Olle Bengtsson

Janerik Larsson har läst en “intressant artikel om krigens positiva effekter” i Washington Post. Studier från Sierra Leone, Uganda, Burundi, Georgien, Israel och Nepal ger vid handen att människor efter “blodiga och grymma krig” blir “mer tillitsfulla och samarbetsinriktade”.

Det får Larsson att i en analytiskt helt fantastiskt primitiv ledarsnutt i SvD (30/6) under rubriken ‘Dags för ett rejält storkrig?’ fråga sig om vi inte “ska se fram emot ett nytt storkrig som något positivt, som en möjlighet?” Larsson har redan “i ett flertal år av och till funderat på om världen inte närmar sig ett nytt storkrig”, och artikeln i Washington Post får honom att tänka att det “inte bara” är världens vapensindustrier som har anledning att önska ett sådant. Det enda som skiljer denna ledare från ett direkt förespråkande från SvD:s sida av ett blodigt och grymt storkrig är frågetecknen. Den skillnaden känns av flera skäl inte övertygande.

Att människosläktet “inte är fredligt”, att dess “blodiga, krigiska historia gör sannolikheten av ‘evig fred’ helt obefintlig”, att frågan “snarast är när och hur” – det är en sak. Och att krig har vissa positiva effekter på folk, även andra än de Washington Post nämner, är ju ett urgammalt argument. Men Larsson säger mer och annat.

“Minnet av andra världskrigets förstörelse har passerat in i historieböckerna och tankar som t ex att EU först och främst är ett fredsbevarande projekt möter idag främst höjda, förvånade ögonbryn från nya generationer”, skriver Larsson. Den neokonservativa krigspolitiken har länge – exempelvis hos Robert Kagan, Maidaninstigatrisen Victoria Nulands man och författare till böcker med talande titlar som Of Paradise and Power: America and Europe in the New World Order (2003) och The Return of History and the End of Dreams (2008) – försvarats utifrån en i sig i stor utsträckning riktig, “realistisk” allmän förståelse av mänskliga, historiska och geopolitiska maktrealiteter, i motsats till den moderna liberala och vänstersocialistiska utopismen. EU:s fredsdrömmeri förutsatte enligt Kagan att USA levde i verkligheten och i allas intresse med militära medel tog itu med det ena efter det andra hotet mot demokratin i världen.

Larsson delar utan tvekan denna analys. Skevheten i Kagans koppling av en allmän konservativ verklighets- och historieförståelse till krigspolitiken blev emellertid uppenbar både genom urskillningslösheten i identifikationen av hoten och genom arten av det samhällssystem och de värderingar som krigen syftade till att tjäna och sprida. Signifikativt nog vill Kagan inte kännas vid termen neokonservativ, utan kallar sig “liberal interventionist”. Därmed suddar han själv ut den skillnad gentemot wilsonianismen som annars hade kunnat vara väsentlig.

Fastän Kagans nya världsordning visserligen måste upprätthållas med våld på annat sätt än utopisterna, de liberala icke-interventionisterna, tänker sig, är det likafullt fråga om ett försvar för samma unipolärt-hegemoniska liberalism, för liberalismen i dagens vida, amorfa, med vänstersocialismen i flera avseenden sammansmältande, extremradikala, kultur-, nations- och identitetsförstörande mening. Det är detta som krigspolitiken handlar om. Här går den tydliga skiljelinjen mellan försvararna av den nödvändiga nya multipolära ordningen, skild från 1800-talets på de gamla europeiska nationalstaterna allena baserade maktbalansordning men naturligt framväxande ur detta århundrades framåtpekande tanketraditioner, å ena sidan, och de neokonservativa och de liberala interventionisterna å den andra.

Obehaglig krigspropaganda kan förvisso höras även från Ryssland. Men Putin, vad man än i övrigt må tycka om honom, har många gånger till skillnad från pseudo-väst åtminstone visat sig ha en genuin förståelse av den konservativa multipolära realismen, och har även försökt på konstruktivt sätt anpassa, vidareutveckla och tillämpa den i dagens globala situation. Det krig Putin försvarar är ett begränsat krig mot IS och andra krigförande och terroristiska islamsk-fundamentalistiska grupper – om än p.g.a. deras natur även detta krig oundvikligen på sitt sätt är icke-traditionellt, av historiskt ny typ.

