Ändringar i mina blogginlägg

Före nästa mer substantiella  kloakrapport  måste jag skjuta in detta meddelande om hur jag skriver mina blogginlägg, föranlett av “IvanLendls” påpekande på Flashback att jag gjort tillägg i ett redan publicerat sådant: “det la du till i efterhand, din jävel, jag har ditt första utkast sparat – det var betydligt vänligare mot min person”.

Det är inte så att detta tillägg som gjorde inlägget ‘Om yttrandefrihet‘ mindre vänligt är något komprometterande fel som IvanLendl ertappat mig med och som han kan använda mot mig. I tidigare inlägg och kommentarer har jag förklarat att jag alltid, undantagslöst, gör rättelser, ändringar och tillägg i redan publicerade inlägg med egen originaltext (med undantag för vissa som bara har några få ord tillsammans med annat material). Jag gör det också för det mesta, tillägger jag här, i mina svar på kommentarer.

Det är viktigt att mina läsare känner till detta. Det är centralt för förståelsen av hur den här bloggen fungerar, vad den är. Jag vill därför upprepa, understryka och vidareutveckla det, eftersom det är något många kan ha missat.

Så här skrev jag i mitt inlägg ‘Blogginläggs längd’: “De som inte vill läsa de längre textposterna kan ju lätt hoppa över dem, och hålla sig bara till de korta. De längre inläggen är sådana som lämpligen trycks ut och tas med tillbaka till fåtöljhörnan och tekoppen, eller kanske tåget eller flyget. Jag råkar veta att jag har läsare som gör just det. Men man bör då känna till att jag hittills under de närmaste timmarna, dagarna, ibland veckorna efter att jag publicerat ett inlägg, hittat fel och svagheter som jag under denna tid rättat och avhjälpt. De läsare som efter denna tid återvänt till mina inlägg, eller först då upptäckt dem, har i samtliga fall funnit långt bättre versioner!”

I ett svar på en kommentar av Robert Stenkvist till min post ‘Anonymitetskulturen och terrorismen’ förklarade jag:

“I mitt inlägg om bloggpostens genre talade jag om dennas nyhet och beskrev dess ännu oftast något amorfa, obstämda, gränsöverskridande karaktär. Den befinner sig i ett fält som delvis täcker och blandar dagboksanteckningen, debattartikeln, krönikan, essän och än mer. Till detta kan läggas att den än så länge kännetecknas av en större informalitet än vad som tidigare kännetecknade tryckta texter. Även mina blogginlägg är ofta mycket snabbt skrivna och inte på samma sätt genomarbetade som de artiklar jag publicerat i tidningar och tidskrifter. Jag är medveten om att detta kan leda till onödig längd, överflödiga ord och meningar, upprepningar. Som jag förklarade brukar jag alltid ändra, rätta och polera under ibland lång tid efter det jag publicerat ett inlägg. Dock hittills utan att ändra grundläggande komposition. Det viktiga är för mig att de är tillräckligt bra i formellt avseende för att kunna publiceras och äga läsvärde som bloggposter. Jag har tänkt tanken – först tänkt av vänliga kommentatorer – att några av dem senare kanske skulle kunna omarbetas för publicering i bokform.”

Redan den först publicerade versionen av mina inlägg är alltså en färdig produkt som jag helt står för, även om jag senare mer eller mindre ändrat uppfattning, inte något blott utkast som IvanLendl skriver. Men till skillnad från vad som är fallet med de gamla publikationsformerna kan nu den som är intresserad följa den fortsatta utvecklingen av dessa fram till den nivå där jag skulle vara beredd att publicera dem i traditionellt tryck, s.a.s. definitivt. Förhoppningsvis når alla posterna så småningom denna nivå. Nästan alla bloggposter med egen text genomgår alltså denna utveckling.

