Category: Politics

The Neoconservative Agenda, War in the Middle East, and the National Interest of Israel

Foreword by Paul Findley     Introduction by Paul Gottfried

Enigma Editions, 2008     

Amazon.com

Publisher’s Description:

Although it is generally understood that American neoconservatives pushed hard for the war in Iraq, this book forcefully argues that the neocons’ goal was not the spread of democracy, but the protection of Israel’s interests in the Middle East. Showing that the neocon movement has always identified closely with the interests of Israel’s Likudnik right wing, the discussion contends that neocon advice on Iraq was the exact opposite of conventional United States foreign policy, which has always sought to maintain stability in the region to promote the flow of oil. Various players in the rush to war are assessed according to their motives, including President Bush, Ariel Sharon, members of the foreign-policy establishment, and the American people, who are seen not as having been dragged into war against their will, but as ready after 9/11 for retaliation.

Reviews:

“Absolutely essential.”  Mark Bruzonsky, former Washington rep., World Jewish Congress; founder, InternationalPeace.org

“This is a riveting book.”  Paul Craig Roberts, Ph.D., syndicated columnist; former Assistant Secretary of the Treasury; and former associate editor, Wall Street Journal

“The time is right for an unvarnished examination of the origins, history, and agenda of the neoconservative policy bloc in Washington and in Tel Aviv. The Transparent Cabal helps to provide one.”  Lt. Col. Karen Kwiatkowski, USAF (ret.), Ph.D.

“The timing of Dr. Sniegoski’s book could not be better. The only aspect of U.S. Middle East policy not in controversy is that no one knows what to do; Sniegoski’s book may help the debate break through this barrier.”  Joseph Douglass Jr., Ph.D., author, America the Vulnerable: The Threat of Chemical/Biological Warfare and Red Cocaine: The Drugging of America

“I have known Dr. Sniegoski for many years. He is a thorough researcher with a capacity for independent thought and the courage to advance and defend his analyses.”  Wayne S. Cole, Ph.D., professor emeritus, University of Maryland

“Sniegoski leaves no stone unturned in exposing the Israeli-neocon alliance and its catastrophic consequences in the Middle East. Timely and important, his book should provoke a much-needed debate about who truly benefits from current US policies in the region.”  Jonathan Cook, author, Israel and the Clash of Civilisations

“That the security of Israel has been central to the foreign-policy worldview of the neo-conservatives is one of the least discussed and most taboo aspects of the movement. Sniegolski has long been among the most dogged researchers who have tried to bring this to light.” Jim Lobe, Washington Bureau Chief, Inter Press Service (IPS).

“Sniegoski breaks new ground and pulls no punches in his analysis of the neocon-driven policies that brought about war with Iraq. He broadens the inquiry into many areas that desperately need sunshine and clarity.” Philip Giraldi, former CIA officer, partner in Cannistraro Associates, national security consultants, and contributing editor, The American Conservative

“Telling the truth in America today is more professionally risky than ever before, but happily Sniegoski couldn’t care less. His rendition of recent American history is utterly absorbing.”  Thomas Woods, Ph.D., New York Times bestselling author, The Politically Incorrect Guide to American History

“…a must read for anyone horrified by the disastrous course [neoconservatives] have set for U.S. policy.”  Kathy and Bill Christison, former CIA officials

“Sniegoski succeeds admirably in documenting the corrosive influence of the well-financed neoconservative lobby and its selling of a one-sided foreign policy to the Bush-Cheney administration.”  Rodrigue Tremblay, Ph.D., emeritus professor of economics and author of The New American Empire

“…required reading for all who wish to learn how American foreign policy has been hijacked, and who wish to reclaim it before it leads to another Middle East catastrophe.”  James C. Russell, Ph.D., author of Breach of Faith: American Churches and the Immigration Crisis 

“…devoted to saving the United States from an even worse mistake than its attack on Iraq. Patriots informed by this book will not be tricked into support of neocon war plans.”  Virginia Deane Abernethy, Ph.D., Professor Emerita of Psychiatry (Anthropology), Vanderbilt University School of Medicine

“[The] book contributes to an eventual [Iraq war] post mortem by laying out present-day politics that should be public knowledge.”  James Kalb, New York City lawyer and writer

About the Author:

Stephen J. Sniegoski, Ph.D., earned his doctorate in American history, with a focus on American foreign policy, at the University of Maryland. He has had articles published in The World & I, Modern Age, Current Concerns, Zeit-Fragen, Telos, The Occidental Quarterly, Arab News, The Last Ditch, and elsewhere on subjects such as communism, political philosophy, World War II, and the American war on Iraq. His focus on the neoconservative involvement in American foreign policy antedates September 11, and his first major work on the subject, ‘The War on Iraq: Conceived in Israel’, was published February 10, 2003, more than a month before the American attack.

Paul Findley is a former Congressional Representative from Illinois, elected as a Republican to the eighty-seventh and the ten succeeding Congresses (January 3, 1961 – January 3, 1983). He was appointed to the Board for International Food and Agricultural Development (1983-1994). He is the author of The Federal Farm Fable; They Dare to Speak Out: People and Institutions Confront Israel’s Lobby; A. Lincoln: The Crucible of Congress; and Deliberate Deceptions: Facing the Facts about the U.S.-Israeli Relationship.

Paul Gottfried, Ph.D., is the Horace E. Raffensperger Professor of Humanities at Elizabethtown College and a member of the executive board of the Historical Society. He is also contributing editor for Chronicles and Telos, and is editor-in-chief of This World. In addition to being an Adjunct Scholar at the Ludwig von Mises Institute, Gottfried was a Guggenheim Fellow in 1984 and was recognized by Who’s Who in the World in 2000. He is the author of [etc. – readers of this blog will be familiar with him; if not, see the links on the Links page].

The End of Literacy and the Triumph of Spectacle    

Nation Books, 2009     

Amazon.com

2009 Publisher’s Description

We now live in two Americas. One – now the minority – functions in a print-based, literate world that can cope with complexity and can separate illusion from truth. The other – the majority – is retreating from a reality-based world into one of false certainty and magic. To this majority – which crosses social class lines, though the poor are overwhelmingly affected – presidential debate and political rhetoric is pitched at a sixth-grade reading level. In this “other America,” serious film and theater, as well as newspapers and books, are being pushed to the margins of society.

In the tradition of Christopher Lasch’s The Culture of Narcissism and Neil Postman’s Amusing Ourselves to Death, Pulitzer Prize-winner Chris Hedges navigates this culture – attending WWF contests, the Adult Video News Awards in Las Vegas, and Ivy League graduation ceremonies – to expose an age of terrifying decline and heightened self-delusion.