Är detta storkriget som Larsson önskar? Knappast. I IS’ uppkomst och fortsatta härjningar är ju det av honom förenklat uppfattade “frihetliga” USA han hela livet tjänat djupt insyltat. Donald Trump, med vilken, vad man än i övrigt må tycka om honom, det finns åtminstone en möjlighet att USA på allvar förenar sig med Ryssland i det nödvändiga försvaret för det sanna väst, avfärdar Larsson i sin senaste ledare som “smittan från Cleveland”. Utan tvekan hoppas han nu på Hillary Clinton, med vilken vägen mot storkriget onekligen tycks ligga öppen – vägen mot det tredje världskriget.

De studier Washington Post skrev om rörde förvisso blodiga och grymma krig, men knappast några storkrig. Att i dagens historiska situation med dess specifika givna större konflikter och konflikthot, och inte minst dess av den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen möjliggjorda förstörelsepotential, på det sätt SvD gör öppna för och hylla storkriget är ett bisarrt och skrämmande vittnesbörd om krigshetsarlobbyns moraliska och psykiska tillstånd.

Ivanka Trump’s introduction to Trump’s RNC speech:

Ron Paul 2012

Melania Trump Interview

“The Napoleon of the Current Year”

Mitt inlägg om Flashbackskribenten “Ezzelino” från den 27:e september 2011 har visserligen alltid, om än tyvärr knappast uteslutande av från mitt perspektiv uppbyggliga orsaker, varit populärt; det tillhör de mest lästa i denna blogg. Men i sommar har besöksstatistiken för detta inlägg gång på gång exploderat.

Det visade sig att Expo gått ut med uppgiften, presenterad som ett eget avslöjande, att bakom användarnamnet Ezzelino dolde sig författaren Nikanor Teratologen, i sin tur en pseudonym för en Niclas Lundkvist – en uppgift, eller ett rykte, som också återgivits i en kommentar till mitt inlägg. Jag kan fortfarande inte avgöra om detta stämmer. Mitt bemötande av Ezzelino var en del av min vid denna tid utvecklade helhetliga argumentation mot “anonymitetskulturen” på nätet och det problem den utgjorde ur yttrandefrihetens perspektiv (se inlägget ‘Om yttrandefrihet’ 28/9 2011 och flera andra); samtidigt har jag förstås problem även med Expos arbetssätt och denna typ av uthängningar. Artikeln där det påstådda “avslöjandet” nu publicerats, ‘Rasideologen i Övre Kågedalen?’ (17/6), har nu i alla fall givit upphov till en kulturdebatt med en lång rad inlägg i olika tidningar, där samtliga deltagande tycks acceptera att Expo har rätt. Även oavsett om så är fallet eller ej, är debatten av betydelse i sig.

Denna debatt hade uppenbarligen fått många att googla Ezzelino och därmed hitta mitt gamla inlägg. När jag därför nu, efter flera år, fått anledning att åter läsa igenom inlägget kan jag förstå att det för dem som läser endast det kan framstå som att jag, som någon kommentator också menade, lät mig alltför mycket provoceras av vad Ezzelino skrev om mig på Flashback. Det kan se ut att finnas en viss disproportion mellan det senare, å ena sidan, och å den andra det sätt på vilket jag tar i när jag svarar.

Men som jag flera gånger nämnde i inlägget var det i själva verket mycket mer av det jag redan hunnit se Ezzelino skriva på Flashback som jag reagerade mot. Jag nämnde personangreppen även mot andra, jag nämnde uttrycken för det rashat som jag i diskussionen i kommentarfältet betecknade som verklig antisemitism, även om jag inte citerade någonting av detta. Intrycket av detta övriga, som inte var riktat mot mig, förenades med inläggen mot mig till den helhetliga bild av Ezzelino som motiverade mig att skriva som jag gjorde.