Och den fortgår kontinuerligt. Texterna i denna blogg kan därför överhuvudtaget knappast förstås som tidsdokument, och såtillvida är detta överhuvudtaget inte en blogg, en weblog. Många är visserligen nästan helt, i några fall verkligen helt, oförändrade. Men allmänt sett finns ingen kronologi. Hela bloggen ska ses som ett stort work-in-progress, eller flera parallella sådana, där texterna kontinuerligt omarbetas, utvecklas och förbättras i sak såväl som i form – och under tiden kan diskuteras av och med läsare i kommentarfälten: den utgör ett s.a.s. interaktivt författarskap. “Bloggen” är som en enda ännu opublicerad bok, vars samtliga delar jag hela tiden och samtidigt arbetar med. Det är s.a.s. inte så att en text är avslutad när den publiceras och följs av en annan, av nästa: när nästa publiceras, fortsätter i stället de tidigare att utvecklas. Det publiceringsdatum som syns markerar bara den tidpunkt då texten ifråga först kommit att utgöra en läsbar helhet, men den vid den tidpunkten publicerade helheten var bara början på en lång, pågående process av kontinuerlig förbättring av texten. Min insikt och erfarenhet fördjupas, utvecklas och förändras givetvis. Uttryckta positioner måste ofta ändras eller modifieras, och “bloggen” är inte en kronik över denna process. Dåliga formuleringar ersätts av bättre. Sådana som som jag kommer att finna överdrivna mildras, medan underdrivna skärps; onyanserade, förenklande och missvisande förbättras. Förstärkande argument och exempel läggs till, och otillräckliga tas bort. Vissa inlägg kräver mer, andra mindre ändringar, och bara i några få undantagsmässiga fall inga alls. Illustrerande och exemplifierande inlägg i referenskategorin kan också helt enkelt tas bort och ersättas av andra som är bättre eller blivit mer relevanta.

Den första versionen av inlägget om yttrandefrihet hade en huvudsaklig svaghet. Som jag tänkt göra efter inlägget mot Ettrige Ezzie, återgick jag till min vanliga stilistiska modalitet. Jag insåg inte att det tyvärr var för tidigt. Kloakexpeditionen måste bli litet längre än jag först tänkte. Jag var för vänlig mot IvanLendl, i ljuset av arten av hans fördömande av mig, och framför allt arten av hans försvar för Ezzie. Den här kloaken är mörkare och djupare än jag först trodde.

IvanLendl skriver att jag var vänlig mot hans “person”, men jag vill påpeka att hans valda anonymitet innebär en avpersonalisering, och att i missbruket av anonymiteten verkliga personer behandlas i enlighet med den resulterande ickepersonligheten. Därför kan missbrukarna inte heller förvänta sig att själva bli behandlade som verkliga personer.

Jag var dock i den första publicerade versionen så vänlig att jag övergick från att ha diskuterat IvanLendl i tredje person till direkt tilltal i andra person. Men jag såg snabbt denna brist och avhjälpte den inom de närmaste timmarna. (Dock ser jag att jag senare återfaller – kloakrensningens modalitet kräver uppenbarligen träning, tar tid att lära sig, vänja sig vid; jag får väl lägga in några förolämpningar och svordomar och andra grovheter i ‘David Horowitz‘ och ‘Sverigedemokraterna och sionismen‘.)

Och jag såg även många andra mindre brister. Den som, som IvanLendl, har sparat den första versionen kan lätt se att massor av ändringar gjorts, troligen i varje stycke. Men så sker alltså med alla mina inlägg. Och det innebär inte att den första versionen inte är en officiell version, att den är ogiltig. Bara att den är sämre.

Sverigedemokraterna och sionismen

Som förklaring till sina många tidigare, positiva inlägg om mig på Flashback skriver “IvanLendl”: ”Jag trodde ett tag att du var en person som kunde agera motvikt mot de sionister som idag har tagit över SD och jag skrev uppskattande om dina inlägg där du visade tecken på detta.”

Han fortsätter: ”Nu visar det sig istället att du gör helt tvärtom. Du försvarar istället dessa människor, t.o.m mot de sunda individer i din närhet som ifrågasätter deras lämplighet. Istället för att agera motvikt är du alltså apologet för Ekerötternas partiförstörande. Detta var saker som keplersprostata och Newfaceinhell förstod mycket tidigare än jag, och jag upprepar att de hade rätt – jag var naiv.”

Detta strider helt mot vad IvanLendl tills helt nyligen utförligt och upprepade gånger i fler än en Flashback-tråd anförde som bevis för motsatsen. I fråga efter fråga, framhöll han, var SDs politik opåverkad av denna sionism.

Hur har sionister på bara de senaste veckorna så dramatiskt tagit över SD? Detta är nytt för mig. Hur har partiets politik så plötsligt och snabbt förändrats?

