Charles de Foucauld
Phyllis Schlafly, Ed Martin & Brett M. Decker: The Conservative Case for Trump
Regnery, 2016. Go buy on Amazon.
From the Inside Flap:
If you can’t stand Hillary Clinton, but wonder if you could vote for Donald Trump, you need to buy this book.
In it, you’ll learn from conservative icon Phyllis Schlafly – lawyer, bestselling author, and “sweet- heart of the Silent Majority” – why Donald Trump is worthy of every conservative’s vote.
Joined by Ed Martin, the former head of the Missouri Republican Party, and Brett Decker, formerly an editorial writer with the Wall Street Journal and the Washington Times, Schlafly presents the real Trump, the Trump she and her colleagues have met with and interviewed, the Trump who promises to be the most conservative president America has had since Ronald Reagan.
Like Reagan, Trump, if elected, will inherit an America on the ropes, an America transformed into an unhappy, unprosperous, weakened, and divided nation. He will face in Hillary Clinton a far left ideologue who considers herself above the law.
Trump is the antidote to all that – a first-time politician who could actually live up to his campaign slogan to “Make America Great Again.”
In The Conservative Case for Trump, Schlafly reveals:
1. How Trump’s appointees to the Supreme Court (on which Schlafly advised him) could be the most consequential in a century
2. How, unlike any other Republican, Trump could actually fix the nation’s immigration mess
3. Why his economic platform could spark an economic revival on the scale of the Reagan boom of the 1980s (it is based on much the same plan)
4. How Trump will defend the First Amendment – guaranteeing freedom of speech and religion – against an ever more dictatorial Left
5. Why Trump’s fresh thinking on defense and foreign policy is long overdue – and could send terrorism into rapid retreat
Donald Trump is the most controversial Republican presidential candidate since Barry Goldwater, and could be the most conservative and successful since Ronald Reagan. Phyllis Schlafly makes an irrefutable case that needs to be shared with every wavering voter. Nothing less than the future of our country is at stake. If you buy only one political book this year, it has to be The Conservative Case for Trump.
Reviews:
“Phyllis Schlafly is an American treasure who has been fighting the good fight for American sovereignty and cultural renewal for five decades. Without Phyllis, there’d be no Donald Trump. This book by Phyllis Schlafly, Ed Martin, and Brett Decker shows why Republicans not supporting Trump are helping elect Hillary Clinton.” Laura Ingraham, radio host and editor of LifeZette
“Donald Trump has dominated the election conversation in the 2016 cycle for a reason: he strikes a chord with voters who are sick of a political class that is running America into the ground. In The Conservative Case for Trump, Phyllis Schlafly, Ed Martin, and Brett M. Decker show how President Trump can get our country back on the right track, and why Republicans and independents need to unify behind his candidacy.” Newt Gingrich, former Speaker of the House of Representatives
“Phyllis Schlafly has been a brave, badly needed voice of resistance to the takeover of the Republican Party by business interests and bloodless ideologues who’d love to flood America with cheap immigrant workers (to do the jobs they haven’t already outsourced to other nations). Early on, she recognized the potential for Donald Trump to rebuild her party along more patriotic, common sense – and, she would say, Reaganesque – lines. What comes through in these pages by Schlafly, Martin, and Decker is the calm reason of veteran Republicans and patriots who can’t be bought or intimidated. I think a lot of Democratic patriots will be persuaded too.” Mickey Kaus, journalist and author
“The Conservative Case for Trump is nothing less than the case for saving America from socialist tyranny cemented into place with the votes of millions of Third-World immigrants. It is the case for making a U-turn to expand economic opportunity, an America First foreign policy, preserving our constitutional rights – especially our First and Second Amendment rights – and ending the insanity of government-enforced political correctness. Every conservative needs to read this book and heed the wisdom of the heroic Phyllis Schlafly.” Dr. Thomas DiLorenzo, professor of economics, Loyola University Maryland; senior faculty, Ludwig von Mises Institute; and author of The Problem with Socialism
About the Authors:
Phyllis Schlafly, the founder and CEO of Eagle Forum, has been a conservative icon since her bestselling book, A Choice Not an Echo, was published in 1964. A lawyer, activist, author, nationally syndicated columnist, and radio commentator, she lives in St. Louis, Missouri.