Jag finner det litet problematiskt att medan inlägget ‘Ezzelino’ vid det här laget lästs av oerhört många, det även de dagar besöksfrekvensen för detta inlägg är som störst bara är enstaka som hittat mitt senare inlägg, ‘Ezzelino, 2‘, från den 18:e januari 2012. Det är också märkligt, dels därför att även det borde komma upp vid en sökning, dels därför att Expo i sitt angrepp på mig förra året – i vars fotspår DN och andra flera gånger följt – citerade det och inte ‘Ezzelino’ (eller vad jag kanske för tydlighetens skull nu borde kalla ‘Ezzelino, 1’). Det var därför formuleringarna i ‘Ezzelino, 2’ jag försvarade i ‘Om antisemitism’ (9/4 2015).

Poängen med ‘Ezzelino, 2’ är inte minst, i dagens sammanhang, att det där med all tydlighet framgår vad det var jag, utan att citera, hänvisade till i det första inlägget, utöver Ezzelinos kritik mot mig. En lång diskussion här i bloggen med en annan Flashback-profil, “tras”, forumets kanske mest kände, kunnige och välformulerade nationalist, hade slutligen, anmärkningsvärt nog, gjort att jag känt mig tvungen att citera några av dessa andra formuleringar för att förklara och motivera den hållning jag intagit.

Därför vill jag uppmana dem som läst det första inlägget att även läsa det andra, ‘Ezzelino, 2’ (återigen, gå till innehållsförteckningssidan eller använd sökfunktionen), för att verkligen förstå allt detta. Det var besvärande för mig att behöva citera detta andra. Det är av sådan art att jag har full förståelse för att man i den nu pågående debatten i media inte velat återge det, utan inskränkt sig till mildare exempel. (Tilläggas bör väl dock att en av följderna av Expos uthängning utan allt tvivel är att formuleringar av den typ jag citerade nått ofantligt många fler läsare än de tidigare gjort. En av Nikanor Teratologens förläggare, Carl-Michael Edenborg, föreslår nu dessutom att Ezzelinos Flashbackinlägg ska ges ut i bokform…) Än mer besvärande var att mina citat ändå inte räckte för att övertyga “tras”. Även i några andra inlägg, främst ‘Flashbacks omoral’ (5/10 2011), diskuterade jag Ezzelino. Kommentarfälten är i samtliga här nämnda fall också viktiga.

Den nu pågående debatten om Ezzelino, eller, med utgångspunkt från Expos artikel, Nikanor Teratologen eller Niclas Lundkvist, rör frågor av stor principiell betydelse, utöver det aktuella fallet, och även oavsett om Expo har rätt eller ej i sitt utpekande av Lundkvist. Dels kommer den in på de frågor om yttrandefriheten som jag med viss utförlighet diskuterade för fem år sedan, dels på några av de frågor om litteraturen och litteraturkritiken som jag fick anledning att åtminstone tangera i några av de ovannämnda inläggen och som jag med större utförlighet behandlat i andra sammanhang. Jag ska därför försöka återkomma till denna debatt.

Jag har ifrågasatt den urskillningslösa folkhemsnostalgin inom SD och det alltför torftiga politiska mål att återställa Sverige som det var på 50- och 60-talen, som åtföljer denna nostalgi. Skillnaden mellan den socialdemokratiska modellen och de socialnationellt konservativa hos Kjellén, som man ibland också åberopar, är högst avsevärda, och problem finns även med den senare. Här behövs alla möjliga slags ideologiska revisioner och kompletteringar. Ändå slås man av det märkligt integritets- och pietetslösa sätt på vilket vissa socialdemokrater idag tar avstånd från den egna versionen av folkhemmet. Här står vi inför en motsatt ensidighet, med helt andra, och högst dubiösa, motiv.

Folkhemstanken var avgörande för att socialdemokratin i Sverige skulle kunna bli acceptabel för folket. Genom den möjliggjordes dess framgångar och långa maktinnehav. Den innebar en inte minst pedagogiskt långt tydligare revision än de större eller mindre doser av reformism som ofta bara tjänade som retoriskt eller i någon mån taktiskt kamouflage. Folkhemstanken, åtminstone s.a.s. nominellt övertagen från den socialkonservativa högern, gav intryck av att vara autentisk.