Och vad menar IvanLendl här med sionism och sionister? Han ignorerar helt vad jag säger – i mitt svar till honom här i bloggen och mitt svar på hans kommentar till svaret – om begreppet sionism och om dess innebörd i SD-sammanhang.

På vilket sätt förstör Ekerötterna plötsligt under de senaste veckorna partiet? Hur har jag under dessa veckor varit apologet för detta förstörande? Jag har under denna period sagt att jag försvarat Kent Ekeroth mot konservativa vänner som haft frågetecken inför honom eftersom de befarar att han kommer förvandla SD till ett neokonservativt parti. Det innebär naturligtvis inte att jag har försvarat en sådan förvandling.

Vad det innebär är att jag har försvarat de Ekeroths ställningstaganden och uttalanden jag här i bloggen flera gånger instämt i och citerat, och även andra utmärkta saker han gjort, i riksdagen, med sina debattartiklar o.s.v. Och att jag, precis som IvanLendl själv tills för bara några veckor sedan, har påpekat att någon förvandling av den typ denne säger nu plötsligt har ägt rum inte är skönjbar, att man i fråga efter fråga går sin egen, icke-neokonservativa väg. Att Ekeroth tycks följa partilinjen.

Jag säger självklart inte att SD inte kan komma att röra sig i neokonservativ riktning i framtiden. Det mesta kan ske i framtiden, och det gäller alla partier. Jag säger bara det IvanLendl själv insisterade på härom veckan, nämligen att sådan kritik är obefogad idag och att man därför bör stödja SD. Mer kan man inte säga.

Men IvanLendl är nu fast i sektpsykologin som jag beskrev i inlägget om Ettrige Ezzie. Kritik riktas inte mot mina vänner som ännu inte tagit steget till SD, utan mot mig. De är sunda, medan jag, milt uttryckt, är osund. Intrycket är återigen att IvanLendl endast vill provocera, inte seriöst diskutera.

Faktum är dock att kritik mot SDs “sionism” och bröderna Ekeroth är utomordentligt utbredd, och långt ifrån bara på Flashback. Jag vill därför betrakta detta inlägg som ett bemötande inte bara av IvanLendl utan av alla som framför den.

Flashbacks omoral

Det mesta av “IvanLendls” resterande argument mot mig (utöver de rörande David Horowitz) förblir enbart kloak. Problemet är att de annars sunda Flashback-debattörerna inte tycks förstå det.

”Vill du fortsätta debattera judar får du alltså göra det här på fb.” Efter ett helt inlägg skrivet för honom, och ett långt kommentarsvar, ställs nu villkor för att man ska beviljas förmånen att få debattera med denna kloakstorhet. ”Men det vill du ju inte”, fortsätter han, ”och här blir skillnaden mellan dig och mig extremt tydlig: Jag vägrar att debattera på din arena eftersom du försvarar människor som ligger bakom våldtäkter, massmord, folkmord och i slutändan förintelse. Du vägrar att debattera på ’min’ arena eftersom folk har snuskiga namn och skriver fula ord. Där har vi skillnaden mellan den på djupet moraliska och den på ytan moralistiska människan. Mellan form och substans. Mellan människor som din polare keplersprostata, som ifrågasätter om det är konservativt korrekt att läsa texter på skärm, och Ezzelino, som i grunden förstår och föraktar allt ödeläggande i vår historia och samtid.”

Detta skulle varit enbart skrattbart, om det inte samtidigt var så sorgligt. Det bisarra argumentet mot min arena har jag redan besvarat. När det gäller den på djupet moraliska och den på ytan moralistiska människan är distinktionen förvisso viktig och ofta central. Men självklart är förhållandet mellan form och substans i verkligheten långt mer komplext än IvanLendl tror. De hänger mycket närmare samman, formen avslöjar ofta något om substansen och substansen präglar formen. Detta gäller i eminent grad om IvanLendls “arena”.

Vidare är Ezzelino da Romano, som, milt uttryckt, hyllas på IvanLendls arena, känd som en av historiens stora ödeläggande tyranner, massmördare och torterare. I mitt inlägg om Ettrige Ezzie har jag beskrivit hur det inte kan finnas någon annan anledning till att han identifierar sig med denne tyrann än att han själv är en iskall nihilist och militant antihumanistisk naturalist, som dessutom tycks vilja signalera att han är ute för att provocera och står för något ingen kan sympatisera med eller attraheras av. De tänkare han dras till tycks, så långt jag kunnat följa honom, utan undantag vara sådana som underbygger en sådan världsåskådning. Särskilt hans beundran för Deleuze och Guattari slog mig som så mått- och perspektivlös att den närmar sig det man ofta finner hos amerikanska undergrads, fastän den hos honom naturligtvis är insatt i ett helt annat politiskt sammanhang. Även hans billiga och förutsägbara eftersägande av kulturradikala svenska litteraturhistorikers gamla klichéer om Sverige före Strindberg, som återfinns i tråden om mig, visar vem han är och var han kommer från.