2010:

In this New York Times bestseller, Pulitzer Prizewinning journalist Chris Hedges has written a shattering meditation on American obsession with celebrity and the epidemic of illiteracy that threatens our cultural integrity. Reporting on such phenomena as professional wrestling, the pornographic film industry, and unchecked casino capitalism, Hedges exposes the mechanisms used to divert us from confronting the economic, political, and moral collapse around us. Empire of Illusion shows us how illiteracy and the embrace of fantasy have impoverished our working class, allowed for the continuance of destructive public policy, and ushered in cultural bankruptcy.

Reviews:

“Remarkable, bracing and highly moral, Empire of Illusion is Hedges’ lament for his nation.”  Maclean’s

“Each chapter of Empire of Illusion makes a strong case for how different illusions – of literacy, love, wisdom, happiness – taken together are destroying the American mind, culture and the nation itself.”   National Post

“Each chapter torches one of our cultural illusions.”  The Globe and Mail“Hedges is a fan of big ideas, and in Empire of Illusion, he draws upon the culture of professional wrestling and pornography, the elite university, positive psychology and the financial crisis to fashion a social theory of everything.”  Winnipeg Free Press

About the Author:

Chris Hedges, the author of the bestselling War Is a Force That Gives Us Meaning, is currently a senior fellow at The Nation Institute and the Anschutz Distinguished Fellow at Princeton University, and writes for many publications including Foreign Affairs, Harper’s, The New York Review of Books, Granta and Mother Jones. He is also a columnist for Truthdig.

Managed Democracy and the Specter of Inverted Totalitarianism

Princeton University Press, 2010     

Amazon.com

Book Description:

Democracy is struggling in America – by now this statement is almost cliché. But what if the country is no longer a democracy at all? In Democracy Incorporated, Sheldon Wolin considers the unthinkable: has America unwittingly morphed into a new and strange kind of political hybrid, one where economic and state powers are conjoined and virtually unbridled? Can the nation check its descent into what the author terms “inverted totalitarianism”?

Wolin portrays a country where citizens are politically uninterested and submissive – and where elites are eager to keep them that way. At best the nation has become a “managed democracy” where the public is shepherded, not sovereign. At worst it is a place where corporate power no longer answers to state controls. Wolin makes clear that today’s America is in no way morally or politically comparable to totalitarian states like Nazi Germany, yet he warns that unchecked economic power risks verging on total power and has its own unnerving pathologies. Wolin examines the myths and mythmaking that justify today’s politics, the quest for an ever-expanding economy, and the perverse attractions of an endless war on terror. He argues passionately that democracy’s best hope lies in citizens themselves learning anew to exercise power at the local level.

Democracy Incorporated is one of the most worrying diagnoses of America’s political ills to emerge in decades. It is sure to be a lightning rod for political debate for years to come.

In a new preface, Wolin describes how the Obama administration, despite promises of change, has left the underlying dynamics of managed democracy intact.

Reviews:

“[A] comprehensive diagnosis of our failings as a democratic polity by one of our most seasoned and respected political philosophers…Democracy Incorporated is a devastating critique of the contemporary government of the United States – including what has happened to it in recent years and what must be done if it is not to disappear into history along with its classic totalitarian predecessors.”   Chalmers Johnson, Truthdig

“[Democracy Incorporated provides] a rare, chilling analysis of intellectual critics of democracy. If democracy means more than occasional elections and protection of those rights that are compatible with economic and political elites’ interests, Wolin’s analysis of our democratic predicament is shocking, solid, and fundamentally correct.”  C. P. Waligorski, Choice

“Sheldon Wolin has produced an ambitious and broad-ranging book that examines the current state of democracy in America… Wolin argues that the unquestioned faith in the virtues of free market capitalism has dramatically narrowed the range of policy options that are on the table when debate turns to resolving the US’s ills…[T]his is a trenchant and powerful volume.”  Alex Waddan, International Affairs

“Of the many books I’ve read or skimmed in the past seven years that attempted to get inside the social and political debacles of the present, none has had the chilling clarity and historical discernment of Sheldon S. Wolin’s Democracy Incorporated. Building on his fifty years as a political theorist and proponent of radical democracy, Wolin here extends his concern with the extinguishing of the political and its replacement by fraudulent simulations of democratic process.”  Jonathan Crary, Artforum

“[W]e need to understand the deep roots of our present troubles ourselves and Wolin’s book is an excellent beginning.”   Toby Grace, Out in Jersey

“Democracy Incorporated acts as an antidote to unconstrained corporate power and an elitist obsession and should be widely read by all those who cherish democracy and civil liberty.”  Shih-Yu Chou, Political Studies Review

“[Wolin] provides a rich narrative of the struggle of elites and the demos from ancient Greece through the writing of the U.S. Constitution and into the present, and the corporate-managed politics that has emerged will survive no matter which party holds Congress or the presidency.”  Coleman Fannin, Journal of Church and State

“Despite being written shortly before both the financial crisis and the Obama victory, the main lineaments of his analysis are still alarmingly cogent.”  Tom Angier, Marx & Philosophy Review of Books

“With his fundamental grasp of political theory and restless spirit to get at the essence of what threatens modern democracy, Wolin demonstrates that the threats to our democratic traditions and institutions are not always from outside, but may come from within. It is a book that policymakers and scholars of contemporary society should read and reflect upon.”  Rakesh Khurana, Harvard Business School, author of From Higher Aims to Hired Hands

“As we’ve come to expect from Sheldon Wolin, a tightly argued and deeply revealing book about the dangers of unconstrained capitalism for our democracy.”  Robert B. Reich, University of California, Berkeley

“For half a century, Sheldon Wolin has been one of the most distinguished and influential political theorists in the United States and a perceptive observer of the American political scene. In his magisterial latest book, Wolin shows himself at the height of his powers as he presents a highly original, sober, and persuasive account of a number of tendencies in contemporary American society that constitute a significant danger for the future of constitutional democracy. If totalitarianism establishes itself in the United States, it will be in the ‘inverted’ form Wolin analyzes in this important book.”  Raymond Geuss, University of Cambridge

“Wolin’s writing has a resonance that binds the canon of political philosophy to unfolding events and present circumstances. In Democracy Incorporated, he contends that the institutions and practices that Americans regarded as their defense against totalitarianism – and other forms of authoritarian domination–have failed them. There is nothing like this book. It is a major, potentially revolutionary contribution to political thought.”  Anne Norton, author of Leo Strauss and the Politics of American Empire

“Powerful and persuasive. Democracy Incorporated does exactly what great political theory should do: it provides a theoretical framework that allows the reader to see the political world anew. It left this reader with an almost nightmarish vision of American politics today, a nightmare all the more terrifying for being so compelling, so vivid, and so real.”  Marc Stears, author of Progressives, Pluralists, and the Problems of the State

About the Author:

Sheldon S. Wolin is professor emeritus of politics at Princeton University. His books include Politics and Vision and Tocqueville Between Two Worlds (both Princeton).

