Bräckligt Europasamarbete

Nigel Farage är utan tvekan en betydande retoriker och en skicklig kritiker av det nuvarande EU. Han har en ganska klar och jämförelsevis fördjupad historisk förståelse av vad det är som är fel med unionen, och går såtillvida utöver den punktvisa och impressionistiska kritik som präglar den populistiska debatten. När han skjuter in sig på “big business, big banks, big bureaucrats”, när han motsätter sig den neokonservativt styrda amerikanska utrikespolitiken, när han förespråkar en mer nyanserad hållning gentemot Ryssland, ringar han in flera av de huvudsakliga problemområdena, och följer han en riktig och nödvändig europeisk, och inte bara brittisk, internationell politisk linje motsvarande dagens krav.

Det trots detta ensidiga och populistiska i hans partis väsen och framtoning skulle också utan större svårigheter kunna avhjälpas genom större tonvikt på arvet från Tories, det gamla parti många av UKIPs ledande företrädarare sett sig tvungna att bryta med på grund av dess kontinuerliga ideologiska och politiska förfall, inte minst i förhållande till just EU. I ljuset av allt detta är det glädjande att Farage lyckades få ihop tillräckligt många partier och EP-ledamöter till sin grupp, EFD, och att till slut även SD kunde tas med ombord. De allmänna fördelarna med gruppens existens och med gruppmedlemskap är ju uppenbara.

Emellertid saknar Farage såvitt jag kunnat urskilja en djupare syn när det gäller Europa bortom den förhandenvarande union han med sådan relativ skärpa och precision vänder sig mot. Här inskränker sig hans retorik till ett fåtal återkommande, allmänna formuleringar om fria, självständiga, oberoende nationer i samarbete. Här kvarstår alltför mycket av populism. Den historiska bilden blir suddig när han närmar sig gränsen för den moderna nationalstatsprincipen, och den resulterande ideologin, eller vad man ska kalla det, framstår som otillbörligt förenklad.

Både i det större historiska perspektivet och med hänsyn till samtidens realiteter framstår hans alternativ – om man överhuvudtaget kan tala om ett sådant – till det nuvarande EU som helt otillräckligt. Och denna brist delar han och hans parti tyvärr naturligtvis med de flesta, om inte alla, dominerande EU-kritiska partier i Europa idag. Av dessa skäl är det trots de nämnda förtjänsterna svårt att känna någon större entusiasm över det rekonstruerade EFD som SD nu tillhör. Och det finns dessvärre fler skäl till det. Utöver UKIP kommer gruppen helt domineras av den grovpopulistiske italienske komikern Beppe Grillos Movimento 5 Stelle. Denna association betecknar som jag ser det på intet sätt rätt rörelseriktning för SD.

Säkert har Grillo rätt i mycket av sin kritik av det så länge groteskt korrumperade italienska politiska etablissemanget, och i hans parti finns också seriösa och kompetenta personer med en annan framtoning. Men den populistiska politiska modaliteten, som Berlusconi ju länge också representerade i mildare form, som hos ledaren Grillo nu antar i bokstavligaste mening farsartade dimensioner, är en beklaglig utveckling. Folklig förankring är inte detsamma som populism. Folklighet får inte reduceras till otillbörlig förenkling, förgrovning, pajasifiering. Det är ovärdigt. Genuin och viktig folklig opposition kan förvisso uttrycka sig i populistiska former. Ett populistiskt stråk kvarstår i de flesta mer eller mindre nationalistiska partierna i Europa. Men samtidigt förvanskas oftast den giltiga folkliga opinionen av dessa former. Kvar står enbart farsen. I Sverige såg vid det med största tydlighet i Ny Demokrati.

Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet har i viss utsträckning förmått utvecklas och mogna bort från sina populistiska ursprung, även om de därefter valt i andra avseenden problematiska vägar. Franska Front National har sitt poujadistiska arv, men det har alltid uppvägts och motverkats av en rad andra, tyngre, och för partiet lika viktiga traditioner. FPÖs retorik och, exempelvis, kulturpolitiska uttalanden (givetvis alltid ett särskilt känsligt område i detta sammanhang), uppvisar fortfarande entydigt populistiska inslag. Italienska Lega Nord har en välkänt skrikig populistisk historia. UKIPs ovan nämnda styrkor räcker för att göra dem till något mer än ett vanligt populistparti, men de populistiska dragen förblir likafullt fortfarande omisskännliga.

