något så otidsenligt som den 2000-årsjubilerande romerske skalden Vergilius’ samhälls- och historiesyn, placera in den moderna svenska utvecklingen i ett historiskt perspektiv, som på en gång förbättrar vår “förfallsberedskap” – insikten om att varje samhälle kan genomgå långa och prövande nedgångsperioder och ändå bestå – och ger den svenska krisen dess rätta proportioner.

Innehåll:

Vergilius och de klarögda

Historien och vi: Det nära förflutna

Historien och vi: Ett par lärdomar

De nya herrarna och vi andra

September 1980

December 1980. Är maskinen riktigt konstruerad?

September 1981. Spelet går vidare

“…har rådman själv begärt…”

Det otillräckliga tidsperspektivet

Att sätta betyg åt magistern

Om rikets ämbeten och tjänster

Politikerförakt och politikerbelöningar

Konservativ – vad är det?

Vem makten än drabbar…

Hemma bäst

Lagstiftning och rättsmedvetande

Svensk lagstiftning – en återblick över tio år

Lagstiftningen i ett genompolitiserat samhälle

Idéer, idébärare och idémarknad

JOBs kommentar:

Strömholm bökar vidare i sin svenska samtid, nu det tidiga 1980-talets, men anlägger också, som baksidestexten beskriver, sin egen typ av större perspektiv på den. Unikt vid den tiden, och fortfarande läsvärt och lärorikt – ja, i vissa avseenden än mer så – i en ytterligare utarmad tid. En av artiklarna bygger på ett tal Strömholm höll första gången jag träffade honom, vid en middag på Stockholms nation i Uppsala 1981 (det framgår att han höll samma eller liknande tal också i andra sammanhang), med avslutande diskussion, eller snarare frågestund, i mindre grupp över kaffe i Bellmansrummet. Det var ett nöje att träffa den framstående professorn – då mitt i sin lysande, mångsidiga, och såväl svenska som internationella karriär – vars tidigare klippbok, Motskäl, något år tidigare gjort stort intryck på mig.

En studie i marxism

CETE Bokförlag, 1981 (1977)

Från baksidan:

Ingen politisk livsåskådning i vår tid kan mäta sig i styrka och omfattning med marxismen. Även om den utsätts för häftig och oavlåtlig kritik, har den fått fotfäste och makt världen runt.

Vari består då marxismens attraktionskraft? I sin bok bestrider Tage Lindbom ingalunda att det finns både skarpsinne och realism i Karl Marx’ samhällskritik. Men marxismen är samtidigt ett mytsystem: myten om en på förhand bestämd samhällsutveckling och myten om den sinnliga intressevarelse, som skall förverkliga ett konfliktlöst kommunistiskt samhälle, i vilket människan förklaras återvända till sitt sanna och rätta “urväsen”.

En sådan lyckovärld kan ej förverkligas av jämlika egoister, för vilka ingen Gud, inga högre normer finns, som sätter en gräns för de jordiska begären. I gudlöshetens mörker kommer till slut även marxismen att förgås, det är Tage Lindboms slutsats.

Svar till “Den Väldige”

Den flitige och sympatiske om än tyvärr anonyme nätdebattören “Den Väldige”, känd inte minst för läsare av den nu nedlagda Axess-bloggen, skrev följande kommentar till min bok-post Roger Scruton: The Need for Nations, och den förtjänar ett svar i form av ett separat inlägg (”Den Väldige” skrev på engelska eftersom inlägget var på engelska, men jag väljer att här svara på svenska):

“I think I am more of a nationalist than Jan Olof Bengtsson, more like Scruton himself. For example, I find Scruton’s ‘England: An elegy’ a treasure, and for a long time I have longed to read something similar about Sweden, but there is nothing similar.

For me, Scruton’s little book ‘The need for nations’ is of the utmost importance, and I find it very much encouraging that a ‘Europist’ like Jan Olof Bengtsson feels that the book is important and often essential.

That shows, I think, that there is a real potential for cooperation between more nationalistic and more ‘Europeanistic’ points of view. I think it is most important to develop that cooperation as soon as possible on a bigger scale.

How, I cannot say yet…”

Tack för viktig kommentar.