Ed Martin has been president of Eagle Forum since January 2015 and previously served as chairman of the Missouri Republican Party, a member of the Republican National Committee, and was chief of staff for Missouri governor Matt Blunt. He lives with his wife and four children in St. Louis.
Brett M. Decker has been an editor for the Wall Street Journal, editorial page editor for the Washington Times, and has written for publications ranging from the New York Times and USA Today to National Review and the American Spectator. He served in Republican leadership in Congress and was a senior appointee in the George W. Bush administration. Author of Bowing to Beijing and Global Filipino, he is from Detroit.
Jean-Jacques Olier
John Red Eagle & Vox Day: Cuckservative
How “Conservatives” Betrayed America
Castalia House, 2016. Go buy.
Book Description:
Fifty years ago, America was lied to and betrayed by its leaders.
With virtually no debate, Congress passed the most radical change to immigration law in American history. Since 1965, America has endured the biggest mass migration of people in human history, twice the size of the great wave of immigration into the USA between 1870 and 1930. As a result, Americans are being displaced in their own land by an ongoing invasion that dwarfs Operation Barbarossa, is two orders of magnitude larger than the Mongol hordes, and is one thousand times larger than the First Crusade.
America’s so-called conservative leaders and the conservative media have joined forces with liberal internationalists in openly celebrating this massive invasion, relying on bad theology, outdated economics, and historical myths to falsely claim that immigration is a moral imperative, an economic necessity, and in the national interest. Cuckservative: How “Conservatives” Betrayed America is a powerful defense of America’s right to exist as a nation by two Native American authors, as well as a damning indictment of a conservatism that has failed to conserve America’s culture and traditions.
This powerful and remorseless book addresses the myth of the Melting Pot, proves that mass immigration is a net negative for the U.S. economy, and exposes the anti-Christian ideology behind the Christian establishment’s support for multiculturalism and open borders. It even shows how 50 years of immigration have lowered America’s average IQ. The authors pull no punches in conclusively demonstrating that it is not right, it is not moral, it is not economically beneficial, and it is not Constitutional to betray America’s posterity.
In Cuckservative, John Red Eagle and Vox Day warn Americans that if they do not defend their culture, their posterity, and their nation, they will eventually find themselves on their own Trail of Tears.
About the Author:
Vox Day graduated in 1990 from Bucknell University with degrees in Economics and Asian Studies. He is a member of the Science Fiction and Fantasy Writers Association, the International Game Developers Association, and Mensa, and helped found the techno band Psykosonik. In addition to his weekly columns, he transmits contagious and controversial memes daily from the Vox Popoli blog.
Riegerquai, Prag
Alternativhöger och post-paleokonservatism
Med Hillary Clintons uppmärksammade tal i veckan där Donald Trump associerades med “alt-right” har, som omedelbart konstaterades, denna rörelse blivit ett fenomen som alla kommentatorer nu känner till, sätter sig in i, och måste förhålla sig till: den har blivit en central faktor i amerikansk politik. Det finns därför anledning att försöka antyda något om just hur man bör förhålla sig. Kort kan sägas att det från mina utgångspunkter är uppenbart att man bör inta ungefärligen samma hållning som den jag försvarat gentemot den närliggande europeiska “nya högern” och dess avknoppningar eller varianter som “identitarismen” och den “fjärde politiska teorin”: en selektiv, av kritisk urskillning präglad dialog av den typ jag själv försökt exemplifiera i en rad inlägg genom åren.