SD, som dels såvitt jag förstår har ett populistiskt inslag med sig från något eller några av de små partier som vid dess bildande uppgick i det, dels upptagit fler sådana genom personer som gick över från det havererade Ny Demokrati, släpar också med sig ett sådant arv, som jag menar i politiskt-kulturellt avseende hindrar och försvårar dess fortsatta utveckling. De övriga partierna i det nya EFD, litauiska Ordning och Rättvisa (TT), lettiska de Grönas och Böndernas Förbund (ZZS) och tjeckiska Svobodni, är inte alla av detta slag, men de kommer få lika lite eller ännu mindre inflytande – det första har liksom SD två mandat i EP, de övriga ett; till dem kommer en ensam fransk avhoppare från Front National. Att jämföra med UKIPs 24 och M5Ss 17.

Vidare blir gruppen p.g.a. partiernas olikhet disparat. Detta är dock ingenting ovanligt i EP-grupperna; det präglar även de största. Allvarligare är att gruppen också p.g.a. dess litenhet blir bräcklig. Andreas Johansson Heinö har med rätta betonat detta: det räcker med ett enda avhopp för att gruppen ska upplösas. Detta problem, som även det tillhör de verkligt allvarliga i sammanhanget, beror naturligtvis på Farages kanske enbart av media framnödgade vägran att samarbeta med Front National. På grund av detta fick, visade det sig, även EAF problem att få ihop det nödvändiga antalet parlamentariker och partier från olika länder; såvitt jag förstår har de ännu inte lyckats. Och om de gör det, blir även detta en liten, skör och jämförelsevis svag grupp.

Att EFD kunde bildas är trots allt detta dock alltså en stor fördel för alla involverade, och detsamma gäller om EAF kan rekonstitueras. Trots den formella åtskillnaden torde de icke sällan kunna rösta på identiskt sätt i parlamentet. Men om EAF inte kan återskapas, har den splittring jag beklagat fått en mycket allvarlig följd. Och även om det kan det, är två svaga partigrupper givetvis långt sämre än en i de centrala EU-relaterade frågorna enad, stor och stark som på allvar kan ta upp kampen med EPP, socialisterna och de gröna. De två största, tyngsta och resursrikaste partierna, FN och UKIP, skulle tillsammans ha kunnat leda en mycket stark front i EP. Deras åtskillnad däremot kan fatalt ramponera den nödvändiga oppositionen. Rörelseriktningen bör därför under den kommande mandatperioden bli konvergens, följd av samgående inför den därpå följande.

De partier som dominerar dessa grupper behövs främst i sina respektive länder för att där rulla tillbaka de gamla partiernas – från vänster till höger, men ofta samlade i mitten – problematiska inflytande; endast de har visat sig kunna bli verksamma instrument för nödvändig förändring. EP är i jämförelse med detta mindre viktigt. T.o.m. specifikt för Europafrågorna är det, med unionens nuvarande uppbyggnad, ofta mindre viktigt. Men EP och partisamarbetet där kan ändå bli en av plattformarna både för den nödvändiga dekonstruktionen av EUs problematiska strukturer och för etablerandet av det hittills så försummade men helt nödvändiga alternativa Europasamarbete som måste ersätta dem, trots att detta senare tyvärr fortfarande ligger bortom de nuvarande ledarnas horisont.

Och inom detta senare samarbetets ram, inom ramen för en union som, med utgångspunkt från en förnyad, kvalificerad och historiskt förankrad Europatanke och i anslutning till andra historiska traditioner verkligen i alla väsentliga avseenden förmår tjäna de olika ländernas och folkens intressen, och när ett nytt ideologiskt och kulturellt klimat på detta sätt i tillräcklig utsträckning skapats, kan slutligen inte bara populismen utan den ensidiga nationalism, som nu är det vanligaste och ingalunda obegripliga sätt på vilket oppositionen tar sig uttryck, börja avvecklas. Det nuvarande EU bär självt i hög grad ansvaret för den reaktiva populismens och nationalismens uppkomst. Först när vi övervunnit den förra, kan vi också mer entydigt och definitivt gå utöver de senare. I stor utsträckning måste vi helt enkelt börja om från början.

Samtiden

Nu har Samtiden startat, “Sveriges nya, oberoende och enda socialkonservativa dagstidning”.