Ja, boken är viktig och essentiell inte minst därför att vi idag står inför en helt annan typ av europeisk union än den jag menar är önskvärd. Detta problem, i förening med min uppfattning att de nationalistiska partierna i Europa idag ensamma står inte bara för det enda effektiva motståndet mot denna union utan överhuvudtaget för mycket av de väsentliga konservativa och traditionalistiska insikter och positioner som andra partier övergivit, ligger bakom att jag kommit att försvara en ”post-paleokonservativ” ståndpunkt och förespråka ett kvalificerat stöd för dessa partier, d.v.s. just det samarbete du ser som viktigt. Men detta program innefattar för mig också en strävan att omvandla just dessa partier i riktning bort från den i det sanna Europaperspektivet ohållbara och problematiska typen av nationalism, och mot en tydlig alternativ pro-europeisk position.

Vad det handlar om här är distinkta, gemensamma europeiska kulturella traditioner och värden, utan vilka inte ens de nationella identiteterna och egenarterna kan rätt förstås. Som jag hela tiden betonat finns det ju oacceptabla, lägre former av nationalism som är direkt motsatta den av mig försvarade europeiska ståndpunkten. Hållbarheten i mitt post-paleokonservativa förslag förutsätter naturligtvis att dessa övervinns och entydigt ersätts av den typ högre försvar för nationell egenart o.s.v. som är en konstitutiv beståndsdel i den kvalificerade Europaförståelsen och den ”högre kosmopolitismen”. Min avsikt har varit att försöka lämna något litet bidrag till att påverka de europeiska nationalistiska partierna i denna riktning.

Det kvarstående problem jag har med nationalisterna är att jag är osäker på i vilken utsträckning de är med på noterna här. Såtillvida innebär mitt ställningstagande också ett risktagande.

Låt mig tydliggöra. Några av de många som välkomnat mitt ställningstagande och uttryckt sig ytterst uppskattande här i bloggen är förvisso utan tvekan nationalister. Jag är tacksam för och uppskattar detta mycket, och jag önskar omedelbart samarbete med dem. Men de flesta av dessa som ställt sig positiva till den nya linje jag försvarat är, tror jag, konservativa i det gamla, krympande lägret, försvarare av nationell egenart o.s.v. men framför allt av en gemensam västerländsk kulturtradition, och inte nationalister. Den viktiga poängen här är att den enda kritik som framförts mot mitt ställningstagande kommit just från nationalister. Alla nationalister är inte som de som välkomnat det steg jag tagit. Alla nationalister är överhuvudtaget inte lika trevliga som du.

Den kritik jag mött från detta håll är inte vilken kritik som helst. Det är en kritik som visar att det fortfarande i det nationalistiska lägret även i Sverige finns representanter för just den lägre nationalism som jag skarpt tar avstånd från. Nationalister som uppenbart har problem med eller direkt avvisar just de gemensamma europeiska kulturella värden och traditioner som är grunden för min pro-europeiska ståndpunkt. När de försvarar Sverige, svensk identitet, svensk egenart, tycks det vara något annat än den svenska variationen och särpräglade tillägnelsen av detta, något annat, som står i motsats till det.

Jag märkte det första gången i reaktionerna från Nordiska Förbundets bloggportal Motpol på mitt inlägg om Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt och mina efterföljande bemötanden och övriga kommentarer i Motpols kommentarfält. Positiva reaktioner har också kommit från Motpol-bloggare, men responsen från andra – och framför allt från några kommentatorer – gav verkligen en del att tänka på. I samband med detta dök liknande reaktioner också upp i kommentarer här. Denna kritik var inte att leka med. Det framstod alltså, som jag visade i mina svar, som ett våldsamt angrepp just mot de paneuropeiska kulturella värden som tillhör det centrala i det budskap jag försökt förmedla i denna blogg såväl som i sådant jag skrivit på annat håll.

Detsamma blev uppenbart när jag något senare upptäckte tråden om mig, konservatismen och Sverigedemokraterna på Flashback. Genom den upptäckte jag överhuvudtaget Flashback för första gången, och det var till en början ett på flera sätt intressant och lovande möte. Även i andra trådar kommenterade man mina inlägg, och jag gav mig in i utförlig diskussion med Flashback-skribenterna genom att här publicera svar i form av längre inlägg på det de skrivit i forumet. Det kunde, hoppades jag, utvecklas till en meningsfull och givande diskussion. Men inom kort visade sig några deltagare vara nationalister av det problematiska slaget, milt uttryckt, och man kan nu både på Flashback och i mina många inlägg mot dessa här i bloggen se hur det gick.

