
The Aletheon
The Divine Avataric Self-Revelation of His Divine Presence, Avatar Adi Da Samraj

The Dawn Horse Press, 2009
Publisher’s Description:
The Aletheon is a fathomless gift to the world immense in both its scope and profundity. It is a supreme masterpiece of wisdom, instruction, and Divine Self-Revelation.
During the final three years of his life, Avatar Adi Da created this scripture moved by his indefatigable impulse to ‘say everything’ to everyone. His work on The Aletheon ended on the very day of his passing when he called for the title page of The Aletheon and finalized the wording on that page, thereby forever bringing to a close his final great writing-labor of love.
Adi Da had written many extraordinary and comprehensive books before The Aletheon. The early years of Avatar Adi Da’s active Teaching-Work were an astounding demonstration of his willingness to submit himself to ordinary egos, and to work by reflecting egos to themselves and calling egos to true esoteric practice. What is unique about The Aletheon is that it was written after that time of submission to ordinary beings had been completed, when Avatar Adi Da was demonstrating the culminating phase of his outshining revelation. In writing The Aletheon, Avatar Adi Da had utterly relinquished his previous modes of self-submission and teaching, and expressed only his own purest communication of Truth.
In summary The Aletheon includes:
– Penetrating consideration of true and false understandings of God, religion, and human existence altogether.
– Adi Da’s unique revelation of the Divinely Enlightened condition
– His confession of his own purpose and work
– A description of the practice he offers to all who are moved to become his devotees.
The softcover edition of The Aletheon scriptural text is divided into seven volumes:
Volume One opens with Avatar Adi Da’s Self-Disclosing statements relative to who he is and what the purpose of his word is. He also presents his fundamental arguments relative to conventional religion versus the true esoteric process, the primacy of devotion, and the seven stages of life.
Volume Two presents Avatar Adi Da’s ‘overview’ statements about and definitions of the Reality-Way of Adidam including the essential essay Atma Nadi Shakti Yoga.
Volume Three includes his more extended and detailed statements about the Reality-Way of Adidam including fundamental summary statements relative to devotion, right life, and ‘Perfect Knowledge’.
Volume Four includes two essential texts relating to the beginnings of the Transcendental Spiritual process; The Teaching Manual of Perfect Summaries and Hridaya Rosary.
Volume Five is devoted entirely to essays on Perfect Philosophy.
Volume Six contains many of Avatar Adi Da’s most fundamental and ecstatic Communications about the ‘Perfect Practice’ of Adidam.
Volume Seven is the concluding volume of The Aletheon scriptural text, with a completely astounding series of Self-Confessional Divine Statements by Avatar Adi Da including The Boundless Self-Confession, and a great many more.
Over 2300 pages, The Aletheon is available in two editions: a single-volume hardcover edition and an eight-volume softcover edition (including the volume of reference materials). The contents of the two editions are identical including the full text of The Aletheon, over one hundred photographs of Avatar Adi, a full biography, and extensive reference materials. Both editions come in a beautiful slipcase adorned with a stunning logo-image, created by Avatar Adi Da Samraj.
JOB’s Comment:
Mateus Vicente de Oliveira: Palácio Nacional de Queluz
Idealistisk personalism: Historiska fragment
Pausad
Julius Evola: Men Among the Ruins
Post-War Reflections of a Radical Traditionalist

Inner Traditions, 2002 (Gli uomini e le rovine, 1953)
Back cover:
“An unsparing indictment of modern society and politics. Evola rises above the usual dichotomies of left and right, liberal and conservative, through a trenchant critique of the metaphysics that lies at the base of modern values, challenging us to reconnect our lives and our institutions to the timeless spiritual standard that guided our ancestors.”
Glenn A. Magee, author of Hegel and the Hermetic Tradition
“Disgusted by the cruelty and artificiality of communism, scornful of the dogmatic, self-centered fascism of his age, Evola looks beyond man-made systems to the eternal principles in creation and human society. The truth, as he sees it, is so totally at odds with the present way of th inking that it shocks the modern mind.”
John Michell, author of The New View Over Atlantis
Men Among the Ruins is Evola’s frontal assault on the predominant materialism of our time and the mirage of progress. For Evola and other proponents of Traditionalism, we are now living in an age of increasing strife and chaos: the Kali Yuga of the Hindus or the Germanic Ragnarok. In such a time, social decadence is so widespread that it appears as a natural component of all political institutions. Evola argues that the crises that dominate the daily lives of our societies are part of a secret occult war to remove the support of spiritual and traditional values in order to turn man into a passive instrument of the powerful.
