Jan Olof Bengtsson

Ledande regeringsföreträdare och den borgerliga pressen hyllar EUs associationsavtal med Ukraina, trots dess regerings pågående krig mot den egna befolkningen. Samtidigt hörs kraven på fortsatt svenskt närmande till, ja anslutning till NATO allt oftare och tydligare. Putin ska inte få diktera vår politik, heter det. Varför är det så viktigt för den svenska regeringen och andra liknande europeiska att ha ett dåligt förhållande till Ryssland? På vilket sätt ligger det i Sveriges och Europas intressen?

Svaren är naturligtvis enkla och för alltfler välkända. Den ryskfientliga linjen är central för den inte minst av Paul Wolfowitz upplinjerade neokonservativa strategi USA sedan länge följer, trots att en överväldigande majoritet i USA också, vid det här laget, sedan ganska länge förstått att denna inte ens är i USAs eget intresse. De ledande europeiska politikerna förblir helt bundna till och av USAs regering i detta liksom i många andra avseenden. Men ett dåligt förhållande till Ryssland ligger på intet sätt i Europas intresse.

Ryssland har förvisso en historia som ofta på radikalt sätt skiljer landet från Europa, eller övriga Europa. Dess kulturella och politiska traditioner är andra. Det hade, när det växte fram som centraliserad statsbildning, aldrig genomgått renässansen och reformationen. Man gick snabbt från tsardömet till “kommunismen”, d.v.s. den som Sovjetunionen organiserade socialismen. Det finns ett såväl politiskt som kulturellt “östligt” arv, starkt betonat av Ivan den förskräcklige, som på olika sätt hela tiden hållits vid liv och nyformulerats av vissa ryska tänkare, även under den kommunistiska tiden. Där kvarlever också messianska föreställningar om det “tredje Roms” världsfrälsande historiska mission.

Men allt detta har under flera hundra år delvis balanserats av Rysslands Europatillvända sida, historiskt symboliserad av staden Sankt Petersburg. Ryssland har kommit att definieras av spänningen eller samexistensen av dessa komponenter. Åtskillig historieskrivning underskattade länge tsardömets periodvisa, förvisso begränsade men frihetliga reformer under 1800-talet och fram till det tidiga 1900-talets revolutioner.

Efter Napoleonkrigen, Karl Johans omsvängning och Wienkongressens diplomatiska framgång förändrades även Sveriges gamla förhållande till “arvfienden” Ryssland. Historikern Kristian Gerner i Lund framhöll förtjänstfullt i mars, när upprördheten var som störst under Krim-krisen, hur efter mötet i Åbo 1812 mellan Karl Johan och Alexander följde “ett sekel av goda förbindelser. Under 1800-­talet var huvudstäderna Stockholm och Sankt Petersburg varandras speglar, nordiska systerstäder.” Detta, liksom så mycket annat under samma historiska period, är av central betydelse: man måste förstå att fientlighet mot Ryssland inte bara inte är något önskvärt, idealiskt förhållande, utan också att det inte ens är något självklart historiskt normaltillstånd.

Gerner betonar givetvis hur Sovjetunionen och dess inkludering av de baltiska staterna återupplivade den gamla fruktan för Ryssland. Men “Glasnost, perestrojka och avvecklingen av Sovjetunionen återuppväckte den fruktbara relationen från 1800-talet”. Mitt i vad som i verkligheten var 90-talets hänsynslösa och väststödda utplundring fanns här således enligt Gerner redan tidigt många tendenser till dess återställande.

Ryssland förblir annorlunda både p.g.a. dess närliggande och dess mer avlägsna förflutna. Putins regering arbetar under andra kulturella och historiska förutsättningar än de västeuropeiska. Den inte minst ekonomiska katastrofen under Jeltsins tid har i mycket avhjälpts. Men självklart återstår mycket innan landet, som Gerner vill, skulle kunna mer definitivt etableras, i den utsträckning och på det sätt det är förenligt med landets sammansatta öst-västliga arv, på den väg som utstakades av de blygsamma ansatserna i den ordnade frihetens riktning under 1800- och det tidiga 1900-talet. Liberaler borde ha förståelse för vad denna process kräver under de nämnda historiskt framvuxna omständigheterna, för hindren i dess väg, för dess långsamhet.