Så såg det inte ut i andra länder. Trots att den tyska socialdemokratiska regeringen själv ingrep mot kommunisterna härjningar vände sig folkmajoriteten där till ett annat, ett radikalt nationalistiska parti. Men med folkhemstanken gick det i Sverige att för en tid tro att de svenska socialdemokraterna verkligen önskade Sveriges och det svenska folkets väl. Den del av folket som var arbetare kunde tro det, den del av folket som var borgerliga eller något annat icke-socialistiskt, kunde tro det. Åtminstone i tillräcklig utsträckning för att den socialdemokratiska hegemonin skulle kunna bli så ovanligt långvarig som den blev i vårt land.

Denna lilla modifikation har ju sedan länge övergivits av socialdemokratin, som blivit ett globalistisk-uniformistiskt, manipulativt, kulturradikalt destruktions- och, på sitt sätt, disciplineringsprojekt. Olle Svenning, som genom sin far har djupa rötter i den svenska arbetarrörelsen, sträcker sig i en snuttkrönika i Aftonbladet med rubriken ‘Idén om folkhemmet måste begravas nu’ (9/7), till att erkänna att denna var “begriplig” på Per Albins tid, “uttryckt som en kontrast till fåtalets ekonomiska diktatur”. Men det enda i denna krönika som ens kunde synas strida mot bilden av Svenning – som tidigare uttalat sig på högst nedlåtande sätt om svenska feltyckande arbetare – som den tjänare av fåtalets ekonomiska diktatur han i verkligheten är, är en formulering om hur våra politiker nu, i Almedalen, “rekommenderar…ett nytt klassamhälle, där invandrare och flyktingar ska bli ett särskilt låglöneproletariat, som betjänar oss riktiga svenskar”.

Svenning vet själv vilka följdfrågorna här är, men det hör till enkel politisk propagandajournalistik på denna nivå att dölja dem. Menar Svenning a) att invandrare och flyktingar inte ska bli ett särskilt låglöneproletariat, utan ha höga löner, kanske inte vara ett proletariat alls? Eller b) att vi inte ska ha några invandrare och flyktingar, eller att vi åtminstone ska ha långt färre invandrare och flyktingar, så att de inte blir ett nytt låglöneproletariat? Eller c) att “riktiga svenskar” också ska bli ett låglöneproletariat, så att jämlikhet etableras åtminstone på den ekonomiska nivån? Vilket svaret här än skulle bli, inställer sig uppenbara följdfrågor.

Att Svenning inte förespråkar b står emellertid klart. Och eftersom han knappast öppet kan förespråka c, förespeglas vi indirekt, och helt ansvarslöst, att a är en reell möjlighet som han och dagens socialdemokrati erbjuder. Att resultatet av invandringspolitiken (liksom av den socialdemokratiska reformistiska smygrevolutionen i allmänhet) i verkligheten i stället blir c, att denna politik resulterar i, ja att den alltifrån början framdrivits av “fåtalets ekonomiska diktatur” i den mån denna redan är etablerad, är den mörka sanningen om Olle Svenning. Det är den mörka sanningen om socialdemokratin som sådan. Socialdemokratin som folkhemmets motsats.

“En vämjelig ordkaskad om nationalism, svenskhet och inskränkt, självbelåten konservatism har strömmat till oss alla från Almedalen”, heter det. Jag kan hålla med Svenning om att nationalism, svenskhet och konservatism kan bli inskränkt, och blir konservatismen dessutom självbelåten är det förstås ännu värre. Men det genomgående problemet med Svenning är hans ohederliga, selektiva verklighetsuppfattning. Det framstår enbart som om det är han som är inskränkt och inte så litet självgod. Man vill ju tro att en person som uppfattas som en erfaren intellektuell inom socialdemokratin i själva verket mycket väl måste förstå att frågorna om nationalitet såväl som om konservatism, till och med som de diskuteras av åtminstone vissa politiker idag, har helt andra, större och djupare dimensioner än de han vill ge sken av. Den internationellt och i de flesta läger högt respekterade engelske konservative filosofen Roger Scruton talade nyligen på ett stort SD-möte i Västerås. När konservatismen är som bäst präglas den, som jag brukar framhålla, av en högre kosmopolitism, som tar avstånd från nationalismen i inskränkt mening men samtidigt, i motsats till den lägre kosmopolitismen, till den flacka, av George Soros finansierade Pussy Riot-globalismen, får sitt värde just genom att den, under vederbörlig urskillning, söker värna och bevara nationell och kulturell egenart och historisk mångfald.

