Jan Olof Bengtsson

Länge framstod många aspekter av Breiviks ohyggliga terrorattacker i Norge som så oklara att jag uppfattade det som omöjligt att komma med någon mer djupgående analytisk kommentar. Det fanns skäl, utöver det förhållandet att jag varit bortrest och inte kontinuerligt följt rapporteringen och debatten på nära håll, att avvakta tills ett tillräckligt grepp om den enorma tragedin blev möjligt.

Dock blev det snabbt klart att hela situationen, och framför allt politiska motståndares och en del av medias utnyttjande av tragedin för politiska poänger mot SD och jämförbara partier i andra länder, innebar att SD stod inför en utmaning vars rätta hantering krävde åtskillig eftertanke. Och detta gäller fortfarande.

Man kan aldrig helt hindra eller skydda sig från att onda eller sinnesförvirrade människor delar ens åsikter och till och med begår vansinnesdåd i deras namn. Jag väljer, tillägger jag, med viss noggrannhet orden onda och sinnesförvirrade, och tror att de bör betonas ungefär lika starkt. Breivik väljer att göra det onda, och han gör det på ett sätt som indikerar sinnesförvirring i strikt, klinisk, patologisk mening. Men även om sinnesförvirringen inte är av detta slag, även om Breivik begick sitt dåd endast av stark tro på sin sak, är den ett faktum eftersom dådet så uppenbart komprometterar och motverkar just denna sak. Gärningen är konsekvensmässigt irrationell över gränsen till det vansinniga.

Man kan försöka visa att sådana gärningsmäns åsikter i själva verket inte alls är ens egna utan i stället någon motståndares, och därmed försöka skylla på denne. Men om exempelvis Breivik faktiskt inte hyser åsikter liknande mina, finns, hur groteskt det än kan synas utifrån åsikterna som sådana, ingenting som i ett fritt samhälle någonsin helt kan garantera att någon annan som verkligen gör det dyker upp och utför något liknande. Det är i så fall en mörk, tragisk stund för alla andra med dessa åsikter. Men det är inte åsikternas tragedi.

Breivik utförde sitt illdåd i namn också av åsikter som nästan alla samtida västerländska liberala demokrater delar. Och utan tvekan delar han även en del av mina, fastän jag inte är en sådan liberal demokrat. Eller snarare, som Åkesson uttryckte det i sitt sommartal i Sölvesborg, likheter finns i begreppsanvändning och problemformulering. Breivik formulerar problem med hjälp av allmänt förekommande begrepp som i sig själva varit och borde vara relativt okontroversiella: massinvandring, multikulturalism, politisk korrekthet, kulturmarxism. Och det står självklart bortom allt tvivel att SD som parti – inte bara hos enstaka företrädare som Kent Ekeroth – liksom många liknande partier i Europa i viss mån är influerat av islam- och islamiseringskritkiker som Robert Spencer och hans blogg Jihad Watch, Fjordman, och bloggar som Gates of Vienna, som alla på avgörande sätt format Breivik.

Trots att jag inte delar deras neokonservativa tendens och deras onyanserade och urskillningslösa kritik av islam och försvar för judendomen och Israel, finner jag den kritik som riktats mot dem efter Breivik – ibland kappvändande, ibland bara intensifierad – orättvis, ensidig, överdriven, plötsligt bortseende från alla sanningar de uttalat om den västerländska civilisationen och dess försvar och från alla problem med de radikala, fundamentalistiska formerna av islam de med rätta pekat på. Detta gäller även när denna kritik framförs från positioner som jag i många avseenden delar. Det finns viktiga delsanningar hos de nämnda islamkritikerna. De är förvisso inte några unika bidrag endast från deras sida, och de är naturligtvis bara en del av SD:s helhet av sanningar. Men de är likafullt sanningar som Breivik inte kan tillåtas få SD att sluta uttala.

Emellertid finns det en punkt som berört mig starkt i den förnyade SD-kritik som nu hörs, en punkt som jag instämmer i: klimatet och tonläget på vissa håll på internätet kan utan tvekan åtminstone bidra till att skapa onda, ensamma galningar och driva dem till handlingar av det slag vi nu sett. Det kan knappast förnekas att Breivik till dels är en extrem produkt av den anonymitetskultur vars avarter jag flera gånger påtalat och kritiserat under det gångna året, i inlägg såväl som, och inte minst, i diskussioner i kommentarfälten. Det tonläge jag mött på en del håll på internätet har varit skrämmande, våldsamt, någon gång explicit hotfullt. Jag har själv några gånger känt att jag haft att göra med latenta våldsmän (även om det ska sägas att just dessa tydligt visat sitt ideologiska avstånd från SD). Den pågående mediakampanjen är väsentlig för mig av det skälet att jag själv fått anledning att engagera mig i sådan utsträckning i just denna fråga.

