The European Parliament Farce

Geert Wilders and, as far as I understand, the Front National’s vice president Florian Philippot have now made impossible the formation of the new European Alliance for Freedom group in the European Parliament, or, more precisely, made necessary its indefinite postponement, by refusing to accept the participation of Polish Nowa Prawica – a libertarian party which, like Wilders’s own, is much closer to UKIP than FN.

As in the case of UKIP’s rejection of FN, the objection is made with reference to allegedly antisemitic remarks from the party leader, Janusz Korwin-Mikke.

At the same time, hostile Swedish media charge that Italian Europe of Freedom and Democracy member Movimento 5 Stelle’s leader Beppe Grillo too has made antisemitic statements. And indeed, if Jean-Marie Le Pen’s statements are antisemitic, Grillo’s certainly are so to at least the same extent. For this reason, it is said, SD must reject M5S (and thereby end the newly formed EFD).

Could it be that M5S are really more antisemitic, extreme etc. than FN, the leading EAF party? Possibly. At least, Nigel Farage can never again, after his collaboration with Grillo, dismiss FN on the basis of Le Pen’s antisemitism.

But, above all, M5S are far less serious than FN. The negotiations for the formation of the EP groups were ridiculous from the beginning. Now they are becoming farcical. But not only because of Grillo, the professional comedian.

Merge the EFD and the EAF groups now, once and for all – before Philippot declares that FN will never have anything to do with UKIP and SD since they cooperate with the racist fascists in M5S. And make clear what is antisemitism and what is not.

Farsen i Europaparlamentet

Geert Wilders, och såvitt jag förstår även Front Nationals viceordförande Florian Philippot, har nu omöjliggjort bildandet av det nya European Alliance for Freedom, eller, mer exakt, nödvändiggjort dess uppskjutande på obestämd tid, genom att motsätta sig polska Nowa Prawicas anslutning – ett libertarianskt parti som, liksom Wilders’ eget, ligger mycket närmare UKIP än FN.

Liksom i fallet med UKIP:s avståndstagande från FN sker det inte minst med hänvisning till förment antisemitiska uttalanden från partiledaren, Janusz Korwin-Mikke.

Samtidigt framlyfts nu av fientliga svenska media att även Europe of Freedom and Democracy-medlemmen Movimento 5 Stelles ledare Beppe Grillo gjort antisemitiska uttalanden. Och om Jean-Marie Le Pens är antisemitiska, är Grillos det onekligen i minst lika hög grad. Av detta skäl kräver man nu att SD måste ta avstånd från M5S (och därmed upplösa det nybildade EFD).

Är M5S verkligen mer antisemitiska, extrema o.s.v. än EAF:s ledande parti FN? Kanske. Åtminstone kan Nigel Farage efter samarbetet med Grillo aldrig mer avvisa FN på grund av Le Pens antisemitism.

Men framför allt är M5S oerhört mycket mindre seriösa än FN. Spelet om grupperna i Europaparlamentet var löjligt från början. Nu antar det rent farsartade drag. Men inte bara p.g.a. den professionelle komikern Grillo.

Slå ihop EFD och EAF redan nu, en gång för alla – innan Philippot förklarar att FN aldrig kommer kunna ha något med UKIP och SD att göra eftersom de samarbetar med de rasistiska fascisterna i M5S. Och klargör vad som är och inte är antisemitism.

Erik Olof Burman

Burman, Erik Olof, svensk filosof, f. 1845 i Umeå, stud. Uppsala 1865, fil. dr. och docent i teor. filosofi därstädes 1872, åren 1896-1910 prof. i praktisk filosofi i Uppsala. [Död 1929.]

B. har utgått från den boströmska filosofien, men har sökt närma denna till den tyska transcendentalismen, vilken han ägnat ingående studier, som resulterat i arbeten såsom: Die Transzendentalphilosohie Fichtes und Schellings, dargestellt und erläutert (1892) och Schleiermachers kritik av Kants och Fichtes sedeläror (1894).

Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon (1925)

Burman

…1872 filos. doktor på avhandlingen Om kunskapens möjlighet och kallades s. å. till docent i teoretisk filosofi. Han företog 1873-77, delvis med stipendium, resor i Tyskland, Frankrike, Schweiz och Italien, där han drev filosofiska studier, som satte frukt bl. a. i Om den nyare italienska filosofien (i Uppsala univ:s “Årsskrift”, 1879). B. innehade 1888 tredje förslagsrummet till professuren i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet och utnämndes 1896 till professor i praktisk filosofi därstädes. B:s viktigaste filosofiska arbeten är Om Kants kunskapslära (1884), Om teismen (1886), Die transscendentalphilosophie Fichtes und Schellings dargestellt und erläutert (1892; i “Skrifter, utg. af Humanistiska vet. samf. i Uppsala”) och Schleiermachers kritik af Kants och Fichtes sedeläror (1894; ibd.). B., som utmärker sig för ett ovanligt logiskt skarpsinne, ansluter sig i det hela till den boströmska filosofien, vars principer han dock sökt självständigt bearbeta i en riktning, som i viss mån torde vara påverkad av Fichtes rena idealism. Sitt största intresse har han ägnat de kunskapsteoretiska och metafysiska frågorna. I sina historiska undersökningar har han företrädesvis sysselsatt sig med den fichte-schelling-hegelska filosofien, över vilken han vid universitetet hållit en rad värderika föreläsningar. Ledamot av Humanistiska vetenskapssamfundet i Uppsala 1889.

“Ugglan” (Nordisk Familjebok; stavningen moderniserad)

Jag kompletterar här med huvuddelen av Svante Nordins avsnitt om Burman i Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981; noter borttagna):

Burman…har sagt om Wikner: “I mina yngre dar motsåg jag med längtan en ny svensk filosofi och intresserade mig derföre särskildt f. Wikner.”

Några större likheter med Wikners filosofi har Burmans inte, annat än vad gäller Wikners tidigaste ståndpunkter. Men otillfredsställelsen med den Boströmska ortodoxien är gemensam. Burman kom också att bli den som inledde den viktigaste “revisionistiska” linjen inom boströmianismen, den s.k. nyboströmianismen. Han ägde nämligen, främst genom sin muntliga undervisning, stort inflytande bland de yngre. Till hans lärjungar räknades Vitalis Norström, Efraim Liljeqvist, Axel Hägerström och Adolf Phalén. Att detta inflytande inte nådde utanför en ganska snäv fackfilosofisk krets hängde samman med flera omständigheter. En var filosofins minskade prestige i Uppsala i jämförelse inte bara med Bosröms tid utan också med den närmast föregående generationen. På tal om ett förslag om indragning av den ena filosofiprofessuren klagar Burman: “Under Ribbings och Sahlins tid var filosofin här ecclesia triumphans, nu gäller det att vara försiktig, så att fienderna…ej finna någon förevändning att krångla.”

Ett annat skäl var Burmans minst av allt populära skrivsätt. Om detta har Norström, själv en av samtiden högt skattad stilist, yttrat: “Boström-Sahlin-Burman – det är en pyramid, på hvilken du bildar toppen, abstraktionens hvassa, smala topp.”…Burman är…inte kultur- och livsfilosof som Norström. Han är framför allt logikern och kunskapsteoretikern, det senare främst i Kants och Fichtes efterföljd. Burmans viktigaste arbete och det som innehåller hans revidering av boströmianismen är hans Om teismen (1886). Vid den ståndpunkt som han där lägger fram kom han framdeles i huvudsak att stå fast.

I Om teismen utvecklar och tillspetsar Burman den kritik mot Boström som implicit funnits redan hos Sahlin. Inte minst gäller detta synen på mångfaldens problem. I likhet med Sahlin förnekar Burman all relativitet hos det absoluta. I motsats till denne drar han den konsekventa slutsatsen att det absoluta då också måste frånkännas mångfald och åtskillnad och att Boströms idélära därmed faller. Gradation, subordination, uteslutning, negativ avgränsning etc., som ju allt förutsätts hos Gud i Boströms lära om “talserien”, vill Burman enbart tillskriva det mänskliga förståndets abstrakta sätt att tänka: “Med hänsyn till den inre bestämdheten sammanfalla talen och skilja sig genom något yttre, ytterst genom den sinliga åskådningen…Detta gäller om hvarje system, hvars innehåll utgöres af momenter, som skilja sig från hvarandra såsom högre och lägre, der således det hela är negativ bestämning hos hvarje moment. Negation förutsätter relation…Den begränsning, hvarigenom inom det logiska tänkandet det abstrakta begreppet skiljes från konkretare, innebär formel motsats och saknar motsvarighet hos det reella. All subordination (gradation) och koordination måste nekas om väsendet.”