Men “västs” oavbrutna wolfowitzianska aggression, som har stöd i USA:s egen nationella utvaldhets- och världsfrälsarmyt, hotar att omöjliggöra en sådan inomrysk utveckling. Den producerar som reaktion radikala ideologer som helt förkastar Rysslands europeiska arv med dess införlivande av modernitetens delsanningar; ideologer som på bekostnad av detta ensidigt vill omdefiniera Ryssland i östliga termer, och ibland direkt i Ivan den förskräckliges, ja delvis väl nästan Djingis khans termer. Jag har flera gånger skrivit om Alexander Dugin, en vild men inte helt obetydlig tänkare som går långt i denna riktning: den ryska identiteten formuleras i termer av det “tredje Rom”, om än med hjälp också av radikala, ofta extremromantiska europeiska 1900-talsströmningar som den tyska konservativa revolutionen och den franska nya högern.

Det är dock överdrivet att tro att sådana radikala ideologer har något avgörande inflytande på Putin och hans regering. Tvärtom var det inte många år sedan Putin själv förespråkade det närmaste samarbete med Europa. Vore det inte för Wolfowitz-doktrinen och USA:s och dess europeiska allierades imperialism, skulle vi idag redan ha kunnat nå långt i förverkligandet av dess oerhörda möjligheter. Endast denna aggression driver idag många ryssar bort från den europeiska delen av sitt arv.

När de nu hyllar avtalet med Kiev-regeringen i termer liknande Van Rompuys monumentalt anstötliga “en stor dag för Europa”, framstår europeiska politiker och kommentatorer som förvirrade ignoranter som inte förstår innebörden av vad de själva säger. Det är, måste man påminna, ett avtal med en regering som för ett brutalt krig mot en mycket stor del av den egna befolkningen. Hur är det möjligt att forcera fram detta avtal i ett sådant läge, och framställa det på det sätt som nu sker? Van Rompuys ord betecknar EU:s moraliska och politiska förblindelse.

På vilket sätt är detta avtal bra för Sverige och Europa, i jämförelse med ett lika vänskapligt förhållande till Ryssland med sina ofantligt mycket större resurser? På vilket sätt är det bra när det sluts till priset av ett sådant förhållande? Ingenting i Putins tidigare linje stred mot vare sig Ukrainas eller exempelvis Georgiens närmande till Europa, om det skedde i enlighet även med Rysslands egna legitima intressen – det Ryssland som alltså också självt på motsvarande sätt, det sätt västliberalerna borde vilja, skulle närmat sig Europa och inte minst därmed naturligt befästs i sin ordnade, frihetliga och rättsstatliga utveckling, i konsekvent förnyelse och fullföljande av 1800-talets politiska landvinningar.

Tysklands gamla socialdemokratiska ledare Helmut Schmidt och Gerhard Schröder, liksom de ledande politiska partier som nu utgör den enda sanna politiskt organiserade europeiska oppositionen, gör rätt i att protestera. Vi har allt att vinna på ett gott förhållande till Ryssland. Vi har allt att vinna på en brytning med USA:s neokonservatism – vi, Europa, ja USA självt har allt att vinna på det.

Ukrainas nyvalde president Porosjenko har, rapporterar DN, “beslutat att utöka regeringens vapenvila ytterligare tre dagar”…

EU undertecknar associationsavtal med en regering som, i den våldsamma kuppens efterföljd, för brutalt krig mot den egna befolkningen. Enligt Van Rompuy är det “en stor dag för Europa”.

På vilket sätt är detta mer moraliskt än Rysslands annektering av Krim? Man frågar sig med Augustinus: remota iustitia quid sunt regna nisi latrocinia magna (när rättvisan avlägsnats, vad är staterna annat än stora rövarband)?

Hur långt får dessa groteska och för världsfreden farliga provokationer mot Ryssland fortsätta?

Samtidigt väljs Jean-Claude Juncker med Fredrik Reinfeldts stöd till ny ordförande för EU-kommissionen. Florian Philippot  kommenterar kort: Juncker “symbolise merveilleusement l’UE: technocratie, dogmatisme, rupture avec le peuple. Merci pour ce choix éclairant.”