Liksom tidigare tar jag dock fullständigt avstånd från de protototalitära förslag som nu med förnyad styrka framförs om att inskränka internätets frihet. Jag förkastar också helt Tysklands inrikesminister Hans-Peter Friedrichs förslag att omöjliggöra just anonymiteten som sådan. Vad jag vänder mig mot är anonymitetskulturen just som dominerande kultur, som en norm som de flesta anpassar sig till, och framför allt dess uppenbara missbruk i ansvarslöshetens tecken. Jag kan inte ta avstånd från anonymiteten som sådan. Skälen till det har jag flera gånger fått anledning att återkomma till här. Anonymiteten, trots att den normalt är beklaglig, inte bara kan användas på ett menings- och ansvarsfullt sätt. Den kan också vara nödvändig just på grund av den typ av bekämpande och förtryck av oliktänkande – inklusive i ett större historiskt och internationellt perspektiv högst måttfulla och alltigenom demokratiska sådana – som idag bedrivs inte minst från stora delar av media.

Den ståndpunkt jag inför den nu inträffade tragedin måste upprepa innebär således dels ett förkastande av anonymitetskulturen som sådan, som allmänt mönster, och framför allt av dess missbruk, men dels också ett försvar för den principiella rätten och möjligheten till anonymitet på internätet. Det finns nu anledning att desto skarpare upprepa och insistera på båda dessa moment.

I ljuset av större kännedom om Breiviks åsikter och deklarerade motiv kan man tycka att den påstådda åsiktsgemenskap mellan honom och SD som såväl liberaler och socialister å ena sidan som olika radikala nationalister (sådana som på internätet som vanligt talar stora och hårda ord men inte vågar göra det under eget namn) å den andra ständigt vill påtala, inte är något som förtjänar att tas på större allvar och utförligt bemötas. Det har visat sig att Breiviks manifest verkligen är ett bisarrt hopkok, fyllt av motsägelser. Signifikativt nog måste ju också de sinsemellan olika, ja motsatta grupper som vill använda det mot SD betona helt olika, och lika motsatta, element i det. Det är till stor del men inte enbart den förvirrade karaktären hos Breiviks manifest som förklarar medias  förvirrade framställning och användning av honom.

Med hänsyn endast till Breivik själv, hans åsikter och hans illgärning skulle och borde SD, utifrån vad vi idag vet, helt enkelt avstått från att överhuvudtaget ge sig in i en jämförande ideologisk analys. Man skulle bara ha uttryckt de självklara fördömandena utifrån humanistiska och demokratiska principer och värderingar, och medlidande med offren, de anhöriga och det norska folket.

Men det oanständiga, intensiva och prolongerade utnyttjandet av tragedin från delar av media (dock förvisso inte alla delar!), inlett omedelbart efter det inträffade och överordnat uttrycken för sorgen och det elementära medlidandet, gjorde det ändå oundvikligt för Åkesson att ägna nästan hela sitt sommartal i Sölvesborg åt just en sådan analys.

Denna analys kunde naturligtvis inte, givet omfattningen av den fantasmagoriska blandning som är Breiviks manifest, vara heltäckande. Dock tas i ett sammanhang som detta förvånansvärt många aspekter upp, och de flesta anklagelser och guilt-by-association-argument bemöts. Såvitt jag kan se är det faktiskt en av de mer detaljerade, utförliga och djupgående analyserna av Breiviks bisarra manifest som hittills presterats.

Manifestet i sig förtjänar alltså inte en sådan närläsning, och inte heller står analysen i någon proportion till SD-kritikens kvalitet. Ändå var detta nödvändigt, och trots allt också i viss mån i sak intressent. Åkesson tydliggör nämligen genom sin jämförelse även en del viktiga allmänna poänger om SD:s politik. Delar av SD:s egen distinkta profil blir tydligare, tecknad mot denna groteska bakgrund. Genom att i tur och ordning avslöja åtminstone en del av sanningen om Breiviks “nationalism”, “kristendom” och “konservatism”, får Åkesson utan tvekan fram att den partiella överensstämmelsen i problembeskrivning och begreppsanvändning inte innebär någon allmän åsiktsgemenskap.

Återigen: det är i princip möjligt, och omöjligt att hindra, att även en person som verkligen i stor utsträckning har rätt förstått nationalismen, kristendomen och konservatismen blir galen och begår terrorhandlingar. Och även att en person som begår sådana handlingar bara säger sig förstå dem, bara gör anspråk på att vara nationalist, kristen och konservativ, är naturligtvis tragiskt. Det går inte att förneka det tragiska i Breiviks överensstämmelse i begreppsanvändning och problemformulering.