Transaction, 1994 (1961)     

Amazon.com

With a new introduction by the author

Publisher’s Description:

In perhaps his most famous book, The Decline of the Intellectual, Thomas Molnar launches into a fundamental critique of the intellectual class. He sees it as a group that has lost its way, collapsing a sense of vision into political activism, social engineering, and culture manipulation, and abandoning the writing, philosophizing, and scholarship that had occupied its predecessors. Universities began to produce factory-like, faceless citizens, as the job market became the arbiter of education and culture. Today’s professors are recruited from this group of job seekers, and hence, have a shared indifference toward learning.

Molnar likens present-day intellectuals to the earlier Marxists who elaborated their utopian model in the Communist Party. The campus intellectuals’ objective is to transform the university into a replica and a laboratory of the ideal society. Colleges and universities thus become sources of propaganda of various political, financial, cultural, and ideological trends, not only among students, but professors as well. The thirty years separating editions have done nothing to weaken such a critical appraisal.

In his new introduction, Molnar writes that the decline of intellectuals has extended outside of the campus to the arts, the public discourse, and the robotization caused by technology. On the initial publication of this work, Frank S. Meyer wrote in Modern Age, “Thomas Molnar’s book is not only true; it is intellectually exciting and it will remain a necessary handbook for anyone interested in the decisive problem of the 20th century.” The Decline of the Intellectual is essential reading for sociologists, political scientists, educators, and university officials. It is the basis of present-day critiques of the academic world.

About the Author:

Thomas Molnar [was] professor of philosophy of religion at the University of Budapest. He is the author of numerous articles and books, including The Emerging Atlantic Culture, Sartre: Ideologue of Our Time, and Utopia: The Perennial Heresy.

Svar till ”tras”

Signaturen “tras” fortsätter vår diskussion i en kommentar till mitt inlägg ‘Ett alternativ till Flashback?’. Eftersom jag med den här bloggen under senare år valt att i så hög grad vara verksam på nätet, är frågor av den typ vi behandlat av central betydelse för mig, och jag svarar därför än en gång i form av ett nytt, separat inlägg.

“Diskussionen gäller alltså om signaturerna ‘tras’, ‘prafjessor’, ‘StuG’, ‘NewFaceinHell’ och andra borde verka på mer optimala ställen än på Flashback.”

Vilka signaturer diskussionen från min sida gäller har jag inte velat ange bestämt, eftersom jag ännu inte vet tillräckligt mycket om dem. Men det följer av detta skäl att ju längre tiden går och ju mer jag läser av dem (och eventuellt hinner gå tillbaka och läsa äldre inlägg), desto mer sannolikt blir det att jag skulle kunna ange dem.

Jag tar tillfället att här påminna om att det inte var jag som initierade den här diskussionen: det var en av er på Flashback som först föreslog att de bästa av er skulle skapa och flytta över till ett nytt forum, eller en ny portal eller webbtidskrift.

“Den gäller alltså inte hur personerna bakom de signaturerna verkar på sina respektive arenor. Jag föreställer mig att ganska många skribenter agerar på olika sätt, tänjer gränser m.m. genom sin egentliga verksamhet.”

Här är det litet oklart för mig vad du menar. Sina “respektive arenor”? Sin “egentliga verksamhet”? Jag talar bara om och känner bara till en arena där dessa signatuerer är verksamma: Flashback.

“Flashback är ett ställe där folk kan mötas för att diskutera mer förutsättningslöst, eller testa idéer och infallsvinklar. Det är också en plats där motstånd bedrivs, och där argument slipas. Och läses av stora skaror användare och gäster.”

Ja, och mer än så: diskussionerna är, om man för en stund förmå bortse från kloakinslagen, ibland sådana att de debatter som förs i “gammelmedia” idag framstår som dåliga skämt i jämförelse. Det är denna kvalitet som jag menat gjort det meningsfullt att försöka rädda dem undan kloakmässigheterna.

“Jag har inget intresse av att diskutera vad som är vulgärt, eller hur man ska förstå ordet städat. Det är för mig bisaker, liksom förekomsten av porr och knark på några knapptrycks avstånd.”

Frågan om definitionen av vulgaritet i dess helhet är som sagt för stor för att diskuteras här. Men det var dina egna citationstecken och dina formuleringar om porr och knark som föranledde mina frågor. Och din allmänna uppfatting att allt det du nämner är “bisaker” tillhör själva kärnan i det problem jag pekat på. Du tycker helt enkelt inte att Flashback är så kloakmässigt.

“Jag konstaterar pragmatiskt att Flashback är en viktig arena.”

Ja, utan tvekan, detta har jag aldrig förnekat. Om jag inte trodde att Flashback var en viktig arena skulle jag aldrig har avsatt tid för att diskutera detta; att rensa kloaker är inte direkt något nöje. Det är också ett positivt nytt fenomen som genom ny teknologi befrämjar fri diskussion bortom övriga medias alla välkända begränsningar.

“Om det är så att några potentiellt värdefulla individer tycker att det är svårt att hoppa över vulgära trådar eller vulgära inlägg i intressanta trådar och därmed inte nås av våra eminenta diskussioner så är det väl så.”

Just det, detta är vad jag påstår. Och även att sådana som trots dessa trådar och inlägg ändå nås av de eminenta diskussionerna inte tar dem på det allvar de förtjänar.

“De kanske kan göra något annat i något sammanhang de trivs med.”

Ja, och de gör det, och det är det som är problemet. Hela min poäng har varit att de i stället borde läsa er.

“Jag tror heller inte att signaturerna är så lockade att bygga ett nytt forum för att du ska kunna ägna dig åt något annat. Om du känner att du hellre vill lägga din kraft på andra områden där du bättre får utlopp för din skaparkraft så är det ju inget som hindrar dig.”

Jo, det är just det det är. Jag hindras att lägga min kraft på dessa andra områden av det faktum att det finns så mycket som bör sägas i den politiska debatten, och på rätt sätt och i rätt sammanhang – och att andra inte gör det. Jag känner att jag själv måste göra alltför mycket av det, i stället för att ägna mig i den utsträckning jag annars skulle gjort åt de andra områdena.

Jag har nu ganska många gånger uttalat mig i starkt berömmande ordalag om er. Vad jag nu senast gjorde var att jag reflekterade över en alternativ strategi för att lyfta fram det ni skriver i ett icke-kloakmässigt sammanhang. Jag tänkte mig att jag kunde citera och kommentera er här i min blogg (den har ännu inte lika många läsare som Flashback, men, som jag så utförligt förklarat, det är inte det som är det viktiga i det här sammanhanget). Men jag nämnde den tvekan jag kände inför detta alternativ, eftersom det inte tillfredsställde ett av mina motiv, nämligen att lyfta fram er framför mig själv, så att jag kan ägna mig i den utsträckning jag brukar åt mina andra ämnen. Ert motiv ska självklart vara att nå ut på bättre sätt och i bättre sammanhang.