Men denna senaste krönika får mig att tvivla i grunden på Svennings allmänna kringsyn och historiska grepp. “Svenska partiledare låter som de Brexit-anhängare de annars tävlar om att fördöma”, heter det. När det blev klart att EU var ett radikalt steg mot den liberalsocialistiska världsregeringen, mot banksystemets “global governance”, svängde den svenska socialdemokratin i den frågan. Det var länge sedan vid det här laget. Nu handlar det dels om att bekämpa folkhemstankens residuer i det egna partiet. Svenning är tacksam över att folkhemmet aldrig skrevs in i något program, men det grävdes tyvärr upp av “nationalromantikern Göran Persson” med hans idé om “ett grönt folkhem”. Dels, och framför allt, handlar det om att bekämpa andra partiers – med SD i spetsen – övertagande av tanken.

“Jimmie Åkesson”, heter det, “är på väg att upprätta ideologisk hegemoni: Bli svensk, vad det nu är, eller du sparkas ut. Ur vår idyll.” Svenning gör rätt i att påpeka det opportunistiska och populistiska i att “Konservativa politiker värnar ‘svenskheten’ genom att hylla demokrati, jämställdhet och jämlikhet som de i hundratals år bekämpade.” Om man gör anspråk på att vara konservativ politiker, men det man vill bevara endast är specifika liberala och socialistiska principer eller de distinkt liberala och socialistiska versionerna och definitionerna av i debatten dominerande begrepp, då har man förvisso i verkligheten tappat bort det unika och värdefulla i den konservativa intellektuella traditionen. Och har man inte gjort det av ren okunnighet och ytlighet, så har man utan tvekan gjort det av opportunistiska och populistiska skäl.

Men Svenning vill naturligtvis inte försvara den rika och nyanserade konservativa intellektuella traditionen – den tradition där svenskhet och annan nationell egenart förstås och diskuteras på helt annat sätt och helt annan nivå. För den visar han sig ju fullständigt oförstående. Vad han gör är i stället att han förespråkar den radikala multikulturalism som innebär att invandrarna ska behålla sin ursprungliga nationella identitet, ja att de ska behålla enbart den och inte bli svenskar, eller inte också bli svenskar. Om detta inte vore en multikulturalism, d.v.s. en position enligt vilken ett icke-enhetligt Sverige av detta slag är målet, utan det tvärtom var fråga om ett förespråkade av bibehållande av ursprungsidentiteter och icke-integration utifrån ståndpunkten att invandringen och invandrarnas antal överhuvudtaget ska minskas drastiskt, vore den rimlig. Men det är givetvis inte meningen.

Svenning kommer också med den som generell enbart skrattretande, provinsiella, sahlinska och reinfeldtska antydan att det är oklart vad “svensk” är. Men viktigast här är väl den logiska motsägelse som ligger i försvaret för invandarnas förblivande identitet som icke-svenskar, som något annat än svenskar. Vad är detta andra? Det måste för argumentets hållbarhet vara något som det, till skillnad från svenskhet, är åtminstone tillräckligt klart vad det är. Är det, kanhända, andra nationella identiteter? Tillhör invandrarna olika folk? Slutsatsen är självklar. Svennings antinationalism är socialdemokratins (och liberalismens och pseudohögerns) ursprungliga, selektiva, alltifrån efterkrigstiden ständigt tydligare anti-svenska, och, mer allmänt, anti-vita. Om jag inte var obenägen att använda den modifierade, anti-västliga marxismens attackord “rasism” hade jag kunnat kalla den rasistisk. Dess plausibilitet förutsätter en fullständig okunnighet om den demografiska situationen i dagens värld, om civilisationens förutsättningar, om vad som sker i Sverige idag.