Det skulle inte finnas någon anledning att ta upp detta igen om det inte vore så att just denna typ av attacker fortsätter. Helt nyligen skrev en nationalist – givetvis anonym som vanligt – följande kommentar här, en kommentar av ett slag som jag inte längre publicerar: “Du tror verkligen att du är ngt?! Bara en osäker liten tönt utan självsäkerhet som alltid funderat för mkt och länge kring sånt folk inte bryr sig [om]. Mao en förlorare…”

Denne kommentator ångrade sig efter bara några timmar och bad om ursäkt. Det har även några andra kommentatorer av samma typ gjort. Dessvärre förblir kommentaren ändå signifikativ, och jag börjar tröttna på det här nu. Kommentaren är ett uttryck för vad jag tvingats konstatera är ett mer allmänt, bestående ogillande från vissa nationalisters sida.

Huruvida jag tror att jag är något, i vilken utsträckning jag är en liten tönt utan självsäkerhet och en förlorare, låter jag andra bedöma. Vad jag kompromisslöst vänder mig mot är däremot denne säkre vinnares uppfattning, och fördömande av, att jag ”alltid funderat för mkt och länge kring sånt folk inte bryr sig [om]”.

Dessa frontalangrepp, ja detta hat (jag hoppas det finns något annat ord med tanke på  hur detta missbrukas idag?) mot det som är mitt centrala budskap, det som är huvudinnehållet bl.a. i den här bloggen – detta var vad jag mötte också på Motpol och Flashback och i de tidigare kommentarerna här. Det är just detta innehåll, det jag funderat mycket och länge kring och som jag huvudsakligen skriver om, som, alldeles oavsett i vilken utsträckning folk bryr sig om det, inte bara i sig är det viktigaste av det jag har att säga, utan som också är själva grunden för, ja en stor del av substansen i mina politiska ställningstaganden.

Angreppen påminner om vad många skrivit om de avarter av nationalism, eller former av lägre nationalism, som sägs ha florerat som subkulturer på åttio- eller nittiotalet. Jag vet inte mycket om dem, men att lägre former av nationalism fortfarande finns visar dessa kommentarer tyvärr tydligt. Jag tar därför tillfället att gå vidare med ytterligare ett motangrepp mot den nationalism jag tar avstånd från.

Inte sällan får man känslan att ett huvudsakligt innehåll i nationalismen är – inte bara elgitarr (Scruton: “om en maskin kunde sjunga, skulle det låta som en elgitarr”), utan ”metal”. Och detta inte hos de ledande politikerna – som möjligen i några fall lyssnade på detta i tonåren men lämnat det bakom sig – men hos sådana som försöker tillhandahålla intellektuell och kulturell fördjupning, och tar det på största allvar. Det hela går ofta långt över gränsen till det parodiska. Ifrågasättanden bemöts ibland med oförsonligt kategoriska krav på acceptans. De som inte gillar ”metal” i olika varianter och vidareutvecklingar är inte välkomna – men hur skulle någon som inte gör det kunna uthärda en sådan miljö?

Även jag lägger ut och skriver om rockmusik här i bloggen. Men jag är kritisk även mot de genrer jag lyfter fram, försöker föra en kontinuerlig analytisk-kritisk diskussion. Om någon kan övertyga mig om att något exempel på ”metal” i vid mening är värdefullt enligt mina eller eventuellt några andra som giltiga uppvisbara kritierier, ska jag gärna erkänna det (och jag vill uttrycka min uppskattning till de få som verkligen ansträngt sig och försökt påvisa och argumentativt försvara sådana exempel).

Men av vissa nationella intellektuella tycks ”metal” hyllas och spelas helt okritiskt, och i oproportionerlig omfattning. Det verkar ibland vara det främsta, kanske det enda kvarstående, sättet på vilket man kan uttrycka vad man uppfattar som manlighet. Och “metal” framstår också som det som är det svenska, det nordiska o.s.v. Det är “metal” det handlar om. “Metal” blir det verkliga innehållet, själen i den nationella politiken. “Metal” ska vara en del av en ny kulturell sensibilitet och identitet, som underbygger en ny politik. Det är mycket märkligt. Denna nationalism osar av sjuk, juvenil subkultur. “Metals” råa, iskalla, aggressivt våldsmättade atmosfär ligger som ett tungt, mörkt och frånstötande giftmoln över det hela. Dess tomma, hårda anda sprider sig dödande över allt man säger, skriver och gör, brutaliserar även det som är sant och rätt.