Här kommer, förkarar redaktören Jan Sjunnesson, erbjudas “objektiva nyheter, sakliga och relevanta analyser och en socialkonservativ idédiskussion”. Man vill “bidra till ett bredare, öppnare och mer intellektuellt debattklimat”, “påverka samhällsdebatten och idébildningen med utgångspunkt i socialkonservativa värderingar såsom demokrati och frihet, eftertanke och tradition, socialt ansvarstagande och nationell självständighet”, och “bredda det svenska debattklimatet och bidra till ett hederligt och sakligt tonläge”. Tidningen ska stå för “ärligt och nyfiket prövande utanför de sedvanliga liberala och socialistiska ramarna”.

Med rätta påpekar Sjunnesson att i Sverige “finns ingen sådan publikation sedan tidigare”. “Att vara uttalat och öppet socialkonservativ i Sverige är idag ovanligt men vi är övertygade om att dessa idéer stöds av desto fler i det tysta – ofta utan egen insikt och kunskap om socialkonservatismen. Utanför Sverige ges socialkonservativa värderingar och livsval mer utrymme. Här har Samtiden en roll. Vi vill ge utrymme för idéer som betraktas och behandlas som normala och vettiga utanför den svenska åsiktskorridoren.”

Detta ser lovande ut. Formuleringarna om den politiska linjen är korta och allmänna. Socialkonservatism kan naturligtvis betyda flera olika saker. Men denna öppenhet är nödvändig; det kommer finnas anledning att återkomma till detta.

Det avgörande blir om tidningen lyckas undvika att, främst på utrikespolitikens område, sjunka ned i den amerikanska neokonservatism – med underliggande modern liberalism och socialism – som sedan länge gjort så många föregivet konservativa publikationer intellektuellt ovidkommande och idag framstår som hopplöst föråldrad. Det vore ett allvarligt positioneringsmisstag både ur ideologiskt perspektiv och i ljuset av dagens internationella händelseutveckling.

Men Sjunnesson är öppen för dialog bortom denna begränsade horisont, och det faktum att Erik Almqvist i någon utsträckning åtminstone på ett tidigt stadium var involverad i planeringen av projektet talar för att misstaget kommer kunna undvikas. Almqvist, vars politiska verksamhet numera ju är beklagligt kringskuren, har i stället i sociala media under de senaste åren allt tydligare framträtt som en socialkonservativ debattör med huvudsakligen europeisk traditionellt konservativ, paleokonservativ eller post-paleokonservativ inspiration.

Samtidens design är enkel och stram på vad jag menar vara ett utmärkt sätt – nästan som den här och liknande anspråkslösa WordPress-bloggar. Det finns inga som helst störande inslag och vulgära designexcesser av den typ som är så vanlig i nätvärlden. Hittills är den t.o.m. fri från annonser, men detta torde väl, befarar man, komma att ändras inom kort.

Samtiden

Erik Almqvist och tidskriften Samtiden

Zweig och Europa

Jag önskar att jag kunde dela entusiasmen över Stefan Zweig, men förmår det inte riktigt. Förlaget Ersatz gav härom året ut Die Welt von Gestern. Erinnerungen eines Europäers  i reviderad svensk översättning – boken utgavs första gången i Stockholm under andra världskriget. Många har därför återupptäckt honom, och beundran är stor bland Europavänner, inte minst sådana som ett århundrade efter första världskrigets utbrott ser 1900-talet som katastrofalt för vår världsdel och som blickar tillbaka med större eller mindre saknad på det samhälle och den kultur som i så hög grad förstördes med början i detta krig.

Just nu rullar också en film av Wes Anderson, The Grand Budapest Hotel, som sägs vara direkt inspirerad av Zweigs memoarer. Vad som har drag av en europeisitisk Zweigvurm sprider sig i vissa kretsar.

Utan tvekan säger Zweig en hel del väsentligt om Europa – även på annat håll än i Världen av igår. Och hans skildring av de krafter han urskiljer som dem som bröt ned hans ungdoms Europa förblir viktiga, och gör i förening med hans eget tragiska levnadsöde fortfarande ett starkt intryck.

Men det räcker inte. För mig framstår Zweig i alltför hög grad som en typisk modernist i sin generation. Inte enbart, men just i alltför hög grad. De strömningar han formades av är inte dem som främst skapade och bar upp det Europa vars förlust han sörjer. Signifikativt nämner det svenska förlaget memoarernas “kärleksfulla porträtt av vännerna Rilke, Joyce, Freud”. En annan vän var den paradigmatiske politiske romantikern Romain Rolland. Själv började han sin litterära bana som symbolistisk poet.