Det hela berör mig även såtillvida som också den amerikanska rörelsen i någon mån kunnat studeras här i bloggen. Richard Spencers tal om Trump från förra året kunde exempelvis nyligen ses här, och Paul Gottfried, som kan sägas ha anslutit sig till rörelsen på ett tidigt stadium, har ofta figurerat, liksom även flera andra som åberopas av eller räknas som en del av alt-right. En av de saker Expo tog fasta på i sin kritik av mig förra året var att jag i min länksamling här i bloggen inkluderade – och därmed rekommenderade – den amerikanska sajten Alternative Right och flera andra som nu räknas till vad som kallas “alt-right”-rörelsen i USA. (Som ledamot av SD:s distriktsstyrelse i Stockholm blev jag tvungen att ta bort dem eftersom de låg på fel sida om partiledningens “djupa och knivskarpa rågång” mot vad den uppfattar som “neofascismen”, men jag tog samtidigt också bort många andra och mindre kontroversiella länkar: listan, där jag ständigt tillade nya länkar, började nämligen bli helt oöverskådlig; nu har jag åtminstone tillfälligt tagit bort hela länk-sidan, eftersom jag fann det mycket svårt att avgöra vilka som borde vara kvar och vilka som kunde tas bort när det blev nödvändigt att begränsa sig till en rimlig mängd.) Jag tyckte inte det fanns så mycket att säga om just detta, uppgiften stämde, och jag avstod därför från att bemöta det och fokuserade i stället i mina svar, Kort om Expo och Om antisemitism, helt på påståendet om antisemitism i några av mina egna inlägg, som också följdes upp av DN och andra i en rad angrepp under förra året. (Jag noterar att Expo nu intressant nog tagit bort just denna artikel, ‘Kandidater till SD-styrelse sprider antisemitism och rasism’, bland alla artiklar de skrev i samband med SD Stockholms stads årsmöte 2015.) Omvänt var dessa länkar också bland det som redan 2011 entusiasmerade flera skribenter i tråden om mig på Flashback, och fick dem att börja hylla mig som antisemit.
Avsevärda skillnader finns givetvis mellan den amerikanska alt-right och den europeiska nyhögern, såtillvida som alt-right ju i första hand förhåller sig till en specifikt amerikansk politisk, social och kulturell verklighet. Men det finns också direkta och tydliga kopplingar till dess partiella europeiska motsvarighet. Förra året publicerade jag exempelvis Alain de Benoists tal på en konferens i Washington arrangerad av Richard Spencers National Policy Institute, och de intellektuella traditioner alt-right anknyter till är i mycket nyhögern och sådana som den senare i sin tur bygger på, som den tyska s.k. “konservativa revolutionen“.
Till att börja med måste själva termen alt-right välkomnas: en alternativ höger har mycket länge varit akut nödvändig. Och det är inte något problem att denna alternativhöger nu tycks få ett mått av genombrott i USA: inte minst för att bemöta anklagelser om något slags allmän antiamerikanism är det alltid lämpligt att hänvisa till att mycket av den bästa kritiken av det som är – och under hela 1900-talet varit – problematiskt med USA, och med USA i världspolitiken, också kommer från just USA, inifrån USA. Detta är också en av orsakerna till att jag själv upptagit Gottfrieds amerikanska termer “paleokonservatism”, eller mer specifikt “post-paleokonservatism”, och anpassat, modifierat och specificerat begreppet i sammanfattningen av min egen politiska ståndpunkt som en “europeisk post-paleokonservatism”. När jag startade den här bloggen beskrev jag på About-sidan med vad jag hoppas var tillräcklig utförlighet och tydlighet vad jag menade med detta uttryck.
När Gottfried mot slutet av 00-talet använde termen “post-paleokonservatism” trodde han felaktigt, under inflytande av teapartyrörelsen, att “post”-elementet skulle komma att bestå i ett förstärkt libertarianskt inslag. Men som jag såg det (och mer om detta finns alltså att läsa på About-sidan och i flera inlägg) behövde paleokonservatismen förstärkas, modifieras och vidareutvecklas just som en från libertarianismen distinkt ideologi – själva termen post-paleokonservatism kunde givetvis i lika hög grad signalera detta behov. Men när den gjorde det, behöll den dock också en från mitt perspektiv attraktiv, tentativ öppenhet, som möjliggjorde och befrämjade nytänkande och en kreativ, flexibel dialog med olika relevanta intellektuella riktningar.
Med alt-rights genombrott i USA har det blivit än mer plausibelt att “post”-momentet kan komma att tillhandahållas av just denna strömning, eller, i ett större perspektiv, av vad som kanske kan sammanfattas som en mer allmän nyhöger som i olika varianter finns representerad i såväl Europa (och även Ryssland) som Amerika. Även Paul Gottfried tycks ha insett detta, när han i stället hoppade på alt-right tåget som en av redaktörerna för den ovannämnda sajten Alternative Right (som fortfarande finns kvar i en ny, anspråkslösare form, men som övergavs av Spencer när han i stället startade Radix). Ron och Rand Pauls kampanjer nådde inte långt, och t.o.m. i USA har i stället socialkonservatismen gått framåt.