“Du gör på många sätt en god insats. Debattörerna ska nog försöka upprätthålla fronten. ‘Kristian’ har också en viktig poäng i att dynamiken mellan användare – även mellan dem som tycker väldigt olika – är en viktig del i varför arbetande vuxna människor med barn och familj ids lägga tid på att försöka förstå och påverka sin samtid på ett stort forum.”

Tydligen måste jag ge upp ifråga om det nya forumet. Jag kan inte diskutera det här mer nu. Om ni verkligen inte vill komma upp ur kloaken och fortfarande inte ens fattar att det – i alltför stor utsträckning – är en kloak, finns det ingenting jag kan göra.

Jag tycker jag haft en orättvis nackdel i den här diskussionen. I mina senaste inlägg har jag nämnt flera av kloakmässigheterna, men inte alla. I ett tidigare inlägg förklarade jag att jag var ovillig att återge de värsta exempel jag funnit. Hittills har jag bara citerat något enstaka av dessa. Att jag hållits tillbaka av deras extrema karaktär och inte velat att de ska finnas här i min blogg ens som exempel i denna argumentation, har gjort att min position försvagats och blivit mindre övertygande. Jag har s.a.s. tvingats avstå från det starkaste argumentet just därför att det är så starkt. Att du naturligtvis mycket väl känner till dessa exempel, ja, har sett många fler sådana än jag, gör detta än mer deprimerande: på denna punkt borde det egentligen bara behöva vara fråga om att övertyga en tredje part, läsare som inte är så förtrogna med Flashback.

Det bär mig fortfarande emot, men i förhoppningen att den diskussion vi har haft trots allt kanske ska kunna leda både till en omprövning på längre sikt från er sida, och till en förbättring av det i så många andra avseenden värdefulla Flashback, ger jag i denna slutreplik upp min reservation och tar fram min lista med exempel från en av de skribenter jag tidigare bemött i ett separat inlägg.

Jag har hunnit läsa mer av ”Ezzelino” nu än när jag skrev mitt inlägg mot honom, och jag har ändrat uppfattning om honom på några punkter och därför reviderat några av mina tidigare formuleringar. Ezzelino tillhör Flashbacks flitigaste skribenter med, otroligt nog, över 25 000 inlägg, i genomsnitt över åtta per dag under en period av mer än åtta år. I en mening kan jag nu förstå att han beundras som en stor kulturpersonlighet i kloaken. Hans lärdom är avsevärd och ganska mångsidig. Den typ av fel jag nämnde i ett annat tidigare inlägg visar sig vara få. Och jag tror inte längre att hans stil är naiv. Hans språkbruk kan knappast vara enbart en spontan produkt av hans okontrollerade, bottenlösa hat mot judar. Det måste vara fråga om ett medvetet, reflekterat val. Han skriver som han gör därför att han beräknar att han just därigenom bäst uppnår sina syften.

Flashback är enligt Ezzelino “bland mycket annat en motsvarighet till det fenomen som Robert Darnton analyserade i sin studie Pornografi och revolution“. Ezzelino citerar från en understreckare i Svenska Dagbladet: “I Pornografi och revolution behandlar Robert Darnton de böcker som var förbjudna i 1700-talets Frankrike men som ändå lästes. Han visar att det skrivna ordet bidrog till att radikalisera allmänhetens åsikter”. Boken är, tror jag, en översättning av Forbidden Best-Sellers in Post-Revolutionary France. Darnton, som jag träffat vid ett tillfälle, är också författare till The Literary Underground of the Old Regime (som i svensk översättning fått den här icke ointressanta titeln Boken i rännstenen), The Devil in the Holy Water, or the Art of Slander from Louis XIV to Napoleon, och The Corpus of Clandestine Literature in France, 1769-1789.

“Flashback kan även”, fortsätter Ezzelino, “i kreativt samspel med andra dissidentsajter, betraktas som ett kollektivt-individualistiskt work in progress som har beröringspunkter med Diderots och encyklopedisternas verksamhet och med Voltaires anonymt publicerade huvudverk Dictionnaire philosophique, ett av de mest fritänkande och ‘antijudiska’ verk som någonsin skapats”. Här lägger han in en länk till Liberty Funds engelska utgåva av Voltaires dictionnaire. Jag tror Ezzelino i flera viktiga avseenden har rätt här. Men vad betyder det för hans del i praktiken? Vi noterar att han ger intrycket att Voltaires antijudiska verk var representativt för fritänkandet och revolutionens störtande av l‘ancien régime, men här förbiser han naturligtvis viktiga historiska skillnader.

Ezzelino skrev om mitt inlägg om det judiska inflytandet att jag “desarmerar judefrågan”: ”Det Bengtsson gör är att ta en tankegång, mysfarbrorsmalande tänja ut den till och över bristningsgränsen, sedan ta den kollapsade tankegången och släta ut den samt späda ut den glutenfria och okryddade text han knådar fram med generösa doser svagdricka och lättmjölk. Kort sagt: han skriver alldeles åt helvete för långrandigt. Det sättet att uttrycka sig kanske har lugnande, självterapeutiska orsaker, men det fungerar inte så bra som text.” För att förstå vad Ezzelino menar med att inte desarmera judefrågan (d.v.s. att låta den explodera), med icke-kollapsande, icke-utslätad tankegång, med gluten, kryddor, alkoholhalt och fet möjlk, och med en god text, vänder vi oss lämpligen till Ezzelinos egna inlägg. Vi finner då också fler exempel på vad den Ezzelino närstående “IvanLendl” finner “skarpt och roligt”.

Vi står såvitt jag kan se inför ett historiskt unikt underjordslitterärt fenomen i Sverige. Denna obestridligen resursrike person, som ägnar sitt liv åt Flashback, väljer medvetet att använda inte bara ord som ”kloak”, ”råttor”, ”kryp” och ”slamkrypande kloaknivå”, som motsvarar de jag tillgrep i min stilmässigt avsiktligt men högst partiellt anpassade polemik, utan också formuleringar som de följande om just judar.

