Jan Olof Bengtsson

Den högre vilja som den värdecentrerade historicismens tänkare ställer mot den lägre definieras medels en rad närmare filosofiska bestämningar inom voluntarismens allmänna tradition, och det är viktigt att klart uppfatta dessa filosofiska särdrag. Till att börja med uppfattas den i termer av en på särskilt sätt förstådd universalitet. Att förstå det universella är enligt den värdecentrerade historicismens ensidiga men – som begränsad till den etiska, humanistiska nivån – giltiga och viktiga förståelse att uppfatta alla aspekter av det mänskliga i relation till den högre, etiska viljan. Eller omvänt: att förstå den högre, etiska viljan är att uppfatta det universella.

Viljan betraktas i allmänhet, utan att frågan om dess subjekt uppkommer. Men den på detta område vidareförda etiska dualismen är viktig i perspektivet av modernitetens individualism som ju långtifrån alltid varit etiskt betonad. Såväl den högre som den lägre mänskliga potentialen förstås alltså i viljetermer. Oförmåga att leva upp till den högre viljans “law for man” – ett uttryck Babbitt lånat från Emerson – leder till individuell och social misär. [Will, Imagination and Reason, 185.] Den lägre viljan tar, som hela den klassisk-kristna traditionens huvudströmning sådan den uppfattas av de värdecentrerade historicisterna lär, naturligt över i frånvaro av den disciplin som erfordras för den högres förverkligande. Och den lägre viljan skapar naturligtvis personlighetstyper av ett annat slag än den högre. Naturligt nog frambragte den lägre romantiken ständigt moraliskt ambivalenta eller i värsta fall entydigt demoniska sådana på olika områden, som den panteistisk-impersonalistiska idealismen i sin tur kunde tendera att legitimera.

Det är mot den lägre romantikens och den lägre viljans personlighetstyper som Babbitt och More uppställer en högre vilja förstådd i klassicistiskt universella termer. Förstådd på samma sätt i alla individer representerar den högre viljan en universalitet, eller är den identisk med en universitet, som mer eller mindre uppfattas och hörsammas.

Det är denna uppfattning av den etiska universaliteten som den värdecentrerade historicismen, i sin centrala intention, vill förena med en förståelse av individualitetens konkretion medels Croces partiella hegelianism. Jag tror att det hela i någon mån s.a.s. hänger i luften utan både den mer fullständiga idealismen och personalismen, och att det pekar mot dessa som nödvändig konsekvens och komplement. Men voluntarismen som sådan, uppfattningen om viljans primat, och i synnerhet som förenad med uppfattningen om denna primära viljas mer allmänt uppfattade dualitet, är dock på Babbitts humanistiska plan förenliga med dessa.

Insikterna på detta område ligger till grund för förslaget att the inner check kanske bäst beskrivs som den anda i vilken människor bör handla. [Will, Imagination and Reason, 34.] Även om de inte är lika utvecklade och precisa som de vi finner i den tidiga svenska personalistiska idealismen, [The Worldview of Personalism, kap. 4.] övervinner också de den ensidiga moraliska rationalismen och dess tendens till rigid regeletik utan att falla ned i irrationalism. Den från Babbitt övertagna, etiskt dualistiska voluntarismen är en av de distinkta och särpräglade grundvalarna för den värdecentrerade historicismens humanistisk-filosofiska epistemologi.

Det sant moraliska handlandet bär frukt i form av den lycka som den värdecentrerade historicismen med Aristoteles är noga att åtskilja från den blotta tillfälliga njutningen. Och “in the specifically religious sphere, the result of moral striving is peace”. Här överskrider den högre viljans verkan det humanistiska planet, övergår från mediation till meditation, och det ligger nära till hands, även om ingen vidare beskrivning av den senares nivå ges, att  möjligheten åtminstone principiellt lämnas öppen för att även något utöver den högre viljan karaktäriserar den. Framför allt är det väl Babbitts buddhism som vi här ser ett uttryck för. I såväl lyckans som fridens fall lär vi genom det moraliska handlandet känna något av det mänskliga livets yttersta syfte och mening.

Det slutliga verklighetskriteriet är enligt Babbitt den typ av viljande som genom sin själva natur tillfredsställer människans djupaste behov. Detta, framhåller Ryn, är innebörden av hans påstående att det epistemologiska problemet, “though it cannot be solved abstractly or metaphysically, can be solved practically, and in terms of actual conduct”. Om absolut kunskap enligt Babbitt för alltid måste undfly människan, kan vi dock enligt honom på erfarenhetsmässiga grunder avgöra i vilken utsträckning en bestämd livsåskådning gynnas eller avvisas av tingens ordning, och på denna grundval kan vi rangordna dem som mer eller mindre svarande mot verkligheten. [Ibid. 27 f.] “In the ethical life the authority to which man ultimately defers”, heter det, ”is not a set of conceptual propositions but a special power of will which finally transcends efforts at exhaustive intellectual definition.” Moralen är för Babbitt helt enkelt en skapelse av viljan; genom en högre, inre aktivitet, genom ett övervinnande av hinder, icke genom slapp eftergift för ögonblickets impulser, frambringas det goda i världen. [Ibid. 29, 31.]