Ursäkta digressionen, men jag måste någon gång få säga det. Detta är ju så långt från Scruton man kan komma. Och en nationalism som tror att en annan typ av kulturellt innehåll och kulturella värderingar, den typ som återfinns exempelvis i denna blogg, är uttryck för att man ”tror sig vara något”, för något slags löjlig snobbism – vad ska man säga om en sådan? Tror man detta har man ju verkligen inte förstått någonting. Ens politik är destruktiv och farlig, och inget samarbete kan komma ifråga.

Om nationalister har denna inställning till vad jag skriver, ja till själva de ämnen jag skriver om, hur kan jag då försvara nationalismen? Det är, tvingas jag säga som svar på din kommentar, nationalisternas sak att svara på dessa frågor. Din sak, som ”mer nationalist”. Hur hanterar du som scrutonian grobiannationalismen? Scruton markerar ju för övrigt just i The Need for Nations tydligt skillnaden mellan nationalism å ena sidan och nationalitet och nationell lojalitet å den andra (såtillvida var det förenklat och missvisande av mig att säga att han var mer nationalist än jag). Och hur menar du att nationalisterna ska samarbeta med Europaförsvararna? Du måste nog själv kunna förklara det. Jag har förklarat vad jag som Europaförsvarare menar och avser med mitt försvar för nationalitet och nationalistiska partier.

Att den citerade typen av kommentarer fortsätter komma säger också, befarar jag, något om innebörden av den tystnad jag inte sällan mött när jag, i linje med mitt nya ”post-paleokonservativa” ställningstagande, försökt kontakta svenska nationalister. Liksom några reagerade positivt här i bloggen, har också några gjort det på annat håll. Men i andra fall har det tyvärr inte gått lika bra. Som led i mitt utforskande av nationalismen försökte jag nå nationalister på olika håll i landet, på alla nivåer, både kända och okända, för att få något slags bild av helheten. Men en mycket stor del av dem svarade helt enkelt inte när jag, i några fall vid upprepade tillfällen, skrev till dem. Jag blev förvånad och besviken, eftersom det ju måste betyda att de markerar ett mycket skarpt avståndstagande.

Inte minst anmärkningsvärt och oroväckande var att det här i några fall var fråga om personer som jag uppfattat som tillhörande sådana riktningar som verkligen försökte ta avstånd från grobiannationalismen. Här tycks finnas något jag förbisett eller missbedömt; en oklarhet har uppstått.

Sverigedemokraternas ersättande av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk beteckning ser jag i ljuset av de problem jag här antytt som ett nödvändigt steg i rätt riktning. Det tyder på att stora delar av partiet befinner sig långt från den lägre nationalismen. Men det räcker inte. Man måste, menar jag, fortsätta och gå längre. Inte för att bli mer politiskt korrekt, anpassa sig till övriga partier o.s.v. Utan därför att så många svenska nationalister fortfarande tycks ha en helt oacceptabel förståelse av svensk nationell egenart, självständighet och identitet, och tyngdpunkten måste förskjutas i riktning mot den gemensamma europeiska kulturtradition förutan vilken inte heller dessa saker kan ses i rätt sammanhang och förstås på rätt sätt.

Rechtsdemokraten und Patrioten über Zustand und Zukunft des Kontinents

Zur Zeit, 2004     Amazon.de

Kurzbeschreibung:

“Unser Bild von Europa” zeichnen Andreas Mölzer, Otto Scrinzi und Ewald Stadler. In der Dokumentation über die Euro-Rechte finden sie Sloweniens Sozialdemokraten und die deutschen Republikaner, Sinn Féin – der politische Arm der IRA und die Lega Nord, Schottlands Nationalisten und Serbiens Ultranationalisten, die Dänische Volkspartei und die Union für Südtirol, der Eidgenosse Christoph Blocher und Bruno Gollnisch – der Vordenker des Front National, der Vlaams Blok und die Gruppe der Alessandra Mussolini und noch viel mehr.