Varje mångfald eller åtskillnad innebär enligt Burman motsats och kan som sådan inte tillskrivas det absoluta. I verkligheten själv finns de inte. Däremot kan det mänskliga tänkandet inte arbeta utan att göra distinktioner, skilja ett från ett annat, negera etc. De attribut, som den Boströmska filosofin traditionellt tillskriver Gudomen, enhet i mångfald, systematiskhet etc., framstår hos Burman som det mänskliga förnuftets och åskådningens kategorier. Hos Gud, det absoluta, verkligheten, “das Ding an sich”, finns inte dessa egenskaper, inte ens logiska egenskaper såsom systematiskhet, grund/följd etc. Men för det abstraherande mänskliga förnuftet är det nödvändigt att fatta verkligheten med hjälp av vissa kategorier.

Det mänskliga tänkandet måste förstå det absoluta genom en succession av predikat. I verkligheten sammanfaller däremot predikaten med subjektet självt, varför någon åtskillnad inte finns. Guds åskådning är intuitiv, inte diskursiv.

En konsekvens av Burmans uppfattning är att uppgiften att härleda det ändliga ur det absoluta, världen ur Gud, den uppgiften blir omöjlig. Finns ingen relativitet hos det absoluta så finns där ju ingenting varur världen kunde förklaras. Och f ö, som Burman påpekar, om världen är följd så måste det absoluta fattas som grund. Men sådana kategorier som grund/följd finns ju blott för den mänskliga föreställningen. Det absoluta är ett motsatslöst helt, som inte med någon nödvändighet är tvunget att ge upphov till något annat:

“Ur det absolutas begrepp kan man icke omedelbart eller medelbart härleda någon ändlig bestämdhet eller verklighet…De historiskt gifna försöken att deducera det ändliga hafva visat sig otillfredsställande. Att det absolutas innehåll vore ett system af idéer, som positivt och negativt bestämde hvarandra i analogi med talsystemet, är otänkbart, emedan ett sådant system innebär relation…Ohållbar är likaledes åsigten, att det absoluta såsom grund måste ega en oändlighet af följder, som såsom sådana äro relativa, ty såväl kausaliteten, som den logiska konsequensen äro former endast för ett ändligt helt…Den ändliga verkligheten följer ur det absoluta i den meningen, att den i detta har sin yttersta grund, men det ligger icke i den absoluta personens begrepp att vara grund till det ändliga, som således icke derur följer med nödvändighet.”

I gengäld menar Burman, att både den teoretiska och den praktiska verksamheten hänvisar till det absoluta som sin yttersta grund. Allt ändligt är relativt. I det mänskliga tänkandet framträder dessa motsatser och relationer. Men tanken fordrar att de skall ha en grund, något helt inom vilket de är mtosatser och relationer. Denna grund och detta hela är det absoluta. På liknande sätt kräver det praktiska förnuftet en lag och ett ändamål för mänskans praktiska verksamhet. Det högsta ändamålet kan endast vara det absoluta…

Burmans lärjungar var benägna att betrakta honom som fullföljaren av Sahlins verk. I en recension i Nordisk Tidskrift ansluter sig Norström entusiastiskt till Burmans uppfattning i Om teismen. Han pekar där också på det tänkande som berett vägen för Burmans uppbrott från den Boströmska dogmatiken…Det är naturligtvis Sahlin som åsyftas. Denne nekade dock till faderskapet. I ett brev har Sahlin yttrat om Burmans huvudarbete: “Burmans skrift om theismen har väl sina förtjenster, men kommer icke till något synnerligen tillfredsställande resultat.” Samma kylighet röjde sig när Sahlin vid sin avgång vägrade att biträda ett förslag att Burman skulle kallas till hans efterträdare. Burman var dock den ende tänkbare kandidaten och fick ävenledes sin professur 1896. Sahlins inställning ändrades dock inte, att döma av vad Burman skriver ett år senare till Liljeqvist: “Sahlin lär ganska ofta vara här i staden, men jag har inte träffat honom sedan i höstas – förmodligen anser han mig vara affälling från den rena läran.”

Som avfälling betraktade Burman dock ingalunda sig själv. Sin inställning har han inför Norström preciserat sålunda: “För min del affekterar jag ingen opposition mot Boström för att göra mig behaglig för framstegsvännerna, men jag tror att man icke kan stanna vid Bm, ej heller från hans premisser komma vidare, utan att man måste ta ett steg tillbaka för att få ny fart – bredare och djupare analys af erfarenheten för att sedan försigtigt höja sig till de transc. förutsättningarna.”