Ettrige Ezzie är i själva verket en i dessa avseenden föga originell galning som av oklar anledning har valt att använda sig av något slags “nationalism”, i namn av vars föregivna försvar han kan leva ut den läggning och de instinkter som samtidigt skapat hans världsåskådning och skapats av den. Inte minst blir detta allvarligt när han av detta skäl tar sig an försvaret av en lång rad saker som även jag, från andra utgångspunkter, står för.

Men det hittills nämnda är bara en del av den omoraliska substansen i IvanLendls arena. Om det finns något som motsvarar det åtminstone vissa legitimt åsyftat med begreppet antisemitism, ett begrepp som jag annars har problem med både i sig och sådant det idag används, så är det den såvitt jag kan se mycket ovanliga typ av naket, blint rashat mot judar som kommer till uttryck i många av de formuleringar jag funnit när jag gått igenom tidigare inlägg från Ettrige Ezzie.

Allt detta framförs som del av en grotesk, vildsint polemik som tycks med den mest medvetna avsiktlighet stöta bort även sådana på Flashback som vill öppet diskutera hans frågor men inte helt accepterar hans svar. Han har gjort sig själv till en bisarr karikatyr av de “näthatare” som censurivrarna så orättvist svepande talar om, och han har gjort det på ett sätt som i mångas ögon måste systematiskt försvaga inte bara hans egen sak utan även yttrandefrihetens allmänna sak.

Men man kan ändå inte säga att Ettrige Ezzie, som en av Flashbacks flitigaste skribenter, är en helt obetydlig  opinionsbildare i dagens Sverige. Man kan verkligen inte avfärda Flashback och hävda att få läser inläggen där och tar dem på allvar. Ettrige Ezzies sannolikt ganska stora inflytande förklaras av att det finns tillräckligt mycket i den nationalism han valt att försvara som redan motsvaras av en bred opinion, och att detta utgör en motvikt till och delvis upphäver effekten av hans sektmentalitet och hans åskådning i övrigt.

Av sina anhängare här i kloaken beundras han som en stor författare och kulturpersonlighet: en av mina omdömesgilla kommentatorer har upplyst mig om att man tror att han är Nikanor Teratologen, som även på en del annat håll betraktas som en sådan – ångorna stiger från rännstenen, det var länge sedan det ”finrum” och de ”salonger” dissidenter säger sig vara utestängda från fanns i världen ovanför. Tro mig. De måste idag återskapas. Men Ettrige Ezzies användning av kloaksubkulturens allmänna samtidsvokabulär och -jargong är i själva verket naiv, inte reflekterad och sofistikerad, signifikanta svagheter och fel smyger sig in, och till hans huvudintressen hör blues-rock, heavy metal, och framför allt sport. Hans obscena köns- och exkrementspråk är utstuderat endast i sin extrema grovhet.

Skälen att inte debattera på IvanLendls arena är substansmoraliska. Hallå, alla vettiga Flashback-skribenter, hör ni mig? Skapa ett nytt forum. Debatten kommer alltid vara mer vital på Flashback, säger IvanLendl. Han har i viss mening rätt, sådan är världen. Men vad det där är fråga om är kloakens vitalitet. Vill ni verkligen leva kloakliv?

IvanLendl uppmanade mig att ”debattera judar” i min blogg. Jag gjorde det, och jag påpekade att jag redan tidigare flera gånger problematiserat en viss typ av judiskt inflytande. Men ja, jag vägrar diskutera dessa ämnen i IvanLendls arena.