Thomas Nydahl kommenterar en fin artikel av Theodore Dalrymple om de försvinnande antikvariaten. Jag sörjer fortfarande inte minst det anrika Jones’ antikvariat i Brantings vackra hus på Norrtullsgatan nära Odenplan, mitt i Stockholms gamla högskolekvarter, trots att Ragnar Jones’ dotter Belinda stängde – eller flyttade och övergick till att sälja enbart via nätet – för över sex år sedan.

“Det har blivit tomt och något tristare på Norrtullsgatan söder om Odenplan i Stockholm. Jones antik­variat, en institution på platsen sedan över femtio år, har tagit ned sin vackra svarta skylt och flyttat till Södermanland”, skrev Kurt Mälarstedt i DN. “Det är ett tidens tecken. Alltmer av försäljningen av gamla böcker sker numera över nätet. I Jones fall omkring femtio procent… – Det blev mer och mer så att våra kunder kom in för att hämta böcker som de köpt på nätet. Vi blev som en utlämningscentral. Det kändes som om det inte var någon större mening att ha butiken kvar, säger Belinda Jones Alaton.”

“Den milde och oerhört kunnige Ragnar Jones gjorde”, fortsatte Mälarstedt, “under över ett halvsekel i Vasastan sitt lite prångi­ga, trivsamma antikvariat till en institution och ett stamställe för bokälskare och en lång rad författare, från många av 40-talsförfattarna över Pär Rådström och Artur Lundkvist till Per Wästberg och den yngre generationen.”

Just det att jag och många vänner helt enkelt tillbringat en stor del av våra liv där var något jag nämnde för Belinda när de flyttade. Det funnes mycket att berätta om hur jag, alltifrån gymnasieåren, första gången upptäckte romanförfattare, poeter, filosofer, historiker och andra just på Jones’ hyllor. Inte sällan mindre kända, av samtiden orättvist bortglömda eller försummade, ja ibland helt okända, som dock låg i linje med just min inte alltid helt vanliga inriktning. Utan Jones är risken stor att de förblivit okända även för mig.

Besöken där – liksom förstås på flera andra antikvariat, inklusive Rönnells, Stockholms kanske största som tack och lov ännu finns kvar – ingick som en naturlig del i livet hos åtminstone ganska många studenter i humaniora på min tid, varvade med de långa sittningarna på KB, caféerna i dess närhet, föreläsningarna och seminarierna, kvällarna på Wasahof och så vidare. Där stod man och bläddrade och pratade. Där träffade man äldre författare, kritiker och forskare.

Miljöer av detta slag, med den “täthet” eller “kulturtäthet” som Stig Strömholm brukar tala om – hur kan vi återskapa detta i nya former? Jag anar att, utöver privata bibliotek, ett sätt måste vara att försöka använda just den teknik, det internät, som i andra aspekter är en av orsakerna till antikvariatens och boklådornas död.

Men det räcker inte. Att helt enkelt kunna vara bland de gamla böckerna, att se, hålla i och bläddra i de vackra, diskreta volymerna utan problematisk och ibland smaklös design och grälla färger – det känns just nu oersättligt. I detta avseende representerade antikvariaten en direkt och obruten kontinuitet med vad Svante Nordin beskrivit som den svenska humanistiska kulturens guldålder från 1800-talet till 1900-talets mitt. Här fanns allt kvar, ja det levde vidare på sitt eget sätt, konkret, synligt, påtagligt. Det förflutnas hela atmosfär, dess kultur i allmänhet, förmedlades i hög grad. Det var inte nödvändigt att blir nuets fånge, de ideologiska tidsdirigenternas makt nådde inte hit, man måste inte låta sig formas av dem.

I takt med att antikvariaten försvinner förlorar dagens studenter inom humaniora denna direktkontakt. De gamla titlarna blir – på sin höjd, eftersom det är allt mindre sannolikt att de överhuvudtaget hänvisas till – ord på skärmen eller i noterna och litteraturförteckningarna. De måste beställas fram från de dammiga magasinen eller köpas genom antikvariat.net eller bokborsen.se för att bli verkligt verkliga. Det är en helt annan sak än att ha självklar omedelbar tillgång till dem, till mängder av dem på en gång, på hyllorna mitt framför ögonen.

Ett annat problem är naturligtvis den äldre humanistiska litteraturens undanträngande av nyare även i antikvariaten. Självklart är det inte så att det inte tillkommer ny värdefull litteratur. Problemet är att det tillkommer så litet sådan i jämförelse med den mängd värdefull äldre litteratur som trängs undan.