Exemplen är hämtade från endast ett ytterst litet fåtal av de många trådar Ezzelino medverkat i. Jag beklagar att jag tvingas återge detta kloakinnehåll, men den nedslående diskussionen tyder på att det är oundvikligt. Förhoppningsvis kan det också anses vara i linje med det jag tidigare sagt om min kloakexpedition, nämligen att jag tänker konsekvent fullfölja den, när jag nu en gång åtagit mig kloakrensarens uppgift. Jag skickar med följande förklaring från Ezzelino, avgiven som ett avfärdande av kritiken att han använder oacceptabla tillmälen: “Mitt språk syftar ständigt till största möjliga exakthet och konkretion”:

”judenheten i all sin vanskapliga prydno”; ”det parasitiska judepacket”; ”de blodtörstiga judesvinen”; “mentala krymplingar”; ”ashkenaziavskräde”; “lilla snopp lika omskuren (dessutom sugen på av en peddorabbin) som”; “sionistsvin”; “missfoster”; ”liten sketen invandrad judemammagosse”; ”synagogans psykopatsekt”; ”untermenschen”; ”Gollumartade parodier på mänskligt liv”; ”judetattaren”; ”den stroppiga, halvt vanskapta lilla katarrfittan”; ”judeäcklen”; ”ashkenazisvin”; ”tveksamt om man kan kalla en sådan som…människa överhuvudtaget. Hon (det?) är snarare ett kroppsligvordet judiskt sjukdomstillstånd”; ”lömska sionistkryp”; ”dvärgjuden”; ”bestialiska ashkenaziråttor”; ”judeslödder”; ”den förmodligen ärftligt mentalt belastade och fysiskt vanskapta judinnan”; ”smutsjudar”; ”den sekulära, degenerationsfrossande, förruttnelseprofiterande, Hollywood- och Wall Streetartade juden”; ”ashkenazibastarden”; ”den stirrögde sionistdvärgen”; ”snyltarjudar”; ”sniken judemorsa”; ”förruttnelseferment”; “slaktmogna svin”; “extremsionistisk lus”; ”dvärgvuxen mammagris”; ”bastardjuden”; “lipjudelömsk”; ”den sociopatiske lille ashkenazin”; “slemhögarna”; “sin lilla judeperson”; ”utrotningshotad Aspergerpanda”; ”omänniskor”; ”binnikemaskens härjningar”; ”den organiserade judenhetens parasitiska svinerier”; ”’Det utvalda folket’ är, i sitt groteska maktmissbruk och sin elakartade arrogans, mänsklighetens och jordelivets dödsfiender”; ”för oss européer är Chmielnicki, och hans folkligt motiverade revolt, ett ljus i det kristet-judiska mörkret. En bonderevolt är aldrig särskilt ’stilfull’ eller ’skonsam’…De som dog hade…nog i de flesta fall it coming…”; ”förpassas till den avlusningskammare eller latringrop där de hör hemma”.

Nykomlingen på Flashback ser naturligtvis ingenting annat än ett ”troll”, en agent provocateur från någon av de judiska organisationer och lobbygrupper som är ute efter att inskränka yttrandefriheten (det finns även andra än judiska sådana, men de skulle väl provocerat på ett annat sätt). Idag möts vi på Wikipedia av följande meddelande: “Imagine a world without free knowledge. For over a decade, we have spent millions of hours building the largest encyclopedia in human history. Right now, the U.S. Congress is considering legislation that could fatally damage the free and open Internet. For 24 hours, to raise awareness, we are blacking out Wikipedia. Make your voice heard.” USA framstår allt tydligare som den nya totalitarismens främsta instrument, sovjetsystemets arvtagare.

Men 25 000 inlägg under åtta år, och dessutom i en lång rad olika ämnen, inte enbart av det ovannämnda slaget, inlägg ofta präglade av stor kunskap och argumentativ energi, som utan tvekan påverkar mycket ”stora skaror användare och gäster” (Ezzelino är verkligen inte ensam, en lång rad av de flitigaste skribentera i de politiska delforumen delar hans åsikter)? Är intressenterna verkligen beredda att betala detta pris?

Både i mitt svar till IvanLendl och i tidigare inlägg har jag kritiskt diskuterat aspekter av judendomen, det judiska inflytandet, judiska intresseorganisationer, varianter av sionismen, Israels politik, liberala judar. På Flashback fördömer man gärna skribenter för att de inte gör det som man själv inte vågar göra. Ja, anonyma, oåtkomliga, angriper de gömska skuggvarelserna inte bara i allmänhet försvarslösa offer som skriver under eget namn. De hoppar rentav på skribenter som faktiskt gör just det de själva inte vågar, förolämpar dem för att de inte gör det i den omfattning och på det sätt de själva kräver i sin fega anonymitet. Är detta trovärdigt? Förtjänar det respekt?

Jag har alltså diskuterat många av de i sak viktiga frågor som ofta tas upp i de diskussioner där Ezzelino deltar tillsammans med er, och hade dessa herrar fört en normal och sund diskussion skulle jag finna det angeläget att delta i den. Men i tråden om mig, SD och konservatismen tystnade nu både IvanLendl och Ezzelino snabbt. På annat håll på Flashback fortsätter de och andra (Ezzelino går dock såvitt jag kan se längre än alla andra, och förfogar även över helt andra språkliga och intellektuella resurser, vilket är anledningen till att jag uppehåller mig vid just honom) dock att visa vilka avgrunder som nästan alltid öppnar sig på detta område, och hur omöjligt det för de flesta tycks vara att diskutera det på ett balanserat och ansvarsfullt sätt.

Ska vi ha ett sådant här klimat? Menar du verkligen att vi ska föra en diskussion på denna nivå? Ska vi, oavsett vad vi tycker om de olika judiska ämnena, godta det som meningsfullt eller acceptabelt att skriva om judar på det sätt Ezzelino gör? Är det lätt att ”hoppa över” detta? Tillhör det ”bisakerna”? Är det dynamiken mellan er och en sådan användare som Ezzelino som är “en viktig del i varför arbetande vuxna människor med barn och familj ids lägga tid på att försöka förstå och påverka sin samtid” på Flashback?

Jag har förklarat att jag har problem med termen antisemitism, både p.g.a. dess etymologi och dess aktuella användning, men att om något förtjänar att benämnas medels den så är det den typ av blint rashat som kommer till uttryck i Ezzelinos inlägg. För mig är det självklart att man kan meningsfullt diskutera judiska frågor endast om man undviker antisemitism i denna mening. Ett oerhört stort antal judar delar ju den kritik mot vissa judiska fenomen och intressen som jag framfört. Hur känner alla dessa när de läser en Ezzelino? Gör denna läsning dem mindre benägna att stödja ADL eller rabbi Ovadia Yosef? Jag är inte säker på att de alltid lägger skulden enbart på de senare för att de framtvingar Ezzelinos typ av reaktion.