David Horowitz

Flashbacks ”IvanLendl” på vars uppmaning här i bloggen jag skrev inlägget ‘Till frågan om det judiska inflytandet‘, har plötsligt i Flashback-tråden om mig fördömt mig på grund av att jag i detta inlägg, och i mitt svar på hans efterföljande kommentar, nämnde några positiva saker som jag tycker David Horowitz gjort. (Varför använder han, måste jag här parentetiskt fråga mig, denna pseudonym? Den är väl fullständigt irrelevant: en tjeckisk tennisspelare! Det ger ett mycket konstigt intryck. På detta sätt ställer han sig ju, till skillnad från “Ezzelino”, utanför den klassiska traditionen av anonyma politiska pamflettister. Detta är ett typiskt exempel på sådant jag inte gillar i Flashback.)

IvanLendls sätt att reagera efter att jag besvarat hans frågor i ett helt inlägg är inte normalt. Det avslöjar helt andra syften än att diskutera de ämnen han bad mig skriva om. Men efter att ha gått så långt som att ifrågasätta om jag är ”riktigt frisk”, gjorde han efter mitt inlägg ‘Om yttrandefrihet‘ ett försök att återgå till åtminstone mer av den ton som präglade hans första kommentar i min blogg, och att därmed visa att han inte var sådan som jag beskrev honom.

IvanLendl förklarar inledningsvis att ”[a]nledningen till att jag inte fortsätter diskussionen på din arena”, d.v.s. i min blogg, något jag undrat över, ”är, vilket jag redan har påpekat, att du uttrycker sympati för en människa som David Horowitz.” Detta är ett felaktigt påstående. IvanLendl har inte redan påpekat att detta är anledningen.

Därefter följer ett ursinnigt angrepp på Horowitz: ”Hans livsgärning kan inte ses som nåt annat än rent sataniskt ond. Allt från hans uppviglande av svarta mot vita på sextiotalet som i förlängningen har lett till att tusentals, kanske miljontals, vita människor har blivit rånade, våldtagna, mördade, misshandlade. Han var med och la grunden för den utveckligen. Sedan ’ändrade han sig’ (=den judiska agendan slog in på ny riktning) och blev istället fanatisk muslimhatare. Hans propaganda på det spåret har banat vägen för alla de anfallskrig som USA har inlett mot muslimska stater i Mellanöstern vilka har lett till miljontals människors död, både på den arabiska sidan och den amerikanska. Den har också lagt grunden för enorma flyktingströmmar till Europa…Än idag fortsätter han att spy ut sitt hat mot allt och alla som inte gör exakt vad judarna vill. Ron Paul, Pat Buchanan, Sam Francis är alla ondskefulla antisemiter, tillsammans med alla som kritiserar Israel eller judenheten…Horowitz har varit en ivrig proponent för det mesta som har varit skadligt för och i slutändan riskerar att förinta den vita civilisationen. Att försvara en sån person är att gå långt över gränsen.” (Jag har har för  överskådlighetens skull sammanfört texten till ett stycke och använt ellips där IvanLendl börjar nytt stycke.)

Alldeles oavsett frågan om riktigheten i denna beskrivning, har jag redan flera gånger förklarat att vad jag gjorde endast var att nämna några enstaka bra (goda) saker Horowitz gjort och att samtidigt ta avstånd från det övriga.

IvanLendl kunde ha anfört ett av två legitima skäl för att inta positionen att vad jag gjorde är fel. Han kunde 1) förnekat att de enskildheter jag nämnde är goda; eller 2) hävdat att även om de är goda, resten av Horowitz’ helhet är så ond att det är förkastligt att nämna dem.

Nu kommer han i stället med vad han anser vara en beskrivning av Horowitz’ hela karriär och gärning, utan hänvisning till vad jag faktiskt sagt. Vi vet inte vad han menar på de sakligt relevanta punkterna. Hela det våldsamma utbrottet mot Horowitz framstår därför som beside the point.

Om IvanLendl skulle säga sig mena 1, skulle det naturligtvis leda till uppenbara följdfrågor som det, i ljuset av vad vi vet om hans ståndpunkter, är svårt att se hur han skulle besvara. Om  2, skulle även det kräva en förklaring. Varken enligt den klassiska idealismen eller ens enligt den kristna teologin kan någon vara absolut ond. Till och med den allra mest sataniskt onde av alla, Satan själv, anses av dem som tror på honom ha del i det goda i egenskap av skapad varelse. Vad är fel med att nämna det goda?