“Ingen folklig intellektuell socialdemokratisk ledare ur Per Albins generation skulle komma på idén att föra vidare folkhemstanken”, påstår Svenning. Vad exakt är det han vänder sig mot i folkhemsbegreppet? “Ernst Wigforss föraktade det”, får vi veta. Det förvånar inte. “Tage Erlander citerade aldrig begreppet.” Nej, kriget var ju över, nationalsocialismen erbjöd sig inte längre som alternativ, revolutionen gick vidare. “Ingen av dem hade någon hög uppskattning av Per Albin som tänkare.” Nej, vad Paul Gottfried kallar “kulturmarxismen” vidareutvecklades ju under efterkrigstiden ständigt, vi närmade oss Palme och kapitulationen inför soixante-huitarderna. Allt i linje med den ursprungliga socialdemokratin, före krigen och folkhemsparentesen, om än med ständigt nya teoretiska utbyggnader.

Folkhemmet är “ett av de eländiga arv vi släpat med oss”. Det är “exkluderande, självförhärligande och med tillsats av Blut und Boden-ideologi”. Är det själva begreppet folk Svenning här vänder sig mot? Är det själva begreppet hem? Är det föreställningen att folk ska ha hem? Ja, det är allt detta, men, på banalast och förutsägbarast tänkbara sätt, enbart ifråga om det svenska folket. “Exkluderande” innebär att folkhemmet inte upptar andra folk som sådana, som bevarande sin distinkta identitet som andra folk. I deras fall är den nationella identiteten oproblematisk. Som vanligt: var är fördömandet av kurdernas exkluderande och Blut und Boden-orienterade identitet som folk? Israelernas? Palestiniernas? Inte ens andra europeiska folk fördöms, inte ens norrmännen.

Enligt det ursprungliga programmet ska ju alla folk, alla nationer, bort. Kvar ska ju endast stå det postnationella proletariatet (ingen kan fortfarande vara i god tro på denna punkt). Men för opportunisten och populisten Svenning passar det inte längre att säga det. Sedan invandrarna ersatte arbetarklassen, eller tredje världen blev det nya globala “låglöneproletariatet” vars revolution och vederfarande av rättvisa endast kan bestå i att de rent kvantitativt, och utan att förändra sin identitet, tar över den del av världen som har europeisk befolkning och europeisk kultur, tycks det enbart vara nedbrytandet av den svenska nationella identiteten som är av vikt. Stötande nog illustreras krönikan av en bild på Hansson i en demonstration 1940 för ökade försvarsanslag, under en banderoll med texten “För Sveriges frihet och oberoende.” Det är detta, ska vi tydligen förstå, som Svenning finner “vämjeligt” och “vidrigt”.

“Idag är folkhemmet en relik från en tid som i all sin vidrighet kan upprepa sig. Folkhemmet måste därför begravas. Gärna tillsammans med den tyska brunkol som Göran Persson en gång såg till att skaffa den svenska staten.” Så avslutar Svenning, drivande i total osjälvständighet med den gamla globalkapitalistiska strömmen. Med oanständigt lättsinne kastar han överbord en stor del av det jag fortfarande finner sympatiskt i den svenska socialdemokratins delvis undantagsmässiga arv.

Och i det att hans krönika är skriven på ett ovärdigt analytiskt barnspråk förkastar han även en annan del av detta: folkbildningstraditionen och tron på och respekten för läsarna. Det gick att på detta sätt sälja det här åsiktspaketet i den nya mediala masskulturen, till “utbildningsexplosionens” unga, lamell- och höghusgenerationerna, fyrtiotalisterna, med hjälp av radion, tv:n, bion, de få stora tidningarna. Ja, det gick att lura ytterligare några generationer. Men trots utbildningsväsendets och kulturens fortsatta allmänna förfall växer idag nya generationer upp, för vilka inte bara det katastrofala resultatet är uppenbart, oundvikligt, på ofta grymt sätt påträngande, utan för vilka också en helt ny och annan tillgång till elementär information och analys är en självklarhet. Elementär information om och analys även av, med Geijers ord, vad som sker i det som synes ske.

Ja, det kan leda till en reaktion som tar sig problematiskt inskränkta nationalistiska former, och vi måste erbjuda ett alternativ till det. Men det gör verkligen inte Olle Svenning. Han försöker fortfarande sälja samma gamla åsiktspaket, samma gamla politik, och önskar givetvis ingen reaktion överhuvudtaget mot dem. Han, inte ännu politikerna i Almedalen, vilka brister de än har, riskerar skapa en icke önskvärd reaktion.