Det sekelskiftets Wien Zweig älskar är det vi sedan länge känner främst från modernismens liebhabrars många skildringar, i Zweigs egen efterföljd – ett Wien som pekar framåt, inte bakåt mot de traditioner som format det gamla Europa. Och finner vi inte samma problem också i hans kända biografi över Marie Antoinette, ett verk där djupare skikt i det gamla Europa utforskades? Måste inte mot dess förtjänster vägas den överdrivna freudianska svartmålningen av kungen? Dess innebörd är inte oväsentlig för förståelsen av Zweig.

De yttre miljöer i vilka Zweig rörde sig, inte minst i sin ungdom, och som jag antar att Andersons film i hög grad framhäver, var inte huvudsakligen formade av hans egna estetiska strömningar. Budapest Hotels exteriör tycks exempelvis bära arkitektoniskt vittnesmål om andra ideal och värderingar. I jämförelse med dem rör sig Zweig redan ut mot formlösheten. Hans modernism bereddes eller tog sig plats inom detta verkliga Alteuropa eller dess skapelser, men låg inte till grund för det. Zweig möjliggjordes av Europa, men hans egna ideal var inte alltid självklart förenliga med det. Europa var och förblir naturligtvis en definitionsfråga.

Vi står inför ett slags optisk illusion: vi tillskriver Zweig även sådant han i verkligheten inte stod för. Tvärtom markerar han alltifrån början av memoarerna, samtidigt som han beskriver dem, ofta ett avstånd till distinkta europeiska element i sin förlorade värld – ja, ett avståndstagande från dem. Vi finner i verkligheten en tämligen typisk 1900-talssensibilitet, med flera idag alltför lätt förutsägbara inslag.

Visst kan Zweig åberopas som stöd för Europatanken. Ja, det är glädjande att så sker, såtillvida som många läser in mer hos honom än vad som faktiskt finns där, sådant som han inte själv representerar. En mer allmän bild av åtminstone en sida av det gamla Europa får fäste, som kanske kan befrämja en rekonstruerande fantasi. Inte minst bör väl filmen, i mer populär form, kunna bidra till detta. Men för Europas räddning krävs betydligt mer djupgående grepp.

Zweigs modernism, om jag får uttrycka mig så svepande, skapade en del stor konst, inte minst inom lyriken. Men generellt är den radikalromantiska konstreligion han inte är opåverkad av naturligtvis fullständigt ohållbar, en ren illusion; det dröjde inte länge innan det blev uppenbart i vilken ringa utsträckning konsten själv kunde förnyas genom den, för att inte tala om Europa i övrigt. I vissa avseenden pekade den i själva verket fram mot aspekter av de hotande krafter han annars delvis tydligt kunde urskilja.

Skönhetsvärdena såväl som de övriga bärande kulturella traditionerna i Europa före det första världskriget hade annat ursprung. Det är dessa källflöden vi idag måste försöka hitta tillbaka till och åter inspireras av, bortom kulturradikalism, förytligad tidigmodernistisk esteticism, nostalgi och sentimentalitet – de källflöden som ensamma kan inspirera verklig nyskapelse. Om Zweig på något sätt kan kopplas till detta, kan bli en ingång till en fördjupad förtrogenhet med det essentiella europeiska arvet, kan dagens förnyade Zweigintresse få verkligt värde och Zweigs europeiska delsanningar förenas med en bärkraftig helhet.

Peter Hitchens: The Cameron Delusion

Continuum, 2010     Amazon

Book Description:

HitchensThe struggle between the main political parties has been reduced to an unpopularity contest, in which voters hold their noses and sigh as they trudge to the polls. Peter Hitchens explains how and why British politics has sunk to this dreary level – the takeover of the parties and the media by conventional left-wing dogmas which then call themselves “the centre ground”. The Tory party under David Cameron has become a pale-blue twin of New Labour, offering change without alteration. Hitchens, a former Lobby reporter, examines and mocks the flock mentality of most Westminster journalists, explains how unattributable lunches guide coverage and why so many reporters – once slavish admirers of Labour – now follow the Tory line. This updated edition of Hitchens’s The Broken Compass (2009) features a brand new introduction. In an excoriating analysis, Hitchens examines the Tory Party’s record in government and opposition, dismissing it as a failure on all fronts but one – the ability to win office without principle. The one thing it certainly isn’t is conservative.

