Lamellhusen och frågan om alternativet

Kim Petrusson skriver ytterligare en kommentar i den viktiga (för bedömningen av folkhemmet viktiga) lamellhusfrågan:

Nåväl. Om vi betänker de processer som ligger bakom huskonstruktionen som sådan och hur denna i sin tur har påverkats av industrialiseringen kommer man också närmare min ingång till ämnet. Hade man från höger lyckats avstyra socialismens maktövertagande så hade man nödvändigtvis stått inför arbetarklassens inlemmande i samhällskroppen – på högerns villkor. Givet unghögerns mer korporativa ansats bör vi ha sett en yrkesorganisation som utmynnat mer i hantverkstradition och -produktion, vilket kan kontrasteras med den konforma och profitorienterade byggnadsindustri som utvecklades istället. En sådan utveckling hade om inte omöjliggjort så åtminstone avsevärt hejdat funktionalism och modernism.

Lamellhusen är startpunkten på den kortsiktiga mentalitet som nu råder inom byggnadsindustrin, det vill säga att man bygger bättre bostäder men sämre byggnader. Just här får väl lamellhusen utgöra en skärningspunkt, men arkitektoniskt, socialt och politiskt visionsmässigt ser jag gränsen snarare gå mellan lamellhusen och landshövdingshusen till de senares fördel.

Det är möjligt att jag får ge upp här. Jag har kanske fel. Din ingång till ämnet framstår visserligen fortfarande som så skild från min att det mesta av vad du säger skulle kunna accepteras som riktigt utan att det jag från en mycket mer begränsad ingång säger nödvändigtvis blir ogiltigt.

Thorildsplan 1929
Thorildsplan 1929

Men det intryck jag får är att om du skulle acceptera ingången i princip, skulle du förkasta resultatet av min bedömning utifrån den. D.v.s. även strikt och exklusivt arkitektoniskt är lamellhusen för dig oacceptabla. Detta framstår som innebörden av att gränsen går mellan dem och landshövdingshusen även i arkitektoniskt avseende. De förra kan enligt dig omöjligen tänkas som moment i högerns inlemmande av arbetarklassen i samhällskroppen, som manifestationer av en annan social och politisk vision.

Och naturligtvis måste medges att lamellhusen arkitektoniskt inte är särskilt utvecklade eller avancerade. De är förvisso enkla. Variationen är begränsad utöver putsens och teglets färger, även om den inte saknas (framför allt skiljer sig det tidiga femtiotalets hus från trettiotalets: de förra – med mina exempel: Blackeberg och längre västerut – är tjockare, fönster ocb balkonger är större och annorlunda utformade och arrangerade, de är ibland delvis sammanbyggda till halva eller nästan hela gårdar, o.s.v.). De är utan tvekan, med Nordisk Familjeboks ord, “ensartade”.

Som jag redan varit inne på anar jag att skillnaden mellan trettiotalets lamellhus och tjugotalsklassicismen, eller rentav mellan de förra och den övergångsform mellan tjugotalsklassicism och reguljära lamellhus av den typ jag här diskuterar, sådan vi finner den i Kristineberg och vid Fredhällsparken, med tjockare hus, fyra våningar (utan hiss), och enstaka inslag av enkel tjugotalsklassicistisk ornamentik, förklaras snarare av ideologiska överväganden än ekonomiska.

Jag kan visserligen inte bedöma hur mycket mer det skulle ha kostat att fortsätta att bygga övergångshus även utanför tullarna, eller rentav egentliga tjugotalsklassicistiska hus av den typ vi finner vid Thorildsplan, byggda som traditionella stadskvarter och inte som fristående längor. Men det känns rimligt att anta att inte bara den nya byggnadsmotivationen skapad av Kris i befolkningfrågan och Möllers bostadssociala utredning, utan också, och i ännu högre grad, acceptera, ligger bakom den markanta förändringen, även om lamellhusen inte är egentligt funktionalistiska i acceptera-författarnas mening.

Naturligtvis är det för mig självklart att inte bara tjugotalsklassicismen utan även övergångsformen varit att föredra hela vägen ut till Hässelby (eller landshövdingehusen i motsvarande nya områden i Göteborg). Men nu blev det inte så, annat än undantagsvis, och vi står inför ett distinkt folkhemsarv i form av det oerhört omfattande beståndet av de enklare lamellhusen. Och vad jag gjorde var bara att jag försökte ta fasta på något centralt i folkhemmet som tillhörde det som kunde försvaras. Detta kändes viktigt efter mitt kritiska inlägg om folkhemsnostalgin. Jag ville inte skrämma bort folkhemsnostalgikerna, utan i stället få dem att acceptera så mycket om möjligt av min kritik genom tillmötesgående eller medgivande rörande hållbara inslag i folkhemmet som kunde avskiljas från de problematiska.

Som sagt, jag kanske misslyckades. När det gäller din ingång i övrigt har jag inga invändningar. Möjligen bör begreppet “högern” kvalificeras i det här sammanhanget; den var inte helt enhetlig.