Några tyckte att mitt bemötande av Ezzelino och mina allmäna omdömen om Flashback var alltför hårda. Jag håller inte med om det, och jag hoppas att det nu är klart varför. Men på Flashback passerar de exempel jag här anfört som något helt normalt, och ingen av er tvekar att debattera med Ezzelino. Detta markerar såvitt jag kan se ett historiskt helt nytt opinionsläge, till och med i underjorden. Ezzelino skriver: “Flashback har i all sin råa kraft växt fram trots det ständigt lika maktservila och censurivrande etablissemanget, som gjort allt de kunnat för att omintetgöra Axelssons projekt. Flashback har varit och ska fortsätta vara dissidenternas forum. Forumet expanderar kraftigt. Just nu har det 400-500 nya användare varje dygn, vilket gör 12.000-15.000 nya per månad. Flashback är Sverige, och Flashback är den plats på vilken fria men ordnade diskussioner om de mest kontroversiella och i den övriga offentligheten tabuiserade ämnen kan äga rum.” Jag har visat hur Ezzelino själv i verkligheten för denna debatt. Ni tycks inte ha några större invändningar mot det. Det verkar inte finnas någon urskillning, något omdöme, några spärrar på Flashback i detta avseende.

Och vi ska komma ihåg att Flashback, som jag själv framhöll, är ett forum som, parallellt med de begripliga men simplistiska och i sig kloakartade fördömandena, tas på ständigt större allvar även i ”gammalmedia” och av forskare och politiker. Några i den senare kategorin medverkar själva under eget namn, och som ibland framhållits döljer sig med stor säkerhet bakom några av användarnamnen ganska kända personer i alla dessa kategorier. När man läser Flashback är det därför svårt att förstå varför de tyska och amerikanska nationalsocialisterna och deras efterföljare i Sverige idag, exempelvis i Svenskarnas Parti och Svenska Motståndsrörelsen eller på Nationell.nu, fortfarande kan anses så extrema. För att inte tala om ett parti som Nationaldemokraterna.

Begreppet extremism sådant det används i dagens debatt är naturligtvis helt relativt. Ezzelino säger sig inte vara nationalsocialist, och han har rätt åtminstone såtillvida som han går längre än nationalsocialisterna i sitt språkbruk mot judar och judendomen. Jag kan inte minnas att jag sett någonting liknande från några ledande eller ens andra rangens företrädare för de nämnda svenska organisationerna. Men på Flashback finner vi Ezzelino i debatt inte bara med dig, ”tras”, utan med Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman. Vi befinner oss i en situation där såväl yttrandefrihetens räddning som förverkligandet av internätets positiva potential kräver långt större moralisk urskillning än den som hittills visats från både kritiker och försvarare av det forum jag tycks tvingas acceptera.

Suhrkamp, 2008

Amazon.de

Ob Bundestrojaner oder Internetverbot für Terrorverdächtige: Seit dem 11. September wissen wir, wie schwierig es ist, das Verhältnis von Freiheit und Sicherheit in der Balance zu halten. Lebt Schäuble Orwellsche Überwachungsphantasien aus? Sind seine Gegner naiv? Wie weit darf der Staat gehen, um seine Bürger zu schützen? Diese Fragen diskutieren in diesem Band unter anderem Gerhart Baum und Burkhard Hirsch, die erfolgreich gegen den Abschuß von Passagiermaschinen klagten, der ehemalige BND-Chef August Hanning, Wolfgang Bosbach, der stellvertretende Vorsitzende der CDU/CSU-Bundestagsfraktion, und der Terrorismusexperte Ulrich Schneckener.

Über die Herausgeber:

Stefan Huster ist Professor für Öffentliches Recht an der Ruhr-Universität Bochum.

Karsten Rudolph lehrt dort Geschichtswissenschaft  und ist stellvertretender Vorsitzender der nordrhein-westfälischen SPD.

Ersatz, 2010

Om boken:

Det politiska språket förändras. Begrepp försvinner, andra nyskapas och inte sällan innebär det dramatiska förändringar i politikens innehåll. Med erfarenhet och skärpa skärskådar förre skol- och kulturminister Bengt Göransson samtidens politiska tendenser i ett medialt klimat som ställer allt högre krav på både politiker och medborgare.

Ur förordet:

“Som kritisk betraktare känner jag mig fri. Jag är ingen doktor, den som vet precis hur hela samhället ska organiseras. Jag är fortsatt starkt kritisk mot personer och grupper som har den totala och slutliga lösningen i beredskap. De undertecknar hellre en ärorik reservation än stöder en möjlig kompromiss. Jag hoppas att en eller annan gång kunna förmå den som har att fatta beslut att tänka en stund till och att nyansera beslutet. Det är farligt om beslutspotens får ersätta tankeverksamhet. Tänkandet – och det egna skrivandet – är förutsättningen för varje ledarskap. I själva verket tror jag att just det oberoende i förhållande till beslutsapparaterna som jag haft under snart tjugo år har givit mig tillgång till en större arena än jag annars skulle ha haft. Jag kan säga och skriva vad jag vill eftersom ingen behöver bry sig om det!”

Om författaren:

Född 1932, socialdemokratisk skol- och kulturminister 1982–89 och utbildningsminister 1989–91, är numera verksam som engagerad folkbildare och samhällsdebattör. År 2010 innehar han gästprofessuren till Torgny Segerstedts minne vid Göteborgs universitet.

JOB:s kommentar:

Den svenska arbetarrörelsen och socialdemokratin har ett rikt arv, som inte alltid förvaltas på rätt sätt efter att partiet under senare årtionden alltmer underordnat sig nyliberalismen och globalkapitalismen. Vi finner det exempelvis i dess folkbildningssträvanden, i kooperationen, i den grundläggande internationalismen, som ursprungligen bröt med en inskränkt nationalism inom borgerligheten och i sig åter blir av central betydelse i dagens läge, även om den delvis och periodvis kommit att ges en politiskt problematisk substans. Göransson är en god representant för mycket av det bästa i socialdemokratins tradition.

The War of the Worlds

AK Press, 2010     

Amazon.com

Publisher’s Description:

The US economy has disintegrated, and with it into the abyss plummet the blueprints of neoliberal economists, whose theories about “the free market” have now gone the way of medieval alchemy. No voice has been stronger, no prose more forceful, than that of Paul Craig Roberts in predicting collapse. His weekly columns in CounterPunch have won an audience of millions around the world, grateful for a trained economist who can explain lucidly how the well-being of the planet has been held hostage by the gangster elite. Now Dr Roberts has written the shortest, sharpest outline of economics for the twenty-first century ever put between book covers. He traces the path to ruin and lays out the choices that must be made. There is the “empty world” of corporate exploitation, abetted by the vast majority of economists; or the “full world” of responsible management and distribution of our resources. Amid crisis, this is the guide you’ve been waiting for.