Evola is often regarded as the godfather of contemporary Italian fascism and right-wing radical politics. Yet attentive examination of the historical record, as provided by H. T. Hanson’s introductory essay on Evola’s political life and theory, reveals him to be a much more complex figure. Evola viewed the forces of history as comprised of two factions: “history’s demolition squad,” enslaved by blind faith in the future, versus those individuals whose watchword is Tradition. The latter stand in this world of ruins at a higher level and are capable of letting go of what needs to be abandoned in order that what is truly essential may not be compromised.
Panel of Azulejos
Representing Henry the Navigator at the Promontory of Sagres
on what is now called the Pavilhão Carlos Lopes in the Parque Eduardo VII in Lisbon, by Jorge Colaço (1922)

Kommentarkultur
Jag har skrivit mycket om och kritiserat avarterna och missbruket av anonymitetskulturen på internätet, inte minst i kommentarfält. Utöver anonymitetskulturen kan man kanske också tala om en kommentarkultur. Jag har diskuterat båda de sammanhängande ämnena såväl här som i några andra bloggar.
Men i mitt svar till Robert Stenkvists kommentar till mitt senaste inlägg om anonymitetskulturen fick jag anledning att också peka på att denna blogg, min egen, är ett exempel på nästan fullständig frånvaro av dessa problem. Eftersom problemen är så stora, och på väg att bli en stor fråga i den allmänna debatten, är detta faktum så viktigt att jag vill lyfta fram det här i ett separat inlägg.
Nästan alla kommentatorer här är föredömliga i samtliga de avseenden jag och många andra på grund av de förhållanden som råder på annat håll fått anledning att ta upp. Och detta trots att jag ibland skriver om ämnen av den typ som brukar dra till sig fel sorts kommentarer. De har förstått vad som gäller här, eller de är helt enkelt bara personer av sådant slag som, även om de är anonyma, aldrig skulle förfalla till det missbruk anonymiteten och internätets frihet lockar så många andra till.
Jag har fått ytterst få kommentarer av det slag jag beskrivit som problematiskt, och när det hänt har jag tagit tillfället att medels mina svar på just dem försöka klargöra och etablera den standard ifråga framför allt om form men i viss mån även innehåll som jag menar att det visat sig att man måste kräva.
Mina kommentatorer har nästan överlag med mycket god marginal upprätthållit kommentarkulturens nödvändiga nivå. De – ni – förtjänar en stor eloge för det.
Kampanjen är inte förgäves. Ni visar att de problem som hänvisas till av dem som av otillräckliga, felaktiga och ofta helt oacceptabla, illegitima skäl vill inskränka internätets frihet inte behöver finnas, och att de, när de finns, kan övervinnas.
Jag vore glad om vi tillsammans kan fortsätta göra denna blogg till en av dem som – om än anspråkslös – kan bidra till att sätta ett exempel för framtidens samtidigt fria och ansvariga/anständiga bloggosfär.
Föredrag av Claes G. Ryn

Trevlig kväll på Heimdal igår med bl.a. föredrag av Claes Ryn på temat ‘Eliternas förfall: Från moral och kultur till oligarki och manipulation’. Bilden dock från ett tidigare seminarium där Ryn introduceras av den utmärkte och mycket saknade Per Ericson. De som inte känner till dessa rekommenderas att gå till länksidan. Se där också National Humanities Institute, Humanitas och Academy of Philosophy and Letters.
Karl Johans gate, Oslo (Christiania)

1880s
Anonymitetskulturen och terrorismen
Länge framstod många aspekter av Breiviks ohyggliga terrorattacker i Norge som så oklara att jag uppfattade det som omöjligt att komma med någon mer djupgående analytisk kommentar. Det fanns skäl, utöver det förhållandet att jag varit bortrest och inte kontinuerligt följt rapporteringen och debatten på nära håll, att avvakta tills ett tillräckligt grepp om den enorma tragedin blev möjligt.
Dock blev det snabbt klart att hela situationen, och framför allt politiska motståndares och en del av medias utnyttjande av tragedin för politiska poänger mot SD och jämförbara partier i andra länder, innebar att SD stod inför en utmaning vars rätta hantering krävde åtskillig eftertanke. Och detta gäller fortfarande.