Men det är nu inte bara ifråga om det omänskliga våldet uppenbart att i det aktuella fallet gärningsmannen i verkligheten står för något annat. De skillnader Åkesson lyfter fram, den ena eller den andra av vilka kritikerna av talet utan undantag ignorerat på samma sätt som de utelämnat flera av Åkessons exakta formuleringar, går utöver den uppenbara och grundläggande som består i förespråkandet respektive förkastandet av politiskt våld. Det är, som också alla omdömesgilla kommentatorer i media framhållit, en skillnad som även om en mer långtgående åsiktsgemenskap i övrigt skulle ha varit förhanden vore tillräcklig för att SD inte, som vissa velat, skulle kunna tillskrivas något som helst ansvar för det inträffade, för Breiviks ofattbara grymhet mot oskyldiga barn och ungdomar.

I ljuset av dessa skillnader är Åkessons hypotetiska polemiska parallell med ansvarsutkrävande från exemepelvis socialdemokraterna för socialistiska terroristers gärningar – en parallell som tidigare också använts av Björn Söder – fullt giltig. Åkesson får också fram att samtliga muslimer naturligtvis inte kan ställas till svars för den radikala islamistiska terrorismen.

En annan sak är att socialdemokrater aldrig och moderata muslimer alltför sällan stäms till eftertanke av att deras åskådningar missbrukas eller känner sig behöva prestera analyser och klargöranden av Åkessons slag till sitt försvar. Inga kraftfulla åtgärder mot socialismen och islam har någonsin krävts, av den typ som nu med förnyad styrka ropas på mot nationalism, rasism, främlingsfientlighet, högerextremism o.s.v. Ingen förståelse uttrycks för “bakomliggande problem” som drivit denne terrorist till hans dåd på det sätt som regelmässigt sker när terroristen är socialist eller muslim.

Men terrorism ger alltid anledning till eftertanke, för såväl sverigedemokrater som socialister, muslimer, miljöpartister och moderater (Åkessons paralleller omfattade även de två sistnämnda). Och vad eftertanken för sverigedemokraters del bör gälla är alltså frågan om den anonymitetskultur på internätet, i vilken mer eller mindre sverigedemokratiska åsikter för det mesta dominerar. Jag vet naturligtvis att Åkesson är väl medveten om problemet, men det förtjänar ändå att nämnas. Alltför mycket av uttrycken för dessa åsikter är, framför allt och ofta enbart med avseende på tonen, problematiska. Och de är det alltså även ur aspekten att de faktiskt kan bidra till att ensamma och marginaliserade individer som bara sitter framför sina skärmar och rör sig i nationalistiska nätfora eller bara i de vanliga tidningarnas och andra sajters och bloggars kommentarfält som alldeles oavsett deras egen inriktning ofta domineras av nationalister av olika slag, börjar på ett alltmer osunt sätt förvridas i sin verklighets- och självuppfattng.

Trots åsiktsskillnaderna gentemot SD är det uppenbart att Breivik åtminstone delvis var en sådan person. Om än uteslutande i hans eget psykologiska och intellektuella kaos, var han just det så många i dessa internätfora är: en systemkritiker av nihilistiskt slag. Jag är naturligtvis medveten om att den helt dominerande terrorismen idag och under lång tid, utan samma stöd i anonymitetskulturen på internätet, utförts av sådana systemkritiker i den radikala vänstern och bland radikala, fundamentalistiska muslimer. Men även alla andra har ett ansvar här. SD, som delvis är ett på annat sätt systemkritiskt parti, har ett ansvar att verka för att den del av den utbredda och starka opinion som stöder partiet i anonymitetskulturen mognar och utvecklas på sådant sätt att missbruket minimeras och i möjligaste mån ersätts av den sunda, balanserade och disciplinerade kultur som finns i partiet i övrigt. Det är ju bland annat endast så denna opinion kan bli en konstruktiv och effektiv kraft för den politiska och förändring partiet arbetar för.

Inte minst nödvändigt är det att besinna detta ansvar eftersom SD måste försvara yttrandefriheten på nätet – inklusive den i sig, i allmänhet och som sådan icke önskvärda anonymitetens möjlighet. SD måste bekämpa de inskränkningar som starka krafter länge önskat och nu ser ännu en anledning att införa.

Jag kritiserade nyligen Svenska Dagbladets Per Gudmundsons kommentar till Åkessons tal i Almedalen. I sina inlägg efter Breivik träffade Gudmundson snabbt fel i beskrivningen av denne (“nazist” – senare sägs han ha ändrat det till det lika felaktiga “identitär”), och den tidigare jämförelsevis självständige, politiskt-inkorrekt sanningssägande skribenten såg ut att börja röra sig i en högst problematisk riktning ifråga om vad som borde göras. De gränser han sätter upp för den debatt han vill “tillåta” är inte bara alltför snäva i största allmänhet utan också dragna på fel ställen. Ändå kan jag i viss mån förstå och känna sympati för honom när han härom året stängde av kommentarfälten i sin blogg och i förtvivlan utbrast “[H]ur fan kan man vilja förstöra internet? Jag hatar er av hela mitt hjärta.”

Vad vi här som på så många andra områden ställs inför är de stora krav, de ofta svåruppnådda förutsättningar, som kännetecknar all sann och bestående frihet.