I den följande meningen visar IvanLendl explicit att han trots min upprepade förklaring inte förstått eller, som jag menar, inte vill förstå vad jag gjort: ”Jag lånar inte ut min pseudonym till arenor där den typen av åsikter har fäste.” Han ser alltså ut att på fullt allvar göra gällande att alla de ondheter han tillskriver Horowitz ”har fäste” i min blogg. Senare skriver han att jag ”försvarar människor som ligger bakom våldtäkter, massmord, folkmord och i slutändan förintelse”. Detta har han även tidigare sagt på annat håll.

Genom det i sig alltför svepande och vaga påståendet att jag försvarar eller uttrycker sympati för Horowitz, i förening med den egna beskrivningen av Horowitz, förmedlar IvanLendl intrycket att jag försvarar just den Horowitz eller just det hos Horowitz som han beskriver.

Men i själva verket kan han inte ha missat vad det var jag skrev om denne. IvanLendls tidigare inlägg om mig visar att han egentligen mycket väl förstår att jag inte försvarar något av det han anklagar Horowitz för. Det skruvade försöket att läsa in ett sådant försvar i vad jag sagt är därför ännu ett exempel (fler finns i ‘Om yttrandefrihet‘) på vad ”keplersprostata” i samma Flashback-tråd menar när han säger att IvanLendl bara verkar vara ute efter att provocera.

Sverigedemokraterna och Stureplan

Det är ett jävla gnäll här nere i kloaken om SDs festande, stureplanskvällar, alkoholkonsumtion.

Man kan förvisso ha legitima invändningar mot just Stureplan. Men mer allmänt är jag förvånad över den dystra nykterhetsfanatiska och frikyrkliga puritanismen. Jag trodde den var begränsad till sjuklövern. Den är eller var åtminstone länge groteskt överrepresenterad i riksdagen. Den där trista, hämmade präktigheten där ingen får göra något litet misstag eller snedsprång, aldrig ha någon minsta fläck i sitt förflutna, och framför allt aldrig någonsin ta ett glas vin eller två med sitt umgänge.

Den innebar en oförmåga att skilja mellan det viktiga och det oviktiga, det centrala och det perifera, det essentiella och det skenbara i moralen. Det var därför en lättnad även i detta avseende när SD, ett normalt, mänskligt, avspänt parti, kom in i riksdagen. En gång i tiden försökte jag bidra till att flytta KD från Jönköping till Europa. Det gick inte. Här var M åtminstone bättre.

Men nu visar det sig att samma attityd, denna barbariska, skräckfyllda spänning mellan måttlöshet och absolutism, denna tunga, mörka fanatism, denna moralistiska futtighet, är utbredd även i Flashback-kloaken, ja i anonymitetskulturen i allmänhet, även bland sympatisörer eller tidigare sympatisörer till SD.

Man bölar och ylar och stönar just nu oavbrutet om det stora sveket, hur man överger partiet, hur partiet är slut. Den ettriga råttan Ezzie ligger i med pluttfjuttiga pekpinneutryckningar i dessa skitfrågor.

Parliament Princess är partyglad! Erik Almqvist bråkade med politisk-korrekt personal på en klubb, efter att ha tagit några glas! Kent Ekeroth har haft trettioårsfest! Jimmie Åkesson har fångats på bild med två kvinnor! Hu! Fy!

Är detta på allvar? Vad är det fråga om? OK, det var synd med William Petzäll. Det var tydligen värre än vi trodde. (Men varför lämnade du partiet William? Du förstod ju att ditt problem var allvarligt, och därför måste du ju också ha förstått att det var nödvändigt för partiet att på något sätt förflytta dig. Tror du inte längre på det du sa i riksdagen, när jag skrev uppskattande om dig förra hösten och frågade mig om du var släkt med den icke obetydlige professorn i praktisk filosofi i Lund på fyrtio- och femtiotalet, Åke Petzäll, grundaren av Institut international de philosophie och tidskriften Theorias förste redaktör? Och när jag visade förståelse vid incidenten tidigare i år? Har du plötsligt ändrat åsikter? Varför i så fall? Det ger ju ett mycket konstigt intryck.)

Och visst, många unga SDare har en del att lära, alla har ännu inte nått fram till den mogna alkoholkulturen, till förmågan att dricka civiliserat. Men vad är det här för sura gnällmoralister? Var kommer de ifrån? Så här kan vi inte ha det.

Kom här nu, både ni som gnäller och ni som dricker lite för mycket ibland och bullrar lite för sent på nätterna. Lyssna på farbror Jan Olof.