De icke-libertarianska, med aspekter av alt-right förenliga sidorna av den “ursprungliga” amerikanska paleokonservatismen, exempelvis hos James Burnham-lärjungen Sam Francis, har med Trumps kampanj blivit mer aktuella än någonsin. Det gäller naturligtvis också Pat Buchanan, som i mycket stor utsträckning figurerat här i bloggen genom åren. Han har bara fortsatt driva samma paleokonservativa linje, har alltid haft rätt, och har nu till slut också fått rätt. Amerikanerna ville inte ha Buchanan som president ’92 o.s.v. Nu när allt gått så illa som han varnade att det skulle har de bara Trumps utan tvekan i många avseenden avsiktligt förenklade, vulgariserade variant av samma politik, med ett starkt nytt inslag av oförutsägbarhet, att välja på. Men oavsett vad man må tycka om Trumps framtoning är det rent sakpolitiskt ett långt bättre val än Clinton eller någon av de andra republikanska kandidaterna. Och genom den av hans kampanj, såsom tolkad av Clinton, framhjälpta alt-right och dess kopplingar till den nya högern o.s.v. har en post-paleokonservatism som bygger vidare på det väsentliga i Buchanans linje också närmat sig Europas mest vitala tankeriktning idag.
Allt detta är förstås från mitt perspektiv en positiv utveckling. Men samtidigt gör den behovet av den kritiska urskillningen än större. Alt-right, sådan den idag existerar, är inte tillräcklig för utvecklingen och definitionen av en hållbar post-paleokonservatism, och än mindre för en europeisk post-paleokonservatism. Inte ens de europeiska motsvarigheterna är tillräckliga för detta. I än högre grad än de europeiska riktningarna uppvisar alt-right problematiska utväxter och moment av vad Folke Leander kallade “lägre romantik”, ibland med vulgärt-primitivistiska populärkulturella uttryck. Denna vildvuxenhet ställer de ledande intellektuella och politikerna inom alt-right och dess europeiska motsvarigheter inför ett alltmer påträngande gränsdragningsproblem, som samtidigt involverar en pedagogisk utmaning. Vad det för oss i Europa primärt måste handla om är försvaret av Europa som högkultur, och ytterst är detta faktiskt vad det måste handla om också i USA.
Bortom den ofta kaotiska och icke i allo tilltalande ytan gäller dock att mycket stora ideologiska, filosofiska och idéhistoriska frågeställningar även när det gäller alt-rights och dess europeiska motsvarigheters seriösa och disciplinerade tänkare och skribenter oundvikligen står i centrum för den urskillning och selektion som måste prägla det rätta förhållningssättet till dem. Vi har att göra med linjer som går tillbaka inte bara till den konservativa revolutionen utan ofta ännu längre, hela vägen genom 1800-talet. En djupgående, helhetlig modernitetsanalys av den typ jag försökt diskutera måste vid en viss punkt, och på en viss förr eller senare nödvändig nivå av politisk-filosofisk analys, mobiliseras. Andra och större traditioner av europeiskt tänkande måste tillägnas och inordnas.
Jag avslutar här med länkar till några inlägg där jag kanske kan sägas direkt och indirekt ha försökt ange några allmänna riktlinjer för detta och även pekat på några mer specifika frågor (jag kommer in på dessa frågor även i några av mina övriga, tryckta publikationer), men mycket mer återstår givetvis att göra i analysen av de mer betydande enskilda tänkarna; utöver dessa inlägg hänvisar jag till de många andra – lätt tillgängliga genom innehållsförteckningssidan – där relevanta videoklipp kan ses:
Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt
Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser
Identitär Idé: Motpol i rätt riktning
Tankesmedjan Motpol: Ännu ett steg i rätt riktning
Radikalhögern och de intellektuella
Rio di Santa Marina, Venezia
Kontrapunkt, notation och begreppet “klassisk musik”
Den musiker jag nämnde i inlägget Begreppet “klassisk musik” ger sig nu också under signaturen “wilhelmstenhammarberger” in i diskussionen här i bloggen med en rad kommentarer. Jag bemöter här den första i vad jag kallar “forumformatet”, d.v.s. uppdelad i mindre delar.