Regeringen Hansson

I, 1932-36

Hansson

Den grundligare urskillning av folkhemmets goda och dåliga sidor som aktualiseras av dagens nationalisters åberopande av det kräver naturligtvis att vi tittar närmare på flera av dessa herrar (några nya tyngre socialdemokratiska namn tillkom väl inte i Hanssons senare regeringar utan först i Erlanders): fr. v. Arthur Engberg, Karl Schlyter, Östen Undén, Henning Leo, Hansson, Fritjof Ekman, Richard Sandler, Ernst Wigforss, Torsten Nothin, Ivar Vennerström, Per Edvin Sköld, Gustav Möller. Men vare sig ifråga om de goda eller dåliga sidorna räcker en sådan granskning; ett bredare och djupare historiskt perspektiv är nödvändigt.

Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet

Vi, Sverigedemokraterna, har nu presenterat våra kandidater till Europaparlamentsvalet. Toppnamnet är Kristina Winberg, ledamot av Jönköpings kommunfullmäktige och arbetande i vården. På andra plats på listan står Peter Lundgren, lastbilschaufför, medlem i Metall, och partiets starke man i Gnosjö. Båda är således smålänningar. Först på tredje plats finner vi partiets mångårige huvudsaklige talesman i Europafrågor, riksdagsmannen Johnny Skalin.

Åkesson förklarar att det främst gäller att mobilisera våra egna väljare. De anses mindre intresserade av Europafrågorna och kan befaras avstå från att rösta i detta val. Därför var det nödvändigt att hitta “folkliga profiler” som våra väljare kan identifiera sig med.

Winberg säger dock att hennes roll också är att locka kvinnor, d.v.s. en grupp som inte i tillräcklig utsträckning tillhör de egna väljarna. Och det är uppenbart att Lundgren också måste vara vald p.g.a. den förmåga han antas äga att vinna över nya väljare från Socialdemokraterna.

Kandidaterna är okända, även för mig. Men de är säkert bra politiker. De ger ett sympatiskt intryck. Den bristande kunskapen om och erfarenheten av EU ska naturligtvis kompenseras av en stor stab av sakkunniga från partikansliet.

Fördelarna med valet vinns dock på bekostnad av annat. Problemet är väl främst att nomineringen signalerar att vi inte i någon större utsträckning prioriterar Europafrågorna – gjorde vi det skulle mer kända och på området meriterade politiker väljas. Samma fenomen ser vi visserligen också i andra partier, trots att de är för EU. Men i SDs fall är det inte bra av det skälet att vi, som jag föreslagit, bör bli det sanna Europapartiet i Sverige.

Winberg säger sig vilja motarbeta den alltför höga avgift vi betalar till EU, och Lundgren aspekter av den inre marknaden, särskilt med hänsyn till transportbranschen. Det är viktiga frågor.

Men på längre sikt borde, föreslår jag, målet sättas högre. Menar vi allvar med EU-motståndet, måste vi helt enklet arbeta för den nuvarande unionens avveckling och ersättande med någonting bättre. Båda dessa moment är naturligtvis oerhört omfattande och krävande. Å ena sidan en nedmontering, å den andra ett uppbyggnadsarbete.

Det är litet svårt att utan närmare insikter i de strategiska övervägandena och deras grunder bedöma vilka prioriteringar som måste göras, men Winberg och Lundgren kommer säkert åstadkomma det de är avsedda att eller förväntas åstadkomma. Inför nästa Europaparlamentsval borde dock inte de förhandenvarande nödvändigheterna behöva vara desamma. Då borde man kunna inrikta sig inte bara på de nämnda större Europafrågorna, utan också, och just genom denna inriktning, på att nå ytterligare nya väljargrupper, väljargrupper som vi i lika hög grad behöver.

Vi behöver kanske inte just nu, men definitivt i längden, kandidater som förstår det verkliga Europa, som förstår Europatanken, och som är motiverade inte bara att få bort enstaka missförhållanden i den nuvarande unionen, nej inte ens bara att få bort denna union som helhet. Vi behöver sådana som också, ja i ännu högre grad, är inriktade på att parallellt med detta, samtidigt med denna nedmontering, etablera samarbete med liknande partier i Europa, ett samarbete som sedan också kan användas för det nya, gemensamma, alternativa, konstruktiva arbetet för Europas stärkande.

SDUs ordförande Gustav Kasselstrand använder fortfarande en del populistiska grepp i sin retorik, men de kan förhoppningsvis snabbt arbetas bort. Han har inte bara en examen i nationalekonomi och erfarenhet från näringslivet utan även genuina kulturella intressen och är tysktalande, d.v.s. äger kvalifikationer av den typ man måste kunna kräva av en framtida toppolitiker. Han har dessutom redan lagt en grund för det nödvändiga Europasamarbetet på ungdomsförbundsnivån, inte minst med Frankrikes stora nationella parti.