Detsamma gäller naturligtvis om boklådorna i allmänhet. Det akademiska fyravånings-boktemplet LundeQs försvinnande i Uppsala, eller dess inklämmande i ett nytt, vulgärt sinnesbedövande köpcentrum, dess ersättande av en bank i de gamla lokalerna vid Fyrisån och Nybron, är väl det hemskaste exemplet i landet. Gleerups i Lund är ett annat. Det ligger kvar i samma gamla fina hus, men för varje år förskjuts det distinkt akademiska innehållet tillsammans med all kvalitetslitteratur överhuvud till allt mindre hyllor allt längre in i lokalens bakgrund. Man måste nu gå förbi hylla efter hylla med Romaner, Deckare, Fiction, Crime, Fantasy och så vidare (att det finns kvalitetslitteratur även i dessa genrer motsäger på intet sätt den allmänna trendens problematiska innebörd). Inte ens de allra mest omskrivna och prisbelönta avhandlingarna från det egna universitetet kan man längre räkna med att finna där. Detta är alltså de största boklådorna i våra två riktigt gamla universitetsstäder.

Och problemet gäller förstås i lika hög grad de allmänna biblioteken. Jag känner bibliotekarier som i årtionden kommit med skräckhistorier om inköpspolitik och placeringsprioriteringar.

Antikvariat, boklådor och bibliotek fanns naturligtvis – och finns i bästa fall fortfarande – inte bara i universitetsstäder, och deras roll var väl inte mindre viktig i andra typer av städer. Jones var dock en del just av Stockholms gamla universitetskvarter; i början såldes där, upplyser Mälarstedt, mycket kurslitteratur. En av Strömholms passager om “tätheten” återfinns i en uppsats om Europas universitet, i samlingen Motströms och medströms: Svenska betraktelser från 1985, där den bland annat är en del av analysen av och argumentet mot det hot som de nya högskolorna och universiteten utgör mot de gamla. I jämförelse med många av kontinentens universitet finns mycket som vi enligt Strömholm aldrig kunnat hoppas få i Sverige. Desto viktigare är därför att slå vakt om det vi faktiskt lyckats uppnå:

“Vad vi inte har fått är i huvudsak sådant som vi aldrig kan räkna med: först och främst vad jag skulle vilja kalla universitetsmiljöns ‘täthet’. Stora avstånd och gles befolkning är faktorer, som ingen god vilja och ingen skicklighet kan råda bot på. Men det är också faktorer, som ökar sårbarheten i en organisation sådan som universiteten. En väl fungerande universitetsmiljö kan,  utan alla vanvördiga avsikter, förliknas vid en välkomponerad och vällagad maträtt: det krävs ett minimum av komponenter, ett minimum av tryck och värme. Och det är inte något historicistiskt snobberi att tillägga: det krävs ett minimum av tid för att produkten skall bli fullgången. Sverige orkar inte med många fullständiga universitet; det har – för inte särskilt länge sedan, i det större historiska perspektivet – funnits perioder, då landet endast med möda kunde hålla sig med två. Varje splittring av resurserna innebär uppenbara risker för att den visserligen sega men samtidigt sårbara miljön skall äventyras.”

Detta argument till försvar för det lilla Oxbridge vi trots allt lyckat skapa skulle senare, i takt med de nya högskolornas explosion och dränering av resurser, ständigt återkomma och nyformuleras av Strömholm. Några allvarligare invändningar mot Stockholms och Göteborgs högskolor och sedermera universitet kan jag inte minnas att han framfört, städernas storlek, allmänna kulturhistoria, klassiska lärdomsgymnasier, bildningsborgerlighet och så vidare gör väl att de äger den grund, den täckning, så att säga, ja just den täthet som gör dem relativt okontroversiella för honom. “Täthet”, fortsätter han,