Reviews:

“Hitchens is in general exhilaratingly good when attacking the hypocrisies and stupidities of specific individuals…The best parts of the book are the vivid (and self-ironical) scenes of foreign reporting.”  Steven Poole, The Guardian

“[Hitchens] writes with much of the verve and brio of his elder brother [Christopher Hitchens] and with a greater regard for detail and accuracy.”  Anthony Howard, New Statesman

About the Author:

Peter Hitchens is a British journalist, author and broadcaster. He witnessed most of the final scenes of the Cold War, and was a resident correspondent in the Soviet capital and in Washington DC. He frequently revisits both Russia and the USA. He currently writes for the Mail on Sunday, where he is a columnist and occasional foreign correspondent, reporting most recently from Iran, North Korea, Burma, the Congo and China.

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Den stora kampanjen inför EP-valet tycks ha lyckats uppnå sitt mål att få de kärnväljare som normalt ligger på sofflocket att gå och rösta. Ja, den fick väl också upp en hel del soffliggare som inte är kärnväljare, och vann över ganska många som inte är soffliggare men tidigare röstat på andra partier. Åkesson kompletterade på bra sätt EP-kandidaterna, och var i själva verket såvitt jag kunde se alltid huvudtalare när han under några intensiva veckor släpade dem runt hela landet tillsammans med affischerna med budskapet om “Vanligt folk mot Bryssel” och “Mindre EU, mer Sverige”.

Tyvärr ändrar denna framgång, och alla involverades förträfflighet, inte det faktum att vi alienerat Europavänner av en typ vi i stället skulle behöva ha med ombord. Europavänner som förvisso tror på nationalstatens bevarande och vanligt folks inflytande, men som vill prioritera ett alternativt Europasamarbete, ett samarbete i de europeiska nationernas verkliga intresse, som kan ersätta dagens EU. Europavänner som vill betona den verkliga Europatanken. Utan tvekan har missnöjet med EU hos några i denna kategori blivit så starkt att de trots vad de uppfattar som ofullständigheterna i SDs linje inte skrämts bort utan i stället varit beredda att för första gången rösta på oss, som det enda alternativet. Men det hindrar inte att ofullständigheterna kvarstår och att de flesta inte varit beredda att ta ett sådant steg.

De flesta av mina bekanta som röstade ja i folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 har omprövat i ljuset av den snabba utvecklingen därefter, och i många fall också i ljuset av en av denna utveckling föranledd djupare analys av unionens tidigaste historia och förhistoria. Men de skiljer sig från de f.d. soffliggarna i det att de då faktiskt röstade ja. Och de faktorer som då avgjorde valet kvarstår i form av en grundläggande, positiv inställning till Europasamarbete. Man tror s.a.s. fortfarande på det man den gången trodde att EU var och stod för.

Det gör man rätt i. Det bör man fortsätta göra. Och SD bör utveckla en Europapolitik som bygger på samma tro. En utmärkt plattform för att göra det, ja för att börja förverkliga en sådan politik, vore, efter nästa EP-val 2019, den nya grupp i EP som Front National, FPÖ, PVV m.fl. nu försöker bilda. Till skillnad från både UKIPs nu i självupplösning stadda grupp och Tories’ grupp, har nämligen just den tydligt lyft fram Europatanken och betydelsen av vår i rik mångfald varierade men också gemensamma civilisation. EP i sig är inte särskilt viktigt inom ramen för dagens EU. Men samarbetet där kan få en långt vidare syftning.

I detta bejakande av Europatanken finns just den ansats som idag behövs. Den måste förvisso stärkas och vidareutvecklas, men den är en god början. Det är här och ingen annanstans vi finner en framkomlig väg för de sanna svenska Europavännerna, något de kan bygga vidare på. Den övergivne Farage borde snarast ompröva sin hållning gentemot Front National i stället för att bli grupplös och starkt försvagad. Efter att ha omöjliggjort ett sådant samarbete även för SDs del skulle han därmed i stället kunna underlätta det inför nästa mandatperiod.

Vad Dansk Folkeparti, när de nu sviker även UKIP, tänker hitta på tillsammans med Tories orkar jag inte spekulera om just nu. Tories tillhör ju de partier man, för vid det här laget ganska länge sedan, blivit tvungen att ge upp hoppet om – Peter Hitchens’ bok The Cameron Delusion sammanfattade många av orsakerna till det. Måste vi snart räkna även DF till denna kategori? Det är beklagligt att ett parti som på många sätt står oss så nära och som har så många bra och trevliga individuella företrädare fortsätter gå i spetsen för splittringen och försvagningen av det sanna EU-motståndets och det alternativa Europasamarbetets krafter.