About the Author:

Paul Craig Roberts was assistant secretary of the Treasury during President Reagan’s first term. He was associate editor of The Wall Street Journal and has held numerous academic appointments, including the William E. Simon Chair, Center for Strategic and International Studies, Georgetown University; and Senior Research Fellow, Hoover Institution, Stanford University. He was awarded the Legion of Honor by French President François Mitterrand and is the co-author, with Lawrence M. Stratton, of The Tyranny of Good Intentions: How Prosecutors and Bureaucrats Are Trampling the Constitution in the Name of Justice.

Svar till “tras”

Flashback-signaturen “tras” skriver en kommentar till mitt inlägg ‘Fenomenet Flashback’ som jag på grund av mitt engagemang för honom och andra goda Flashback-skribenter – eller vad jag hittills kunnat se är sådana – här besvarar i ett separat inlägg, på samma sätt som ‘Fenomenet Flashback’ i sak var ett svar på DogDylans tidigare kommentar (till ‘Politik, akademi, kloak’) i samma ämne. Jag hänvisar därför den intresserade läsaren till att först läsa detta tidigare inlägg och den diskussion i kommentarfältetet på vilken det följande är en fortsättning. Jag väljer nu att använda vad som kanske kan kallas forum-formatet, och delar upp “tras” kommentar i mindre, citerade delar.

“tras” börjar:

”Jag tillhör en annan generation än dig, och jag uppfattar väl inte riktigt världen på samma sätt.”

Men det är knappast främst generationstillhörigheten som förklarar skillnaden i uppfatting. Jag har genom åren träffat många borgerliga konservativa i yngre generationer som reagerar just mot det jag reagerar mot, och det är ett huvudsakligt skäl, ja kanske det huvudsakliga skälet till att de inte kan acceptera de åsikter som framförs i sammanhang präglade av det både de och jag (om än ibland delvis av olika skäl) reagerar mot. Och utan tvekan gäller detta också en del andra grupper i dessa generationer.

”Du nämner flera av fördelarna med Flashback (yttrandefrihet, god spridning) och det överväger för mig de nackdelar som finns.”

Jag respekterar detta ställningstagande, men förstår inte varför spridningens fördel är tillräcklig för att betala priset av nackdelarna.

”Har inga som helst problem med att debattera med ’vulgära’ användarnamn om det skulle behövas och störs inte av det faktum att världen runt mig även består av knark och porr.”

Menar du med citationstecknen att användarnamnen inte är vulgära? Eller att begreppet ”vulgära” är osympatiskt, snobbistiskt, odemokratiskt? Eller både-och?

Du störs inte av knark och porr?

”Skulle kräva väldigt lång tid och mycket arbete att åstadkomma ett lika fritt forum med lika stor spridning.”

Jag håller med om att det skulle ta tid att skapa ett forum med lika stor spridning. Det finns oerhört mycket som måste åstadkommas i dag och i framtiden som kräver väldigt lång tid och mycket arbete. Det får naturligtvis inte avskräcka.

Stor spridning är naturligtvis önskvärd. I längden tror jag dock att ett nytt forum – portal, webbtidskrift – är nödvändig för att få ännu större spridning. Som ett forum av den typ det är, misstänker jag att det finns s.a.s. principiella begränsningar för hur Flashbacks spridning kan fortsätta öka.

Men mitt argument var ju att spridningens storlek just nu faktiskt inte är det primära. Det viktigaste i termer av spridning i dagens läge är att det nya forum jag förespråkar får en delvis annan spridning.

När det gäller friheten är jag osäker på vad problemet är. Sannolikt är det något jag har förbisett. Upplys mig gärna om det, om vad det är ifråga om den som kräver tid och arbete.

”Dessutom skulle ett mer ’städat’ anonymt forum”

Citationstecknen betyder att du menar att Flashback är städat? Eller att ”städat” är en fult, odemokratiskt ord? Ett politiskt inkorrekt ord? Här är båda alternativen för mig svårbegripliga.

”inte bli ett dugg mer accepterat av personer som värderingsmässigt och yrkesmässigt ansluter sig till någon underavdelning av PK, NK eller vilken beskrivning vi vill göra. Tvärtom. Jag skriver inte som tras för att påverka Anders Lindberg eller Annika Hamrud. Poängen är att runda dem.”

Kanske inte accepterat; men kloakmässigheten gör att ni helt i onödan får mindre tyngd och respektabilitet i alla läger. Problemet är att ni inte tas på tillräckligt stort allvar. Kloaken skämmer kvalitetsinläggen; det är frustrerande att se, och kan ibland ge ett löjligt intryck. Det är inte främst de kategorier du nämner som jag syftar på när jag talar om annan spridning. Men när du rundat dem, finns det fler och helt andra att nå än kloaktillvänjda Flashbackläsare, och jag påstår att du missar dem.

Jag erkänner att du når också många bra Flashback-medlemmar och läsare; menade jag att alla på Flashback är kloakvarelser skulle jag ju inte bedriva den här kampanjen. Även många i de andra kategorier jag har i åtanke läser säkert Flashback då och då. Men de ogillar på det hela taget forumet och tar därför inte till sig ditt budskap på det sätt de skulle göra om du skrev i ett städat forum som också kunde bli till något mer än bara ett forum av samma formella typ. Jag säger, återigen, inte att det informella och urskillningslösa Flashback på grund av dess problematiska aspekter inte har något värde alls. Jag säger bara att det borde vara möjligt att göra något mer, annat och bättre av det bästa i Flashback.

”Det är väl bara att konstatera att Flashback har betydelse för hur motstånd formuleras idag,”

Ja, utan tvekan. Men inte tillräckligt stor.

”sen är man med eller inte, eller så skriver man någon annanstans eller gör något annat. Ser ingen anledning att kalla det för en kloak. Att definiera vad som är vulgärt eller inte har inte samma vikt för mig som för dig.”

Frågan om definitionen av vulgaritet är för omfattande för att ha kunnat behandlas av mig i detta sammanhang. Det handlar bara om ett konstaterande av att det finns mycket på Flashback som är frånstötande för alltför många även alldeles oavsett politiska åsikter, sådant som jag beskrivit bl.a. med ordet “kloak”. Definitionen av vulgaritet har jag skrivit om i andra sammanhang, det är för mig inte någon lätt fråga. Det är verkligen inte så enkelt som att likställa det med det folkliga.

När jag använder ord som “kloak” och “kloakråttor” är det ju, som jag förklarade, ett experimentellt försök med en ny metod, att ge igen genom en anpassning till Ezzelinos och andras egen ton och stil. Menar du verkligen att “kloak” är ett för starkt ord? Här tycker jag din oberördhet inför vulgaritet, knark och porr tyvärr övergår till något än mer problematiskt. Jag har hittills velat undvika att ge fler och värre exempel (som Newfaceinhell riktigt påpekade är mina formuleringar “inte i närheten” av dessa). Måste jag göra det?