Man kan aldrig helt hindra eller skydda sig från att onda eller sinnesförvirrade människor delar ens åsikter och till och med begår vansinnesdåd i deras namn. Jag väljer, tillägger jag, med viss noggrannhet orden onda och sinnesförvirrade, och tror att de bör betonas ungefär lika starkt. Breivik väljer att göra det onda, och han gör det på ett sätt som indikerar sinnesförvirring i strikt, klinisk, patologisk mening. Men även om sinnesförvirringen inte är av detta slag, även om Breivik begick sitt dåd endast av stark tro på sin sak, är den ett faktum eftersom dådet så uppenbart komprometterar och motverkar just denna sak. Gärningen är konsekvensmässigt irrationell över gränsen till det vansinniga.
Man kan försöka visa att sådana gärningsmäns åsikter i själva verket inte alls är ens egna utan i stället någon motståndares, och därmed försöka skylla på denne. Men om exempelvis Breivik faktiskt inte hyser åsikter liknande mina, finns, hur groteskt det än kan synas utifrån åsikterna som sådana, ingenting som i ett fritt samhälle någonsin helt kan garantera att någon annan som verkligen gör det dyker upp och utför något liknande. Det är i så fall en mörk, tragisk stund för alla andra med dessa åsikter. Men det är inte åsikternas tragedi.
Breivik utförde sitt illdåd i namn också av åsikter som nästan alla samtida västerländska liberala demokrater delar. Och utan tvekan delar han även en del av mina, fastän jag inte är en sådan liberal demokrat. Eller snarare, som Åkesson uttryckte det i sitt sommartal i Sölvesborg, likheter finns i begreppsanvändning och problemformulering. Breivik formulerar problem med hjälp av allmänt förekommande begrepp som i sig själva varit och borde vara relativt okontroversiella: massinvandring, multikulturalism, politisk korrekthet, kulturmarxism. Och det står självklart bortom allt tvivel att SD som parti – inte bara hos enstaka företrädare som Kent Ekeroth – liksom många liknande partier i Europa i viss mån är influerat av islam- och islamiseringskritkiker som Robert Spencer och hans blogg Jihad Watch, Fjordman, och bloggar som Gates of Vienna, som alla på avgörande sätt format Breivik.
Trots att jag inte delar deras neokonservativa tendens och deras onyanserade och urskillningslösa kritik av islam och försvar för judendomen och Israel, finner jag den kritik som riktats mot dem efter Breivik – ibland kappvändande, ibland bara intensifierad – orättvis, ensidig, överdriven, plötsligt bortseende från alla sanningar de uttalat om den västerländska civilisationen och dess försvar och från alla problem med de radikala, fundamentalistiska formerna av islam de med rätta pekat på. Detta gäller även när denna kritik framförs från positioner som jag i många avseenden delar. Det finns viktiga delsanningar hos de nämnda islamkritikerna. De är förvisso inte några unika bidrag endast från deras sida, och de är naturligtvis bara en del av SD:s helhet av sanningar. Men de är likafullt sanningar som Breivik inte kan tillåtas få SD att sluta uttala.
Emellertid finns det en punkt som berört mig starkt i den förnyade SD-kritik som nu hörs, en punkt som jag instämmer i: klimatet och tonläget på vissa håll på internätet kan utan tvekan åtminstone bidra till att skapa onda, ensamma galningar och driva dem till handlingar av det slag vi nu sett. Det kan knappast förnekas att Breivik till dels är en extrem produkt av den anonymitetskultur vars avarter jag flera gånger påtalat och kritiserat under det gångna året, i inlägg såväl som, och inte minst, i diskussioner i kommentarfälten. Det tonläge jag mött på en del håll på internätet har varit skrämmande, våldsamt, någon gång explicit hotfullt. Jag har själv några gånger känt att jag haft att göra med latenta våldsmän (även om det ska sägas att just dessa tydligt visat sitt ideologiska avstånd från SD). Den pågående mediakampanjen är väsentlig för mig av det skälet att jag själv fått anledning att engagera mig i sådan utsträckning i just denna fråga.
Liksom tidigare tar jag dock fullständigt avstånd från de protototalitära förslag som nu med förnyad styrka framförs om att inskränka internätets frihet. Jag förkastar också helt Tysklands inrikesminister Hans-Peter Friedrichs förslag att omöjliggöra just anonymiteten som sådan. Vad jag vänder mig mot är anonymitetskulturen just som dominerande kultur, som en norm som de flesta anpassar sig till, och framför allt dess uppenbara missbruk i ansvarslöshetens tecken. Jag kan inte ta avstånd från anonymiteten som sådan. Skälen till det har jag flera gånger fått anledning att återkomma till här. Anonymiteten, trots att den normalt är beklaglig, inte bara kan användas på ett menings- och ansvarsfullt sätt. Den kan också vara nödvändig just på grund av den typ av bekämpande och förtryck av oliktänkande – inklusive i ett större historiskt och internationellt perspektiv högst måttfulla och alltigenom demokratiska sådana – som idag bedrivs inte minst från stora delar av media.