Jag har visserligen under hela mitt vuxna liv varit intresserad av yoga och meditation och därför gradvis minskat ned på alkohol, numera blir det bara några enstaka gånger per år. Jag är också för det mesta vegetarian. Och jag rekommenderar alla att slå in på denna väg.

Men jag är samtidigt realist och humanist. Jag vet att människor utvecklas gradvis och ofta långsamt. Även för mig är det därför viktigt med en sund allmän kultur av mat och dryck i samhället.

Och fram till mitten av åttiotalet var även jag intresserad av främst vin, läste mycket om det, och drack en del, för det mesta förhoppningsvis inte för mycket, men en del. För vinets skull. På den tiden var vinkulturen till mycket större del fransk än den är nu. Mängder av franska viner tappades exempelvis på butelj här i Sverige vilket sänkte priserna, mindre kända men ofta utmärkta slott som nu aldrig syns till, eller, om de undantagsvis gör det, som buteljimporterade ligger i en helt annan prisklass.

Hursomhelst, jag var med när Stureplan skapades. Sextiotalsvänstern hade sin egen puritanism och den hade satt sin prägel på Stockholms restaurant- och nattliv under sjuttiotalet. Stockholm är en gammal europeisk kulturstad. Den hade naturligtvis sin egen historia och sina egna traditioner av restaurant- och nöjesliv på alla nivåer sedan århundraden. Sin egen delaktighet och variation av världens mat-, dryck- och nöjeskultur. Men sjuttiotalet var dystert på det här området. Gamla fina restauranter som i de flesta fall nu tragiskt är borta fanns visserligen kvar, helt oberörda levande sitt eget liv från gångna tider. Men i övrigt var det färglöst. Detta var, när allt kom omkring, träskornas och miljonprogrammets tid. Vänsterideologin formade programmatiskt alla områden, inklusive detta.

Men vid åttiotalets ingång bröts denna dysterhet. TV sände ett inslag med Mats Gellerfelt i kostym och med ett glas (vitt) vin på det nyöppnade Café Opera. Han satt ensam vid ett bord så att det liknade ett slags presskonferens där något nytt viktigt tillkännagivande skulle ges eller utspel göras. Och mycket riktigt, Gellerfelt förkunnade, med sin omisskännliga förening av kaxighet, bombasm och även viss autentisk tyngd, för alla som ännu inte fattat det – och det var de flesta, åtminstone inom kulturlivet och litteraturen som han främst skjöt in sig på – att ”sextioåtta är över nu!”

Maria-Pia Boëthius förfasade sig skräckslagen i Tidningen Vi och vädjade om hur nödvändigt det nu var att vi alla höll ihop och höll om varann inför dessa nya kalla vindar från andra sidan Berlinmuren.

Vi som då tillbringade en eller annan kväll och natt där, och på de andra ställena upp mot Stureplan, insåg alla att en ny standard måste sättas eller återupprättas för ton, klädsel, konversation, tänkande efter förfallet. Ja, ja, många var yuppies och ytliga och förflackade, det är riktigt, och det var inte bra. Men alla var inte så. Några såg djupare. Att det också var något viktigt som verkligen behövde (re)introduceras i stockholmslivet. Och de pluggade och jobbade samtidigt hårt.

Så det är OK att festa med stil. Även om Stureplan tyvärr har förändrats och blivit till ett mycket tvetydigt begrepp i Stockholm. Avarterna är lätta att se. Så det gäller att komma ihåg vilka kraven är i sammanhang som dessa, inte minst för politiker. Det får absolut inte bara vara Stureplan.

Ni som kommer från andra delar av landet: har ni upptäckt kvarteren kring Odenplan och St Eriksplan ännu? Nära Odenplan låg förr universitetet. Här finns caféer och restauranter kvar från den tiden. Och mycket kultur, även om Jones antikvariat har försvunnit. Har ni prövat Wasahof på Dalagatan?

En och annan excess är naturlig, måste tolereras. Men fest och alkohol är kultur som så mycket annat. När detta insetts och uppnåtts, blir balansen den rätta. Det är från den ståndpunkten vi bör ta avstånd från både puritanerna och missbruket. På sikt måste vi få bort hela den otroligt seglivade mentalitet, särskilt dominant i riksdagen, som fortfarande skapar båda dessa problem.

Det är inte bara missbruket som måste bort. Den moralistiska puritanismen måste också bort. Så lägg av med gnället nu. För helvete.