Dock skrev jag på ett tidigt stadium att hela Flashback inte är en kloak, att det också finns skribenter som du som inte är kloakmässiga, även om både ni och era läsare oundvikligen hela tiden måste komma i kontakt med kloakdelen eller den allmänna atmosfär den sprider.

Men jag är olycklig över att det, genom att jag använt beteckningen kloak, för många kan se ut som om jag står på samma sida som de journalister och mediatyckare som beskriver Flashback i samma eller liknande termer. Jag kan visserligen hålla med dem på några punkter. Men bortom dem finns olika, ja motsatta syften.

I förhållande till alla som använder sådana beteckningar mot Flashback utan att erkänna forumets många värden eller med avsikt att tysta för dem och för de särintressen de tjänar obekväma röster, att stoppa den fria, i sann mening demokratiska, rationella debatten, att illegitimt begränsa yttrandefriheten, står jag på er sida. Flashback har inte bara en omoral, utan också en moral. Och det senare är ett lika viktigt faktum.

När jag först upptäckte Flashback genom tråden om mig själv, SD och konservatismen, tyckte jag trots problemen att det var trevligt och meningsfullt att ge mig in i dialog med skribenterna där, och jag skrev långa svar eller kommentarer i form av inlägg här i bloggen. I somras blev jag också själv medlem och övervägde att ge mig in i trådarna, men var obenägen på grund av de faktorer jag kritiserar. (Medlemskapet gav mig dock möjlighet att lättare hitta mina favoritskribenters inlägg. I höstas registrerade jag mig också som “Kloakrensaren”…)

Med IvanLendl- och Ezzelino-episoderna övergick tvekan till vägran. Jag hade på IvanLendls uppmaning och som svar på hans frågor diskuterat de svåra frågorna om det judiska inflytandet, i en fortsätting av den tidigare dialogen med Flashback. Men på detta svarade din interlokutör IvanLendl nu plötsligt med att fördöma mig i ett irrationellt, osakligt och missriktat utbrott, anklagande mig för att stå för den extrema motsatsen till det extrema han tidigare velat finna hos mig och länge hyllat mig för. Ezzelinos förolämpningar var mindre våldsamt formulerade, men lika oprovocerade, grundlösa och missvisande.

I min “kloakexpedition” bemötte jag båda punkt för punkt, varefter de tystnade och drog sig undan: de syns inte längre i min tråd. Men hur meningsfullt är det i sak att ägna sig åt att bemöta sådana angrepp? Flashback blev mindre intressant. Omoralen präglade det i större utsträckning än moralen.

Men åtminstone såtillvida som dessa episoder nu tycks vara över har kloakexpeditionen med sin delvis drastiska metod givit ett gott resultat, och förhoppningsvis har den kunnat påverka åtminstone några andra till att få upp ögonen även för Flashbacks mer allmänna brister.

Tyvärr tyder ändå både dina och DogDylans argument på att jag åtminstone inte just nu skulle lyckas få er och de andra bra skribenterna att starta ett nytt forum. Jag finner det naturligtvis beklagligt. Men om det verkligen förhåller sig så, kunde det påverka min inställning till Flashback. En annan strategi, någon kompromiss, kunde bli försvarbar. En möjlighet kunde kanske vara att återgå till att försöka stödja er genom kommentarer här i min blogg, men utvidga dem till att omfatta sådant ni skriver i andra trådar än den om mig.

Men detta är för mig inte någon optimal lösning. Ett av mina motiv för min kampanj är nämligen att ni som i hög grad delar mina åsikter och ståndpunkter ska, tillsammans med Axess och Motpol och ett antal indviduella bloggare när de är som bäst, prestera så mycket och så bra politisk analys (i vid mening, med de perspektiv jag antydde i det förra inlägget) i ett seriöst sammanhang att jag känner att jag själv inte behöver ägna mig så mycket åt detta.

Den efterfrågan jag märkt i responsen på mina politiska inlägg de senaste åren har förstås varit mycket glädjande, och jag kommer inte sluta skriva om politik. Men i synnerhet har responsen varit glädjande om den innebär att jag kunnat bidra till att få fram och inspirera nya kvalitetsskribenter med samma inriktning. För min avsikt har inte varit att skriva fullt så mycket om politik, vare sig här i bloggen eller på annat håll, som några kommit att förvänta sig.

Även mitt eget samvete driver mig visserligen att göra det, när det finns saker att säga som jag inte tycker någon annan säger. Och det finns så många sådana saker, inte minst i den svenska debattten, att jag riskerar att inte i tillräcklig utsträckning hinna ägna mig åt mina andra temata. Dessa är naturligtvis relaterade till politiken och samhällsfrågorna på det sätt jag antydde ovan och i det förra inlägget, men de har ju också andra dimensioner som ligger bortom den typ av debatt vi talar om här. Därför skulle jag s.a.s. känna mig avlastad om ni, som på centrala områden såvitt jag kunnat se ligger så nära mig, börjar inte bara säga de saker jag känner mig måsta säga, utan också börjar göra det på det sätt och i de former jag och de många jag talar för menar att det bör göras. Att ni, kort sagt, kommer upp ur kloaken.

I det inlägg du svarar på skrev jag: ”Hur har det kunnat bli så att det anses fullt normalt bland sådana kompetenta, kvalificerade svenskar att föra seriösa politiska debatter – med förgreningar till den politiska filosofin, filosofin i övrigt, historien, kulturen – i denna inramning? Är detta något man nuförtiden helt enkelt måste acceptera och anpassa sig till?”

Att ni inte vill skapa ett nytt forum talar för att svaret på den andra frågan är ja, att man i Sverige idag faktiskt måste åtminstone tills vidare acceptera och anpassa sig till detta. Men jag är ännu inte övertygad om att det verkligen kan vara så illa att seriösa och begåvade svenska intellektuella som ni måste verka i denna inramning. Det borde, tycker jag, i så fall finnas starkare argument än de du hittills framfört.

Restore America Now! Official 2012 Campaign Site

It is an unambiguous sign of the weakness of the Republicans and indeed of the U.S. in general that  Pat Buchanan, the social and national conservative, does not have a successor among the presidential candidates. I do not agree with Paul’s libertarianism. The gold standard vs the “paper standard”, for instance, is not as far as I can see the real issue. But Paul’s politics do cover a real issue in this field, namely the need to reform – or rather, abolish – the monstrous system of the Federal Reserve and the bailed-out Wall Street banksters. Because of this, his opposition to the current hate crimes legislation and similar proto-totalitarian measures, and his foreign policy, issues which override almost everything else, Paul must be supported despite his weaknesses in comparison with Buchanan.