Detta parti har ofta använt en retorik som vänder sig mot “Europa”, men naturligtvis menar man med detta EU – ett nationellt parti i Frankrike som inte förstår Europatanken vore en historisk absurditet. Till skillnad från UKIPs Nigel Farage, som dessvärre fortfarande med all säkerhet inte alls förstår Europaidén, hänvisade Marine Le Pen nyligen uttryckligen till den i sin appel aux peuples d’Europe och förklarade sig stödja den.

Men det är viktigt att hos alla lämpliga samarbetspartners konsolidera denna förståelse, som grund för det gemensamma arbete som verkligen, till skillnad från EU, är för Europa. Det är viktigt, ja avgörande, att på detta sätt balansera nationalismen och fast etablera grunden för framtidens enhet-i-mångfald. I detta sammanhang behöver vi personer som är mer fullständigt och allsidigt representativa för Sverige, svensk kultur, svensk historia, svensk tradition.

En annan och lika god kandidat jag skulle vilja förespråka som lämplig för denna uppgift är Anton Stigermark, kulturpolitisk utskottsledare i SDU, med de rätta kvalifikationerna i form av statsvetenskaplig såväl som filosofisk och idé- och lärdomshistorisk utbildning i Lund, och efter en rad viktiga artiklar på nedlagda Newsmill nu mest känd – om än i en alltför begränsad krets – som utmärkt kulturskribent i Tidningen Kulturen.

Stigermark äger den inte minst i Europasammanhanget nödvändiga förståelsen av den avgörande men fatalt försummade humanistiska kulturen i egentlig mening, och kan utan all tvekan starkt bidra med den kompletterande kulturkonservativa dimension som vi (SD) ännu inte tillräckligt införlivat. Han är en garant för att vårt parti inte sjunker ned i billig populism. Många fler av hans typ bör komma fram ur SDUs led, och ett sverigedemokratiskt studentförbund borde bildas, där sådana kan formas.

Erik Almqvist, en av partiets bästa företrädare, borde också, vid sidan av arbetet med nättidskriften Samtiden, återknytas till det via Europaparlamentet, i någon funktion. Han har gått i utmärkta skolor inte bara i Sverige utan även i Belgien, och har nu, efter att ha drivits i landsflykt p.g.a. misstag sådana som vi alla någon gång gör och som han måste förlåtas för, värdefulla erfarenheter och kontakter från Ungern. Även den i Europafrågor starkt engagerade Kent Ekeroth, och naturligtvis Skalin, framstår som rimliga Europaparlamentariker.

En eller ett par mandatperioder i Europaparlamentet borde inte behöva innebära ett avsteg från och en nackdel för en politisk karriär på hemmaplan. Kasselstrand vill kanske prioritera enbart den svenska riksdagen. Men det nya Europapartiet borde göra Europafrågorna centrala även i den inhemska debatten och politiken, borde se erfarenheten från Bryssel och Strasbourg som meriterande för en fortsatt politisk bana här hemma – ja, det borde överhuvudtaget göra motsättningen överspelad.

Sverige är en del av Europa, som Kasselstrand betonade under Almedalsveckan i somras, när hans vänner i tre europeiska ungdomsförbund var på besök. Menar vi allvar med svensk identitet, måste vi mena allvar med Europa.

Med detta vill jag inte säga att årets kandidater, Winberg och Lundgren, är dåliga val. Jag vet ännu inte tillräckligt mycket om dem. Rimligen måste de som valt dem göra det. Men generellt skulle jag nog ändå vilja påstå att SDs alla största problem eller mest akut trängande behov inte är att finna folkliga profiler som de som redan är våra väljare kan identifiera sig med.

Det finns i Sverige, delvis men inte enbart av historiska skäl, en märklig kultur där “vanlighet” alltid förväntas även hos toppolitiker, en kultur som ibland kan drivas till absurda, löjligt krystade och alltför ofta kulturfientliga ytterligheter – en missförstått demokratistisk fientlighet mot allt som på något sätt påminner om elitism.

SD ska naturligtvis vara folkligt, men det får inte vara ensidigt i detta. En kompletterande politikertyp som också vid behov kan vara mer och annat behövs för att bli ett riktigt stort parti, ett parti som kan spela den historiska roll som idag är nödvändig. Och inte minst behövs det för Europapolitiken.

Egnahemsrörelsen

Norra Ängby 1930
Norra Ängby 1930

Ett alternativ till lamellhusen var egnahemsrörelsen, som Hansson och socialdemokraterna starkt anknöt till och befrämjade. Även dess hus och områden framstår för mig som en arkitektoniskt hållbar del av folkhemmet – och som lösning på samma problem som lamellhusen borde den vara mindre kontroversiell. I dess fall blir kontinuiteten än tydligare med den äldre konservativa – och även liberala – social- och bostadspolitiken. Egnahemsrörelsen går tillbaka till 1800-talet, och statens egnahemslånefond tillkom 1904. I Bromma finns egnahemsområden i Olovslund och Norra Ängby. Den första nyligen färdigbyggda delen av det senare området ses ovan 1930 – en del av folkhemmet förverkligat före lamellhusen och före Hanssons socialdemokratiska maktövertagande två år senare; dubbelklicka för att förstora.