Sin största betydelse för framtiden fick Burman genom sitt inflytande på Hägerström och Phalén. Om det till våra dagars svenska filosofi går någon obruten linje från Boström går den denna väg, och via Phaléns lärjungar till den nu gällande analytiska filosofin. Gemensam är traditionen av begreppsanalys och abstrakt logiska resonemang.

–

Det finns naturligtvis mycket att säga om Burman (och även en del om Nordins framställning) från mitt eget perspektiv, men jag avstår från egna presentationer och, med endast några få undantag, även egna kommentarer i denna serie inlägg om svenska idealistiska filosofer (se Contents-sidan under Idealism för de tidigare), och fortsätter i stället att återge passabla existerande introduktioner.

Tage Lindbom: Bortom teologin

Norma, 1986

Baksida:

LindbomDen västerländska teologin har sedan århundraden steg för steg anpassat sig till världsliga tänkesätt. Det är främst under trycket av de vetenskapliga framstegen och de ideologier, som framburits av folkliga rörelser, som denna anpassning skett. I den moderna världen med nya samhällsklasser och sociala strider har teologin ej heller lyckats att formulera den socialetik, som hade varit nödvändig för att möta situationen.

Eftergifter och kompromisser med sekulära tänkesätt har framkallat ett sådant tillstånd av förvirring och hållningslöshet att västerländsk teologi kan liknas vid en ruinhög. Men det andliga livet är därför ej tillspillogivet – Sanningens ljus vägleder oss och den som söker han finner.

A. C. Bhaktivedanta Swami Prabhupāda: Bhagavad-gītā som den är

Svensk översättning av Ajit dāsa Adhikārī och Vegavan dāsa Adhikārī

Bhaktivedanta Book Trust, 1977 (Bhagavad-gītā As It Is, Macmillan 1972)

Baksida:

PrabhupadaTill skillnad från tidigare översättningar av Bhagavad-gītā till svenska är den här autentisk. Det autentiska ligger i att översättningen har gjorts av människor som är hängivna dess tro och som upplever texten, dess originalspråk – sanskrit – och dess centrala fromhetsbegrepp inifrån. Texten är försedd med förklaringar som förmedlar dess innebörd. Genom att varje strof blir föremål för sådan vederhäftig behandling kommer säkert många västerländska fördomar och missuppfattningar att skingras. Genom seriöst studium av denna bok öppnas vägen till en ny värld, som erbjuder många andliga upptäckter.

Är det något jag hoppas och vill tillönska inför denan utgåva så är det att den svenske läsaren ska få möta en levande hinduism och en fullödig bekännare av hinduisk tro!”

Dr theol Bertil Persson

“Jag finner en tröst i Bhagavad-gītā, som jag inte ens kan finna i Bergspredikan. När besvikelse stirrar mig i ansiktet och jag inte mer kan se en enda stråle av ljus, då vänder jag mig till Bhagavad-gītā. Jag finner en vers här och en vers där, och snart börjar jag le för mig själv mitt i överväldigande sorger – och mitt liv har utifrån sett varit fullt av tragedier, och att dessa inte har efterlämnat outplånliga spår, tackar jag undervisningen i Bhagavad-gītā.”

Mahatma Gandhi

“Ty Gītā är inte en bok. Den är den eviga visdomens läkande leende, ett ansikte klart vänt mot livets förfärlighet, men fyllt av en sådan frid, ett flöde av den eviga kärlekens ljus, som förtar fruktan, min största fiende.”

Dan Andersson

“Jag vet inte vad jag ska prisa mest, Bhaktivedanta Swamis översättning eller hans djärva förklaringar av texten. Jag har aldrig skådat en viktigare eller mer auktoritativ framställning av Bhagavad-gītā. Den kommer att uppta en betydande plats i den moderna människans intellektuella och etiska liv en lång tid framöver.”

Shaligram Shukla, Prof. i lingvistik – Georgetown Universitet [sic]

“Genom att delge oss en ny och levande tolkning av ett för många redan välkänt verk, har Bhaktivedanta Swami ökat vår förståelse många gånger om.”

Edward Dimock, Prof. i sydasiatiska språk – Chicago Universitet [sic]

JOBs kommentar:

Jag följer här förlagets – inkonsekventa – diakritism. Se mina inlägg Sanskrit Transliteration och Sanskrit Transliteration, 2