“är ett obestämt begrepp. Ett försök att konkretisera: en av de stora boklådorna vid Weender Strasse i Göttingen. Jag söker en billig klassikerutgåva, av en författare som betydde mycket för tvåhundra år sedan. Det finns sju eller åtta att välja mellan. Och jag väljer inte ensam. Den böljande trängseln av unga, som kommer, går, bläddrar, jämför, kommenterar viskande, fnittrar – men allt med ett slags respekt, som förefaller aktiv, inte är fäaktigt undergiven – detta oavlåtligt pulserande liv kring sådant som är värt att återvända till och göra till sitt, det är vad jag menar med ‘täthet’. Men även vördnaden, den farliga vördnaden, för den beprövade förträffligheten har ett egenvärde. Situationen är mig bekant, från andra boklådor, i andra universitetsstäder. Det är inte utan att man betraktar det rika skådespelet med fattigmans långa blickar. Rikedomen kan vi aldrig uppnå. Men det på en gång respektfulla och naturliga umgänget med ett intellektuellt arv, som alltjämt har något att ge, som förtjänar återkomster, tillägnelse och begrundan – det har vi inte råd att mista. I detta påstående ligger ingen konservatism, i vare sig god eller dålig mening. Det handlar om något så enkelt och självklart som hushållning med givna resurser. Och det rör sig om något så självklart förnuftigt som lärlingens lyssnande och seende inför det goda hantverket och dess mästare. Ju fattigare man är, desto viktigare att väl nyttja det man dock har.”

Det mesta av detta, av vad vi faktiskt uppnått i Sverige, har, om vi ser till den innehållsliga dimensionen, effektivt förskingrats under de årtionden som gått sedan Strömholm skrev detta. Och det gäller mer än universiteten. Inte bara många av dagens forskare i humaniora utan också de yngre kulturskribenterna framstår som lika torftiga, flacka, tomma, dragiga och ödsliga som de miljöer som ersatt vår relativa täthet och som de formats av, inte kunnat undgå att formas av, ja kommit att vilja formas av. Det hörs och syns ofta tydligt, redan innan man börjar läsa deras i vid mening postmarxistiska texter. Produkten är inte fullgången, anrättningen smakar inte väl. (Viktiga och glädjande undantag finns självfallet.)

För att inte tala om den politiska debatten i Sverige idag, det kanske mest tragiska beviset för vår nya kulturgleshet. Symptomatiskt nog fylkas “utbildningsexplosionens” barn och barnbarn såvitt jag förstår i allt högre grad i “mikrobloggen” Kvitter – inget namn kunde vara mer passande för kulturklimatet i våra dominerande media – där man kommunicerar medels max 140 tecken per kvittring och där bland de politiska opinionsbildarna, från höger till vänster, det mesta tycks handla om att ängsligt markera tillhörighet till den enklaste, ytligaste och mest förutsägbara ynk-konsensus över hela det kulturradikala eller politisk-korrekta registret, och tjuta med ulvarna när någon avvikelse blir känd. Man föredrar detta framför Facebook, som trots andra svagheter och katastrofala försämringar i jämförelse med hur det var på 00-talet tillåter ganska utförliga kommentarer och där meningsfulla, avancerade diskussioner således är möjliga. Detta innebär dock inte att jag vill fördöma de kritiker av åsiktskonformismen som använder Kvitter till att utmana den – de måste ju anpassa sig till det forum som dominerar. (Kvitter kan möjligen också användas på meningsfullt sätt som “anslagstavla”, för att sprida länkar till sådant som skrivs på annat håll.)

De kulturtäthetens miljöer som endast med största möda kunnat byggas upp under århundraden kan lätt rivas ned och förstöras på några få år. Det är en av läxorna från den historia som idag ska glömmas. Den kombinerat rationalistiska och romantiska modernitetstotalitarismens okunniga funktionärer inom den dominerande opinionsbildningen fördömer på Kvitter och i andra media på allt grövre och mer simplistiskt sätt de som inte accepterar detta. Dessa längtar fåfängt och grundlöst tillbaka till något som i själva verket aldrig funnits, men som likafullt är dåligt, fel, ont. Vad som sker är rätt.

Strömholm förklarar åtminstone en del av varför det inte förhåller sig på detta sätt. Men när vi förstått detta finns ändå mycket att tillägga. Inte bara om hur vi ska kunna bevara och förnya det lilla av täthet som finns kvar, och hur vi på dess grund eller med dess inspiration ska kunna skapa nya miljöer av kulturtäthet. Utan också, och inte minst, om hur mycket lättare den politiska statsdespotin och ofriheten kan växa fram i det kulturklimat där vi i så stor utsträckning redan har förlorat det vi inte hade råd att förlora.

2008    1-2

2               NumbersUSA