“Det finns ingen ‘mening’ med en gemensam term för allt från gregorianik till serialism i egentlig mening. Hur termen har uppstått har säkert någon forskat på, men det finns så att säga inget att hitta här ur någon logisk synpunkt. Det är bara så att denna term ‘klassisk’ just nu fungerar som en samlingsbeteckning för musik som, i vid bemärkelse, tillhör den tradition som antyds med de valda tidsmässiga ytterpunkterna.”
Naturligtvis finns åtminstone något att “hitta ur logisk synpunkt”. Termen har just de konnotationer jag nämnde, och det finns uppenbara anledningar till det. Vilken term som helst skulle inte fungera som den samlingsbeteckning man anser sig ha behov av. Det är fråga om ett relativt bestämt begrepp. Problemet är att konnotationerna och definitionerna är otillräckliga ur den logiska synpunkten såväl som ur alla andra synpunkter. Det är svårt att se att musiken med “de valda tidsmässiga ytterpunkterna” utgör en gemensam “tradition”.
“Det är riktigt att det är svårt att se sammanhanget mellan all den musik som ryms inom begreppet ‘klassisk musik’, men frågan är varför det skulle vara ett problem?”
Därför att begreppet är missvisande, kitschigt och smålöjligt.
“Det finns heller inget förbluffande, ur en musikers synpunkt, att termen används som den görs. Termer inom musik, bortsett från väldigt konkreta sådana av typen ‘Tonen A’ eller ‘A-Dur’, är ofta påfallande vaga och återspeglar troligen det faktum att musiker och tonsättare inte söker någon precision i musikaliska termer, de söker precision i musikaliska uttryck: Kompositioner och tolkningar av dessa.”
Det var en märklig jämförelse. Och naturligtvis söker musiker, och i än högre grad musikhistoriker och musikkritiker, precision i sina termer.
“Det enda man egentligen själv kan göra, är att när man tycker det är påkallat, själv lägga in de förtydligande man tycker man behöver. Man kanske resonerar om musik av Mozart, och då kan man påpeka att den är klassicistisk om man behöver det för att kunna jämföra med exempelvis litteratur från samma epok i den mån termen klassicistisk då skulle vara självklar inom litteraturdiskussioner.”
Man kan också helt enkelt undvika att använda termen. Jag förstår helt enkelt inte varför samlingsbeteckningen överhuvudtaget behövs.
“Musikhistoria, konsthistoria och annan historia är helt enkelt inte synkroniserad rent terminologisk. Det kan man verkligen beklaga av många skäl, men någon synkronisering lär inte ske i första taget. Potentiellt kunde man propagera för något slags arbete för en synkronisering naturligtvis, varför inte?”
Jag förespråkar ingen sådan synkronisering, bl.a. av det uppenbara skälet att vi inte har någon klassisk musik i betydelsen musik från den klassiska antiken, jämförbar med den antika litteraturen och konsten/arkitekturen som varit normerande för flera senare epoker. Jag säger bara att begreppets märklighet framgår tydligt inte minst om man beaktar att man, trots att till skillnad från vad som är förhållandet när det gäller musiken en i den beskrivna meningen klassisk litteratur och konst/arkitektur är grundläggande för litteraturen och konsten/arkitekturen i västerlandet, man på dessa områden inte använder termerna “klassisk litteratur” och “klassisk konst/arkitektur” på motsvarande totalt urskillningslösa sätt som samlingsbeteckning även för allt annat än klassiska verk, i betydelsen “klassicistiska”.
“Till argumentet – jag är alltså den som nämns som ‘en av dem’ (musiker) som nyligen kommit med argument, att notation spelar en avgörande roll för definitionen av att en viss musik är (bör definieras som) hörande till gruppen ‘klassisk’ – vill jag tillägga följande: Det som kallas kontrapunkt, alltså stämflätning, är endast möjlig att genomföra i noterad musik. Just denna aspekt av klassisk musik skiljer den helt från alla andra kända former av musik i alla hörn av världen och alla epoker. I den mån populärmusik använder sig av kontrapunktik, är arbetssättet helt enkelt taget från den klassiska musiken.”