Den ståndpunkt jag inför den nu inträffade tragedin måste upprepa innebär således dels ett förkastande av anonymitetskulturen som sådan, som allmänt mönster, och framför allt av dess missbruk, men dels också ett försvar för den principiella rätten och möjligheten till anonymitet på internätet. Det finns nu anledning att desto skarpare upprepa och insistera på båda dessa moment.
I ljuset av större kännedom om Breiviks åsikter och deklarerade motiv kan man tycka att den påstådda åsiktsgemenskap mellan honom och SD som såväl liberaler och socialister å ena sidan som olika radikala nationalister (sådana som på internätet som vanligt talar stora och hårda ord men inte vågar göra det under eget namn) å den andra ständigt vill påtala, inte är något som förtjänar att tas på större allvar och utförligt bemötas. Det har visat sig att Breiviks manifest verkligen är ett bisarrt hopkok, fyllt av motsägelser. Signifikativt nog måste ju också de sinsemellan olika, ja motsatta grupper som vill använda det mot SD betona helt olika, och lika motsatta, element i det. Det är till stor del men inte enbart den förvirrade karaktären hos Breiviks manifest som förklarar medias förvirrade framställning och användning av honom.
Med hänsyn endast till Breivik själv, hans åsikter och hans illgärning skulle och borde SD, utifrån vad vi idag vet, helt enkelt avstått från att överhuvudtaget ge sig in i en jämförande ideologisk analys. Man skulle bara ha uttryckt de självklara fördömandena utifrån humanistiska och demokratiska principer och värderingar, och medlidande med offren, de anhöriga och det norska folket.
Men det oanständiga, intensiva och prolongerade utnyttjandet av tragedin från delar av media (dock förvisso inte alla delar!), inlett omedelbart efter det inträffade och överordnat uttrycken för sorgen och det elementära medlidandet, gjorde det ändå oundvikligt för Åkesson att ägna nästan hela sitt sommartal i Sölvesborg åt just en sådan analys.
Denna analys kunde naturligtvis inte, givet omfattningen av den fantasmagoriska blandning som är Breiviks manifest, vara heltäckande. Dock tas i ett sammanhang som detta förvånansvärt många aspekter upp, och de flesta anklagelser och guilt-by-association-argument bemöts. Såvitt jag kan se är det faktiskt en av de mer detaljerade, utförliga och djupgående analyserna av Breiviks bisarra manifest som hittills presterats.
Manifestet i sig förtjänar alltså inte en sådan närläsning, och inte heller står analysen i någon proportion till SD-kritikens kvalitet. Ändå var detta nödvändigt, och trots allt också i viss mån i sak intressent. Åkesson tydliggör nämligen genom sin jämförelse även en del viktiga allmänna poänger om SD:s politik. Delar av SD:s egen distinkta profil blir tydligare, tecknad mot denna groteska bakgrund. Genom att i tur och ordning avslöja åtminstone en del av sanningen om Breiviks “nationalism”, “kristendom” och “konservatism”, får Åkesson utan tvekan fram att den partiella överensstämmelsen i problembeskrivning och begreppsanvändning inte innebär någon allmän åsiktsgemenskap.
Återigen: det är i princip möjligt, och omöjligt att hindra, att även en person som verkligen i stor utsträckning har rätt förstått nationalismen, kristendomen och konservatismen blir galen och begår terrorhandlingar. Och även att en person som begår sådana handlingar bara säger sig förstå dem, bara gör anspråk på att vara nationalist, kristen och konservativ, är naturligtvis tragiskt. Det går inte att förneka det tragiska i Breiviks överensstämmelse i begreppsanvändning och problemformulering.
Men det är nu inte bara ifråga om det omänskliga våldet uppenbart att i det aktuella fallet gärningsmannen i verkligheten står för något annat. De skillnader Åkesson lyfter fram, den ena eller den andra av vilka kritikerna av talet utan undantag ignorerat på samma sätt som de utelämnat flera av Åkessons exakta formuleringar, går utöver den uppenbara och grundläggande som består i förespråkandet respektive förkastandet av politiskt våld. Det är, som också alla omdömesgilla kommentatorer i media framhållit, en skillnad som även om en mer långtgående åsiktsgemenskap i övrigt skulle ha varit förhanden vore tillräcklig för att SD inte, som vissa velat, skulle kunna tillskrivas något som helst ansvar för det inträffade, för Breiviks ofattbara grymhet mot oskyldiga barn och ungdomar.