Men det är än värre. Dick Erixon beskriver idag i ett lysande blogginlägg Juncker som “den makthungrige intrigmakaren” som “representerar det storhetsvansinne som präglar EU-byråkratin och som innebar att de satte en så stor eurozon som möjligt framför sunda finanser”.

“Ingen”, skriver Erixon, “är mer ansvarig än Juncker för eurokrisen genom hans fullständigt oansvariga sätt att låta Grekland bli en del av eurozonen, trots att man visste att grekerna trixade med bokföringen.”

Juncker påstod sig inte känna till det senare. Erixon kommenterar: “Större inkompetens än detta kan man knappast visa på europanivå. Dessutom ljuger han. Man visste. Ändå väljs han nu att leda Europa i fem år framåt.”

Ingenstans finns enligt Erixon “så lite rakryggad kompetens och integritet som i EU-politiken”. Om det vore val idag skulle Erixon rösta nej till medlemskap i en union som “håller på att sänka sig ner i en dynga ur vilken vi inte vet vad som kan uppstå”.

Så är det. Vad kommer uppstå? De flesta nuvarande tendenser pekar i en sant förskräckande riktning. Ganska många historiskt tyvärr inte helt okända konturer kan skönjas. Det vi med absolut säkerhet vet redan nu är att vi måste etablera ett alternativt, frihetligt, humanistiskt, och därmed sant europeiskt samarbete.

När vi ser dessa bakom den kalla teknokratiska och byråkratiska fasaden helt vilda nihilister i aktion rörande Ukraina och posten som kommissionsordförande, ledare med sådan svindlande avsaknad av omdöme, av kulturella och moraliska kvalifikationer för sina ämbeten – ja, då blir det tydligare än någonsin hur vi står inför EUs tragiska förstörelse av Europa.

Tobias “Tobbes Medieblogg” Svensson påpekar riktigt att EAF, European Alliance for Freedom, är ett europeiskt politiskt parti och inte en grupp i Europaparlamentet. Jag har använt EAF som namn på den grupp i EP som Front National försöker bilda eftersom gruppen kommer vara associerad med partiet och det återstår att ge den ännu inte bildade gruppen ett eget namn. Europeiska politiska partier kan visserligen vara eller inte vara associerade med grupper i EP, och det kanske vore bättre att tills vidare tala om “EAF-gruppen” eller något sådant  Men de nuvarande medlemmarna i EAF kommer alla från de nationella partier som är aktuella för medlemskap i den grupp man försöker bilda. I sak viktigt i detta sammanhang är hursomhelst att Sverigedemokraterna hittills varit medlem i EAF och representerat av Kent Ekeroth.

Geert Wilders and, as far as I understand, the Front National’s vice president Florian Philippot have now made impossible the formation of the new European Alliance for Freedom group in the European Parliament, or, more precisely, made necessary its indefinite postponement, by refusing to accept the participation of Polish Nowa Prawica – a libertarian party which, like Wilders’s own, is much closer to UKIP than FN.

As in the case of UKIP’s rejection of FN, the objection is made with reference to allegedly antisemitic remarks from the party leader, Janusz Korwin-Mikke.

At the same time, hostile Swedish media charge that Italian Europe of Freedom and Democracy member Movimento 5 Stelle’s leader Beppe Grillo too has made antisemitic statements. And indeed, if Jean-Marie Le Pen’s statements are antisemitic, Grillo’s certainly are so to at least the same extent. For this reason, it is said, SD must reject M5S (and thereby end the newly formed EFD).

Could it be that M5S are really more antisemitic, extreme etc. than FN, the leading EAF party? Possibly. At least, Nigel Farage can never again, after his collaboration with Grillo, dismiss FN on the basis of Le Pen’s antisemitism.

But, above all, M5S are far less serious than FN. The negotiations for the formation of the EP groups were ridiculous from the beginning. Now they are becoming farcical. But not only because of Grillo, the professional comedian.

Merge the EFD and the EAF groups now, once and for all – before Philippot declares that FN will never have anything to do with UKIP and SD since they cooperate with the racist fascists in M5S. And make clear what is antisemitism and what is not.