Kontrapunkt kräver alltid, undantagslöst, notation? Jag är inte säker på att jag förstår detta, men det kan bero på bristande kunskaper. Om det är så kan jag ändå inte se att det är tillräckligt som argument för begreppet “klassisk musik”, d.v.s. som förklarande nödvändigheten av ett specifikt, unikt fenomen, notationen, som gemensamt för hela den ofantliga mängd olika musikformer som innefattas i begreppet och som därför motiverar användningen av detta begrepp. Många av dessa former är ju inte kontrapunktiska och kräver inte principiellt notation, i enlighet med min argumentation i inlägget Om notation.
“Att klassisk musik kan innehålla improvisatoriska inslag förändrar inte det som sägs ovan om kontrapunktik.”
Nej, men det är heller inte relevant för och stärker inte argumentet för begreppet “klassisk musik”. Och uppdelningen mellan kontrapunktik och improvisation är inte uttömmande: mitt argument var att notation inte är ett tillräckligt gemensamt fenomen för att motivera begreppet, bl.a. därför att notation inte är principiellt nödvändig ens för den helt dominerande icke-improviserade musik som faller under det.
“Det är förstås riktigt att alla andra begrepp som används synonymt, konstmusik till exempel, också är missvisande. Men det kan vi inte göra mycket åt. Det är heller ingen mening med att föreslå att begreppet ‘klassisk musik’ överges. Eftersom det inte kan ersättas med något bättre kan det helt enkelt inte överges.”
Det här är själva den av mig oförstådda kärnan i denna argumentation. Varför skulle det förhållandet att man inte kan ersätta begreppet med något bättre göra att man inte kan överge det? Det går väl alldeles utmärkt? Det behövs ingen samlingsbeteckning.
“Däremot är det förstås bra varje gång någon preciserar sig kring klassisk musik genom att använda termen ‘klassisk’ eller ‘klassiker’ på vanligt sätt, som när man talar om en bok som är en ‘klassiker’. I dessa fall får man väl helt enkelt förklara för läsaren att det är just det man gör vi det tillfället.”
Jag vill förstås här gå längre, och säga att man absolut måste precisera att, när man menar detta, det är detta man menar. Vad jag hävdat är att man bara får mena två saker när man använder begreppet “klassisk musik”: att det är fråga om klassiker i den mening du här tar fasta på, eller “klassicistisk” musik av den typ vi avser när vi tallar om Wienklassicism.
För säkerhets skull upprepar jag ännu en gång att jag argumenterar mot begreppet “klassisk musik” enbart utifrån ett engagemang för den på detta sätt beskrivna musiken, av omsorg om den, som del av ett försvar för den och för allt det som kommit att höra till den, såsom notationen. Begreppet är kitschigt och filiströst, och gör inte musiken rättvisa. Det måste ha skapats av personer vars förtrogenhet med den var högst begränsad.
Bryan Ferry: I Thought
From his album Frantic (2002).
Ur Apastron
Ljusets bronserade strängar darrande sig in genom
Mont Saint Michels höga gotiska fönster, långsamt
trevande men strax fångade mellan
skuggornas pendlande
bläckfiskarmar
Så länge sedan, dag av Chablis
ostron, kärlek. Det gamla timglaset som gnistrade
till när det nåddes av en sista solreflex
just innan regnets tid
Vi väntade på att tidvattnet skulle vända igen
I mörkret som växte ur de tjocka väggarna
kunde jag kisande se hur sanden rann till glasets botten
Korn efter korn, gyllene, i mjuk ström
ljudlös, doftlös
Ett vackert glas med korslagda knotor
konstfullt smidda ur metallen
Min röst som dröjande gungade
ovan mig under valvens bågar
“Det som är har alltid varit”
Sic transit gloria mundi
Memento mori
finstilt, nästan oläsligt
och din röst, en uttunnad ringning
från en klocka av glas
spröda kristallvibrerande toner sjungande
sjunkande genom bränningarnas stegrande dån
Havet vände ut igen
Havet vände ut igen
–
Ur Mats Gellerfelts diktsamling Apastron från 1981. Gellerfelt har lämnat oss. Jag har skrivit kort om honom några gånger här i bloggen, och borde vidareutveckla det nu.
Olle Bengtsson 