I ljuset av dessa skillnader är Åkessons hypotetiska polemiska parallell med ansvarsutkrävande från exemepelvis socialdemokraterna för socialistiska terroristers gärningar – en parallell som tidigare också använts av Björn Söder – fullt giltig. Åkesson får också fram att samtliga muslimer naturligtvis inte kan ställas till svars för den radikala islamistiska terrorismen.
En annan sak är att socialdemokrater aldrig och moderata muslimer alltför sällan stäms till eftertanke av att deras åskådningar missbrukas eller känner sig behöva prestera analyser och klargöranden av Åkessons slag till sitt försvar. Inga kraftfulla åtgärder mot socialismen och islam har någonsin krävts, av den typ som nu med förnyad styrka ropas på mot nationalism, rasism, främlingsfientlighet, högerextremism o.s.v. Ingen förståelse uttrycks för “bakomliggande problem” som drivit denne terrorist till hans dåd på det sätt som regelmässigt sker när terroristen är socialist eller muslim.
Men terrorism ger alltid anledning till eftertanke, för såväl sverigedemokrater som socialister, muslimer, miljöpartister och moderater (Åkessons paralleller omfattade även de två sistnämnda). Och vad eftertanken för sverigedemokraters del bör gälla är alltså frågan om den anonymitetskultur på internätet, i vilken mer eller mindre sverigedemokratiska åsikter för det mesta dominerar. Jag vet naturligtvis att Åkesson är väl medveten om problemet, men det förtjänar ändå att nämnas. Alltför mycket av uttrycken för dessa åsikter är, framför allt och ofta enbart med avseende på tonen, problematiska. Och de är det alltså även ur aspekten att de faktiskt kan bidra till att ensamma och marginaliserade individer som bara sitter framför sina skärmar och rör sig i nationalistiska nätfora eller bara i de vanliga tidningarnas och andra sajters och bloggars kommentarfält som alldeles oavsett deras egen inriktning ofta domineras av nationalister av olika slag, börjar på ett alltmer osunt sätt förvridas i sin verklighets- och självuppfattng.
Trots åsiktsskillnaderna gentemot SD är det uppenbart att Breivik åtminstone delvis var en sådan person. Om än uteslutande i hans eget psykologiska och intellektuella kaos, var han just det så många i dessa internätfora är: en systemkritiker av nihilistiskt slag. Jag är naturligtvis medveten om att den helt dominerande terrorismen idag och under lång tid, utan samma stöd i anonymitetskulturen på internätet, utförts av sådana systemkritiker i den radikala vänstern och bland radikala, fundamentalistiska muslimer. Men även alla andra har ett ansvar här. SD, som delvis är ett på annat sätt systemkritiskt parti, har ett ansvar att verka för att den del av den utbredda och starka opinion som stöder partiet i anonymitetskulturen mognar och utvecklas på sådant sätt att missbruket minimeras och i möjligaste mån ersätts av den sunda, balanserade och disciplinerade kultur som finns i partiet i övrigt. Det är ju bland annat endast så denna opinion kan bli en konstruktiv och effektiv kraft för den politiska och förändring partiet arbetar för.
Inte minst nödvändigt är det att besinna detta ansvar eftersom SD måste försvara yttrandefriheten på nätet – inklusive den i sig, i allmänhet och som sådan icke önskvärda anonymitetens möjlighet. SD måste bekämpa de inskränkningar som starka krafter länge önskat och nu ser ännu en anledning att införa.
Jag kritiserade nyligen Svenska Dagbladets Per Gudmundsons kommentar till Åkessons tal i Almedalen. I sina inlägg efter Breivik träffade Gudmundson snabbt fel i beskrivningen av denne (“nazist” – senare sägs han ha ändrat det till det lika felaktiga “identitär”), och den tidigare jämförelsevis självständige, politiskt-inkorrekt sanningssägande skribenten såg ut att börja röra sig i en högst problematisk riktning ifråga om vad som borde göras. De gränser han sätter upp för den debatt han vill “tillåta” är inte bara alltför snäva i största allmänhet utan också dragna på fel ställen. Ändå kan jag i viss mån förstå och känna sympati för honom när han härom året stängde av kommentarfälten i sin blogg och i förtvivlan utbrast “[H]ur fan kan man vilja förstöra internet? Jag hatar er av hela mitt hjärta.”
Vad vi här som på så många andra områden ställs inför är de stora krav, de ofta svåruppnådda förutsättningar, som kännetecknar all sann och bestående frihet.
